Med ett statligt normaliserat uttryck, som jag själv ogillar, talas det idag överallt – och vanligtvis kritiskt – om ”ungar” och medier. Ytterst sällan får dessa tonåringar själva komma till tals, annat än på sin höjd kryssa i en ruta. Idag ska jag försöka vaska fram lite fylligare information kommen från ungdomarnas egna munnar eller pennor, i form av svar på delvis andra frågor än Statens medieråds, ställda till dem i ett antal stora brittiska och amerikanska enkätundersökningar publicerade under 2018–2019.
Detta slags röstgivning är förstås också otillräcklig, men trots allt bättre än ingenting alls, särskilt om den sätts in i ett vidare sammanhang. För att lättare kunna jämföra olika länders rapporter fokuserar jag framför allt 13–16-åringarna.
Jag inskränker mig här till några av alla de punkter som Anders Hansen (2019) och Sissela Nutley (2019) såväl som andra tagit upp såsom mediernas potentiella väl-mående- eller hälsorisker (se mitt förra och förrförra blogginlägg om ”skärmhjärnan”). Exempelvis medieanvändningens eventuella samband med mobbing, sämre sömn och utebliven fysisk aktivitet, utseendepress (på tjejer enbart), förhöjd aggression och avtrubbning efter (killars) spelande av våldsamma datorspel, samt tonåringarnas känslor av ensamhet och nedstämdhet. Deras livstillfredsställelse helt enkelt.
Det rör sig dels om den svenska rapporten från Statens medieråd Ungar och medier 2019 om 9–18-åringar (omfattande hela 2 999 unga), dels den amerikanska motsva-righeten Common Sense Medias enkät Social Media, Social Life: Teens Reveal Their Experiences (2018) om 13–17-åringars medie- och datorspelsanvändning, dels Pew Researchs projekt Teens, Social Media & Technology 2018, likaså avseende 13–17-åringar.
Dessutom två brittiska: dels Millennium Cohort Study (2018) om bland annat 14-åringars psykiska hälsa sedd i relation till användningen av sociala medier, dels en rapport från det brittiska underhusets kommitté för vetenskap och teknologi, Impact of Social Media and Screen-Use on Young People’s Health (2019), om skärmanvänd-ningens möjliga effekter på 8–16-åringars hälsa, utifrån både intervjuer med tonåring-arna och mängder av expertvittnesmål.
Därutöver ska jag då och då komplettera med uppbackning eller avvikelser från även andra enkäter, såsom det brittiska barnläkarsällskapet Royal College of Paediatrics and Child Health/RCPCH:s enkät- och forskningsbaserade rekommendationer eller avsaknad därav, samt brittiska Ofcoms Children and Parents: Media Use and Attitudes Report 2018 (om 12–15-åringarnas medieanvändning och attityder till medier). Ofcom kan sägas vara Storbritanniens motsvarighet till den svenska Granskningsnämnden inom Myndigheten för radio och tv, men i kombination med Statens medieråd, då den brittiska granskaren enligt lag även har ansvaret för att främja och utföra forskning om ungas medielitteracitet.
Många procentsiffror blir det, men ändå en bråkdel av alla de siffror som jag sållat bort åt läsaren.
Några ”ordförklaringar”…
När man läser de bägge färska svenska böckerna om ”skärmhjärnan” är det lätt att bli konfunderad. Därför först några ”ordförklaringar”:
Risk är inte detsamma som skada
Som den framstående brittiska socialpsykologen och medieforskaren Sonia Livingstone (2013) poängterat, innebär talet om olika ”online-risker” inte att faran X oundvikligen resulterar i skada. Inte heller att alla användare kommer att drabbas på samma sätt. En mindre andel, ofta uppskattad till 10–15 procent, antas vara särskilt sårbara (i Common Sense Media-studien 2018 är siffran hela 17 procent i USA). Exempelvis Jean Twenge tycks uttala sig enbart om denna ömtåliga grupp, vilket kan vara motiverat – förutsatt att hon hade klargjort det… (Se mitt förra blogginlägg) De flesta läsare har tolkat hennes forskning som om den gällde genomsnittstonåringen.
Samband/korrelation/koppling är inte detsamma som orsak
Detta poängterar visserligen både Nutley (2019) och Hansen (2019), men det tål att upprepas. Forskning som finner en länk eller koppling mellan X och Y kan inte säga att X lett till Y, att Y beror på X, eller om verkan X kanske kommer sig av orsak Y. Bara att de uppträder samtidigt. Möjligen dök företeelsen Z, Å, Ä eller Ö också upp ungefär då?
Aggression/aggressivitet är inte detsamma som våld/våldsamt beteende
Nutley berör aggressionshöjande datorspelande, men talar tyvärr också i termer av hur spelande av ”våldsdataspel hänger ihop ungdomarnas våldsbenägenhet” (Nutley a a:17). Förhöjd aggression efter spelandet har dock ytterst sällan visat sig leda till våldshandlingar, enbart uppmätts i föga verklighetsliknande laboratoriestudier. Nutley talar exempelvis om ”lägre hjälpsamhet när man mäter detta i labbmiljö direkt efter spelandet” (a a:185, min kursiv).
Avtrubbning/tillvänjning är inte detsamma som likgiltighet i vardagen
Nutley skriver också (a a:183f) i samband med datorspelande om ”avtrubbning”. Detta begrepp har alltsedan ”videovåldsdebatten” 1980 av allmänheten tolkats som en ”tillvänjning” till våldet i videorna/spelen, som förment skulle yttra sig i att användaren antingen skulle efterlikna de fiktiva våldshandlingarna i egna våldshandlingar ute på skolor och gator, eller vara oberörd om vederbörande iakttar faktiskt våld utövat mot någon reell person.
Sådan kallsinnighet är också ytterst sällsynt. Om bara en individ av de miljoner som spelat samma spel blir våldsam, kan det rimligen inte bero på spelet i sig. Vad som i själva verket avses med begreppet "avtrubbning" är att den som först blir chockad av en fiktiv typ av våldsskildring föga förvånande inte blir lika uppskakad tredje eller femte gången hen ser en liknande fiktiv scen.
Sådan kallsinnighet är också ytterst sällsynt. Om bara en individ av de miljoner som spelat samma spel blir våldsam, kan det rimligen inte bero på spelet i sig. Vad som i själva verket avses med begreppet "avtrubbning" är att den som först blir chockad av en fiktiv typ av våldsskildring föga förvånande inte blir lika uppskakad tredje eller femte gången hen ser en liknande fiktiv scen.
Mobilberoende, datorspelsberoende, Nätberoende?
Medieförknippade ”beroenden” är ej kemiskt direktverkande likt droger
Anders Hansen talar i termer av ”Mobilen – vår nya drog” (2019:46) och i sitt sjunde kapitel om ”barns mobilberoende”. Det är omöjligt att enbart ”reflektera sig ur” alkoholism eller drogberoende, men trots allt lättare att lägga undan mobilen. Sissela Nutley skriver för sin del om ”datorspelsberoende”, som visserligen är det hittills enda mediebruk som, ifall ”överdrivet”, ytterst tvivelaktigt getts en sjukdomsdiagnos. Jag tror inte att etiketten ”gaming disorder” blir så värst långvarigt använd.
Jag har dock varken tid nog eller tilltro till läsarens lästidsutrymme för att här gå in på diskussionen om datorspelsberoende, utan får hänvisa till den nya forskningssam-manställningen av Jenny Rangmar och Sara Thomée, När datorspelandet blir problematiskt – en kunskapsöversikt om gaming disorder hos barn och unga (2019).
De refererar bland annat till forskning om faktorer hos individen som ökar risken för att hen ska utveckla gaming disorder. Sårbarhet såsom:
-Ensamhet
-Impulsivitet
-Låg nivå av deltagande i sportaktiviteter
-Dålig självkänsla
-Uppmärksamhetsstörning
-Depression
-Ångest
-Hyperaktivitet
-Familjerelationer som karaktäriseras av konflikter och begränsad kommunikation (Rangmar & Thomée, a a:25)
Det enda som jag här vill framhålla om datorspelande är att många spel långa perioder är rätt tråkiga och sannerligen inte ger någon omedelbar belöning. Nutley skriver dock (2019:61) under mellanrubriken ”Kickar och beroende”: ”Ju kortare tid som går mellan händelsen och belöningen, desto större lust får vi att göra det igen. Datorer och tv-spel har en enorm kapacitet att blixtsnabbt göra en koppling mellan till exempel knapptryckning på konsolen och poäng.” Här skulle hjärnforskarens begrepp ”avtrubbning/tillvänjning” faktiskt kunna komma till god användning.
Talande är att både Hansen och Nutley ofta uttrycker sig i termer av apparater, elektronisk infrastruktur och spel, snarare än om aktiviteter. Med samma rätt kunde i så fall i stort sett alla svenskar sägas vara ”elektricitetsberoende”, i meningen avhängiga av el. Medan 44 procent av 13–16-åringarna i Ungar och medier (2019:68) anser sig använda för mycket tid till mobilen, säger ”bara” 38 procent detsamma om sociala medier. Tonåringarna är avhängiga av mobilen, för att med hjälp av den kunna göra rätt olika saker. Varför i forskningen och debatten bunta ihop alla dessa skilda aktiviteter till "mobilberoende"? För att de ska te sig mer monstruösa?
Vore å andra sidan de unga verkligen beroende av de olika plattformarna, skulle de väl inte så fort överge en sajt för nästa. År 2012 var Facebook den dominerande sociala mediesajten för uppemot 70 procent av 13–17-åringarna. Det talades då om Facebook-generationen, den Amerikanska barnläkarakademin (AAP) publicerade en klinisk rapport (O’Keeffe & Clarke-Pearson 2011) om Facebook-depression och ungdomarna ansågs vara ”Facebook-beroende”.
"Social Media Addiction”…
År 2018 gäller Facebook enbart för en liten andel av de amerikanska tonåringarna – och i Sverige är denna sajt kanske ännu mera ”ute”? Det tyder väl inte precis på något starkt "beroende". År 2017 var Snapchat nummer 1 för nästan hälften av amerika-nerna i åldern 13-17, följt av Instagram (22%) och Facebook (15%) (enligt Common Sense Media 2018:3+8). Nu år 2019 tycks Instagram i USA ha närmat sig topp-positionen. Nu talas det följaktligen istället om "Social Media Addiction” eller ”Social Networking Addiction” (Kuss & Griffiths 2017), när ”Facebook-beroendet” förflyttat sig via ”Internet Addiction” (Kuss & Griffiths 2015)… Eller så har möjligen ytterligare någon nyare, ännu odiagnosticerad "mediesjukdom" hunnit dyka upp?
Nutley talar förvisso även om ”beteendeberoenden” (2019:191). Ett mellanting mellan ”beroende” och ”normal” användning anses ”vanemässig användning” vara, också den ansedd som problematisk eftersom den tros riskera att övergå i beroende hos ett sårbart fåtal. Särskilt ängsliga och deprimerade tonårstjejer anses vara i farozonen:
”girls don’t play role-playing games primarily, but use social forums excessively, in order to experience social interaction with other girls and above all to feel understood in their very individual problem constellations, very different from boys, who want to experience narcissistic gratification via games. This means the girls want direct interaction. They want to feel understood. They want to be able to express themselves.[…] we have to develop strategies to specifically target girls much better because there appears a huge gap. Epidemiologically, they are a very important group, but we’re not getting them into consultation and treatment” (Kuss & Griffiths 2015).
Vissa tonårstjejer tycks alltså vara mer utsatta, men mindre uppmärksammade kliniskt. Just denna grupp lyfter Millennium-kohortstudiens Kelly m.fl. (2019) fram, vilken även Nutley refererar till (2019). Mer om denna brittiska studie nedan och om skillnaderna jämfört med en av studiens fyra delstudier om 14-åringar, nämligen de i Wales.
Även om man inte bör använda uttryck som ”beroende”, intar sociala medier onekligen en mycket viktig plats i ungas liv. För det talar redan den tid unga avsätter åt sina aktiviteter på dessa kommunikationskanaler. Tydligen upplevs de till och med som mer lockande eller viktigare än aktiviteter som de unga verkligen också hemskt gärna vill ägna sig åt, såsom sport och träning.
År 2019 säger 36 procent av 13–16-åringarna i Medierådets senaste rapport att de har/lägger för lite tid till/på sport/träning/motion. I den närmast föregående rapporten var det 35 procent (Ungar & medier 2017:84), två år dessförinnan sa 30 procent ”för lite” (2015:77) och i rapporten från 2012/2013 slutligen löd svaret från ”35 procent för lite tid till sport/träning”. Således stadigt runt en tredjedel av de unga, i en tid då betydelsen av fysisk rörelse betonas också av vuxensamhället.
Angränsande till detta är det som Nutley tar upp om digital kontra fysisk interaktion (a a:123), som ju kan äga rum även på en sportarena. Närmare bestämt att majoriteten 13–17-åringar (oklart i vilket land) nu hellre använder sms än personlig kontakt direkt öga mot öga (med dess ”anknytningshormon”), vilket sägs kunna minska empati-förmågan.
Commons Sense Medias rapport 2018 visar visserligen att 35 procent av tonåringarna säger att textmeddelanden är deras favoritsätt då det gäller att kommunicera med sina vänner, medan bara 32 procent svarar ”in person” (mot 49 procent år 2012). Lägger man samman video-chattandet 2018 och ansikte mot ansikte, kommer man dock upp i 45 procent, men kanske anknytningshormonet då screenas bort? Telefonerande var bägge åren sällsynt: det svar som gavs enbart av 4 respektive 5 procent (a a:25).
Unga är mer på nätet – trots att de är mer missnöjda?
Statens Medieråds pressmeddelande för tre veckor sedan (10/9-19) som puff för årets rapport hade rubriken ”Unga mer på nätet – men mer missnöjda”. Formuleringen gjorde mig lika undrande som när Nutley och Hansen i sina böcker lyfter ut själva medieanvändningen ur tonåringarnas ”välbefinnande” och livstillfredsställelse.
De unga måste väl ändå ägna sig åt sociala medier och datorspelande därför att de gillar det? Tycker att det är värt tiden, att fördelarna överväger nackdelarna? Att de vore missnöjda, om de inte kunde vara på Nätet? Inte kan väl motivationen vara att frivilligt utsätta sig för att bli deppad, orolig eller få ångest? Är detta alltså belägg för ”beroende”?
Vad syftar då detta påstådda missnöje på? Jo, att tonåringarna inte istället för att använda mobilen etc gör sådant som de ”ska”… Borde enligt vuxna(s) värderingar, vill säga: läxläsning, hushållsarbete, fiktionsläsning, motion. Frånsett fysiska aktiviteter: är detta verkligen djupt kända behov, eller snarare något som tonåringarna dagligen hör vuxenvärlden tjata om, i hemmet såväl som i medierna? Är de (framför allt tjejer) som tillstår denna ”undanträngningseffekt” mer självkritiska, eller kanske alltför fogliga?
Det enda resultat i övrigt från den purfärska rapporten som fått något genomslag i medierna är att ”den tidigare stillastående trenden kring hur många som drabbats av mobbning och hot på nätet nu förefaller vara bruten” (Ungar & medier 2019:3). Men det går inte ”säga om ökningen beror på att tonen på nätet blivit hårdare eller om beteenden som tidigare inte uppfattats som kränkande nu gör det, en slags metoo-effekt, säger Ulf Dalquist, projektledare för Ungar & medier” (i pressreleasen). Det han syftar på är alltså den stora mediala uppmärksamhet som frågan har fått de senaste åren och som inte lär ha gått tonåringarna förbi. Som ett gammalt ordstäv löd: ”Det har varit i säck, innan det kom i påse.”
Skillnaden mellan 2017 och 2019 är dock i själva verket liten vad gäller mobbing och hot, om hänsyn tas till att allt fler är ute på dessa mötesplatser och det under allt längre tid, samt att ökningen främst gäller det minst frekventa alternativet: ”Ja, varit mobbad/hotad, men mindre än en gång i månaden”. Runt 80 procent av (de 2 999 tillfrågade) 13–18-åringarna har aldrig varit utsatta för mobbing, cirka 85 procent heller aldrig för hot (Ungar & medier 2019:56).
Mindre mobbning på Nätet än i skolan
Medierådets enkät innehåller inga frågor utöver de strikt medierelaterade, som annars skulle kunna sätta in svaren i ett vidare sammanhang. Exempelvis jämföra frekvensen av mobbning i skolan med den på Nätet. Det gör dock Folkhälsomyndigheten i sin rapport Skolbarns hälsovanor i Sverige 2017/18 (2019). Enligt dess siffror (a a:47–48) avseende mobbade i skolan säger 6 procent av 15-åriga tjejer och 7 procent av 15-åriga killar att de blivit mobbade så att säga ansikte mot ansikte ”2–3-gånger i måna-den den senaste månaden”. De jämförbara siffrorna för nätmobbade 13–16-åringar i Medierådets enkät är faktiskt lägre: 5 procent.
Liknande resultat visar siffrorna från Wales' delstudie ingående i den brittiska Millenniumkohort-studien: 11 procent av 14-åringarna hade mobbats i skolan ”minst en gång i veckan”, medan ”endast” drygt 2 procent hade mobbats online ”minst en gång i veckan” (Rees 2019:17). Jag har dock inte lyckats hitta några siffror avseende hela millenniestudien inkluderande även England (flest barn), Skottland och Nordirland vad skol- respektive närmobbning anbelangar.
I Ofcoms rapport (2018:12) däremot svarade 12 procent av de brittiska 12–15-åring-arna att de mobbats face-to-face, medan 11 procent sa att de hade blivit ”bullied” i sociala medier och 9 procent via messaging apps eller text. Således antyder siffrorna att det som händer online redan/även skett/sker offline. Vad som upplevs som värre av den mobbade, i skolan eller digitalt, är mig veterligt inte klarlagt.
Motsvarande siffror från andra länders enkäter, som dock inte jämför med mobbning i skolan, liknar Medierådets vad gäller cyberbullying: i Common Sense Medias rapport 2018 säger sig i mars–april detta år 87 procent av (de 1141) användarna i åldern 13–17 år aldrig ha mobbats i sociala medier, texter eller vid spelande. Två procent anger emellertid att detta hänt ”flera gånger” och 7 procent ”några gånger” det senaste året. Två procent säger att upplevelsen var ”very serious”, 6 procent ”somewhat serious” och 4 procent ”not too serious” (a a:34–35).
Tjugotre procent av tonåringarna hade då försökt hjälpa andra som utsatts för cyber-bullying, främst genom att prata med dem för att få dem att må bättre (19%), men även genom att lägga ut positiva saker online om den mobbade (8%) och utmana mobbaren online (5%). Tio procent hade dessutom rapporterat denna cyberbullying till vuxna (a a:35). Något liknande har mig veterligt aldrig svenska tonåringar tillfrågats om, förutom möjligen ifall de berättat för vuxna om någon annan än sig själv såsom utsatt.
Pew Research Center har en mycket vid definition av online-mobbning, då de tillfrågade fick sex mått på cyberbullying att ta ställning till. Svarade de JA till att de online eller via mobil upplevt ett eller fler av alternativen name-calling (≈öknamn/hån-fullheter, JA sa 42%); blivit utsatt för falska rykten om sig själv (32%); fått explicita bilder som de ej bett om (25%); hela tiden tillfrågad (av annan än förälder) var de var, med vem, eller vad de gjorde (21%) eller om de hotats fysiskt online (vilket 16% sa hade hänt) ansågs tonåringen ifråga ha varit cyberbullied. Med detta vida begrepp hade hela 59 procent av 13–17-åringarna blivit onlinemobbade (Anderson 2018).
Mobilanvändningen leder till försämrad sömn…
Sömn och fysisk aktivitet är tveklöst viktiga för alla människor, men särskilt för barn och ungdomar. Frågan om vilken roll digitala medier och spel har i detta är oklar. Flera mer eller mindre tillförlitliga studier kommer till skiftande resultat, men det är svårt att få exakta mått i timmar och minuter både vad medieanvändningen och sömnen anbe-langar, för att inte tala om beträffande upplevelsen av sömnen.
Medierådet ställer i rapporten 2019 för första gången (den ledande) frågan Tror du att din medieanvändning påverkar din sömn?, varför resultatet inte direkt går att jämföra med tidigare års rapporter. Flickor uppger nu i högre utsträckning än pojkar att deras sömn försämras av medieanvändningen och det gäller i alla åldersgrupper. Bland 13–16-åringar svarar 37 procent av flickorna jämfört med 28 procent av pojkarna att sömnen försämras på grund av medieanvändningen (Ungar & medier 2019:67).
Detta snitt på 33 procent är aningen högre än svaret på en näraliggande fråga i rapporten från år 2017: Tycker du att du ägnar för mycket tid, lagom med tid eller för lite tid åt [träning/sport + fler områden] sömn? Av 13–16-åringarna svarade då 30 procent ”för litet tid”, vilket också borde gå att tolka som färgat av de medierelaterade alternativen före och efter ”sömnalternativet”. Den nedåtgående trenden är tydlig: i rapporten från 2015 var svaret från motsvarande åldersgrupp 27 procent ”för lite tid till sömn” och Ungar & medier 2012/2013 ”för lite tid till sömn” 26 procent.
En gradvis minskad tid tid sömn – åtminstone löst uppskattad – går alltså att skymta bland svenska tonåringar i åldern 13–16 år. Pew Research kommer emellertid fram till motsatt resultat vad sömn och läxläsning anbelangar, jämfört med Medierådet. Pew har jämfört den genomsnittliga tid som amerikanska 15–17-åringar under terminstid lade ned på sömn och läxläsning under perioden 2003–2006 ställd mot 2014–2017. Sport och extrajobb är det som fått stryka på foten, när tonåringarna den senaste treårsperioden sov 22 minuter längre per dag (i snitt 9 timmar 43 minuter) samt gjorde läxor i 16 minuter längre (i snitt exakt 1 timme) än jämnåriga gjorde under perioden 2003–2006.
Deras ”skärmanvändning” (spel, webbsurfande, video- och tv-tittande) uppgick de tre senaste åren till 3 timmar 4 minuter. Umgänge med kompisar, inklusive telefonsamtal med dessa, till 1 timme 13 minuter (Pew Research 19/2-19). Även om merparten av dessa telefonsamtal eventuellt ägt rum på mobilen, lär den sammanlagda ”skärmtiden” här bli under 4 timmar/dag – och inte som de siffror som refereras av Nutley och Hansen: uppemot 6 till 9 timmar dagligen.
De citerade ”9 timmarna” förment på sociala medier verkar för övrigt vara en missupp-fattning, då de i själva verket avser all ”entertainmentanvändning” och omfattar sociala medier, tv, online-videor, läsning och mobila spel.
I Common Sense Medias enkät (2018:30) hävdar en majoritet av 13–17-åringarna (56%) som har smartphones att de stänger av den “most” eller “all of the time” när de ska lägga sig, men 26 procent svarar “hardly ever” eller “never”. Det sistnämnda finner forskarna bekymmersamt, eftersom åtskilliga tonåringar därmed blir väckta under natten. Och 29 procent av mobilanvändarna säger sig åtminstone några nätter ha blivit väckta. Svaret rymmer dessutom en etnisk aspekt, då svarta tonåringar mer sällan stänger av telefonen (a a:31).
Av Ofcoms tillfrågade 12–15-åringar svarar 71 procent (av de 83 procent som äger en smartphone) att de har föräldrarnas tillstånd att ta den med sig i sängen och likaså 61 procent (av de 50 procent som har en egen) att de får ha paddan i sängen (a a:3). Det torde vittna om att apparaten av föräldrarna inte anses såsom så värst sömnstörande.
Den brittiska barnläkarsammanslutningen RCPCH:s skriver att enligt dess enkät en av fem svarande rapporterat att de vaknat under natten och kollat meddelanden på sociala medier, vilket lär ha negativa effekter på vederbörandes sömn. Hur ofta fram-går ej. Läkarsällskapets skriftliga rapport, som ingår i underhusets sammanställning, fann dock ”svaga belägg för att skärmtid är förknippad med dålig sömn, inklusive försenat insomnande, reducerad totaltid och trötthet dagen därpå” (2019, i min översättning).
…eller så kollar kanske de som lider av sömnlöshet mobilen?
Sömnsvårigheter kan emellertid ha många olika orsaker. Ligger man vaken och tänker på pressen i skolan, läxor, test och betyg, är det kanske lätt att ta till mobilen ifall man inte kan somna. Vi kommer här alltså in på det som kallas för ”sambandets riktning”. Vad orsakar eventuellt vad?
Denna alternativa förklaring lyfter Oxfordprofessorn Andrew Przybylski och hans kolleger Netta Weinstein och Amy Orben fram i det brittiska underhusets rapport (2019:22), samt i en artikel av Przybylski (2019). Sambandet kan gå i bägge rikt-ningarna, även från sömnlöshet till mobilanvändning i sängen: ”resultat från longitudi-nella studier […] antyder att individer som inte kan sova är mer motiverade att använda digitala skärmar för att hantera sina sömnbesvär, snarare än en fråga om enkel undanträngningseffekt, enligt vilken teknikanvändningen direkt minskar sömnlängden” (Brittiska underhuset 2019:22, i min översättning).
Andrew Przybylski, professor i experimentell psykologi vid universitetet i Oxford, har genom avancerad sekundäranalys av hälsodata från det amerikanska forskningsrådets enkät National Survey of Children's Health, med över 50 000 svarande barn, dragit slutsatsen att: ja, det finns ett samband mellan tid använd till digitala medier och spel och å andra sidan användarnas sömn. Fast denna korrelation är så blygsam, att den enligt professorn saknar praktisk betydelse (Przybylski 2019).
Varje timme lagd på digitala skärmmedier var kopplad till 3–8 färre minuter nattsömn samt lägre nivåer av jämn sömnrytm (hur lika sömn- och uppstigande är dag från dag). Eftersom effekten är så liten, menar Przybylski att det är möjligt att studier med få deltagare kan ha gett resultat som stödjer en effekt som i själva verket inte existerar.
Jämför man sömnlängden hos en tonåring som avstår från att använda den digitala tekniken (8 timmar 51 minuter) med en tonåring som ägnar 8 timmar per dag åt skärmmedier är det en halvtimmes skillnad (8 timmar 31 minuter). De barn som följde den Amerikanska barnläkarakademins skärmtidsrekommendationer 2010 och 2016 rapporterade 20 respektive 26 fler minuter sömn jämfört med dem som inte gjorde det. Andra faktorer såsom hur tidigt skoldagen börjar och familjetyp har större effekt på ungas sömn, enligt Przybylski (2019). Regelbundna rutiner för sänggående och uppstigande är viktigare än antalet skärmtimmar, anser professorn.
”Skärmstress” och lättduperade unga?
Anders Hansen (2919:107) verkar tro att ungdomar som följer ”Instagram-stjärnor” är lättduperade och inget förstår om dessas photoshoppade idealbilder och förskönade liv. ”De möts ständigt av bilder av ’perfekta’ kroppar eller ’perfekta liv’, vilket gör det svårt att inte jämföra sig själv med andra’” (a a:112). Tjejerna möter en hel del på sociala medier som kan ”urholka flickornas självförtroende” (ibid).
Nutley skriver för sin del (2019:114–115) om social rankning, en form av rangordning och hierarkiklättring. Detta tänkande är, tror jag, en vuxenprojicering på tonåringar. Finns det verkligen några studier som visar att ungdomar är på sociala medier främst för att ”göra intryck på andra” (a a:116–117)?
Ty tonåringens önskan att få vara med, inte bli utanför, vara socialt delaktig, är väl någonting helt annat än att delta i social rankning? Vi får ju i hög grad vår identitet genom andras reaktioner på oss – och våra egna tankar om detta. Inte genom att knuffa oss upp mot toppen, vilket rent av ogillas – särskilt bland tjejer och speciellt i tonåren.
Jag tror heller inte att dagens tonåringar är omedvetna om såväl bildliga som verbala retuscheringar av de bilder och de självbilder/roller som visas upp både på kompisars, ”influencers” och stjärnors sociala medier och webbsajter. Nutley menar dock att det är svårt för tonåringar att ”förstå att andra också bara lägger ut en noga utvald version av sig själva” (a a:119). Tonåringar som just står på toppen av hjärnans utveckling, innan det snart bär utför med intelligensen?!? Fast gruppens IQ har visst gått ned på sistone, enligt Nutley.
De unga hittar dessutom lätt bilder på nätet som visar hur alldagliga många musik- och filmstjärnor ser ut när de handlar mat… Man vet att en viss filmskådespelares rygg eller lår ej dög, utan fick ersättas av en stand-in eller fixas med datorns hjälp. Man samtalar ofta inbördes om detta, alltsedan ungdomstidningarnas dagar. Och varför skulle de unga jämföra sig just med stjärnorna, snarare än med klasskamraterna? Men nog av vuxenförmodanden, vad säger tonåringarna själva?
De som använder sociala medier mycket kryssar oftare än medel- och lågbrukare för alternativet ”Compared to other people my age, I feel normal”, även om de samtidigt kan hålla med om påståendet ”I’m lonely” lika ofta som ”lågförbrukarna” av sociala medier. Det är förstås helt ”normalt” att känna sig ensam, inte minst i tonåren (Common Sense Media 2018:38). Samtidigt håller två tredjedelar av 13–17-åringarna med om att ”Sociala medier har negativ inverkan på många i min ålder – bara inte på just de själva (a a:22). Inte heller härvidlag skiljer ungdomarna sig från vuxna.
I Pew Research-studien säger 40 procent onekligen att de känner sig tvungna att bara publicera innehåll som får dem att framstå i fördelaktig dager, eller dela sådant som får många ”likes” eller kommentarer. Fast trots att dessa unga även kallats ”selfie-generationen” säger hälften av dem att de sällan (25%) eller aldrig (26%) lägger ut bilder på sig själva (Anderson & Jiang 2018). Över två tredjedelar av dessa 13–17-åringar förknippar sin användning av sociala medier med positiva känslor. De känner sig inkluderade (71%) snarare är utestängda (25%), självsäkra (69%) snarare än osäkra (26%), autentiska (4%) snarare än ”fake” (33%) och utåtriktade (61%) snarare än reserverade (34%) tack vare sin närvaro på Nätet (a a).
Av Ofcoms 12–15-åringar är över hälften av dem som är ute på sociala medier medvetna om att de bilder och videor som läggs ut på Nätet ”kan vara högst tillrättalagda och inte alltid återspeglar det verkliga livet: deras liv ser mera intressant ut än det är” (Ofcom 2018:9, min översättning).
Är dagens tonåringar dummare? Med lägre IQ – p.g.a. skärmar?
Sissela Nutley tar upp den så kallade Flynn-effekten: en ökning av människors generella intelligens med cirka tre IQ-poäng per årtionde, som nu sägs ha avbrutits. ”De som växer upp nu har lägre IQ än den tidigare generationens tonåringar”… ”Kan-ske kan det vara så att ett konstant flöde av information och underhållning och brist på återhämtning faktiskt hämmar vår hjärnhälsa och utveckling” (Nutley 2019:89).
Det finns inga svenska siffror på detta, men hon tar Norge som exempel. Där har tydligen IQ:n sjunkit med hela sju poäng för varje generation alltsedan vändpunkten, det vill säga sedan generationen född under slutet av 70-talet. Således, om jag räknar rätt och ”generation” innebär detsamma som årtionde, en generell sänkning på 21 IQ-poäng fram till dagens tonåringar?!? Eller, om ”en generation” är ett längre mått, åtminstone 10 IQ-poäng mindre? En IQ-brist på grund av tv, video och nu sociala medier?!?
Nutley hänvisar till James Flynn själv (Are we Getting Smarter?, 2012). Jag har tidigare på min blogg (5/2-18) tagit upp en senare text av Flynn (Flynn & Shayer 2018) som återaktualiserat frågan om stadigt stigande IQ – tydligen fortfarande överallt, utom i Norden! I denna text misstänker Flynn att ”skurken” eller orsaken till det förmodade IQ-fallet – eller snarare IQ-stagnationen – i Finland, Norge och Danmark är skolan (det finns som sagt inga siffror för Sverige, men de tros vara likartade). Han tolkar detta som en försmak av vad som snart kommer att visa sig i alla högt utvecklade, rika, välmående, jämställda länder med välutbyggt skolsystem tillgängligt för alla.
Med andra ord: att utplaningen hänger samman med att de faktorer som under hela 1900-talet bidragit till en IQ-ökning nu har nått sin platå och kanske inte kan öka mer:
”Their educational system is more advanced and may show that at a certain point, schooling has reached a limit in terms of producing more graduates that can generalize and use logic on the hypothetical (mental abilities that pay dividends on IQ tests – Flynn, 2009). Further, good schooling has reached all classes and a more developed welfare state blunts the edge of class. Creation of cognitively demanding administrative jobs may have reached a limit beyond which economic efficiency forbids more ’feather-bedding’” (Flynn & Shayer 2018: avsnitt 5. Scandinavia and the US).
Återigen finns det alltså lika rimliga, eller rimligare, alternativa tolkningar på tvärs mot standardförklaringen att allting numera automatiskt tros bero på medierna… Men är dagens unga lika ”intelligenta” som de 35–50-åringar som idag skriver böcker om dem, lär det väl räcka en bra bit?
Psykisk hälsa och mående: välbefinnande eller depression?
Skolan är också en av de huvudmisstänkta i fallet med ungas ökande mentala ohälsa. Åtminstone menar Curt Hagquist, professor i folkhälsovetenskap och föreståndare för Centrum för forskning om barns och ungdomars psykiska hälsa vid Karlstads universitet, att ökad stress i skolan kan ha betydelse.
Sven Bremberg, barn- och ungdomsläkare och docent i socialmedicin vid Karolinska institutet, ser i samma intervju som Hagquist inget tydligt stöd för att ökad medie-användning skulle vara förklaringen till måendet. I stället pekar han på att det blivit tuffare att ta steget in i arbetslivet. Med andra ord: osäkrare framtidsutsikter, särskilt på arbetsmarknaden, där det blivit hårdare konkurrens om jobben (Alpman 2018).
Skolbetygen är ju ett förstadium till detta. Stressen på unga tjejer är uppenbarligen värre, då de jämfört med killarna ofta tar skolan på betydligt större allvar. I Social-styrelsens senaste rapport, Utvecklingen av psykisk ohälsa bland barn och unga vuxna. Till och med 2016 (december 2017), står (a a:7) att
”Omkring 10 procent av flickor och pojkar samt unga män hade psykisk ohälsa år 2016. […] När det gäller unga kvinnor [18–24 år] var motsvarande siffra omkring 15 procent” […]
”Det är oklart varför […] bidragande orsaker kan också vara tillgång till vård och förändrad klinisk praxis. Det kan tidigare också ha funnits ett mörkertal av psykisk ohälsa bland barn och unga som nu gradvis upptäcks. En ökning av självrapporterade psykiska besvär skulle till exempel kunna bero på att unga i dag mer öppet talar om psykisk ohälsa” (Socialstyrelsens rapport 2017:20).
Nätet är ju just ett sådant ställe där det talas mycket om hur (dåligt) man mår, men för den skull ingen orsak till ett sämre mående. Där kan man diskutera med andra i samma situation, känna att man inte är ensam om problemet, våga berätta och kanske även be om hjälp. Sociala mediesajter är även ett ställe att tillsammans må bättre på.
I Common Sense Medias enkät (2018) rapporterar 25 procent av 13–17-åringarna att användningen av sociala medier får dem att ”känna sig mindre ensam” (3% ”mer ensam”); 20 procent att ”känna sig mer självsäker” (5 procent säger ”mindre”); 18 procent ”gilla sig själv bättre” (4% ”sämre”); 16 procent känner sig ”mindre deprime-rad” tack vare sociala medier (3% ”mer”); medan 12 procent känner sig ”mindre orolig” (8 procent ”mer”). Resten känner sig varken mer eller mindre av någondera känsla utan ”oförändrat” (a a:39).
Det är ingen skillnad mellan svaren från tjejer och killar, eller mellan 13- respektive 17-åringar, förutom vad känslan av ”ensamhet” anbelangar: 5 procent av tjejerna säger ”mer ensam”, mot 2 procent av killarna, vilket alltså ger ett snitt på 3 procent (a a:40–41). Forskarna jämförde även svaren med Common Sense Medias tidigare studie från 2012 och fann en enda skillnad: avseende ”mindre deprimerad” som nu 2018 gavs av 16 procent, mot 10 procent sex år tidigare. Således en positiv utveckling.
Speciellt sårbara grupper
Forskarna undersökte även en grupp som de kallar ”sårbara” (17 procent av de svarande) som ligger i det lägsta skiktet vad gäller socio-emotionellt välmående, och satte deras mående i relation till huruvida tonåringarna ifråga använde sociala medier mycket, medel eller litet. Denna grupp anser i högre grad än andra svarande att de sociala medierna är ”extremt” eller ”mycket viktiga” i deras liv. Tycker de då att sociala medier har en negativ inverkan på deras känslor, depression, oro etc?
Hela 35 procent av dem säger sig ha blivit nätmobbade, extremt många fler än i andra grupper av svarande. Ändå anser de att sociala medier har positiv snarare än negativ effekt på hur de känner sig: snarare mindre deprimerade, mindre ensamma, mer populära än motsatsen. Detta trots att de ”ibland känt sig utanför” aktiviteten på sociala medier. De stänger vidare mer sällan än övriga i studien ingående tonåringar av mobilen vid sänggåendet och under läxläsning (a a:44–45). Kanske för att inte riskera att gå miste om något för dem extremt viktigt?
I jämförelse med den föregående Common Sense Media-studien från 2012 känner sig de i den sårbara gruppen inte heller mer deprimerade eller må sämre 2018, trots den mer framträdande roll som sociala medier fått under de sex år som gått. Tvärtom: 29 procent av de sårbara säger nu att de blir mindre deprimerade av att använda sociala medier, jämfört med 11 procent år 2012 (a a:46).
"Det nya århundradets barn"
Millennium Cohort-studien, även kallad ”Child of the New Century”, är ett brittiskt regeringsfinansierat långtidsprojekt som inleddes 2000-2001 och följer runt 19 000 unga britter, från det att de var 9 månader till att (vissa av dem) idag inte längre vara adolescenter. Studien mäter ungas fysiska, socio-emotionella, kognitiva utveckling över tid samt deras skolresultat. Även den roll som föräldrar, ekonomiska omstän-digheter och relationer spelar.
Hittills publicerade resultat har bland annat funnit att den veckodag som barn föds på påverkar om de blir ammade eller inte, vilket i sin tur anses spela stor roll för barnets framtida kognitiva utveckling. Denna weekend-effekt förknippas med färre experter som arbetar på helgerna, till stöd för den nyblivna modern. Andra områden som undersöks är barnens mentala hälsa och övervikt.
Just medierelaterat mentalt mående har fokuserats i ett par nyligen publicerade delstudier inom millennieprojektet. Kelly m.fl. (2019) har tagit sig an det eventuella sambandet mellan adolescenters mentala hälsa och deras användning av sociala medier. De fann en koppling mellan dagligt antal timmar på sociala medier och depression, men mer så för de 14-åriga tjejerna än för de jämnåriga killarna (sammanlagt 11 000 deltagare). Om sambandets riktning kan de däremot inte uttala sig.
Tjejerna lade ned mycket mer tid på Instagram, WhatsApp och Facebook än vad killarna gjorde. Nästan 40 procent av de tjejer som tillbringade mer än 5 timmar per dag på sociala medier – vilket en fjärdedel gjorde – uppvisade tecken på depression. Detsamma gjorde 25 procent av de tjejer som dagligen ägnade de sociala medie-sajterna 3–5 timmar av sin tid.
Så många som tre fjärdedelar av de 14-åriga tjejer som är deprimerade har även låg självkänsla och är missnöjda med sitt utseende och hälften av dem sover högst 7 timmar per natt. En tredjedel av dem har även utsatts för mobbing (harassment) online och lika många av dem som mobbat är själva deprimerade. För den skull vill forskar-trion inte hävda att de sociala medierna utgör orsaken.
Andra slags barn i Wales?
Gwyther Rees vid Universitetet i huvudstaden Cardiff är en internationellt välrenom-merad expert på barns subjektiva välmående, vilket han ägnat sig åt i 30 år. Han ingår i samma Millennium-studie som Kelly och hennes kolleger och har publicerat en del-rapport (Rees 2019) avseende de 14-åringar från Wales (1 669 stycken) som ingår i det större projektet. Hans delstudie inriktar sig precis som totalstudien på 14-åring-arnas livstillfredsställelse, deras emotionella svårigheter och beteendeproblem, samt eventuell depression och huruvida dessa aktuella faktorer har något samband med deltagarnas dittillsvarande liv (inklusive medieanvändning) som ju följts alltsedan födseln.
Närmare bestämt har Rees studerat 14-åringarnas aktiviteter (fysiska typ sport; samt tid på sociala medier), hur de upplever skolan, deras familjerelationer och erfarenheter av att bli mobbade. De bägge sistnämnda visade sig vara viktigast för 14-åringarnas subjektiva välmående, livstillfredsställelse och emotionella problem. Allra viktigast var familjerelationerna vad gällde tillfredsställelse med livet samt beträffande eventuella emotionella problem, medan kopplingen mellan att vara mobbad och kraftigare depressiva symptom också var stark.
Sammantaget svarade 70 procent att de dagligen använde sociala medier under 5 timmar (exklusive de 8% som ej använde social medier alls), medan 22 procent tillstod/skröt med 5 timmar eller mer. Således ungefär som de i Kelly och kollegernas "totalstudie" (25%).
”The influence of social media may be over-stated”
Rees' analys gav inga belägg för att en användning av sociala medier under 5 timmar en vanlig dag (alltså avseende 70% av de svarande) hade någon koppling till lägre subjektivt upplevt välmående eller depression. Däremot kunde 5 timmars användning eller mer kopplas till betydligt starkare depressiva symptom än hos dem som inte använde sociala medier alls.
En användning över 7 timmar per dag (gällande för 11 procent av dem) var, förutom till starkare depressiva symptom och lägre livstillfredsställelse, även kopplad till lägre subjektivt välmående. Denna koppling säger inget om sambandets riktning, ifall något alls finns, framhåller Rees.
Rees’ walesiska resultat kan alltså jämföras med Kelly och hennes kollegers (2019) motsvarande siffror för hela Storbritannien. I studien av Kelly & Co säger sig en fjärdedel av tjejerna använda sociala medier mer än 5 timmar/dag och nästan 40 procent av dessa uppvisade tecken på depression. Detsamma gjorde även en fjärdedel av de tjejer som dagligen ägnade de sociala mediesajterna 3–5 timmar av sin tid (vilket nästan 18% av dem sade sig göra). Rees iakttog emellertid inga sådana symptom vid en användning under fem timmar, varken för tjejer eller killar och oavsett familjens inkomstnivå. Det könsskiljande resultatet gällde alltså inte heller för Wales.
”The influence of social media may be over-stated” lyder Gwyther Rees’ avslutande mellanrubrik (2019:26). Han fortsätter:
”Very heavy social media use [7 hours or more per weekday] may indeed harm children and young people, but it is much less clear that moderate use [less than 5 hours] has ill-effects and it may also have benefits. Tackling social media use requires a more nuanced understanding of the evidence and at present it does not appear to be a major driver of child well-being (a a:26, min kursivering).
Min konklusion
Vad drar jag då för slutsatser efter min läsning av tiotalet stora enkätundersökningar? Skolstress lär vara värre än ”skärmstress”, med tanke på att den senare företeelsen trots allt är mer frivillig, även om hjärnforskarna hävdar att de unga förutsätts komma med närmast omedelbar återkoppling på andras inlägg, bilder etc. Närmobbning, i skolan till exempel, verkar vara mer frekvent förekommande än nätmobbning på avstånd. Den digitala skärmtidens inverkan på sömnen framstår som rätt obetydlig. Stillasittandet i skolan sker längre tid än det framför "skärmar". Familjerelationer och en hemsituation som karaktäriseras av dålig ekonomi, konflikter och begränsad kommu-nikation går att undfly en aning med mediers hjälp.
Oavsett vissa svenska tonåringars ”missnöje” med tiden på Nätet, är i vart fall sårbara amerikanska jämnåriga mer nöjda idag med den ökade tiden på sociala medier, än gruppen ifråga var för sju år sedan.
”Datorspelsberoende” tycks mer bero på faktorer hos individen än på spelen eller ”överdrivet” (längden ännu ej normerad) spelande i sig. Ensamhet, dålig självkänsla, depression och ångest framstår som orsaker – snarare än vara verkan av specifika spel eller spelandet i sig – när vissa unga utvecklar ”gaming disorder”. Många spelar väldigt mycket, utan att för den skull bli datorspelsberoende, medan andra blir fast. Även beträffande användningen av sociala medier verkar faktorer hos individen och dess vidare livssituation vara avgörande.
Tonåringar trivs överlag med livet, trots alla larm om allt sämre psykisk hälsa, som när allt kommer omkring ändå är bättre än vuxnas. Jag vill än en gång referera till Folk-hälsomyndigheten (2019):
”De allra flesta elever är tillfreds med livet, även om andelen sjunker något mellan 11 och 15 års ålder. Andelen med hög livstillfredsställelse har varit hög och stabil under 2000-talet [från 2001–2018). Bland 11-åringar är det lika stor andel flickor och pojkar som är tillfreds med livet. I de högre åldrarna är det däremot en större andel pojkar som uppger att de är tillfreds med livet. Välbefinnandet, självkänslan och självförmågan skattas också högre av pojkar i 15-årsåldern jämfört med flickor i samma ålder” (2019:24-25).
Som jag skrev i del I av min trilogi om ”skärmhjärnan”, uttalar sig (4/1-19) den brittiska barnläkarsammanslutningen Royal College of Paediatrics and Child Health (RCPCH) i termer av att det är omöjligt att rekommendera några tidsgränser för olika åldrars ”skärmtid”, eftersom det saknas tillräckliga belägg för eventuell skadlighet för någon enda åldersgrupp: ”there is not enough evidence to confirm that screen time is in itself harmful to child health at any age”.
Bättre sätta tonåringen än medierna i fokus!
Varje individ bör istället behandlas individuellt av dem som känner hen. För den skull ska vi inte negligera den lilla minoritet som av många anledningar – men framför allt social fattigdom – i alla sammanhang hamnar längst ned i statistiken och därmed är mest sårbar även för mediernas verkan. Att göra den till norm är dock missriktat. Som Statens medieråds direktör Anette Novak så träffande retoriskt frågar oss i förordet till Ungar och medier 2019: ”Ska vi sträva efter att sätta gränser för hela grupper när alla inte upplever sina medieliv på samma sätt?”
Nej, som den amerikanska Common Sense Medias konklusion lyder, bör fokus riktas mot de mest sårbara tonåringarna, snarare än mot sociala medier:
Nej, som den amerikanska Common Sense Medias konklusion lyder, bör fokus riktas mot de mest sårbara tonåringarna, snarare än mot sociala medier:
”Young people who have less social-emotional well-being than their peers – who are more likely to say they are often sad or depressed, that they are lonely, that they feel rejected by others their age – these teens, not surprisingly, are especially vulnerable to the ups and downs of social media. [..]
Social media is very important to them, helping many of them to feel less lonely, more confident, and more connected. But social media is also more likely to affect them negatively than it is for other teens – to make them feel left out, or worse about themselves.
It is these teens who deserve our special concern. And perhaps it is more important and more relevant to focus our attention on the teens rather than on social media” (Common Sense Media 2018:47).
Referenser
Alpman, Marie: Livet framför skärmen, Forskning & Framsteg, 8/3-18
Anderson, Monica: A Majority of Teens have Experienced some Form of Cyberbullying, Pew Research Center, September 27, 2018
Anderson, Monica & Jiang, Jingjing: Teens’ Social Media Habits and Experiences, Pew Research Center, November 28, 2018
Brittiska underhuset/House of Commons Science and Technology Committee: Impact of Social Media and Screen-Use on Young People’s Health, Fourteenth Report of Session 2017–19, London 29 January 2019
Common Sense Media: Social Media, Social Life: Teens Reveal Their Experiences, September 10, 2018
Flynn, James: Are we Getting Smarter? Rising IQ in the Twenty-First Century, Cambridge: Cambridge University Press 2012
Flynn, James & Shayer, Michael: IQ decline and Piaget: Does the rot start at the top?, Intelligence 66 (January–February 2018), s.112–121
Folkhälsomyndigheten: Skolbarns hälsovanor i Sverige 2017/18 - grundrapport, 15/1-19
Hansen, Anders: Skärmhjärnan. Hur en hjärna i osynk med sin tid kan göra oss stressade, deprimerade och ångestfyllda, Stockholm: Bonnier Fakta 2019
Kelly, Yvonne, Zilanawala, Afshin, Booker, Cara & Sacker, Amanda: Social Media Use and Adolescent Mental Health: Findings from the UK Millennium Cohort Study, EClinicalMedicine, Jan 4, 2019
Kuss, Daria & Griffiths, Mark: Social Networking Sites and Addiction: Ten Lessons Learned, International Journal of Environmental Research and Public Health 14 (2017):3
Kuss, Daria & Griffiths, Mark: Internet Addiction in Psychotherapy, London: Palgrave 2015
Livingstone, Sonia: Online risk, harm and vulnerability: reflections on the evidence base for child Internet safety policy, ZER: Journal of Communication Studies 18 (2013), s.13–28
Nutley, Sissela: Distraherad: hjärnan, skärmen och krafterna bakom av hjärnforskaren Sissela Nutley, Stockholm: Natur & Kultur 2019
Ofcom/Office of Communications: Children and parents: Media use and attitudes report 2018, London 2018
O’Keeffe, Gwenn Schurgin & Clarke-Pearson, Kathleen: The Impact of Social Media on Children, Adolescents, and Families, Pediatrics 127 (2011):4
Przybylski, Andrew: Digital Screen Time and Pediatric Sleep: Evidence from a Preregistered Cohort Study, Journal of Pediatrics (February 2019), 205s.218-223.e1
Rangmar, Jenny & Thomée, Sara: När datorspelandet blir problematiskt – en kunskapsöversikt om gaming disorder hos barn och unga, Rapportnummer 2019:31, Länsstyrelsen i Västra Götaland 2019
Rees, Gwyther: Top-line Analysis and Feasibility Study on Mental Health and Well-being using Millennium Cohort Study Data, Cardiff: Welsh Government, GSR 23/2019, 2019
Royal College of Paediatrics and Child Health/RCPCH: Impact of social media and screen-use on young people’s health, 2019
Socialstyrelsen: Utvecklingen av psykisk ohälsa bland barn och unga vuxna. Till och med 2016, Stockholm 2017
Statens medieråd: Ungar och medier 2019, Stockholm 2019
