I fem års tid har välutbildade medelklassföräldrar i medelklasstidningar över hela Västvärlden läst att medelklassmänniskor – tillika teknikentreprenörer – såsom Steve Jobs och Bill Gates varit restriktiva beträffande sina egna barns användning av deras digitala medier. Påståendet har återkommit då och då, upprepat av nya skärmtids-absolutister, men är det sant? Om så är fallet: varför? Simpel dubbelmoral? En ondskefull komplott? Ett hemligt sällskap som vill ”exponera” andras ungar för ”mediestrålning”, men inte sina egna barn?
Dagens Nyheter vet åtminstone alltsedan 2002 att ingenting ger så mycket uppmärksamhet som artiklar om påstådda mediefaror för barn, men nu är det inte längre Hugo Lagercrantz som återkommer om tv, paddor eller skärmtid.
Denna vecka är det ett föga smickrande 1-årsjubileum för DN:s från New York Times (26/10-18) översatta artikel ”Ett mörkt samförstånd om barn och skärmtid träder fram i Silicon Valley” (DN 6/12-18). I den hävdas att Bill Gates förbjöd sina barn att ha mobiltelefon tills de var tonåringar och att Steve Jobs inte lät sina ”små” barn komma i närheten av en iPad. Likaså att Apples VD, Tim Cook, inte skulle ”tillåta” sin brorson att använda sociala medier. Vilken makt har egentligen farbrodern över 13-åringen? Hot om uteblivet arv?
Och Hugo Lagercrantz’ efterträdare som landets skrämhjärneläkare, psykiatrikern Anders Hansen som väl förordar källkritik (?), förde senast (4/3-19) i TV4 okritiskt vidare påståendet om den restriktiva hållningen hos Steve Jobs och andra ”stora Silicon Valley-namn” i Malou Efter tio https://www.dn.se/nyheter/varlden/ett-morkt-samforstand-om-barn-och-skarmtid-trader-fram-i-silicon-valley/ respektive
https://www.youtube.com/watch?v=KUa0rlgLCh8 [29/11-19]
Men varifrån kommer ursprungligen uppgiften om Apples medgrundare och VD Jobs? Den tycks ha fötts först 3 år efter entreprenörens död, i en artikel i New York Times (10/9-14) av tidningens ”lead technology writer” Nick Bilton. I ett sent omsider refererat telefonsamtal från Jobs ”mot slutet av 2010”, i vilket denne skällde ut Bilton för något han skrivit om bristerna hos en iPad, replikerade journalisten:
So, your kids must love the iPad?” I asked Mr. Jobs, trying to change the subject. The company’s first tablet was just hitting the shelves. “They haven’t used it,” he told me. “We limit how much technology our kids use at home.”
I’m sure I responded with a gasp and dumbfounded silence. I had imagined the Jobs’s household was like a nerd’s paradise: that the walls were giant touch screens, the dining table was made from tiles of iPads and that iPods were handed out to guests like chocolates on a pillow.
Nope, Mr. Jobs told me, not even close (Bilton, NY Times, Sept.11, 2014).
https://www.nytimes.com/2014/09/11/fashion/steve-jobs-apple-was-a-low-tech-parent.html?module=inline
Men om nu Bilton verkligen var så chockad och mållös kippade efter andan, varför skrev han då ingen artikel om detta scoop medan Steve Jobs ännu levde? Nick Bilton har ju det senaste decenniet nästan dagligen skrivit någon notis eller artikel i New York Times om ämnen inom digital teknik, inte minst om Apple. Jag har letat efter ett sådant scoop, men inte kunnat finna något om saken från den andra halvan av 2010. Detta gjorde mig ”dumbfounded”, det vill säga häpen, men jag kan förstås ha missat det. Hade någon annan av alla dem som citerar Biltons septemberartikel från 2014 hittat ursprungstexten, skulle de väl ha refererat direkt till den?
Skrönor med fötter
Om vi emellertid godtar att påståendet verkligen är korrekt, ger i så fall Jobs’ två meningar om att ”inte ha använt iPad” respektive ”begränsad teknikanvändningstid” belägg för rubriken att ”Steve Jobs was a low-tech parent”? Det är möjligt, men frågan är när den ögonöppnande uppenbarelsen i så fall kom. Jobs’ hemmaboende barn var 2010 tonåringar i åldern 13–19 år och inte ens miljardärsbarn i den åldern är lättövervakade.
Enligt Jobs självplockade biografiförfattare Walter Isaacsons Steve Jobs – en biografi/The Exclusive Biography, 2011 (som publicerades 19 dagar efter föremålets död) hade Steve Jobs vid köksbordet långa middagssamtal med barnen om böcker och historia, utan några som helst iPads eller datorer närvarande. Hur tidigt började månne dessa lektioner och hur mottagliga var barnen då? I vart fall iPads kom som sagt när Jobs’ barn var tonåringar. Och middag utan iPad eller dator på menyn är väl inget direkt starkt belägg för skärmfrossa?
Denna skröna (?) har i sedvanlig ordning antagit ett eget liv och berättelsen upprepas – och ”förbättras” – ständigt i nya artiklar och böcker av alla dem som refererar till den. Chris Weller (Business Insider, Feb 18, 2018) hävdade att Jobs ”förbjöd” barnen att använda den precis lanserade iPaden. I en artikel av Alice Thomson i brittiska The Times (”Help kids to kick social media addiction”, March 14, 2018, alltså dryga halvåret före New York Times artikel i oktober) har Steve Jobs’ gränser blivit ”strikta”.
I Nellie Bowles’ ”mörka” artikel i New York Times och Dagens Nyheter hösten 2018, har Biltons version bättrats på, så att iPads blivit rent farliga och Jobs’ barn "föryngrats”: ”Steve Jobs would not let his young children near iPads”. (I DN översatt till ”Steve Jobs skulle inte låta sina små barn använda Ipads”. Eftersom ingen ålder angetts för barnen varken 2014 eller 2018, föreställer sig läsaren förmodligen betydligt yngre arvingar än "särskilt sårbara" tonåringar.
Det framstår vidare som att portalfigurerna för Apple och Microsoft åtminstone har en sak gemensam: insikten om de monster som de själva bidragit till att skapa. Bill Gates sägs i en intervju (enligt Reuters Feb 21, 2007) övervaka sina barns datoranvändning: ”Bill Gates keeps close eye on kids’ computer time”. Detta uttalande gjordes visser-ligen extra lägligt, nämligen månaden efter att Microsofts nya mjukvara ”Windows Vista” lanserades. Vista möjliggjorde för föräldrar att kontrollera vilka webbsajter som barnet besökte, med en granskningslogg som talade om vilka sajter det besökt och med vilka telningen kommunicerat snabbmeddelanden.
I samma intervju berättar Gates om att hans äldsta barn, den 10-åriga dottern, inte var någon hard-core Internet-/datoranvändare förrän 2007, då hon började i en skola som använde ”läsplattor för nästan allting”. Hon blev helfrälst, när hon upptäckte en massa datorspel inklusive en på Xbox360 (givetvis en tv- spelskonsol skapad av Microsoft) kallat Viva Piñata. Spelet går ut på att locka piñatas till sin trädgård och har beskrivits som en blandning av Pokémon och The Sims. Hon kunde enligt fadern spela 2–3 timmar/dag, ”eftersom det var så engagerande och roligt”. Återigen ett halvdolt PR-budskap, alltså…
Föräldrarna Gates satte då för 10-åringen upp regeln 45 min/skoldag avseende total screen-time avsedd för spel, samt 1 tim/dag på helgerna (förutom användningen för skoluppgifter). Den 8-årige sonen frågade då om också han skulle ha sådana regler för resten av livet? Nej, blev enligt pappa Bill svaret: ”Bara när du bor här hemma.”
Även i andra (PR)-sammanhang har paret Gates uttalat sig om reglerna för familjens barn beträffande exempelvis innehav av egen mobil. I en intervju med brittiska The Mirror (April 21, 2017) hävdade Bill Gates att hans barn inte fick någon smartphone (tillverkad av konkurrenten Apple?) förrän de var 14 år gamla, trots att de klagade över att kompisarna redan hade en. Mobiler vid matbordet sades vara förbjudna och familjen ha gränser för den yngstas ”skärmtid” precis före den 14-åriga dotterns läggdags.
Ett mörkt samförstånd mellan medelklassföräldrar och DN?
Vad antyds alltså i artikeln i Dagens Nyheter från New York Times, som förmodligen hälften av Sveriges lärare och förskollärare vid det här laget känner till – och många av dem refererar till? Jo, att ”Ett mörkt samförstånd om barn och skärmtid träder fram i Silicon Valley” ”avslöjade hemligheten” att människor med (förment) störst insikter om den hemska digitala teknikens farliga effekter håller tyst om det, men förstås inte låter sina egna barn ta skada. I vanlig ordning är detta i vårt land ett redan fullbordat faktum (”träder fram”), medan det i den amerikanska versionen bara ”börjar framträda” (”begins to emerge”).
”Teknologer vet hur telefoner egentligen fungerar och många har kommit fram till att de inte vill ha sina barn i närheten av dem”, står det i DN-artikeln. Inga ”teknologer” framträder dock i texten, enbart en tekniker (som vore den korrekta översättningen) i form av en ingenjör och tidigare Facebook-utvecklare, medan övriga är före detta socialpsykolog, före detta vetenskapsjournalist, ekonom respektive välgörenhets-assistent. Inga hjärnforskare, inga forskare över huvud taget syns till. Sådana bor kanske inte i det aktuella området?
Även ett antal högprofilerade ”teknikavhoppare i Silicon Valley” sägs dock på sistone ha larmat, men de framträder inte här. Det låter som om dessa varit medlemmar av någon religiös sekt och det är nog just avsikten: de har lyckats ta sig bort från hjärntvätten. Fast gemene man i Silicon Valley framstår här också de som "besatta" – av att göra sig av med de digitala produkterna. ”Gemene man” verkar tydligen även ha barnvakter som måste skriva på avtal om att inte använda telefoner, som kunde smitta barnen.
Fast ingen av dem som refereras i artikeln hävdar att just deras barn inte ”får vara i närheten av telefoner”, ingen talar om förbud, enbart om hur mycket smartphonetid som är acceptabel. Ty i nästan direkt följande mening sägs det ju att det är en fråga om ”hur mycket exponering för/exposure to telefonerna” som barnen deras ska få ”utsättas” för. ”Exponering” för förstås tankarna till livsfarlig ”bestrålning”, förutom till moralpanikernas farhågor om att barn skulle ”exponeras för våld/Internet/själva exponeras i media”. Skärmtidslängdens begränsningar är heller ingenting nytt, betraktat ur ett svensk debattperspektiv. Således framträder även ”ett mörkt samförstånd i Sverige”?
Denna – ur svensk synvinkel rätt senkomna – påstådda skärmaskes består nu i själva verket i att ett föräldrapar låter sina 3- och 5-åriga döttrar ha ”nästan ingen skärmtid hemma”, inga regelbundna tider då de får titta, bara på långa bil- eller flygresor – och så en film på fredagskvällarna. När barnen blir äldre verkar dock risken för att pappans älskade video-/tv-spelande ska smitta av sig finnas.
Fler exempel ges: en riskkapitalist ville tydligen inte finansiera en toaletträningspotta för tultbarn med inbyggd iPad. Vem kan ifrågasätta det? En före detta flygvärdinna och assistent till Mark Zuckerbergs fru är övertygad om att ”djävulen finns i våra telefoner och skapar förödelse hos våra barn”. Tja, tror man på djävulen, är ju allt möjligt… Även att tonåringar kan överlista Hin håle. Hon (assistenten, alltså) har inte låtit sina barn ha mobiltelefon förrän de var 14 år och förbjuder fortfarande tonåringarna att använda telefonerna i bilen, såväl som sägs begränsa användandet hårt hemma. Tonåringarna intervjuas inte…
De som framställs som ledare inom teknikbranschen, som vetenskapsjournalisten Chris Anderson, före detta redaktör på tidskriften Wired, uttalar sig på detta tydligen insiktsfulla sätt om ”skärmar”: “På en skala mellan godis och crack är de närmare crack” – bortom teknikernas, teknikskribenternas såväl som föräldrarnas förnuft och kontroll.
Själv låter fembarnspappan Anderson ändå sina barn dagligen få sitt ”crack”, fast med tidsscheman som pappan kontrollerar med hjälp av Google Wifi-mjukvara på sin egen crack-telefon. Dessutom regeln inga skärmar i sovrummet och bara tittande på godkänt innehåll från kabelkanaler. Andra av Andersons 12 teknikregler är inga mobiler eller sociala medier före 13-års ålder, inga iPads alls. Uppför sig barnet illa, inträder 24 timmars offline-väntan.
Anekdotiska exempel som dessa hade kunnat ställas mot siffror och forskning, men då skulle man förstås inte kunna ge någon entydigt ”mörk” bild. Tre anhängare av den digitala tekniken citeras emellertid för ”objektivitetens” skull också, exempelvis:
Jason Toff, 32, som drev videoplattformen Vine och nu arbetar för Google, låter sin treåring spela på en Ipad, vilket han menar inte är varken bättre eller sämre än en bok. Denna ståndpunkt är så pass impopulär bland hans tech-kolleger att han känner att den blivit ”ett stigma” […] Det är motvalls. Men jag känner att jag talar för en massa föräldrar som är rädda för att säga något högt av rädsla för att bli dömda (DN 6/12-18, uppdaterad 17/1-19).
Artikeln vill ge intrycket av att dessa människor skulle vara experter enbart utifrån deras postnummer. Faktiska experter såsom forskare som undersökt saken har förstås inte en chans.
Ingen av alla journalister som vidarefört det, mig veterligt icke belagda, påståendet om Steve Jobs’ ”exemplariska barnuppfostran”, PR-tricken från de övriga cheferna, och den eventuella expertisen hos dessa 9 människor boende i Silicon Valley, ingen har heller tillfrågat de intervjuades barn om vad de brukar titta på eller spela för spel… Åtminstone ett par Steve Jobs’ ”små barn” var myndiga år 2014, när Nick Bilton publicerade sitt klickbete.
”Konsensus” bland vilka? Expertis baserad på hemadress?
Någon konsensus lyckas DN-artikeln inte riktigt frammana och framför allt tar ingen av de refererade helt avstånd från skärmarna och medierna. Alla de intervjuades barn befinner sig onekligen ”i närheten av” åtminstone föräldrarnas mobiler och barnen har alls inga skärmtidsabsolutister till föräldrar. Fast det bor väl även andra ”slags” föräldrar i Silicon Valley? Varför inte följa upp med inblickar i den ”massa föräldrar” som enligt Jason Toff ovan ”är rädda för att säga något högt av rädsla för att bli dömda”?
Jag vill nu tipsa Dagens Nyheter om en uppföljande artikel inför 2019 års barnhögtid, förmodligen innehållande en hel del julklappar med skärmar:
Benjamin Herold: Debunking the Myth That Rich Parents Don't Want Tech for Their Kids (February 12, 2019)
Artikeln inleds på detta vis:
It's an idea that won't go away: Wealthy parents don't want their children exposed to technology in school.
"The digital gap between rich and poor kids is not what we expected," the New York Times proclaimed last October. "The rich are banning screens from class altogether.”
The problem?
Such sweeping assertions are supported by neither available evidence nor what's happening in some of America's wealthiest school districts.
Instead, the "new digital divide" is complicated and difficult to pin down, Education Week found when reviewing research, talking to experts, and interviewing parents and school officials in affluent communities like Beverly Hills, Calif., and Greenwich, Conn.
It's true, for example, that teens and tweens from higher-income families spend less time consuming media each day than their less-affluent peers, per surveys by the nonprofit group Common Sense Media. And students in wealthier public schools generally report using digital devices in the classroom less often than their peers in poorer schools.
But wealthier children are far more likely to have their own laptops, smartphones, and tablets, Common Sense has found. And wealthier parents are far less likely than their lower-income counterparts to be worried about their kids sexting, being cyberbullied, being exposed to pornography and violence, and spending too much time online.
Furthermore, such trends appear to hold true even in Silicon Valley, where rich parents were less likely than their lower-income counterparts to strongly believe that children should not be exposed to technology at a young age.
Skribenten bygger bland annat på kvantitativ och kvalitativ forskning genomförd av Center for Early Learning (2017) med 907 föräldrar och 617 lärare/förskolepersonal, i bägge fallen med eller med inriktning mot barn i åldern under 9 år boende i Silicon Valley, Lost Connections in a World of Connectivity, Findings from a study on the use of technology with young children in Silicon Valley.
1524 svarande är fler än 9 tek-elefanter (?) intervjuade av New York Times. Ett av fynden var ”interestingly, educators serving higher-income children agreed more than educators serving lower-income children that technology should not be introduced early and that technology was leading to a distracted generation” (Center for Early Learning, 2017). Kanske hade de influerats av de välutbildade föräldrarna.
Benjamin Herold (2019) har mycket intressanta figurer med sammanställningar av forskningsrapporten ifråga, som tyvärr inte går att förmedla här. Den intresserade kan förstås själv läsa bägge texterna i deras helhet (se länkarna under Referenser!).
Skärmaskes är givetvis främst en klassmarkör
Till skillnad från tidigare decenniers ”överexponering i form av barnens myckna tv-tittande” i hemmet, som var mera dold mot klasslikarnas insyn än vad publik mobilanvändning är, måste dagens välutbildade och välavlönade medelklassföräldrar signalera sin medelklassighet tydligt och offentligt, för att inte inför vännerna hamna i skampålen. Enkla, auktoritära lösningar av typen ”strikta regler” är då lättare att utfärda av (och för) oroliga och stressade föräldrar, som inte hinner hålla sig à jour med det aktuella forskningsläget.
En tidning som Dagens Nyheter kunde hellre ge konstruktiva råd om hur förhålla sig som förälder, när man numera ju översvämmar osäkra läsare med rådgivningstexter av typen ”så-gör-du-när-du…”. Fast skulle ett ”upplyst samförstånd” funka som klick-bete?
Referenser
Bilton, Nick: Steve Jobs was a low-tech parent, New York Times, Sept 11, 2014
Bowles, Nellie: A Dark Consensus About Screens and Kids Begins to Emerge in Silicon Valley. “I am convinced the devil lives in our phones.”, New York Times, Oct 26, 2018
Bowles, Nellie: Ett mörkt samförstånd om barn och skärmtid träder fram i Silicon Valley, Dagens Nyheter 6/12-18 (uppdaterad 17/1-19)
Center for Early Learning: Lost Connections in a World of Connectivity, Findings from a study on the use of technology with young children in Silicon Valley, 2017
Herold, Benjamin: Debunking the Myth That Rich Parents Don't Want Tech for Their Kids, Education Week 38 (Feb 12, 2019):21, s.10-11
https://www.edweek.org/ew/articles/2019/02/13/debunking-the-myth-that-rich-parents-dont.html [1/12-19]
Johansson, Sandra: Hightechföräldrar skickar barnen till teknikfri skola, Svenska Dagbladet 25/7-18
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar