Vad gör en illustrerad berättelse rasistisk? Är det texten eller illustrationerna? Eller snarare samspelet mellan dessa? Personligen hävdar jag bestämt att ett utseende i sig inte kan vara rasistiskt. Stereotypt, ja, till och med en karikatyr, men något ytterligare krävs för anklagel-sen om rasism. Den som hävdar att bilden av en viss hudfärg, frisyr, ögonlutning, läppstorlek eller näsa räcker för att betecknas som rasistisk är enligt min mening själv rasist, då innebör-den blir att dessa fysiska drag är fula eller sämre än andra.
Ett utseende i kombination med vissa objekt med starkt symbolvärde eller tvivelaktiga handlingar av eller mot personen i fråga, eller inplacerat i en viss kontext, kan däremot vara rasistiskt, sexistiskt eller någon annan form av kränkning. Detsamma gäller t.ex. i ord påstådda negativa egenskaper hos de beskrivna.
En av de allra första barnböckerna överhuvudtaget med en svart hjälte är Helen Bannermans The Story of Little Black Sambo (London 1899/1976). Den har i decennier både älskats av miljontals barn och från 30-talet och framåt kritiserats av en del svarta i USA. Alltsedan 40-talet har boken bannlysts av många svarta bibliotekarier. I samband med 60-talets medbor-garrättsrörelse och fram till 70-talets mitt tog debatten där borta verkligen fart och det senaste halvseklet har boken fördömts även av en ansenlig skara vita vuxna, med motive-ringen att berättelsen skulle vara rasistisk.
De som kritiserat boken har hävdat att ett par inslag i dess språk är nedsättande och att bildernas självmedvetet naiva stil och berättelsens socio-kulturella antaganden gör den förkastlig. Texten innehåller dock ingen dialekt eller de språkgrodor som svarta annars försetts med i rasistiska texter. Pojken är smart och orädd. Den amerikanska barnlittera-turkritikern Selma Lanes (1971) har menat att den relativt senkomna utbredda kritiken i själva verket rör sig om att boken fått fungera som en syndabock för vitas skuldkänslor för hur de svarta behandlats.
Texten bibehölls, men med början redan något år efter originalet 1899, gavs det i ett flertal länder ut ett antal nya versioner vad bilderna anbelangar, eftersom Bannerman aldrig haft någon copyright till sitt verk. Deras illustrationer var länge betydligt grövre än hennes. Boken kom i svensk översättning 1945 och i en tredje upplaga så sent som 1958. Danskarna var ännu tidigare: 1937.
Även den framstående svenske illustratören Gustaf Tenggren som emigrerat till USA gjorde sin tolkning av texten (1948, omtryckt flera gånger, och översatt till andra språk, t.ex. i svensk översättning av Gösta Knutsson 1952 och på tyska 1958 som Sambo - Das kleine Negerlein). Trots att Tenggrens miljö precis som i originalet är Indien och karaktärerna långt ifrån karikatyrer, möttes boken i USA av kritik p.g.a. den avslutande ”pannkaksscenen”, som obegripligt nog sades vara nedsättande. Stilen hos Tenggrens version kan ses på
Reviderad beträffande illustrationerna
Kontroverserna har hur som helst utmynnat i ett stort antal nya versioner av storyn som oftast bibehållit originaltexten ograverad, men omtolkat denna genom olika försök med mer politiskt korrekta illustrationer. Den senaste av dessa nya amerikanska bildversioner är Christopher Bings (Bannerman & Bing 2003) med exakt samma text, men nya, mer konst-färdiga bilder. Omslagen till de bägge böckerna går att beskåda på Internet. Bings t.ex. på
Bannermans samtliga illustrationer förutom omslaget finns att se (och texten kan även höras bli uppläst på danska i dess helhet) på
Bannermans framsida syns t.ex. på
De australiensiska litteraturpedagogikforskarna Buckland & Simpson (2008) har genomfört en grundlig jämförande analys av dessa bägge versioner med över hundra år emellan sig. Forskarna jämför de värden som uttrycks i berättelserna och visar på ett tankeväckande sätt hur bild och text samverkar, liksom hur illustrationerna inverkar på betraktaren. Deras närmande påminner om Kress & van Leuuvens (1996) Grammar of Visual Design, men har dessutom ett mer lingvistiskt approach än de förras brett retoriska.
Australiensarna betonar vikten av ett fokus på ords och bilders känslomässiga, moraliska och estetiska komponenter: vilka attityder och värden är involverade i berättelsen? De fäster särskild vikt vid det värderingsmässiga: affect (de positiva eller negativa personliga känslor som en karaktär uttrycker direkt eller indirekt), judgement (omdömen om en karaktärs sociala aktning, i förhållande till någon social norm eller moraliska principer), appreciation (av fenomenens betydelse, funktionalitet och estetiska kvaliteter). Jag ska här referera resultatet av deras analys. Men först: vad handlar boken om?
Storyn
Berättelsen handlar om en liten tamilsk pojke vid namn Sambo, som av föräldrarna Svarta Mumbo och Svarte Jumbo styrs ut i splitternya fina kläder av europeiskt snitt: ”underbar röd rock, underbara blå byxor, underbara purpurfärgade skor med mörkröda sulor och foder och ett underbart grönt paraply”. Berättaren frågar retoriskt läsaren av sin berättelse ”Är han inte stilig?”.
(På svenska är ”wonderful” 1945 översatt lite mindre underbart: ”en fin liten rock, ett par fina små byxor, ett fint grönt paraply och ett par vackra gredelina skor” och den retoriska frågan till läsaren lydde här ”Nu var väl Lille Svarte Sambo fin!”. Djungeln kallas i denna version först ”urskogen” och senare fyra gånger bara ”skogen”.)
Sambo spatserar ut i djungeln och konfronteras av en serie farliga tigrar som fyra gånger hotar att äta upp honom, men varje gång ger Sambo tigern ett klädesplagg som ersättning för sig själv. Till slut har pojken inget mer att köpslå med, men vid det laget är tigrarna upptagna av att jaga varandra runt en palm, i kamp om titeln ”Djungelns förnämste”. De smälter av ansträngningen och värmen till slut ihop till att endast en pöl av smält fett (på svenska står ”smör” och på krukan ”tigersmör”) återstår av dem.
Pojken återfår kläderna och Sambos pappa på väg hem från arbetet samlar in tigerfettet och tar det med hem, varpå mamman använder det till att grädda tigerrandiga pannkakor. Sambo sägs äta 169 stycken, för han var så hungrig, föräldrarna långt färre. Läsaren ser dock i Bannermans version bara en mindre hög med pannkakor i bild.
Skotskan Helen Bannerman levde i Indien i drygt 20 år och tigrarna är indiska, men Sambo och hans föräldrar har tolkats både som inhemska och, vad namn och utseende anbelangar, som afrikaner såväl som afrikanamerikaner. Det finns dock inga tigrar i Afrika eller USA, förutom på zoo. I Västvärlden, om än inte i Indien, hade och har namnet Sambo en ned-sättande konnotation använd om svarta och ”mulatter”. Föräldrarnas namn Black Mumbo och Black Jumbo upplevs också som kränkande och hopfogade har ju ”mumbo jumbo” i Väst blivit detsamma som rappakalja, fast denna innebörd existerade ännu inte 1898 och var ursprungligen en term för medicinmän i centralafrika. Indiern Sircar (2004) hävdar att namnet Sambo är en ”förengelskad” version av ett indiskt gudanamn.
Även Sambos enorma pannkakshunger och de överdrivet färggranna kläderna har tagits för förolämpande, liksom det faktum att föräldrarna går barfota. Det gjorde förvisso många fattiga i Indien vid denna tid (Sircar 2004). Dessutom vanärar Sambos golliwoglika utse-ende, med tjocka läppar och putande ögonglober. Således en berättelse om en stereotypt lycklig, oansvarig, girig pajas med föga förebildliga föräldrar, av en nedvärderande författare? Nej, en så ytlig analys duger inte!
Textanalys
Den känsla som berättelsens ord främst förmedlar är otrygghet. Storyn inleds i sedvanlig ordning med ett kort men lyckligt utgångsläge: pojken får nya fina kläder. Detta övergår i en långt utdragen och extremt farlig komplikation, när klädesplagg ett efter ett förloras till tigrarna, för att till sist sluta lyckligt och tryggt. Skurkarna tillintetgör sig själva, kläderna återfås och ett lika sedvanligt festslut tar vid, med åtminstone västerländska barns favoriträtt: ljuvliga pannkakor – i mängder – och pojken återförd till den trygga vardagstillvaron.
Pojkens ständigt upprepade epitet ”Lille” och ”Svarte” Sambo understryker hans sårbarhet, en speciell variant av otrygghet, här dock enligt Buckland & Simpson med positiva snarare än negativa konnotationer. Pojken är aldrig bara Sambo, utan hela tiden benämnd med hjälp av dessa adjektiv. I den skrivna texten är han alltid ett utsatt barn.
Men både ”liten” och ”svart” är dubbelkodade, varför beteckningen blir aningen mer kom-plex. ”Liten” framkallar även en bedömning innebärande hjälplöshet. Det sägs också ”svart” kunna göra, i meningen föra tankarna till fattig socio-ekonomisk status och ett barn med få klädesplagg. Samtidigt inbjuder ordet till en bedömning av personens kompetens: oförmåga eller förmåga, trots detta ofördelaktiga utgångsläge?
Viktigt är nämligen att detta omdöme delvis hänger på läsarens socio-kulturella och ideo-logiska position, snarare än finns tydligt inskrivet i texten (a a:156). Värderingsomdömets potential mildras av att ordet ”stackars” används om pojken varje gång han möter en tiger, vilket förstärker hans otrygghet snarare än hans oförmåga. Det engelska ordet ”poor” kan visserligen betyda både fattig och ”stackars”, men även en vuxen, rik, obeväpnad man torde känna sig otrygg i mötet med en tiger.
I själva verket framkallar texten genomgående en bedömning av Sambos många förmågor: snabbtänkthet, intelligens och mod. Varje gång han möter en tiger köpslår han framgångsrikt för att klara livhanken och visar rådighet och kurage. Han ger prov på sin intelligens genom att övertyga de fyrbenta tigrarna om användbarheten av skorna och paraplyet. Flera positiva beskrivningar av Sambo får alltså läsaren att ta parti för och beundra pojken (ibid). Det är de ”grymma” tigrarna med ”fasansfulla” rytanden som bedöms negativt i storyn, på grund av deras maktöverläge, deras hotfullhet, önskan att vara ståtligast och förnämast och klättra till den sociala hierarkins topp.
När berättaren däremot beskriver Sambo som ”stilig”, är det ett tecken på uppskattning och beundran av hans yttre och inget som pojken själv framhäver. Berättaren är däremot mycket upptagen av att övertyga läsaren om hur ”underbar” varenda klädespersedel är och hur ”ljuvligt” pannkakorna smakar. Den fåordiga berättelsens repetitiva struktur och upprepning av vissa ord påminner om traditionell folkdiktning och användningen av stora bokstäver i viktiga ord som ”Lille” och ”Svarte” understryker deras vikt.
Benämningen ”stackars Lille Svarte Sambo” blir därmed inte något uttryck för nedlåtenhet mot en viss ras, utan fungerar mer som en symbolisk framställning av ett sårbart litet fattigt barn, menar Buckland & Simpson (a a:157). Pojken liknar sagans unge obetydlige bondson, som till sist mot alla odds triumferar tack vare sin list och sitt mod. Bannermans historia följer just detta mönster, vilket gör att den lätt kan uppskattas för sin enkelhet, konstnärlighet och charm. En skandinav kommer osökt att tänka på Asbjørnsen & Moes folksaga med den smarta Lilla Bocken Bruse.
En analys av Bannermans visuella tolkning
Helen Bannermans illustrationer är precis som i fallet med de flesta barnböcker från slutet av 1800-talet ett ackompanjemang till storyn, snarare än någon viktig förmedlare av storyn. Det framgår av bokens minimala format, naiva serieteckningsstil och milda primärfärger, som skänker en genomgående känsla av glädje, de berättarmässiga komplikationerna till trots. De bleka färgtonerna minskar dessutom ytterligare bildernas realism.
Den första bilden av Sambo i sin nya utstyrsel under sitt paraply, och med ett leende från öra till öra, understryker textens glädje och tillfredsställelse. Hans ögon kan dock tolkas antingen som en rasstereotyp, eller som att han förtjust tittar uppåt mot sitt fina paraply – alternativt som illustratörens oförmåga.
När Sambo möter den första tigern, tyder hans ansiktsuttryck på enbart smärre oro. När den andra tigern dyker upp, kikar pojken storögt fram bakom ett träd. Hans förvånade utseende och artighet har en viss charm, som dämpar textens fruktan: ”Åh, snälla, ät inte upp mig!” Vid nästa tigermöte befinner sig pojken uppe på en klippa ovanför tigern, nu med en synvinkel som kan tolkas som överläge, trots den besvärliga situationen. Pojken blir allt mindre rädd för djuren, för varje tiger som han stöter på.
I en annan bild (utan beledsagande text) ses tigern dra i pojkens höftskynke. Denna syn sägs framkalla munterhet hos betraktaren och minska den verbala textens hotfullhet. Distanse-ringseffekten dämpar även det läsande eller hörskådande barnets oro (a a:158). Tigrarna utstyrda i Sambos kläder och skor ger ett lätt löjligt intryck, när en av dem till exempel bär Sambos paraply med svansen bunden i en knut. En annan har pojkens bägge skor på sina öron snarare än till exempel på framtassarna. Sambos förmåga att skickligt hantera de knepiga situationerna förstärker läsarens omdöme om pojkens kompetens och mod.
När Sambo till slut är av med alla sina fina ägodelar, säger texten att han gråtande gick därifrån. Läsaren slipper emellertid se detta illustrerat i närbild och istället bara snett från sidan och på avstånd, dessutom med enorma tårdroppar som är större än pojkens fingrar. Avslutningsvis ses han fullt påklädd och fin igen självsäkert bege sig hemåt efter vunnen strid, utan att för den skull ha stulit tillbaka kläderna eller själv ha dödat tigrarna. En positiv attityd har framkallats vad gäller affect, judgement såväl som appreciation. Med andra ord: levererat känslomässig tillfredsställelse beträffande pojkens förmåga, makt och mod samt rättvisa.
En analys av Bings visuella tolkning
Christopher Bings beslutsamhet att skapa en Sambo som ska motverka Bannermans ursprungliga, påstått problematiska, gestaltning märks redan på omslaget. En självsäker Sambo inramas av en stiliserad boktitel och ett tigermotiv. Det rör sig om en självsäker, streetsmart, realistiskt tecknad pojke som är snygg, verkar stadd vid kassa och sturskt tittar uppåt i en klassiskt mäktig pose, anser Buckland & Simpson.
I ett förord till sin bok säger sig Bing skapa en version som avhjälper Bannermans knapphet vad gäller illustrationerna, som enligt honom inte återspeglar ”berättelsens storhet”. Därför dominerar Bings bilder totalt historien, medan illustrationerna i Bannermans original var helt och hållet underordnade texten. Hon framställde en illustrerad bok, han skapar en bilderbok. Hans bok är i folioformat och gigantisk jämfört med hennes ovanligt lilla format. Hon ville underhålla sina bägge döttrar under en lång tågresa, men övertalades att ge ut berättelsen. Han vill förbättra originalets illustrationer.
Bings version består av en serie dubbla uppslag, där texten är begränsad till den nedre femtedelen av varje sida, i övrigt med överdådiga, smått romantiska bilder. I Bannermans bilder distanseras läsarens synvinkel genom de små bilderna och deras naiva stil. Det är där oftast svårt att avläsa karaktärernas ansiktsuttryck. I Bings ovanligt stora teckningar leds läsarens synvinkel bort från storyn och mot en tolkning av de högst personliga bilderna. Han sätter av och till alla karaktärer i förgrunden, i enlighet med sin tolkning av storyn och anpassar deras storlek därefter.
Berättelsens första bild föreställande Sambo betonar 2003 dennes glädje över de nya kläderna, i en jättebild som nästan hoppar ut ur sidan. Pojkens otrygghet och ledsenhet skildras senare via de enormt stora tigrarnas vildsinthet, medan Sambos slutligen återvunna trygghet gestaltas genom de framträdande föräldrarna på sista sidan.
Sista bilden visar Sambos pappas kraftiga och dominerande rygg, som framkallar en känsla av styrka och beskydd, samtidigt som den minskar ned Sambos oberoende och pojkens egen kontroll över situationen. I Bannermans version är föräldrarna betydligt mer nedtonade, vilket främjar intrycket av pojkens självständighet och kompetens.
Bing förlägger tydligt den realistiskt illustrerade storyn till Indien. Varje sida är full av indiska landskap och kulturella markörer. Det är en vibrerande och högst levande natur, kontrasterad mot övervuxna tempelruiner. Bilderna vittnar, tillsammans med Sambos förlust av kläderna till tigrarna, om en förlorad civilisations forna storhet och samtidigt om krocken mellan civilisation och hotande natur, anser australiensarna.
Adoptivbarn 2003!
En annan brist på samklang uppstår genom Bings val att gestalta Sambo som ett afrikanskt barn, medan mamman och pappan uppenbarligen inte har samma bakgrund. De indiska föräldrarna i turban och sari, landskapet samt övriga indiska detaljer ger intrycket av att sonen är adopterad, menar de båda forskarna. Margareta Sörenson tolkar dock (i Expressen 22/10-12) Bings version av pojken som afrikanamerikan, vad nu USA skulle ha med denna berättelse att göra: ”Där är Sambo fint och realistiskt porträtterad som en individuell afroamerikan”, skriver Sörenson.
Forskarna Buckland & Simpson är av diametralt motsatt åsikt. Denna adoption medför enligt dem att Bings beslutsamhet att återupprätta Sambo och förbättra porträttet av pojken slår slint. Bings Sambo blir dessutom så överväldigad av de nya fina kläderna att det närmar sig vördnadsfull hänförelse, vilket snarast framkallar tankar om pojkens fattigdom och oförmåga. Bannermans Sambo ser däremot bara nöjd ut, när han får sin nya ståtliga stass. Där är det berättaren som verbalt vill dra med sig läsaren.
En jämförelse mellan de bägge böckernas sätt att gestalta förlusten av det gröna paraplyet är illustrativ: Bannermans är en konceptuell, tvådimensionell bild av en tiger som elegant håller paraplyet med sin svans. Framställningen är enkel och smått komisk, men linjer och form är ändå i hög grad stiliserade på ett sätt som antyder viss sofistikering. Tigerns hybris framgår effektivt.
I Bings bild utgör tigern en del av ett tredimensionellt tvåsidigt uppslag, rikt på realistiska detaljer. Här går tigern i riktning bort från betraktaren och håller paraplyet högt i luften, på ett sätt som visar hans genitalier. Detta realistiska djur inplacerat i en fantasisituation ter sig enligt australiensarna klumpigt i jämförelse med Bannermans humoristiska slagfärdighet i återgivningen.
Djärv, handlingskraftig pojke 1899 kontra otryggt offer 2003
På uppslagets högra sida är fokus 2003 på Sambos bedrövelse, efter att ha mist sin sista fina ägodel. Den extrema otryggheten i Bings bild av pojkens ansiktsuttryck ger som huvudin-tryck oförmåga och svaghet. Den Lille Svarte ledsne Sambo som gnuggar sina ögon, klädd i ovårdade underkläder, är i hög grad ett offer, så som Bing utformar honom.
Gestaltningen som enligt illustratören sägs ska syfta till att porträttera en stolt afrikan, blir raka motsatsen. Bilden förstärker pojkens tidigare visade otrygghet, stående under ett hotfullt lejon på en kulle ovanför sig. I Bannermans original var det ju tvärtom pojken som befann sig uppe på en klippa, i bildligt överläge ovanför tigern. Där var pojkens ansikts-uttryck också mer trotsigt, menar Buckland & Simpson (2008:160-161).
Ännu ett tveksamt drag i Bings gestaltning är enligt de bägge forskarna hur den avslutande pannkaksfesten framställs. Sambo sitter vördnadsfullt i yogaställning framför ett bort fullastat med pannkakor, som påminner om högar av guldmynt och för tankarna till en girigbuk. Bannermans Sambo framställs inte som hagalen vid sin visuellt mer modesta måltid, där bara tiotalet pannkakor visas i bild (a a:162). Vi ser också att pojken sparkat av sig de fina skorna och är barfota precis som föräldrarna. Sambos enorma antal inmundigade pannkakor, enligt verbaltexten 169 stycken, fungerar dessutom som overklighetsmarkörer.
Slutsatsen blir att Bannermans bok domineras av Sambos trygghet, medan Bings nya version tvärtom kännetecknas av pojkens otrygghet. Bedömningen av Sambo själv blir att han i ursprungsversionen är djärv och påhittig, medan Bings pojke modell 2003 är ett offer. Omdömet om berättelsen är att originalet är en anspråkslös komisk saga, medan Bings är en historia som strävar efter att vara djupsinnig, dramatisk och konstnärlig.
Forskarna tar inte ställning till huruvida någondera bok är rasistisk. De avslutar istället sin jämförande analys med sammanfattningen, att medan Bing utlovar en smart pojke med självaktning som ska ge berättelsens rykte upprättelse, skapar han i själva verket ett mycket realistiskt skildrat sårbart barn, i händerna på överväldigande och mystiska naturkrafter. Bannerman skissar däremot bara en liten svart pojke, men i och med den anspråkslösa visuella framställningen i överensstämmelse med traditionella enkla berättelsers stil, levererar hon bilden av en mer genuint stark och smart pojke (a a:163).
Med detta lämnar vi nu Buckland & Simpson (2008).
Lille Svarte Sambo är inte alls rasistisk
Personligen är jag mer rättfram och hävdar att i vart fall Bannermans Lille svarte Sambo inte alls är någon rasistisk bok, trots att dess bilder av det svarta barnet onekligen har ett stereo-typt och ibland grovt utseende. Ett utseende är dock i sig inte rasistiskt, utan avgörande är vad det förknippas med och i vilket sammanhang det förekommer. Inte minst viktigt är vad karaktären ifråga gör. Här är Sambo artig, finurlig, smart och modig. Bannermans teck-ningsstil är naiv, vilket däremot inte kan sägas om hjälten Sambo, som alls inte heller är underdånig under någon vit man.
Bannerman var ingen illustratör, utan en mamma som tecknade åt sina 5- och 2-åriga barn. Hennes primitiva stil, i föga subtil gouache (?), anses dock likna Heinrich Hoffmans i Pelle Snusk/Struwwelpeter (1845) och då särskilt påminna om en av dess tio berättelser kallad ”Historien om den svarte gossen”. Litteraturforskare har påtalat likheterna mellan den svarte pojken med sitt gröna paraply och Bannermans Sambo med likaledes grönt paraply. Det spekuleras i att skotskan (född 1862) kan ha mött denna bild i sin barndom. Boken, översatt som The English Struwwelpeter, dök upp i Storbritannien redan 1848 (Brown & Jones 2013). Hoffmanns lilla berättelse, som också den ursprungligen var privat och enbart avsedd för upphovsmannens lille son, går att se och höra på YouTube på
Att boken mot Bannermans vilja genast gavs ut i USA, där särskilt namnet Sambo upplevdes som nedlåtande och förde tankarna till en lojal och förnöjd, men lat, korkad och ständigt leende tjänare, kan inte skotskan lastas för. Hon hade aldrig varit i USA, utan utomlands bara bott på portugisiska Madeira och i Indien. Kritiken mot boken har emellertid initierats i, och senare letts från, USA.
I USA, alltings centrum, misstogs Sambo självfallet för svart amerikan, trots sitt tamilska hår. Lille Svarte Sambo har följaktligen påståtts skildra amerikaner i amerikansk miljö, trots att texten innehåller mängder av indiska ord och företeelser som inte förekom t.ex. på plantagerna i USA och flertalet heller inte i Afrika: “bazaar”, “jungle”, “tiger”, “ghi” (det speciella fett som pappan samlar in i sin mässingskruka), de traditionella unisex skor som kallas ”nagaras”, etc (Sircar 2004:146).
Så varför skulle amerikaner tillåtas ha tolkningsföreträde? Är inte det ett tecken på sentida ”intellektuell kolonialism”? I Bannermans bok är Sambo som sagt långt ifrån någon trög-tänkt, inkompetent uppassare, även om pojken ler när han får nya kläder. Ingen vit överhet finns inom synhåll, ja, inga vita alls. Det finns ingenting i boken som speglar USA. Rasism-kritiken bör istället riktas mot de amerikanska förläggarna och illustratörerna av de många illegala utgåvorna som utnyttjat Bannermans text och namn.
Ursprungsversionen tillhör inte amerikansk litteratur, utan engelsk och kolonialtidsindisk dito. Den dominerande amerikanska tolkningen är ett tecken på transatlantisk kulturim-perialism, framhåller indiern Sanjay Sircar (2004:133). Det har enligt honom funnits afrikan-asiater bland annat i Indien i över 800 år. Bannermans mix av etniska ”negritos” från sydöstra Indien, ”typiska” indiska skor med uppåtböjda tår, europeiska kläder och talande tigrar intresserade av människokläder, som dessutom kan smälta ihop till fett, liksom det enorma antal pannkakor pojken påstås äta, signalerar enligt andra att berättelsen om denne lille hjälte är ren och skär fantasi. Det vet för övrigt vilken 4-6-åring som helst, i vilken miljö som helst. Men tydligen inte vuxna.
Inte heller Bings version kan rimligen anklagas för rasism, men onekligen förstärker hans berättelse inte svarta barns självkänsla lika mycket som Bannermans bok gör.
Andra tolkningar och omdömen
Länge fick Bannermans bok faktiskt ytterst positiv kritik och rekommenderades även av svarta lärare och bibliotekarier i USA. Exempelvis den framträdande svarta bibliotekarien Augusta Baker (1943) såg inget fel med boken om Svarte Sambo vad gällde språk, tema eller illustrationer: ”There is no caricature in the story.”
Runt 1945 började emellertid kritiska röster höras. Argumenten kunde visserligen vara mer eller mindre litterära. En svart bibliotekarie och bibliotekskonsult i New Jersey vid namn Ethel Richard tyckte visserligen att det var en bra berättelse, men upptäckte nedlåtenhet från Bannermans sida då Sambos pappa sägs samla upp tigerfettet från marken, vilket ansågs vara ohygieniskt och ansett som typiskt för någon ”stereotypt smutsig”. Att familjen gräddade så många pannkakor ansågs även det underblåsa föreställningarna om svartas omättliga aptit. Bannerman fick däremot inget beröm för att ha lärt tigrar tala. Hennes bok fanns dock med på listor så sent som 1966, länge som dubbelt rekommenderad för amerikanska skolor och bibliotek, men försvann från kataloglistorna 1971 (Yuill 1976).
Under slutet av 50-talet fram till 1964 förekom svarta barn nästan inte alls i barnböcker, möjligen som en effekt av paret Clarks studier av svarta barn (se mitt blogginlägg om det s.k. docktestet). En dramatisk ökning ägde sedan rum 1969-1975, men då främst i pris-belönta ”kvalitetsböcker”, med ”safe, distant images [..] the depiction of intimate, egali-tarian, interracial interaction and the portrayal of Black adults as focal characters are rare” (Pescosolido m fl 1997).
På 60-talet fokuserades den troligen alltid existerande rasismen mer som ett verkligt problem i USA. Dessförinnan var den ”självklar”. […] when African American challenges to the dominant societal norms are strongest (measured by the numbers of conflicts, protests, and legal actions) Blacks virtually disappear from U.S. children's picture books (Pescosolido m fl 1997). De vita som upplevde sig som progressiva kunde emellertid som ”bevis” för att de inte hade något emot svarta påpeka att de älskade Little Black Sambo, som ju i bokhyllan fick stå sida vid sida med Beatrix Potters Peter Rabbit/Pelle Kanin. Många svarta fortsatte trots kritiken ändå att tycka om boken.
Den före detta Black Panther-medlemmen Eddie Griffin skriver långt senare (6/7-07) på sin blogg om sina glada 40-talsminnen av sin barndoms favoritbok i tredje klass. Han säger sig alltid ha tolkat de fyra tigrarna som vita människor. Besök gärna den webbsida som Griffin där hänvisar till som innehåller hela berättelsen på engelska inklusive alla bilder. Att redan 8-årigen då lästen sin egen innebörd i tigrarna är inte orimligt. Tolkning av böcker tycks annars inte ha varit på modet under vissa decennier. Är det inte heller alltid idag. Dock i Danmark.
Lille Svarte Sambo snarare en frigörelsemyt?
Den danske före detta kyrkoministern och folketingskandidaten för
Danmarks socialliberala parti Radikale Vestre, Johannes Lebech,
skriver i Kristeligt Dagblad (21/2-15) under rubriken Er ”Lille
Sorte Sambo” en frigørelsesmyte eller racisme? om sin polemiskt
alternativa tolkning av ”Lille Sorte Sambo”:
”Jeg valgte at læse hele historien som en symbolsk myte om
imperialismens overgreb over for Den Tredje Verden. Men også
som en myte om den Den Tredje Verdens vellykkede emancipation.
Lille Sorte Sambo skal således forstås som repræsentant for Den
Tredje Verden. Han tilpasser sig i et vist omfang koloniherrernes
kultur i form af tøj, sko og paraply. Men de imperialistiske magter,
symboliseret ved tigrene, frarøver ham alt. De kan imidlertid ikke
enes om, hvem der skal dominere Den Tredje Verden, kommer i
kamp og ødelægger hinanden. Her med en reference til Lenins
forudsigelse om den store imperialistiske krig. Lille Sorte Sambo
udnytter den kamp til sin emancipation og kan sammen med sin
familie nyde friheden og overskuddet i form af de 169 pandekager.”
Således en myt om imperialismens övergrepp på Tredje världen, representerad av Lille Svarte Sambo, men även en myt om Tredje världens lyckade befrielse? Sambo anpassar sig i viss mån till kolonialherrarnas kultur vad kläder och paraply anbelangar, men de imperialistiska makterna symboliserade av tigrarna fråntar honom allt. Stormakterna kan emellertid inte enas om vilket land som ska dominera Tredje världen, utan strider och förgör varandra. Här med referens till Lenins förutsägelse om det stora imperialistiska kriget. Lille Svarte Sambo utnyttjar alltså denna kamp för sin frigörelse och kan tillsammans med sin familj njuta av friheten och överskottet i form av de 169 pannkakorna. Människorna äter så att säga upp tigrarna!
Barns förmodade syn på saken
Barns åsikter om texten framgår delvis redan av försäljningssiffrorna, när boken ett tag var den näst mest köpta, bara efter Bibeln. Skälen till framgången är inte särskilt svåra att lista ut: en ensam, kompetent liten aktör, utan behov av vuxenhjälp eller djurhjälpare, blir alltid populär bland barn. Pojken klarar lätt av den ena absurda händelsen efter den andra. Sambo har dessutom ett lyckligt hem som bas för sina utflykter. Pappa jobbar och köper paraply till sonen, som tillåts vara oberoende och ensam bege sig in i djungeln, utan att någon förälder förmanar honom om tigrarna som lurar där.
Mamma och pappa har också de fina och alls inte pråliga kläder. (Svarta utstyrda i färg-granna kläder brukar annars anses som ”rasistiskt”, ty de har i verkligheten inte alls sådana ”billiga” preferenser.) Det rör sig här inte, som i så många böcker om svarta barn, om någon fattig splittrad familj i ghettot, eller med arbetslös far. Familjen förminskas eller förnedras inte, utan framställs handlingsmässigt på ett positivt sätt, även om kritiker menat att de utseendemässigt är fula. Också ”fula” människor är väl i så fall värda att framställas som goda och kompetenta.
Förutom det barnvänliga, repetitiva språket och de enkla teckningarna är boken en föga sentimental berättelse. Inte minst saknar den tillkomsttidens sedvanliga moraliskt uppbygg-liga ton, även om den kan sägas antyda att man inte ska vara fåfäng. Barn antas visserligen inte kunna inta någon ideologisk position, men det är troligt att de hörskådande eller själva läsande barnen i berättelsen tolkat in äldre mobbare eller dumma vuxna i åldershierarkins topp. I sedvanlig ordning har dock ingen tillfrågat barnen själva om vad de tyckt om boken. Förutom en japan.
Bokens humor enligt japanska 4-åringar och 79-åringar
Den japanske psykologen Kazuo Mori (2005, 2014) har i flera studier och artiklar undersökt skälen till bokens popularitet i Japan, där den gavs ut 1953. Fast då inte med Bannermans illustrationer, utan hennes text i översättning till bilder av en man vid namn Frank Dobias (1927). (Se Frank Dobias’ och många andras framställning av Sambo på Google, med hjälp av sökorden ”Bilder på Frank Dobias 1927”.) Först till hundraårsjubiléet utgavs i Japan Bannermans original 1999.
Alltsedan 1953 hade dock ett 40-tal versioner av boken givits ut i Japan och sålts i över en miljon exemplar, men den ursprungliga Dobias-varianten upplevdes som den ”äkta”. Efter anklagelser om rasism, drog förlaget bakom denna bok 1988 tillbaka den ur cirkulation. År 1997 publicerades dock ånyo tre, inklusive Dobias’ version. Då dök emellertid rasism-argumentet upp igen mot de största japanska förlagen med boken i sin utgivning, nu från vad som (i engelsk översättning från japanskan) kallade sig för “The Association To Stop Racism Against Blacks”. ”Föreningen” ifråga visade sig senare bara bestå av ett gift par och deras 10-årige son och indragningen tycks ha haft mer med copyrightfrågan att göra, än handlat om rasism.
Psykologen Mori (2005) avrasifierade för sitt experiment 1990 själv med datorns hjälp illustrationerna i berättelsen, men bibehöll Bannermans text, frånsett namnen Sambo, Mumbo och Jumbo. I Moris garanterat rasismfria variant är pojken ersatt av en svart labradorvalp vid namn Sampo (som på japanska betyder ”promenera”), men i övrigt är berättelsen densamma som i Dobia-sutgåvan. Mori publicerade 1997 under pseudonym denna Chibikuro Sampo även på bokmarknaden och sålde snabbt över 50 000 exemplar i Japan. (Omslaget med den svarta hunden kan ses på länken till Mori 2014).
Dessa bägge versioner använde Mori sedan jämförande, för att undersöka om den med den svarte pojken skulle vara populärare och tyda på att lustigheten skulle kunna ha sin grund i rasism. Så visade sig inte vara fallet, utan de bägge versionerna med pojken respektive hunden var ungefär lika roliga, enligt de studerade (27 stycken) 4-5-åringarna. Barnen tyckte det var roligast när tigrarna bråkade och jagade efter varandra.
Mori jämförde i ett andra experiment även 4-5-åringarnas uppfattningar med 43 pensionärer med snittåldern 79 år. De varit barn under Japans imperialistiska era och hade kanske även tidigare mött boken. Skälet var att se om dessa nu föredrog den ursprungliga, senare såsom rasistisk bedömda, Dobiasversionen, eller uppvisade en humor färgad av rasistiskt förakt. Så var inte fallet. Storyn var det som var roligt, inte pojkens utseende (Mori 2005).
Ingen av pensionärerna framhöll dock tigerstriden som roligast så som barnen hade gjort, utan istället när tigrarna smälte till fett. Gamlingarna fann det även lustigt när pojken och särskilt hunden tog tillbaka sina kläder, vilket ingen av 4-5-åringarna betonade. Barnen, men ej pensionärerna, fann också slutet med pannkaksätningen vara särskilt roligt.
Decennielångt svart tomrum i barnlitteraturen
Precis som jag befarat beträffande konsekvenserna av kampanjen 2012 mot Stina Wirséns svarta figur Lilla hjärtat, inträdde i USA på 60-talet ett svart visuellt tomrum, tack vare/på grund av den vunna kampen mot Lille Svarte Sambo. Illustrationer av svarta barn i det närmaste försvann ur barn- och skolböcker under en tioårsperiod. När de väl förekom var det i form av alibistiska sidokaraktärer enbart, utan identitet, familj, kultur eller egen röst och betydligt mer underdåniga och försynta än Sambo tett sig. Dessa passiva gestalter var inte precis vad de som kämpat mot Little Black Sambo hade tänkt sig.
Sambo var stereotypt tecknad, visst, men vissa stereotyper kan, som även barnlitteratur-kritikern Selma Lanes (1971:161-162) framhöll, ändå fungera utvecklande och få vanliga, alldeles ”normalt fördomsfulla”, människor att öppna ögon och öron för den verklighet som de annars ej tycks kunna fejsa. Nämligen att de länge inte insett att svarta varit och är människor precis som de själva. Boken visar en kärleksfull hel familj med en svart påhittig och modig pojke, som även har breda läppar. Precis som alla andra talar han och äter han pannkakor med hjälp av dem.
Begreppet ”politiskt korrekt” existerade inte när jag själv 1968 kom som stipendiat till ett amerikanskt universitet i mellansödern. Jag har dock personligen inget emot företeelsen om man med detta menar att undvika att negativt särskilja människor utifrån grupptillhörighet, annat än just i fallet med kulturprodukter såsom litteratur och filmer. Äldre epokers berättelser ska inte rensas på idag otrevliga associationer, ty då kan vi aldrig begripa historien. Var verkligen Bannermans bok upplevd som rasistisk av svarta, även om rasism länge inte uppfattades som kontroversiellt, är det ytterligare ett tungt vägande argument för att inte redigera bort rasismen.
Dagens produkter ska dock heller inte tolkas utifrån bilders eller ords forna innebörder. Vill vi dessutom hävda allas likhet, måste även svarta, muslimer, samer, invandrade och utvandrade av alla möjliga etniciteter och kulörer tåla att bli utsatta för mild och välmenande humor, utan att detta för den skull ska betecknas som rasism. Märk väl: humor inom rimliga gränser, som jag anser inte är överskridna i berättelsen om Lille Svarte Sambo.
Det sker däremot utan tvekan i exempelvis Tintin i Kongo (1931), i Babars barn på äventyr (1950) och i Roald Dahls bägge första versioner av Kalle och chokladfabriken i USA (1964) och Storbritannien (1967). Se vidare mitt blogginlägg 1/1-16 om Roald Dahls grova rasism i Charlie and the Chocolate Factory som rentvättades först 1973, samt Rönnberg 2013.
Referenser
Baker, Augusta: Reading for democracy, Wilson Library Bulletin, oktober 1943
Bannerman, Helen: The Story of Little Black Sambo, sid. 9-15 i: H Bannerman (red): The Little Black Sambo Story Book, New York: Buccaneer Books 1976 (originalet utgivet 1899)
Bannerman, Helen: Historien om Lille Svarte Sambo, Stockholm 1945 (en fjärde svensk upplaga kom så sent som 1963.)
Bannerman, Helen & Gustaf Tenggren: Little Black Sambo, New York: Simon & Schuster, Little Golden Library Edition 1948 (översatt till svenska som Svarta Sambo av Héléne Bannerman & Gustave Tenggren, med svensk översättning av Gösta Knutsson Stockholm: Folket i bild 1952)
Bannerman, Helen & Bing, Christopher: The Story of Little Black Sambo, NewYork: Handprint Books 2003
Brown, Jane & Jones, Gregory: The English Struwwelpeter and the birth of international copyright, The Library 14 (2013):4, s. 383-427
Buckland, Corinne & Simpson, Andrew: Savvy Sambo: Appraising an Icon, sid. 149-164 i: Len Unsworth (red): New Literacies and the English Curriculum. Multimodal Perspectives, London: Continuum 2008
Kress, Gunther & van Leuuven, Theo: Reading Images: The Grammar of Visual Design, London: Routledge 1996
Lanes, Selma: Down the Rabbit Hole. Adventures & Misadventures in the Realm of Children's Literature, New York: Atheneum 1971
Mori, Kazuo: A revival of Little Black Sambo in Japan, Advances in Literary Study 2 (2014):1, s.9-11 http://www.scirp.org/journal/als) http://dx.doi.org/10.4236/als.2014.21003
Mori, Kazuo: A comparison of amusingness for Japanese children and senior citizens of the story of Little Black Sambo in the traditional version and a non racist version, Social Behavior and Personality 33 (2005):5, s.455-466
Pescosolido, Bernice, Grauerholz, Elizabeth & Milkie, Melissa: Culture and coflict: The portrayal of Blacks in U.S. children’s picture books through the mid- and late twentieth century, American Sociological Review 62 (June 1997), s.443-464
Rönnberg, Margareta: ”-Lilla hjärtat är en mullvad” –”Nä, pengvin!”. En studie av kontroversen kring Stina Wirséns filmfigur, Visby: Filmförlaget 2013
Sircar, Sanjay: Little Brow Sanjay and Little Black Sambo: Childhood reading, adult rereading; Colonial text and postcolonial reception, The Lion and the Unicorn, Volume 28 (2004):1, s.131-156
Yuill, Phyllis: Little Black Sambo: A Closer Look, New York: Racism and Sexism Resource Center for Educators 1976
