Myten om ”barnet inom oss”

Jag ryser varje gång jag hör uttrycken ”barnet inom mig/oss”, ”femåringen inom mig” eller ”ditt inre barn”. Det är uppenbart att myten om ”barnet inom oss” inte avser någonting tillhörigt barnet, ty det är väl rätt överflödigt att påpeka att barn har ett barn ”inom” sig. Fraserna är i vart fall inget som kommer ur barnamun. Förutom olika typer av psykologer och psykoterapeuter, är det främst poeter och författare av barnlitteratur som använder sig av dimridåerna. 

Men vilket barn omhuldas egentligen av dem som ägnar sig åt skönlitteratur? Ja, inte är det vanligtvis det sårbara, okunniga, maktlösa, mobbade, försummade, behövande barnet. Inte ens det ”omogna” eller ”envisa” barnet, utan det ”fantasifulla”, ”lekfulla”, ”oskuldsfulla”, ”frågvisa”, ”nyfikna”, ”kreativa” barnet ”inom” den vuxne. Inte ens barndom tillåts barn ha för sig själva. Det tycks alltså finnas flera olika inre barn, ofta rätt dysfunktionella, och det är förstås dem som terapeuterna tar sig an. När författare hänvisar till detta barn är det emeller-tid vanligtvis ett fantasifullt och oförstört barn som avses.

I Barnens kultur i P1 (se mitt förra blogginlägg 28/12-15) gavs intrycket att poeten Magnus William-Olsson anser sig och alla andra vuxna ha ett sådant internaliserat barn någonstans i något förråd, oklart om i minnet, psyket eller det omedvetna. Det barn som man själv var, för 40-50 år sedan, tros tydligen vid behov kunna plockas fram från någon hylla. Som jag tog upp i mitt blogginlägg om Insidan ut (10/12-15), framhåller minnesforskare dock hur minnen kan förändras och då nästan alltid i positiv riktning, vilket torde förklara vuxnas barndomsnostalgi. 

Minnesforskaren Jennifer Talarico (2015) betonar också att hjärnan inte lagrar minnena hela. Hjärnan har inget lager, utan har separata småförråd för grundläggande kognitiva funktioner: ett synförråd, ett hörselförråd, språkförråd etc och minnet måste därför sätta ihop de olika delar på nytt utifrån utspridda ”delar”. Minnet av en och samma upplevelse omformas och omtolkas under livets gång, ibland utifrån nya insikter. Detta är ingen lyx som barn besitter, även om de förstås har leken. Våra kärnminnen är heller inte individuella minnen, utan olika sammansättningar av relaterade minnen.

Jennifer Talarico: Pixar’s ”Inside Out” is a surprisingly accurate representation of how memory actually works (2015)

http://qz.com/434464/does-pixars-inside-out-show-how-memory-actually-works/ 

Låtsad naivitet

När uppstår då detta behov av barnet inom en? När används den oförstörda inbillnings-kraften? Tydligen främst när man ska till att skriva poesi eller fiktion… Inte när man som förment expert på ett ämne intervjuas i radio, eller när man försöker förstå faktiska barns situation idag, utan när man skapar litteratur inklusive barnkaraktärer. 

William-Olssons poesi tillhör förvisso inte mitt expertisområde, men såvitt jag förstått handlar hans dikter hittills varken om barnets eller den vuxnes maktlöshet eller sårbarhet. Däremot ibland om att återvända till leken och barnsligheten, om ett slags låtsad naivitet. Men barn är rimligen inte barnsliga, kan inte bara likna barn eller vara barnaktiga eftersom de fortfarande är barn, ej heller återvända till något sådant tillstånd som barn under 9 år ju ännu ej lämnat. Och poeten leker bara på lek. I ord och föga ”köttsligt”, kroppsligt. 

Hans kommande diktsamling, Eremitkräftans sånger (med recensionsdatum 21/1-16), beskrivs av förlaget Wahlström & Widstrand emellertid som ”fantasy på fri vers för gamla barn”. Därutöver bland annat på detta vis:

”Dikterna läses med fördel högt och gärna för någon annan, så som man läser med och för barn. Boken blir en värld att leka med och i, den tillhandahåller en sorts fixa rollgestalter att själva vidareutveckla: ’Jag är Hajen, så är du Ärkeängeln!’ Dikterna erbjuder rentav många sorters lekar; kärleksleken, övergivenhetsleken, underkastelseleken, förtvivla- eller döda-leken. Det hela ackompanjeras av predikarsången om att allt är idel tomhet [..] Om någon vill göra mjukisdjur, dockteater, seriestrippar eller något annat av bokens gestalter går det bra att förhandla om rättigheterna direkt med författaren.”

http://www.wwd.se/bocker/lyrik/e/eremitkraftans-sanger/ 

Vem tror man sig lura? Inte barn i alla fall! Möjligen ”gamla barn” med kunskaper i ortodox kristenhet, grekiska och god kännedom om Gamla Testamentet. Fast kanske åsyftas istället Efesierbrevet 4:22-24? Den ”Gammel-Adam” som människan (ja, inte Jesu moder Maria, förstås) trotts födas med, arvsynden alltså, som min kristendoms- och latinlektor, tillika präst, så ofta talade om. Fast vi fick översätta Predikarens ”vanitas vanitatum" mera ”barn-vänligt”: inte med ”idel tomhet” utan med att ”allt är övergående, föga beständigt”, såsom exempelvis barndom. 

I tankarna ”leka med i” är inte "leka att man är"

”Leka med i” betyder här inte att leka på barns vis (se nederst) utan reflekterande tänka sig in i. Magnus William-Olsson är förstås långt ifrån ensam om detta tal om den vuxne som buktalare med en levande docka inom sig. Lennart Hellsings svar på Kristina Lindhs fråga (i Vi Läser, nr 1/2014) om vad som format hans syn på barn blir ”Dels är det minnen från hur det var att själv vara barn. Jag tyckte att jag hade det lite besvärligt. Mina föräldrar skildes när jag var fem år och jag bodde mycket hos min mormor och morfar”. 

”Dels tog han tidigt del av den pedagogiska debatten”, fortsätter Lindh och tolkar detta som:

”Dagens psykologi talar med självklarhet om det inre barnet. För Lennart Hellsing har begreppet alltid varit relevant. Fortfarande har han nära till den där ungen på insidan, säger han. En direktkontakt till sorg och glädje. Känslor man inte alltid riktigt vet var de kommer ifrån. Han beklagar dem som inte har det. Barnsligheten, vad vore vi utan den?”

Lindh frågar sedan ”Vilken roll har det inre barnet när du skriver? Är det det som talar eller det som lyssnar?” Och Hellsing svarar: ”Det är det som talar. Barnet är min röst. Jag tänker inte på att rikta mig när jag skriver, varken till barn eller vuxna.” Således skriver han inte barnlitteratur i nestorn Göte Klingbergs mening, i dennes doktorsavhandling (1964) som Hellsing själv säger sig ha varit tredjeopponent på (enligt denna intervju). Klingberg menade med barnlitteratur: ”verk som uteslutande eller företrä­desvis utgivits för barn [D.v.s.] författaren, bearbetaren eller utgivaren har avsett en läsning för unga människor” (Klingberg 1964:5, med min kursivering).

Kristina Lindh: ”Jag tänker mycket på framtiden”, Vi Läser nr 1/2014 på

http://vilaser.se/lennarthellsing/

”Barnet inom oss” är ytterst sällan detsamma som ”barnslighet” och direktkontakten till sorg verkar mindre frekvent använd i litterära sammanhang. ”Barnslighet” är inte heller liktydigt med att betrakta världen utan förutfattade meningar eller tolerans för det obegripliga. Oftare rör det sig väl om en vuxens godtrogenhet eller ovilja att ta ansvar, alternativt slippa trista sysslor. 

Estetisk, vuxen lek?

Att konstnärer och poeter skulle vara stora, lekande barn ”med barnasinnet kvar”, är föga väl underbyggt. Lek och kreativt skapande är bägge en form av tänkande och handlande, men medan barns fantasilek innebär ett oreflekterat och obearbetat spontantänkande, är den konstnärliga aktiviteten oftast en hyperreflekterad och extremt bearbetad form, som mer påminner om forskningsarbete än om barns lek.

Föreställningen att konstnärer och författare på något vis lyckats bevara det sätt på vilket barn upplever och återger världen – intuitivt, spontant, fantasifullt –stämmer mycket sällan med det faktiska skapandet. Konstnärer arbetar, utforskar och konstruerar, men leker inte i någon bokstavlig barnmening av ordet. Konstnärlig, kreativ fantasi arbetar oftast med fina detaljer och på flera betydelsenivåer av stor komplexitet. Formen eller mediet är av avgö-rande betydelse. Konstskapande är dessutom tänkt att producera något, har i motsats till leken ett medvetet, materiellt mål, syftar till något utöver sig självt. Konstnärer vill även att deras skapande ska tas på allvar.

Fantasilekens form eller medium är däremot helt ovidkommande för barnet och bara ett medel för något annat och långt viktigare (”innehållet” eller upplevelsen). Det vill säga alls inte, som konstnärens estetiska produkter, tänkt att visas upp, tolkas och värderas av andra. Leken ”ställs inte ut” på någon utställning, barnen kontemplerar inte sin lek. Leken börjar och slutar med sig själv och känne- tecknas av starka förenklingar, grova känslor och schematisk representation, avsedda enbart för stunden och nuet. 

Inget barn hävdar att leken (så som konstverket) är ”på riktigt” eller någon ”sann” fram-ställning av något, eller ska tas på allvar av andra. Det utesluter inte att de själva givetvis kan göra det, när de befinner sig mitt uppe i den. Lek är inte motpolen till allvar, utan motsatsen till nytta. Barn objektifierar över huvud taget inte sin lek, verbaliserar däremot vissa handlingar, roller eller föremål i leken, men mest för att göra sig förstådd inför lekkamraten.

Barns låtsaslek är också förvånansvärt konventionell och likartad, faktiskt en ”reproduktion” av en föregående real vardagssituation av typen äta, shoppa, åka på semester. Oavsett vad en del vuxna än tror om ”barns fantasifullhet”, är ”spelet” väldigt överdrivet och onyanserat, medan konstnärligt arbete när det är kreativt sägs kännetecknas av ett medvetet brytande mot konventioner och utforskande av nyanser. Barn leker om och om igen som ett sätt att begripa eller uthärda tillvaron, men därmed möjliggörs efterhand även improvisation. Barn är precis som vuxna mönstersökande, men med ökande erfarenheter upptäcks lättare mönstren och överskrids dessa därmed också lättare.

Lek är huvudsakligen en oreflekterad kommunikationsform snarare än någon kreativ uttrycksform. ”Kreativitet” i form av författarens eller konstnärens regelbrott i lagom omfattning försvårar nämligen alltid, åtminstone för ett bra tag framöver, kommunikation med andra. 

Lek och lekfullhet är helt skilda saker

Det är skillnad på att leka och lekfullhet. Inte ens konstnärer och poeter leker annat än i metaforisk mening. De sysslar då lekfullt t.ex. med ett bollande med ord eller utplaceringen av färger, vilket onekligen ”syftar utöver sig självt”. Ändå kan vi vuxna tydligen inte vara generösa nog att tillerkänna barnen ens denna egna unika förmåga.

Min slutsats blir alltså den, att varken konstnärers eller forskares aktiviteter är fråga om någon ”lek”, om vi med detta avser ett analytiskt lekbegrepp, som ju måste vara mer klart och entydigt än ett filosofiskt eller estetiskt lekbegrepp. Dessa vuxna prestationer kan onekligen precis som barns lek röra sig om en kombination av frihet, öppenhet, djärvhet, spontanitet, inlevelse, protest, hypotesformulering eller hypotestestande, av vridande och vändande på idéer och upp-och-nedvändning av material. De är icke desto mindre gjorda med ett syfte utöver sig självt, minutiöst förberett, reflekterat och ofta resultatet av mödosamt arbete. Allvaret är inte satt i karantän, ty makt kräver allvar. 

Lekfullhet kan visserligen sägas vara en aspekt av vuxnas tänkande och handlande, vilket lek däremot ytterst sällan är om vi nu talar om lek i form av kroppsligt tagande av en fantasiroll. Vuxna har här ett område där de faktiskt är inkompetenta. Endast barn förmår leka. För barn är leken ett mål i sig, även om de därmed råkar erhålla vissa problemlösningar.

Det finns givetvis inget "inre barn"

Det existerar inget ”inre” barn, utan det rör sig om ett sätt att benämna en känsla eller upplevelse hos en vuxen som inte tycker sig kunna bestämma själv alternativt vill styra, även om den är skenbar. Ibland är det en metafor för den osäkre, irrationelle, emotionelle eller uppstudsige vuxne, ibland för den medvetet skapande. Andra gånger är det ett svårbegriplig del av en vuxen, som inte tycker sig bete sig som en logisk vuxen bör, vill bli omhändertagen och trygg, och söker terapeuters hjälp att skapa en sammanhållen och uthärdlig Mitt livs historia.

Föreställningen om ”barnet inom en” är förstås tilltalande, då de flesta känner ömhet för den lilla varelse vi tror oss en gång ha varit. Den är icke desto mindre falsk som beskrivning av den vuxne. Vad värre är: den ställer sig i vägen för den vuxnes intresse för de faktiska barn som finns runt omkring vederbörande.

Min definition av lek:

Min definition av barns älsklingsaktivitet ATT LEKA skulle kanske kunna lyda så här: en rolig, meningsfull och meningsskapande förkroppsligad aktivitet som barnen själva väljer att delta i och som engagerar dem kognitivt, emotionellt och kommunikativt i sociala samspel med andra barn (eller i fallet med de yngsta: samspel med vuxna), faktiskt eller, i fallet med ensam fantasilek, ett socialt samspel med andra enbart i barnets föreställningsvärld men även då utlekt med kroppen för egen del. 

Referens

Göte Klingberg: Svensk barn- och ungdomslitteratur 1591-1839. En pedagogikhistorisk och bibliografisk översikt, Stockholm: Natur & kultur 1964

Barnens Kultur i P1: Behövs enkla ”lyssna själv-program” för vuxna nybörjarlyssnare?

Barnens kultur i radions P1 är en serie från 2014-2015 som säger sig ta sin utgångspunkt i barns egna val av kulturprodukter, eller rent av vara ett ”program om barns egna val av kultur”. Det sistnämnda stämmer ännu sämre än påståendet om utgångspunkten, men särskilt de fyra barnen i testpatrullen får förvisso i slutet av avsnitten säga vad de tycker om kulturprodukten eller kulturaktiviteten ifråga och sätta betyg på den. I det första avsnittet är det Tekniska museet som patrullen besöker, vilket väl svårligen kan sägas vara urtypen för ”barns egna val av kultur”. Inte heller det tredje uppdraget som barnen sänds ut på: Moderna museet…

Nu repriseras fem avsnitt och jag har lyssnat på dem alla, för att få grepp om programma-karnas syn på barnkultur. En fråga man inledningsvis kan ställa sig är varför programmen ursprungligen såväl som nu sänds just runt jul och nyår, eller i början av ett nytt år. Kanske är det något slags nyårslöfte när att man inser att man bör ägna barns val av kulturprodukter och aktiviteter större uppmärksamhet, som dock likt alla föresatser vid årets början av typen motionera mer eller sluta röka avtar i stryka framåt februari? Man får hoppas att Sveriges Radio är mer uthålligt än så, vad intresset för barns egna val, barns perspektiv såväl som barnperspektiv anbelangar. Det får 2016 utvisa. Kanske infinner sig på det nya året även insikten att ”barns egna val” ytterst sällan rör barnteater, av vuxna omhuldade nyskapande bilderböcker eller balett.

Jag får här av utrymmesskäl inskränka mig till en granskning av det första avsnittet (18/12-15, i repris från 26/11-14), som på programmets webbsida presenterades på detta vis:

”Barnens Kultur vänder och vrider på detta med barnperspektiv. Vi hör barnen berätta om den kultur de själva producerar – och vad som händer när den krockar med vuxnas uppfattning om barnkultur.” 

Frågor som programmakarna ska ta sig an i detta avsnitt sägs på samma webbsida bland annat vara ”Är vuxenvärlden verkligen beredd att låta barnen vara så som de är? Och varför är barnkulturen så besatt av skillnaden mellan barn och vuxna? Vi pratar ideologiska barn-böcker med poeten och kritikern Magnus William-Olsson.”

Är Hellsings produktion barnlitteratur?

I början hörs en Lennart Hellsing-visa, ”Sipa, lipa, lakritspipa”. Denne hade ju rykte om sig att ange tonen för god barnlitteratur, själv vara ”mot en likriktad och lagom barnkultur”, säger programledare TVÅ, och stå för ett recept som ofta överförts även på andra kulturprodukter för barn.

Kännetecknande för programserien, såväl som för så många andra program i radio idag, är att två programledare ”intervjuar” varandra eller låtsas föra ett samtal utifrån skrivet manus. Lika typisk är snuttifieringen. Istället för att låta inbjudna utomstående tala i längre än en minut i sträck, klipps det till någon ljudillustration. Dessutom sammanfattar och tolkar programmakarna den inbjudne experten, ofta redan efter att två meningar yttrats. Med reservation för att jag inte vet om poeten verkligen uttryckte sig exakt så som journalisten refererar honom, vill jag ändå ifrågasätta vissa påståenden. Och för säkerhets skull ymnigt citera allt han själv tilläts säga.

Kan vuxna ha ett barnperspektiv?

Programledare ETT: ”Spelar det roll? Måste vi veta vad ett barn är för nånting, för att kunna göra kultur för barn? Och måste barn själva lära sig vad barn är?”

Programledare TVÅ: ”Barnperspektiv, vad är det egentligen? Alla som skapar för barn säger sig vilja ha det. Men kan en vuxen ha det? Bör en vuxen ha det. Och så undrar vi varför barnkulturen är så upptagen med skillnaden mellan barn och vuxen.”

En mansröst, som långt senare ska identifieras som poeten Magnus William-Olssons, säger ”Distinktionen som absolut skillnad mellan vuxna och barn, den är politiskt destruktivt och också estetiskt destruktiv och den präglar alldeles för mycket av barnkulturen”. 

De bägge programledarna börjar sedan tala om hur (de nu tror att) det var för dem själva att vara barn. I trogen public service-anda får en vara ”för” och en ”emot” sina ”barndomsupp-levelser”: en tyckte om att vara barn, den andra att det var jobbigt. Svaret på frågan om barnperspektiv behövs eller inte, och huruvida det existerar någon skillnad mellan barn och vuxna, ska (eventuellt) ges först om cirka 20 minuter. 

Dessförinnan kommer inslag om en bokbuss i Nairobi där barn läser läxor tack vare elektriskt ljus, om en bokcirkel i Farsta där flickor läser böcker, samt testpatrullen. (Avslutningsvis får vi höra serietecknaren Nina Hemmingssons 15-årige son berätta hur skolan reagerade på de våldsamma serieteckningar, som han fem år tidigare producerade.)

Så till svaret som lär avgöra hela seriens fortsatta existens: behöver – och kan – vuxna inta ett barnperspektiv? Kan vuxna författare åtminstone inta ett visst barns perspektiv? Behövs därmed kulturprodukter skapade av vuxna specifikt för barn? Programserien har, precis som radions kulturredaktion generellt, en förkärlek för teaterrecensenter och poeter och just poeter tros ju vara känsliga och barnsliga. Här är det alltså poeten Magnus William-Olsson (M W-O), som även presenteras som barnbokskritiker, som får ge sin bild. Jag har via googling visserligen bara lyckats lokalisera en sådan barnboksrecension från poetens penna från de senaste sju åren, men denne har kanske ändå följt med i utgivningen. Låt alltså höra vad han har att säga:

”Barnet inom oss”?

M W-O: ”Skillnaden mellan, distinktionen, mellan barn och vuxen är den kanske starkaste av alla samhällskonstituerade distinktioner, alltså… den kan motsvaras av den mellan man och kvinna, men jag tror faktiskt att den mellan barn och vuxen är ännu mera grundläg-gande för… så att säga…vårt samhälle.”

Programledare TVÅ: ”Inget vi och inget dom står så starkt som ”vi vuxna” och ”dom, barnen”. Det menar i alla fall Magnus William-Olsson, poet, skribent och barnbokskritiker. Han tycker att hela idén med ett barnperspektiv är helt feltänkt, eftersom det förutsätter att en vuxen och ett barn är två så särskilda sorter, nästan olika arter, att den vuxne helt måste byta perspektiv för att förstå barnet. Som om vi inte alla har barnet inom oss, som en plats i vårt psyke. Ändå bygger nästan hela den svenska barnkulturen på skillnaden, eftersom prefixet ’barn-’ framför substantivet ’kultur’ är nödvändigt för att göra den till barnkultur. Jag tar med M W-O ned i radiohusets biblioteks barnboksavdelning.”

Våldsamma läsa-själv-böcker?

M W-O: ”I synnerhet dom här första läsa själv-böckerna [avser åldersgruppen 6-9 år] dom är, tycker jag, dom handlar nästan alltid, dom försöker alltid lära barn vara barn, så att säga. Och det är ofta en väldigt våldsam… aktivitet. Helt enkelt det där med att barnen får själva, i den här oerhört intima relationen med texten som man har …ska liksom ta emot eller smälta detta ofta starkt ideologiska perspektiv på hur ett barn är, vad ett barn är. Vad är en ungdom, hur ska man vara och så. [M WO sägs kunna välja ut en bok på måfå som illustrerar detta genom en uppläsning.]

Sjunde kapitlet: Det här är en bok av Måns Gahrton och Jonas Unenge som ju är mycket seriösa författare på många sätt.. dom har gjort väldigt mycket. [Han läser] ’Sjunde kapitlet i vilket Isadora drabbas av städdille och svartsjuka: Isadora suckade, inget hände, då suckade hon ännu högre, men ingen hörde henne varken pappa eller mamma, det vara bara att stampa uppför trappan och sätta igång.’ [Slut på läsningen ur boken]

Det här är en instruktion hur man ska vara som barn, helt enkelt, hennes lite… det här stämningsläget, vad hon gillar och vad hon inte gillar, det är typiskt. I väldigt mycket läsa själv-litteratur för barn så består barndomen framför allt i en längtan att trancendera…  att bli vuxen… och hur uttrycket sig denna längtan? Barnet är att längta att bli vuxen.”

Den inbjudne experten som tagits med till radiohusets bibliotek får knappt uttala sig, men bevisar i vart fall att han kan läsa innantill, även om han får den ene författarens förnamn fel (Unenge heter Johan). Kulturjournalist TVÅ ska själv ”tolka” och sammanfatta. Hade radiojournalisten själv haft kunskaper innan, eller haft tid att läsa in sig på ämnet, kunde vederbörande ha ställt intressanta frågor och följdfrågor. Som beträffande det upplästa ur serien Hotell Gyllene Knorren (troligen Dammråttornas tappra riddare) till exempel: Är 12-åriga Isadoras städdille och svartsjuka typiska vuxenegenskaper? 

Inte minst hade programledaren då kunnat ställa mer generella frågor: Är det bara barnkulturen som är upptagen med skillnaden mellan barn och vuxen. Hur menar du att särskiljandet av barn och vuxna är estetiskt destruktivt? Är alltså Lennart Hellsings Sipa, lipa, lakritspipa inte barnlitteratur? Ty disciplinerar alternativt emanciperar den verkligen barn? Gällde inte detta med det ideologiska i ännu högre grad för poetens egen barndoms litteratur? Var det inte betydligt mer maktutövning förr, som alltså gjorde honom till den han idag är? Har han kvar sitt vildvuxna? Är detta med maktperspektivet karakteristiskt enbart för kulturprodukter, eller gäller det även exempelvis för skolan? Och vilket är poetens eget alternativ? Om nu barn och vuxna inte är av två olika ”sorter” och det är destruktivt att särskilja barn och vuxna, gäller detta kanske inte bara i kultursammanhang utan även i ekonomiska, politiska, sexuella sammanhang? Bör barn även ha rösträtt? Osv.

Det får vi tyvärr aldrig veta. Ty det får ju inte bli långrandigt, då lyssnare som är vana vid korta blogginlägg och tweets inte tros orka koncentrera sig längre än någon minut i taget, så genast klipps det till programledaren. Är inte också sådana lyssna-själv-program för vuxna nybörjarlyssnare maktutövning?

Vill barn sluta vara barn? P.g.a. böcker?!

Programledare TVÅ: ”Ett barn är någon som vill sluta vara barn. Lära sig vara det korrekta barnet och sedan lotsas mot den korrekta vuxenheten. Det får mig att tänka på Barnkanalens nya talangjakt som vi därhemma suttit klistrade framför denna höst. […] Supershowen, den har ett barnperspektiv, säger upphovspersonerna och ja, den är snäll, rörande till och med, ingen mobbas till tårar, alla boostas till stolthet [..] Men visst finns just det våldsamma som M W-O talar om där: disciplinering av det vildvuxna, hur dom barn som mest lever upp till vårt tids idé om barnet hela tiden vinner. Vem av dem som är bäst är faktiskt svårt att avgöra, en samling begåvade musikaliska ungar hela bunten. Vilken som är lättast att drilla mot framtida mål, det är lättare att se.”

Att vara vuxen är således att vara drillad? Efter några upplästa meningar av Annika om Pippi, återkommer Programledare TVÅ i en ton som jag uppfattar som ironisk, men jag kan ha fel: ”Men så har vi ju det stolta arvet här i Sverige, den där sortens barnkultur som hållet barnets rätt högst.”

M W-O: ”Klassiskt i barnlitteraturen, om vi pratar om den modernistiska… Astrid Lindgren eller såna, då handlar det ju väldigt mycket om ett slags emancipatoriskt projekt: att barnet är … får inte vara barn, det naturliga barnet får inte komma fram och det ska befrias. Jag ryser varje gång jag hör det: ’vi måste låta barn vara barn’. Vad är det man egentligen säger då? Det är oerhört intressant. Både vi måste låta barn vara barn, det är ett maktperspektiv, och vad är skillnaden mellan barnet så som det är och som det borde vara. Det första barnet i frasen och det andra barnet i frasen? Det första barnet, där finns hela risken med det perspektivet: det kan bli maktutövning, det blir en maktutövning, förstås. Och det rymmer en idé om hur barnet bör vara för att vara barn.”

Programledare TVÅ: ”Låt inte barn vara barn, låt barn vara människor. Så förstår jag M W-O. Låt människor vara barn, för det är dom!” Vad som stympar oss alla oavsett ålder är den skarpa skiljelinjen, staketen som sätts upp mellan oss. Där är du, som är liten, och är en annan än jag som är stor. Du som kallas barn får vara så här, titta in i min önskelåda: där är barnet …kompetent, frimodigt med solsken i blick och skrapsår på knäna.” 

Slutsats?!?

Mig tycks resonemanget motsägelsefullt eller åtminstone dunkelt. Jag vet inte om jag fattar rätt, men den slutsats jag drar blir denna: Barn lärs både i böcker för 4-6-åringar av Astrid Lindgren att bli vildvuxna barn och i läsa själv-böcker för barn i åldern 6-9 år att bli städande vuxna? Men är det då inte fråga om samma barn, som går vidare från det vildvuxna? Går deras förkärlek för det frimodiga verkligen så lätt udda ut? Jo, bägge är tydligen uttryck för maktutövning, det ena kanske aningen mer så än den andra? Eller så råder överhuvudtaget ingen skillnad…?

Barn ska alltså varken längta efter att bli vuxen eller ”aldrig vilja bliva stur”? Personligen skulle jag då ha frågat poeten exempelvis: Vilket är då alternativet till dessa motsatser? Är vuxenhet inte också det en social konstruktion, precis som barndom är? Hur väl stämmer M W-O:s analys överens med David Eberhards Hur barnen tog makten? Hur blev vuxna vuxna, innan de läste barnböcker? Och hur blir vuxna barn? Psyket innehåller inga platser för orörda minnen. Sker det kanske på ett mindre vuxet maktfullkomligt sätt? Blir inte ”människor” ovan identiskt med vuxna? Och hur blir man idag egentligen en ”naturlig vuxen”, tydligen måttstocken för en människa? Genom att skriva eller läsa allålderspoesi, som förutsätter kunskaper om antikens historia och Bibeln? 

Bara den vuxne kan ha ett barnperspektiv

Nej, den vuxne kan aldrig förstå barnet, så som barnet en gång för länge sedan förstod sig själv. Den vuxne omtolkar ständigt förståelsen av sitt förflutna jag, utifrån nya erfarenheter och insikter. Barnperspektiv handlar dessutom om att särskilt försöka förstå annorlunda barns tillvaro idag. Men om nu inte barn och vuxna alls skiljer sig åt, så gissar jag att Magnus William-Olssons nya diktsamling, bibelparafrasen Eremitkräftans sånger, kommer att stå på barnavdelningen? All litteratur blir väl barnlitteratur, eftersom både barnet och den vuxne ”har barnet inom sig”? Ty barnet kan väl inte ha ”den vuxne inom sig”? Annat än möjligen i sin karikerande lek? Myten om ”barnet inom oss” ska jag ta upp i ett separat blogginlägg.

Så är vuxenvärlden verkligen beredd att låta barnen vara så som de är? Lyssnaren har ingen aning, då vi ej får veta om barn är eller kan vara på något särskiljande sätt. Behövs enligt programmet kulturprodukter skapade av vuxna specifikt för barn? Tydligen inte, varvid programserien helt underminerar sitt eget existensberättigande. Får vi av detta avsnitt insikter i vad ett barnperspektiv innebär? Nej. 

Vi vuxna måste givetvis veta vad ett barn är för nånting, för att kunna göra kulturprodukter för barn. Och för att kunna göra radioprogram om barnens kultur. Måste barn själva lära sig vad barn är? Absolut, men det gör de inte minst tidigt med hjälp av andra barn, förutom genom hur de behandlas av sina egna föräldrar och andra vuxna.

I denna typ av uppstyckade magasinprogram, dessutom estetiskt illustrerade med inklippta visor, filmcitat etc, torde lyssnaren ha svårt att i tankarna själv behålla dagens frågeställning och den röda tråden. Därför borde programledarna själva uppsummerande först inse och sedan påtala att det avslutande inslaget med 15-årige Eliot Hemmingssons blodiga teckningar i trean och det med Magnus William-Olsson intar diametralt motsatt ståndpunkt. 

Programledare ETT talar avslutningsvis, som svar på programmets fråga ”Är vuxenvärlden verkligen beredd att låta barnen vara så som de är?”, om krocken mellan skolans bild av hur en barnteckning ska vara och den konstsyn som den professionella serietecknarens son fått med sig hemifrån. Hon kunde lämpligen ha tillagt något om krocken mellan Hemmingsson och William-Olsson. I nästa program i serien intervjuas också en vuxen som aldrig sysslat med barnkultur, en teknikkritikers vars utopi är ”en vuxenvärld där barn tillåts vara barn”. Utan att heller hon av programledaren får någon motfråga om vad detta skulle tänkas innebära.

Enbart vuxna kan ha ett barnperspektiv, men aldrig hävda att detta är det specifika barnets eget perspektiv eller en viss barngrupps egna synsätt eller åsikter.

Med barnperspektiv respektive barns perspektiv menar jag här:

Ett barnperspektiv (hopskrivet) strävar efter att konsekvent betrakta världen ur barns perspektiv, se barns faktiska (posi­tiva såväl som negativa) villkor här och nu, men handlar alltid om att en vuxen tolkar inne­börder, be­dömer någonting såsom varande i generaliserade barns intresse eller ej, och försöker företräda barnen ideologiskt. Frå­gan ställs indirekt ”Hur hänger detta (exempel­vis int­res­set för en viss sorts film eller bok) möjli­gen ihop med det att vara barn just här och just nu?”. Det rör sig om ett abstrakt tänkande eller en generalise­rande reflektion, där den vuxne har tolkningsföre­trädet.

Visst kan fors­karen, författaren, filmskaparen, recensenten i sitt barnperspektiv även inrymma uppfattningar som hon fått direkt från barn via t.ex. samtal med dem, för att efterhöra barnens perspektiv. Den fiktions- eller forskningsberättelse som blir resultatet är dock alltid den vuxnes tolkningar från sitt perspektiv, men utifrån vad veder­bör­ande ”i all välme­ning” och barnsolidariskt anser är ett barnper­spektiv. Här upp­lever sig filmaren, författaren eller forskaren, om än inte som mer kompetent än barnen, så i vart fall som mer erfaren, med mer att jämföra med, och därmed med större möj­­ligheter till överblick och mångperspektivitet. 

      

Ett barns perspektiv såväl som barnets perspektiv (skrivet som två ord) handlar däremot om vad ett visst barn (eller i fallet med flera specifika barn: barnens perspektiv) ser, tyck­er, säger om något särskilt ämne, utifrån sin konkreta synvinkel och sina erfaren­heter. Här ställs ofta frågor direkt till barnet/bar­nen, som en del av t.ex. forsk­nings­metoden. Här kan konkreta barn bidra, men de missförstår ock­så och äger inte alltid förmågan till perspektivism: det att samtidigt vara medveten om fler än en syn­vinkel och kun­na sluta sig till sambandet mellan dessa, eller inse att perspektiven befinner sig i konflikt med varandra. Detta får den vuxne fors­ka­ren eller filmaren bidra med.

       

Ett barnperspektiv innebär att reflekterande försöka ”stiga i barns skor”, ”tänka deras tankar” eller ”känna deras käns­lor” (vilket förstås aldrig till 100 procent går!), medan man samtidigt bibehåller sin egen position och sina egna känslor. ”Utan­förskapet” eller distansen är viktig, ty en identifikation med barnet skulle bara reproducera dess perspektiv. Det rör sig inte nödvändigtvis om medlidande, utan lika gärna om medglädje, medfruk­tan eller med-ilska. Det handlar om att sam-vara, inte ”vara istället för”, utan jämsi­des med barnet. ”Ett barns perspektiv” befin­­ner sig där­emot bara i barnets egna skor och känner en­bart dess egna känslor.

Disney har alltid ändan bak – men baksugseffekten efter kolossen ger sällan önskad verkan!

Disneys goda rykte världen över som en barnvänlig, ofarlig, icke-våldsam och relativt hälsosam typ av barnunderhållning ger ofta upphov till en baksugseffekt, innebärande att många forskare och aktivister inriktar sig på kritik av företagets animerade barnfilmer för att få uppmärksamhet. De vill helt enkelt sugas med i bakvattnet av koncernens framfart, nästan som fripassagerare, eller åtminstone med betydligt mindre vatten- eller luftmotstånd.

Best & Lowney (2009) har rett ut det retoriska recept som tas i bruk av dem i baksuget av denna jättekoloss. Det hela sker ytterst enkelt och i fyra steg: 1) Disney är bra; 2) Jämställd-het/mångkultur/miljövård/annat önskvärt är bra; 3) Disney visar sig inte vara bra på jäm-ställdhet/mångkultur/miljövård/eller vad man nu önskar lyfta fram; 4) Disney står för hyckleri, måste känna till missförhållandet, agerar i ond tro, ”borde ha gjort X eller visat Y…”, Disney gör det medvetet bara för profitens skull.

En alternativ slutsats vore förstås att 4) Inte heller Disney är bättre än alla andra på jäm-ställdhet/mångkultur/miljövård/annat önskvärt, men har åtminstone andra fördelar. Filmerna är ju gjorda för barn i åldern 4-10 år och tvingas därför förenkla, bygga vidare på (stereo)-typer och det som i denna ålder redan är bekant. 

Den alternativa tolkningen ger förstås inga rubriker. Så alltifrån religiösa fundamentalister, politiskt progressiva till samhällsvetenskapliga och humanistiska forskare har – i hundratal – via rykten om den kommande filmen, utan att sett den, såväl som genom ytterst djupsinnig och ”vuxen” analys av barnfilmerna kritiserat koncernen för dubbelmoral, förutom givetvis för girighet. Ofta påstås dessa dessutom hänga intimt samman. I stort sett ingen artikel om någon ny Disneyfilm saknar numeriska uppgifter om dollar. Det är som om det vore OK att vara rasist, sexist etc bara man i vart fall inte tjänade pengar på det.

När man anklagar Walt Disney Company för att, om inte ge upphov till så i vart fall, för-stärka olika samhällsproblem, hävdar man alltså att ”till och med dem med gott rykte” ger uttryck för problemet. Disney med sina påstått moraliska värden är inget undantag. Hur illa är det då inte ställt?! (Se vidare mina blogginlägg ”Nina Björks vuxencentrerade tolkning av Lejonkungen kontra 5-8-åriga flickors” (26/10-15) och ”En studie av död och ’mord’ i ani-merade barnfilmer… – Läkare, bliv vid ditt stetoskop?” 14/12-15).

Somliga kritiker går dessutom ett steg längre, till punkt 4. Just för att det rör sig om filmer avsedda för de allra yngsta kan de kritiska många gånger rent av påstå att barnåskådarna härmed för första gången inskolas i och därefter för alltid accepterar kapitalism, rasism, sexism, konsumism, miljöförstöring, våld, mördande och annat onekligen hemskt. Barnen tros bli immuna mot all annan inverkan i sin omgivning. Allt i enlighet med en välkänd injektionssprutetyp av ”mediepåverkan”, som i stort sett ingen medieforskare idag ställer sig bakom. Allt färre bland den vidare läsekretsen tror idag heller på sådana sagor.

När man beskyller dessa barnfilmer för inskolning i sexism, rasism, kapitalism, pro-X eller anti-Y tror man sig uppnå vad man nu önskar uppnå (förutom uppståndelse). I själva verket blir konsekvenserna i vart fall för Disneys del minimala. I ”bästa” fall blir resultatet att andra filmmakare och filmproducenter med mindre resurser – och därmed räddare – inte vågar närma sig ämnet överhuvudtaget, trots ärbara avsikter. Inte bara självcensur utan självmunkavle således.

Att attackera Disney väcker i bästa fall förvåning och koncernen är i så måtto en lyckad måltavla. Allmänhetens reaktion tycks dock bli att ”Disneyfilmerna är i alla fall bättre än andra barnfilmer”, eller ”jag/mina barn har då aldrig tagit skada av detta”. Alternativt ”Dom kunde väl hellre ge sig på dom som verkligen förtjänar det!? Dom vill bara få uppmärk-samhet för egen del…”

Walt Disney Company är tveklöst ett kapitalistiskt företag i en kapitalistdominerad Väst-värld, men man måste ändå skilja mellan pest och kolera även i sådana kretsar. Kolera är onekligen betydligt lättare att åtgärda. Den vätskeersättning som ges barnen i form av roliga filmer har även andra positiva sidor, verkar de flesta tycka.

Dessa anti-Disney-kampanjer får i stort sett heller ingen effekt, då koncernens goda rykte trots allt utgör ett effektivt skydd. Medieagendamotståndet blir visserligen hela 65 procent lättare att tränga igenom (OBS! Inte vetenskapligt belagt luftmotstånd, utan ett retoriskt grepp!) med baksugets hjälp. Fördumningen i samhället och medieföraktet ökar dock samtidigt. 

Referens

Joel Best & Kathleen S Lowney: The Disadvantage of a Good Reputation: Disney as a Target for Social Problems Claims, Sociological Quarterly 50 (2009), s. 431-449

Action(figur)-Man, Han-Man, Super-Man, Spindel-Man, Bat-Man, Järn-Man & Co är ren magi

Action Man har funnits i Sverige ungefär lika länge som Barbie, men kallades till en början G.I. Joe, som den amerikanska motsvarigheten heter. Den ursprungligen brittiska pojk-dockan Action Man fanns i USA i handeln fem år efter Barbie, 1964, och har sedan dess varit en av Hasbros storsäljare. Hasbro innehar med sina mer action-orienterade leksaker andra-platsen i USA, efter Mattel som sedan 1994 är störst bland leksaks­till­verkarna totalt (men framför allt på ”flicklekssakssidan”). Action Man är mindre känd eftersom figuren inte så som Barbie är en enda, utan ändrar skep­nad. 

G.I. Joe var den första riktigt stora ”pojkdockan”, en militär figur i samma storlek som den mer fredliga Barbie. Det nya med honom inom denna stridsgenre var förutom storleken att han förekom ensam. Tidigare hade stridande mansfigurer alltid ingått i ett större kollektiv, t ex i form av små tennsoldater. Självfallet måste pojken därför ha flera olika action-figurer, för att ändå få ihop till ett gäng…

Barbie heter inte Barbie-Woman analogt med Action Man, Superman, Batman, Spider-Man, Ironman etc, i ”maskulinitet” dubbeltoppat av He-Man. Hanmannens vapensyster She-Ra får emellertid inte heta She-Woman, ty hon skulle då kunna förvirra He-Man (kanske vore She-Girl däremot möjligt, i likhet med Supergirl och Batgirl?). Varför behövs överhuvudtaget detta ”manliga” tillägg? Kanske för att säga att det är OK för pojkar att vilja äga figuren trots att pojkar, som alla ju vet, ”inte leker med dockor”? Tonåringarna Turtles behöver inte denna brasklapp då de ju så uppenbart är förmänskligade sköldpaddor.

Men troligen skulle det hjälpa föga med ett namnbyte till Ken-Man. Dockornas yttre måste också tydligt signalera något slags manaktighet och här kommer både muskler och vapen till hjälp. Svällande muskler och fyrkantig haka är vanligt. Också de ”dumma gubbarna” är muskulösa, men därtill fula. Ingen av figurerna har ögon som gör att man vill ha ögon-kontakt med dem eller prata med dem. 

Ytterst vanligt är att hjältarna har ögonbindel, som rimligen inte kan vara för att dölja vem de är. Även andra pojkhjältar som Captain America, Fantomen, Zorro och mer sentida som de fyra Turtlesfigurerna har likaså en bindel för ögonen, utan att för den skull vara svåra att känna igen. Snarare tvärtom. Spidermans ögon är inte heller precis inbjudande till samtal, inte heller andra insektsrika karaktärers eller ”muskulösa” ”transformers”.

Barbies ögon har med tiden gjorts allt större och henne ska man vända mot sig och tala till eller med. Denna verbala lek kallar kritikerna obegriplig nog för ”passiv”. Han-Män med prickar till ögon (eller pupiller genom ögonbindel) ska däremot vara vända bort från pojken och inte samtalas med. Annars skulle den stridande ju skjuta mot pojken själv. Figurens handlingar finns snävt inbyggda i yrkesrollen eller bestyckningen och det enda pojken oftast gör är kommer med ljudillustrationer till skjutandet eller bombaderandet. Detta kallas märk-ligt nog för ”aktivt” av dem som kritiserar tjejdockor för påstådd passivitet. Men motsatser är viktiga även för de lekande barnen.

Är Barbie jättesmal, måste följaktligen Action Man & Co vara rejält muskulös. Dessa män lär dock ge småpojkarna en högst orealistisk uppfattning av hur en pojke/man ”bör” se ut. De utgör med andra ord också ytterst orealistiska kroppsförebilder, utan att detta blir föremål för kritik. Är Barbie jättesöt, måste Action Man vara alldaglig och hans medhjälpare eller motståndare se komiska, groteskt fula eller på annat vis osannolika ut. Är Barbie jättesnäll måste Action Man vara ”jättedum”, d.v.s. i vuxenmeningen skjuta och strida, enligt samma kontrasterande relationsprincip. 

Fast egentligen är ju också alla dessa Han-Män snälla, även om de av pojkarna snarare kallas ”dom goda” än ”dom snälla”. Ingen av dem är t.ex. någonsin angripare, bara försvarare, och få kan tänka sig att döda någon, men vissa säger inte nej till hämnd. Att vårda respektive beskydda eller rädda andra är ju egentligen inte så olika handlingar, när allt kommer omkring. 

Gruppvänlig Action Man med dolda eller hårda ögon

Action Man står i själva verket som samlingsnamn för genom åren cirka 350 olika leksaks-figurer och har framför allt tilltalat pojkar i åldern 5-11 år, d.v.s. ungefär samma åldersgrupp som dragits till Barbie. De flesta pojkar tycks ha minst lika många Action Men som flickorna har Barbies och figuren kräver onekligen med- och motfigurer, eftersom man ju inte kan strida storskaligt utan många mot­ståndare och medhjälpare. Om Barbies långsmala utseende gör dockan greppvänlig i en flickhand, är Action Man helt enkelt gruppvänlig. En ensam Action(leksaks)Man är för pojken lika meningslös som att ha Barbies Ken. 

När den brittiske Action Man introducerades 1966 i Sverige fanns dock bara tre varian­ter: soldat, sjöman, pilot. De svenska grossisterna tycks ha legat lågt med tanke på krigsassocia-tionerna. När svenska Wigarts annonserade i Svensk leksaksrevy (nr 5) 1970 framhölls att pojkarnas egen docka nu var tillbaka i ”ny tuff stil men utan varje krigisk anknytning”. Här avses Action Man av typen fotbollsspelare och astronaut. Dockan, ”ledbar från topp till tå”, sades finnas i tre utför­anden: sportsman i träningsoverall, äventyrare med helskägg (bägge med hår, vilket lyftes fram extra i en detaljbild som en nyhet) samt pilot i flygaroverall (utan hår). Tillbehörssatser fanns också för fallskärmshoppare, polarfarare, djungelresande, grodman etc, t.ex. en batteridriven undervattensscooter. Sedan dess har man dock skippat håret.

Idag är majoriteten av de 350 figurerna visserligen av militär karaktär, men det finns som sagt även polarforskare, rymdhjältar och livvakter. Figurer­na kan i stort sett inrangeras inom fyra kategorier: militär, stadsmiljö, äventyr och flyg. Med tanke på dagens nästan soldatfria krig torde pojkar i dessa figurer ha färre yrkeskarriärer att ”träna sig för”, än de med Barbie lekande flickorna. De killar som leker med Ninja Turtles, Batman, Ironman, Darth Vader etc torde också de uppleva att har begränsade karriärmöjligheter som vuxna.

Även Action Man har förändrats till det yttre genom åren, men vissa versioner har t.ex. fått gripande händer, örnögon, sparkande underben och precis som Barbie några repliker, som till en början aktiverades med ett snöre. Som en följd av de små Star Wars-dockornas framgångar, minskades också Action Man ett tag ned till en tredjedels storlek, som blev en flopp. Versionerna efter 1993 blev alltmer fiktiva och fantasifulla, medan de tidigare försökt vara mer autentiska i klädsel t.ex. och likna äldre uniformer. McDonalds fyra Action Man-varianter i Happy Meals var ännu en typ. Försäljningssiffrorna har förstås aldrig nått upp i Barbieklass, men åtminstone varje brittisk pojke har i snitt två stycken Action Men (Bignell 2000:232). 

I en svensk studie av barns leksaksinnehav (Nelson & Nilsson 2002) konstateras i genom-gången av internationell forskning att flickor visat sig ha i genomsnitt 15,5 dockor (pojkar 1,4), medan pojkar haft 26,6 action-figurer (men flickorna bara 0,1 stycken). Exakt hur många action-figurer som de svenska barnen har är omöjligt att avgöra, men pojkdockorna ingår i Halmstadsstudiens grupp ”Mänskliga gestalter” som till 73% utgjordes av ”Vuxna figurer” – motsvarande i genomsnitt 39 stycken per undersökt barnrum. Av dessa ”Vuxna figurer” var nästan tre fjärdedelar att betrakta som ”Män”, medan bara 20% påstås föreställa ”Kvinnor” (a a:121). Även om dessa studerade barn var så unga som 3-5 år, men ändå hade fler än 500 leksaker var i genomsnitt, böcker inkluderade, kan man förmoda att Action Man utgjorde en del av dessa ”vuxna män”.

Som alla andra leksaker kommunicerar Action Man vissa budskap, t.ex. beträffande för vilken ålder och för vilket kön den anses passa. I detta fall för främst pojkar, men kanske inte för de allra yngsta som hellre än Action Man torde ha fått Turt­les- och kanske också Power Rangers-figurer. Ty denne Handlingens Man förknippas av många alltför mycket med krig, aggressiv lek, könsstereotyper och ter sig genom sin yttre likhet med verkliga män alldeles för ”realistisk” för att föräldrarna ska tillåta inflyttning i deras hem så tidigt. 

Framför allt det intolkade våldet är förstås förbjudet, vilket samtidigt gör figuren ännu mer attraktiv, eftersom ogillandet avgränsar en från de vuxna. Men är verkligen denne ”man” vuxen?

Klass som kön 

Precis som i fallet med Barbie handlar Action Man, som jag ser det, snarare om en tonåring än om någon ”vuxenförebild”. I motsats till i fallet med den kvinnligare kulturikonen, har dock kritik mig veterligt hörts varken beträffande hans överdrivna muskler, översexuali-sering, avsaknad av könsorgan eller hans sexualitet. För skulle nu Barbie verkligen utgöra ett passivt ”sexobjekt”, är det väl Action Man som ska fostra en även på detta område Handlingens Man, d.v.s. ett aktivt, ”maskulint” ”sexsubjekt”? Villig att ikläda sig förförar- och fadersrollen? Det är det dock inte alls fråga om här.

Action Man är helt och hållet a-sexuell. Oskulden ses aldrig med någon fru, flickvän, till-fälligare partner eller pojkvän, men kan möjligen med sitt machoaktiga yttre sägas vara ”den kroppsarbetande mannen sedd ur ett kvinnligt övre medelklassperspektiv”. Detta ligger dock förstås ännu långt bortom barnens förståelsehorisont. Precis som Barbie och Ken saknar han emellertid genitalier, är kastrerad. 

För att ej förorsaka några missförstånd om att han skulle vara tjejbacill-smittad, finns dock i konceptet en femininare manlig figur, Action Mans huvudmotståndare Dr X. Det enda manliga hos actionfiguren är alltså hans kropps­arbetaryrken och muskler: klass istället för kön blir även här liktydigt med klass som kön. Action Man som företrädare för den grova och våldsamma underklassen, mycket mer än Action Man som befarad könsrollsförebild, kan i själva verket vara navet i mångas farhågor runt honom.

Jonathan Bignell (2000:238-39) ser även andra drag hos Action Man som motsäger en manlighetstolkning: dockan är ju så liten och måste aktiveras av barnet i själva leken. Själva handlingarna ligger med andra ord helt och hållet i den lekande pojkens händer. Action Man är bokstavligen i händerna på pojken, som åtminstone måste förflytta figuren. Som maskulin hjälte måste Action Man inte minst beskyddas från det feminina och från risken för feminise-ring, vilket delvis blir den lekande pojkens uppgift att tillse genom att krascha saker. Inte bara romantik, utan också femininitet, skrämmer bort förskolepojkar. Dr X, som följakt-ligen är mån om sitt hår (en ”Mohikan-frisyr”), är farligt feminiserad också genom sitt skratt, men behövs som det feminina mot vilket Action Man kan framträda som mer maskulin kontrast. 

Skulle actionfiguren verkligen vara en tuffare pappavariant, funnes det väl ingen anledning att undvika flickvänner och kvinnliga arbetskamrater? Det finns ju inte alls någon liknande stigmatiserad beröringsskräck mellan pojkens egen far och mor. Det vill säga: pojkarna är betydligt räddare för att sammanblandas med flickorna, än för att inte likna pappa och dennes närhet till mamma. Oskuldens motpol, Horan, får här kanske spelas av den super-onde Dr X, som dock med sin mekaniska hand, lasersyn och halvt blottlagda elektroniska hjärna snarare påminner om en kombination av Monster och Maskin. 

Samtidigt behöver Action Man denne Dr X, för att kunna framstå som god. De är med andra ord inte några konkurrenter, det är egentligen inte riktigt fråga om kamp, utan om samarbete och arbetsdelning. Action Man kan därför inte göra sig av med Dr X för gott, trots att han hela tiden ser ut att försöka, vilket blir denna figurs paradox. Utan motståndare uppstår näm-ligen ingen mansmyt. Om några år ska många av dessa pojkar fascineras av låtsasbrottning på tv, med liknande samarbete mellan de groteska ”motståndarna”. Än så länge framgår detta team-work främst av deras närmast slentrianmässiga relation i tv-reklamen.

Hegemonisk manlighet?

Bignell (2000:237) menar att en Action Man-figur kan användas som en representant för vad den lekande pojken önskar bli, ett ”jagideal”, visserligen fullt av inre motsägelser. Bignell hävdar förvisso inte att Action Man skulle övertyga pojkarna om att vilja bli machosoldater eller rymdkrigare, men att dockan trots allt är vuxen, eftersom han inte har någon fritid utan alltid jobbar i sitt ständigt pågående krig mot ondskan. Med andra ord ungefär som de pappor som ständigt är på jobbet för att undkomma sin maktlösa status hemmavid. 

Bignell uppfattar det som att actionfiguren signalerar vuxen makt och styrka, huvudsakligen genom det biffiga kroppsutseendet och stridsassociationerna. Samt att manlighet åtminstone i leken förknippas med konkret fysisk aktivitet, konflikt och aggressivitet. På den sistnämnda punkten har han onekligen rätt. Detta är förvisso den dominerande pojkaktigheten redan i förskolan, det vill säga fråga om hegemonisk puerilitet.

Action Man symboliserar dock främst frihet och upproriskhet snarare än fysisk styrka och dominans. Frågan blir därför varför just pojkarna tycker sig vara mer i behov av detta än flickorna. De kanske inte upplever sig som så tuffa och betydelsefulla, trots allt? Tror de verkligen själva att dessa superhjältar eller hypermän de facto existerar här på vår planet? Nej,då.

”Tough guys”?

Att från actionlekens verklighetsfjärran scenario dra slutsatsen att pojkar skulle vara mer fantasifulla är nog också förhastat. För hur leker pojkarna egentligen med figuren, hur används den, vilka innebörder ger de lekande pojkarna karaktären och hans fiender? Barbie är greppvänlig och samtalsvänlig och flickorna ger henne ett rätt vardagsrealistiskt innehåll, fast med fantasifulla inslag mest beroende på att man vet så lite om vad unga ogifta kvinnor egentligen gör. Action Man är i de populäraste versionerna mer lättbegriplig, ty fåordig, stridsberedd för rätt stereotypt skjutande som huvudsyssla, men onekligen verklighets-fjärran. Vad han egentligen ägnar sig åt, har pojkarna bara sett i reklamens minifiktioner och i vissa animerade tv-serier, men aldrig i verkligheten. Flickorna har åtminstone iakttagit tonårstjejer på stan.

Utgör Barbies smala ben ett bra handtag för flickornas lek, är den självstående Action-Mannen utmärkt lämpad för att sätta olika magiska vapen i händerna på. Flickorna som leker med Barbie ägnar sig åt hårlek, utsmyckningslek och (beroende på ålder) kanske även ”yrkeslekar”. Innehavarna av olika Action Men istället åt kamplek, bestyckningslek och eventuellt också åt ”yrkeslekar” typ (lego)soldater. I båda fallen är accessoarerna lika viktiga, men i pojkleken benämns de vapen och verktyg.

Fantasisignalerna utgörs här inte som i fallet med Barbie av bröst i avsaknad av bröstvårtor eller jättelånga ben, utan av en vapenarsenal i avsaknad av reella effekter – teknologisk magi snarare än utseendets magi. Trots att Action Man är en hjälteindivid är han ändå inte särskilt individualiserad, utan en relativt anonym hjältearketyp. Med andra ord är han ingen riktigt fiktiv gestalt så som Stålmannen eller Läderlappen, med sina utmejslade historier från olika medieberättelser. Action Man påstås dock vara modig, fysiskt stark, beslutsam, professio-nell, men framför allt utrustad med fantastiska fordon och vapen och i det godas tjänst (Bignell 2000:245).

Viktigast är ändå att Action Man, och därmed puerilitet, förknippas med hand­­lingar utanför hemmet och helst utomhus. Även om själva leken skulle äga rum inomhus och helt utan annat än tänkta lekkamrater, är fantasimiljön förlagd till någon plats långt borta (ibland även i tidsmässigt fjärran framtid eller förflutet) enligt en filosofi som kunde kallas för post-moder-ismen. Det viktigaste tycks nämligen vara att undkomma den kvinnliga maktsfären. Att även när man tvingas vara hemma eller i kvinnors närhet i förskolan få befinna sig någon annanstans, där inte dessa maktmästare styr.

Lek- och fiktionsaggressionens måltavlor är lika fjärran, oavsett om de är tekniska ting (rymdskepp, flygplan, robot, missil), abstrakta, anonyma, icke-existerande fiender (mutanter, varelser från andra planeter, monster, drakar, Hitlers sedan länge döda soldater) eller någon enskild, extremt mäktig, fantastisk, helt imaginär motståndare (den halvelektroniske Dr X, den halvdöde Skeletor, trollkarlar, Satan). Det är trots allt också de onda som är allra mest musku­lösa, ett slags machokarikatyrer som pojken både strävar mot, avgränsar sig från och besegrar.

Själva leken går huvudsakligen ut på att ställa upp figurerna mot fiender eller tänkta fiender, kommentera vapnen, högljutt förflytta figurerna, åtföljda precis som i reklamen av olika imponerande ljudillustrationer för krascher och explosioner samt av stora gester. Nyckel-orden i denna medielek är tveklöst ”tänk om”…

Det är uppenbart att pojkarna finner den reella omgivningens män, om än inte halvt osynliga så otillräckliga, föga i stånd till att försvara pojkarna mot alla feminina hot. Helt enkelt alltför maktlösa, eller så förvirrande lika kvinnorna: ”tantiga”, nedsmittade av kvinnobaciller och därmed alltför diffusa. Inte tillräckligt Annorlunda helt enkelt, i jämförelse med innehavare av mer ”fysiska yrken” som polis, soldat, pilot, sjöman, rymdkrigare, etc. Också den pojke som själv har en militär eller polis till pappa leker dock hellre överdrivet Action Man än sin pappas yrke. För riktiga poliser sitter mest bara vid skrivbordet eller i bilen och de skjuter ju aldrig. De skiljer sig med andra ord föga från mammor.

Känslosamma pojkar

Lika mycket som de flesta småflickor tjusas av glitter, spetsar och rosa, fascineras många småpojkar av fantastiska vapen och omnipotent teknik: skjutvapen, häftiga fordon och science fiction-prylar. Bägge utsmyckningarna är lika magiska. Såväl rymd­skepp, laser, som krigsutstyrsel är utbytbara sym­­­­­boler för (eller magiska medel för uppnåendet av) styrka, osårbarhet, status. Dessa behövs när man inser att de egna musklerna ännu inte på långa vägar räcker till och man dessutom är mindre och svagare än de jämnåriga flickorna. Då är det skönt att lita till blixtsnabba transformationer, som idag kännetecknar allt fler actionfigurer och actionfordon.

När pojken kämpar för sin överlevnad, förenar hjälterollerna köns­identitets­problematiken, storhetsfantasierna, god-ond-temat, räddningsfantasierna och vänskapstemat. Ty pojkar är ju så emotionella av sig, uppvisar ständigt tecken på omtanke när de vill rädda ”hela världen”, genom att mobilisera sin ilska och sina aggressioner för att lyckas med detta uppdrag. 

Ty också aggressioner är ju känslor, även om pojkar påstås ha ”så svårt att visa känslor”…Men killarna kan bli för­virrade huruvida de verkligen till­hör de goda, när de snälla hjälte-roller som de själva gärna vill in­ne­ha (Action Man, Batman, He-Man eller Turtles t.ex.) fördöms av den vuxna omgivningen. 

Varför har vi vuxna så svårt att tolka dessa fantastiska leksaker och leken med dem som att poj­karna faktiskt känner sig maktlösa (som Han Solo mot Hon i Grupp) och defensivt trängda av flickorna till att leka alltmer ”manliga” roller, för att överhuvudtaget kunna upprätthålla skillnaden mot flickorna i en ålder då köns­identiteten utvecklas, vilket uppenbarligen kräver kontraster? Och för att inte känna sig totalt maktlösa på den kvinno-planet som de dagligen vistas på, åtminstone kroppsligen. Vad tyder på att pojkarna skulle uppleva sig som ”normen” i hierarkins topp?

Källa 

Sidorna 191-219 i Margareta Rönnberg: TV-reklamen – vår tids myter. Men könsrollskonserverande?, Uppsala: Filmförlaget 2003

Referenser

Bignell, Jonathan: ”’Get ready for action!’ Reading Action Man toys”, i Dudley Jones & Tony Watkins (red): A Neccessary Fantasy? The Heroic Figure in Children´s Popular Culture, New York: Garland 2000, sid. 231-50

Nelson, Anders & Nilsson, Mattias: Det massiva barnrummet. Teoretiska och empiriska studier av leksaker, Malmö: Malmö högskola 2002