tisdag 19 april 2016

”Barnkonventionen” som svensk lag – lösningen på barns yttrandeofrihet!

En utredning, som i ett par år arbetat med frågan om barns rättigheter, har nyligen över-lämnat sitt betänkande (SOU 2016:19) till regeringen. För fem veckor sedan kom rege-ringens utredare med förslaget att FN:s konvention om barnets rättigheter (i Skandinavien misstänkt förkortat till ”Barnkonventionen”, men varför tappa bort just ordet ”rättigheter”?) den 1 januari 2018 ska inkorporeras i svensk lag. Detta är något som Unicef, Rädda Barnen, BRIS med flera organisationer länge arbetat för. Eller som svt.se skrev (11/3-16):

Regeringens särskilde utredare Anita Wikström lämnade i dag över utredningen till barnminister Åsa Regnér (S). Wikströms föreslår att artiklarna 1-43.1 samt 44.6 i barnkonventionen ska börja gälla som svensk lag den 1 januari 2018. Tanken är att ett införlivande ska stärka barnens rättigheter och bli ett skarpare juridiskt verktyg. […]

Utredningen visar att det finns brister i hur barns rättigheter fungerar i Sverige. Regeln om barnets bästa fungerar inte alltid, trots att det är stadgat i lag. Wikström konstaterar också att myndigheter ibland glömmer att barn har rättigheter – att analyser saknas över vilka konsekvenser olika beslut får för barnet, och att barn inte får komma till tals i tillräcklig utsträckning.


Barnrättighetskonventionen som liktydig med svensk lag skulle säkert innebära nästan enbart fördelar för barn, men troligen också vissa oförutsedda konsekvenser för staten. Jag inbillar mig att det inte minst skulle leda till intressanta följder för uppfyllandet av vissa av FN-konventionens artiklar om barns yttrande- och informationsfrihet och deras medie-rättigheter, som är det som jag här ska inskränka mig till: artiklarna 13 och 17.

Nummer 13 avser barns yttrandefrihet, deras rätt att både ta emot och själv skapa och sprida information, åsikter och fiktiva berättelser med hjälp av alla existerande medier, distribu-tionsformer och uttryckssätt. (Inskränkningar enligt svensk lag är här t.ex. Statens Medieråds fastställande av åldersgränser för biofilm, gällande enbart barn under 15 år.) Artikel 13 lyder:

Barnet ska ha rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet att oberoende av territoriella gränser söka, motta och sprida information och tankar av alla slag, i tal, skrift eller tryck, i konstnärlig form eller genom annat uttrycksmedel som barnet väljer.

Utövandet av denna rätt får underkastas vissa inskränkningar men endast sådana som är föreskrivna i lag och som är nödvändiga (a) för att respektera andra personers rättigheter eller anseende; eller (b) för att skydda den nationella säkerheten, den allmänna ordningen (ordre puplic) eller folkhälsan eller den allmänna sedligheten.


Nummer 17 avser vad staten ska göra för att se till att barn har tillgång till massmedier och dessas innehåll. Artikel 17 lyder:


Konventionsstaterna erkänner den viktiga uppgift som massmedier utför och ska säkerställa att barnet har tillgång till informa-tion och material från olika nationella och internationella källor, särskilt sådant som syftar till att främja dess sociala, andliga och moraliska välfärd och fysiska och psykiska hälsa. Konventionsstaterna ska för detta ändamål,

uppmuntra massmedier att sprida information och material av socialt och kulturellt värde för barnet och i enlighet med andan i artikel 29;
uppmuntra internationellt samarbete vad gäller produktion, utbyte och spridning av sådan information och sådant material från olika kulturer och nationella och internationella källor;
uppmuntra produktion och spridning av barnböcker;
uppmuntra massmedier att ta särskild hänsyn till de språkliga behoven hos ett barn som tillhör en minoritetsgrupp eller en urbefolkning;
uppmuntra utvecklingen av lämpliga riktlinjer för att skydda barnet mot information och material som är till skada för barnets välfärd, med beaktande av bestämmelserna i artiklarna 13 och 18.



Vad lovar den svenska statens egentligen?


Just denna artikel 17 sägs ha en aningen ovanlig tillkomsthistoria. Det ursprungliga utkastets ordalydelse innehöll, precis som den allmänna debatten i början av 80-talet, en skrivning om massmedia som en potentiell källa till ”skadligt inflytande på barns mentala och moraliska utveckling”, som barn skulle skyddas från (Detrick 1992). Under diskussionerna uppstod emellertid dispyter om konflikten mellan barnskydd och yttrandefrihet. Det framfördes krav på en ny skrivning som betonade mediernas positiva roll, snarare än deras skadliga potential. Så skedde alltså och resultatet blev det nyss citerade, som betonar statens roll vad gäller att ge barn tillgång till medier.

Det står nu alltså inte (som i t.ex. nr 13) att barnet har rätt till massmedier och information, utan texten uttalar sig här om de stater som undertecknat texten. Även den slutgiltiga formuleringen är alltså relativt ovanlig, på så sätt att barns rättigheter aldrig nämns här, utan fokus istället ligger på statens skyldighet eller plikt att säkerställa att barnet får tillgång till medier och information. 

Dock måste artikel 13 tolkas som att barn även har rätten till massmedier som spridnings-kanaler, ty annars borde inte dess ordalydelse om att söka, ta emot och sprida information och tankar ”oberoende av territoriella gränser” och t.ex. ”i tryck” finnas med. Barn kan sällan stå och tala över nationsgränser och inte heller har de tillgång till egna tryckpressar. Staten bör alltså bistå dem härvidlag!

I början av 80-talet syftade ”massmedier” förstås främst på television, radio och tidningar, men efter påtryckningar av en internationell, icke-vinstdrivande barnbokssammanslutning, IBBY, blev även spridningen av böcker tillagda (Shaver 2015:18). Internet var knappt påtänkt vid denna tid. FN:s barnrättskommitté har dock senare visat att nyare massmedier också automatiskt ska behandlas på samma sätt som äldre. Barn söker redan nu och säkerligen även år 2018 också information och tankar etc via Internet och väljer likaså att sprida ”tankar av alla slag” på diskussionsplatser på Nätet, men även ”i konstnärlig form” genom ”uttrycksmedlet” film på exempelvis YouTube. 

Unicef:s kortversion av artikel 17 på organisationens webbsida lyder tyvärr: ”Varje barn har rätt att få tillgång till information via till exempel internet, radio och tv. Staten ska ta ansvar för massmediers roll när det gäller varje barns tillgång till information.” Än en gång ”glöms” eller skippas barns rättigheter just på sändarsidan… 


Internet är en infrastruktur som rymmer ett flertal massmedier. Också barn har idag möj-lighet att ta emot och i begränsad omfattning själva teknisk möjlighet att ”sprida material nationellt och internationellt”. Fler bör få kunna utnyttja den rättigheten. Den svenska staten får här en ny och möjligen kostsam roll, när Barnrättighetskonventionen blir svensk lag.


Dyra statsåtaganden för barns kommunikativa rättigheter?


Den amerikanska juridikprofessorn Lea Shaver (2015) har påpekat att staters plikt enligt Barnrättighetskonventionen att ”uppmuntra produktion och spridning av exempelvis barnlitteratur” kanske kan uppfattas som ett ganska svagt löfte. Men: föreskriften i dess helhet om att säkerställa att barn har tillgång till ”information och material av socialt och kulturellt värde” kan kräva att staten ingriper, om andra aktörer inte åstadkommer önskat resultat. Denna betoning särskiljer barns medierättigheter från deras yttrandefrihet, så till vida att formuleringen om medierättigheter betonar statens skyldighet att se till att barn verkligen har ett mångfaldigt material att välja bland (a a:18-19). 

Andra uttolkare av artikel 17 (Sacino 2012:27) har menat att formuleringen inte direkt torde kunna tolkas som ”tvångsåtgärder” för staten av typen anslag, ekonomiska bidrag, eller skattelättnader. Sacino menar dock att ordet ”säkerställa” skulle kunna innebära att en stat beordrar sitt bokförlag att öka produktionen av barnböcker eller sådana på nationens olika etniska språk (a a:32). Eller, tillägger jag, ser till att barn har en webbplats för stimulerande samhällsdiskussion barn och barn emellan. Samt ”i enlighet med andan i artikel 29” tillser att barnet via utbildning i produktion av medietexter ”förbereder barnet för ett ansvarsfullt liv i ett fritt samhälle”.

Shaver framhåller att FN:s barnrättskommitté mot slutet av 90-talet kom med riktlinjer som rekommenderade att stater ger budgetstöd till produktion och distribution av barnböcker och andra medier (Detrick 1999:290). Sacino (2012:33) har tolkat artikel 17 som att det är möjligt för domstolar att i dess formuleringar se en underförstådd plikt för stater att utarbeta en plan för att öka barnmediers tillgänglighet samt börja implementera en sådan plan. Därtill en skyldighet att stifta lagar och skapa program som ökar mångfalden vad gäller massmedie-källor när unga människor eller vissa segment saknar tillgång eller tillträde (a a).

Den pliktcentrerade formuleringen i artikel 17 kan enligt Shaver (2015:19) betraktas som en konsekvens av barns yttrandefrihet i artikel 13. De båda artiklarna måste alltså tolkas till-sammans.


Vilka konsekvensanalyser har gjorts av den nya lagen?


Min egen slutsats blir således, att det starkare ordet ”säkerställa” i den inledande meningen innebär ett slags skyldighet eller plikt för staten, som smittar av sig på det svagare ordet ”upp-muntra” som förekommer fem gånger därefter. Att via exempelvis massmediet You-Tube eller andra Internetmedier ”sprida information och material av socialt och kulturellt värde för barnet” måste väl även inrymma sådant innehåll som barn själva producerat? Det om något är väl ”av socialt och kulturellt värde för barnet”? Många barn är väl också redan en både nationell och internationell källa… Fler bör kunna bli. Det blir även en skyldighet för staten att tillse att barn kan sprida och skapa mer eller mindre konstnärligt. Göra film till exempel… 

Artikel 17 innehöll även en mening om uppgiften för staten att ”uppmuntra massmedier att sprida information och material av socialt och kulturellt värde för barnet och i enlighet med andan i artikel 29”. Den ”anda” som åsyftas i denna artikel 29 om barns utbildning är bl.a. att den ska syfta till att ”förbereda barnet för ett ansvarsfullt liv i ett fritt samhälle i en anda av förståelse, fred, tolerans, jämlikhet mellan könen och vänskap mellan alla folk, etniska, nationella och religiösa grupper och personer som tillhör urbefolkningar”. 

Detta vill jag tolka som att såväl skola som massmedier ska förbereda och underlätta barns politiska samhällsdeltagande. Min slutsats blir således, att ser vi till artikel 17, lär denna som del av svensk lag innebära att tillräckliga resurser måste avsättas från statens sida för att maximera barns online-möjligheter och textproducerande färdigheter, tillhandahålla platt-formar för Internettjänster så att barn både kan sända ut information till det vidare samhället och diskutera inbördes. Detta är både för ”barnets bästa” och för samhällets. Eller snarare: för ”barnens bästa” i pluralis, ty blir Barnrättighetskonventionen svensk lag måste väl formuleringen om ”barnets bästa” avse barngrupper eller alla barn i det svenska samhället?

Detta kan förstås bli dyrt för staten! Men barnen måste ju få kosta! Artikel 4 lyder nämli-gen: 

Konventionsstaterna ska vidta alla lämpliga lagstiftnings-, administrativa och andra åtgärder för att genomföra de rättigheter som erkänns i denna konvention. I fråga om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter ska konventionsstaterna vidta sådana åtgärder med utnyttjande till det yttersta av sina tillgängliga resurser och, där så behövs, inom ramen för internationellt sam-arbete.


”Till det yttersta av sina tillgängliga resurser”! Det ska bli intressant, ja, ett nöje, att följa!


“Digital media and children’s rights”


Mina tolkningar väger givetvis lätt, men jag har nu äntligen fått stöd från den tyngsta av aktörer. Nämligen från FN:s barnrättskommitté, som jag nämnde i blogginläggets inledning. Barnrättskommittén sammanträder i Genève och består av 18 oberoende experter "med högt moraliskt anseende och erkänd sakkunskap". Dessa personer ska agera i egenskap av sig själva (artikel 43.2). Ledamöterna väljs på fyra år och val sker vartannat år. 

Konventionsstaterna ska vart femte år inlämna en rapport till denna kommittén om vad de under åren gjort för att tillgodose barns rättigheter enligt Barnrättighetskonventionen. ”Rapporterings­processens inriktning är granskning och diskussion i en konstruktiv anda.” Då och då står det i tidningarna om hur ”Sverige får FN-kritik för barnens situation” från denna kommitté. Och Sverige, d.v.s. den aktuella regeringen, lovar bättra sig.

Vad kom då ut av septembersammanträdet 2014? I dokumentet från mötet finns ett 20-tal rekommendationer avseende de digitala mediernas risker såväl som möjligheter och fördelar. Statens Medieråd lär fokusera riskerna och skyddet mot dessa, varför jag här istället kort-fattat ska lyfta ut några punkter av intresse för detta blogginläggs huvudfokus: barns medie-rättigheter. Hela rapporten finns att läsa på


Vad den digitala tidsålderns risker beträffar, är relationen mellan risker, skada och säkerhet ytterst komplex. Jag vill dock lyfta fram ett par viktiga saker och då citera Europas främsta forskare på området barn & medier, Sonia Livingstone (med kolleger): 1) Att vara utsatt för risker är inte detsamma som att skadas. De flesta barn drar nytta av att utsättas för ett visst mått av risk, då detta gör det möjligt för dem att utveckla motståndskraft mot online-risker (Livingstone & O’Neill, 2014); 2) Vissa barn är mer sårbara än andra vad gäller online-risker och säkerhetsarbetet bör inriktas på att stödja just dessa barn (a a); 3) Försöken att skydda barn kan förhindra att barn blir medvetna om sina Internet-rättigheter: ”säkerhetsåt-gärder för att reducera risk tenderar också att reducera möjligheter” (De Haan & Living-stone 2009).

Det är otvetydigt så, att cybersäkerhet betonats betydligt mer än cybermöjligheter och att även barn har nåtts av kampanjerna om potentiella risker. Så till den grad att barnen har svårt att finna argument för de möjligheter som digitala medier också erbjuder.


Barnrättskommitténs rekommendationer


Vad gäller respekten för barns egna synsätt rörande digitala medier
och informations- och kommunikationstekniken, skriver FN:s
barnrättskommitté  (2014:21) i punkt 99 bland annat att
(exempelvis den svenska) staten ska rådfråga barnen, när man
vidtar olika åtgärder och etablera ställen online där barn kan
uttrycka sina synsätt och åsikter:

99. States should ensure that children are consulted in order to take into account their views and experiences in developing laws, policies, programmes, and in the setting up of services, and other measures relating to digital media and ICTs. […] In particular, States are encouraged to establish online spaces, where children can express their views and opinions in a responsible and safe manner”

Vad beträffar yttrandefriheten, tillgången till lämplig information,
föreningsfrihet och rätten till fredliga sammankomster (mötesfrihet)
skriver man (a a:22-23), med syftning på FN-artiklarna 13, 15 och 
17, att barn har sådana rättigheter och staten sådana skyldigheter
även beträffande digitala medier, som betraktas som mötesplatser
online: 

100. The Committee calls upon States to revise their national laws, regulations and policies that limit children’s rights to freedom of expression, access to appropriate information as well as association and peaceful assembly in any setting, including the online environment, to align them with the Convention and other international human rights norms and standards.

101. States should furthermore actively promote children’s rights to freedom of expression, access to appropriate information and association and peaceful assembly in all settings, including the online environment. In particular, States should promote the creation of channels for child-led activism, as well as educational and recreational content for children of different ages, including content produced by children themselves (min fetstil).



Den svenska staten ska således efter 1 januari 2018 aktivt befrämja/stödja/bidra till barns medierättigheter: yttrandefrihet, tillgång och tillträde till information och mötesplatser även på Nätet. Staten ska i synnerhet stödja skapandet av kanaler för aktivism ledd av barnen själva, såväl som för lärorikt och avkopplande innehåll för barn i olika åldrar, inklusive innehåll producerat av barnen själva.

Varför har tidningar och tv – eller Statens medieråd – som haft 1,5 år på sig ännu inte utbasunerat detta? 


Referenser


Detrick, Sharon: A Commentary on the United Nations Convention on the Rights of the Child, The Hague: Nijhoff 1999

Detrick, Sharon (red): The United Nations Convention on the Rights of the Child. A Guide to the "Travaux préparatoires, Dordrecht: Nijhoff 1992

De Haan, Jos & Livingstone, Sonia: Policy and research recommendations. LSE, London: EU Kids Online (Deliverable D5) 2009. 

Livingstone, Sonia & O’Neil, Brian: Children’s Rights Online: Challenges, Dilemmas and Emerging Directions’, i: van der Hof, S, van den Berg, B & Schermer, B (red): Minding Minors Wandering the Web: Regulating Online Child Safety, Information Technology and Law Series 24, 2014

Sacino, Sherry Wheatley: Article 17: Access to a Diversity of Mass Media Sources. A Commentary on the United Nations Convention on the Rights of the Child, Leiden: Nijhoff 2012


Shaver, Lea: The right to read, Columbia Journal of Transnational Law, 54 (2015):1, s.1-58

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar