onsdag 2 december 2015

Adultonormativitet #15: Oklarhet som högst tveksamt vuxet kvalitetskriterium för ”bra barnkultur”

Inte sällan sägs eller antyds det – av dem som förstår – att det inte är så viktigt att barnen fullt ut förstår vuxnas förment mest högkvalitativa produkter rekommenderade för dessa barn. Barnen sägs ju ha så ”mycket fantasi” att de kan fylla i tomrum och tolka in utebliven information… Barn och vuxna har emellertid exakt lika mycket fantasi, fast i relation till de högst olika erfarenheter som de gjort och därmed kan använda som fyllnadsmaterial. Det är således betydligt enklare för vuxna att tänka vidare, ”fantisera” och ”fylla i” vad gäller produkter för barn.

Inte minst de som framför allt ser sig som konstnärer, men av ekonomiska skäl tvingas ägna sig åt produktion av kulturprodukter och kulturupplevelser för barn, vill dock ogärna ta någon hänsyn till vad barnpublikerna enligt forskningen anses begripa. Kulturskaparna vill hellre få utlopp för sin vision och kreativitet och lita till sin intuition – vara fria. Forskning är ju så tråkigt att läsa och förödande för kreativiteten. 

Som svar till forskare inom t.ex. kognitions- och neurovetenskaplig forskning säger man till sitt försvar att ”alla är olika”, ”alla är individer”, särskilt de själva. Samtidigt infogar man sig gärna i grupper såsom intellektuella, feminister, antirasister eller gayaktivister som motvikt till ”dom Andra” i likartade, men motsatta läger. Man talar gärna om sverigedemokrater, men ogärna om att exempelvis gruppen förskolebarn eller lågstadiebarn skulle kunna ha något som förenar dem. Konkret tänkande och bokstavlig tolkning till exempel för de yngstas del, vilket framgått av några av mina blogginlägg de senaste veckorna. 

Det är förstås en truism att ”alla är olika”, men lika sant är att alla inom ett antal grupper också i hög grad liknar varandra i vissa avseenden. Inte minst barn, beroende på deras likartade ojämlika levnadsvillkor, underkastade bestämmande vuxennormer. Samtidigt kan konstnärerna förmodligen inte förneka att också de själva onekligen gör vissa antaganden om barn såsom grupp, när de förbereder t.ex. en teateruppsättning eller film. Således att även de har hypoteser och drar (ovetenskapliga) slutsatser om barn utan egentlig empiri. 


Begriplighet är A och O – eller i barns fall: A och Ö


I olika dokument, prismotiveringar och recensioner opererar man med kvalitetskriterier som är rätt abstrakta, medan barnen själva värdesätter det konkreta, tydlighet och begriplighet. Forskning om receptionen eller responsen från barn i åldern 6-12 år inom massmedieområ-den som medie- och kommunikationsvetenskap, filmvetenskap och teatervetenskap genom-förda i en mängd olika länder visar samstämmigt att begriplighet är A och O för barnpub-liken. Att detta är det absolut viktigaste vet ju redan de flesta föräldrar, utifrån att ha tagit del av barns alla frågor efter en intressant upplevelse.

Att berättelsen är engagerande och intresseväckande turas i olika studier om med det att den är spännande eller rolig, vad gäller innehavet av andra- respektive tredjeplatsen. Inte heller dessa kriterier är förstås oberoende av begriplighet. Det som inte går att förstå, torde inte vara så intressant eller spännande. Därnäst brukar på fjärde plats närvaron av figurer som barnen känner igen sig i komma, alltför ofta kallade identifikationsfigurer. Även dessa sympatibärare kräver ju (eller bygger på) förståelse.

Trovärdighet är ett annat önskemål från barnens sida och brukar ligga på plats fem eller sex. Det ska vara realistiskt eller tänkbart, även när det är overkligt eller bara möjligt att något liknande skulle kunna ha hänt eller hända, fastän det i det aktuella fallet bara är påhittat. Fast i mer dokumenterande eller faktabaserade berättelser är tillförlitligheten givetvis ännu viktigare. Även här spelar alltså begriplighet in, när barnet måste bedöma hur tillförlitligt något är.

Beroende på om det är fråga om film, tv-program, teateruppsättning eller barnroman kommer berättelsens formmässiga egenskaper på lite olika plats, men ofta runt plats fem till sju. Dessa föregås inte sällan exempelvis av ifall berättelsen kan anses vara oskadlig eller passande för åldersgruppen ifråga.

I min bok Vänstervridna? Pedagogiska? Av högre kvalitet? (2012) har jag en lista över de 19 vanligaste kvalitetskriterierna för bra barnteveprogram, som faktiskt visar sig vara för-vånansvärt likartade för föräldrar och barn (9-12 år). Tv-programskapare framhöll delvis samma aspekter men därtill ”originalitet”, manusets och skådespeleriets kvalitet samt rätt tempo, vilket var något som barnen inte nämnde. Enbart tv-recensenter nämnde att ett bra tv-rogram för barn ska tilltala vuxna också.

Länge trodde även forskare att barn skulle förstå det som de unga hörskådarna förmåddes koncentrera sig på, men det mesta tyder på att barn är uppmärksamma mot det som de förstår (det mesta av). Metaforer, symboler, ironier och tvetydigheter hör inte dit. 

Upphovsmänniskorna till kulturprodukterna och -aktiviteterna för barn har alltså som jag ser det ett rätt enkelt val att göra. Vem vill man bli ”förstådd” av?


Källor

Davies, Hannah, Buckingham, David & Kelley, Peter: In the Worst Possible Taste: Children, Television, and Cultural Taste, European Journal of Cultural Studies 3 (2000):1, s. 5–25 
Klein, Jeanne & Schonmann, Shifra: Theorizing aesthetic transactions from children’s criterial values in theatre for young audiences, Youth Theatre Journal 23 (2009), s.60-74
Nikken, Peter: Quality in Children’s Television, Leiden: Universiteit Leiden 1999
Plenk, Astrid: Die Perspektive der Kinder auf Qualität für Film und Fernsehen, TelevIZIon 18 (2005):2, s.60-64

Rönnberg, Margareta: Vänstervridna? Pedagogiska? Av högre kvalitet?, Visby: Filmförlaget 2012 

Valkenburg, Patti M & Sabine C. Janssen: What Do Children Value in Entertainment Programs? A Cross-Cultural Investigation, Journal of Communication 49 (1999):2, s. 3–21

Zufferey, Sandrine: Acquiring Pragmatics: Social and Cognitive Perspectives, London & New York: Routledge 2015

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar