Alla filmare är ute i ett ”ärende”. Så vad ”ville” Bo Widerberg med sin film om det 7-åriga ”fotbollsgeniet” Fimpen?
Att regissören var fotbollsälskare är väl känt, ”galen i idrott, särskilt fotboll” (Blomkvist 2014), likaså uppenbart en vänsterorienterad samhällskritiker att döma av många av Wider-bergs filmer, såväl som enligt biografiförfattaren Mårten Blomkvists framställning (2011). De osedvanligt långa och minutiöst rekonstruerade fotbollsreferaten i bild tyder inte precis på någon ironi riktad mot ”de stora grabbarnas” intresse för fotboll, varken mot Georg ”Åby” Ericson eller mot de 18 autentiska elitspelarna i den landslagstrupp, som fyra månader efter filmens premiär ”i verkligheten” tog en femteplats i VM-74 i Västtyskland. Då utan Johan.
I Fimpen återges delvis dokumenterande Sveriges VM-kvalmatch 1973 mot Ungern (3-3), samt den ena matchen mot Österrike (visserligen i realiteten med ett annat slutresultat än i filmen). Dessutom läggs för spänningens och dramaturgins skull en match mot Sovjet till, fastän landet ifråga inte ingick i Sveriges kvalgrupp. Klart är att ett stort arbete och kär-leksfullt engagemang lagts ned på själva matchbilderna. Riktigt lika mycket kraft ägnades tyvärr inte åt barnet. Så vilket ”slags” barn önskade Widerberg gestalta? Ett ungt fotbolls-geni, en flitig skolelev eller ett ”naturligt” barn, som bör ”få vara barn” och mest bara leka? Inte minst leka leken Sparka fotboll?
I ett par hundra år har olika barndomsdiskurser florerat, varav vissa tidvis varit mer dominerande än andra, men många levt kvar sida vid sida. På det radikala 70-talet framhävdes särskilt det Kompetenta barnet, inte minst från barnkulturskapares håll. TV2:s 1969 nyinrättade barnredaktion, med dess samhällsorienterande program som ”tog barn på allvar”, är ett av exemplen som brukar lyftas fram (Rydin 2000; Janson 2007). Inte bara bland yrkesverksamma inom produktionen av barnberättelser, utan i stora delar av den vänsterdominerade kul-turdebatten, bedrevs ett motstånd mot ”kulturimperialismens ideal” och dess framgångs-drömmar, idoldyrkan, övermänniskoidéer och mot konkurrens i största allmänhet. Inte minst granskades skolböcker som ansågs lura (även Kompetenta) barn, i behov av helt andra berättelser.
Alltid vuxen intervention
Oavsett vilka ideologier som föreställningarna om vad och hur barn ”är” har byggt på, har de enligt lekforskningens främste teoretiker Brian Sutton-Smith (1994) alla haft ett gemensamt: de har lett till vuxnas intervention. Ingen har låtit barnen vara ifred ens på deras fritid. Att inte blanda sig i har (efter Rousseau) aldrig ansetts vara något alternativ. Särskilt inte för vuxna i yrkesroller som har med barn att göra.
Även det Kompetenta barnet måste uppenbarligen förbättras, med stadigt allt längre skolgång, organiserade fritidsaktiviteter typ idrott, sport och förment bättre ”lek” än den av barn egenstyrda anses vara. Kanhända var det just mot detta interventionsparadigm som Wider-berg med sitt påklistrade slut ville vända sig, för att istället förorda fri lek? Lek anses ju inte sällan vara lika utvecklande som skolan, åtminstone i olika festtal framhävd som viktig för barns lärande.
För att citera Sutton-Smith, har lek dock varken något med oskuldsfullhet eller växande att göra, utan rör sig främst om emotionell överlevnad. Som 67-åringen, sammanfattande sin akademiska livsgärning, skrev:
[..] jag anser att lek inte så mycket handlar om utveckling som om kompensation. Lekens funktion är enligt min mening att göra anspråk på att vi existerar i ett liv värt att leva, vilket både barn och vuxna har behov av vid alla tidpunkter i livet (Sutton-Smith 1994: 20, min översättning och kursiv).
Leken är inte minst för barn nödvändig för deras känslomässiga överlevnad. Barn föredrar onekligen på film lekfullhet och humoristiska berättelser, men tycks härvidlag inte skilja sig från vuxna med deras förkärlek för t.ex. sportkomedier. Det är dock svårt att läsa in någon lek, lekfullhet eller glädje i gestaltningen av den 7-årige Johans spel på yppersta elitnivå. Inte heller är pojken humoristiskt framställd, även om playboyliraren ”Mackan” och hans barnslige klubbledare i Hammarby är det.
Idag kritiseras allmänt de alltför stora krav som ställs på unga inom barnidrotten, den ensidiga tävlingsinriktningen, alltför tidig selektering och toppningen av lag. Mer av lek efterfrågas istället. Redan på 70-talet förekom emellertid kritik av tävlingsmentaliteten och det kommersiella konkurrenssamhällets tryck på Sårbara barn, sida vid sida med en ny barn-domsdiskurs som hävdade att barn är Kompetenta och klarar det mesta. Inte heller för vuxna ansågs det under detta decennium enligt en stark vänsterrörelse acceptabelt att tävla. Än starkare var kritiken mot tävlingsidrott för barn, liksom mot skolans rangordning av elever.
Fimpen kan kanske sägas utgöra en kompromiss av typen äta kakan och ha den kvar. Här tillåts först vad som förmodas vara en pojkdröm gå i uppfyllelse under filmens första 80 minuter, med dess utförliga tävlan på högsta tänkbara nivå. Efter de avslutande fem minuterna förblir den vältuggade kakan ändå hel och ”osvald”. Publiken får bada i sport, varpå sportens värld indirekt kritiseras och till sist måste överges för barnets vidkommande. Fast en 6-7-åring antas förstås vara alltför liten för att man ska kunna kräva att han själv ska begripa att han inte borde tävla, även om det sker i kollektivets tjänst.
Ingen skugga kastas alltså över pojken, utan istället över delar av vuxenvärlden. Denna är kluven beträffande vad ett barn ”är”. Vi ser här Johan inte bara överglänsa vuxna i fotboll, utan hör också att han besegrar landslagsspelarna i poker och överlag är väldigt självständig och kapabel på en rad områden. Han åker utan någon medföljande vuxen buss och pendeltåg och strosar på sta’n, går ensam till posten och hämtar ut sitt paket, haffar själv en taxi för en lång färd till Råsunda. Att detta Kompetenta barn har pengar till resan är förstås underförstått. Amatörreglerna är ju redan borttagna. Samtidigt är Johan tydligen oförmögen att säga sin mening och säga ifrån.
Precis som under alla andra decennier det senaste seklet kämpade även på 70-talet ett flertal barndomsdiskurser sida vid sida. Det Kompetenta barnets motsats det Sårbara barnet verkar i filmen, på ett visserligen svårbegripligt sätt, ta hem diskursmatchen i form av en 2-1-vinst för Sårbara BK. I Fimpen tas barnet utan tvekan på allvar och här åtskiljs barndomen sannerligen inte från vuxenlivet, utan barnets och de vuxnas världar griper i högsta grad in i varandra, precis så som barnkulturdebattörerna på 70-talet förespråkade. Detta måste emellertid tydligen upphöra, då barnets framtid som vuxen tycks stå på spel.
Fast utan vuxna existerar förstås inga barn, varken biologiskt eller diskursivt. Hur är det då med filmens vuxendiskurser? Vad torde t.ex. ”Mackan” ha för framtid om några år? För vuxna fotbollsspelares resterande liv betraktas det tydligen inte som menligt att helt satsa på serie- och landslagsfotboll. Handlar filmen ändå främst om vuxenvärlden? Varför behöver herrlandslaget och fotbollssverige överhuvudtaget en förstaklassare?
Myten om det ”oförstörda” underbarnet
Fimpen är en ovanlig film i så måtto att den har ett litet barn som en framstående vuxens jämbördiga konkurrent och besegrare. Denne trumpne 7-årige överdängare framställs rent av som herrlandslagets, ja, hela nationens räddare, utan att det alls finns någonting sagobetonat över filmens stil, ton eller sättet att berätta historien. Det har visserligen talats om dess ”magiska realism”, men här finns ingen magi eller förhöjd verklighet, inga övernaturliga under som kryddning eller förklaring till den i övrigt heltäckande realistiska stilen. Visste man inte bakgrunden, kunde matchbilderna lätt tolkas som dokumentära.
Johan kan, hellre än som undersagans traditionella minsting, betraktas som ett legendariskt eller mytomspunnet underbarn, som vuxna betydligt oftare och mer än barn brukar beundra. Truliga 6-7-åriga naturbegåvningar till sportstjärnor är visserligen någonting unikt och långt ifrån lika frekventa på bioduken, som alla de barnstjärnor av typen barnskådespelare som alltsedan 1910-talet tjusat den vuxna publiken världen över med sin ”naturlighet” och charm.
Att svenska barnaktörer bedömdes som ”naturliga” var just det främsta berömmet redan 1923 (Rönnberg 2012:126f) vad gällde stumfilmsskådespelare, vilkas spel av recensenterna under återstoden av 20-talet alltid jämfördes med amerikanska barnmotsvarigheters och befanns lika, eller t.o.m. mer, ”okonstlat” och chosefritt. Det vill säga: samma egenskap som i decennier enligt sportforskare som John Hellström och Birger Hedén också tillskrivits framgångsrika svenska vuxna idrottare i press, biografier och romaner: ”naturlighet”. Johans framgångar stiger honom heller aldrig åt huvudet, precis som alltid framhållits i pressens skriverier både om svenska världsmästare och filmens barnstjärnor.
Hur förhåller sig åskådarna inom filmberättelsen till ”Fimpens” prestationer? I stort sett enda gången några barnfans fokuseras, är när de mot slutet av berättelsen ber Johan om autografer och då ropar ”diva”. I övrigt zoomar kameran bara in vuxna på läktarna. Dessa vuxna applåderar för det mesta inte, utan ses genomgående vara oerhört spända och oroliga. Vid seger eller fördelaktigt oavgjort matchresultat jublar de förvisso lättade över pojkens frälsargärning.
De svenska vuxenlustspelen framställer inte den triumferande vuxne sportutövaren som någon övernaturlig superstjärna, men detta tillåts alltså ske i fallet med en 6-7-åring. Varför är det då som här – åtminstone inledningsvis – mer acceptabelt med ett underbarn? Ett underbarn har definierats som en ung människa ”som på något område presterar på en vuxen nivå”. Ju mer formellt och regelstyrt detta område är, såsom musik och schack, desto troligare har ”vuxennivån” visat sig vara uppnåelig för specialbegåvade barn. Vanligtvis är barnet ifråga medelmåttigt på andra områden, eller har där rent av inlärningssvårigheter (Winner, 1996).
Superbarnet som arketyp
Underbarn är dock inga sentida produkter av kapitalism och kommersialism, utan har åtminstone tvåtusenåriga anor. Barn med övernaturliga förmågor återfinns i ett flertal folks legender, sagor, myter och religioner, inte minst i grekisk mytologi med dess lille Herkules, som t.ex. redan i vaggan ströp två ormar. Jane O’Connor (2009) betraktar superbarnet som en arketyp i åtskilliga kulturer och i alla med samma funktion: att inspirera och återuppväcka hopp hos desillusionerade vuxna och överbrygga klyftan mellan den reella världen och ”det gudomliga”. Redan ”vanliga” barn har ju under vissa perioder fått representera framtidshopp och underbarnet gör det förstås i förhöjd bemärkelse.
O’Connor har själv musikens, konstens och filmens barnstjärnor i åtanke och har studerat hur dessa konstruerats i pressen alltsedan den viktorianska eran. Vi tänker förstås genast på barnstjärnor som Shirley Temple och Jackie Coogan, men de hade flera föregångare på bioduken redan på 1910-talet. En ”baby star” som Marie Osborne kunde som 8-åring dra sig tillbaka 1919, efter att ha medverkat i 29 filmer på fem år. En del av dessa storheter har beskrivits som större än de stora, fastän mindre än många små. Ungefär som kortväxte Johan Bergman med andra ord, som i realiteten var 8-10 år när han spelade ”Fimpen”.
Underbarnet framställs såsom utvalt för att lära vuxna något om livet och offrar sin egen lycka för sina medmänniskors skull. Varken Osbornes, Coogans eller Temples vuxna liv brukar betecknas som särskilt rikt, varken på pengar eller lycka. I det senkapitalistiska sam-hället sägs underbarns roll enligt O’Connor snarare än om övernaturliga dåd typ ormstryp-ning handla om image och fungera som känslosam förstärkning av samtidens stereotypa idéer om det perfekta barnet och förhoppningar om en ljus samhällsutveckling. Barnet ska inte förstås som någon verklig person, utan som en symbol.
Att ”Fimpen” som frälser det svenska herrlandslaget och hela Sverige inte ges någon utmejslad personlighet eller några egna åsikter underlättar troligen att han – åtminstone av vuxna åskådare – uppfattas just som en symbol, snarare än som ett reellt barn. Nödvändigt för att platsa som underbarn är också, att pojken har naturlig talang och inte ses ha gått i någon fotbollsskola, inte är någon fotbollsbroiler, utan helt självlärd eller kanske rent av född med sin ”gudabenådade” gåva. Litenhetens betydelse för Johans storhet torde precis som hans sår-barhet och naturlighet vara viktig. Det Naturliga barnets naturlighet brukar emellertid annars understrykas av lek och barnsliga intressen, vilket inte direkt verkar gälla i Fimpen, även om Johan ses ha ett leksaksflygplan och klappa kattungar, men pojken är ”som tur är” för under-barnsimagen bara överdängare på ett enda avgränsat område och inte vad gäller t.ex. enkel matematik.
Underbarnets kraft verkar huvudsakligen emanera från naturlighetsdyrkan och det faktum att barnet ifråga är helt opåverkat av framgångarna. Oavsett vad autografjägarna än ropar, är Johan ingen diva. Pojken tycks rent av vara likgiltig inför framgången och i det närmaste förkulturell, utan att som de flesta 4-åringar t.ex. kunna skriva sitt namn eller lägga ihop två blå och två röda kulor. Hur han ändå kan veta vad ”diva” betyder, är onekligen svårt att begripa. Förmodligen är det framtidshopp som han ska representera ett mindre konkurrens-inriktat och mer barnvänligt samhälle. Eller så ett mer konkurrenskraftigt sådant, om skolgången blir framgångsrik?
Men exakt vad kan vara viktigare än att två plus två blir fyra? Det begriper inga vuxna recensenter. Fast underbarn som utför underverk är förmodligen inte rätt sammanhang att begära logiska förklaringar från. Bo Widerbergs biografiförfattare, Mårten Blomkvist (2014), verkar tolka det som att viktigare är ”att våga chansa”. Detta är emellertid något som främst brukar betonas i fallet med dem som misslyckas, men ”Fimpen” var ju tvärtom hela tiden en vinnare på planen. Fast Widerberg ville kanske inte att Johan Bergman senare skulle behöva riskera att komma till korta, eller offra sin egen lycka för ”fotbollssverige”.
Hjälten ”Fimpen” lever inledningsvis upp till epitetet ”oförstört underbarn” och utgör inget hot mot någon, förutom möjligen mot ”Mackans” speltid. Denne ses visserligen vara avundsjuk, men är ju ingen direkt fiende. Alla berättelser anses dock behöva en antagonist, men vem är egentligen ”skurk” i denna film? Är det medierna som ”förstör” pojken? Alternativt stora delar av vuxenvärlden, som inte ser till ”barnets bästa”? Eller finns skurken som i så många komedier inom protagonisten själv: i pojkens felaktiga prioriteringar och ointresse för skolan? Detta är inte enbart för barn vanskligt att säga. Därmed likaså svårt att förstå vilka värden som filmen via pojken och sportframställningen vill betona.
Låter Bo Widerberg pojken med guldfötterna lägga av tidigt för att undvika eller föregripa ett senare misslyckande? Få till stånd ett glatt eller åtminstone ej nedslående komedislut? För att uppnå en ideologiskt acceptabel avslutning? Ska den avslutande talkören från läktaren ”Segern är vår” måhända tolkas som en triumf för de vuxna, som menar att ”barn bör få vara barn”? Och filmen därmed ses som en varningssaga för andra vuxna, som alltför tidigt försöker pusha barn inom idrotten? Vore det kanske förödande främst för vuxnas framtidsdrömmar och för underbarnsmyten, ifall ”Fimpen” inom kort misslyckades inom sporten?
Misslyckandets nödvändighet
Johan kommer som synes inte till korta på fotbollsplanen, utan tydligen i skolan, och slutar därför spela. Inte bara i vuxenlag utan överhuvudtaget, verkar det som. Därför att det inte kan ges några garantier för att han skulle lyckas också i nästa match? För att han så sakteliga torde inse trycket på honom och då lär duka under? Fast det anses ju vara ”nyttigt” att i sport lära sig ta ett nederlag. Just i det avseendet att perfektion är omöjlig, skiljer sig sport från vissa spel där lösningen lätt går att återupprepa när man väl lärt sig hur man gör, t.ex. luffar-schack, Rubiks kub – och läsning? Bör barn därför inte delta i sport?
Sport har inga lättföljda regler som garanterar seger. Garanterad vinst är här ingen match och därför finns handicapsystem. För att ens räknas som sport, krävs att åtminstone den ena sidans sportprestation inte kan vara perfekt, eller ens helt kompetent. Den enda aktivitet som Johans ses misslyckas i äger emellertid rum i klassrummet och endast där ses han vara utmattad. Blir skolans konkurrens således en sport, till skillnad från Johans deltagande i lands-laget?
Att lyfta fram det allestädes närvarande hotet om misslyckande och utmattning, och ibland skada och orättvisa, är det som utgör sportupplevelsens estetik. Sport belyser extra tydligt människans skörhet, sårbarhet och misslyckandets oundviklighet, ja, spelar just på detta. Vinner en, förlorar samtidigt någon annan. Skolan är inte lika tydlig på den punkten. I slut-ändan förlorar förstås alla sportutövare, precis som vi gör i livet utanför sporten. Bara så kan också sportberättelser bli samhällskritiska. Detta ville tydligen den annars alltid politiskt engagerade Bo Widerberg undvika här, möjligen för att han trodde sig rikta sig till barn.
Fast kanhända inser regissören och manusförfattaren till sist att det är han själv som riskerar att bli ”skurken”. Att han, i sin iver att dokumentera det faktiska landslaget och den även i realiteten virtuose lille grabbens fotbollskonster, misslyckats med att tydligt skilja mellan dokumentation och fiktionsfilm? Kanske måste berättelsen i detta fall sluta före ett sport-misslyckande, just därför att fotbollsspelaren/aktören Johan Bergman och fiktionsfiguren Johan Bergman här är en och samma person och därmed av etiska skäl omöjligen kan tillåtas förlora eller inte längre platsa i laget. Av omsorg om pojken, kan denne inte få lämna film-inspelningen och filmen som en loser.
Är barn m.a.o. framför allt utnyttjade av vuxna (inklusive regissörer) och Sårbara – när de inte är mobbande småjävlar? Existerar ingenting däremellan? Dilemmat hade kunnat lösas genom att ge filmkaraktären ett fiktivt namn och benämna Johan Bergman skådespelare, men så Kompetenta barn ansågs det förmodligen inte finnas ens på 70-talet. Att förstaklassaren som glänser i sitt landslagsspel och klarar av att ensam gå till posten – liksom inneha huvudrollen i en film – inte vet vad 2 + 2 blir, torde dock åtminstone av barn upple-vas som så otroligt att det inte kan tas på allvar. Filmen tycks dock genom denna nödlös-ning vilja hävda att skolan och sporten inte går att kombinera.
Varningssaga om att prioritera skolan!
Filmskaparen verkar således rekommendera att barn(et) prioriterar skolan framför sporten. Eventuellt kan en ledtråd återfinnas i regissörens eget liv, hur mycket en sådan auteurfoku-serad förklaring än bjuder en emot: Bo Widerbergs biografiförfattare och svärson Mårten Blomkvist framhåller (2011, kapitlen 1+ 16) att fotbollsintresset tog fart i svärfaderns liv relativt sent. Under barn- och ungdomen var Widerberg istället uppslukad av böcker, film och musik och hade också bra skolbetyg. Kanhända kalkerade manusförfattaren och regissören pojkens liv på hur han i 45-årsåldern mindes sin egen 30-talsbarndom.
Slutintrycket ges hur som helst att fotboll som spel och sport bör vara förbehållen de vuxna, eftersom det är för jobbigt för ett barn att tävla med vuxna på vuxnas villkor – alternativt eftersom vuxna då trängs undan och förlorar självförtroendet? Hur kompetenta barn än är, måste ju ”vuxna få vara vuxna...”. Därför framhålls istället de områden som vuxna onekli-gen är bättre på, såsom 2+2. Johan fick inte som alternativ lösning föreslå t.ex. att han hellre vill spela i pojklaget och/eller pojklandslaget. Som det nu är, fråntas både sport och sport-berättelsen sin mening. Filmen kan inte skänka några insikter om hur man tar itu med mot-gångar, inte stärka barns självkänsla och uppvärdera barn, eller spela någon samhällsförändrande roll, utan blir enbart en konservativ bagatell för vuxna.
Saluförs den som en barnfilm, blir den en varningssaga och ännu en skola utanför skolan som varnar för att inte sätta skolan främst. Filmen hade lika gärna kunnat vara en imperati-visk fabel för barn med sportande björnar, med den då tydligare uppmaningen ”Prioritera skolan! Skippa sporten!”. Som tur är, är den en barnskildring för vuxna med minimal begripande barnpublik. En annan möjlig lösning hade varit att framhålla lekens betydelse och underförstått säga ”lek Fotboll istället för sporta fotboll!”. Då hade filmens avslutande bilder istället för, eller efter, 2+2=5-scenen visat Johan och klasskamraterna springande efter en fotboll på skolgården. Det gör den nu inte.
Snarare än vara någon ”ny Rousseau” som förordar ett av undervisning orört ”naturligt”, självständigt tänkande barn, tycks Widerberg i slutändan mixa samman flera barndomsdiskurser till det aningen motsägelsefulla Sårbara Naturliga Kompetenta Framtidsbarnet, vars främsta uppgift är att gå i skolan och förkovra sig akademiskt, både för sitt eget och samhällets bästa.
Trots att fotboll är ett lagspel hänger i Fimpen allt på individen och dennes sällsynta talan-ger. Pojkens s.k. genombrott äger dessutom rum på vuxnas initiativ och på vuxna villkor. Fotbollsgeniets prestationer väcker föga förvånande främst vuxnas uppskattning. Filmen tar tyvärr inte parti för barns upplevelsevärldar och sportdrömmar, så som en barnfilm ska.
Not
Texten är ett utdrag ur min bok Att träna och tävla är komiskt. Sport enligt svenska fiktionsfilmer 1930-2015, Visby: Film-förlaget 2015
Referenser
Blomkvist, Mårten: Höggradigt jävla excentrisk: en biografi över Bo Widerberg, Stockholm: Norstedt 2011
Blomkvist, Mårten: Fimpen – en fotbollstokig filmregissörs fixa idé, krönika (från 2014) för Svenska filminstitutets ”Film i skolan” på
O’Connor, Jane: Beyond social constructionism: a structural analysis of the cultural significance of the child star, Children & Society 23 (2009):3, s.214-225
Rönnberg, Margareta: Vänstervridna? Pedagogiska? Av högre kvalitet? 70-talets barnteveprogram och barnfilmer kontra dagens, Visby: Filmförlaget 2012
Sutton-Smith, Brian: Paradigms of intervention, sid.3-21 i Joop Hellendoorn, Rimmert van der Kooij & Brian Sutton-Smith (red): Play and Intervention, Albany: University of New York Press 1994
Winner, Ellen: Gifted Children: Myths and Realities, New York: Basic Books 1996
