Varför vill barn mest av allt få leka ifred med andra barn, som ett sätt att skapa gemenskap? Och exakt hur går detta gemenskapsskapande, som jag definierar som BARNKULTUR, egentligen till?
En rudimentär, enbart kroppslig, förverbal form av barnkultur upptäckte Gunvor Løkken (2008) bland 1-2-åriga tultbarn i norska förskolor. Artin Göncü, professor emeritus i pedagogisk psykologi vid universitetet i Chicago, har studerat hur individuella barns privata fantasilek redan innan 3-årsåldern utvecklas till att bli kollektiv, offentlig och verbal kamratkultur. Annorlunda uttryckt: blir till barnkultur. Sättet på vilket detta äger rum kan rent av säga någonting om uppkomsten av kultur generellt, således även om tillkomsten av vuxenkulturer.
Göncü (1993 + 2013) ville undersöka närmre hur barns fantasilek, som av Jean Piaget och Lev Vygotskij tolkats som ett individuellt barns ”inre”, privata aktivitet och försök att bemästra sina gjorda (respektive i Vygotskijs version: omöjliggjorda) erfarenheter, blir social eller ”yttrad” via (minst två) barns fantasifulla relation(er) i en gemensam lek.
Göncü föreställde sig att detta bottnar i en delad önskan att i samverkan med annan/andra söka begripa emotionellt betydelsefulla erfarenheter som bägge barnen/flera barn gjort. Med början redan före 3-årsåldern leker barn fantasilekar med varandra på sätt som ger upphov till en gemensam förståelse av samfällt delade upplevelser. Detta var den inkännande och prövande process som han observerade och som de flesta vuxna nog egentligen i stora drag själva känner igen. MEN det har varit vanligt att tolka samspelet som en fråga om ordergivning eller ett ledande barns styrning. Barnen ger inte varandra instruktioner!
När barn kommer samman börjar de först med att identifiera en lekidé som är meningsfull för bägge/alla inblandade barn. Förslag till gemensam lek som upplevs som alltför säregna faller oftast platt. När barnen väl är överens om ett lektema, inleder de förhandlingar som försöker upptäcka gemensamma inslag utifrån de lekandes tidigare erfarenheter. Förhandlingarna sker i dessa unga åldrar inte genom att av och till stiga ut ur leken och diskutera lekandet, utan på ett lösligt sätt inom leken, som gör det möjligt för barnen att komma överens om ett ungefärligt lekmanus.
Är barnen till exempel ense om att leka doktor, börjar de inne i leken bidra med sina lekuppslag och på detta vis ”förhandla” utifrån sina individuella erfarenheter av läkarbesök eller iakttagelser på tv, för att på detta sätt konstruera ett överenskommet låtsaslekmanus som möjliggör flexibilitet beträffande de olika förslagen, som tolereras så länge som önskan att hålla leken igång finns kvar.
Improvisation hellre än instruktion
Två drag hos dessa lekhandlingar är enligt Göncü anmärkningsvärda. För det första blir barnens privata världar genom fantasilekarna/rollekarna kollektiva och offentliga, vilket bidrar till framväxten av delad kunskap och förståelse. Manusförhandlingarna mellan jämnåriga leder till skapandet av jämnårigkulturer som symboliskt representerar gemensamt delade innebörder och uppvisar en uppförandekod som styr hur man bör agera tillsammans. Barngruppens lek tolkar också vuxna motsvarigheter, vad innebörder och uppförandekoder anbelangar. ”På så sätt går det hävda att de yngsta genom att leka med jämnåriga skapar en lokal barnkultur, med hjälp av vilken de också tolkar det vidare samhället” (Göncü 2013:31, i min översättning).
För det andra och lika viktigt: barnen sänder alltid upp försöksballonger innehållande lekrollerna och lekinnehållet på ett improviserat sätt, då de försöker komma fram till vad som känns rätt att göra och säga, utan att äventyra själva skapandet av lekmanuset. Sådana improvisationsprocesser märks på olika sätt.
Till exempel initierar barn sällan sina lekaktiviteter med uttryckliga verbala uttalanden om vilka föreställda roller de vill låtsas agera i. De spelar istället inför sina medlekande kompisar upp rollerna eller bidrar med dialog som uttrycker deras önskan att låtsas ”vara” en viss karaktär. Är de väl med i leken, upprätthåller de den med lika outsagda överenskommelser eller meningsskiljaktigheter, genom att lägga till en ny variant till den idé som deras kamrat(er) uttryckt, snarare än genom att uttryckligen acceptera eller avvisa sina lekkompisars idéer. Sådan kommunikation, som bygger på implicit och indirekt kommunikation, möjliggör flexibel lekrevidering (a a:32).
Trots delvis olika personliga erfarenheter och förväntningar, lyckas barnen alltså redan innan 3-årsdagen ändå i leken skapa en delad erfarenhet som talar till bägge/dem alla, i ett samarbetsprojekt som skapar gemensam mening och ökad förståelse. Man prövar sig fram alltefter som leken framskrider, utan att i onödan förstöra lekupplevel-sen med avbrytande explicita förhandlingar.
Barnkultur = alla kulturers moder?!
Jag hävdar inte att vuxna skulle vara helt oförmögna att agera på likartat sätt tillsammans med barn. Bara att relationen då alltid är ojämlik och att den vuxne mest troligt upplevs som lekledare, när vederbörande för att stötta eller omdirigera leken i enligt vuxenvärlden mer önskvärd riktning kommer med sina (oftast verbala) avledande eller förädlande uppslag. Detta tas då som ”helt naturligt”, till skillnad från om den vuxna lika (över)tydligt skulle göra detsamma i en vuxengrupp.
Barns modell för kulturskapande torde däremot fungera även till att beskriva hur framväxten av mer jämlika vuxenkulturer går till, menar britten David Gauntlett och dansken Bo Stjerne Thomsen (2013):
”Sättet på vilket barn förmår kollektivt skapa gemensamma lekaktiviteter utan formella ledare, instruktioner eller agenda är kanske en metafor för den process genom vilken ’kultur’ generellt skapas” (a a:32, i min översättning).
De ser i ovan beskrivning en modell inte bara för hur barnkultur skapas via lek och utvecklas, utan även andra kulturer: villiga och jämbördiga parter erbjuder en uppsättning "ämnen som de vill jobba med" – en "läroplan" för samarbete – och sedan utvecklas en improviserad process med knappt uttalade förhandlingar och tysta överenskommelser till ett slags konsensus om kulturens eller ”systemets” typiska innehåll, dess gränser och tolerans mot utmaningar.
Referenser
Gauntlett, David & Thomsen, Bo Stjerne: Cultures of Creativity. Nurturing creative mindsets across cultures, Main report, Billund: LEGO Foundation 2013
Göncü, Artin: Sociocultural and creative processes in imaginative play of young children, Billund: The LEGO Foundation 2013
Göncü, Artin: ’Development of intersubjectivity in the social pretend play of young children’, Human Development (1993) no. 36, pp. 185–198
Løkken, Gunvor: Toddlarkultur: om ett- och tvååringars sociala umgänge i förskolan, Lund: Studentlitteratur 2008
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar