Vad menas med ”barnism” & vad är och GÖR en ”barnist”?
I min bok Skitkul! Om s.k. skräpkultur (1989) myntar jag utifrån ett barnperspektiv, analogt med beteckningen ”feministisk” kulturförståelse och kritik, termen ”barnistisk” (s. 7+30) och introducerar jag tio ”embryon till en barnistisk kulturförståelse” (s. 32-47). I boken ”Nya medier” – men samma gamla barnkultur? (2006) tar jag (s. 47-48) upp skillnaderna mellan barnism, barnperspektiv och barns perspektiv och i boken Vänstervridna? Pedagogiska? Av högre kvalitet? (2012) förtydligar jag åtskillnaden ytterligare (sidorna 16-18 samt 113-116).
Barnism – bildat analogt med feminism – är en metodologi, teori och politisk ideologi om barndom och barns syn på relationen barn–vuxna som öppet syftar till samhälls-förändring. Barnisten bygger vidare på generella mönster funna i tidigare likartade studier av barn, på forskning om barns situation och status i samhället i stort och på så oredigerade citat från ett flertal barn som möjligt, som belägg för forskarens påståenden om barns troliga reaktioner på – i mitt fall – kulturprodukter för barn. Forskaren såväl som läsaren av forskarens framställning tolkar givetvis alltid barnuttalandena, men strävar efter att göra det så lite audultonormativt som möjligt.
Ett barnistiskt perspektiv är som sagt skapat i analogi med ett feministiskt perspektiv, där en viktig hypotes ju är den om könsmaktsordningen: att kvinnor på grund av sitt kön är underordnade män och att även kulturprodukter, exempelvis filmers narrativa strukturer och stil, är utformade utifrån maskulinistiska normer. Detta vill man påtala, för att få till stånd en förändring. Ett feministiskt perspektiv är dock inte detsamma som ett kvinnoperspektiv, utan avser relationen mellan män och kvinnor.
Ett barnistiskt perspektiv handlar likaså om maktrelationer mellan vuxna och barn i familjen såväl som i samhället, som även återspeglas i – men också kan bekämpas i – kulturprodukter. På liknande sätt som feminism rör sig om relationen mellan män och kvinnor, och en eftersträvad mänskligare tillvaro för bägge könen, handlar barnism om att ta sig an barns livserfarenheter och synpunkter som vägledande för ett mer hållbart liv för alla åldrar.
Ett barnperspektiv handlar inte om individuella barn. En vuxen kan aldrig uttala sig om något enskilt barns upplevelse, inte heller om någon annan vuxens upplevelse av en bok, film – eller av samhället. Bara om sin egen. Frågan blir då hur relevant denna är. En vuxen med ett barnperspektiv kan däremot utforska, iaktta, läsa sig till och reflektera över reaktionerna hos grupper av barn- såväl som vuxenindivider, deras åsikter, handlingar, val av kulturprodukter och aktiviteter, samt deras verbaliserade sociala erfarenheter.
Inte minst har jag i 40 års tid tjatat om behovet av receptionsstudier genom vilka grupper av faktiska barns repsons går att erhålla kunskap om. Därefter dra rimliga, av argument underbyggda slutsatser utifrån detta och från av annan forskning erhållna kunskaper om barns situation i samhället. Det gäller förstås även för barnisten, men detta är i sig inte tillräckligt.
Ett barnistiskt perspektiv är nämligen inte helt identiskt med ett barnperspektiv, inte bara tänkt att förklara till exempel barnkultur som barns motreaktion mot deras upplevelse av den ojämlika relationen mellan barn och vuxna (inte minst mellan barn och kvinnor, forskare inkluderade) i termer av en generationsmaktsordning och diskriminering. Vi vuxna måste därtill handla i enlighet med denna vunna insikt. Detta är den politiska delen av barnismen.
Barnisten påtalar ständigt alla typer av adultonormativitet
Begreppet "barnism" hänger förstås nära samman med begreppet "adultonorma-tivitet", det vill säga vuxna, vuxenheten och allt förment "vuxet" – av vuxna – förutsatt som den ”självklara” normen i alla sammanhang.
Även böcker och filmer gjorda för barn, såväl som bok- och filmrecensioner, är för det mesta utformade adultonormativt. Barns underordning är ofta, men kulturellt långtifrån alltid, motiverad. Deras maktunderläge betyder för den skull inte att de ska förvägras en röst och inflytande. Just detta underläge motiverar inflytande inte minst vad gäller deras val och användning av kulturprodukter, fast även beträffande deras övriga samhällsliv.
Att enbart förstå barns underläge räcker alltså inte, utan vi vuxna är moraliskt skyldiga att göra något åt detta faktum. Om feminism innebär att se orättvisor och underord-ning utifrån ett genus- och maktperspektiv, SAMT en önskan att förändra denna obalans mellan kvinnor och män som grupp, blir barnism på motsvarande sätt detsamma som att betrakta de orättvisor som barn som grupp utsätts för utifrån ett ålders- och maktperspektiv, SAMT en strävan att förändra det orättfärdiga. Med andra ord: söka motverka barns omotiverade underordning under vuxenväldet med hjälp av nya normer, tankar och handlingar, baserade på barns åsikter och synsätt. Att söka bryta åldersmaktsväldet.
Barn kan dock till skillnad från kvinnor inte förväntas själva föra sin politiska kamp. Som med allt annat i barns liv (förutom deras egen kamratkultur) är barnism ett vuxet perspektiv på barns liv, men med hörande av deras synpunkter OCH HÄNSYNS-TAGANDE TILL deras åsikter och olikhet som grupp visavi oss vuxna som grupp. Det är numera inne i alla sammanhang att betona olikheterna bland barn inbördes (för att inte tala om bland vuxna). Det stämmer givetvis, men jag betraktar denna individfokus som ett sätt att dölja viktigare skillnader på gruppnivå och ojämlikheter mellan stora samhällsgrupper. Inte minst skillnader mellan barn och vuxna.
Ett barnperspektiv kan vara resultatet av ett kognitivt, spatialt, visuellt/perceptuellt eller affektivt tagande av ett specifikt barns eller barngruppers perspektiv. Man kan fråga sig Hur tänker de? Hur ser hen på världen? Hurudana är barns specifika villkor på den platsen? Vad slags känslomässiga upplevelser har han just nu? Sådant perspektiv-tagande används förstås också i pedagogiska sammanhang, men då för att ”utveckla” barnet eller barnen i enlighet med vad VI (eller läroplaner] anser vara bäst: för att bli en mer fulländad variant av oss… Inte för att föra sann dialog med unga subjekt, hur vackert än sådana ord och det myckna talet om samspel än låter.
Barnperspektiv behöver anläggas på ALLT som rör barn – och det gör även barnisten. Men: det räcker inte med hänsynstagande enbart, utan det krävs från de vuxnas sida ett AN-SVARSTAGANDE för att i görligaste mån även HANDLA, i enlighet med de insikter barn kan skänka en. Barnism handlar om att "utveckla" vuxna.
Barnism rör sig i grunden om ett försök till inte bara kognitivt och empatiskt perspektivtagande. Vi måste även diskutera oss fram till det inkännande svaret på frågan ”Vad gynnar barn såväl som samhället och jordklotet bäst på längre sikt? Hur når vi ditåt svaret pekar?”. Detta etiska perspektivtagande OCH vilja att göra något åt våra insikter är troligen det närmaste vi kan komma barns och vuxnas gemensamma kreativitet.
Jag menar att en barnist inte minst kan förekomma i två viktiga varianter: som aktionsforskare respektive aktionsjournalist/public journalist (se min bok Från Barnjournalen…, 2010). Till det sistnämnda ska jag inom kort (17/9-15) återkomma, i ett inlägg om en ny bok av en mångårig radiojournalist, Ylva Mårtens.
På samma sätt som en man mycket väl kan vara feminist, kan en vuxen självklart vara barnist och söka bidra till att barn bättre kan främja sina intressen och ta till vara sina rättigheter. Om detta har jag skrivit en bok, Barns rätt till sin röst. Om de yngstas politiska och kommunikativa rättigheter (2014). I den drar jag ut de politiska och demokratiska konsekvenserna av barnism.
Ytterligare tre barnister
Jag är inte helt ensam om att använda begreppet ”barnism”, men vad jag vet den enda som kallar sig barnist. I Sverige är det mig veterligt enbart kulturvetaren Jeanette Sundhall (2017) i Göteborg som använt sig av den engelska termen "childism", helt byggande på John Wall nedan.
Den brittiske barnlitteraturforskaren Peter Hunt skrev 1984 ett par artiklar i tidskriften Signal (nr. 43 + 45) om ”childist criticism”, som ett sätt för barnbokskritiker och forskare att i så hög grad som möjligt söka föreställa sig hur ett visst barn "läser", använder och reagerar på boken, samt som en konsekvens av detta värdera en viss titel ur barnets synvinkel. Den vuxna forskaren eller litteraturkritikern måste framför allt beakta de psykologiska, upplevelse- och erfarenhetsmässiga skillnaderna mellan sig själv och det läsande barnet.
Det behöver väl inte sägas att enskilda barns tolkningar förstås skiljer sig i detaljer, men betydligt mindre i stora drag, varför värderingar och ”kvalitetsbedömningar” av barnböcker kan göras på basis av stora barngrupper aktuella eller tidigare respons och preferenser avseende likartade barnböcker.
Hans närmande har kritiserats med argument som att det inte finns några generella barnläsningar, men det uppfattar jag att han inte heller menade. Däremot finns det tydliga gruppvisa responser och sätt att värdera som kan sägas vara typiska, till exempel särskilda preferenser hos barn i en viss ålder, av ett visst kön eller tillhöriga en viss gruppkultur, såväl som tidsaktuella teman och intressen. Sådana ting som stöd kan forskaren och kritikern även hämta ur psykologisk och sociologisk forskning, läsa sig till i tidigare studier av barn, eller själv empiriskt undersöka på flera olika sätt.
I Hunts fall var det alltså fråga om en teoretisk och ”praktiskt” tolkande position utifrån vilken forskaren/kritikern söker inta ett läsande/tolkande föreställt barns perspektiv avseende en bok. Den vuxne skulle närma sig boken ifråga så som ett barn i en specifik kontext skulle tänkas göra, innan kritikern eller forskaren uttalade sig om att ”barn gillar”, ”torde gilla”, ”kommer att gilla” den aktuella boken – alternativt ogilla.
En på detta vis mer barncentrerad barnlitteraturkritik och barnlitteraturforskning som ger barn större inflytande på värderingen och kvalitetsbedömningar applåderar jag givetvis, men det räcker inte. Hunt förhöll sig enbart snävt till kulturprodukter, inte till något vidare samhällspolitiskt deltagande. Inte heller förordade han barnresponsstudier som kan ge forskaren såväl som kritiker viktiga upplysningar om barns reaktioner.
Den amerikanske religionsfilosofen John Wall har likaså i ett antal artiklar och böcker (2008-2014) propagerat för sin ”childism”, med vilket han menar ”the examination of how the experiences of children should transform fundamental social norms” och likt feminism, ekologism, humanism kan utveckla vuxnas moraliska tänkande. Det är […] ”a methodology for social change”…; ”for the researcher to ask if (s)he is considering the challenge of childhood” (2012:136-137, mitt framhävande i kursiv). Han har även de senaste åren fortsatt sitt enträgna och värdefulla arbete att sprida detta begrepp och underbygga det teoretiskt (Wall 2019).
Walls ansvarsetik tycks mig i grunden vara detsamma som ett etiskt och empatiskt perspektivtagande som inte bara borde gälla forskare utan alla vuxna, då det vidgar det egna självcentrerade vuxna reflekterandet och även torde öka hänsynstagandet till barns läge och ”annorlundahet” – samt en förpliktelse att agera i enlighet med detta. Walls ”should” i citatet ovan innebär med andra ord en uppmaning till den vuxne att överge dagens fokus på sin egen upplevda eller önskade annanhet och istället bry sig om urtypen för den Andre, det vill säga marginaliserade och diskriminerade barn.
John Walls tankar påminner en hel del om Michail Bachtins (Bakhtin 1990; 1993) idé om ”answerability”, ungefär detsamma som ”responsivitet”. Hans typ av an-svarande ”respons” avser ett ansvarstagande för det från barn hörda, som bottnar i en ”med-kännande samupplevelse” (sympathetic co-experiencing) som syftar till att skänka mening och värde åt andra. Detta ansvarstagande är ett etiskt ställningstagande med faktiska konsekvenser, inte bara att ”vara” ansvarig, utan att också an-svara genom att ansvarstagande ta sitt ansvar efter att ha lyssnat till barnens röster.
Den tredje som förvirrande nog också använt termen ”childism” är psykoanalytikern Elisabeth Young-Bruehl i boken Childism. Confronting Prejudice Against Children (2012) använt om vuxnas barnmisshandel, försummelser av och fördomar mot barn (av somliga ibland benämnt ”barnrasism”). Med andra ord diametralt motsatt Walls och min innebörd… Young-Bruehl använde således termen analogt med rasism och sexism, istället för det hon egentligen tycks avse: adultism/ålderism, med innebörden vuxnas vanföreställning att (medel)hög ålder "självklart" skulle vara överlägsen låg ålder (såväl som förment överlägsen mycket hög ålder) och villfarelsen att vuxna därför får agera precis som de vill mot barn (och gamlingar): fördomsfullt, våldsamt, vårdslöst.
Låt oss därför bena upp det hela: förtryck, diskriminering eller negativa stereotyper av någon p.g.a. vederbörandes kön, i vantron att motsatt kön är överlägset, kallas sexism och påtalas/motverkas av feminism; förtryck etc p.g.a. någons ras/etniska tillhörighet utifrån missuppfattningen att ens egen ras/etnicitet skulle vara överlägsen benämns rasism och motarbetas av bl.a. postkolonial rasteori; dito förtryck etc p.g.a. någons låga samhällsklass utifrån vantron att ens egen medel- eller överklasstillhö-righet är överlägsen kallas klassism och motarbetas av bl.a. socialism; förtryck etc mot någon p.g.a. dennas låga ålder byggande på missuppfattningen att medelåldern skulle vara överlägsen benämns alltså adultism och motarbetas av barnism; förtryck etc p.g.a. någons homosexualitet eller annan sexualitet kallas heterosexism och motarbetas av bl.a. queerteori och queerpolitik. Man kan förstås fortsätta uppräk-ningen beträffande andra diskriminerade grupper.
Precis som John Wall (2013) framhåller, avser barnism, feminism, socialism, post-kolonial rasteori, queerteori etc (till skillnad från psykoanalytikern Young-Bruehls användning av ordet ”barnism”) inte det som gör att någon blir offer, utan det som ger respektive grupp aningen mer makt.
Wall kallar sitt etiska perspektiv för "religiöst", men det har förstås ingenting med religion att göra, utan är allmängiltigt. Det gör barn inte bara ”delaktiga”, utan till reella deltagare. Att vara delaktig är inte att vara fullvärdig deltagare, lika lite som gulaktigt är riktigt gult. Ett etiskt perspektiv av barnismtyp ger barn likavärde.
Begreppet adultonormativitet
Adultonormativitet handlar om att vuxenhetsnormer och vuxenval – av vuxna – i alla sammanhang tas för självklara. Inte minst beträffande kulturprodukter riktade till barn. Det som vuxna finner intressant, tolkar in, sätter värde på, tas för det som ska råda även när det gäller produkter som inte är tänkta för vuxna.
Det mesta som vuxna tar sig före är onekligen kännetecknat av adultocentrism och adultonormativitet, med andra ord: vuxnas överdrivna egocentrism och vanföreställ-ningen att det vuxna perspektivet alltid är riktigare, viktigare och bättre än barns, respektive detta att vuxenhetsnormer betraktas som självklara och sällan ifrågasätts.
”Adultonormativitet” kommer från latinets ”adultus” för ”vuxen”; mogen” och är ett begrepp som jag myntade 2012 (i min bok Vänstervridna?.., sid. 246ff) för alla de vuxennormerande förhållningssätten till barn, barnkultur, kulturprodukter för barn, ”barnets bästa”, ”mänskliga (förment = vuxna) rättigheter”, etc. En förgivettagen ”obligatorisk vuxenhet” som jag i den boken lyfte fram exempel på beträffande barnfilm/barnprogram, men förstås inte är begränsad till det kulturella området.
Adultonormativitet syftar på en barnkulturblogg såsom min dock på alla de antagan-den, föreställningar och institutioner som medverkar till att framställa till exempel vuxenfilmer om barn, eller andra filmer med vuxna stildrag, som naturliga och önskvärda även för barn respektive passande för barnfilm. Som det "självklart" högsta och bästa, helt enkelt. Något att sträva mot… Exempelvis krav på allvarsteman, komplext berättande, en "vuxen" estetisk formgivning dominerande i recensionsomdömen om film och litteratur och dito forskning, i barnfilmskonsulenters stöd, innehåll i högskolekurser, lagstiftning om åldersrekommendationer för film etc.
Hur kan detta månne te sig ur ett barnperspektiv?
Går det att för aktionsforskaren motarbeta och åtgärda adultonormativiteten med hjälp av debatt och kritisk kunskapsutveckling?
Not
Detta är en återpublicering från september 2015. Texten är lätt redigerad, med tillägg av det som tillkommit de senaste fem åren: referenserna till Sundhall (2017) och Wall (2019), samt stycket om Michail Bachtin.
Referenser
Bakhtin, Mikhail: Art and Answerability: Early Philosophical Essays, Austin: University of Texas Press 1990
Bakhtin, Mikhail: Toward a Philosophy of the Act, Austin: University of Texas Press 1993
Sundhall, Jeanette: A Political Space for Children? The Age Order and Children’s Right to Participation, Social Inclusion 5 (2017):3 164–171
Wall, John: From childhood studies to childism: reconstructing the scholarly and social imaginations, Children's Geographies, online 25 Sep 2019
Wall, John: Childism. The challenge of childhood to ethics and humanities, sid.68–84 i: Anna Mae Duane (red): The Children's Table: Childhood Studies and the Humanities, Athens: University of Georgia Press 2013
Wall, John: Imagining childism: how childhood should transform religious ethics, sid.135–151 i: Marcia J Bunge (red): Children, Adults and Shared Responsibilities: Jewish, Cristian and Muslim Perspectives, Cambridge: Cambridge University Press 2012
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar