Är skräckhistorier av typen vandringssägner som VARUHUSET verkligen något för 6-åringar?

I torsdags var jag dygnet-runt-föräldra-stand-in för mina barnbarn och skulle i vanlig ordning inför nattningen läsa för 6-åringen och 8-åringen. Jag hade tagit med mig Petrus Dahlins och Johanna Kristianssons VARUHUSET (2015). Den ingår i serien ”Lätt och läskigt”, annonserad som ”riktigt läskiga vandringssägner för alla modiga nybörjarläsare”. Förlaget Bonnier Carlsen anger läsåldern till 6-9 år och jag tänkte att boken kunde vara en lämplig uppföljare till serien ”Mystiska skolans” titlar, som särskilt 6-åringen hade gillat så.

Vi hade månaden innan nämligen inlett med Katarina Genars & Alexander Janssons Pianot på vinden och pojken sa då efteråt, när han såg bokomslagets baksida, ”Tänk om vi hade dom här också!”. Jag införskaffade givetvis genast samma upphovsmänniskors Svarta madam, Spökhunden och Anden i glaset, som samtliga gillades lika starkt. 

Men: det är onekligen skillnad mellan en trio karaktärer som i skolan upplever spökmyste-rier, som får sin naturliga förklaring och slutar lyckligt – respektive illustrerade vandrings-sägner om en ensam individ kvar i varuhuset efter stängningsdags som inte alls får någon lycklig upplösning… Varför tänkte jag inte på det innan jag började läsa?

Förlaget Bonnier Carlsen beskriver boken så här:

”När Ester provar en snygg klänning hon länge har sneglat på blir hon kvar i varuhuset efter att de har stängt. Och hon är inte ensam ... Glöm råttan i pizzan, med Varuhuset inleder Petrus Dahlin "Läs på egen risk!", en ny bokserie läskiga vandringssägner för nybörjar-läsarna.

Ester har hittat drömklänningen. Varje gång hon går till skolan ser hon den i skyltfönstret. En dag går Ester bestämt in och tar med sig klänningen till provrummet. Hon provar den och beundrar sig i spegeln och glömmer helt bort tiden. För sent inser Ester att varuhuset har stängt och att hon är instängd. Till en början känns det ganska spännande att vara ensam bland alla varor (och allt godis!). Men snart blir det ganska kusligt, när Ester inser att hon inte är ensam på varuhuset … ”

http://www.bonniercarlsen.se/Bocker/skonlitteratur-barn-och-ungdom-rysare/v/varuhuset/ 

En bok som 6-åringen vill glömma…

Genast efter att jag hade läst färdigt boken, sa 6-åringen ”Den här boken vill jag glömma i morgon!”. Jag blev faktiskt tagen på sängen där i sängen, men frågade lamt om han tyckte den var läskig. Jo, han sa utan omsvep att han var rädd. Jag försökte fegt diskutera olika mer ”realistiska” tolkningar av bokens sista uppslag, till exempel hur flickan skulle kunna(t) ta sig ut och så vidare.

Men pojken lät sig inte luras, utan pekade nyktert på flickans skyltdockeleder i handleder och armbågsveck. Hon var förtrollad! Hade blivit en skyltdocka! Åttaåriga storasyster tyckte också att boken var rätt läbbig, men menade att ”hon i prickiga klänningen skulle ha berättat direkt för vakten att hon blivit inlåst”. Det skulle hon själv i varje fall göra.

Jag tänkte ”Vad har jag nu ställt till med? Kommer han att drömma mardrömmar i natt?”. ”Räcker det inte med att katterna jagar runt hela natten och lever om? Här kommer jag inte att få en blund…”. Pojken somnade hur som helst utan problem, vaknade heller aldrig under natten och drömde i vart fall inte något som han väcktes av, eller senare berättade om. Han har för övrigt inte nämnt boken sedan dess. Glömde den kanske… Jag vet inte hur jag ska ta detta faktum, men väljer mest för min egen skull att inte tala om förträngning.

Vad ville boken och jag ”lära” pojken?

Jag kan ju min Bettelheim, vet en hel del om varningssagor, också att skräcklitteratur för barn historiskt som sitt syfte haft, att genom bruket av skrämmande ting lära barn något specifikt. Det gällde också för muntliga berättelser och folklig lore. Själv är jag, uppvuxen som jag är i övre Norrland på en landtunga mellan en älv och en kanal, fostrad eller åtminstone hållen vid liv och räddad från att till exempel drunkna med hjälp av hemska folktroväsen – 50-talets barnomsorgspersonal. 

Ty om jag gick alltför nära vattnet skulle ”vattubuan” (läs: vattenspöket) komma och dra ned mig. Gick jag för långt in i skogen, skulle jag bli jag tagen av ”skogsgubben” och var jag för nära det öppna fönstret hotades det med ”fönstergubben”. Än idag kan jag också känna hur rädd jag var ända upp i tonåren för att fara förbi ladan kallad likvagnsboden, med dess gnisslande halvöppna dörr. Aldrig någonsin antyddes det att dessa väsen bara var påhitt, men sådana varningar skulle (väl?) idag ingen använda till förskolebarn? Det vill säga, insistera på att dessa övernaturliga skepnader inte alls bara var på låtsas eller skämt? 

Kanske vill Dahlin & Kristiansson varna för konsumism och överdrivet habegär. Men vad ville jag egentligen ”lära” 6-åringen och 8-åringen i detta fall? Jag hade faktiskt inte reflek-terat över det, utan trodde nog att jag bara läste ytterligare en spökhistoria. Jag hade i vart fall ingen medveten tanke på att ägna mig åt social kontroll (även om jag är konsumtions-allergisk och gärna smittar ned andra med hjälp av ord). Det är alltså hög tid att göra det nu, det vill säga reflektera. 

Jag kan dock inte hitta någon vidare hjälp av forskare som studerat fenomenet. Här rör det sig ju inte om mysigt kusliga och lagom skrämmande spökhistorier för 5-6-åringar, utan om en variant som ger sig ut för att vara betydligt mer verklighetsanknuten.

Magert med forskning att hämta förklaringsförsök från

Mig veterligt finns det inga referensverk avseende barns vandringssägner/vandringssägner om barn, däremot en hel del om barn(folk)lore. Min husgud, Brian Sutton-Smith, har till exempel tillsammans med andra givit ut en antologi (Sutton-Smith m.fl. 1999). I den skriver Elizabeth Tucker att vandringssägner med chockslut inte brukar berättas av yngre än 10-12-åringar (a a:194-195), även om enstaka 9-åringar förvisso kan älska att berätta sådana och det finns 12-åringar som absolut inte kan uthärda att höra dem (a a:205). Särskilt pojkar sägs dock gilla den typ av självtest eller initiering, som berättelserna ibland både handlar om och utsätter åhöraren för (a a:206).

Det enda mer översiktliga om barnskräck som jag kunnat hitta är en text av en estnisk folk-lorist vid namn Mare Kõiva (1997). I den redogörs för olika typer av skämmande historier, både roligt-skrämmande och oroande utan happy ending. 

Förutom klassisk skräckfolklore av den typ som bröderna Grimm insamlade, sedan friserade och skrev ned i början av 1800-talet (typ Rödluvan, Hans och Greta) och sägner i lantlig eller urban miljö, har det även förekommit (förekommer än?) mer personliga historier om vad tidigare generationers familjemedlemmar för länge sedan upplevt, i form av möten med övernaturliga varelser typ tomtar, spöken eller skogsrån. Dessutom numera massmedialt skapade och/eller förmedlade typer, såsom nya varianter på Facebook och i böcker, spök-timmar i radio, skräckfilmer. Likaså återberättade från dessa medier i aningen nya versioner. 

Barns egna skräckvarianter

Utöver äldre kollektivt traderade varianter finns, skriver Kõiva (1997), särskilda nyskapade barnvarianter, ofta blodigare än originalen, som inte sällan dyker upp i skoluppgifter av typen skrämma-fröken (jag har själv läst många sådana i mina dar!). Kännetecknande för barnens skräckhistorier är en enkel form, mest bara en kort presentation av händelser och dialog. Oftast handlar det om ett barn som bryter mot en regel eller ett tabu (går in på förbjudet område, köper en förbjuden sak) eller så kommer en ond figur (eller ett farligt föremål) in i hemmet, alternativt blir en apparat i hemmet plötsligt fientlig. 

Precis som i sagor, som dessa berättelser till sin struktur och motiv inte sällan liknar, förekommer ofta att något hemskt upprepas tre gånger, men för den sista går det oftast väl. Hotet utgörs för det mesta av en avlägsen släkting, ett ting eller en kroppsdel: en hand, leksak, gardin, blomma. Hotet är aktivt, den hotade för det mesta helt passiv. Berättelsen finns inte sällan i tre varianter med olyckligt slut, en version där hotet förgör sig själv, eller så ett absurd utgång. Berättaren är enligt denna forskare numera i åldern 7-9 år och eftersom berättarens ålder gått ned de senaste decennierna, har detta även påverkat själva berättandet och naiviteten hos berättelserna. Idag förekommer därtill skräckparodier och pseudo-thrillers.

Folklivsforskaren Bengt af Klintberg har (i radioprogram och intervjuer, såsom i Metro 14/4-14) hävdat att ”vandringssägner är berättelser från gränsområdet mellan säker kunskap och fantasi, gissningar och spekulationer, och på så sätt blir de ett uttryck för vår världsbild […] mer än bara påhittade historier: De är en spegel vi håller upp mot oss själva. De visar vad vi tror om oss och vår samtid. De visar vad vi är rädda för.” 

För att överleva tidens tand sägs dessa skrönor således ha byggt på sin samtids föreställ-ningar och våndor. Emellertid undrar jag vem som här inbegrips i ”vi” och ”vårt” och ifall detta karakteristikum verkligen även är giltigt för barn. I fallet med barnvarianterna, och särskilt Varuhuset, har jag svårt att se att barn generellt skulle vara särskilt livrädda för att bli inlåsta i ett stängt varuhus, eller åtminstone för att då förvandlas. Fast vem vet…

Nyttig psykologisk träning?

Även om äldre tiders skräckberättelser berättade av barn inte är utforskade, tror Kõiva (a a) att dagens versioner liknar dem från hundra år tillbaka och att de alla bearbetar urgamla motiv och barnrädslor: rädslan för döden, att bli uppäten, kidnappad, borttappad, vara på en okänd plats, förlora föräldrarna. Bruno Bettelheim (1979) och andra psykologer har ju menat att skrämmande berättelser i sagoform hjälper barnet igenom olika utvecklingsstadier.

Men när det onda och hemska ser ut att ”vinna” som i Varuhuset, riskerar det åhörande barnet att bli lämnad med den skrämmande känslan av att skräckväldet fortgår och kanske drabbar honom/henne också. Vad spelar det då för roll ifall jag försäkrar dottersonen om att det bara är en berättelse, inte på riktigt? Ty vad vet jag om det? Det är ju inte jag som skrivit den boken, även om han vet att mormor skrivit 15 andra böcker…

Jag tror dessutom att det är en sak om en jämnårig eller något äldre kompis berättar dessa hemskheter inför en grupp barn, men en helt annan om idéerna kommer från mer auktoritati-va böcker skrivna av vuxna. Vid muntligt berättande kan den som lyssnar bedöma berätta-rens minspel samt kamraternas reaktioner och berättaren kan avpassa berättelsen efter åhörarens reaktioner. En nybörjarläsare är däremot kanske ensam när hen tar sig genom boken.

Dagens (urbana) legender sprids ju främst via medier (s.k. sociala medier, tidningar, böcker, e-mail), medan de förr spreds från mun till mun. Precis som i muntlig tradering av vand-ringssägner, som brukar ”autentiseras” genom att förläggas till en alldaglig och välkänd plats, ofta ett varuhus eller galleria, handlar denna bok Varuhuset om en välkänd miljö, som barnet kanske besöker varje vecka. Precis som ofta är fallet i traditionella versioner, rör hotet här likaså ett barn. Barn är ju alltid mer utsatta och ”lättdödade”… 

Jag kan som sagt denna gång inte uttala mig kategoriskt om fenomenet, men mottar gärna kommentarer från er som tillsammans med unga åhörare läst nummer två i serien (av samma upphovsmänniskor), Dataspelet (2016). Boken beskrivs så här:

”När Ville är ensam hemma passar han på att spela Ansiktet, det nya dataspelet som hans föräldrar har förbjudit honom att spela. Det skulle han inte ha gjort … I den lättlästa serien ”Läs på egen risk!” finns de riktigt läskiga moderna vandringssägnerna för nybörjarläsarna. 

Man måste vara 15 år för att få spela Ansiktet, har Villes föräldrar sagt. Men när Ville får chansen smyger han ändå in i sin brors rum. Han bara måste prova! I spelet härskar det mystiska Ansiktet. Men får man ljuga för ett dataspel? När Ansiktet dyker upp i Villes drömmar börjar han ångra sig… 

Dataspelet är den andra fristående delen i ”Läs på egen risk!” - serien med läskiga vand-ringssägner för nybörjarläsarna. Första delen hette Varuhuset. Böckerna är lättlästa och genomillustrerade, med spännande historier som ger både rysningar och läslust.”

http://www.bonniercarlsen.se/Bocker/skonlitteratur-barn-och-ungdom-rysare/d/dataspelet/ 

Även här verkar huvudkaraktären vara ensam, även om detta bara är min gissning. Tror också du att skräck är bra för barn? Dessa berättelser sägs ju vara bra till att dra upp gränser mellan fantasi och verkligt. Du berättar kanske Rödluvan, Hans & Greta, Askungen etc i dessas grymma originalversioner?! Berätta i så fall! Eller slutar häxan såväl som vargen som vegetarian? Askungens styvsystrar som hennes bästa vänner? 

Bettelheim, 73, rekommenderade ju Hans & Greta för 5-åringar. Sådant är kanske lätt för oss gamlingar att inbilla oss… Vi läste ju Nietzsche när vi var 2. På tyska, givetvis!

Referenser

Bettelheim, Bruno: Sagans förtrollade värld: folksagornas innebörd och betydelse, Stockholm: AWE/Geber 1979 (= The Uses of Enchantment: The Meaning and Importance of Fairy Tales, London: Thames & Hudson 1976)

Kõiva, Mare: In a big black town there was a big black house, Journal of the Baltic Institute of Folklore (1997):2, s.113−133

Sutton-Smith, Brian, Mechling, Jay, Johnson, Thomas W & McMahon, Felicia (red): Children’s Folklore: A Source Book, New York: Garland 1999

”Henbarn”, David Eberhard, är givetvis också de pojkar och flickor!

I sedvanlig ordning blandar David Eberhard ihop begreppen på svt:s opinionssajt (3/4-17). Han inleder med självklarheter som att män och kvinnor är av biologiskt olika kön (eng. ”sex”). Han tillbakavisar därefter att pojkar och flickor skulle födas som oskrivna blad utan könsidentitet, men tycks i själva verket mena ”utan biologisk könstillhörighet”. 

http://www.svt.se/opinion/david-eberhard-om-barn 

Skilj på könstillhörighet och könsidentitet! 

Ty sin identitet, d.v.s. hur människan uppfattar sig själv, kan bara individen själv avgöra och först i 2-3-årsåldern uttala sig om och börja utagera. Då med hjälp av socialt konstruerat språk och i närmiljön ofta iakttagna handlingar. 

Om man med könsidentitet således avser den unga individens känsla av att vara pojke eller flicka – eller något annat (2-4% interkön/eng. ”intersex”), biologiskt både-och beträffande kromosomer, genitalier, m.m.) – har Eberhard alltså fel. Det nyfödda barnet kan rimligen inte känna sig som t.ex. en pojke, då det ännu ej har tillgång till vad ”pojke” språkligt innebär. Efterhand får pojken av omgivningen veta sin könstillhörighet. Vad innebär det då att vara pojke?, undrar barnet med rätta.

Beteckningarna ”flicka” respektive ”pojke” har ingen innebörd för förskolebarn ifall könat agerande eller könsseparerande attribut avlägsnas eller upplöses. Sådana kännetecken kallas för genus (eng. ”gender”). Hur ska barnen annars kunna veta vad en flicka eller pojke gör och är? De yngsta barnens första uppgift blir alltså att i grova drag förstå hur hankön skiljer sig från honkön. 

Det gör de genom att agera och se ut ”tvärtom” i förhållande till det motsatta könet. Uppfostran spelar här mindre roll än kamraterna. Antingen-eller. Pojke = mörka kläder, kort hår och vissa leksaker, flicka = rosa kläder, långt hår och andra leksaker är sådant som får signalera motsatta genus. 

Genusuttrycken ”motarbetar” inte alls några naturliga skillnader mellan könen, förtydligar däremot socialt upprepade skillnader, befäster traditionella sådana eller modifierar dem med hjälp av nya ord och insikter.

I 8-årsåldern verkar dessa överdrifter inte längre behövas. Nu börjar barnen inse att det finns variationer även inom det egna könet. För denna upptäckt behöver barnen inte alls ”indoktrineras”, vilket Eberhard dock påstår är fallet med introduktionen av pronomenet ”hen”. 

”Hen” gör inte någon människa könlös!

Förmodligen har barnen dock talat om ordet i skolan eller läst Jesper Lundqvists och Bettina Johanssons barnbok Kivi och Monsterhund (2012) och med hjälp av denna nyskapelse fått sätta ord på en växande insikt om att alla flickor ej har rosa och alla killar inte gillar fotboll. 

Psykiatern refererar nu till psykologen Baren-Cohen, känd från tv. Denne har onekligen visat att pojkar och flickor tidigt uppvisar skillnader, som dock för pojkars del har att göra med systematisering, upprepning av mönster och upptagenhet av regler. Och för flickors del: sociala färdigheter, empati och språkkänsla, intresse för andra människors tankar och känslor. 

Det är onekligen svårt att systematisera det sistnämnda och för att förstå människor måste man kunna tyda språkliga nyanser. Kort hår eller klänning är däremot inget som Baren-Cohen påstår är medfött könssärskiljande.

Eberhard tar emellertid två intervjuade flickor, 8 och 10 år, som förr skulle ha kallats för pojkflickor, som exempel på ”sociala experiment som motarbetar skillnaderna mellan könen”: ”Det var en intervju med två småflickor som fått lära sig att de minsann inte var flickor utan ’hens’.” 

Eberhard är själv ett belägg för testosterontesen

Lyssna på barn tycks aldrig ha varit David Eberhards styrka. I detta avseende bekräftar psykiatern själv David Baren-Cohens testosterontes om mindre empatiserande pojkhjärnor och sämre förmåga att förstå ord såväl som andra människor.

Flickorna i intervjun, som doktorn i barnförnedrande ton jämför med papegojor, är dock helt på det klara med att de är flickor, lider inte alls av någon könsdysfori. De förnekar endast att det skulle finnas något som i sig är ”tjejigt” respektive ”killigt” – alltså inga medfödda genus – och vill bara vara klädda precis som de vill, ”vara sig själv”. Likhet är ingen premiss för jämställdhet.

”Henbarn” är inte alls ”könlösa” eller förvirrade, föredrar bara mindre stereotypa genus. Det är heller inget nytt, även om ordet är det. 

Eberhard blandar även samman jämställdhet och likhet mellan könen. Pojkar och män i klänning och kepsbärande korthåriga flickor och kvinnor kan mycket väl vara jämställda. Även med människor av samma kön, men med mer traditionell klädsel.

Så, ja, David Eberhard, kön och sexualitet är biologiskt styrda, men det är däremot inte genus. ”Hen” syftar på genus. 

Men varför, doktorn, denna nedlåtande ton om och därmed mot barn, denna infantism? Jo, det är ännu ett begrepp möjligt att missförstå, så här kommer min definition:

Med infantism (från latinets ”infans”, pluralis ”infantes” för barn) menas ”nedsättande, nedvärderande, förnedrande eller kränkande bilder, kommentarer, blickar, hånflin, gester om/mot barn som har sin grund i stereotypa föreställningar om hur barn av viss ålder som grupp ”är”.

Synd att inte också vuxna precis som 3-4-åringar enbart täcker ansiktet i kurragömma!

Förskolebarn visar sig vara ännu mer fantastiska än jag hittills trott. Ny forskning kommer med en spännande förklaring till varför en majoritet av 2-3-4-åringarna i kurragömmaleken främst bryr sig om att täcka över ansiktet. Och hur samma förklaring kan utsträckas till barnens syn på hörsel och tal! Det är uppenbart att vi människor inte växer upp, utan ned… Synd! 

Många som sett barn i denna ålder leka kurragömma har skrattat åt deras "oförmåga", som egentligen kanske är förebildlig. På nätet visas som kvällsnöje för vuxna bilder på barn som bara drar ned mössan över huvudet, gömmer endast överkroppen bakom en hängande hand-duk, låter fötterna sticka fram under sängen eller gardinen, bara har en stor lampskärm över huvudet eller enbart gömmer ansiktet bakom en stolpe. Hur kan barnen tro att de därmed är osynliga? Löjligt, va? Eller ”gulligt”...

Snart kan skrattet emellertid fastna i halsen. Länge har detta agerande tolkats som att barnet (med Jean Piagets olyckliga term) är ”egocentrerat”, vilket tyvärr av många tolkas som att barn ända upp i 5-årsåldern är självupptagna eller själviska. Den centrering som åsyftas i egocentrism är emellertid barnets påstådda oförmåga att uppfatta en situation från någon annan persons synvinkel. När barnet väl börjar decentrera och kunna se saker och ting från olika synvinklar innebär detta, trodde man länge, att det först då också blir förmöget att leva sig in i andra människors förhållanden. 

Redan 1980 kom Flavell m.fl. fram till att 63 procent av 3-åringarna svarade att de själva var osynliga, om deras ögon var stängda eller dolda. Det hela berodde inte på att barnet själv saknade visuell input, ty också när barnet hade silverfärgade skidglasögon som möjliggjorde egna synintryck – men så att ingen annan kunde se dess ögon – sa barnet att det var osynligt. Dessutom sa 56 procent av 3-åringarna till experimentledaren att en annan närvarande experimentledare i projektet också hon var osynlig, när denna hade sina ögon slutna, trots att barnen kunde se hennes kropp. Det tycktes alltså vara så att de egna ögonens, eller andras ögons, synlighet utgör den avgörande skillnaden mellan synlighet och osynlighet. 

Intressanta experiment

Cambridgeforskarna Russell, Gee & Bullard (2012) upprepade 30 år senare Flavells och dennes kollegers (1980) experiment. Bland annat ville de veta om egenheten hänger samman med att ömsesidiga blickar är avgörande för barns bedömning av den egna och andras synlighet. (Om du vill kan du nu hoppa till Resultat nedan!)

Tjugofem barn mellan 30-51 månader gamla deltog i experimentet och fick besvara sex frågor. Under tre av dessa hade antingen barnet eller en vuxen experimentledare antigen (med hjälp av gult skum) ogenomskinliga skidglasögon eller så genomskinliga skidglasögon på sig. Frågorna gällde: Syntes barnet (eller dess huvud) för experimentledare David; syntes den vuxna experimentledaren Anna (eller dennas huvud) för experimentledare David; syntes experimentledaren Anna (eller hennes huvud) för barnet? (Jag har för tydlighetens skull hittat på dessa namn David + Anna. Alternativet med ”huvud” användes bara vid missför-stånd.)

När barnet hade endera av dessa två typer av glasögon på sig tillfrågades det: 1) Mina ögon är öppna och jag tittar mot dig. Kan jag se dig/you? (Alt: Kan jag se ditt huvud?); När vuxne David har endera av de två typerna glasögon tillfrågas barnet 2) Mina ögon är öppna och jag tittar mot Anna: Kan jag se Anna? (Alt: Annas huvud?); 3) David har en av två typer av glasögon och frågar barnet: Kan du se Anna? (Alt: Annas huvud?)

Barnen hade inga problem med att säga att både de och Anna syntes för David när de hade genomskinliga glasögon på sig. De förnekade däremot överlag (på ett undantag när) att de själva såväl som (på två undantag när) att experimentledaren Anna var synlig/möjlig att se för experimentledaren David, när de hade de ogenomskinliga skidglasögonen på sig, men hade inga problem med att hävda att deras eget respektive Annas huvud då syntes. 

I experiment 2 med 37 barn (nu 34-53 månader gamla) undrades: Var det kanske så att barnets egna ögonen inte syntes för David, eller det faktum att barnet inte såg något genom skidglasögonen, som var skälet till detta misstag? Det vill säga: tror barnen att om en persons ögon inte syns, är jaget (i meningen personligt pronomen –  du/dig – eller barnets förnamn) som dessa ögon sitter på inte heller synligt? Eller tror barnet att om den som blir betraktad själv inte har några synintryck, finns heller ingen person att beskåda?

Återigen användes de två slags glasögonen och frågor som Kan du se? Kan jag se dina ögon? Mina ögon är öppna och jag tittar mot dig: kan jag se dig nu? Mina ögon är öppna och jag tittar mot dig, kan jag se din kropp nu? Eller om tredje person: Kan Anna se? Kan jag se Annas ögon? Mina ögon är öppna och jag tittar mot Anna: kan jag se Anna nu? Mina ögon är öppna och jag tittar mot Anna, kan jag se Annas kropp nu?

Bara 7 av 37 barn besvarade alla 4 frågor korrekt och då bara de äldsta barnen (49-51 måna-der). Inga barn sade sig själva eller Anna vara synliga när de använde ogenomskinliga glas-ögonen, däremot ett barn om sig själv i fallet med genomskinliga skidglasögon. Trenden är tydlig: det är inte mer troligt att man själv eller någon annan syns när de egna ögonen är blockerade, även om man själv eller någon annan (t.ex. Anna) kan se genom skidglasögo-nen.

Resultat: Den ömsesidiga blicken

Russell, Gee & Bullard (2012) kommer alltså fram till att ens osynliga ögon är den avgö-rande faktorn, inte att barnet själv inte kan se något: barn i åldern 2,5-4 år gör helt enkelt antagandet att ögonen måste vara synliga för att det ska kunna vara fråga om någon annans visuella upplevelse. Att i kurragömma bara blockera ögonen är enligt dem således en ändamålsenlig handling! Ännu intressantare är att deras experiment visade att merparten av de barn, som sätter likhetstecken mellan egen osynlighet och blockerade ögon, även anser att människor som har ögonen öppna men inte har ögonkontakt med dem (eller t.ex. med ”David”) inte syns för dem (eller för ”David”)! 

Forskarnas hypotes är att barn i denna låga ålder har en naturlig tendens att erhålla kunskaper intersubjektivt, det vill säga från andra människor via samfälld, gemensam uppmärksamhet. Detta leder också barnet till att tro att den egna personen, jaget (”dig”, eller barnets förnamn), måste upplevas gemensamt för att gå att iaktta. Identitetens ömsesidighet är just något som olika forskare inom symbolisk interaktionism teoretiserat, om än på andra premisser (Rönnberg 1996).

Ömsesidighet gäller även hörseln och talet!

Förskolebarn förnekar alltså att de kan se andra som inte samtidigt kan se dem. Den senaste fascinerande forskningen på området av två psykologer vid University of California, Henrike Moll och Allie Khalulyan (2017), visar att detta inte bara gäller synen, utan även hörseln och talet! Forskarna ville komma vidare från den tidigare ensidiga fokuseringen på synen, och frågade 3-4-åringar inte bara om de kunde se en (vuxen) aktör vars egna ögon var dolda, höra en person vars egna öron var övertäckta och om de kunde tala till en aktör vars egen mun var täckt. I samtliga fall blev barnens svar oftare NEJ!, jämfört med i en kontrollsituation i vilket inga ansiktsdelar var täckta.

Men den vuxna satt ju klart synlig rakt framför barnen, hur kunde de då hävda att de inte såg, hörde eller kunde tala till henne? Förstod de inte frågan?! Jo, detta kontrollerades. Moll & Khalulyans (a a) slutsats blir därför att dessa förskolebarn använder sig av principen ömsesidig anknytning inte bara i fallet med blickar. ”Jag kan se/höra/tala till dig bara om du kan se/höra/tala till mig också!” 

Tidigare har detta förklarats med att barn har svår att överskrida sin egen synvinkel och felaktigt tror att andra ser världen precis som de själva gör – och alltså skulle sammanblanda sin egen avsaknad av synbild med andras av dem. Numera tror många kognitiva, och sociala utvecklingspsykologer som de, inte längre på det förklaringsförsöket. 

Tre-fyraåringar är alltså inte egocentrerade, utan tillämpar betraktandet från en annans syn-vinkel till och med när det inte behövs eller rent av leder fel, till exempel när de ska säga ifall de själv ser, hör eller kan tala med en enligt vuxna fullt synlig, hörande person som kan svara. Barnens perception är alltså oerhört färgad av andras varseblivning. 

När barnet i kurragömma tror sig gömma huvudet under någonting, och därmed bli osynlig, är det således inte alls fråga om egocentrism utan raka motsatsen – ömsesidigt erkännande och reciprok uppmärksamhet! I denna unga ålder härskar fortfarande dubbelriktad kommu-nikation. Moll & Khalulyan tänker nu gå vidare och se om de barn som är ”dåliga” på kurragömma uppvisar mer ömsesidighet i sin lek och sina samtal. Kanske är det rent av önskvärt att vara dålig på att gömma sig?!

Barn som vuxnas förebilder skulle förändra världen

Tänk om vuxna fortfarande gjorde likadant och använde sig av samma jämlika tvåvägs-kommunikation! Kanske kunde vuxna i alla länder ta barnen som förebilder? Jag läser idag att USA:s nye utrikesminister Rex Tillerson (enligt Washington Post, March 31, 2017) har en privat hiss för att slippa möta andra på State Department och att många karriärdiplomater i byggnaden ”har blivit instruerade att inte tala direkt med honom – eller ens ”make eye contact”…

Så till både Tillerson och hans boss vill jag säga: omvänden eder och bliven som ett för-skolebarn!

Referenser

Flavell, John, Shipstead, Susan & Croft, Karen: What young children think you see when their eyes are closed, Cognition 8 (1980):4, s.369-387

Moll, Henrike & Khalulyan. Allie: “Not see, not hear, not speak”: Preschoolers think they cannot perceive or address others without reciprocity, Journal of Cognition and Development 18 (2017):1, s.152-162

Russell, James, Gee, Brioney & Bullard, Christina: Why do young children hide by closing their eyes? Self-visibility and the developing concept of self, Journal of Cognition and Development 13 (2012):4, s.550-576

http://www.psychol.cam.ac.uk/cdcl/russellgeebullardinpress.pdf

Rönnberg, Margareta: TV-tittande som dialog. På väg mot en symbolisk-interaktionistisk TV-teori, Uppsala: Filmförlaget 1996

”Social media” borde inte översättas med ”sociala medier”. Skulle pressen och politikerna ens bry sig om sällskapsmedierna?

För sex år sedan skrev jag ett kapitel till en antologi där jag ifrågasatte uttrycket ”sociala medier” (Rönnberg 2013, men artikeln skriven 2011). Idag tar jag lite ledigt och återger nu istället mina tankar från 2011. Jag tror inte att resonemanget hunnit bli så värst föråldrat sedan dess. De vanligaste digitala mötesplatsernas namn må växla och även om grupper lämnar Facebook, Twitter, Flickr, Instagram, Snapchat etc för något uppdykande nyare nytt, är kännetecknen i stort sett desamma: privat/personligt, få ord och/eller mycket bilder. Och bloggare överger sina bloggar så snart dessa bidragit till avlönad anställning. Så engagerade var man alltså.

Jag skrev 2011 (nu med viss redigering) som följer:

”Social media” inte svenskans ”sociala medier”: sällskapsrum!

Ett av de tydligaste exemplen på hur avgörande en etikett kan bli för hur företeelsen ifråga tas emot, torde felöversättningen av engelskans ”social media” till ”sociala medier” vara. ”Social” kan förvisso ibland översättas med ”social/samhällelig”, men då i sammanhang såsom social trygghet, socialförsäkring, socialvård, samhällsvetenskaper, samhällsengage-mang. 

Den anglicism som övertagits beträffande webben handlar emellertid mest om att umgås, vara sällskaplig, ha kontaktnät. Eller så syftar den på en social tillställning av typen fest eller cocktailparty, för dem högt uppe på samhällsstegen (till skillnad från de flesta som ägnar sig åt ”sociala medier”). 

Orden borde alltså rätteligen översättas med sällskaps­medier, eller för de yngsta: vän-skapsmedier. För barn och ungdomar påminner s.k. sociala medier snarast om en utvidg-ning av gammaldags brevvänner, där begreppet vänner dock devalverats en hel del och nu ofta rör sig om vänner till vänners vänner, inklusive dessas ovänner. 

Sociala medier är inte sällan väldigt privata och i vart fall mycket mindre sociala än de massmedier som ett tag hånfullt kallades för gammelmedier. Många av dessa osociala medier kan liknas vid ett slags ”hemliga” sällskap, som till skillnad från t.ex. läsande av dagstidningar och tidskrifter ofta kräver medlemskap och inloggning. Dagstidningar kan alla läsa i vart fall på biblioteket.

”Sociala medier” är osociala och ibland rent av asociala

Sociologer brukar ställa höga krav på det som benämns socialt: socialitet och social inter-aktion. Att vara social innebär inte bara allmän trevlighet eller lättsamt prat om ingenting, som ger en omdömen av typen ”hon är väldigt social”. Detta brukar inte sällan innebära detsamma som ”ytlig”. Sällskapliga samtal är för det mesta långt ifrån offentliga, uppriktigt intresserade, diskuterande utbyten. Föga sociala i samhällelig mening.

Eufemismen ”sociala medier” lånar således positiv aura från sådant som betyder ”samhäl-lelig”, nu överförd på detta att ha många ”vänner” eller stort ”umgänge” på Facebook och följare som gör att man inte hinner med samhället. Att vara samhällelig innebär dock ansvarstagande och att t.ex. uttala sig engagerat i offentligheten i gemensamma frågor som välfärd och problemlösning. ”Social” har även en ekologisk variant. En socialt hållbar utveckling bygger på delaktighet, jämställdhet, jämlikhet, aktiv medverkan, samarbete och uthållighet. 

Samhällsutvecklingen kan inte stödja sig på plötsliga infall eller enstaka korta inlägg/ ”kommentarer”, anonymitet, spelade roller eller upptagenhet av privatlivet och fönster-tittande på långt avstånd, vilket ofta är fallet med ”sociala medier”. Bloggare, användare och besökare ”på Internet” är inte sällan anonyma eller pseudonyma, d.v.s. tar inte socialt ansvar ens för sina yttranden.

Ingen uthållighet

Visst förekommer ibland lika snabbt uppblossande som slocknande samhällsdebatter också i dessa utvidgade umgängesmedier. Sextio twitterkonton kan under ett par veckors tid te sig ha större tyngd än en professionell yrkeskårs journalistiska bedömningar. Det rör sig dock på sin höjd om att dessa lösa bekantskapsgrupper ”dansar ett par veckor ” eller i bästa fall månader. Sedan hoppar man på nästa upprörande ting.

Internet har visserligen gynnat framväxten av transnationella enklaver typ miljörörelsen, men deras värde är beroende av hur framgångsrika dessa motpubliker är då det gäller att skapa en allmän opinion bortom det ”radikala ghettot”. I den enda gemensamma Offent-ligheten, med andra ord. Även om interaktivitet, mångfald och mångcentra kan underlätta mobilisering, hänger Internets demokratiska potential inte på detta enbart. Nätets inneboende möjligheter förverkligas endast via de aktörer som ägnar sig åt reflekterande och demokra-tisk aktivitet, samt får meningsmotståndare att reflektera. Då måste man förstås nå och tala med dessa.

Lösa enfrågenätverk utvecklas sällan från en motståndsidentitet till ett politiskt projekt som är demokratiskt, uthålligt och förmår framkalla samhällsförändringar. Kortsiktiga innefrågor (snarare än mer genomtänkta ideologier) motverkar långsiktigt engagemang och djupt kända lojaliteter. Problemhoppandet, där individer och grupper snart kan gå vidare till nästa inne-fråga aktualiserar frågan huruvida globala medborgargrupper har minne och uthållighet nog att hålla ett kollektivt politiskt projekt vid liv. Svaret tycks i de flesta fall vara nej.

Ty för politisk verkan krävs mer än korta kommentarer och fler än 140 tecken. Enstaka snabba tyckanden i ett kommentarsfält vittnar sällan om något varaktigare samhällsengage-mang. Det kanske känns som man är samhällsengagerad, trots att man slipper göra något ansträngande och bara kan delta i andras, så att säga ”ställföreträdande”, göranden när det passar en själv – en anklagelse som förr riktades mot tv-tittande.

Skulle politiker bry sig, om beteckningen var sällskapsmedier?

Vad man kallar nya företeelser är inte bara av akademiskt intresse, utan påverkar även hur politiker, traditionella medier och allmänheten ser på digitala medier. Begrepp och etiketter styr i hög grad våra tankar. Exempelvis politiker skulle nog inte varit lika benägna att blogga och tjattra, ifall Facebook och Twitter istället för ”sociala medier” rätteligen kallats för säll-skapsmedier eller umgänges-medier och twitter översattes med fågelljudet kvitter/tjatter. 

Inte heller tror jag att exempelvis dagstidningar och public service skulle brytt sig lika mycket om twitterstormar eller Facebookdiskussioner, ifall nätverken hade kallats för umgängeskretsar eller cocktailtillställningar (eller med andra drycker som förled).

I Facebook- eller tjattergrupper såväl som sällskapsdans gäller det att hålla samma takt som alla andra som man valt att sälla sig till, för att inte sticka ut. Det enda alternativet tros tydli-gen vara att lägga krokben, slå hårt och förolämpa folk eller misstänkliggöra dem. Dagens motsvarighet till dansbaneslagsmålen förr i tiden. Ingendera valet är att rekommendera, men det sistnämnda är onekligen sämre.

Kritiskt tänkande förordas, men själv skyr man kritisk diskussion…

Så långt min text från 2011… Vad har nu detta med min barnkulturblogg att göra?! Jag hade i min naivitet trott att åtminstone akademiska bloggare skulle kunna diskutera med andra bloggare på det fält som utgörs av bland annat produktion av och debatt om kulturprodukter för barn, men hade uppenbarligen fel. Det visar sig bara vara ett ställe att visa upp sig i tjänsten på, en PR-insats för den senaste egna prestationen, terapi för vuxna barnboksäl-skare, eller en arena för likar att tycka lika på eller heja på varandra. De bloggande, nu mer dolt framträdande, reklamagenterna av typen ”privata” livsstilsrepresentanter kallas numera för opinionsbildare! Reklam döds om till opinionsbildning! 

Många bloggande forskare säger sig vara för inte bara källkritik, utan kritisk diskussion över huvud taget. Inte minst uttalar man sig om hur barn måste lära sig kritiskt tänkande… Själv vill man däremot inte diskutera med andra bloggare som har en avvikande åsikt. Det gällde Suzanne Osten, varken på barnfilmsambassadörens blogg eller hennes egen blogg, det gäller de bägge författarna på podden Bladen brinner, det gäller merparten av alla dem som hoppat på decenniets mediefluga och senaste mediepanik: Internet. Det är förstås skönare att få beröm och uppmuntrande tillrop på Facebook och Twitter. 

Ytterst sällan främjar jag-anslagstavlorna det offentliga samtalet eller någon ”kamp för det fria ordet”, oavsett om man skriver 100 dagar i rad. Ingen svensk bloggande förkämpe för demokrati och yttrandefrihet har heller tilldelats Monismanienpriset… (Dock en saudisk 2017 – Raif Badawi.)

De vanligaste digitala mötesplatsernas namn må växla och även om grupper lämnar Face-book, Twitter, Flickr, Instagram, Snapchat etc för något uppdykande ännu nyare nytt, är kännetecknen i stort sett desamma: privat/personligt, få ord och/eller mycket bilder, samt med kommersiella förhoppningar snarare än någon önskan att bidra till det offentliga samtalet. Och bloggare överger oftast snabbt sina mer substantiella bloggar, så fort dessa bidragit till avlönad anställning. Så engagerade var man alltså…

Synd för en så lovande möjlighet.

Källa

Rönnberg, Margareta: ”Mediet” är fortfarande budskapet – men är Internet verkligen ett medium?, sid.115-151 i antologin Spår och spridning (red. B. Bengtsson & E. Åsén Ekstrand), Gävle: Gävle University Press 2013

Putin's ”Read my lips, no” means YES!

Med (felaktig) hänvisning till Ronald Reagan svarade Vladimir Putin i går på frågan om rysk inblandning i USA-valet 2016: ”Read my lips: No”. Uttrycket var i själva verket George Bush den äldres 1988, då denne lovade ”inga nya skatter”. Två år senare höjdes skatten.. 

Uttalandet betyder alltså: ”Yes, Russia interfered in the US election”!