Behov av barnjournalister och Barnens egen nyhetsbyrå – redan inför valet 2018! Vem bistår dem?

Jag bevistade en programpunkt på årets Almedalsvecka (2/7-17) med rubriken Varför är det viktigt att prata med barn och hur gör man? Medverkade gjorde Farzad Farzaneh, programledare för Barnradions Barnmorgon med Farzad i P4, Anna-Karin Hildingsson-Boqvist, programutvecklingschef på Barnombudsmannen och Helena Dahl från Statens medieråd. Inga barn således… Så värst mycket klokare blev jag kanske inte.

Jag har sett Farzad Farzaneh på ett utmärkt sätt leda Skavlan jr och Bolibompa på SVT, men kände faktiskt inte till radioprogrammet för 6-8-åringarna som han är programledare för. Han talade dock om programserien på ett engagerat sätt, som gjorde mig nyfiken.

Barnmorgon med Farzad i P4

Själv har jag alla mina fem radioapparater inställda på P1 och lyssnar i stort sett aldrig på P4, men har nu lyssnat igenom ett trettiotal höstavsnitt av Barnmorgon med Farzad: ”ett program för hela familjen – men framförallt är det 6-8- åringarnas egen plats i P4!”, enligt programmets egen webbsida:

”Varje program är sex minuter långt och har ett barn i fokus som pratar med Farzad om sånt som är roligt, viktigt och klurigt. Ämnena spänner brett med alltifrån pannkakstårtor, bus, bästa skrattet och roliga spel, till rädslor, döden eller hur det kan vara att fly från sitt hemland.”

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=4909&artikel=6332508 

Efter att ha lyssnat till merparten av höstens inslag är mitt intryck att serien väl bättre lever upp till ”roligt, mysigt och klurigt” än till ”viktigt”. Fast vad som är viktigt för barn, behöver förstås inte alltid överensstämma med vad en vuxen anser vara viktigt. Det är förmodligen inte lätt att ta upp tyngre problem med namngivna barn i denna ålder. Det jag mest vänder mig emot är hur liten andel av de sex (vecko)dagliga minuterna (kl. 06:50-06:56) som barnen själva får yttra sig. Minst två tredjedelar av tiden pratar programledaren själv. 

På tisdagarna görs inslagen av Utbildningsradion (UR) och i dem märks det jag även återfann i min studie av barntevenyheterna Lilla Aktuellt i svt (Rönnberg 2010): en motsvarighet till ”Kvinnor kan” i form av ”Barn kan”: en 13-årig tjej ”är grym på Taekwondo”, en 7-årig tjej likaledes ”grym på att blåsa/spela valthorn”; en 9-årig kille kan programmera och en 10-årig kille klarar att lösa Rubiks kub på 20 sekunder. Osv. Goda förebilder för lyssnande barn att sträva emot, gissar jag att tanken är. ”Bli exceptionell även du!”

Nyheter i Barnradion

SR-kanalen har även ett 11-15 minuter långt nyhetsprogram för barn i åldern 9-13 år, vilket lovar att ”förklara veckans nyheter från Sverige och världen på ett sätt så att du förstår”. Det sänds lördagsmorgnar (i P4, strax efter kl. 9.30) men finns även som podd. Eftersom jag denna gång inte studerat några barns uppfattningar, kan jag inte uttala mig om ifall lyssnare i avsedd ålder verkligen blev klarare över vad nazister står för eller vad ”högerextrema” är (i inslaget om nazistdemonstrationer i Göteborg), eller varför rohingyer tvingats fly till Bangladesh. Dock tror jag inte att något barn blev klokare av förklaringen av Nordkoreas skäl till att skjuta iväg farliga ”stridsrobotar” mot Japan. 

Att det varit översvämningar som drabbat tiotusentals människor i Texas, såväl som i Asien, ”beroende på så mycket regn”, lär barnen redan ha sett i föräldrarnas vuxennyheter. En antydan om möjliga orsaker tros väl strida mot opartiskheten eller inbjuda till kritik om barnindoktrinering. Att Anna Kinberg Batra slutar på grund av att flera i Moderaterna ”tyckte hon var dålig”, är kanske inte heller så värst upplysande. 

Att ett ”läskigt brott” såsom "utbåtsnyheten" med den döda svenska journalisten i Danmark ens tagits med, förvånar åtminstone mig. Men jag ska inte gå in på någon detaljkritik utan bara konstatera att väsentliga nyhetsprogram för barn fortfarande verkar upplevas som knivigt.  Överlag märks precis som i fallet med Lilla Aktuellt en försiktighet inför att ”förklara alltför mycket”. Det riskerar då att bli alldeles för ”politiskt”… 

Barn starkt underrepresenterade i SVT:s vuxennyheter

Inför förra valet gjorde jag en mindre undersökning av ”barnföre­­kom­s­ten” i svt:s huvudsändningar av nyhetsprogrammen för vuxna under januari månad 2014 (Rönnberg 2014). Barnrepre­sen­­­ta­tionen i de ledande ny­hets­programmen, Rapport och Aktuellt, studerades på jakt efter talande – eller åt­min­s­to­ne omnämn­­­da – barn (här definierat som människor under 15 år) i ämnen som direkt handlar om dem. 

I tidigare nyhetsstudier har det framkommit att barn huvudsakligen före­kom­mer i tv-nyheter i negativa sammanhang: såsom sårbara eller hjälplösa, alternativt problematis­ka och farliga. Barnen är problemet: de ställer till med problem eller så har de pro­blem. Barn kan också användas till att dra uppmärksamheten till andra teman, eller göra dessa än viktigare. Implicit eller explicit dominerar, för­utom barns osynlighet och sår-barhet, inställningar baserade enbart på vuxnas nor­mer. Var det 2014 – och är det fortfarande – så i Sverige? Jo:

Frånvaro av barn och inte minst ohörbarhet gällde i stort sett i de 392 inslagen under januari 2014. Av 237 långa och 155 korta inslag handlade 12 långa och 16 kor­ta åtminstone delvis om ett eller flera barn, om ett barn­ämne eller uppvisade i vart fall talande barn. Nio av dessa in­sla­­g introducerades redan i nyhetsrubrikerna och be­dömdes alltså ibland som särskilt vik­ti­ga. Fast rubriknyheten kunde även röra lättsamma slut­re­por­­­­tage om t.ex. vin­­tervädret. Med andra ord: av sammanlagt 392 inslag handlade 28 om barn eller om något som direkt anknyter till barn, d.v.s. cirka 7 procent. Allvarligare var den ensidigt vuxna blicken på barn. Barn ska möjligen ses, men inte höras. De kunde ju säga något som ”skadar” dem…

I endast nio av de 392 inslagen (2,3%) fick barn uttala sig med minst en mening och i sex av dessa dessutom med hela sitt namn angivet. En 14-åring hördes (i en bandin­spel­ning från tingsrät­­­ten) i egenskap av ”strykjärnsnollad”; andra 14-åringar om effekterna på dem av farliga energidrycker (som man egentligen ska vara 15 år för att få köpa), om asiatiska skolor och om hur omistligt kött till skollunchen tydligen var. En 7-år­­­­ing fick sia om hur det vore att börja sko­lan redan vid 6 års ålder, mellan­sta­die­ele­ver om hur man får bättre läsförståelse, om vinterväd­ret samt om vad de ansåg vara fina för­namn. 

Dessutom talade en hårdtränande CP-skadad 10-år­ing om sin kommande ope­ra­tion i USA och sina penninginsamlande klasskamrater. Där­till sågs och hördes en 12-årig ”dagens hjälte” säga sig va­ra ”lite stolt” över att ha släckt en brand i grann­lägen­heten. Således summa två inslag om initiativtagande och talande barn, pla­cerade mot slutet av sändningen, vilket också säger något om deras relativa vikt. 

Barn som främst offer…

       

Barn omnämndes i övrigt nästan ute­­slu­­tan­­­­­de som offer och då oftast som offer för brott: avrättad, skjuten, bomboffer, pedo­fil­­offer (i två olika inslag), 4-måna­­­dersbarn misshandlat av förälder, utvis­nings­hotad, i drunknings­­­­­tillbud, 1,5-åring som ramlat ned i ett slukhål. Eller så var deras häl­­sa hotad som offer för giftiga barn­­­kläder, för tuber­­­­kulos på förskola, eller som icke fastspänd i bilbarnstol. Barn sades även vara såväl offer som förövare av kamratkränkningar inom sport.

Konklusionen blev att barn var starkt underrepresenterade i dessa två nyhets­programs kvällssändningar, där svt:s 7 procent lägger sig mitt emellan andra länders 2-15 procent (se vidare mina två böcker). Det har länge kriti­­se­rats att kvinnor, arbetar­klass, etnis­­­­­ka mino­ri­­teter och äldre är underrepresente­­­­ra­de i media, däremot säl­lan att barn är det i än högre grad. Barnen representerar oftast inte sig själva, utan bilden av ”barn”. Vilka signaler till både barn och vuxen­samhället sän­der bilden av barn såsom främst offer eller dekor?

Snart är det val igen och barns syn på vuxenidiotier rörande skolan, all press och läxor lär inte bli mer framträdande ifall ingen uppmärksammar obalansen i åsiktsbildningen. Inför förra valet dominerade pensionärsfrågor. Nu är det hög tid för ”barnens bästa” såsom de unga själva ser det. Därför tror jag att barn med hjälp av ungdomar behöver ta tag i informationsbehovet själva. Barn i andra länder kan ju, inte bara gatubarn i Indien och Latinamerika.   

Behovet av barnjournalister och Barnens egen nyhetsbyrå  

Det är uppenbart att barns minimala synlighet, deras svaga röst och avsaknaden av barns perspektiv på nyhetshändelserna i Rapport och Aktuellt åter­speglar ge­ne­­ra-tionsmaktsordningen och sam­hällets makthierarki. Vad skulle då vara möj­­­ligt att göra för att minska denna orättvisa? Barn ska inte bara utnyttjas mer som nyhetskällor och intervjuade, utan måste uppenbarligen själva producera nyhets­berät­tel­serna. In­rät­­tandet av Barnens egen nyhetsbyrå, exempelvis med amerikanska Children’s Ex­press (CE) som förebild, vore kanske ett alternativ.

Det rör sig om en nyhetsbyrå grundad 1975 av Wall Street-advokaten Robert Clampitt och operasångerskan Dorriet Kavanaugh, med 8-13-åriga reportrar trä­na­de av 14-18-åriga redaktörer vilka, med viss assistans av vuxna journalis­ter, sedan stod för slut-finishen av artiklarna och kommentarerna. Efterhand blev det problem med finansie­-ring­en, men under sin drygt tjugoåriga exi­s­­tens expanderade nyhetsbyrån med kon­tor i tiota­let amerikanska städer och sedan 1994 med en brittisk gren. CE har även fått t.ex. japanska och australiensiska efterföljare. Fast ännu ingen svensk. 

Ny­hets­by­råns syndikerade artiklar om politik och samhällsfrågor publice­ra­des till en början främst i mindre lokala tid­ning­ar, men även av exempelvis New York Times. CE ut­myn­nade i slutet av 80-talet också i ett tv-nyhetsprogram vi­sat på primetime (på icke-vinstdrivande tv-bolaget PBS). Children’s Express arran­­gerade dessutom hearings och symposier där vuxna makthavare frågats ut. Efter 1996 blev namnet Children’s PressLine med fokus på New York och presstjänsten splitt­rades då upp i självständiga delar, exempelvis brittiska Headli­ners.

Unga människor på Headliners i London producerade inslag för Sky News och BBC Ra­dio 4, såväl som för The Guardian, med bistånd av vuxna journalister. Dessutom gjorde man dokumentärer tillsam­mans med exempelvis Rädda barnen och tränade även vuxna i att samarbeta med barn.

       

Children’s Express började som en nyhetskälla ”av barn, för barn”, men blev snabbt ”av barn, för alla åldrar” och vann utmär­kel­­ser såsom en Emmy, Peabo­dy-priset och nominera­des 1981 till Pulit­zerpriset för en artikel om barn i kambodjanska flyktingläger. De ämnen som barnnyhetsbyrån tagit upp har oftast varit av det tunga slaget. Allt­för tunga har en del vuxna tyckt, som förknippar barn med det sorglösa. Det har exempelvis handlat om barns hemlöshet, fattigdom, psykvården av unga, tonårs­gra­­vi­diteter, fosterhem, drogmissbruk, alkoholiserade föräldrar. Man har även tagit emot uppdrag, men tackat nej till förfrå­­­­­gan om artiklar om sådant som de flesta tidningars barnsidor än idag består av, till exempel om nya spel och animerade serier, vilket man upple­vt som nedlåtande. 

Även utan goda skrivfärdigheter kan barn göra sig hörda

Det sägs ofta av exempelvis svenska läsfrämjare att barn utan läsvana ”saknar språk” nog för att göra sin röst hörd. Att detta inte behöver stämma har Children’s Express visat. Huvudsakligen tre typer av texter har producerats: intervjuer, evenemangsrap­por­ter från t.ex. politiska presskonferenser, samt dialoger med barn och ungdomar om deras vardagsliv och erfarenheter. Den metod som man an­vän­der sig av kallas ”muntlig journa­li­stik”, då allt material inhämtat av de 8-13-åri­­ga report­rarna spelas in på band och därefter redigeras av de 14-18-åriga re­dak­törerna, med handledning av vux­en­­­journalister. 

Efter själva intervjuerna ut­­frå­gas barnre­­portrarna av tonårsredak­törerna, där de yngsta muntligen får sam­manfatta sin historia inklusive sina egna reaktioner och känslor kring det som de fått ta del av (Clampitt & Silha 1996:130). På detta sätt undviker man inte bara att de yngstas ibland mer be­­grän­sade skrivförmåga blir för övermäktig. Texten släpper på detta sätt även bättre fram de intervjuades egna ord, blir mer trogna källans egna formuleringar.

Med dagens audiovisuella publikationsmöjligheter, exempelvis YouTube, kan barn redan i åldern 8-10 år mycket väl bli juniorjournalister, med lite hjälp av aningen äldre. Kanske något för mediegymnasier att bistå med? Eller med ekonomiskt stöd från någon radikal svensk miljonär till författare/journalist? 

Jo, du har helt rätt: jag tänkte också på honom såväl som på henne!

Referenser

Clampitt, Robert & Silha, Stephen: A voice and the courage to use it: 20 years of Children’s Express, Media Studies Journal 8 (1994):4. Återpublicerat 1996 i Dennis Everette & Edward Pease (red): Children and the Media, New Brunswick: Transaction Publishers, s.122-132

Rönnberg, Margareta: Barns rätt till sin röst. Om de yngstas politiska och kommunikativa rättigheter, Visby: Film-förlaget 2014

Rönnberg, Margareta: Från Barnjournalen via Lilla Aktuellt – till Häxan Surtants Rapport? Om barn, tv-nyheter, politik och medborgarskap, Visby: Filmförlaget 2010

Barn har inget behov av konst – däremot av estetiska upplevelser

Majoriteten konstnärer, konstpedagoger och andra förespråkare för små barns ”behov” av konst motsäger genom sin blotta existens sitt eget budskap om att ”konst är livsviktig för barn”, att barn ”törstar efter konst” och tidigt måste få komma i kontakt med konst… Före skolåldern: ”Precis som med alla språk lär man sig konstens språk allra bäst redan som barn. Det är därför viktigt att se till att ge de små en konstförståelse tidigt.”

Men med vilka konstnärer kom dagens vuxna konstnärer i kontakt med, när de själva var små? Då fanns ju inga konstpedagoger med visningar för barn, inga konstprojekt för skolan, inga pilotprojekt för Skapande (för)skola. Ändå kommer tydligen dessa konstnärer idag som vuxna ”längre” (än vad/vilka, sägs visserligen inte), utan att de själva som barn haft några vuxna förebilder eller något vuxet påskyndande. 

Varför måste ”vi” då idag skynda på barn på alla tänkbara områden, inklusive ledsaga deras estetiska upplevelser, ”hjälpa dem förstå konst”? De vuxna är givetvis mer erfarna, men varför kan inte också dagens barn få göra sina egna erfarenheter, i sin egen takt, precis som konstnärerna själva som barn en gång fick? Barn förstår förvisso inte konst, men de kan ha estetiska upplevelser även av det som vuxna kallar konstföremål. Inte sällan sker detta i lekens form, då de mest intressanta ”konstverken” är sådana som går att med hela kroppen uppleva, leka på, i och utifrån: stora offentliga skulpturer.

Konst har i sig dock inget med lek att göra. Varken vuxna konstnärer eller målande barn leker. De vuxna är entreprenörer som arbetar med att framställa en förhoppningsvis säljbar vara, medan barnen är barn som på ett okonstlat sätt målar utan något som helst syfte avseende resultatet. Konstnären må påstå att hon utforskar eller säger något ”sant” om livet, reflekterar således och har ett budskap. Konst är sålunda inte lek, lek är inte konst.

Barns egna estetiska preferenser

Suzanne Osten brukar ofta påstå att "barn behöver konst", utan några som helst belägg för att så skulle vara fallet. Hon talar som konstnär inriktad mot kulturprodukter och kulturaktiviteter för barn givetvis i egen sak, vilket gör påståendet mer begripligt. Tveklöst har barn däremot glädje av varierande estetiska upplevelser. Det kan såväl populärkulturprodukter som vardagsupplevelser tillhandahålla. Barns estetiska upplevelser skiljer sig dock uppenbarligen från vuxnas, vilket exempelvis ett test med – enligt vuxna – "äckliga, sockersöta" porslinsfigurer kan bekräfta.

En av alla de forskare som på sistone lyft fram väl valda delar av artikel 31 i FN:s barnrättighetskonvention är Karin Helander, i ett kapitel betecknat ”Barnets rätt till kultur och konst” (2014:186-198). Och det utan att problematisera begrepp som ”konst”, ”kultur”, ”barnkultur” eller ”demokratisering av kulturen”. Men hur påverkar egentligen hennes exempel, professionell scenkonst, svensk barnkultur som inte minst tar sig uttryck i lek? 

Helander är professor i teatervetenskap med inriktning mot barnteater och var fram till 2014 föreståndare för Centrum för barnkulturforskning vid Stockholms universitet. Frapperande är att hon kapitlet igenom inte andas ett ord om konventionstextens inledande halva mening: 1. Konventionsstaterna erkänner barnets rätt till vila och fritid, till lek och rekreation anpassad till barnets ålder samt rätt att fritt delta i det kulturella och konstnärliga livet.

Här görs läsaren inte uppmärksam på att t.ex. barns lek inte innefattas i kulturbegreppet, utan i och med ordet ”samt” i ovan mening ställs utanför – liksom att rekreation och fritid, som kan inbegripa lek, i punkt 2 nedan kommer först efter ordet ”samt”. Man behöver inte fundera länge eller ens särskilt djupt, för att inse att det finns en självmotsägelse i denna rättighet, inte minst i den sedvanliga fokuseringen av artikel 31:s andra punkt:

2. Konventionsstaterna skall respektera och främja barnets rätt att till fullo delta i det kulturella och konstnärliga livet och skall uppmuntra tillhandahållandet av lämpliga och lika möjligheter för kulturell och konstnärlig verksamhet samt för rekreations- och fritidsverksamhet.

Ty hur mycket tid till vila och fritid blir det egentligen, om barnet ska ”till fullo delta i det kulturella och konstnärliga livet” i den mening som dessa här avser? Man kan därtill undra varför ordningsföljden nu är omkastad, så att rekreations- och fritidsmöjligheterna kommer efter ”kulturell och konstnärlig verksamhet”. Hinns de ens med, ifall konstnärlig verksamhet ska stå i främsta rummet?

”Demokratiskt” = inte självvalt?

Kulturens demokratisering tolkas i kapitlet främst som att t.ex. teater ska nå alla barn, men också att barnen själva ska få skapa – om inte teater, så i vart fall genom drama… Det senaste decenniets förment demokratiserade vuxenutbud för barn, påstått med rötter i tiden efter 1968, presenteras sedan i texten såsom något som barn bjuds in till. Således inte som något barnen efterfrågar eller någonting som de själva ger uttryck åt och utestänger vuxna från eller bjuder in dessa till.

Detta skiljer sig i hög grad från tankarna i Bengt Nermans bok Demokratins kultursyn (1962), som debatterades livligt på 60-70-talen, och som framhäver att ”varje människa i princip [fungerar] på samma sätt som konstnären och författaren”: d.v.s. ger uttryck för sin verklighetsupplevelse ”i och genom hela sin tillvaro” (sid.90f). Jag vill tillägga att detta i barns fall inte minst sker just genom deltagande i lek och i deras övriga kamratkultur: reell barnkultur.

2000-talet har enligt Helander istället kännetecknats av barns ”delaktighet” i arbetsprocesser och hon presenterar ett antal exempel från svenska teatrar (sid.191-196): 9-åringar har getts uppdraget att skriva sångtexter utifrån frågan ”Vad är normalt?”. Andra jämnåriga har arbetat i läskommittéer och analyserat vuxnas dramatexter, eller så har barnpubliken agerat avatarer styrda via hörlurar av skådespelarna. Rör sig detta verkligen om konventionstextens ”demokratiska” barndeltagande? Till fullo? Maktstärkande? Givetvis inte: de vuxna är fortsatt kulturgrindvakter, om än kulturella och möjligen konstnärliga.

”Till fullo delta” sägs dock enligt Helander även kunna exemplifieras med ”rätten till konstnärliga upplevelser” (sid. 194) – en ”inre delaktighet”. Vad är nu detta?! Är de inte deltagare, utan bara delaktiga? Är inte ens barnens upplevelser helt och hållet deras? Har de vuxna även del i detta deltagande, i de vuxnas eller i sina ”inre”? Eller är barnen trots allt konstnärer?

Luddigt ”art-speak” 

Det framhålls idag i nästan alla sammanhang att språket skapar verkligheten. Fast i just texter och tal om konst är språket särskilt luddigt, utan att skribenten, den självutnämnda konstnären eller pedagogerna eller deras PR-människa för den skull avkrävs preciseringar. Men vad menas här med ”inre” och konst? Med konstnärlig? Estetisk? Avses med ”estetisk” en beskrivning av formegenskaper, eller åsyftas något hos åskådaren? Ingen klargör sin egen avsedda innebörd, men desto fler använder orden. 

Så vad innebär Helanders ”konstnärliga upplevelse”? Bara en konstnär kan väl ha en sådan? Inget tyder dock på att barn erkänns som små konstnärer och att deras estetiska upplevelser därmed skulle vara konstnärliga. De tros ju inte ens om att kunna skapa teater, enbart delta i drama. Kjersti Bale (2010:21-22) skriver mycket riktigt i sin bok Estetik (som är kurslitteratur i ämnet Barnkultur) beträffande John Deweys och Hans Georg Gadamers synsätt att ”det konstnärliga är knutet till produktion och det estetiska till reception […] För att vara genuint konstnärligt måste ett verk vara riktat mot receptiv perception”, som i allmänhet kräver övning (Dewey) respektive kunskap (Gadamer). Verket ska således vara riktat av konstnären mot en specifik mottagare, som är varse handlingens konsekvenser (a a:21).

Esteti(s)k används av Bale (2010:17) om sinneskunskap, analys av konstverk såväl som om teori. I andra sammanhang brukar det talas om estetiska upplevelser kontra konstförståelse/konsterfarande. Det sistnämnda anses djupare och finare, eftersom inbegripa en tolkning uppnådd genom kontemplation på distans, medan estetiska upplevelser anses uppslukande. Det existerar således inga konstupplevelser, utan på sin höjd estetiska upplevelser som eventuellt – av konnässörer – efteråt kan ge upphov till konsterfarande eller konstinsikt. Små barn kontemplerar sannerligen inte på avstånd!

Vad menas med ”estetisk”?

”Estetik” kommer enligt Bale (2012:13) från ett grekiskt ord för ”förnimmelse eller sinne”. Hon skriver att estetik (för Baumgarten) ”härrör från en själslig förmåga som består i att kunna kombinera en mångfald av sinnesintryck till en helhet” (a a:13). Samt att för en annan tysk filosof, Kant, ”estetik är ett sätt att använda omdömeskraften” (ibid). När får barnet det, tro? Sentida neuropsykologisk rön tyder dock på att barn i högre grad än vuxna har en förmåga till synestetiska upplevelser (Ghaus 2015). Barnen borde alltså snarare undervisa de vuxna, än undervisas?

 Nationalencyklopedien listar fem olika användningar av estetik: förnimmelsekunskap, läran om det sköna, konstfilosofi, undersökningar av faktorer som påverkar skönhetsupplevelser, samt uppfattningar rörande utseenden och uttryck.

Egentligen är ju sammanställningen ”estetisk upplevelse” för sinnliga intryck tårta på tårta. Alla upplevelser äger ju rum med hjälp av våra sinnen och perceptioner, via syn, hörsel, känsel etc. Vissa ”estetiska upplevelser” sägs dock vara speciella, så till vida att dessa inte syftar till någon praktisk handling, utan i sig har ett berikande värde. Denna sinnliga upplevelse påstås särskilt s.k. estetiska objekt framkalla. 

Idag talas det dock även om ”vardagslivets estetik”, t.ex. i den kurs med detta namn som jag själv undervisat på, och som inte bara handlar om åskådare av vackra soluppgångar utan exempelvis dem som ser på fotboll. Att uppleva fotboll kräver lika lite som teateråskådande att man personligen hoppar in på planen. För den fotbollsspelande eller fotbollslekande själv kan emellertid även de egna kroppsrörelserna upplevas – ”estetiskt”.

”Estetiska objekt”?!? Kan ting uppleva?

Om jag för enkelhetens skull (trots det onödiga ordet ”estetisk” framför upplevelse) kan acceptera uttrycket ”estetisk upplevelse”, för t.ex. barns kognitiv-emotionella, sinnliga intryck inte bara under leken eller spelet utan också under t.ex. (teater)föreställningen – som efteråt eventuellt även kan följas av åskådarens (teater)kritik i form av verbalt yttrade värdeomdömen – då är ord som ”estetiska objekt”, ”estetisk verksamhet”/”estetiska ämnen” (läs: konst/hantverk) betydligt mer tveksamma. Trots Bales precisering av ”estetisk” = ”förnimmelse, sinne” eller någon slags njutning, skriver hon själv ändå om ”estetiska objekt”, ”estetiska fenomen” = ”konst i vid mening” och ”estetisk kvalitet” (t.ex. sid.13, 17, 24)…

Filosofen Katya Mandoki, pionjär inom vardagsestetiken, framhåller med rätta (2007, sid.10-12) att talet om ”estetiska objekt” ju är att förmänskliga ting. Att varsebli, värdesätta, njuta av något – d.v.s. uppleva detta – kan bara människor och djur, inte ting eller teorier. Om man nu inte antropomorfiserar dem som i animerade filmer med t.ex. talande tekannor, eller i form av personifierad affektteori som i Pixar-filmen Insidan ut (2015). Konstföremålet eller något annat föremål är resultatet av en upplevares relation till, eller sinnesreaktion på, ett objekt. Inte tvärtom. Objektet behöver som sagt heller inte röra sig om konst, vad nu det är för något.

Konst kräver kunskap om konstreglerna vilket barn saknar

Kjersti Bale lyfter (2010:23-25) fram särskilt två konstteorier, dels George Dickies institutionsteori som hävdar att ”huruvida någonting kan klassificeras som ett konstverk avgörs utifrån den position det har inom en etablerad praxis som kan kallas konstvärlden” (a a:25). För Dickie är konstnären och publiken här två minimikrav: konstnären måste få mottagaren att uppmärksamma att X är konst och publiken ”måste vara medveten om att någonting är konst, och den måste ha förmåga och sensibilitet som gör att den kan uppfatta något som konst” (a a:23-24). Jag betvivlar att barn kan uppfatta ens konstiga situationer ”som konst”. Som annorlunda, ja, som konst: nej!

Bale tycks mena att teori nummer två, Gadamers, är den allmänt föredragna. För denne är ”publikens kunskapsmässigt baserade aktiva perception av verket” (a a:25) det avgörande. Konst är enligt honom en erfarenhet som äger rum först när publiken förhåller sig aktivt medskapande till verket. ”Som i leken och spelet förutsätter deltagandet att man har lärt sig reglerna, det vill säga att man har tillägnat sig det som krävs av kunskaper om form och innehåll för att kunna delta i medskapandet av verket” (a a:20). Det ”kräver publikens kunskapsbaserade ansträngning” (ibid). Det menar jag att spädbarn och tultbarn saknar vad (exempelvis) teater anbelangar.

”Artikel 31 och små barns rätt till konst”, lyder dock en av Karin Helanders mellanrubriker om 0-3-åringar. Det tas för här givet vad som avses med konst och det hävdas att barnen som publik ända från födseln har ”behov av och kapacitet för att ta emot konstnärliga upplevelser” (sid.195). Tillåt mig alltså tvivla, avseende både det påstådda behovet och kapaciteten! Eftersom barn under 3 år dessutom inte ”passivt” tolkar och kontemplerar på distans, kan de rimligen ej heller sägas vara inbegripna i konsterfarande. Ett behov av sinnesupplevelser har de däremot otvivelaktigt. Detta tillfredsställs i de allra flesta fall bäst kroppsligen och i hemmet eller förskolan, i samspelet med vårdnadshavare och kamrater.

Empirisk estetik?

Barnen tar från födseln eller ännu tidigare in sinnliga intryck och har inte minst tidigt uppfattningar om vad som är fint respektive fult eller äckligt. Detta skiljer sig i förskoleåldern dessutom i hög grad från vuxnas uppfattningar beträffande t.ex. pastellfärger, gosedjur och porslinsprydnader. Här kommer vi in på det som kallas ”empirisk estetik”, beskrivet så här av Psykologiguiden:

Allmänt om empirisk estetik

Forskning om vad det är hos vissa fenomen (människor, djur, målningar, dikter, byggnader, naturscenerier, skulpturer, matematiska formler osv) som gör att de väcker estetiska känslor (ger upphov till upplevelse av skönhet), dels vad det är hos fenomenen själva (estetiska kriterier), dels hos betraktare.

Eftersom de ord som vi använder kan gör[a] vår verklighetsuppfattning förvriden, kan det också vara värt att undersöka hur olika ord som skönhet, estetik, vacker, konst, konstnärlig osv används av olika människor och av samma person i olika sammanhang.

http://www.psykologiguiden.se/www/pages/?Lookup=empirisk%20estetik

Inte minst värt att undersöka är givetvis användningen av beskrivande och värderande ord bland barn, vilket just Britt Jakobson gjort i sin avhandling från 2008 om 6-10-åriga barns estetiska värdeomdömen i NO-undervisningen. Jakobson har analyserat ljud- och videoinspelningar av barnens kommentarer på lektioner samt deras diskussioner i par eller smågrupper. 

Resultatet sägs visa hur ett estetiskt meningsskapande påverkar vad yngre skolbarn vill lära sig i NO. Eleverna upptäcks i stor utsträckning använda sig av estetiska värdeomdömen och spontana metaforer i klassrummet. Var 30:e sekund utbröt denna typ av uttryck när de pratade med varandra om exempelvis kristaller, löv och daggmaskar! Detta anses enligt pressutskicket även få konsekvenser för vad eleverna lär sig faktamässigt i naturvetenskap: 

”En estetiskt positiv upplevelse kan leda till att barn engagerar sig mer i en uppgift. När barnen i undersökningen till exempel observerade saltkorn aktualiserades deras tidigare erfarenheter av kristaller. Att de tyckte att de var vackra medförde bland annat att de tyckte att det var värt att fortsätta observationen och lära mer om saltkorns utseende.” 

Utan att nödvändigtvis behöva blanda in eventuellt lärande, vore det intressant att studera även yngre barns värdeomdömen beträffande konstföremål och medietexter. Barn under 3 år verbaliserar förstås i mindre utsträckning sina upplevelser, men en liknande undersökning kan ända göras med dem. Ty nog lär det gå att med videoobservationer och mikrofon uppsnappa en hel del kroppsliga reaktioner såväl som uttalanden från dem även om konst och andra kulturprodukter. 

Men hur påverkar då troligen Karin Helanders exempel, professionell scenkonst, demokratiseringen av svensk barnkultur? Jag skulle i detta fall såväl som beträffande andra försök att inviga barn i ”konst” och ”kultur” vilja tala om ”estetiseringen av estetik”. Estetisering används i detta sammanhang inte förskönande, utan som ett förklenande uttryck för utsmyckande dimridåer runt sådant som egentligen är politiskt. Inte bara barnkulturellt politiskt utan kulturpolitiskt.

Teater- och museibesök är aldrig lek, men påverkar onekligen barnåskådarnas tid till lek och rekreation. 

Referens

Bale, Kjersti: Estetik. En introduktion, Göteborg: Daidalos 2010

Gheaus, Anca: Unfinished adults and defective children. On the nature and value of childhood, Journal of Ethics & Social Philosophy 9 (2015):1, s.1-21 

http://jesp.org/PDF/unfinished-adults-and-defective-children.pdf

Helander, Karin: ”Barnets rätt till kultur och konst”, s.186-198 i: Ann-Christin Cederborg & Wiweka Warnling-Nerep (red): Barnrätt. En antologi, Stockholm: Norstedts juridik 2014

Jakobson, Britt: Learning science through aesthetic experience in elementary school. Aesthetic judgement, metaphor and art, Stockholms universitet: Institutionen för utbildningsvetenskap med inriktning mot matematik och naturvetenskap 2008

Mandoki, Katya: Everyday Aesthetics. Prosaics, the Play of Culture and Social Identities, Hampshire & Burlington: Ashgate 2007

Nerman, Bengt: Demokratins kultursyn, Stockholm: Bonniers 1962

Den ”estetiska” barnindoktrineringen i Sverige leder lätt till en känsla av segregering

På 60- och 70-talet debatterades den s.k. indoktrineringen i Sverige, delvis utifrån Göran Palms bok från 1968 med samma namn. ”Indoktrinera” syftade då på att det i skolan och medierna förmedlades en ensidig borgerlig åskådning och samhällsbevarande, konsumis-tiska värden. Målet sades vara att skapa exemplariska individualister.

Numera sker försöken till barnindoktrinering främst på kulturprodukternas område och är underkastade s.k. politisk korrekthet. Syftet tycks nu vara det omvända: att sammanföra konstbetraktande individer till en allt större ”massa”. Med andra ord: skapa exemplariska medelklassister. Istället för en demokratisering av konsten och kulturutbudet, ska vissa gruppers upphöjda ”kultur” idag göras ”tillgänglig” för alla… 

Inte minst barn sägs ha ”rätt till kultur” (läs: ”rätt” till vissa vuxnas kulturprodukter och kulturaktiviteter). Men demokrati innebär ju frihet och fria val – inklusive rätten att slippa oönskade kulturprodukter och obegripliga kulturupplevelser. Den rätten har barn nu inte, när detta vuxennormerade kulturutbud idag för det mesta finns på schemat och ingår som en del av skoldagen.

Demokrati inrymmer även möjligheten att betvivla och ifrågasätta det förment högtstående i vissa kulturprodukter och kulturaktiviteter, slippa känna sig okunnig och nedvärderad, liksom valet att istället ha kul och välja egna favoriter. Barn vågar före högstadiet sällan ensamma öppet opponera sig, men deras lärare anstränger sig trots allt i klassrummet för det mesta medvetet att vara ”objektiva.” 

Vems "mångfald"?

Olika bindestreckspedagoger tar sig dock rätten att tala om för barn vad som är bra och vad de borde känna till. I vart fall sker detta åtminstone indirekt, genom att främst vissa produkter blir föremål för skola utanför skolan: på museer, teatrar, skolbiofilmvisningar med efterföljande handledningar, ja, helst även förberedda innan, etc.

Exempelvis Svenska filminstitutets val av filmer och filmhandledningar för dess Skolbio berör inte precis de av barnen mest sedda filmerna, även om t.ex. några Disneyfilmer och andra Oscars-vinnare/-nominerade animationer pliktskyldigast tagits med. Uppskattningsvis nittio procent av filmhandledningarna är dock gjorda till filmer, som barn och unga aldrig självmant skulle söka sig till. Det främsta underförstådda skälet är givetvis ”kvalitetsargu-mentet”, även om ingen lyckats klargöra vad denna kvalitet skulle basera sig på. På Film-institutets sida för ”Film i skolan” stod fram till dess att den gjordes om för något år sedan:

”Genom uppdraget Film i skolan tar Filminstitutet fram filmhandledningar som fungerar som en rekommendation kring vilka filmer som bedöms vara intressanta att visa i skolan.”

Bedöms av vem? Här menas förstås inte ”intressanta enligt barnen”, även om ett slags ”demokratiarbete” inletts på vissa håll. Denna ”demokrati” innebär då att eleverna på olika skolstadier får välja från de filmer som a) lärare först har gjort ett urval av, utifrån b) Film-institutets lista över deras utvalda filmer med handledningar. Att låta eleverna fritt välja en film skulle ju i det närmaste likna en revolution. Vart skulle det kunna sluta? 

En mer öppet redovisad motivering till Svenska filminstitutets rekommendationer har ”mångfaldsargumentet” varit: man har velat visa filmer som barnen och ungdomarna annars inte skulle se. Men behöver inte också deras lärare större ”mångfald”? De har ju oftast inte sett de filmer som deras elever känner till, varför inga meningsfulla samtal om dessa kan hållas – och av Filminstitutet tydligen ej heller rekommenderas. 

Massifiering av den ”goda” smaken?

Numera sägs syftet med Svenska filminstitutets filmpedagogiska arbete i skolorna vara att ”stärka barns och ungdomars möjlighet till kvalitativa filmupplevelser, deras möjlighet att fördjupa sina kunskaper om film och att själva uttrycka sig med rörliga bilder”.

http://www.filminstitutet.se/Filmpedagogik 

Kvalitén på filmupplevelsen kan dock bara filmupplevaren själv avgöra och fördjupa sig i kunskaper om film går minst lika bra utifrån de populärfilmer som de unga redan känner till. Vad som egentligen avses är uppenbarligen att bidra till upplevelser av förment ”kvalitets-film”. 

Det vill säga: alla ska nu göras till medelklass via medelklassmak… Förr varnades det för en massifiering av individerna p.g.a. medias påstått homogeniserande inflytande. Numera sker med bl.a. filmhandledningars bistånd en massifiering av den ”individuella” smaken, det vill säga: den av Filminstitutet sanktionerade ”godare” smaken, som tros vara opolitisk. 

Resultatet kan bli människor som ej vågar ha en egen uppfattning, utan bara törs hålla med om det som andra tror/tycker: me-too-ism och prenumeration exklusivt på likasinnade människors inlägg. Då slipper man ju komma i kontakt med, ta ställning till och bemöta annorlunda åsikter kommande från avvikande håll.

Istället för att göra ytterst snävt valda teater- och biobesök till masskultur, borde skolan väl hellre försöka ”utjämnande” motverka dessa indoktrinerande krafter? Utanför-skolan-pedagoger – helt utan läroplan att följa – kan bli ett allvarligt hot mot åsiktsfrihet, när de försöker kontrollera vilka berättelser som bör väljas och hur berättelser ska tolkas och bedömas. Men det är förstås skillnad mellan massifierad arbetarklass och massifierad medelklass… Till dess att delar av dem förment ”med smak” förflyttar sig vidare ”uppåt”. Och försöken till massifieringen av den ”goda” smaken återigen ”måste” sättas in…

”Estetisk” och politisk indoktrinering hänger självfallet samman. Talet om exempelvis kvalitetsfilm och kvalitetslitteratur resulterar lätt i en permanent upplevelse av segregering – en segregering utefter inte bara ekonomiska och sociala linjer, utan även kulturella. Det stöter bort de barn som inte känner igen sig, utan upplever sig vara ännu mer segregerade.

En i sanning kritisk pedagogik skulle, istället för ”smakhöjning”, uppmuntra eleverna till att fundera kring vilka filmer/böcker som inkluderas respektive exkluderas i skolan och varför?