Som så ofta kommer debatten innan så värst mycket fakta i saken finns... Ingen, utom möjligen filmskaparna själva, vet hur en ”uppdaterad” version av VI PÅ SALTKRÅKAN är tänkt att se ut. Men när SVT:s VD Hanna Stjärne ovanligt tidigt inledde PR-kampanjen (22/5-21), fick vi åtminstone veta att Astrid Lindgrens berättelse ska förläggas till nutid.
Den nya serien ska utspelas på 2020-talet – samtidigt som den sägs bygga på Astrid Lindgrens originalmanus från 60-talet – och även denna gång utspela sig i skärgården under sommarlovet. Rollbesättningen förblir dock ännu hemlig. Till nästa PR-drive.
Den tilltänkta tv-serien har kallats för en moderniserad version eller nyinspelning. En nyinspelning är en ny version av en berättelse, med nya skådespelare och mer eller mindre stora förändringar i manus. Frågan är hur stora dessa förändringar får vara, för att benämnas nyinspelning och sägas vara författarens story. Stjärne utlovar ”stor respekt för att det är en väldigt speciell historia att berätta”. Man vill ”lyfta fram en klassiker och göra den till en ännu starkare klassiker för kommande generationer”, ”föra berättelsen varsamt in i en ny tid”. Fast vems berättelse blir då detta?
Argumenten för en ny ”Saltkråkan” har lyft fram behovet av ”modernisering”, större etnisk mångfald (mindre blonda och blåögda barn). Inkludering av mörkhyade barn har å andra sidan kallats för ”politiskt korrekt”. Kan man verkligen göra en annorlunda klassiker av något som redan ÄR en klassiker, samtidigt som berättelsen är förlagd till en helt annan tid, med allt vad det medför? Ställer sig nyversionen då ej i vägen för ”förlagan”? Fördunklar eller falskar den rent av minnet av originalet? Frågan är vad Astrid Lindgren själv skulle ha tyckt.
En aning om hennes troliga svar finns i ett brev till mig (daterat 17/12-87). För 34 år sedan beskriver Lindgren några av filmatiseringarna av hennes böcker som närmast etnografiska dokument över en svunnen miljö och tid. Hon vet förstås att filmerna är fiktion, men ändå dokument över en svunnen tid och miljö. Jag tolkar det som att hon förutom de tidiga Bullerby-filmerna syftar just på Saltkråke-filmerna. Hon skriver att det ju har sina risker att släppa berättelserna till filminspelning, men ”tycker att dom har klarat sig bra, och att det är ett bra sätt att tillfredsställa barns bildhunger.” […] jag gläder mej faktiskt åt att se mina filmer då och då. Dessutom är ju flera stycken av dom ett sätt att bevara en miljö som för varje år blir allt mera fjärran”.
En kommande ”nyinspelning” skulle ju inte kunna leva upp till det dokumenterande ursprungskriteriet. Möjligen i bästa fall om några decennier kunna bli klassiker om en ännu okänd nutida manusförfattares och regissörs berättelse om 2020-talet.
En film kallad SOMMARKOLLOT SALTKRÅKAN skulle däremot kunna bli intressant. Exempelvis handla om dagens mindre bemedlade svenskfödda och invandrade barns upplevelser av sommarlovet, om alla dem som annars måste stanna hemma i förorten mest hela sommaren. Exempelvis hjälpa till på pizzerian, eller bistå mamma i städningen om nätterna och om dessa barns möten med barn i gynnsammare förhållanden. Visa mammor som inte fått lära sig att cykla, fäder som inte kan simma o.s.v. En sådan film skulle inte kallas för en nyinspelning, utan mera sanningsenligt "en historia inspirerad av Lindgrens berättelse".
Lindgrens serie handlar ju i hög grad om storstadsmedelklassens möte med ”underklassens” liv på landet och om ömsesidig misstro. Vilket slags nutida miljö kommer att vara ”bevarad” om 60 år? Vem ska till exempel 2021 ersätta de gamla fiskargubbarna på ön? Blir Malin nu en butch? Säger Melker även idag att Tjorven är ”tjock”? Är Båtsman numera en smidig agility-hund?
Frånsett sagorna och fantasyberättelserna, skrev Astrid Lindgren aldrig om sådant som hon själv inte hade viss erfarenhet av. Hon kunde omöjligen ha upplevt livet i Sverige på 2020-talet...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar