Tydlig estetisering av barnkroppen i 120 års biofilm? Åtminstone utifrån 50 av cirka 5 miljoner filmer…

Uttrycket ”estetisering” brukar vanligtvis avse ett förskönande av något som i realiteten inte är riktigt lika tjusigt. Ungefär som i meningar av typen ”estetiseringen av lidandet framkallar en oacceptabel njutning”, ”man bör ej  försköna våldet/döden”, ”hans dikt om flyktingar är farligt nära estetisering” eller ”estetiseringen av maten handlar trots allt bara om föda”.

Estetisera kan även avse att ”anlägga ensidigt estetiska synpunkter” på något, förvandla allt till estetik, bara betona formen, ej beröra innehållet. Det är i denna mening som jag gissar att Malena Janson använder ordet i sin text Estetiseringen av barnkroppen: några filmhistoriska nedslag (Janson 2019:37–6). Samtidigt skriver hon om vissa filmbarns funktion som symboler, fast då är vi ju trots allt inne på ”innehåll”. Ty dessa barn måste ju vara ”symboler” för något specifikt…

Hon vill dock uppenbarligen undersöka med hjälp av vilka estetiska strategier som ”barndomen” gestaltats på film under 120 år. Barndom som en filmestetisk kategori, länkad till filmhistorien som en mognadshistoria jämförbar med ett barns utveckling till vuxen, som ofta uttryckts i formuleringar av typen ”i filmens barndom”. Kanske befinner vi oss nu i och med medieutvecklingen ”i filmens ålderdom”. Det är förstås mer eller mindre ålderstigna filmmakare och en vuxen publik som betraktar de ”esteticerade" barnen såsom ”form”. 

Således inte bara barn som återkommande motiv, utan barn med likartad estetisk gestaltning, med användning av vissa filmestetiska former som för vidare och därmed sägs skapa och kanske rent av cementera publikens föreställningar om barn. Men tydligen inte bara hur barn ”är”, utan normativt hur barn ”ska” vara och se ut… Samtidigt antyder hon att dessa filmbarn trots allt är förskönade, i betydelsen inte några allmängiltiga bilder av vardagens barnutseenden:

”Barn på biofilm kan inte se ut hur som helst utan ska, förenklat uttryckt, leva upp till ett visst skönhetsideal. Och det är om denna estetisering av barnkroppen inom såväl internationell som svensk barn- och familjefilm som föreliggande artikel handlar” (Janson 2019:37-38).

Janson väljer alltså ut sådana barnskådespelare och barnkaraktärer som enligt henne (?) och rådande skönhetsnormer är ”sköna”. Som artikelns paradexempel tas Shirley Temple. Går det därmed alltså belägga att filmens genom tiderna ”dominerande” barnkaraktärer (a a:38) är förskönade genom sätten att gestalta dem? Eller har de kanske huvudsakligen ”typiskt barnutseende”? Läsaren får motsägelsefulla besked därom.

Ty utseendemässigt sägs till och med Shirley Temple ha ”just de ’gulliga’ drag som är gemensamma hos alla alla däggdjursungar, som får dem att skilja ut sig från oss vuxna för att vi ska vilja beskydda dem” (a a:50): rund kropp, stort huvud, stora ögon, bulliga kinder, korta och knubbiga lemmar. Dragen förstärks i filmerna med henne genom kameravinklar, ljussättning, regi med mera. Detta utseende och – i Temples fall spelade – ”naturlighet” sägs samtidigt vara ett ”barndomsideal” (ibid)… 

Således vill vuxna att alla barn, precis som kattungar och uggleungar, ska vara gulliga, ha rund kropp, stora ögon etc och agera ”naturligt” à la vanliga barn. Var alltså 3-10-åriga Temple, som sägs ”förkroppsliga ett barndomsideal”, egentligen inget barn? Ett ”onaturligt” barn, som måste spela för att framstå som ”naturlig”? Att hon fick en ”onaturlig” barndom är oomtvistat, men en helt annan sak.

Ynka 50 av ungefär 5 miljoner filmer omnämns…

Globalt görs cirka 7 000 filmer per år enligt UNESCO (2015). Helt klart var det fråga om avsevärt färre de första 25 åren, men min gissning är att det producerats 5 miljo-ner filmer mellan 1895 och 2019. Janson framhåller visserligen att hon endast ska göra några blygsamma nedslag i den 123-åriga filmhistorien och visa på tendenser, snarare än uttömma ämnet. Hon väljer emellertid att exemplifiera med cirka 50 av ungefär 5 miljoner filmer… Kan man säga någonting alls om tendenser utifrån ett sådant litet urval?

”Internationell” film betyder här företrädesvis amerikansk film, varav fyra Shirley Temple-filmer. Fast även två filmer från Italien, en film per land från Frankrike, Spanien, Storbritannien, Tyskland, Tjeckoslovakien – ingen av de europeiska filmexemplen är yngre än 45 år.

Därtill några väl (?) valda svenska filmtitlar från 1945–2018. Två filmer får representera ”Det svenska filmbarnet” (a a:53, min kursiv): Nya hyss av Emil i Lönneberga (1973) och Alla vi barn i Bullerbyn (1987). Sex svenska filmer från 2010-talet radas också upp på en halv sida som exempel på ett trendbrott i riktning mot större mångfald, med barn som mer liknar ”elever i en svensk genomsnittsklass” av idag: ”ömsom ljusa, ömsom mörka, runda, magra, korthåriga, långhåriga, äppelkindade, hålögda…” etc (a a:59).

Filmerna som tas som illustrativa exempel i texten sägs ha varit populära barn- och familjefilmer, men nästan inga av dem är barnfilmer eller filmer som lockat till sig barn. Det rör sig om italiensk neorealism, två barnförbjudna sovjetiska krigsfilmer (Ivans barndom, 1963; Gå och se, 1986), en barnförbjuden dramathriller (Ögonvittnet,1948), likaledes barnförbjudna Bikupans ande (1973) och Nattens diamanter (1964). Därtill andra vuxenfilmer, samt en ”konstnärlig” kortfilm som framför allt visats för barn i pedagogiska sammanhang i skolor och barnfilmstudios. 

Barnkaraktärernas ålder varierar mellan 3 och 17 år. De äldre, huvudsakligen pojkar, liknar förstås föga Shirley Temple eller andra knubbiga, "söta" barn. Att slå ihop gestaltningen av alla dessa åldrar, genrer och nationaliteter till att representera ”barn”, eller rent av ”barnet”, är förstås inte särskilt upplysande. Femtio andra filmer skulle ge en helt annan bild.

Barnet som spektakel, symbol och subjekt

Filmerna sägs dock bära på information om samtidens idéer om barn och barndom, och barnbilden därmed kunna vara föränderlig (a a:39). Samtidigt sägs filmbarnet utseendemässigt vara likadant i Sverige som i USA, och det tydligen under hela 1900-talet: svenska barnkaraktärer är med få undantag (vilka dessa är, omnämns ej) också de ljushyade, blonda, småväxta, vackra, ja, ”sällsynt söta” (a a:54). Åtminstone ända fram till 2010-talet. Barnen i filmer förlagda till 1900-talets första halva, men inspelade åtskilliga decennier senare, har även gammaldags kläder, som visst var ”gulligare” än samtida, får vi veta (s.54).

I två tredjedelar av sin text refererar Janson bara en handfull engelskspråkiga kultur- och filmhistorikers forskning, men särskilt Vicky Lebeaus. Janson försöker applicera Lebeaus (2008) indelning av filmens barn i spektakel, symboler och subjekt på ett antal svenska filmer. ”Spektakel”, med konnotationer av ”tokerier, gyckel, uppstån-delse”, är ett sällsynt olyckligt val som översättning av ”spectacle”, ursprungligen myntat för att beskriva de endast minuten långa filmsnuttarna med barn i de allra tidigaste livgivna fotografierna från slutet av 1800-talet. 

Ordet härstammar från latinets verb för ”se/skåda” och substantivet ”spectaculum” avser ”ögonfägnad, anblick, underverk, skådespel”. Lebeau använder ”spectacle” för de allra första ”rörliga bilderna” visade av bröderna Lumière 1895–1897, med bebisar och tultbarn som gör vardagliga ting såsom att äta frukost eller gråta. Det rör sig om barn i halvbild som visuellt tilltalande blickobjekt, som direkt (medvetet eller omedvetet) vänder sig mot kameran. I fiktionsfilm är en sådan blick något som måste undvikas.

Motiven liknar de i familjefilmer på Super-8, men med den skillnaden att de var avsedda att visas offentligt. Det underverk som egentligen var menat att förevisas var filmmediets tekniska framsteg: att bilder kunde ”röra” på sig, samt realismen i återgivningen. Men inte bara bildens omedelbarhet, utan även barnets äkthet, i en förunderlig kombination med alldeles särskilt sanningsvärde. Janson tolkar barnens funktion som att enbart vara objekt för den vuxna publikens blick (a a:47). Fast att betrakta bebisar och småbarn på nära håll torde väl de allra flesta dagligen ha gjort i verkligheten, med tanke på dåtidens stora barnaskaror. De skildrade barnen utgjorde således i sig ingen vidare sensation.

Det spektakulära var det imponerande naturliga agerandet och framförandet, som upplevdes återge livet som en direkt dokumenterad, icke-regisserad sanning utan manus. Jag uppfattar begreppet som en variant på Tom Gunnings (1990) ”attraktionsfilm” avseende de tidigaste, rent dokumenterande, filmbilder som föregick manusbaserade, regisserade filmberättelser. I slutet av 1800-talet utgjorde filmbildernas rörelser och verklighetsavbildandet i sig sevärdheten.

Några svenska exempel på filmbarn som ”spektakel”?

Eftersom Janson (2007) anser att den svenska barnfilmen föddes först på 40-talet och menar att den första var Barnen från Frostmofjället (1945, Rolf Husberg), har hon svårt att ge exempel på svenska barnkaraktärer som ”spektakel”. Jag hävdar för min del (se Rönnberg 2006:125-128) att minst tio filmer kom dessförinnan, som dessutom var betydligt mer av barnfilmer än vad Frostmofjället-berättelsen är. Den första svenska barnfilmen kom nämligen redan 1922, Anderssonskans Kalle i regi av Sigurd Wallén, följt av ytterligare nio rackarungefilmer innan Husbergs filmatisering av Laura Fitinghoffs religiöst färgade bok med samma namn (från 1907, om barn på 1860-talet) hade premiär. 

”Framhävandet av de yngsta skådespelarnas utseenden och kroppar bidrar till att barnen i svensk barnfilm ofta har drag av spektakel. Särskilt tydligt blir detta när filmernas handling plötsligt stannar av och kameran för en stund – ibland i flera minuter – vilar på när- och avståndsbilder av ett eller flera barn. Dessa scener  […] har en rent visuell-estetisk betydelse som ett slags voyeuristiskt ’ögongodis’” (Janson 2019:55).

Janson tycks lyckligtvis mena att det enbart är den vuxna publiken som utgör dessa voyeurer, jämförbart med de vuxnas reaktioner när det var fråga om sång- och dansinslag med Shirley Temple. Som svenskt exempel tar hon dock (för barnpubliken dramaturgiskt motiverade) vilopunkter, med bilder på Emils lillasyster Ida på strövtåg i naturen till sången ”Lille katt” på ljudspåret. Dessutom Emil och Ida gående genom landskapet till ”Idas sommarvisa” på ljudspåret, omväxlande med avståndsbilder och närbilder på barnens ansikten och kroppar – till för de vuxnas nostalgiska njutning (a a:56). Således i fiktionsberättelsen Nya hyss av Emil i Lönneberga (1973, Olle Hell-bom), som jag personligen uppfattar som ett särdeles dåligt belägg för förekomsten av ett svenskt ”spektakel”, ursprungligen myntat för att beteckna rent dokumenterande bilder. 

Barn som symboler och subjekt

Att barnbilder fungerat som symboler även på film är förstås en självklarhet. Det intressanta är givetvis symboler för vad?. Janson lyfter fram Shirley Temple som en symbol för den amerikanska nationen och för framtiden för det amerikanska folket under depressionen – samtidigt som flickan sägs förkroppsliga ett konstlat barndoms-ideal (a a:50). Barnet som symbol för framtiden användes även i den italienska neorealismens vuxenfilmer efter Andra världskriget, liksom förment den djupt religiöse tonårskillen i Barnen från Frostmofjället, som utspelar sig 1867. (Se Rönnberg 2012: 96-99 + 129-132 + 182-188.)

Motsatsen, barnfigurer som symbol för det förgångna, exemplifieras bland annat med Bullerby-filmerna. Om detta finns alltför mycket att invända för att ens påbörja diskussionen här. Med barnet som "subjekt" menar Janson att filmberättelsen tematiskt och/eller formmässigt mer eller mindre uteslutande skildras ur barnets perspektiv (Janson 2019:44). 

Tematiskt sker detta förstås snarare i barnfilmer, medan förment mer kvalitativa vuxenfilmer försöker sig på detta formmässigt. Som tur är, är dessa barnskildringar inget som lockar en barnpublik. När barnen framställs som subjekt, sägs de skildras ”som människor med agens och (någon grad av) komplexitet, exempelvis motstridiga känslor och egenskaper” (a a:47).

Vad agent innebär? Med ”agens" (från engelskans ”agency”, även benämnt ”aktör-skap”) avses en individ eller grupp med förmåga att spela roll/inverka/påverka: reagera, ifrågasätta, i gynnsamma fall förhandla, i bästa fall förändra. Begreppet lyfter oftast fram individens egen vilja, viss självständighet och möjligheter att göra motstånd.

Janson hävdar vidare att barnet kan ha flera funktioner samtidigt:

”de kan vara subjekt men också ha drag av spektakel liksom de inom en och samma film kan vara spektakel med stark symbolisk laddning. Detta ska vi se exempel på nu, när vi för en stund uppehåller oss vid barnstjärnan som figur” (a a:48).

Hon går nu alltså in på Shirley Temple, vilket jag menar visar att hon totalt missförstått innebörden av Vicky Lebeaus ”spectacle”.

Det subjektiva filmurvalets avgörande betydelse

Jag skrev ovan att Janson som avslutning i förbifarten nämner en handfull svenska filmer från 2010-talet som exempel på barnkaraktärer av större utseendemässig mångfald, med barn som mer liknar ”elever i en svensk genomsnittsklass” av idag: ”ömsom ljusa, ömsom mörka, runda, magra, korthåriga, långhåriga, äppelkindade, hålögda…” etc (a a:59).

Det leder mig till att ställa frågan "Får representationer vara representativa för hur befolkningen såg ut under den tid som gestaltas?". Studerar man klassfoton från småskolan under 1900-talets första halva, ja, fram till mitten av 60-talet, ser man sällan andra än blonda, ljushyllta barn. Kanske en mörkhårig ljushyad per klass. I och med en förändrad befolkningsstruktur, flyktingar från Chile exempelvis, och andra migranter förändras detta så sakteliga.

Som motbild till Jansons bild av blond, gullig homogenitet kunde jag ha valt att ta upp betydligt äldre filmers barnskådespelare och deras roller: den mörkhåriga huvud-karaktären i Elvis! Elvis! (1976), fotbollsunderbarnet Fimpen i Bo Widerbergs film med samma namn från 1974, liksom huvudfiguren i Tsatsiki-filmerna från 1999 och 2001. Eller varför inte mörkhåriga Ronja och rödhårige Birk, eller Saltkråkans Tjorven och hennes skärgårdskompisar i mitten av 60-talet. 

Vill man ha ett tidigt amerikanskt exempel att utgå från, varför inte ta 1920-talets Our Gang/Little Rascals i 220 enormt populära kortfilmer med en högst integrerad och varierad samling härliga barn. Alla visserligen lika stereotypa karaktärer, men med jämlikt klichéartad fördelning mellan vita och minoriteter och påminnelsen om att stereotyper kännetecknar all komik. Utan stereotyper funnes inga komedier. Jag skulle dessutom satsa en bra slant på att dessa rackarungar var betydligt populärare bland barn än vad Shirley Temple var.

Referenser

Gunning, Tom: Attraktionernas film: Tidig film, dess åskådare och avantgardet, i: Lars Gustaf Andersson & Erik Hedling (red): Modern filmteori 1, Lund: Studentlitteratur 1995 (på eng.1990)

Janson, Malena: Estetiseringen av barnkroppen: några filmhistoriska nedslag, s.37–61 i Janson, M (red): Barnnorm och kroppsform – om ideal och sexualitet i barnkulturen, Stockholm: Centrum för barnkulturforskning vid Stockholms universitet 2019

Janson, Malena: Bio för barnens bästa? Svensk barnfilm som fostran och fritidsnöje under 60 år, Avhandling i filmvetenskap, Stockholms Universitet 2007

Lebeau, Vicky: Childhood and Cinema, London: Reaktion Books 2008

Rönnberg, Margareta: Vänstervridna? Pedagogiska? Av högre kvalitet? 70-talets barnteveprogram och barnfilmer kontra dagens, Visby: Filmförlaget 2012

Rönnberg, Margareta: ”Nya medier” – men samma gamla barnkultur?, Uppsala: Filmförlaget 2006

Utgör FN:s konvention om barnets rättigheter kanske ett hinder? Om mediernas viktiga roll för yngre röster

Denna vecka fyller FN:s konvention om barnets rättigheter 30 år. Situationen för barn har onekligen förbättrats sedan 1989, men framstegen sker alldeles för långsamt. Visserligen uppmärksammas idag ungas speciella utsatthet inför klimatkrisen, men ”låt dem hållas, de har ju inte rösträtt”…

Det kan tyckas motsägelsefullt, men min uppfattning är att barns möjligheter att uttrycka sina åsikter och ”sprida infor­ma­­­­tion och tan­­kar av alla slag, i tal, skrift eller tryck, i konstnärlig form eller genom annat ut­trycksmedel som bar­net väl­jer” (FN-artikeln nr. 13, 1989) paradoxalt nog fak­tiskt verkar ha mins­kat efter decennieskiftet, jäm­fört med hur det var på 70- och 80-talet. På grund av Barn­rättighet­s­­­konven­tionens ökade genomslag och trots medie­ex­plosio­nen i stort. 

      Ty det som med en tveksam beteckning benämns ”skydds­aspek­ter” före­faller många gånger obefo­gat få ta överhanden. Eller så förmedlas käns­­lan att barn­­s per­­spektiv är till­räck­­­ligt tillgodosedda, i och med dagens frekventa ordande om ”Barn­kon­ven­tio­nen”.

       Medierna har på tre sätt avgörande betydelse för barns sociala och politiska identitet såväl som för deras påverkansmöjligheter: dels som begripliga informationskällor, dels som kanaler för deras inbördes samtal, dels för barns möj­lig­heter att nå ut med sina synsätt och åsikter till den övriga allmänheten. 
        Massmedierna påstås idag dock inte säl­lan ut­­­göra ett hot mot barndomen, inte minst antytt av statliga organ som Statens medieråd och Barn­ombudsmannen, med uppdrag som bl.a. sägs utgå från FN:s konvention om barnets rättigheter. I bäs­­­­­ta fall anses medierna dock även kunna fungera frigörande och maktökande för barn. 

       Trots FN-konven­tio­nens skrivningar om att staterna ska tillse att ”bar­net” (=de under 18 år) nås av önskvärt mate­rial – till vilket ”politisk” informa­tion visserli­gen inte tycks höra – inskränks detta påbud dock genast i efterföljande styck­en. I konven­tio­nens artikel 17 om mass­me­dier och barnets informationsfrihet står nämligen att

Konventionsstaterna erkänner den viktiga uppgift som massmedier utför och skall säkerställa att barnet har tillgång till information och material från olika nationella och internationella källor, särskilt sådant som syftar till att främja dess sociala, and­­­­­liga och moraliska välfärd och fysiska och psykiska hälsa. 

Fast inte vilket material som helst, förstås:

Konventionsstater­na skall för detta ändamål, 

- uppmuntra massmedier att sprida information och mate­rial av socialt och kultu­rellt värde för barnet och i enlighet med andan i artikel 29; (a a:artikel 17a) [..]

- uppmuntra utvecklingen av lämpliga riktlinjer för att skydda barnet mot infor­ma­tion och material som är till skada för barnets välfärd, med beaktande av be­stäm­melserna i artiklarna 13 och 18 (a a:artikel 17e).

Är medieinnehåll enbart till för barns välbefinnande? 

Ovan citerade FN-artikel 13 säger alltså att barn har rätt inte bara till ytt­randefrihet utan även till informa­tions­frihet, d.v.s. rätt att ”motta och sprida in­for­ma­tion och tankar av alla slag, i tal, skrift eller tryck [...] eller annat ut­trycks­medel” (a a:13, min kursivering). Men var­för behövs dessutom en specifik artikel om just massmedier? Avgörande är artikel 17:s ord ”väl­färd”, som dock ofta tolkas felaktigt. 
        Så bygger exempelvis Statens medie­­råds filmgranskning på miss­upp­fattningen att ”barnets välfärd” i konven­tions­tex­­ten skulle vara liktydigt med ”barnets väl­­be­finnande”. Vad beträffar gran­s­k­­­­­nings­kriterierna för åldersre­kom­menda­tio­ner­na, lyder bedömningsgrun­den i paragraf 5 i Lagen om ålders­grän­ser för film som ska visas offentligt (2010:1882) alltså som följer:

Framställningen i en film får inte godkännas för visning för barn under sju år, un­der elva år eller under femton år om den kan vara till skada för välbefinnandet för barn i den aktuella åldersgruppen. Statens medieråd beslutar om åldersgränser. 

http://www.rkrattsdb.gov.se/SFSdoc/10/101882.PDF 

Under rubriken ”Frågor och svar om åldersgränser” på det statliga rådets webb­sajt ges som svar på frågan Vad menas med skadlig för välbefinnan­det? detta:

Begreppet välbefinnande är förankrat i det synsätt som kommer till uttryck i FN:s konvention om barnets rättigheter och är det kriterium för vilka medieinnehåll medlemsstaterna förbundit sig att skydda barn mot. Ingen kan veta säkert om en film kan ”vara till skada för välbefinnandet” hos den som tittar på den. Det är be­dömningar som görs av två filmgranskare som har kunskaper och erfarenheter om barns utveckling i olika åldrar. 

När granskarna bedömer om en film kan skada välbefinnandet tar de hänsyn till att barn i olika åldrar kan känna sig rädda och skrämda, oroliga eller förvirrade av en film de sett. De kanske får svårt att sova, drömmer mardrömmar eller reagerar med att bli ängsliga. En del vågar kanske inte göra sådant som de kunde göra tidi­gare, blir rädda för att vara ensamma, får svårt att koncentrera sig i skolan eller känner sig störda av att ha obehagliga och skrämmande bilder i huvudet som de inte blir av med eller kan styra över. 

http://www.statensmedierad.se/Aldersgranser/FAQ-aldersgranser/#6 

FN-konventionen ifråga innehåller emellertid inte alls något kriterium rörande väl­be­finnande och uttalar sig förstås inte heller om skrämsel, mardröm­mar eller för­virring till följd av medieinnehåll. I själva verket talas det där om värnandet av barnets väl­färd, som i massmediesammanhang kan innebära skydd mot re­klam avseende tobak och alkohol eller bruket av droger. Huvudsakligen menas i konventionen dock med välfärd materiell och social sådan, av typen tillgång till hälsovård, nyttig kost, bra skol­a och skydd mot mobbing och fysiskt våld. Vad Inter­net an­belang­ar, kan skydd mot nät­mobbing och pedofiler på Nätet falla in under sådan väl­färd, men be­grep­pet är knappast applicer­bart på filmåskå­dare. 

       Skulle för övrigt ”välbefinnan­de” verkligen tas som kriterium, torde de fles­­ta rosade konstnärliga barn­skildringar som närmast definitions­mässigt (av recen­sionerna och upphovsmänniskornas uttalanden att döma) bör ”oroa” åskåda­ren och ”ta barn på all­var” få mycket höga åldersgränser – om ens rekommenderas. Inte bara skräckfilmer utan många doku­men­tärer ska ju rent av rub­ba välbefin­nan­­­­­det. Statens medieråd ger dock som ”[e]xempel på innehåll som kan bedö­mas vara till skada för välbefinnandet [..] våld, hot, skräck, ångest och lidande”. 

http://statensmedierad.se/Aldersgranser/Aldersgranser-for-film/Aldersgranserna/    

Värdefullt att leva sig in i andra människors lidande

De bägge sistnämnda exemplen, avseende "skadlig inblick" i en filmkaraktärs eller dokumenterad männi­skas ångest eller lidande, är sär­skilt tveksamma. I många samman­hang anses det vara värdefullt för barn att få leva sig in i andra människors lidande, då det sägs vara empa­ti­främjande och kan­ske även bidra till politiskt handling. Skräck­­fil­mer torde inte heller uppsö­kas enbart för välbefin­nan­dets skull. Man kan inte bli lättad, ifall man dessför­innan inte blivit skrämd. 
        De fil­mer som idag enligt det­ta väl­be­finnandekri­te­rium ges en obefo­gat hög ålders­gräns är emellertid de ani­ma­tio­ner som är ytterst lekfulla, allra minst på allvar. Lek och att ta sin till­flykt till fantasin anses vanligtvis vara ett viktigt skydd för bar­nets psykiska häl­sa. Barns rätt till lek fastslås mycket riktigt i Barnrättighetskonventionens artikel 31. Fik­tions­filmer är dock ingen­­ting som FN över huvud taget berör.

        Ändå åberopar Statens medieråd, för­modligen för att få ökad legitimitet, FN-­kon­ventionens artikel 17e om ”välfärd”, trots att det regeringsråd som ut­red­­­de Avskaffande av filmcen­suren för vux­na – men förstärkt skydd för barn och unga mot skadlig mediepå­verkan (SOU 2009:51) i sitt betänkande på­ta­lade att engelskans ”well-being” i artikel 17e ju översätts till svenskans ”väl­­färd” och även påpekade att ”det be­grep­pet passar sämre i förevarande samman­hang” (a a:175). Lika fullt väljs den, i och för sig möjliga, översättningen ”väl­be­finnan­de” – som dock inte alls över­ens­stämmer med andan i FN-konven­tio­nens artikel 17e – som en modernare ”mild­ring” av den tidigare censurla­gens sjukdomskri­terium ”psykisk skada” (a a:174-175). 

        Vanligtvis betonas dock bara ena halvan av artikel 13, då barns infor­ma­­tionsfrihet lättare kan inskrän­kas än deras yttrandefrihet. Barn betra­k­tas, som i artikel 17e, oftare som sårbara gentemot media. Man utgår uppenbarligen från att den information som kommer via massmedier poten­ti­ellt är far­lig, till dess motsatsen bevisats – vilket förstås är svårt. Detta får moti­vera vuxnas ”beskydd” av barnen från det mediematerial som för­­äld­rarna så önskar – som därmed själva ock­så skyddas från t.ex. barns kritik av dessa vuxna. 
       Vad ”barnets välfärd” och ”bar­­­nets bäs­ta” (en­ligt artikel 18) in­ne­bär, avgör allt­så de föräldrar som en­ligt ”an­dan i arti­­­kel 29” ska respekteras, oavsett hur dessa fos­trar sitt barn, så länge föräldrarna inte bry­ter mot lagen. Den förälder som i vissa länder själv röker och inte invän­der mot att dess 10-åriga barn också gör det, kan alltså inte köras över.

       Den polske pedagogen Janusz Kor­czak (1928/1988), som i hög grad influe­rat formuleringarna i Barn­­­rättighet­s­kon­ventionen, betona­de för sin del också bar­nets rätt till respekt och till en rätt­vis gemenskap. Han grundade även en tid­ning med bidrag skrivna enbart av barn, utgiven 1926-1939. Var finns mot­sva­rig­he­ten idag? Då konventionen sattes på pränt i slutet av 80-talet föreställde man sig förmod­li­gen inte att också barn skulle kunna uttrycka sig via massme­dier – typ dagens tv och Internet. Det kan de numera, men om vad?

Internets potential – eller farlighet? 

Idag anses inte längre videofilmer (eller ens biofilm) som i något skriande behov av särskilda skyddande insatser. De har nu blivit välkända ”gamla” medier. En­dast cirka 2 procent av allt filmskådande äger numera rum på biograf. Statens medieråd inriktar sig idag istället mest på Nätets faror och fokuserar t.ex. extremistiska internetmiljöer, svåra men möjliga att finna av de ung­­­do­mar som verkligen letar. Syftet är att ”stärka barn mot vålds­be­ja­kande anti­de­mo­­kratiska budskap på Inter­net”, eller mot pedofiler. Dessutom koncent­re­ras infor­­­­­ma­tionsarbetet på andra oönska­de övertal­nings­försök typ reklam – snarare än på att umderlätta barns eget ut­tryck­ande och ut­byte av demo­kra­tiska tankar. 

        Detta är alltså den myndighet som efter övertagan­det 2011 av vissa av Sta­tens Bio­graf­byrås, d.v.s. filmcen­surens, arbets­uppgifter och efter namnbytet från Medie­rådet nu­me­ra har till uppgift att bland annat ”verka för att stärka barn och unga som medvetna medie­använ­dare och skydda dem från skadlig mediepå­ver­kan”, förutom ”fastställa ålders­gränser för film som är avsedd att visas för barn under 15 år”. 

http://www.statensmedierad.se/Om-Statens-medierad


Det läggs dock betydligt större kraft på skyddandet än på stär­kan­­­­det av barn och unga. Med ”medieanvändare” syftar man uppenbarligen huvudsakligen på barn som förment lättpåverkbara ”mottagare”, snarare än på barn som möjliga påverkare och ”sända­re” av budskap. Medierådet (eller som dess officiella beteckning en gång löd: Rådet mot skad­liga vålds­skildringar, förkortat ”Våldsskildringsrådet”) star­ta­de 1990 som ett myndighetsliknande tids­begrän­sat beskyddarorgan. Kommit­tén var främst avsedd att lugna de mest kri­tiska i samband med videovåldsdebat­ten, men permanentades efterhand och fick med åren utö­ka­de arbetsuppgifter och nytt namn. Beskyddarverksamheten lever dock kvar. 

       Rådets blotta exi­­­stens bekräftar att medier är potentiellt far­liga, särskilt varje nytt mass­me­dium. Statens medieråd kan faktiskt ses som ett åskådningsexem­pel på tek­nisk determinism, i så måtto att varje nytt medium i sig tros framkalla fara. Nu­mera fokuseras således riskerna med Internet (inte minst via mobilen), i och med att inte bara video­filmer utan tv-/da­tor­spel blivit allt vardag­li­gare och accep­tera­de såsom jämförelse­vis halv­gamla och relativt ofarliga. 

       Instruktionerna säger, enligt förordningens (2010:1923) andra paragraf, att Statens medieråd särskilt ska:

1. beakta och utveckla myndighetens expertroll, 

2. tillvarata forskning och annan kunskap,

3. tillvarata barns och ungas egna erfarenheter,

4. verka för mediebranschernas självreglering, och

5. följa och delta i internationellt arbete

http://www.statensmedierad.se/Om-Statens-medierad/Uppdrag/Instruktion

Statens medieråd ska, av förordningens första paragraf att döma, uppenbarligen ändå främst stötta vuxna och ”följa medieutvecklingen när det gäller barn- och unga samt sprida information och ge vägledning om barns och ungas mediesi­tua­­­­tion”. Man noterar t.ex. att ”[m]ånga vuxna står fortfarande undrande inför ungas fasci­na­tion över datorspel. Vad lockar och vad får spelandet för kon­­­sek­ven­­­ser?”. Man vänder sig till lä­rare och föräldrar med material och exempelvis till biblioteka­rier med kurser. Än en gång visar sig alltså barn och unga lika, eller mer, kompetenta än många vuxna, men detta ordas det betydligt mindre om än om farorna.

       Ändå ”tillvaratas barns och ungas egna erfaren­heter” i ytterst ringa omfattning – om ens alls. Såvida inte enkätfrågor i den vart annat år publicerade rapporten Ungar & medier anses vara ett sätt? I så fall ett minst sagt ytligt uppfyllande av denna instruktion nr.3 ovan. Medierådet har mig veterligt inte skapat något lektionsmaterial om hur barn och unga skulle kunna effektivt tillvarata Nätets möjligheter till att kommunicera och sprida sina synsätt, åsikter och kunskaper till vuxenvärlden har till exempel publicerats.

       

Det behövs myndighetsmodererade diskussionsforum för barn

Idag skulle Internet emellertid kunna användas både för att skapa gemen­­­­samma barn­stånd­punkter och till att ta tillvara barns åsikter. En grupp­­baserad digital of­fent­lig­hets­­arena för barn vore inte minst viktig för de ungas möj­lig­heter till opi­ni­ons­­bild­ning. Särskilda egna webbsajter eller chattar skulle kun­na fungera kon­takt­ska­pan­de och erbjuda goda tillfällen för interaktion barn och barn emellan.

       Här skul­le de tillsammans digitalt kunna diskutera den egna grup­pens frå­gor, in­t­res­sen och önskemål och formulera gemen­­­samma håll­ning­ar in­för sin ar­gu­­men­tation i den vidare offent­ligheten. Ett sådant ställe för dis­kus­sion mellan olika barn, med utrymme även för kontroverser och skil­da mening­ar, skulle ge fler per­­spektiv på alla möjliga företeelser även inom barn­kollek­ti­vet.

       Internet med dess webbsajter, diskussionsforum och direkta åter­kopp­ling skul­le alltså kunna utgöra ett viktigt verktyg för att bredda debatten. Oron infin­ner sig förstås blixtsnabbt att sådana sidor skulle tas över av exploaterande vux­na, som ut­ger sig för att vara barn. Men varför skulle inte staten kunna avsätta till­räck­liga resurser för att tillhandahålla sådana reklamfria och pedagogikfria online-arenor, åtmin­­­­s­to­ne ett digitalt forum som mode­reras med ett enda syfte: att förhindra vux­­­nas smyginfiltre­ring? 

       Det vore väl en upp­gift för en myndighet som Statens medie­råd, kan tyck­as. På ett sådant dis­kus­sionsforum skulle barn och unga inbör­des i en vuxenbefriad zon kun­na dis­kutera sina medie­erfarenheter och inte minst kommentera det som påstås om dem i medie­de­batten. Och varför skulle inte också Barn­om­buds­man­nen kunna tillhan­da­hålla ett diskussionsforum där barn kunde ta upp inte bara hur de upplever att Barnrättighetskon­ven­tio­nen efterlevs, utan sin situa­­­­­tion och samhällsutvecklingen gene­rellt? 
       BO ska ju vara barnens ”lobbyist” och för­­­­­medla barns synpunkter till beslutsfat­tar­na. Barnombudsman­nens har haft ett dis­kussionsforum, men öppet enbart för den som arbetar som tjänsteman eller är poli­ti­ker inom kommun, landsting/region och myndighet. BO Fredrik Malmberg hade ett tag för några år sedan ungefär varannan månad möjligheten för barn att under någon timme chatta med honom, däremot inte diskutera med varan­d­ra. 

       

Diskussion inom barngruppen behöver föregå kommunikation utåt 

En webbaserad gruppidentitet underlättar diskussion inom gruppen, så­väl som kommunikation mellan grupper. Till det sistnämnda bidrar framför allt s.k. main­stream-medier, med deras räckvidd och öppenhet. Inte minst skulle barn alltså ha användning för egna kanaler, som sedan även kommenterades i mer etablerade ”vuxna” kanaler. Sveriges Televisions förvisning av barn till en egen kanal, Barnkanalen, bidrog tyvärr ytterligare till att minska förståelsen och inter­ak­tionen mellan gene­rationerna. 
        I exempelvis nyhetsprogrammen för vuxna åter­finns barns synpunkter ytterst sällan, vilket är svårbegripligt. Tv-mediet är trots allt fort­­­­­farande den viktigaste informationskällan för såväl barn som ungdomar. Ty även det som diskuteras häftigast på Internet har för det mesta av stoffet sin upprinnelse i, el­ler anknytning till, tv. Också webbsajter knutna till olika tv-kanaler eller sam­hällsprogram i tv skulle kunna bli avgörande för barns och ungas politiska enga­­­­­­ge­­mang.

       Vid en framtida rösträtt för barn ska de förstås inte bara nås av särskilt för dem tillyxad valinformation rörande deras tänkbara ”specialintressen”, utan ock­­så inbe­gripas i tv-debatter och valmaterial riktade till alla potentiella väljare och om samt­­liga politikområden. Detta inverkar givetvis på framställningens inne­håll och stil såväl som på ett klart, men för den skull inte förenklande, språk. Även många vuxna skulle välkomna detta. Åtskilliga vuxna föredrog på 80-talet Barn­journalen framför vuxennyheterna, tack vare barnnyheternas större begrip­lighet (Rönnberg 2010). 

       Målet inför 50-årsjubiléet av FN:s konvention om barnets rättigheter 2039 är förstås alla barns rätt att rösta i alla val. Opinionsmätningar innan valdagen som inkluderar barn vore givetvis då självklara. Intensifierad information till föräldrar om barns rättigheter att forma en egen åsikt (inte bara) vid val, torde likaså vara nödvändig. 

       Säkert lär även vis­­sa mer tveksamma ”in­for­­matörer” dyka upp och rikta sig till barn, när des­sa äntligen fått rätt att rösta, men övriga aktörer, medier och föräldrar torde hålla demagogerna under noga upp­sikt och komma med motin­formation. Me­­­dier­­nas egna etiska regler och de här efterfrågade statligt mode­re­rade diskussions­foru­­men skulle också utgöra bromsklossar för dem som vore ute efter att lura till sig barns röster.

Journalistförbundens och UNICEF:s pressetiska regler 

I åtskilliga länder finns numera ett antal journalistiska förhållningsregler eller, som i svenska Journalistförbundets fall, kallade ”spelregler”. Dessa inrymmer yr­kesetiska regler avseende journalisters och fotografers arbetsmetoder gent­e­mot exempelvis källor, såväl som publicitetsregler för ansvariga utgivare, redak­tions­ledningar och medieägare, som ju är de som i slutändan avgör vad som blir publicerat.

       Publiceringsreglerna har huvudområden såsom att ge korrekta nyheter, vara generös med bemötanden, respektera den personliga integriteten, vara varsam med bilder liksom försiktig med namn eller annat som gör identifiering möj­lig, samt höra bägge sidor. Under publicitetsreglernas underrubrik ”Res­­­pektera den personliga integriteten” står exempelvis: 

# Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd. Avstå från sådan publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning.

# Iaktta stor försiktighet vid publicering av självmord och självmordsförsök sär­skilt av hänsyn till anhöriga och vad ovan sagts om privatlivets helgd.

# Visa alltid offren för brott och olyckor största möjliga hänsyn. Pröva noga pub­­­­­licering av namn och bild med hänsyn tagen till offren och deras anhöriga.

# Framhäv inte berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, poli­­­­­tisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande. 

http://www.sjf.se/yrkesfragor/yrkesetik/spelregler-for-press-radio-och-tv/publicitetsregler

Vad gäller t.ex. journalisternas och fotografernas yrkesregler vid anskaffning av material framhålls bland annat den andra punkten nedan, med speciell rele­vans i fallet med barn (och därför med min kursivering):

# Tillmötesgå rimliga önskemål från intervjuade personer om att i förväg få veta hur och var deras uttalanden återges.

# Visa särskild hänsyn mot ovana intervjuobjekt. Upplys den intervjuade om huru­vida samtalet är avsett för publicering eller enbart för information.

# Förfalska inte intervjuer eller bilder.

# Visa hänsyn vid fotograferingsuppdrag samt vid anskaffning av bilder, särskilt i samband med olyckor och brott. 

http://www.sjf.se/yrkesfragor/yrkesetik/spelregler-for-press-radio-och-tv/yrkesregler

Svenska Journalistförbundet är även medlem i Internationella journalist­fede­ra­tionen (IFJ), med egna guidelines för främjande av barns medierättig­heter. Sam­manslutningen har, förutom fackliga rättigheter, som målsättning att kämpa för social rättvisa, demokrati, pluralism och mänskliga rättigheter. IFJ framhåller (2012) t.ex. att Europa­rådet rekommenderat visandet av doku­men­­tärer, där barn i åldern 7-18 år från olika länder ges möjlighet att uttrycka sina åsikter, vilket ju nästan definitionsmässigt inbegriper deltagande av barn. Hur kan då detta med med­­­ver­kan­­de barn bäst äga rum? Medierna kan t.ex. utse ”barnkorrespon­den­ter” lik­som särskilda vuxna jour­na­lis­ter som blivit tränade i att återge barns syn­vink­lar, föreslår IFJ (2012).   

       Vanligtvis handlar inkluderingen av barn dock om intervjuer med dem, för vilket bland annat ett antal rekommendationer utarbetats. Utgångsläget är att bar­­­­­­­­net har rätt till sitt privatliv och att denna rättighet enbart kan åsidosättas när det är i barnets eget intresse eller i allmänintresset och dessutom tillstånd getts (a a:53). Vidare:

# Intervjun bör, förutom under exceptionella omständigheter, alltid äga rum med någon vuxen närvarande som har barnets bästa i åtanke och kan skydda barnet, el­ler om nödvändigt: avbryta intervjun.

# Intervjuaren bör sitta eller stå i samma höjd som barnet och inte tala ned till det, varken bokstavligen eller bildligt talat.

# I fallet med radio- eller tv-intervju är det viktigt att barnet är avslappnat och inte överväldigat av kameran eller tekniken i övrigt, vilket kan innebära att kamera­teamet måste tillbringa en tid runt barnet tills det slutar fokusera på kameran eller ljussättningen.

# Frågor ska riktas till barnet, inte till den vuxne i närheten, som bör observera men inte lägga sig i. Annars får man den vuxnes snarare än barnets historia.

# Intervjuaren bör använda en lugn, vänlig och neutral röst och inte reagera med chock eller förvåning.

# Frågorna ska vara tydliga, raka och inte ledande. Inled med öppna frågor för att inte påverka barnet och insnäva sedan mot de fakta som behöver kontrolleras.

# Frågor kan upprepas med annan formulering, för att kolla att barnet förstått och uttryckt sig tydligt.

# Det är bättre att ställa faktafrågor om vad någon sa och gjorde, än att fråga hur det kändes (IFJ 2012:57). 

Därtill kommer FN:s barnfond/UNICEF:s guidelines för journalister (2010) som i hög grad liknar de redan nämnda, men dessutom mer uppmärksammar kul­­tu­rel­­­­­la och globala skillnader, samt betonar ”barnets bästa” vid eventuell rap­por­­­­te­ring: ”barnets bästa ska skyddas framför alla andra övervägan­den, inklusive fö­re­­­­­­­­­­språkandet av viktiga barnfrågor och främjandet av barnrät­tig­heter” 
(UNICEF: Reporting guidelines to protect children at risk: 
http://www.unicef.org/media/media_tools_guidelines.html )


Det enskilda barnet ska således inte offras ens för alla barns bästa. Journalisten ska vidare undvika frågor som kan återkalla traumatiska händelser, är okänsliga för de kulturella värdena i barnets omgivning, eller kan utsätta barnet för för­öd­­mju­­­k­el­se eller fara. Iscensättning eller återberättande av något som barnet själv inte varit med om, tas det också avstånd från.

       Vad gäller avidentifiering är UNICEF dock inte lika restriktiv som svenska Journalistförbundet, men råder media att alltid ändra namn och i bild dölja bar­nets identitet i de fall då barnet är offer för sexuella övergrepp eller exploate­­­­ring, förö­va­re av fysiska eller sexuella övergrepp, HIV-positiv eller har AIDS (såvida en för­älder inte gett sitt fulla medgivande). Likaså när barnet är åtalat eller dömt för brott, eller är barn­soldat med vapen i hand. Även en före detta barnsoldat i bild utan vapen kan ibland behöva anonymiseras, såväl som asylsö­kande barn och flyk­ting­barn, menar man.

       UNICEF:s riktlinjer framhåller samtidigt att ”i vissa fall är förevisandet av barnets identitet – dess namn och/eller igenkännbara bild – i barnets intresse/för bar­nets bästa” (a a). Men även då ska barnet skyddas mot skada och stödjas vid even­­­­­­­tuell stigmatisering eller repressalier. Exempel på detta ges: när barnet själv tar kontakt med en reporter och vill utnyttja sin yttrandefrihet och rätt att göra sin åsikt hörd. 

        Likaså när ett barn är deltagare i social aktivism eller social mobi­li­se­ring och själv önskar bli identifierad såsom en sådan aktivist, betraktas detta som "i barnets intresse/för barnets bästa". Och slutligen ges ytterli­gare ett skäl till full öppenhet: ”När ett barn är involverad i ett psykosocialt program och detta att hävda sitt namn och sin identitet utgör en del av dess hälsosamma utveckling” (UNICEF: Reporting guidelines to protect children at risk, 2010). 

Det mesta återstår alltså att göra de kommande 20 åren!

Not

Inlägget bygger till största delen på kapitel 5 i min bok Barns rätt till sin röst. Om de yngstas politiska och kommunikativa rättigheter, Visby: Filmförlaget 2014  

Referenser

IFJ: Putting Children in the Right. Guidelines for Journalism and Media Professionals, Bryssel 2012 

Korczak, Janusz: Barnets rätt till respekt, Stockholm: Natur och kultur, 1988/1928

Rönnberg, Margareta: Från Barnjournalen via Lilla Aktuellt – till Häxan Surtants Rapport? Om barn, tv-nyheter, politik och medborgarskap, Visby: Filmförlaget 2010