I torsdags presenterade Internetstiftelsen i Sverige (IIS) sin årliga rapport Svenskarna och internet 2017 som slogs upp stort i konkurrerande medier, som tycks gilla självplågeri. Radio, tv och tryckt press framstår som hopplöst akterseglade – och med tanke på hur rapporten återgavs, med rätta… Ingen källkritik eller kritiskt tänkande här inte, från journalisternas sida!
Tänk om tidningsrubriker i slutet av 80-talet skulle ha utbasunerat ”Alla barn och unga använder tv-apparaten!”. Jo, alltså apparaten i sig, förvisso påslagen, men oavsett om apparatanvändarna tittade på tv-program, text-tv, semesterbilder, butikshyrda video-filmer, inspelade dokumentärserier eller om de spelade tv-spel med hjälp av tjock-möbeln… Inte särskilt troligt, även om rubriker också på den tiden onekligen kunde vara underliga ibland.
Förra veckan kunde vi dock läsa: ”100 procent av unga mellan 12-25 har någon gång använt Youtube.” Alla i den åldersgruppen har någon gång satt på tv-n också, men den frågan ingår inte i enkäten… Kanske någonting för (den icke existerande) ”Tv-stiftelsen”? Även de yngsta tros dock numera ”överge tv”, alltså tv-apparaten, och ”använda Internet” såväl som YouTube, vilket förstås anses vara särskilt bekymmer-samt.
Idag kan det således bli en nyhet att redan vid två års ålder använder en stor majoritet av barnen Nätet, 79 procent. Vad erbjuder då ”Internet” för slags intressant innehåll? Svaret: ”Framförallt tittar de på tv och video, men det är också populärt att spela spel och använda läroappar” (Svenskarna och internet 2017, s.5)
Va, har de alltså inte övergett tv och video?!? Tultbarnen tittar förstås fortfarande på tv-program eller snuttar ur sådana och videofilmer även på YouTube, spelar spel med anknytning till tv-serier och efterfrågar kanske rent av lärorika appar. Med andra ord: ungefär samma slags berättelser och spel och under lika lång tid som barn gjorde för 30 år sedan. Även då förekom reklam i tv-rutan.
Internet producerar inget innehåll, även om det är medieinnehåll som oron för en digital barndom framför allt inriktar sig på. Fast det finns tydligen ingen anledning till oro, för barn och unga och de yngstas föräldrar är källkritiska. Värre ställt är det av rapporten att döma med pensionärerna!
Äldre påstås vara okritiska och ej ha lärt sig källkritik…
Sveriges Radios webbsajt lyfter fram att i stort sett alla upp till 65 år också de använder internet i dag. Även bland de äldsta, de över 76 år, ökar användningen, och numera är över hälften av dessa på nätet. I takt med stigande ålder, är det allt fler som svarar att det mesta som de tar del av på nätet går att lita på:
”Det här är något som behöver åtgärdas anser Måns Jonasson [digital strateg på IIS]. Nu ser vi ganska tydligt att det är de äldre som behöver mest information om källkritik, och om hur man ska värdera källor på internet.”
Svt-nyheter meddelar (19/10-17) för sin del under nedan rubrik likaså att:
”Yngre är mer källkritiska på nätet
Äldre delar vidare saker de läser på nätet medan ungdomar är mer benägna att betrakta informationen med skepsis. Det fastslår Internetstiftelsen i Sverige som undersökt hur svenskar använder internet”
Vi kan vidare läsa att ”yngre personer värderar information på internet mer skeptiskt än äldre personer, som i större utsträckning anser att det mesta som de tar del av på internet är pålitligt”. Yngre säger sig också i större utsträckning ha fått utbildning i att värdera information på nätet.
”Vi ser en ganska stor skillnad i mellan hur unga och gamla värderar sin egen kunskap när det gäller källkritik och hur man ska bedöma vad som är sant eller falskt på internet, säger Måns Jonasson” (a a).
Måns Jonasson får även framföra denna, av det insamlade materialet föga underbyggda, åsikt i en TT-artikel publicerad i exempelvis Göteborgs-Posten och Dagens Nyheter samma releasedag:
”Unga beskylls ofta för att dela utan att tänka. Men vi ser att det är de över 60 som delar allra mest på Facebook. Samtidigt har de en lägre grad av källkritik, säger Måns Jonasson” (Alla ungdomar tittar på Youtube, DN 19/10-17)
”Unga mer källkritiska”, hävdar även tv4 nyheterna (19/10): ”De yngre är också bättre på källkritik än de äldre, som i högre grad okritiskt delar saker på sociala medier.”
Likaså radiokanalen P4 Väst upprepar okritiskt slutsatsen:
”Sveriges ungdomar har lärt sig om hur man ska bedöma information på nätet och blivit mer källkritiska. Det visar Internetstiftelsens nya årliga rapport.”
Även utsagor om ”(o)kritiskt tänkande” bör granskas kritiskt!
Fast finns det täckning för dessa påståenden i de enkäter som genomförts? Kollas detta av skribenten, eller får man inte lära sig källkritik och kritiskt tänkande i dagens journalistutbildning? Delar journalister, precis som äldre påstås göra, helt enkelt vidare partsutsagor ”utan att tänka”? Eller är denna brist på källkritik ”något som behöver åtgärdas”?
Låt oss skärskåda några av påståendena, förts utifrån siffrorna i enkäten. På påståendet ”Jag kan värdera och ta ställning till den information jag tar del av i sociala medier” svarar 86 procent av eleverna i mellan- och högstadiet med en trea eller högre på femgradig skala (a a:106). På sidan 81 finns ett färgdiagram över svaren på enkätfrågan ”Hur mycket av informationen som du tar del av på internet anser du är pålitlig?” Resultatet är uppdelat i åldrar, yngst är 12-15 år, sedan 16-25 år osv, näst sista kategori är 66-75 år och slutligen 76+.
Av dem över 46 år anser cirka 50 procent att ”det mesta” som de själva tar del av är pålitligt, fast de svarande över 66 år är aningen mer tveksamma härvidlag. Således kritiska! Mest godtrogna är tydligen 26-35-åriga män, varav förvisso endast en mycket liten andel menar att allt som de tar del av är pålitligt. (Kan detta svar rent av vara fråga om hånfullhet gentemot frågeställaren?) Men 12-25 åringar är onekligen de som oftast menar att bara ”en liten del” av det som de tar del av är pålitligt. Är det för övrigt alltid bra att vara skeptisk till all information? Är skeptisk och kritisk verkligen samma sak?
Av 14-19-åringar säger sig hela 97 procent i skolan ha fått utbildning/information om hur man värderar information på nätet (även 89% av 11-13-åringarna). Inget redovisas dock om hur ofta, fast de svarsalternativ som gavs 12-15-åringarna var alltifrån ”någon gång, varje månad, varje vecka, dagligen, flera gånger dagligen”! Hur mycket lär fastna efter det troligaste svaret ”någon gång”? Huruvida de unga delar med sig av andras inlägg vet vi däremot inget om, eftersom de aldrig ens får denna fråga.
Ålderism?
Under frågeblocket ”Vilka tjänster på Facebook använder du?” får enbart de vuxna frågor om huruvida de delar andras inlägg, men denna fråga förekommer alltså inte i ungdomsenkäten. De unga får å andra sidan frågor om huruvida de känt sig ”mobbade eller besvärade på internet”. Den frågan får däremot inte pensionärerna… Ålderism?
Äldres faktiska grad av kunskaper i källkritik har således överhuvudtaget inte studerats, inte heller ungas. Påståendet bygger bara på vad de tillfrågade själva har sagt om sin egen utbildning och förmåga. Dels är slutsatsen om (o)kritiskhet avhängig av exakt vad de äldre respektive yngre a) väljer att ta del av på Nätet, dessutom b) exakt vad av detta som de sedan väljer att dela med sig av. Om dessa ting vet vi, Måns Jonasson och Internetstiftelsen ingenting om. Inte heller jag. Men låt mig framkasta några möjliga förklaringar, somliga av dem onekligen fördomsfulla:
Kanske väljer äldre innehåll i enlighet med sådant som de är vana att förr ha tagit del av i faktagranskade tidningar med ansvarig utgivare? Dödsannonser? Lokala nyheter om katt fast uppe i träd? Kanske väljer unga män porrsajter med riktiga hingstar? Övervärderar unga kanske sin förmåga? Tonåren brukar ju sägas (vissa dagar) kännetecknas av självöverskattning.
I sanningens namn ska dock sägas att det i rapporten står ”Eftersom deltagarna i undersökningarna själva får skatta sin förmåga är det inte nödvändigtvis så att svaren överensstämmer med ungdomarnas faktiska färdigheter” (a a:109). Detta framkommer emellertid inte tydligt i IIS:s digitalstrategs svar på journalisternas frågor. Som synes därmed ej heller i deras artiklar/notiser.
Många av enkätfrågorna är dessutom säkerligen svårtolkade. Vad lägger 11-12-åringar såväl som vuxna in i ordet ”informationskälla” respektive ”nyhetskälla”? Av svaren att döma verkar detta inte sällan sammanfalla. Och vad betyder ”använder” i frågor av typen ”Hur ofta använder du följande webbplatser eller internettjänster?”? Tolkas ”använda” som att läsa andras inlägg eller själv göra inlägg på Facebook, Twitter, Spotify, Instagram, Snapchat, etc? Både-och?
Frågar sig journalisterna vidare vem som egentligen har intresse av svaren på alla dessa frågor? En grundläggande källkritisk utgångspunkt brukar vara att ta reda på vem avsändaren är.
Vem är avsändaren? Vem är ”vi” och ”vems” framtid avses?
Internetstiftelsen ”tycker om och tror på internet, och brinner för att dela med oss av vår kunskap på olika sätt, samtidigt som vi formar vår gemensamma framtid genom att driva internet framåt. Vår förhoppning är att alla i Sverige vill, vågar och kan använda internet” – allt enligt dess webbsajt https://www.iis.se/om/
Därav intresset för att dokumentera internets framgångar och ökade marknadsandelar. Målet tycks nu i huvudsak vara uppnått, med hundraprocentig täckning i vissa avseenden. Domänverksamheten (toppdomänerna .se och .nu) stod 2016 för merparten av IIS:s intäkter på 180 miljoner kronor.
Nu kan sajter för strategisk marknadsföring, varumärkesbyggande och PR alltså konstatera att:
Facebook äger vår sociala medievardag. Av de mest använda tjänsterna äger Facebook plats 1 (Facebook), 2 (Messenger), 4 (Instagram), 6 (Whatsapp). Det är inget unikt för oss i Sverige. Snapchat äger den yngsta målgruppen, Linkedin har inte vuxit som förväntat och när det gäller Twitter så är det dags att fundera på om det är värt att investera tid i (http://digitalpr.se/2017/10/19/soi2017/).
Värt för vem?
Undervisning i källkritik kanske inte är så värst bra för unga?
Jag tog i ett tidigare blogginlägg (15/2-17) upp ett flertal amerikanska studier om ungdomars faktiska färdigheter i ”källkritik” eller ”online information evaluation”, som kommit fram till att de unga oftast inte är så vältränade som de tror sig vara tack vare undervisningen i ”digital läskunnighet”.
Bara för att de unga är medvetna om potentiella trovärdighetsproblem, behöver de inte vara särskilt skickliga på att praktisera sina eventuella insikter, d.v.s. i faktisk handling. Exempelvis Miriam Metzger m.fl (2015) kom i en studie av över 2 700 stycken 11-17-åringar fram till att de som hade haft mest trovärdighetsundervisning i skolan i själva verket var sämst på att upptäcka falska internetsidor:
”studiens kanske intressantaste, och mest förbryllande, fynd var att de ungdomar som uppgav att de hade varit föremål för mest träning i ’online credibility evalua-tion’ också var de med störst sannolikhet att tro på bluffsajter, samtidigt som de också var de som var mest troliga att använda sig av analytiska värderings-strategier.
Detta antyder, att även om sådan explicit träning tycks leda ungdomar att gör det rätta för att värdera online-information (d.v.s. använda mer analytiska värderings-strategier), leder detta dem inte nödvändigtvis till rätt slutsatser om den digitala informationen (d.v.s. att misstro bluffsajter)” (a a:339, kursiv i original, min över-sättning).
Forskarna spekulerar kring att eleverna möjligen använder värderingstekniker de fått lära sig att de bör använda, men som de för den skull inte förstår. Kanske invaggar vetskapen att man undervisats om ”källkritik” en del elever i tron att man inte behöver anstränga sig så värst?
Eller finns det kanske en motsättning mellan analys av typen kritiskt tänkande respektive kritiskt engagemang? Det vill säga skillnaden mellan att lära sig om något och lära sig genom något? Att eleverna inte lär sig källkritik, utan mer distanserat om källkritik?
Lösningen kunde vara att det kritiska tänkandet och källkritiken tillämpades på någon kontrovers rörande exempelvis en populär "YouTube-stjärna", i en fråga som eleverna verkligen känner starkt för.
Eller så på framställningen i medierna av en rapport som denna?
Lösningen kunde vara att det kritiska tänkandet och källkritiken tillämpades på någon kontrovers rörande exempelvis en populär "YouTube-stjärna", i en fråga som eleverna verkligen känner starkt för.
Eller så på framställningen i medierna av en rapport som denna?
Not
Hela rapporten Svenskarna och internet 2017 går att ladda ner som pdf-fil på
Både enkäten till de unga och den till vuxna finns på
Referens
Metzger, Miriam J, Flanagin, Andrew J, Markov, Alex, Grossman, Rebekah, Bulger. Monica: Believing the unbelievable: Understanding young people's information literacy beliefs and practices in the United States, Journal of Children and Media 9 (2015):3, s.325-348
