måndag 4 juni 2018

Är det kanske bra att 3-åringar som har nallar och dockor som anknytningsobjekt tror att dessa kan tänka och känna?


Jag skrev i ett tidigare blogginlägg (8/11-17) om otrygga Trump-väljares nya gosedjur ”Trumpy Bear” och om hur en ansenlig skara vuxna (brittiska och amerikanska) män uppger sig sova med barndomens mjukdjur, som till och med tas med på affärsresor. Idag ska jag ta upp ett förstås ännu mer utbrett fenomen: barn och gosedjur och då specifikt nallebjörnar.

Man behöver knappt tänka till, utan exemplen forsar fram av sig självt: Kiplings Baloo i Djungelboken, A A Milnes Nalle Puh, Berenstainbjörnarna, Bamse, Bumbibjörnarna och Paddington i uppföljarfilmen Paddington 2 (2017, Paul King). I dessa fall går knappt mjukdjur och fiktiv karaktär att åtskilja. Björnarna är nästan alltid snälla och gosiga, även om det på sistone dykt upp ett fåtal björnskurkar också, dock mer dumma (=korkade) än dumma.

Barnkulturen vimlar alltså av (mjuk)djur i form av mer eller mindre naturtrogna björnar, troligen bara överträffade av husdjur som katter och hundar. Vanligare än farliga naturbjörnar är dock i barnböcker och barnfilmer snälla kulturbjörnar. Baloo kan tyckas vara naturbjörn, men agerar som en husbjörn. Eva Söderberg (2009) har skrivit om möten mellan björnar och barn, i barnvisor och barnböcker alltifrån Alice Tegnérs ”Mors lilla Olle” (från 1890-talet) till 2000-talet. Hon framhåller bland annat att barn i berättelserna tydligen inte kan tänka ont om denna vilda varelse, utan till exempel brukar ta björnen för en snäll hund (a a:7). Tidigare har tre uppsalaforskare också ägnat sig åt björnar och nallar i barns lekar och böcker (Werkmäster m.fl. 1987).


Varför så omtyckta?


Vad är det då som gör dessa djur så omtyckta? Hur tänker de yngsta om sina älsklingsmjukdjur, som de oftast får redan innan de bekantat sig med några fiktionsberättelser? Ser spädbarnet och tultbarnet i leksaken en kompis eller ett levande djur, som ersättning för föräldern i olika ”separationssituationer”? 

Utan mjukdjuret vill barnet hur som helst aldrig vara. Föräldrar vittnar inte sällan om hur de får smygtvätta gosedjuret under natten, helst utan tvättmedel så att det inte luktar ”fel” nästa dag. Inget annat föremål tycks kunna slå nallen som barnets anknytnings-objekt och trygghetsföremål. Två tredjedelar av åtminstone alla barn under 4 år i USA och UK tycks ha ett sådant övergångsobjekt i form av gosedjur eller snuttefilt (Litt 1986). Som starkast sägs anknytningen vara i 3-årsåldern, men håller alltså ofta i sig långt upp i vuxen ålder.

Olika psykologiska teorier har framlagt olika förklaringar till hur fenomenet underlättar barnets utveckling vad separationen från föräldrarna anbelangar, eller hur det hjälper barnets utveckling av minnet, förmågan att symbolisera, dess fantasi och kreativitet med mera (a a).


Småbarn antropomorfiserar väl allt?


Många föräldrar såväl som förskolepersonal kan vittna om hur barn tillskriver allt möjligt mänskliga egenskaper, inte bara djur. Barn säger till exempel ofta att månen eller molnen följer efter dem, eller att det gör ont på stolen om man sätter sig på den. Riktigt så urskiljningslösa tycks dock barn inte vara. Den välkände utvecklingspsyko-logen Jean Piaget (1929 + 1930) berörde redan 1930 detta fenomen. Piaget skilde då emellertid inte mellan animism (månen, molnen) och antropomorfism (stolen):

animism = tillskriva livlösa ting liv (”nästan allt kan vara levande”)

antropomorfism = tillskriva icke-mänskliga ting eller varelser mänskliga/människolika egenskaper

Till skillnad från vad Piaget (1930) hävdade, att även 4-åriga förskolebarn tillskriver dockor mentalt liv, antyder senare forskning att så inte är fallet, för det mesta inte ens i barnens fantasilek, framhåller Gjersoe m.fl. (2015:29). Dock behandlar många 3-4-åringar i sin lek leksaker såsom dockor och nallar, det vill säga de med ansikten, ögon, dessutom ofta egennamn, som om dessa kunde tänka och känna. Ett flertal studier visar emellertid att barnen för den skull inte har några svårigheter vad gäller att skilja mellan dockor, stenar respektive människors eventuella förmåga att tänka. Nästan alla 3-4-åringar (och många 2-åringar) kan skilja mellan psykologiska egenskaper hos levande varelser och enbart ”fysiska” egenskaper hos icke-levande ting. 

Slutsatsen blir att redan så små barn som 2-åringar inte tycks ge uttryck för antropomorfism, det vill säga inte tro att dockor eller nallar kan tänka och känna till exempel. 



Fast älskade övergångsobjekt utgör kanske undantag? Kan 


I sin egen undersökning (Gjersoe m.fl. 2015) studerade forskarna 60 stycken 2-3-åringar. De ville undersöka om barnen reagerade annorlunda i fallet med oumbärliga anknytningsobjekt. En tredjedel av barnen var valda därför att de hade ett (enda) specifikt älskat anknytningsobjekt i form av ett namngivet gosedjur med ögon (t.ex. nalle, docka). Kriteriet var att dessa barn krävde mjukdjuret/dockan som lugnande tröst när de skulle somna, blev upprörda om gosedjuret/dockan ej fanns till hands och dessutom hade ägt gosedjuret/dockan i minst en tredjedel av sitt liv (minst ett år alltså). 

Den andra tredjedelen barn hade anknytningsobjekt i form av snuttefilt och den sista tredjedelen barn hade också de med sig namngivna favoritleksaker med ansikten (som i 87 procent av fallen var gosedjur, resterande 13 procent docka), som dock enligt föräldrarna inte användes som något speciellt anknytningsobjekt, således inte var omtyckt att det användes särskilt intensivt. Sina anknytningsobjekt respektive favoritleksaker hade alla 60 barnen sedan med sig till undersökningstillfället. 

Forskarna visade då barnen bilder på dels levande djur (foto av kanin t.ex.), dels bild på för barnet ”nytt” gosedjur (gosedjurskanin t.ex.) samtidigt som de vuxna berättade historier i vilka det levande djuret reagerade med en känsla, medan mjukdjuret i en likartad berättelse däremot reagerade ”fysiskt”. Därefter blev barnen tillfrågade om hur barnets eget medhavda gosedjur (alternativt annan leksak som barnet tagit med sig) skulle reagera: som djuret i berättelsen, eller som gosedjuret

Frågorna kunde lyda ”om vi ger den här (pekande på foto av levande djur) en knuff vaknar den” vs (pekande på foto av gosedjur) ”flyttas den”; ”om den här får ligga i solen länge, blir den glad” vs ”ändrar den färg”; ”om vi kramar den här, känner den sig älskad” vs ”blir den hoptryckt”; ”om vi lämnar den här i en låda länge, känner den sig ensam” vs ”blir den dammig”. Hur skulle din egen X [=favoritsak] reagera? Svaret ska alltså representera barnets tro på ett av alternativen ”mentala egenskaper” respektive ”fysiska egenskaper”.

De barn som hade snuttefilt med sig respektive de som inte hade något eget högt älskat anknytningsobjekt alls, men dock omtyckt favoritleksak med ansikte, svarade lika ofta ”som gosedjuret”, fast de med snuttefilt gav faktiskt denna fler mentala egenskaper. De barn som däremot hade ett eget specifikt älskat anknytningsobjekt i form av till exempel nalle svarade ”som det levande djuret”. 

Detta tolkar forskarna som att barn med starka känslomässiga band till sitt mer människoliknande anknytningsobjekt – det vill säga med ansikte – oftare visar tecken på antropomorfism. När barn däremot inte har någon speciell känslomässig anknyt-ning till dockan eller nallen, är barnen mindre benägna att tillskriva det mentala tillstånd. 



Tror barnen verkligen ”att” – eller bara ”som om”?


Till skillnad från vad Piaget hävdade om barns uttalanden om solens och månens rörelser, tillskriver barn inte urskiljningslöst sina favoritleksaker tankar och känslor. Forskarna är förvånade över att så få i sin fantasilek faktiskt verkar göra det, inte ens när favoritleksaken har mänskliga drag med ansikten och egennamn (nallen till exempel). Det är dock omöjligt att säga ifall barnen i en fantasisituation verkligen tror att anknytningsdjuret skulle svara med tankar och känslor, eller bara menar som om det hade tankar och känslor.

Huruvida äldre barn växer ifrån sin antropomorfism tack vare kognitiv mognad och fler erfarenheter eller på grund av omgivningens undervisning – eller om antropomorfism och mer vetenskapliga modeller kan leva sida vid sida – vet forskarna inte heller. Vissa studier tyder dock på att avsaknad av nära sociala relationer skulle kunna förklara vuxnas belagda band till sina gosedjur (a a:38). 

Det säger väl en hel del om dagens samhälle…



Kan antropomorfism vara bra?


Den avslutande fråga som jag nu vill ställa, och som jag redan i rubriken inledde med, får du själv besvara:


Är det bra att tillskriva icke-mänskliga varelser mänskliga/människolika egenskaper?Det vill säga: är det önskvärt att ha en speciell känslomässig anknytning till exempelvis djur? Är det kanhända möjligt att senare i livet överföra på naturen?





Referenser 


Gjersoe, Nathalia, Hall, Emily & Hood, Bruce: Children attribute mental lives to toys when they are emotionally attached to them, Cognitive Development 34 (2015), s.28–38 

Litt, Carole: Theories of Transitional Object Attachment: An Overview, International Journal of Behavioral Development 9 (1986):3

Piaget, Jean: The Child’s Conception of Physical Causality, London: Routledge & Kegan Paul 1930

Piaget, Jean: The Child's Conception of the World, New York: Harcourt, Brace & Co. 1929

Söderberg, Eva: Olle + björn = sant. Om barn, björnar och barndomens diskurser, Tidskrift för litteraturvetenskap 39 (2009):1, s.5–17

Werkmäster, Barbro, Bengtsson, Eva-Lena & Peterson, Per: Nallebjörnen. En bok om björnar och nallar i våra lekar och våra hjärtan, Stockholm: Författarförlaget 1987  


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar