måndag 8 februari 2016

Hur förhålla sig till barn beträffande rasstereotyper och rasism i (inte bara) bilderböcker? Del 1

Hur ska då vuxna i olika mer eller mindre pedagogiska roller och situationer med barn inblandade förhålla sig till företeelser som rasstereotyper och rasism i (bilder)böcker och filmer såväl som i verkligheten? Det finns i princip sex olika vägar att gå: 

1. Aktivt hindra barn från att komma i kontakt med vad man idag anser vara rasistiska böcker, filmer eller människor: censurera, bannlysa, svartlista, ”gallra”

2. Rentvätta böckerna, rensa dem från anstötliga bilder/ord/färger, använda estetisk blekning som ett slags bildklorin; ”justera”, ”modernisera”, ”uppdatera” äldre verk genom att byta ut vissa ord eller vitmena stereotyper

3. Låta barnen ta del även av äldre framställningar, numera ansedda som rasistiska, men förklara och med barnen diskutera det fördomsfulla eller nedvärderande

4. Lyfta fram äldre, eller skapa nya, bilderböcker med mindre överdrivna rasstereotypa utseenden/etniska miljöer, d.v.s. andra/nya bilder men i övrigt likartat innehåll, eller så förmedla historiekunskaper med mono-etniska karaktärer förlagda till exempelvis Afrika eller USA

5. Använda sig av olika motstrategier vad gäller de icke-vita karaktärernas handlingar, t.ex. ”smyga in” inslag av ”alldaglig svenskhet”: motverka dominerande föreställningar med hjälp av representationer som framhäver de ”Andras” ”vanlighet” vad handlingar och umgänge anbelangar

6. Betona fördomar mot, samt förtryck och diskriminering av, icke-vita idag här och nu, snarare än fokusera på historiska oförrätter och hemskheter


Stereotypskolan #4: Innebörden av censur


När material som ska offentliggöras, eller redan är gjort allmänt tillgängligt, stoppas, kortas, redigeras, dras in eller på annat sätt undanhålls eller enbart görs nåbart för vissa vuxna, inskränks, tas tillbaka eller mildras, talar vi om censur. Skälen kan till exempel vara politiska, moraliska, religiösa eller så ren feghet och rädsla. Bearbetning av nya utgåvor för att göra verket mer begripligt, t.ex. språklig uppdatering av äldre texter, kan däremot inte anses som censur.

Wikipedias precisering är inte så tokig och får i detta sammanhang duga som utgångspunkt, men med viss redigering och kursivering från min sida:

Censur (av latinets censere, granska): allt undertryckande, hemlighållande och nedtystande av tal, skrift, bild eller annan publik kommunikation, som i någon mening anses eller kan uppfattas vara misshaglig, skadlig, anstötlig, obekväm, politiskt inkorrekt eller förargelse-väckande. Statlig censur innebär att en statlig myndighet förhandsgranskar material i medier eller medietexter och förbjuder publicering eller visning av hela materialet eller delar av det. En svensk sådan var i 100 år Statens biografbyrå, d.v.s. filmcensuren, fram till och med 2010. Det finns också självcensur, även kallad intern censur, där utgivaren eller skaparen av texten/filmen/radio-/tv-programmet/bilden själv låter bli att visa, eller inte ens vågar skapa, visst material. 

Därtill kommer så kommunal censur av Bibliotek Botkyrkas typ.


1. Krav på tillbakadragande och bannlysning


Här avses det som ”framgångsrikt” ägde rum i fallet med Stina Wirséns böcker och filmen Liten skär och alla små brokiga, när de antirasistiska censurivrande aktivisterna (23/11-12) krävde att inte bara böckerna skulle dras in från förlaget, utan att svt inte skulle visa filmen så som tänkt var. Även Folkets bio med distributionsrätten på dvd föll till föga och spred/ sprider ej filmen. 

Efter 2,5 månaders mediedrev uthärdade Wirsén nämligen inte längre de ständigt förnyade aktionerna och kraven, utan drog (22/11-12) tillbaka de sex bilderböck­erna publicerade åren innan, innehållande samma svarta gestalt som på den kritiserade affischen. Hon vädjade även till svt att lägga filmen Liten skär och alla små brokiga på hyllan åtminstone tills vidare (den skulle ha sänts i Barnkanalen hösten 2012) samt till distribu­­tören Folkets Bio att inte sälja filmen på dvd, så som överenskommet var. Detta tillmötesgå­en­­­­de tolkades av de anti-barnis­tiska som ett erkännan­de från Wirséns sida av att bilden verkligen var rasistisk. Även på denna punkt kunde de inte ha mer fel, att döma av hennes uttalanden i tidningen Vi ett drygt halvår senare (juli 2013).

Bannlysta barnböcker kan inte sällan tolkas främst som ett mått på vuxnas rädsla. Fastän motiveringen till censur är skydd, drabbas de barn som behöver det mest just av att inte få sätta ord på sina upplevelser med fiktiva karaktärers hjälp. Att undanhålla barn verkligheten (frånsett de värsta vidrigheterna) torde ej senarelägga barnets möte med rasism. Om det fram till dess bara hört ett n-fritt språk, lär obehaget bli ännu större. Detta begrep man tyvärr inte på biblioteken i Botkyrka.


”Magasinering” och svartlistning en form av kommunal censur


De bibliotek som i samband med Lilla hjärtat-kampanjen utmärkte sig negativt och kommit att bli sinnebilden för sentida bilderbokscensur är de i Botkyrka kommun. Ty 20/12-12 meddelade svt.nyheter att biblioteken i Botkyrka plockar bort Lilla Hjärtat: ”Det här handlar om böcker för mycket små barn, för tre-fyraåringar som ännu inte kan förhålla sig till karikatyrer och rasstereotypa bilder, säger Margareta Berg, bibliotekschef.” Och i en intervju med Sveriges Radio samma dag: ”Vi vill att våra bibliotek ska vara bibliotek där alla barn känner sig välkomna. Inte minst svarta barn och föräldrar till svarta barn, säger Margareta Berg.”




Att ”gallra ut” det som alldeles nyligen köpts in, eller göra detta svåråtkomligt genom att ställa undan böckerna på magasinet, är utifrån ovan precisering en form av censur. Botkyrkas exempel följdes senare av andra bibliotek särskilt i Skåne (i Malmö, Lund, Helsingborg t.ex.), som också flyttade böckerna med Wirséns svarta tecknade figur till magasinet, men även i Luleå. Motiveringen i Botkyrka utgörs av en hänvisning till FN:s konvention om barnets rättigheter. Jag hävdar att handlingen tvärtom är ett brott mot denna konvention.

Bibliotekschefen Margareta Berg förklarade dock tillsammans med kollegan Marie Johansen månaden därpå agerandet i tidskriften Bibliotek i samhälle på detta vis: 

”FN:s barnkonvention gäller i allra högsta grad på biblioteken. I den fastslås att alla barn har samma rättigheter och lika värde. Ingen får diskrimineras. Barnets bästa ska komma i främsta rummet vid alla beslut som rör barn. Vad betyder det här i praktiken? Sällan har vi sett ett lika tydligt fall där man så enkelt kan svara på konventionen. För barnen ska vi erbjuda det allra bästa ur barnlitteraturen, böcker som ger dem redskap att växa i stolthet och självkänsla” (bis nr. 1/2013, s.8)

Margareta Berg & Marie Johansen: Därför har vi valt bort Lilla hjärtat på biblioteken i Botkyrka, BIS/Bibliotek i samhälle, nr.1/2013, s. 8-10


Bibliotek Bokkyrka diskriminerar barn!


Den FN-artikel som åberopas, men som enligt min mening tvärtom har brutits mot, är alltså den om att alla barn har samma rättigheter och samma värde oavsett ras, hudfärg, kön etc. Förbudet mot diskriminering avser ju negativ särbehandling, i detta fall förment av icke-vita barn. Genom sitt beslut låter de sex biblioteken i kommunen i själva verket inte svarta barn vara lika mycket värda att porträtteras såsom (minst) lika goda, snälla och omtyckta som sina bleka lekkamrater. De diskrimineras härmed i meningen exkluderas.

Svarta Lilla hjärtat är nämligen en mycket trevligare typ än likbleka Liten skär, om vi nu, som jag och 90 procent av de berörda barnen gör, utgår från att alla fem på affischen är djur, samt om även barnen inser att djuren  i filmen och böckerna ”egentligen” ska föreställa barn, d.v.s. är människor i djurgestalt. Detta givetvis också under förutsättning att barnen verkli-gen förstår att den svarta figurens färg skulle vara speciellt betydelsefull i sammanhanget, vilket de allra yngsta enligt det nuvarande forskningsläget oftast inte gör. Påfallande är emellertid att (åtminstone norska) barn i 5-årsåldern såväl som 8-åringar i mindre grad tycks använda personliga erfarenheter i sin förståelse av djurberättelser, än när det handlar om människor (enligt Anne Skarets doktorsavhandling 2011).

Men förstår barnet inte det, kan det ju ej heller uppleva att Lilla hjärtat skulle vara gestaltad på ett förnedrande sätt. För övrigt karikeras och ”missrepresenteras” i så fall även blekhyade etnosvenska barn på dessa bilder, då de likt Liten skär tydligen påstås vara kritvita i ansiktet och ha sylvassa hajtänder. Framställningen använder sig således av rasstereotypa bilder, när vissa ”svarta” illustreras som kolsvarta och vissa ”vita” som kritvita. Bägge hudfärgerna gestaltas med andra ord jämlikt, om än jämlikt överdrivet eller stiliserat.

Fast genom att gömma undan böckerna med den svarta karaktären, behandlar biblioteken i Botkyrka särskilt de svarta barnen bland besökarna sämre än ”vita” barn, som har tillgång till tusentals böcker med ”vita” barn som ses leka med andra ”vita”. Härmed kan svarta barn få intrycket att de inte har samma värde som blekfisar, inte duger som lekkamrater till de blonda och bleka, utan är av en annan sort. Biblioteken särbehandlar med andra ord just dem negativt: barnen får inte ”redskap att växa i stolthet och självkänsla”, för att ”citera” biblio-tekschefen. Även vita barn hindras förstås från att se hur kul olika etniciteter kan ha till-sammans, förutsatt att barnen inte fortfarande är så små att de är ”färgblinda”. 

Biblioteken ifråga behandlar dock särskilt de icke-vita barnen orättvist, d.v.s. diskriminerar dem, på så sätt att dessa i och med utrensningen får ännu färre representationer av sig själva, medan etnosvenska barn har ett stort utbud av bilderböcker med den egna gruppen i huvud-roller. Bibliotek Botkyrka säger sig vilja inkludera alla barn, samtidigt som man i praktiken exkluderar de allra mest mörkhyade genom att inte visa Wirséns bilder av svarta barn som leker jämlikt med ”vita”, ”gula” (Ruta har av somliga tolkats som asiat), ”eskimån” Bosse med sina blåfrusna vattkoppor och lilla, krypande spädbarnet Mask som bara kan orma sig fram.


FN-konventionen tillförsäkrar faktiskt barnet informationsfrihet


Förutom portalartikeln nummer 2 om att inget barn får diskrimineras, vore även artikel num-mer 13 i FN:s konvention om barnets rättigheter värd att betona i sammanhanget. Särskilt då det första stycket i artikel 13 om alla barns informations- och kommunikations-rättigheter: ”friheten att oberoende av territoriella gränser söka, motta och sprida information och tankar av alla slag, i tal, skrift eller tryck, i konstnärlig form eller genom annat uttrycks-medel som barnet väljer”. 

Det tillåts nu barnen inte göra på biblioteken i Botkyrka, eftersom det påstods vara så okom-plicerat att ta beslutet, enligt (den nu pensionerade) bibliotekschefen Margareta Berg: ”Sällan har vi sett ett lika tydligt fall där man så enkelt kan svara på konventionen.” Ett varningstecken brukar annars vara, att framstår någonting som lätt och självklart, är det nästan alltid komplext och ideologiskt. Talet om ”barnets bästa” (i artikel 3) bör dessutom tolkas som ett stoppljus. Uttrycket betyder ”i praktiken” absolut inget annat än vad användaren av det vill att det ska betyda. Formuleringen är överhuvudtaget inte applicerbar på biblioteksväsendet och aldrig avsedd att garantera ”det allra bästa ur barnlitteraturen”, så som antyds i citatet ovan ur Bibliotek i samhälle nr. 1/2013.

Också denna barnrättighet, missvisande kallad ”yttrandefrihet” vilket halverar artikelns innebörd inkluderande att också TA EMOT andras ”yttranden”, får förvisso enligt FN ibland inskränkas (och inskränks onekligen dagligen). Ty, hävdar artikel 13:s andra stycke, yttrandeofrihet är OK när det som barnet yttrar eller tar emot t.ex. inte ”respekterar andra personers anseende”. 

Med tanke på hur lättkränkta vuxna idag är, lär barn därmed inte ha rätt att ta emot nästan någon information eller några kulturprodukter alls. För ”barnet förstår ju inte sitt eget bästa”, det gör bara dess vuxna förmyndare och andra vuxna. Detta blev onekligen ytterst uppenbart i hela kampanjen mot Lilla hjärtat.

Att bibliotekschefen Berg slutat, har inte förändrat någonting. Biblioteksledningen och de sex chefsbibliotekarierna i Botkyrka var också 2014 överens om att bland annat Astrid Lindgrens Pippi Långstrump i Söderhavet (se nedan) är oförenlig med förbudet mot diskriminering och principen om alla barns lika värde i FN:s barnkonvention. Även i mitten av januari 2016 säger verksamhetschefen Anja Dahlstedt att beslutet rörande Lilla hjärtat ”i första hand utgått från artikel 2 om att ingen ska diskrimineras”. Detsamma gäller får man förmoda för de tre senast censurerade barnböckerna.

Jag vill därför rekommendera de biblioteksansvariga att läsa den långa versionen av konventionstexten. Då upptäcker man att det i artikel 2, som alltså främst åberopas, står: ”Konventionsstaterna skall respektera och tillförsäkra varje barn inom deras jurisdiktion de rättigheter som anges i denna konvention utan åtskillnad av något slag” (min kursivering). Detta gäller givetvis även rättigheterna i artikel 13. Dessutom vill jag påpeka att det i dess andra stycke bara medges nedan preciserade undantag.

Artikel 13, stycke 2, i konventionen om barnets rättigheter lyder nämligen:


"Utövandet av denna rätt [att söka, motta och sprida information inklusive i konstnärlig form] får underkastas vissa inskränkningar men endast sådana som är föreskrivna i lag och som är nödvändiga (a) för att respektera andra personers rättigheter eller anseende; eller (b) för att skydda den nationella säkerheten, den allmänna ordningen (ordre puplic) eller folkhälsan eller den allmänna sedligheten."


Det är i Sverige veterligen inte föreskrivet i lag att svarta ej får skildras som svarta. Är det verkligen den nationella säkerheten, allmänna ordningen eller folkhälsan som Bibliotek Botkyrka haft i åtanke, när Lilla hjärtat plockats undan?



Indianface?


Botkyrkabibliotekens ledning har alltså inte inskränkt sin uppröjning till de sex böckerna av Stina Wirsén, utan även förpassat tre andra böcker för barn till magasinet eller rent av till ännu hetare ställen, om man får tro denna artikel som av någon anledning publicerats i den norska tidskriften Samtiden (nr. 4/2015), trots att den borde få spridning i Sverige: 

”I oktober 2014 beslutar ledningsgruppen för de sex biblioteken i Botkyrka kommun att gallra bort och kassera Astrid Lindgrens Pippi Långstrump i Söderhavet. Förekommer berättelsen som del i någon samlingsutgåva ska också samlingen förstöras.

Alla chefsbibliotekarier har deltagit i bedömningen av boken. Anna-Stina Takala, verk-samhetsutvecklare och ansvarig för utformningen av Botkyrkas biblioteksplan, samman-fattar sina intryck: ’Det finns inget n-ord kvar i boken, men det känns riktigt obehagligt att bläddra i den. Söderhavsborna framställs som undergivna de vita människorna, som genast när de kommer dit blir hyllade som kungligheter. Inte kan ’kurrekurredutterna’ tala ordentligt heller. Det är väldigt känsligt att ge sig på Astrid Lindgren, men jag tycker att denna specifika bok inte är kompatibel med vårt interkulturella förhållningssätt.’ […]

Två andra utrensade böcker är Pernilla Stalfelts Färgerna och Lisa Bjärbos Eddie får en lillebror. Färgerna därför att boken ’innehåller stereotyp av amerikanska ursprungsfolk som får illustrera färgen röd’ och för att där finns mycket ’problematik på normkritisk nivå. Stalfelt skriver ’skär som en bebismage’, något som biblioteket kommenterar; ’alla bebisar är inte rosa’.

Lisa Bjärbos Eddie får en lillebror döms ut därför att innehållet är ’stereotypt’ och alltige-nom ’stötande’ ur rasifierades perspektiv. Till grund för beslutet ligger den analys som barn-bibliotekarien Laura Purdy gjort. Purdy menar att boken genomgående innehåller ett mycket stötande element, nämligen att huvudkaraktären Eddie uppträder blackface (eller mer speci-fikt, ’indianface’) och leker ’indian’ iklädd ’indiandräkt’. I en bok för småbarn anammas därmed ett historiskt sätt att förminska och dehumanisera ursprungsfolk genom att framställa deras kulturella och religiösa yttringar som vilda och primitiva. Ursprungsfolkens språk förlöjligas som obegripliga nonsensläten, som ’WOA-OA-OA.

Purdy finner det stötande att Eddie, iklädd ceremoniell indiandräkt, beter sig som en vilding. En sådan indiandräkt är en parodi på den religiösa klädsel som varit en viktig symbol för somliga nordamerikanska ursprungsfolks kamp mot kolonialismens tvångskonvertering och identitetsförvrängning. Att använda vitala nationer av levande, kämpande människor till fantasigestalter som inte längre existerar är ett sätt för nykolonialister att oskadliggöra motståndare och urholkar deras nutidsidentitet. Purdy påminner om att Sverige har ett eget kolonialt arv av ockupation och kulturella övergrepp gentemot samerna” (Alcalá 2015).

I fallet med Pippi Långstrump i Söderhavet har det uppenbarligen inte varit tillräckligt att göra som i det andra förhållningssättet ovan, d.v.s. rensa ut äldre tiders idag oacceptabla ordbruk av typen n-ordet. 


Rasifiering?


Vad Eddie-boken av de påstådda "nykolonialisterna" Lisa Bjärbo & Jesús Verona (2013) anbelangar, är det riktigt att berättelsen handlar om en pojke på cirka 2,5 år som har två blå kritstreck på varje kind och en fjäderskrud på huvudet, samt i handen ibland en tomahawk. I bakgrunden finns på två av uppslagen även ett ”indiantält”, dessutom före-kommer pilar och en pilbåge.

Eddie har troligen fått dessa indiangrejer av sin svarthåriga pappa, som mycket väl skulle kunna ha sitt ursprung i sydamerikansk ursprungsbefolkning av typen "pueblos indigenas". Kanske med förfäder från Mapuche-stammen i Chile. Purdy utgår i dock sedvanlig ordning från att USA är alltings mått, när hon talar om ”indianface”. Bedömningen backar således, precis som skedde i fallet med Lilla hjärtat, upp amerikansk kulturimperialism. 

Mest troligt har någon av Eddies föräldrar introducerat utklädningsklädseln och lektemat. Oavsett varifrån en 2-åring kan ha fått idén till ”indianlek”, då denna numera svårligen kan tillskrivas filmer eller tv-serier, är det långsökt att tolka barnets ”vilda och primitiva” lek och 2-åringens språkförmåga som förlöjligande eller ett sätt att avhumanisera en ursprungsbe-folkning. Onekligen torde en 2-4-åring emellertid estetiskt uppskatta de färggranna fjädrarna förutom pilarna, med tanke på intresset i denna ålder för färger och pinnar. 

Kritiserar eller hånar verkligen barnet, eller dess föräldrar som försett sitt barn med lekut-styrseln, den grupp som via barnet blir lekens protagonist? Cowboylekar borde väl vara värre, då den amerikanska urbefolkningen där är måltavlan. Har Botkyrka även rensat ut Lucky Luke-albumet Apacheklyftan (1971)? Barnets lek är väl snarare en hyllning till den som det leker att det är?

Ett litet barn ur den eventuella ursprungsbefolkningen ifråga, iklädd samma krigsskrud som Eddie, skulle för övrigt i så fall också det uppfattas som stötande och förminskande, då endast framgångsrika äldre manliga hövdingar har tillåtits ikläda sig huvudbonaden. Men förvisso är lekutstyrslar inte sällan stereotypifieringar eller karikatyrer av olika raser eller grupper typ cowboys, tjuvar, poliser och ”indianer”, däremot inte rasistiska stereotyper eller könsdiskriminerande i fallet med exempelvis häxor på Halloween eller klantiga poliser.

Min huvudinvändning riktas emellertid mot slutsatsen att innehållet skulle vara stereotypt och alltigenom ’”stötande’ ur rasifierades perspektiv”. Här, precis som i andra antirasistiska sammanhang, tolkas nämligen begreppet ”rasifierad” som en identitetsbeteckning på en grupp människor. Det är det dock inte fråga om. Begreppet avser heller ingen egenskap. 

En definition av rasifiering lyder: ”de processer som strukturerar sociala relationer mellan människor utifrån kulturella och biologiska attribut på så sätt att de definierar och konstrue-rar sociala kollektiv som ’ras’kollektiv” (Pettersson 2006:152, som citerar och översätter Molina i Bortom Vi och Dom, 2005:97, som i sin tur citerar Carter, Green & Halpern 1996:136-137). Här framhävs alltså processer, inte grupper.

Rasifie­ring syftar på hur oftast verbala, men även visuella eller auditiva (t.ex. musik), ras­mar­­­­körer tillskrivs medlemmar ur minoritetsgrupper av mäktiga överordnade (d.v.s. oftast ”vita”) grupper, i syfte att utöva symbolisk makt eller dominera. Rasifiering sker även mellan ”bruna” och ”svarta”, exempelvis på Jamaica, där det ansetts finare att vara brun än svart. Också i debatten kring Lilla hjärtat verkade det som att brun hud i Sverige anses vara att föredra även enligt dem som kallar sig svarta. I Eddie får en lillebror är det det däremot aldrig fråga om sådan rasifiering.

Inte heller i fallet med lille Eddies ”indianlek” förknippas någon person eller grupp med denna fantasifigur, utan förlagan är helt och hållet fiktiv och populärkulturell: ”indianer” & ”vita” på film, tv och i litteratur. Att fantasifiguren tidigare verkligen skulle ha existerat, men inte längre gör det, kan inte heller det tas på allvar i denna analys. Varken 2-åringen eller bilderboksskaparna torde hur som helst uttala sig om något nordamerikanskt ursprungsfolk. Hörskådande barn till högläsning ur bilderboken tolkar definitivt inte heller in några sådana. Bilder ur boken Eddie får en lillebror kan (kunde åtminstone 18 januari-16) beskådas på


Självcensur?


Huruvida det magra nya utbudet av svenska bilderböcker (som ska tas upp i kommande blogginlägg) tillkomna efter rasismdebatten 2012 är att betrakta som självcensur eller har andra skäl, vet förstås inte jag. Vad jag däremot vet, eftersom jag hört personerna ifråga själva säga det, är att en handfull svenska illustratörer är rädda för att gestalta svarta barn och riskera ett mediedrev. Man vet helt enkelt inte vad som eventuellt kan anses vara fel eller rent av kränkande och avstår då hellre helt.

Jag ska heller inte sätta etiketten ”självcensur” på författaren Lisa Bjärbos reaktion (mail 17/1-16) på Bibliotek Botkyrkas dom över Eddie får en lillebror, men tror att svaret är typiskt för förhållningssättet hos de flesta barnboksskapare idag. Man tänker sig numera mera noga för, på gott och ont:

”Det var naturligtvis verkligen inte min avsikt när jag skrev boken att Eddies lek (eller utklädnad) skulle uppfattas som stötande. För någon. Jag ville beskriva en liten människas lek (han leker ju förutom indian även kurragömma, kör rally med sin dockvagn, hoppar i soffan, läser bok). Och för mig beter han sig inte som en ”vilde”. Han beter sig som en 2-åring som just fått ett syskon och är obalanserad på grund av det. Indianfjädrarna i håret hade lika gärna kunnat vara ett prinsessdiadem eller en hatt - han hade betett sig på samma sätt ändå. 

Men jag tycker ändå när jag läser artikeln att Botkyrka bibliotek har en poäng i sitt omdöme, och mycket har hänt (både i mitt huvud och i debatten och samhället) under de snart fyra år som gått sedan jag skrev texten. Tur är väl det! Att man lär sig, menar jag. Idag hade jag valt en annan lek åt Eddie, och låtit honom klä ut sig till något annat än indian. Det är inte viktigt vare sig för handlingen i boken eller för mig att han leker just indian – och uppfattas det som kränkande så tycker jag det är både dumt och onödigt att ha med det. […]

Tänker att litteraturen (livet!) skulle bli helt ointressant om den pressades in i en helt korrekt mall, som inte kunde uppröra eller stöta någon. Men med det sagt så tycker jag verkligen inte det skadar att försöka vara inkluderande. Så långt man nu förmår! Vi har ju hela huvudet fullt av fördomar och stereotypa bilder, vare sig vi vill eller inte, och uppenbarligen är det svårt att sudda bort dem.”


Botkyrkas bibliotekarier i behov av trygghetsmall


I vad mån biblioteksledningen hade rådfrågat personalen och hade denna med sig i utrensningsaktionen, framgår inte, men artikeln i Samtiden fortsätter:

”[…] Dock, ute på biblioteksfilialerna finns personal som är bekymrad över hur man för låntagarna ska förklara bortgallringen. Biblioteksledningen beslutar då att utarbeta en mall för att ’personalen ska känna sig trygga att svara på frågor’. Innan mallen slutligen formu-leras har många intrikata spörsmål avhandlats: ’Kan man skriva: Varför vi inte behöver ha Lilla Hjärtat i biblioteken. Eller Varför vi tar bort Lilla Hjärtat […]. Ordet ’gallra’ är ok som fackord i biblioteken.  Men för allmänhetens öron har det fel klang. Nästan lika illa som ’portar’ […]. En annan punkt som är viktig externt är att varje folkbibliotek alltid gör ett urval, inte har allt […]’” (Alcalá 2015).

En yttrandefrihetsfråga för barn görs helt sonika till en informationsproblematik för personalen. Idag prioriteras tryggheten ofta framför en levande och ifrågasättande biblioteks­debatt. Är någon ens förvånad längre?

Jo, som tur även många kloka bibliotekarier, som redan när det begav sig var ytterst kritiska till både debatten och censur. Ännu fler är det idag. Den yrkesgrupp som dock särskilt ska ha en eloge är barnboksförfattare, varav ett antal 2012 till skillnad från merparten bilderboksillustratörer offentligt stod upp för yttrandefriheten såväl som för Lilla hjärtat specifikt. Författaren Tuija Nieminen Kristofersson kan tas som ett mer nyligt exempel, då hon som reaktion på Alcalás artikel i Kristianstadsbladet (27/8-15) betonade att det leder fel att börja rensa ut böcker med budskap som inte passar för dagen. Hon skriver:

"Var ska man dra gränsen – som kvinna kan jag känna mig kränkt av en massa olika beskrivningar av kvinnor i litteraturen genom tiderna. Eller litteratur som innehåller skildringar av övergrepp på barn eller av religioner med en konstig kvinnosyn eller nedsättande om judar eller samer. Listan kan bli hur lång som helst och till sist kommer vi inte att ha en enda bok kvar på våra bibliotek om detta slags censur ska bli konsekvent."


De övriga möjliga förhållningssätten, nummer 2-6 i uppräkningen överst, får vänta till närmast kommande blogginlägg, för att detta inte ska utmynna i ännu en roman från min sida.




Referenser

Alcalá, Jesús: Advarsel: rasefare, Samtiden nr.4 för 2015, s.72-80 (har även publicerats i Ystads Allehanda 22 augusti 2015 och samma dag i Kristianstadsbladet, i bägge fallen  under rubriken ”Rasifiering – en svår fråga för kulturen”)

Carter, Bob, Green, Marci & Halpern, Rick: Immigration policy and the racialization of migrant labour: The construction of national identities in the US and Britain, Ethnic and Racial Studies 19 (1996):1, s.135-157 

Pettersson, Tove: Representation av religiös och/eller etnisk bakgrund i domar, sid.147-182 i Jerzy Sarnecki (red): Är rättvisan rättvis? Tio perspektiv på diskriminering av etniska och religiösa minoriteter inom rättssystemet, SOU 2006:30, Stockholm 2006

Skaret, Anne: Litterære kulturmøter. En studie av bildebøker og barns resepsjon, Ph. d.-avhandling, Universitetet i Oslo 2011



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar