I måndags (16/9-19) granskade jag kritiskt två nya svenska böcker med fokus på vad läkarna som skrivit dem har att säga om barnhjärnans förutsättningar att använda ”skärmar”: psykiatrikern Anders Hansens storsäljare Skärmhjärnan. Hur en hjärna i osynk med sin tid kan göra oss stressade, deprimerade och ångestfyllda (2019) och hjärnforskaren Sissela Nutleys betydligt mer vetenskapligt underbyggda och gedigna Distraherad: hjärnan, skärmen och krafterna bakom (2019) – som därmed ej torde bli någon bästsäljare.
Idag ska jag göra något liknande, men nu fokusera vad samma författare har att säga om eventuella skärmfaror för ungdomar. Bägge böckerna handlar dock mest om digitaliseringens påfrestningar på vuxenhjärnan. Det är bra, ty den åldersgruppens smartmobilanvändning är underdebatterad, men av betydelse även för deras barns mediebruk. Fast det problemet får någon annan än jag ta sig an. Egentligen är detta ju en blogg om barnkulturrelaterade ämnen som rör människor under 10 år, men vissa amerikanska skärmforskare låter i sina studier adolescensen inledas ännu tidigare (se Crone & Konijn 2018).
Dessutom extrapolerar många debattörer, inklusive dessa bägge svenska doktorer, så att säga ”bakåt”, då forskning om ”skärmars skadliga effekter” på de yngsta ännu inte genomförts. Det som belagts om ungdomar antas istället kunna gälla även yngre, vilket jag ifrågasätter. Allting tros dock numera snabbt gå ”allt lägre/längre ned i åldrarna”. Åtminstone det som vuxenvärlden inte anser vara bra. Det som sägs om tonåringar, tros således även kunna gälla för barn.
Vad de bägge författarna i boktitlarna syftar på med sina med ”skärmar” skiljer sig åt en aning. Bägge lägger dock stor vikt vid själva apparaterna (mobiler, Smartphones, iPads). Jag betvivlar att hjärnan är intresserad av dessa prylar och tror heller inte att ”skärmar” gör någonting med användaren, typ ”tar kål på vår empati”. Användningen borde diskuteras mycket mera i detalj och med input från de unga själva.
Ingen av doktorerna sätter heller in de ”nya” medierna i något vidare historiskt medie-sammanhang, men exempelvis rapporteringen om otroligt många timmar ägnade åt ”skärmar” bör ju ses i ljuset av att smarttelefonen numera bland annat är en tv- och radioapparat, spelkonsol, grammofon, tidning, tidskrift, bok, ett tryggt ställe att ”hänga”, förutom en telefon. Om man lägger samman tonåringars dagliga användning av dessa medier (samt deras aktiviteter på mötesplatser typ runt korvkiosken) för 20–30–40 år sedan, kommer man också upp i en ansenlig summa timmar per dag.
Jo, hela 97 procent av de svenska 13-18-åringarna pratar faktiskt fortfarande i mobilen och nästan lika många lyssnar på musik via mobilen (Ungar och medier, 2019:22), vilket vad jag minns aldrig nämns av varken Hansen eller Nutley. Jag kan förstås ha glömt. Nutley skriver emellertid (a a:123) att majoriteten 13–17-åringar (oklart i vilket land) nu hellre använder sms än personlig kontakt direkt öga mot öga (med dess ”anknytningshormon”) eller ringer – kanske för att inte störa? Fast ”hellre” utesluter förstås inte användningen av både personligt möte och kommunikation via medier.
Böckernas olika underförstådda publiker
Jag tvingas också idag, för att inte bli alltför långrandig, inskränka mig till några få nedslag i de bägge böckerna och fokusera de många hoten mot tonåringars och ungdomars välbefinnande och hälsa som författarna påstår dominerar. Inte minst den statistik som de hänvisar till. Hur starka belägg för deras påståenden ger egentligen de procentsiffror som nämns? Varifrån kommer de? Finns det annan statistik? Vad säger andra analyser av samma eller liknande statistiska material?
En eloge ska dock både Hansen och Nutley redan nu ha, så att jag inte glömmer det på grund av min egen myckna skärmanvändning: de återkommer flera gånger, och ovanligt tydligt för genren ifråga, till att påpeka problematiken med ”hönan eller ägget”. Alltså vad som kom först, vad som kan tänkas vara orsak respektive verkan i alla de så kallade sambandsstudier som tas upp. Med andra ord det (eventuella) sambandets riktning i statistiska undersökningar som exempelvis ”kopplar” depression till digitala medier. Blir man deprimerad av att använda sociala medier mycket, eller är man ofta och länge inne på dessa plattformar därför att man är nere? Frågan som nästan ingen skärmforskning kan besvara – även om genetiken fastlagt att biologiskt ägget faktiskt kom först.
Anders Hansen skriver dock förutom om hjärnan och tekniska apparater även om mobilanvändningens alla avigsidor och om aktiviteterna på sociala medier. Han tycks rikta sig till en vuxen like och söka förmå vederbörande att reflektera över sina egna digitala ovanor, vilket förstås är lovvärt. Fast barns och ungdomars skärmbruk finns också med på ett hörn, med de föga föredömliga vuxna som jämförelsematerial (men dessa två kapitel ägnas bara 30 av bokens 190 sidor).
Sissela Nutley säger att hon ska fokusera ”hjärnan & sociala medier/våldsamma datorspel/porr” (således både medier och medieinnehåll, även kallade medietexter). Motiveringen är att detta är vad debatten i (de övriga) medierna, såväl som föräldrar och lärare, enligt henne mest oroar sig över (Nutley 2019:11). Hon hämtar emellertid en hel del forskningsstöd ur studier av barns tv-tittande, för att uttala sig om skärm-användning i stort, och kommer även med rekommendationer avseende föräldrars val av tv-program och filmer för barnen, liksom beträffande regler för barns och tonåringars ”skärmtid” (a a:214).
Redan bokens omslag slår fast att ”vi” blir emotionellt avtrubbade av att se våldsam film och dito datorspel och porr, samt att ”upprepad aktivitet […] är kopplad till tillvänjning och ökad risk för att utveckla ett beroende av aktiviteten”. Samtidigt ska ”vi” bry oss om tonåringarna och sätta ramar för dem (Nutley 2019, insidan av omslaget). Rätt motsägelsefullt, tycker jag, förutom tveksamt rent vetenskapligt.
Nutley verkar alltså vända sig just till en förälder, kanske främst en välutbildad tonårs-förälder som själv troligen sett mycket film och kanske rent av spelar/spelat datorspel, men ändå en tänkt förebild som själv måste fundera över och sedan förändra sitt eget skärmbeteende, för att kunna ”sätta gränser” eller ”välja datorspel åt tonåringen med omsorg” (ibid).
Existerar verkligen någon tonårsförälder som lär lyckas med detta?! Även Hansen avslutar sin bok med ”goda råd i en digital tidsålder”, inklusive några som handlar om läsarens restriktioner beträffande vederbörandes barn och ungdomar (Hansen 2019:187–189).
”iGen” = Internet-generationen = iPhone-generationen?
Jag har visserligen inte lustläst de bägge författarnas källförteckningar mot varandra, men en snabb överblick ger intrycket att nästan ingen referens (förutom de som rör svenska medieanvändningssiffror) tycks förekomma i bägge böckerna, trots att deras ämne och ståndpunkter är relativt likartade. Nutley har 22 sidor referenser, Hansen 10 med källor. Detta i sig säger en hel del om den litteraturgenomgång, det arbete som lagts ned på respektive bok och om kvalitetsskillnaderna mellan böckerna. Men inte allt.
En internationellt stort uppmärksammad amerikansk forskare refereras det faktiskt till av båda, socialpsykologen Jean Twenge. Jag tar hennes forskning som illustrativt exempel. Hon har byggt en karriär på långtgående slutsatser utifrån sekundäranalyser av ett flertal stora enkätundersökningar riktade till tonåringar som sitt statistiska underlag. Hennes senaste publiceringar baseras på data (från fyra olika databaser, insamlade alltifrån 70-talet) omfattande sammanlagt 11 miljoner deltagare, som fått besvara exakt samma – tusentalet – frågor. Samma åldersgrupp från flera olika generationer har alltså jämförts. Det borgar väl för …ja, vad?
Hansen har läst två artiklar av Twenge, medan Nutley förutom en tredje artikel även åberopar Twenges bok med den klatschiga titeln iGen. Why Today’s Super-Connected Kids Are Growing Up Less Rebellious, More Tolerant, Less Happy – and Completely Unprepared for Adulthood (2017). Boken ifråga har mycket riktigt över-satts till svenska: iGen – Smartphonegenerationen: Hur mår de? Vad tänker de? Vad vill de? (2018, Natur & Kultur). Ingendera svensk skärmhjärneförfattare andas ett ord om hur kritiserade Jean Twenges uppseendeväckande analysmetoder och slutsatser varit från allra första början (se Cavanagh 2017; Davis m.fl. 2017; Samuel 2017 t.ex.).
Twenges bok presenteras på detta sätt på Stockholms Stadsbiblioteks sajt
”Smartphone-generationen, av författaren döpt till iGen, är den grupp ungdomar och barn som är födda år 1995-2012. De läser färre böcker, jobbar mindre, lägger mindre tid på att träffa andra människor och har sämre psykisk hälsa än tidigare generationer. Så gott som alla i den här generationen har växt upp med och lever med en smartphone. Författarens hypotes är att detta påverkar de ungas mentala hälsa och sociala medier pekas ut som den främsta boven.”
”Lever med en smartphone” låter som om det vore fråga om en sambo, partner eller roommate och det är onekligen det intryck man ges… Runt 2012 säger sig Twenge börja upptäcka stora och plötsliga förändringar i tonåringars beteenden och emotionella hälsa. Samtidigt var enligt henne 2011-2012 de år då en majoritet amerikaner började äga mobiler med tillträde till Internet, även kallade smartphones. Främst var det förstås vissa vuxna som hade råd, men det tycks varken Twenge eller Hansen (2919:144) ha insett. Inte ens idag rör det sig om ”så gott som alla” tonåringar.
Doktorernas överdriva tillit till socialpsykologen Jean Twenge
Nutley sammanfattar Twenges beskrivning av de tiotusentals tonåringarna i studien, som på fritiden sägs mest sitta hemma på sina rum, på detta sätt:
”De är senare med att testa sex, droger och alkohol, de har ingen brådska med att ta körkort eller ta ett extrajobb, de slåss och mördar varandra i mindre utsträckning än tidigare generationer och tonårsgraviditeterna är nere på en nivå som inte setts sedan 1950-talet […]
[Men] fler än någonsin tidigare […] känner sig ensamma och sover dåligt, och fler än någonsin väljer att avsluta sina egna liv. Twenge identifierar genomgående en huvudsaklig förklarande faktor till den ökande psykiska ohälsan hos amerikanska ungdomar – det digitala media-användandet. De ungdomar som lägger mycket tid på digitala medier känner sig oftare nedstämda, ensamma och olyckliga” (Nutley 2019:143).
Är det alltså så de som är ”fullständigt förberedda för vuxenhet” ser ut, de som ägnar sig åt nämnda riskbeteenden?! Vem har fastlagt att kriterierna för att vara vuxen är att supa, ta droger, tidigt bli gravid och mörda folk? Är således riskerna enligt debatten förknippade med Nätet alldeles för ofarliga för tonåringarna såsom initieringsriter?
Nutley tycks hålla med om att medieanvändningen är en rimlig förklaring till ungas sämre mående, eftersom hon inte på något sätt kommenterar Twenges konklusion eller metoder. Inte ett ord sägs heller om vad som menas med ”mycket tid”, ”oftare (nedstämd)” eller vilka ”digitala medier” som avses. Spelar det någon roll om det är datorspelande, sociala medier typ Facebook som kom 2004, YouTube (2005), Twitter (2006), iPads (2010) eller boktitelns iPhone (2007)? Främst rör det sig tydligen om den sistnämnda apparaten, men Twenges inledande i- i iGen syftar på ytterligare ting: kommersiellt Internet (1995) och tonåringarnas individualism.
Twenge har analyserat generationsstatistik i 25 år, genom att använda sig av flera olika enkätundersökningar genomförda av opinionsinstitut från ett stort antal decennier. Hon uppfattade alltså 2011–2012 allt tydligare förändringar i statistiken över ungas försäm-rade välbefinnande, samtidigt som iPhones då fick sitt stora genomslag. Sommaren 2012 hade dock ännu bara 41 procent av de amerikanska 13–17-åringarna en smartphone (enligt Common Sense Media stora forskningsenkät 2012:20), vill jag påpeka.
Hade inte självmorden ökat, skulle det vara svårt att tolka de unga under 20 år i Nutleys beskrivning som annat än mänskliga praktexemplar: kloka, fridsamma, toleranta mot olikheter och för jämställdhet och yttrandefrihet. Twenge (2017b) själv hävdar emellertid att självmordsfrekvensen var högre på 90-talet, så Nutleys ”någonsin” verkar inte vara korrekt. Självmorden ökade dessutom särskilt bland 15–19-åriga killar, som inte var den grupp som i någon högre grad använde sociala medier, utan för sin del istället spelade datorspel. Tre gånger så många highschool-killar som tjejer begick självmord åren 2009–2016, särskilt killar ur gruppen American Indian och Alaska Native – vars iPhone-innehav och spelande jag förstås inte vet någonting om. (Se statistiken på
https://www.childtrends.org/high-school-aged-youth-considering-and-committing-suicide-among-female-students , Nov 12, 2018 [18/9-19])
Anders Hansen (2019:141–145) försöker faktiskt föra något slags kritisk, tänkt dialog med Jean Twenge, för att värdera logiken och hållbarheten i hennes påstående att ”år 2011 började amerikanska ungdomar känna sig mer ensamma och sova sämre. De träffade inte längre kompisar i samma utsträckning, de slutade dejta. […] Mobilt internet fick sitt verkligt breda genomslag och plötsligt hade en majoritet av alla ungdomar en smartphone” (a a:144).
Kunde inte en rimligare förklaring vara att fler unga som mådde dåligt nu sökte hjälp lättare, när det gick att göra mer anonymt via mobilen? Bero på stress på grund av mer läxläsning, hårdare press i skolan än på 80-talet, tuffare krav på grund av finanskrisen 2008 och därmed svårare att komma in på arbetsmarknaden?, frågar sig Hansen. Också han verkar till slut ändå, som det idag heter, ”köpa” Twenges slutsats om hur ungas psykiska ohälsa kommer sig av ”överdrivet mobilanvändande”. Att i sociala medier ständigt jämföra sig med andra och bli bedömd av hundratals andra kan få en att känna sig som allra längst ner i hierarkin (Hansen 2019:145). I vad mån tonåringarna på sociala medier känner på det viset, ska jag ta upp först om en vecka (30/9-19).
Twenge 2015 versus Twenge 2017…
Är detta alltså evidensbaserad, validerad kunskap? Twenge skrev tillsammans med kolleger (Twenge m.fl. 2015) två år innan boken publicerades en artikel, delvis utifrån samma statistiska enkätmaterial som senare i boken (plus äldre), om förändringarna i subjektivt upplevt välmående bland adolescenter och unga vuxna under perioden 1972–2014. På amerikanskt manér talas det här om hur 1,3 miljoner amerikaner i åldern 13–96 år värderat sin ”lycka” över en 40-årsperiod: ”More Happiness for Young People and Less for Mature Adults” lyder den sammanfattande titeln.
Resultaten säger här att 13–18-åringarna 2013–2014 är lyckligare/mer nöjda med sitt liv än vad adolescenterna var under tidigare decennier utan mobiler (1970–2000). Detsamma gäller likaså unga vuxna under 29 år, som dock är mindre lyckliga än samtida vuxna 30 år och över. Medan Twenge i boken ser tilltagande individualism som ett skäl till mer medieanvändning och mindre välmående, antogs det 2015 vara raka motsatsen under ett ”self-focused life stage” såsom adolescensen:
”With higher individualism, young people have more to enjoy, while mature adults may not get the social support they need. Perhaps new technology such as social media and cell phones has enhanced young people’s lives while having a detrimental effect on mature adults’ SWB [=social well being]” (Twenge m.fl. 2015:7).
”Enhanced” ≈ förbättrat”. ”Detrimental ≈ skadlig… Inte bara individualismen, utan användningen av sociala medier ses här som någonting positivt för de ungas mående! Sin helomvändning två år senare, berör Twenge aldrig med ett endaste ord…
Också Twenges framställning av resultaten i sin bok, såväl som i artikeln i The Atlantic (2017b) med ett utdrag ur boken, är delvis missvisande. Här kommer vi äntligen in på vad ”mycket tid”, ”måttlig” respektive ”liten/ingen tid” på sociala medier innebär i timmar. De amerikanska åttondeklassare (≈14-åringar) som 2014 tillbringade mer än 10 timmar i veckan på sociala medier påstås vara ”56 percent more likely to say they’re unhappy”, än de som använde mindre tid. Fast även de med 6-9 timmars användning är ”47 percent more likely”.
Men vad gäller 18-åringarna, de som går sista året i highschool, är det ingen skillnad, påpekar Alexandra Samuel (2017). Hon har i sin kritiska text staplar som tydligt visar att såväl olycko- som lyckonivån i Twenges studie är nästan exakt densamma, oavsett om 18-åringen använder sociala medier mindre eller mer än 10 timmar per vecka. De olyckligaste 18-åringarna verkar faktiskt vara de som inte alls använder sociala medier, som uppmäts vara olyckligare än de som använder allra mest: över 40 timmar/vecka. (Se Samuels staplar i länken angiven i Referenser!)
Twenge skriver förstås pliktskyldigast att hennes ”analyser inte otvetydigt bevisar att skärmtid orsakar missnöje med livet/unhappiness; det är möjligt att olyckliga/unhappy tonåringar tillbringar mer tid online” (min översättning, kursiv i original). Nej, de bevisar sannerligen inte ”otvetydigt” någon orsak, utan frågan är snarare om de ”bevisar” någonting alls.
”Belägg” för sin tes om orsakssambandet ger dock Twenge i denna form:
”One study asked college students with a Facebook page to complete short surveys on their phone over the course of two weeks. They’d get a text message with a link five times a day, and report on their mood and how much they’d used Facebook. The more they’d used Facebook, the unhappier they felt, but feeling unhappy did not subsequently lead to more Facebook use” (Twinge, The Atlantic 2017).
Samtidigt framhåller hon att skärmtiden som anledning till missnöjet inte behöver gälla på individnivå, utan analysen avser enbart generationsnivån. Vanligtvis tillbringar de tonåringar som är inne mer på sociala medier också mer tid ansikte mot ansikte med kompisar och vice versa, erkänner hon (ibid). Det vore förstås föga förvånande om tonåringar som använder mycket tid till sociala medier och lite tid till personlig inter-aktion med kompisar inte sällan känner sig ensamma, eller rent av är deprimerade och har självmordstankar.
Twenge (2017b) tillstår emellertid att självmord bland tonåringar var högre på 90-talet än under 2010-talet, det vill säga långt innan smartphones och de populära sociala medierna existerade. Killarna spelar som sagt främst datorspel och begår tre gånger så många självmord, men ökningen av självmord bland yngre tjejer (12–14 år) i USA var tydligen markant åren 2007–2015, vilket Twenge misstänker just kan ha sina rötter i cyberbullying (ibid). Det är förstås inte uteslutet att online-mobbing är en orsak, men behöver först beläggas mer övertygande.
…och Twenge 2018
Anders Hansen (2019:142) refererar, vad jag kan uttyda ur hans källor, även till en färskare artikel skriven av Jean Twenge & Keith Campbell (2018) och gör det på detta sätt:
”När fyrtiotusen barn och ungdomar undersöktes visade det sig att diagnoser som depression och ångest var dubbelt så vanliga bland de som använde skärmar mer än sju timmar per dag jämfört med de som var mer sparsamma med skärmtiden. Sju timmer låter ofattbart mycket [… men] tjugo procent av [14–17-åringarna] gjorde det” (a a:142).
Det hela rör sig om hälsoenkäter riktade till föräldrarna till 2–17-åriga amerikaner. ”Mer sparsamma” i citatet för kanske lätt tankarna till ungefär 3 timmar, men betyder här i själva verket 1 timme ”skärmtid” per dag (inkluderande användningen av mobiler, datorer, elektroniska spel och tv-tittande!). Knappt någon i åldersgruppen, som inte redan är deprimerad, lär väl lägga ned så lite sammanlagd tid på dagens medier…? Just jämförelsen mellan 7 timmar och 1 timme ska visa sig vara en viktig pusselbit för förståelsen av socialpsykologens alla studier med i stort sett likartat resultat.
Här preciserar Twenge & Campbell ”måttlig skärmtid” till 4 timmar/dag och även denna nästan halverade tid var tydligen ”kopplad till” mindre mentalt välmående jäm-fört med 1 timmes. I denna studie rör det sig alltså inte om symptom på depression, utan för ovanlighetens skull diagnosticerad sådan. Diagnoserna ifråga var dock inte ställda samma år som ”skärmanvändningen”, utan syftar på depression eller ångest någonsin tidigare i 14–17-åringarnas liv. Medieanvändningsmåtten avser däremot en ”genomsnittlig dag 2016”, då snittiden för alla tonåringar var 3 timmar 20 minuter/dag. De allra flesta amerikaner i denna ålder lär därmed må mindre bra, eller? Går kanske gränsen vid 3,5 timme per dag?
Avseende hela gruppen 2–17-åringar skriver de bägge forskarna, att varje timme skärmtid utöver en timme dagligen är förknippad med sämre mentalt mående, mindre nyfikenhet, sämre självkontroll, större svårigheter att få vänner, sämre emotionell stabilitet, oförmåga att avsluta uppgifter, samt att barnet ifråga är mera svårfostrat, vilket troligen främst avser förskolebarnen (a a:277). Detta lär innebära att deras slutsats karakteriserar det föga optimala måendet hos en mycket stor majoritet amerikaner under 18 år, med tanke på de höga skärmtidssiffror som alltid brukar rapporteras…
Ja, jag kunde fortsätta på det här viset med de flesta studier som Hansen och Nutley löst refererar till (och som Nutley (2019:148) beskriver valda för att de är de ”mest ambitiösa”), men ingen – mer än jag – skulle orka med det. Jag vill dock nämna att det som Nutley skriver (a a:66) om tonåringars påstådda oförmåga till perspektivtagande är helt uppåt väggarna: ”De har helt enkelt inte förmågan att se verkligheten från en annan människas håll.” Det klarar i själva verket redan förskolebarn. Varken Nutley eller Hansen är heller särskilt upplysande i sin framställning av empati. Det är dock ett alltför komplext område att ta upp här, ty beroende på vad som man menar med begreppet. (Se dock mina blogginlägg i ämnet 8/1-18, 14/2-18 och 5/11-18.)
Avslutningsvis ska jag nu enbart beröra kritiken mot hur Jean Twenge och hennes medarbetare använder sig av statistiska analysmetoder för att komma fram till sina resultat utifrån flera enormt stora enkätmaterial insamlade av andra. Hur kan hennes forskningsresultat skilja sig så mycket från andras slutsatser (exempelvis från Heffer m.fl. 2019; Przybylski 2019; Orben & Przybylski 2019; Orben & Przybylski 2019b)?
Kritiken mot den statistiska bearbetningen av materialet
Twenge jämför alltså stora grupper i samma åldrar vid olika tidpunkter i historien och har som krav för sin sekundäranalys av statistikmängder någonting som ”korrelerar” med, det vill säga tros kunna kopplas till, försämrad mental hälsa/välmående och som också det förändrats under samma period. Det ena har gått ned (välmåendet), det andra, exempelvis användningen av iPhones eller sociala medier, har gått upp. Kan någotdera förklara det andra?
Ju fler som har smarttelefoner, desto sämre mentalt mår alltså tonåringarna? Ju mer skärmtid, desto mindre ”lyckliga” känner sig användarna? Känslan av att vara olycklig kan dock ha ökat på grund av något helt annat, som inte undersökts. Ju fler köp av dyra gympadojor, desto sämre mentalt mående? Troligen skulle det vara möjligt att påvisa även det sambandet, gissar jag. Skulle tidningsrubrikerna då utbasunera ”Nikes gör unga olyckliga!”? Förhoppningsvis inte, ty verbet ”gör” antyder orsak och om det kan korrelationsstudier inte uttala sig. Bara visa att till exempel Nike-dojor och känslan av att vara olycklig uppträder samtidigt. Samtidigt med ytterligare många andra ting, troligen.
Twenge skriver om data omfattande hundratusentals eller till och med miljoner unga. Stora kvantiteter data behöver emellertid inte nödvändigtvis vara detsamma som högkvalitativa studier, utan resultatet är avhängigt av valda variabler, analysmodeller och bekräftande versus utforskande design. Det handlar, som man förr sa, i värsta fall om SISU: Skit In, Skit Ut. Beroende på hur man definierar exempelvis ”välmående”, ”digitala medier” etc och vald statistisk analysmetod, kan användningen av samma data från olika offentliga institut (typ Statistiska centralbyrån) resultera i helt olika resultat och slutsatser.
Exakt samma data kan analyseras på tusentals sätt och utmynna i ännu fler slutsatser om ”samband” och ”kopplingar” till än det ena, än det andra och tredje. Om forskaren inte på förhand redogjort för sitt empiriska närmande, kan vederbörande under själva analysförfarandet komma fram till nästan precis vad hen vill för resultat, genom att under arbetets gång fritt välja och testa många variabler för jämförelser. Det underförstådda kravet för att bli publicerad är många gånger att resultatet är oroväckande eller oväntat, varför forskaren kan känna sig motiverad att fokusera en uppdykande korrelation som initialt inte stod i fokus.
Särskilt Andrew Przybylski, professor i experimentell psykologi vid universitetet i Oxford, har (enligt Ian Tucker, The Guardian 13/8-17) varit kritisk till Twenge och kallat hennes arbete för en “non-systematic review of sloppy social science as a tool for lazy intergenerational shaming”. Przybylski har själv tillsammans med kolleger genomfört ett flertal statistiska analyser med delvis exakt samma datamaterial som Twenge, plus ytterligare liknande enkäter gjorda med engelska tonåringar. Dock med, vad jag kan (?) förstå, betydligt mer sofistikerade och meningsfulla metoder.
(Varning! Mina färdigheter i ämnet inskränker sig till en D-termins självgående studium av en 600-sidig – eller var det 800 sidor tjock, kändes så i vart fall – amerikansk statistikbok på Pedagogen i Uppsala 1974…)
Vad är värst? Använda digitala medier, äta potatis, glasögon?
Mitt påstående i blogginläggets rubrik om att glasögoninnehav är värre för tonåringens välbefinnande än vad ”skärmtid” är, ska snart få sin förklaring. Det bygger på Amy Orben & Andrew Przybylskis (2019b) så kallade ”specification curve analysis” av dels exakt samma två av de fyra enkätmaterial som Twenge använt sig av, plus därtill en stor brittisk enkät, den tioåriga så kallade Millennium Cohort-studien, som också Nutley refererar till. Tillsammans innehåller de tre materialen enkätsvar insamlade från över 350 000 unga i åldern 12–18 år.
Istället för att bara köra en eller ett par statistiska analyser, prövade Orben & Przybylski alla teoretiskt trovärdiga analyser och kombinationer av beroende och oberoende variabler. Skälet var förstås för att minimera effekterna av forskar-bias, det vill säga att forskarens val av variabler påverkar resultatet. Beroende på vilka kombinationer som användes, kunde forskarna finna både positiva och negativa kopplingar, samt statistiskt icke-signifikanta effekter, mellan användning av digitala medier och mer alternativt mindre välmående.
De samband som de bägge forskarna fann mellan användning av sociala medier, Internet-användning, elektroniska spel, sms-ande, mobilsamtal, video-chattande, tv-tittande (både på veckodagar och veckoslut) å ena sidan och å den andra sidan användarnas mentala mående var negativt, men så litet att det betraktades som negligerbart. Deras studie(r) visar alltså på den enorma betydelse som valet av variabler och analysmetoder har.
För att ge perspektiv på detta resultat och sätta in det i ett vidare sammanhang jämförde de bägge forskarna de samband de fann mellan användningen av digitala medier med andra variabler, som i andra studier visat sig ha eller antagits ha samband med ungas mentala mående: redlöst supande, marijuanarökning, vara mobbad, upplevd kroppsvikt, bli arresterad, religion, hemläxor, tillräckligt med sömn, ha glasögon, äta frukt och grönsaker, äta potatis, med mera.
Att vara mobbad korrelerade negativt med en fyra gånger så stark verkan jämfört med användningen av digital teknik. Av de mer neutrala faktorerna visade sig sambandet mellan att äta potatis vara nästan lika negativt för välmåendet som att använda digitala medier, medan detta att behöva bära glasögon var mer negativt förknippat med välmående än vad ”skärmanvändning” var (Orben & Przybylski 2019b, s.177–178 på den långa länken och s.16 på den korta).
En annan kritik mot Twenges studier är att datamaterialet, likt i stort sett alla enkäter, bygger på de ungas självrapportering eller föräldrarnas skattningar, som bägge visat sig ytterst opålitliga. I en annan studie från i år använder Orben & Przybylski (2019) därför något som kallas för ”tidsanvändningsdagböcker”. Drygt 17 000 tonåringar i Irland, Storbritannien och USA fick vid olika tidpunkter under dagen ange exakt vilka digitala medier de använde just då, ibland var femtonde minut, och även precis vid sänggåendet och när tonåringarna vaknade, samt uppge hur de då kände sig.
De båda forskarna fann (med användande av samma slags ”specification curve analysis”) lika litet negativt samband mellan användningen av digitala medier och välmåendet rapporterat av dessa tonåringar, som i den nyss refererade studien, inklusive ytterst små negativa effekter på sömnen.
När Orben & Przybylski extrapolerar från medianeffekterna funna i materialet från Millennium Cohort-studien, påpekar de att tonåringarna skulle behöva rapportera ytterligare 63 timmar och 31 minuter daglig användning av den digitala tekniken för att minska sitt mentala välmående med en standardavvikelse på 0,50 – som är den omfattning som skulle behövas för att deltagarna skulle vara subjektivt medvetna om effekten. Tas bara hänsyn till maximumeffekten, skulle tonåringarna behöva 11 timmar och 14 minuter till per dag. Inte ens de timmarna har de förstås, vid sidan av skolan och sömn.
Varför får Twenge och Orben & Przybylski så olika resultat?
Jag påpekade ovan att just det faktum, att Twenge jämför barn och ungdomar som dagligen använder ”skärmar” mer än 7 timmar med dem som använder mobiler, datorer, elektroniska spel etc och/eller tittar på tv 1 timme per dag, är en viktig pusselbit för förståelsen av hennes påstående att diagnoser som depression och ångest var dubbelt så vanliga bland de förstnämnda. Hon talar nu således inte, som i Twenge & Campbell (2018) ovan, om snittiden för alla tonåringar som där angavs vara 3 timmar 20 minuter/dag.
Nej, Twenge uttalar sig om den genomsnittliga skillnaden i välmående mellan den grupp användare som använder digitala medier mest respektive minst, medan Orben & Przybylski däremot fokuserar just genomsnittstonåringen. För de sistnämnda förklarar medieanvändningen enligt Oxford-forskarna enbart en pytteliten del av deras ”lycka” eller mående i stort. Ingetdera analyssätt är förstås fel, men ett av dem lär vara mer relevant för de allra flesta föräldrar.
Vad gäller frågan om det så kallade sambandets riktning, huruvida detta går från mediebruk såsom orsak till måendet, eller motsatt: om de som mår sämre, använder medier mer, kan Twenge inte besvara den – även om hon ändå antyder att de med mycket skärmtid får mer mentala problem. Heffer m.fl.(2019) har försökt undersöka saken i en långtidsstudie som jämför samma individer (nästan 600 stycken 12-åringar vartannat år i 2 år och drygt 1100 stycken 19-åringar årligen under sex års tid), medan Twenge som vi minns jämför grupper i samma åldrar under olika decennier.
Heffergruppens resultat visar att för bägge åldersgrupperna förutsade användningen av sociala medier inte några senare depressiva symptom, varken för tjejerna eller killarna. Däremot var det så att depressiva symptom bland de 12-åriga tjejerna förut-spådde senare mer frekvent användning av sociala medier. Forskargruppen lutar alltså mer åt att depressiva symptom kan kopplas till mer användning av sociala medier, men de vill ändå inte tala i termer av att medieanvändningen skulle orsakas av sämre mående. Det kan även ha funnits andra, för dem okända, faktorer som varit viktigare, framhåller de.
Är verkligen dagens tonåringar mer riskbenägna?
Själv vill jag bara avsluta med några tankar om ungas riskbenägenhet, som både Sissela Nutley och Anders Hansen berör, med förklaringar utifrån pannloben. Hur ska man egentligen betrakta ungdomars risktagande på Nätet, sett i ett historiskt sammanhang?
Vad jag förstår var många av ungdomarna på vikingahärjningarna för tusen år sedan tonåringar och unga män (Forskning & Framsteg nr 5/2010). På 1400-talet gick eller sattes så unga flickor som 11-åringar i kloster. Under medeltiden gick tonåringar gärna ut i krig. På 1920-30-40-talen hade vi i Sverige ”dansbaneeländet”, med knivslagsmål grannbyar emellan och oönskade graviditeter. På 1960-talet bestod risktagandet i experimenterande med droger, alkohol och sexuell promiskuitet. Nu lägger de unga ut bilder på sig själva eller ägnar sig åt sexting på Nätet.
Nej, jag tänker inte dra några slutsatser, utan det överlåter jag åt läsaren.
På måndag (30/9) ska jag berätta lite om vad tonåringarna själva anser om sin användning av sociala medier och andra digitala medier.
Referenser
Cavanagh, Sarah Rose: No, smartphones are not destroying a generation, Psychology Today, August 6, 2017
Common Sense Media: Social Media, Social Life: How Teens View Their Digital Lives, 2012
Crone, Eveline & Konijn, Elly: Media use and brain development during adolescence, Nature Communications 9 (2018): Article Number 588
Davis, Katie, Weinstein, Emily & Gardner, Howard: In defense of complexity: Beware
of simplistic narratives about teens and technology, Medium, August 13, 2017
Heffer, Taylor, Good, Marie, Daly, Owen, MacDonell, Elliot, Willoughby, Teena: The longitudinal association between social-media use and depressive symptoms among adolescents and young adults: An empirical reply to Twenge et al. (2018), Clinical Psychological Science, January 29, 2019
Orben, Amy & Przybylski, Andrew: Screens, teens, and psychological well-being: Evidence from three time-use-diary studies, Psychological Science, April 2019, s.1–15 + Erratum: June 28, 2019
Orben, Amy & Przybylski, Andrew: The association between adolescent well-being and digital technology use, Nature Human Behavior 3 (2019b), s.173–182
In press-versionen på https://www.amyorben.com/pdf/2019_orbenprzybylski_nhb.pdf
Tidskriftslänken:
Samuel, Alexandra: Yes, smartphones are destroying a generation, but not of kids, JSTOR Daily, August 8, 2017
Statens medieråd: Ungar och medier 2019, Stockholm 2019
Twenge, Jean: iGen – Smartphonegenerationen: Hur mår de? Vad tänker de? Vad vill de?, Stockholm: Natur & Kultur 2018
Twenge, Jean: iGen – Smartphonegenerationen: Hur mår de? Vad tänker de? Vad vill de?, Stockholm: Natur & Kultur 2018
Twenge, Jean: iGen. Why Today’s Super-Connected Kids Are Growing Up Less Rebellious, More Tolerant, Less Happy – and Completely Unprepared for Adulthood, New York: Atria Books 2017
Twenge, Jean: Have smart phones destroyed a generation?, The Atlantic, September 2017b
Twenge, Jean & Campbell, Keith: Associations between screen time and lower psychological well-being among children and adolescents: Evidence from a population-based study, Preventive Medicine Reports 12 (2018), s.271–283
Twenge, Jean, Sherman, Ryne & Lyubomirsky, Sonja: More happiness for young people and less for mature adults: Time period differences in subjective well-being in the United States, 1972–2014, Social Psychological and Personality Science, November 5, 2015
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar