Lars H Gustafssons nya bok RELATIONSREVOLUTIONEN

Igår läste jag den pensionerade barnläkaren Lars H Gustafssons (LHG) nya bok, främst för att jag var nyfiken på hur han skulle ta upp, och förhoppningsvis bemöta, läkarkollegan David Eberhards stort uppmärksammade bok Hur barnen tog makten. Utifrån den utgångs-punkten blev jag besviken, men det är ju inte Gustafssons fel utan helt och hållet mitt eget. 

LHG är uppenbarligen en försiktig och vänlig själ och tycks till och med mena att männis-kan äger en själ. Således ingen debattör eller revolutionär i sin syn på relationen mellan barn och vuxna. Han omnämner knappt Eberhards bok annat än på en sida (39), där han skriver att det ”kanske” är förvånande att kollegan (och möjligen också någon/några kognitionsfor-skare?) beskriver samspelet mellan barn och vuxna som en maktkamp mellan fiender. 

Fiktioner

LHG verkar så aggressionshämmad att han inte ens vågar stå för att han i realiteten ändå syftar på Eberhard på sidorna därefter (40-43), utan skapar en fiktiv forskningsrapport utan namns nämnande om maktförhållandena i landet. En utländsk forskargrupp, i vilken han själv givetvis fått ingå som konsult, har undersökt tillståndet i Sverige där minoriteten Barnen påstås ha gripit makten från majoriteten Vuxna och utövar terror. Rapportens slutsats blir i denna parabel självfallet att åldersmaktsordningen är orubbad.

Just detta med förekomsten av fiktioner i boken är något som stör mig och troligen andra med arbetarklassbakgrund: oss som vill ha fakta, referenser till forskning, dokumentärer eller åtminstone dokusåpor. LHG kreerar tre slags påhittade experter som ska få exemplifiera tre förhållningssätt till barn historiskt, av honom kallade vägar, beträdda åtminstone av de filosofer som eftervärlden känner. Därefter ska han sedan presentera John Walls och sin egen, fjärde väg: ett slags sammanfogning av de övriga tre.

Istället för att som i facktidskrifter avidentifiera reella barn, beskriver han sitt sätt att relatera ”cases” som att skapa en ”litterär” kalejdoskopmodell sammansatt av skärvor från olika faktiska barn-förälderrelationer, händelser och situationer som han mött i sin praktik. Denna modell har han även använt i andra böcker. Också de fall som de tre påhittade auktoriteterna (läkare/kognitionsforskare, familjeterapeut respektive utvecklingspsykolog) ska ta ställning till sägs vara lätt redigerade brev från frågeställare i sinnevärlden, men förlorar därmed för mig också de genast i autenticitet.

”Tre vägar”

LHG redogör i bokens första halva alltså för tre vägar, även kallade ”traditioner” i ”samspe-let mellan barnet och den vuxne” (22), som jag personligen skulle benämna tre ideologier eller perspektiv på barn. Samt beskriva med verb som är betydligt mindre ömsesidiga än ”samspel” antyder, om än inte krigiska. Det rör sig i stort sett om ett referat av religions-filosofen John Walls beskrivning (2008) av tusentals år av medelålders eller äldre mäns yttranden om hur barn ”är” och ”bör” behandlas. 

Dels uppifrån-och-nedtänkandet inom olika västerländska religioner, där barn förment födda onda eller ansedda som barbariska ska civiliseras ovanifrån av Gud, förnuftet (= kognitions-teoretiker?) eller traditionen, via föräldrautförandets fostran: förr genom att piska Djävulen ur den lilla, numera snarare upprätta och övervaka ”regler och gränser”. 

LHG:s beteckning för detta vuxencentrerade, framtidsorienterade perspektiv på barn är ”Barnet som ska fostras”. För ”föräldrarnas bästa” håller LHG med om att delar av traditionen ifråga har visst värde, eftersom den stärker fostrarnas tillit till sig själva och gör dem ”tydliga”. Till fördelarna med denna auktoritära fostran hör tydligen också insikten om att alla inom sig har ondska (37). Personligen vägrar jag gå med på att människor har någon inneboende ”ondska” och att det snarare handlar om skadliga relationer, som kan ge upphov till barnets fullt begripliga reaktioner. 

Den andra vägen är ytterligare ett ursprungligen religionsdominerat synsätt, nu inte främst influerat av Gamla Testamentet (finns dock även i Första Moseboken) utan det Nya: en nerifrån-och-uppversion där barn anses stå närmre Gud än vuxna gör, vilka därför borde lära sig av de medfött goda, oskuldsfulla barnen. Åtminstone enligt några teologer, som man dock kan betvivla själva tagit hand om några barn eller nått ut till särskilt många faktiska fostrare. I linje med Walls formulering kallar LHG detta barnfokuserade, nu-inriktade förhållningssätt för ”Barnet satt på piedestal” – en rubrik han själv misstänker är fel, men ändå använder.

I sanningens namn ska sägas att LHG i detta sammanhang (55) ännu en gång faktiskt omnämner David Eberhard, eftersom kollegan menar att anhängare av detta perspektiv på barn på ett naivt och farligt sätt idealiserar de små. Närmandet, som i diskursanalys snarare brukar benämnas Det Kompetenta Barnet, är det enda av de tre perspektiven som försöker betrakta händelserna ur konkreta barns synvinkel och leva sig in i hur barnet kan uppleva de problematiska relationerna.

Den tredje vägen kallar LHG för ”Barnet på utvecklingsresa” och företräds givetvis av utvecklingspsykologen. Även Wall har denna beteckning för barnets växtpotential. Utvecklingspsykologin anser sig emellertid veta vad som härvidlag är ”normalt” och resans slutstation, fullvuxenhet, som om denna vore för evigt fastlagd och spåren inte skulle kunna förlängas till nya hållplatser. Även denna väg är vuxencentrerad, i den meningen att resan mot det vuxna förnuftet prioriteras. Det rör sig om ett slags absolut kunskap som Wall rent av kallar för en ”-ism”: ”utvecklingsism” som betraktar barn som ännu inte fullt mänskliga varelser, utan blivande sådana (= vuxna) på genomresa i olika ”faser”. Det rör sig alltså om ett framåtblickande och i grunden vuxencentrerat synsätt som mindre intresserar sig för barnets nu.

(Den tänkta) familjeterapeuten (vägen nummer två) som betraktar problem ur det specifika barnets perspektiv, tar barnet på högsta allvar och hävdar att det är mer kompetent än man tror, antyds också enligt LHG idealisera och övervärdera barnet, hur man nu kan veta det. Jag får intrycket att det tredje synsättet däremot anses ”rätt” kunna uttala sig om ”typbarnet” och kunna avgöra var på modellresenärens färd som det enskilda barnet just nu befinner sig och hur långt det har kvar att färdas. Inte minst med hjälp av medicinsk hjärnforskning och kognitionsforskning tros denna väg tydligen vara den rätta att slå in på tills vidare. Men kanske undervärderas här barnet, som dock ibland rent av tycks ha ”ondska” i sig, i form av så starka krafter att föräldrarna inte klarar av att bemästra dem. 

Den fjärde vägens barnsyn – ”relationsrevolutionen”

Så kommer vi slutligen till den fjärde vägen, men förväntar sig någon en omvälvande nyhet, lär vederbörande bli besviken. Alla tre vägar ovan plus FN:s konvention om barnets rättig-heter bildar tillsammans tydligen det nya revolutionerande synsättet. Jag får faktiskt leta efter vad LHG kallar detta perspektiv på barn, men möjligen är det ”Barn är människor”, eller så har han inte döpt det. Observera att han nu talar i pluralis, medan de tre tidigare resorna haft bestämd form singularis (”barnet”). Han kommer givetvis här precis som John Wall in på FN:s konvention om barnets rättigheter.  

Eller så är beteckningen på korsväg nummer fyra just ”Relationsrevolutionen”, som förstås inte passar in i mönstret med ”Barnet som (relaterar/revolterar?)”. Här ska nämligen barnet varken vara subjekt eller objekt för fostran, utan förbindelsen mellan barn och vuxen framhållas. Wall kallar för sin del detta nya perspektiv på barns rättigheter postmodernt etiskt. Kännetecknande för postmodern/poststrukturalistisk teori är begreppet den Andre, som syftar på mångfald, olikhet, allas unikhet. En fokus på just detta kan förändra synen på barns möjligheter till mänskliga rättigheter och samhällsdeltagande, menar Wall. Fast i detta fall avses mänskliga rättigheter definierade på ett nytt sätt, utifrån en ”väv av annanhet”, där vi alla är Andra. 

Wall är teoretiker och teoretiserar om barndom, LHG främst praktiker som talar om indivi-duella barn och barnrättigheter. LHG:s ärende är inte främst etiskt eller politiskt, utan han håller sig kvar inom familjen, inriktad på ”mötet mellan barn och föräldrar”, medan andra vuxna bara anas i periferin och ”samhället” knappt syns till alls. 

Childism/Barnism

LHG talar också han om ”de andra”, men inte på ett postmodernt utan ”modernt” sätt: det krävs en ”revolution i vårt tänkande som leder till insikten att ’de andra’ inte finns, mer än som ett påhitt, en social och politisk konstruktion. Det finns inga andra. Det finns bara ’vi’” (194). Han syftar här främst på flyktingar vid Medelhavet, men i vidare bemärkelse uppen-barligen på alla marginaliserade, utstötta, fattiga, under-ordnade. Detta vet "vi" ju alla redan, sedan lång tid tillbaka, men har vi för den skull ändrat vårt agerande? Krävs det inte mer för det?

LGH vill tydligen heller inte importera John Walls begrepp ”childism” som han funnit problematiskt (Gustafsson 2016:110f), därför att det känns ovant och för att en amerikansk psykoanalytiker (Young-Bruehl 2012) använt det på ett märkligt sätt, för det som ibland brukar kallas för barnrasism: således analogt med sexism och rasism. Varför skulle hennes högst problematiska användning få styra Gustafssons logik?

Elisabeth Young-Bruehls bok och begrepp Childism handlar om barnmisshandel, försummelser av och fördomar om barn. LHG anser att Young-Bruehl står för en ”djupare analys” av dessa fördomar än vad Wall gör. Fast denne analyserar över huvud taget inte fördomar, utan sjösätter en relationsteori med ett logiskt begrepp vars innebörd är diametralt motsatt Young-Bruehls "childism". Hon tycks i själva verket egentligen avse adultism, i betydelsen vuxnas vanföreställning att (medel)hög ålder "självklart" skulle vara överlägsen låg ålder (såväl som överlägsen mycket hög ålder) och att vuxna därför får agera precis som de vill mot barn (och gamlingar): fördomsfullt, våldsamt, vårdslöst etc.

Låt oss därför bena upp det hela: förtryck, diskriminering eller negativa stereotyper av någon p.g.a. vederbörandes kön, i vantron att motsatt kön är överlägset, kallas sexism och påtalas/motverkas av feminism; förtryck etc p.g.a. någons ras/etniska tillhörighet utifrån missuppfattningen att ens egen ras/etnicitet skulle vara överlägsen benämns rasism och motarbetas av postkolonial rasteori; dito förtryck etc p.g.a. någons låga klasstillhörighet utifrån vantron att ens egen medel- eller överklasstill-hörighet är överlägsen kallas klassism och motarbetas av bl.a. socialism; förtryck etc mot någon p.g.a. dennas låga ålder byggande på missuppfattningen att medelålder skulle vara överlägsen benämns alltså adultism och motarbetas av barnism; förtryck etc p.g.a. någons homosexualitet eller annan sexualitet kallas heterosexism och motarbetas av bl.a. queerteori och queerpolitik. Man kan förstås fortsätta uppräk-ningen beträffande andra diskriminerade grupper.

Precis som John Wall (2013) framhåller, avser childism/barnism, feminism, socialism, postkolonial rasteori, queerteori etc (till skillnad från psykoanalytikern Young-Bruehls användning av ordet ”childism”) inte det som gör att någon blir ett offer, utan det som ger respektive grupp aningen mer makt. Detta missar Gustafsson.

Wall kallar sitt etiska perspektiv för"religiöst", men det har förstås ingenting med religion att göra, utan är allmängiltigt. Det gör barn inte bara ”delaktiga”, utan till reella deltagare. Att vara delaktig är inte att vara fullvärdig deltagare, lika lite som gulaktigt är riktigt gult. Ett etiskt perspektiv av barnismtyp ger barn likavärde.

Finns ”de Andra”, eller ej?

Vad innebär då ”childism”? Det är för Wall en metodologi, ett sätt att reflektera över etik i ljuset av barndomsupplevelser. Det är högst politiskt och förutsätter dessutom handling i enlighet med insikten. Är inte bara ett välkomnande av barns röster och deltagande, utan kräver en dekonstruktion av hur företeelser som aktörskap och deltagande hittills alltid förutsatt vuxenhet, d.v.s. utgått från vuxna. Mest barnistiska framsteg har hittills gjorts vad gäller synen på barn som samhällsdeltagare, i och med diskussioner om vad medborgarskap egentligen innebär och kräver. Walls svar är: inte den vuxnes oberoende och autonomi, utan alla människors samberoende och lärande, oavsett ålder. Målet är varken för feminismen eller barnismen att uppnå jämlikhet med män respektive i barns fall med vuxna, utan att i grunden förändra maktstrukturer. 

Relationsrevolutionen är absolut läsvärd, barnsolidarisk och sympatiskt skriven. Exempelvis de fyra Övningarna (83-90) är tankeväckande eller snarare reflektionsväckande. Fast jag är osäker på vem boken egentligen riktar sig till, ty det är ju inte fråga om någon handledning i föräldraskap, som andra böcker av författaren. Det är ovisst om dess innehåll, som redan lärts ut det senaste decenniet på de flesta utbildningar för pedagoger och kurser i barnkultur, intresserar en vidare läsekrets, men det återstår förstås att se. I högskolesammanhang har man visserligen istället talat om ett flertal ”barndomsdiskurser” istället för vägar, utifrån barndomssociologerna James m.fl. (1998) och lusläst FN:s barnkonvention angår högskolan (2003).

Samtidigt som LHG säger att det krävs en relationsrevolution, som möjligen ännu inte är genomförd eller enbart påbörjad, har framställningen ett genomgående allinkluderande ”vi” (ja, vi vuxna, alltså) som tyder på att boken uppenbarligen är skriven för den medelklass som redan delar författarens synsätt vad fostran anbelangar och som således egentligen inte behöver den: ”Hur ser vi egentligen på barn?”, ”Vilket barnperspektiv har vi?” Att denna ”revolution” i teorin såväl som i medelklassvardagen redan tycks ha ägt rum i Sverige, i och med det myckna talet om ”barnkonventionen”, antyder å andra sidan att LHG vänder sig till andra stora, och växande, delar av det svenska samhället. 

Så är vi alla redan lika, eller bör "vi" bli? I den meningen är boken klassistisk, etnocentrisk och vuxenhegemonisk, det vill säga antyder indirekt att underklassen inklusive alla invand-rade också borde ställa upp bakom denna revolution ovanifrån. Således just de är kanske bokens målgrupp, om ”dom” nu alls ”finns”? Framställningen berör vidare bara betydelsen av relationen mellan barn och föräldrar och negligerar helt den ”kamratfostran” som kompi-sarna står för. Hur skulle jämnåriga kunnas mötas på ett samhällsförändrande sätt? Eller riskerar det att bli alltför mycket av revolution?

På denna enda punkt tycks David Eberhard ha rätt när han, närmast i en bisats och helt utifrån Judith Rich Harris, påtalar hur lite föräldrarna faktiskt påverkar sina barn. Framför allt saknar emellertid Lars H Gustafsson John Walls primära fokus: barns relationer till det vidare samhället, i form av etikforskarens betoning av deras människogivna politiska rättigheter redan från födseln, fastän röstsedeln de första barnaåren ska avläggas av föräld-rarna. Att själv rösta vore dock inte alls omöjligt för 5-6-åringar, menar Wall. LHG kan, mest sagt i förbigående, på sin höjd tänka sig sänkt rösträtt till 15 år.

Fast jag är ju också i denna fråga partisk, då jag redan skrivit en bok om barns självklara rättighet att själv avlägga sin röst så snart barnet så önskar, Barns rätt till sin röst (2014). Principiellt ända från födseln, men i praktiken givetvis kanske just med början runt 6 år. Fast med min utgångspunkt accepteras inget föräldraröstande å barnets vägnar, ty det vore att förfela hela tanken med barn som likvärdiga samhällsmedborgare.

Referenser

Gustafsson, Lars H: Relationsrevolutionen. Om mötet mellan barn och vuxna, Stockholm: Norstedts 2016

James, Allison, Jenks, Chris, Prout, Alan: Theorizing Childhood, Cambridge: Polity Press 1998

Young-Bruehl, Elisabeth: Childism. Confronting Prejudice Against Children (Yale University Press, 2012

Wall, John: Human Rights in Light of Childhood, International Journal of Children’s Rights 16 (2008), s. 523–543

Wall, John: Childism. The challenge of childhood to ethics and humanities, sid.68-84 i: The Children's Table: Childhood Studies and the Humanities (2013), red: Anna Mae Duane