Den första september hade jag denna text publicerad i tidningen KULTUREN och kan där läsas på
Vem ska egentligen få bedöma från vilken ålder en film kan ses i offentligheten av ett ensamt barn – och vem bestämmer det? Nej, bedöma och bestämma är faktiskt inte samma sak. Är upphovsmänniskan den som själv ska få definiera målgruppen? Särskilt huruvida filmen är en barnfilm eller inte? Eller ska Statens medieråds ”klåfingriga” filmgranskare? Nej, givetvis ingendera! Det gör vi nämligen alla tillsammans.
I samband med vårens debatt om åldersgränsen för Suzanne Ostens senaste film har emellertid hon själv och ett antal kolleger och vänner, men även fristående skribenter, förnärmade yttrat sig i stil med att ”här har jag/hon gjort en barnfilm/en film för barn/en film för 7-11-åringar och så blir den barnförbjuden!”. Skamligt! Pinsamt! Löjligt! ”Jag/hon ska ju förställa barnexpert!” Det anses på något sätt ”oförskämt mot Suzanne Osten” (Wiberg FLM 18/4-16).
”Suzanne Osten fnyser: - En barnförbjuden barnfilm! Det är ett svek mot barnpubliken. Det är som att kastas decennier bakåt i tiden, som att inget har hänt inom barnkulturområdet” (Palmelius 18/4-16). I en intervju i Feministiskt perspektiv (Lundberg 27/5-16) refereras Osten säga:
”Jag känner mig så löjlig. Jag ska ju vara THE expert på barn och berättande och har till och med fått guldmedalj av Teaterförbundet. Var är de nu? Var är Dramati-kerförbundet och Svenska filminstitutet? De som ska skydda konstnärerna har jag inte sett röken av.”
Ja, är det konstnärerna eller barnen som behöver skyddas? Regissören och manusförfattaren Osten verkar mena att Teaterförbundet, Dramatikerförbundet och Svenska filminstitutet borde skydda henne och utöva något slags påtryckning på Statens Medieråd, som ju som sin uppgift har att skydda barn och tillse att en film inte skadar barns ”välbefinnande”. Suzanne Osten har i ett flertal intervjuer och egna blogginlägg emellertid underkänt Medierådets kompetens. Exempelvis på sin blogg i form av Öppet brev till Alice Bah Kuhnke, kultur- och demokratiminister (26/4-16):
”Okunskap präglar myndigheten som ska ge oss vägledning om rörlig bild och skapa förståelse och fördjupning. Medierådet borde enligt min mening vara forskningsbaserad och rådgivande och kunna förse oss med kunskap om bildens effekt och möjligheter.
När en myndighet stoppar en film och tolkar en möjlig 11-årings oro eller rädsla, hur relevanta är experternas kriterier? De som aldrig själva har arbetat konstnärligt med kunskap om estetiska verkningar, testintervjuer och lekar – med målgrupp. Hur ska jag då kunna ta 15 års-uttalandet på allvar?
Hur kan grund psykologkompetens mäta sig med 40-års konstnärligt praktiskt teoretiskt och pedagogiskt arbete? En professur i regi, räknas inte den?
Medierådet har givit en rad grymma filmer, svenska och amerikanska, 11-års gräns. Övertygelsen om ”skada på ett barns välbefinnande” beror enligt dem på allt för stor realism. […]
Jag anklagar en svensk myndighet, medierådet, för att sabotera svensk filmkultur och att missanvända skattemedel. Den ömtåliga nyanserade filmen står under attack av en myndighet som kontrollerar en liten svensk film men släpper igenom den dånande våldsactionfloden. Jag har skapat två filmer för barn. 1996 förbjöds ”Bengbulan”, 2016 förbjöds ”Flickan Mamman och Demonerna”, båda med teman om en dramatisk barndom. Att kritisera vuxenvärlden är det återstående tabuet och för det straffas man direkt av en en statlig censur.”
Fast en professur i regi är bara en konstnärlig, praktisk professur och säger ingenting om belagda teoretiska kunskaper eller psykologiska insikter om barns reaktioner på film generellt. Osten har aldrig ägnat sig åt akademisk forskning, aldrig utforskat barns reception, enligt min mening heller aldrig aldrig gjort någon barnfilm. ”Att de tre psykologer som utvärderat filmen ställer sig bakom en 15-årsgräns är en gåta för Osten” (Lundberg 27/5-16). Det är inte svårt att förstå.
Vem vet bäst: inblandad filmmakare? Oberoende granskare?
Detta är inte första gången som Osten underkänner alla andras bedömningar och kompetens utom sin egen såsom varande grund. Detsamma gällde rådfrågade psykologers uppfattningar inför projektstarten, såväl som i samband med teateruppsättningen Babydrama. Statens medieråd har dock aldrig ”stoppat” hennes film, ty vi har alltsedan 1 januari 2011 ingen statlig filmcensur i Sverige (undantagandes barnpornografi), trots att Osten i olika offentliga sammanhang uttryckt sig i sådana termer eller, likt ovan, hävdat att hennes filmer ”straffats” eller ”förbjudits”. Det är förstås helt fel. Filmernas publik har helt enkelt i sedvanlig ordning åldersbedömts.
Ostens efterträdare som konstnärliga ledare för Unga Klara menar (SvD 18/3-16) också de att Medierådet gör sig skyldigt till dubbelfel:
”Att Statens medieråd barnförbjuder filmen säger mycket om vår samtid. Känner möjligtvis rådet av de konservativa vindar som blåser och vill skydda sig själva från anklagande röster i ett samhälle där varje litet missnöje kan bli en storm på Twitter? Det säger oss att också detta vuxensammanhang sätter sig själv i främsta rummet, inte de utsatta barnen.”
Skribenterna borde i själva verket vara nöjda, ty Medierådets uppdrag är just att säga något om vår samtids syn på barn och film! Staten har gett rådet ansvaret för att – ”in loco paren-tis/i förälders ställe” – bedöma vad barn ensamma kan se vid offentlig visning, utifrån en lag (2010:1882) stiftad av Sveriges riksdag. Huruvida vindarna ska kallas konservativa eller någonting annat kan förstås diskuteras, men myndigheten har fått i uppgift av samhället att avgöra potentiell skada på en genomsnittspublik bestående av barn i olika åldrar. Visserligen påstått utifrån en tveksam tolkning av ordet ”välbefinnande” i FN:s konvention om barnets rättigheter, vilket jag ska återkomma till, men egentligen baserat på ”forskningens nuva-rande ståndpunkt” och ”den allmänna meningen”.
Jämntjock nordisk ”inkompetens”…?
Statens medieråd skiljer sig heller inte nämnvärt i sina bedömningar från andra länders motsvarigheter. Deras filmgranskare är således tydligen lika inkompetenta som de svenska… Endast det danska Medierådet har visserligen ännu åldersbestämt just Pigen, Moderen og Dæmonernes unga publik och då satt samma 15-årsgräns på denna som svenska Statens Medieråd gjorde, innan ”barnförbjudet” överklagades och slutligen utmynnade i 11-årsgräns. Den danska motiveringen till 15 år lyder:
”Filmen har en gennemgående utryg og momentvis uhyggelig grundstemning med enkelte gyseragtige virkemidler. Hovedfiguren, som er et barn, skildres i et utrygt miljø præget af grov omsorgssvigt og psykisk sygdom. Der er mange uhyggelige scener, som præges af en mors psykotiske univers, og i flere scener ses uhygge-lige, imaginære personer, som bl.a. prøver at få hovedpersonens mor til at begå selvmord.
I én scene kommer hun hjem og finder sin mor med et reb om halsen, og i en anden scene kommer et kvindeansigt pludseligt til synes i et køkkenskab. I en tredje uhyggelig scene forsøger to mænd med et dæmonisk udseende at overbevise moren om, at hun skal slå sin datter ihjel, og man ser mændenes ører og næser forsvinde. Da fortællingen samtidigt foregår indenfor et realistisk miljø, vurderes filmen at kunne virke skræmmende på de yngste børn i aldersgruppen 11-15, og den får derfor en 15års-grænse.”
”Ohygglig” nämns som synes fyra gånger och ”otrygg” två, bland annat om grundstäm-ningen i en realistisk miljö. Det frågan gäller är alltså om någon under 15 års ålder ska lockas att ensam se en film som inte är en skräckfilm, utan en förvirrande blandning av vardagsrealism och skräck, samt i så fall ”varför då?”. Den danska granskningslagen har emellertid även en bestämmelse om vuxenledsagare, som innebär att barn som fyllt 7 år kan se alla filmer ifall barnet åtföljs av någon över 18 år.
Något motsvarande finns ännu inte i Sverige, även om Statens medieråd lämnat in ett förslag till Kulturdepartementet om att ledsagarregeln hos oss också ska gälla för 15-årsgränsen, som ännu så länge är absolut. Förslaget som för närvarande är ute på remiss skulle emeller-tid för svenskt vidkommande innebära att den nya ledsagarregeln för filmer med 15-års-gräns, om den nu blir verklighet, enbart skulle gälla för barn över 11 år. Så för ensamgående 11-14-åringar skulle det alltså fortfarande finnas barnförbjudna filmer och 7-10-åringar skulle fortfarande inte på biograf kunna se barnförbjudna filmer ens tillsammans med en förälder.
Jenta, mammaen og demonene har i skrivande stund (3/8-16) inte granskats av det norska Medietilsynet, eftersom filmen inte satts upp på den norska repertoaren. Filmen visades emellertid i början av juni 2016 på barnfilmfestivalen i Tromsö, inriktad mot skolklasserna 6 och 7. Festivaler omfattas i Norge inte av beteckningen ”offentlig visning”, utan filmen gavs då 12-årsgräns. Den tävlade i långfilmsklassen, men blev utan pris både för bästa barnfilm (som gick till franska Les oiseaux de passage (i regi av Olivier Ringer) och publikens pris (som Mark Osbornes tecknade Den lille prinsen tilldelades). Ostens film fick dock ett hedersomnämnande. En norsk handledning till filmen för skolbruk, ett ”filmstudieark” för skolekino, är inriktad mot klasserna 7-10.
Engelska, tyska, franska och svenska filmgranskare rätt ense
En jämförelse med andra omdebatterade filmers åldersgränser visar att de svenska i de allra flesta fall ligger helt i linje inte bara med de nordiska, utan med merparten europeiska, exempelvis de engelska, tyska, nederländska och franska granskningsinstansernas bedöm-ningar.
Exemplen på ”dånande våldsaction” och ”grymma” filmer i ”brutalgenren” som jämförande nämnts i vårens svenska debatt har bl.a. varit The Hunger Games, Harry Potter, The Selfish Giant – ”de fick minsann 11-årsgräns…”. Enbart den sistnämnda, onekligen realistiska, konstfilmen har några som helst likheter med verkligheten. Den tycks förutom i Sverige bara vara åldersklassificerad i Danmark, där gränsen också sattes till 11 år. I hemlandet Storbri-tannien fick denna film om två socialt utsatta 12-13-åriga kompisar som intill döden försva-rar varandra förvisso 15-årsgräns, men p.g.a. svordomarnas art:
”It is rated 15 for strong language, once very strong. There are over seventy uses of strong language ('f**k' and variants) and one use of very strong language ('c**t') which is used by a young boy as a term of endearment to his younger best friend.”
Hungerspels-filmerna har i de allra flesta fall samtliga samma åldersgräns i respektive land, men låt mig för enkelhetens skull bara ta den allra första The Hunger Games (Gary Gross, 2011), som i Sverige precis som i Danmark fick 11-årsgräns. Den har åldersgränsen 12 år i Tyskland, Nederländerna, Spanien, Japan och med vissa klipp även i Storbritannien. I Frankrike har filmen ingen åldersgräns alls, utan bara kravet om att det i annonser och på affischer ska varnas för våld. USA har visserligen 13 år och Österrike 14 som sin gräns.
Alla tre filmer ovan tillhör andra genrer än Ostens film. Hur Dagens Nyheters huvud-recensent av film Helena Lindblad (DN 14/4-16) kan visa sig så genreblind som hon nedan gör, när hon uttalar sig om Flickan, mamman och demonerna, är för mig en gåta:
”Argumentet att ett verklighetsnära och realistiskt berättande skulle vara mycket mer ’farligt’ för barn än till exempel ’Harry Potter’-filmerna (11-årsgräns) är rätt befängt. Harry är ett barn som aldrig får känna trygghet och som i princip förlorar varenda kotte han älskar och litar på. ’Hungergames’-filmerna där barn dödar barn i direktsänd tv-underhållning (med samma låga åldersgräns) ska vi bara inte tala om.”
Karaktären Harry Potter är faktiskt en mugglare, en halvblodstrollkarl och arvtagare till en mindre förmögenhet i trollkarlsvaluta samt osynlighetsmantel. Han är 4-5 år äldre än Ti i Ostens film och har två jämnåriga följeslagare i en fantasyvärld. Att recensenten inte vet att 7-10-åringar reagerar olika på vardagsrealism med insprängda skräckfigurer respektive på fantasy och sci-fi är oroväckande. I fallet med Flickan, mamman och demonerna ska skeendena till största delen framstå som ”på riktigt” och upplevs hemskheterna inte precis, som i skräckfilm, med någon ”skräckblandad förtjusning”.
Genretillhörigheten är ofta avgörande
Viktigt är att förstå motiveringarna till beslutade åldersgränser. Först Statens medieråds (16/3-12) om science fictionfilmen Hunger Games med unga i övre tonåren: ”En ung, stark hjältinna kämpar framgångsrikt i ett postapokalyptiskt samhälle för sin och sina närmastes överlevnad. Filmen innehåller upprepade våldsscener men våldet är oftast antytt och sällan explicit. Frånvaron av utdragna våldsscener och utdraget lidande kan ses som en förmild-rande omständighet. Det faktum att spelen skildras som en direktsänd tv-show ger ytterligare distans till det skildrade. Filmen bedöms kunna vara till skada för välbefinnandet hos barn under 11 år.”
Fyra månader senare skriver tyska Freiwillige Selbstkontrolle något liknande som motivering till beslutet ”12 år” för denna film om en framtida totalitär regim, som årligen anordnar moderna gladiatorspel med barn som kämpar på liv och död: att 12-åringar kan förstå filmens medie- och samhällskritiska inslag och därmed också inplacera actioninslagen och våldet i samma kritiska kontext. Fokus ligger inte på ungdomarnas dödande av varandra, våldet är aldrig explicit eller förhärligande, framhåller tyskarna. Snabba klipp och filmiska fjärmningseffekter skänker distans till skeendena. I filmens förgrund står samhällskritiken, humanistiska värderingar och medkänsla, kan granskarna förklara inte bara för Lindblad och Osten.
Storbritannien särskiljer sig ibland som redan framgått, på så sätt att granskarna där dels fäster stor vikt vid svordomar, dels ej godkänner detaljerade sårskador, blod eller knivar i närbild i en film med 12-årsgräns. Den futuristiska spelmiljön i The Hunger Games anses emellertid distanserande. Att huvudkaraktären Katnis inte är ensam, själv inte initierar något våld, samt skillnaden mellan de tävlandes ”onda” respektive ”goda” våld spelar också in. Britterna framhåller vidare likheten med ”skolfilmen” Flugornas herre:
”The story has some similarities to 'The Lord of the Flies', which also features violence between young people and which is taught in schools. […] Although the concept of young people being forced to fight one another is a potentially disturbing one, the futuristic and fantastical nature of the setting distances the sense of threat from reality and young teenagers are likely to understand that the film, like the novel, is a critique of violence and a critique of media manipulation, with which they will be familiar from reality TV. The overall message of the film is a moral one and THE HUNGER GAMES is likely to provoke reflection about violence, exploitation and manipulation.”
Jämför vi denna, med rätta obehagliga film, med den för skolbruk omhuldade Flugornas herre (Peter Brook, 1963), där barn också dödar barn, om än mindre våld förekommer där: Vilken av dessa bägge filmer är mest moralisk? Hunger Games givetvis, där dödandet inte är ungdomarnas eget påfund eller ärofullt, där makt inte är den starkastes rätt, i vart fall inte det starkaste barnets rätt. Där våldet säger något om vuxnas ”natur”. Finns det bättre sätt att få unga att tänka kring ett framtida totalitärt scenario och vuxenvärldens reaktioner?
Mer våld kan vara mera försvarbart än mindre
Flugornas herre hävdar däremot att barn är födda onda och behöver tuktas av ”goda” vuxna... Den filmen hade i Sverige premiär först 8 år efter visningen i Cannes och fick då hos oss 1971 en (absolut) 11-årsgräns. (Någon lägre åldersgräns fanns inte förrän 1978, då ”7 år” tillkom.) I Storbritannien sägs Lord of the Flies enligt icke-statliga British Board of Film Classification/BBFC innehålla ”mild language and violence” och har så sent som 2007 därför oklippt klassificerats som ”PG” för video, d.v.s. för alla åldrar, även om ”parental guidance” rekommenderas. Denna film är mycket mer skrämmande och verklighetslik än The Hunger Games.
”PG”/Parental Guidance förklaras av BBFC avse filmer i grunden avsedda för alla:
”General viewing, but some scenes may be unsuitable for young children. A PG film should not unsettle a child aged around eight or older. Unaccompanied children of any age may watch, but parents are advised to consider whether the content may upset younger, or more sensitive, children.”
Det är överlag svårt att hitta barnfilmer där Statens medieråds åldersgränser skiljer sig från andra europeiska länders bedömningar. I stort sett bara beträffande Tintins äventyr: enhörningens hemlighet (2011, Steven Spielberg) och Coraline och spegelns hemlighet (2008, Henry Selick) har den svenska instansen utmärkt sig det senaste dussinet år, i den meningen att man satt högre åldersgräns (11 år, jämfört med de flesta europeiska länders 6-7 år). Coraline har vissa tematiska likheter med Flickan, mamman och demonerna, trots att den är stop-motion-animerad. Statens medieråds motivering:
”Filmen innehåller inslag av hotfull stämning med genomgående skrämseleffekter där en ensam flicka hotas och jagas. I kombination med skrämmande dockor i form av nära och kära, samt en häxa med stålskelett som utger sig för att vara mamma bedöms inslagen innebära risk för psykisk skada hos barn under 11 år.”
I fallet med Coraline och dess monstruösa likgiltiga respektive förkvävande mödrar, är det tveklöst de svenska filmgranskarna som gjort en riktig bedömning.
Inkonsekventa bedömningar av Statens medieråd?
Osten själv, företrädare för hennes films distributörer liksom producentens make har även anfört att andra, förment liknande, svenska filmer givits 11-årsgräns av Statens medieråd eller dess föregångare Statens Biografbyrå, d.v.s. Filmcensuren. Osten har därför talat om inkonsekvens i fallet med 15-årsgräns på just Flickan, mamman och demonerna:
”– Det finns självmordsförsök i ’En man som heter Ove’, och den är barntillåten. Barn blir besatta i ’Cirkeln’, som har 11-årsgräns. Och i ’Hunger Games’ mördar barn andra barn, och den har 11-årsgräns, säger regissören” (enligt Oscarsson, Sydsvenskan 17/3-16).
En man som heter Ove är i och för sig inte barntillåten, utan har 11-årsgräns. Man kan dessutom inte bara rakt av jämföra enskilda händelser i en film, utan att ta hänsyn till filmtyp. Genren, den utsatta karaktärens ålder, eventuella kompisar runt denna, filmens nationalitet (distansen till skeendena geografiskt det engelska språkets distanserande effekt m.m.), filmisk/berättarmässig gestaltning, berättelsens ”ton”, musik, etc måste tas med i bilden. En humoristisk historia, SF och skräckfilm ses alla med sina specifika förväntningar och ger en helt annan upplevelse än en realistisk historia förlagd till svensk stadsmiljö. Än värre är för barn ifall genrer, som i Ostens fall, blandas.
Statens Medieråds motivering avseende Ove-filmen: ”Framställningen har en bitvis lättsam och hoppfull ton, men präglas samtidigt av en självmordstematik och innehåller ett flertal närgånget skildrade inslag av en man som på olika sätt försöker ta sitt liv. Vidare förekom-mer flera dramatiska olyckor där människor skadas eller dödas, bland annat i form av en allvarlig bussolycka. Framställningen bedöms kunna medföra oro och vara till skada för välbefinnandet för barn under 11 år.”
För Cirkeln (Levan Akin, 2015) lyder Medierådets motivering till 11-årsgränsen: ”Framställningen innehåller inslag av skräckstämning, ungdomar i hotfulla och utsatta situationer samt skrämmande och övernaturliga fenomen vilket kan medföra stark rädsla och oro och bedöms kunna vara till skada för välbefinnandet för barn under 11 år.”
Till detta vill jag lägga att det förstås upplevs oerhört olika av 7-10-åringar ifall det handlar om fantasy med ett gäng 16-åriga gymnasiehäxor, är en livstrött ensamstående man i 60-årsåldern som på diverse sätt försöker ta livet av sig, respektive om det är en isolerad självmordsberedd mamma med rep om halsen, som av läskiga demoner uppmanas att döda sin 8-åriga dotter, som är helt beroende av modern.
Grunderna för bedömningen av ”välbefinnandet”
Nej, Sverige har inga barnförbjudna barnfilmer. De filmer som varit tänkta som barnfilmer, men barnförbjudits, har helt enkelt varit misslyckade försök och i själva verket barnskild-ringar för vuxna. Manusförfattaren och regissören kan givetvis ha haft vissa avsikter och en specifik yngre mottagare i åtanke, men filmskapare, producenter, distributörer, kritiker, statliga filmgranskare, föräldrar m.fl. och inte minst barn fäller förstås tillsammans det slutgiltiga avgörandet huruvida filmen är något för en viss barnålder. Bestämmer gör dock lagstiftarna, riksdagsmännen, d.v.s. vi alla, via våra ställföreträdare. De som sedan formu-lerar lagarna försöker givetvis sätta sig in i forskningsläget, som visserligen är magert.
Hur är det då med den vetenskapliga grunden för åldersgränsbedömningarna? Enligt para-graf 2 i förordningen (2010:1923) framhålls ju att Statens Medieråd ska ”tillvarata forskning och annan kunskap”, såväl som ”barns och ungas egna erfarenheter”, även om Suzanne Osten tycks ifrågasätta huruvida granskarna verkligen gör det. Medierådet beskriver på dess webbsajt grunderna för bedömningarna så här:
”Vad som bedöms vara skadligt för välbefinnandet för olika åldersgrupper baseras på psykologisk, pedagogisk och medievetenskaplig forskning, samt kunskap om och erfarenhet av barn.”
Vad menar man då med ”skadligt för välbefinnandet”? Rådet svarar här mera vagt än till exempel de förebildliga norska och danska motsvarigheterna gör:
”Begreppet välbefinnande är förankrat i det synsätt som kommer till uttryck i FN:s konvention om barnets rättigheter och är det kriterium för vilka medieinnehåll medlemsstaterna förbundit sig att skydda barn mot.
Ingen kan veta säkert om en film kan ”vara till skada för välbefinnandet” hos den som tittar på den. Det är bedömningar som görs av två filmgranskare som har kunskaper och erfarenheter om barns utveckling i olika åldrar.
När granskarna bedömer om en film kan skada välbefinnandet tar de hänsyn till att barn i olika åldrar kan känna sig rädda och skrämda, oroliga eller förvirrade av en film de sett. De kanske får svårt att sova, drömmer mardrömmar eller reagerar med att bli ängsliga.
En del vågar kanske inte göra sådant som de kunde göra tidigare, blir rädda för att vara ensamma, får svårt att koncentrera sig i skolan eller känner sig störda av att ha obehagliga och skrämmande bilder i huvudet som de inte blir av med eller kan styra över.”
Det utsägs inte explicit vilken FN-artikel som åsyftas, men det lär vara fråga om en balansgång mellan artiklarna 13 om barns informationsfrihet och 17e om barnets ”välfärd”, trots att det regeringsråd som utredde Avskaffande av filmcensuren för vuxna – men förstärkt skydd för barn och unga mot skadlig mediepåverkan (SOU 2009:51) i sitt betänkande påtalade att engelskans ”well-being” i artikel 17e ju översätts till svenskans ”välfärd” och även påpekade att ”det begreppet passar sämre i förevarande sammanhang” (a a:175). Här väljs den, i och för sig möjliga, översättningen ”välbefinnande” som en modernare ”mildring” av den tidigare censurlagens missvisande sjukdomskriterium ”psykisk skada” (a a:174-175).
Norge & Danmark har tydligare info om bedömningsgrunder
Precis som i de flesta andra länder i Europa består uppgiften i Sverige i att undvika förmodat skadliga effekter av visst innehåll och inte minst p.g.a hur innehållet uttrycks estetiskt. Skadlig verkan antas, baserat på psykologisk kunskap och erfarenheter av barns reaktioner, komma sig av det som väcker oro, rädsla och upplevs som skrämmande för vissa ålders-grupper. Ett skäl till att det oftare blir diskussion om svenska åldersgränser torde vara att Statens medieråd inte lika tydligt som till exempel den norska, danska, brittiska och tyska motsvarigheten offentligt i detalj redogör för sina bedömningsgrunder och vad dessa bygger på. Besluten är också alltför knapphändigt redovisade.
I Norge preciseras det bättre även beträffande sådant som ej direkt utsägs av den svenska myndigheten, men ändå tycks tillämpas hos oss, i och med formuleringen om det som kan fungera ”förvirrande”. Till exempel sexualiserat innehåll som inte är i samklang med barns egna normer, eller inte presenteras på barns och ungas egna premisser. Detsamma gäller för det danska Medierådet som dessutom på sin hemsida har referenser till den forskning som man lutar sig mot. I det danska fallet förklaras skyddet beträffande sexskildringar i termer av att man lägger vikt vid om dessa kan fungera ”gränsöverskridande” för barn och unga, men att man däremot inte anlägger några moraliska aspekter på dem.
Kriterierna för Danmarks motsvarighet liknar devis de gamla svenska, då det med ”skad-lighet” enligt den danska filmlagen menas sådant som kan fungera ”förråande, skrämmande eller ångestframkallande för barn”. Man framhåller samtidigt att ”skadlighet” inte är något entydigt begrepp, utan förändras i enlighet med att samhällets normer och moralbegrepp gör det. Filmer som ansågs som skadliga för barn för 30 år sedan, gör det inte nödvändigtvis idag.
Det danska Medierådet som sorterar under Det danske filminstitut preciserar att verksam-heten bygger på forsknings- och erfarenhetsbaserad kunskap om de faktorer som samspelar när barn och unga ser film: utvecklingspsykologi, teorier om aggression, reception, sociali-sation, mer generella teorier om barns utveckling och kognition, den kulturella och samhäl-leliga utvecklingen samt barns mediekompetens. Åldersklassificeringarna görs av film-sakkunniga somdagligen arbetar med barn, I Danmark betonas barns perspektiv också mer och rådet har även en barnpanel på vilka de testar sina redan gjorda åldersklassificeringar. Granskarna får på så sätt kontinuerlig feedback och kunskap.
Svenska Statens medieråd kan helt klart hämta en hel del tips från de skandinaviska kolle-gerna, både vad gäller tydliga granskningsscheman avsedda för dem som gör bedöm-ningarna och informationen till allmänheten. Likaså beträffande punkten i förordningen (2010:1923) om att ”tillvarata barns och ungas egna erfarenheter”, som åtminstone jag inte sett röken av. Ändå är nuvarande granskningsinstans långt bättre än det förslagna alternativet där filmbranschen ”granskar” sig själv.
Vore filmbranschens egen granskning lika bra som den statliga?
Men behövs verkligen någon förhandsgranskning? En del barn och unga tycker förstås att det är onödigt. Om ja, bör den i så fall vara statlig? Oftast betyder ”behövs” här förvisso ”behöver vi vuxna”… De flesta vuxna brukar vilja beskydda barn från oönskade konse-kvenser och onödig rädsla, när denna inte kan omsättas i någon konkret förändring. Omyn-diga barn kan inte utöva något inflytande på bemötandet av psykisk ohälsa. En förälder som låter sitt barn ensam gå på bio förutsätts rimligen vilja veta vad barnet ska se, för att undvika meningslösa ting som ”stark rädsla, oro och förvirring” hos barnet. ”Skrämsel” för det icke-faktiska är däremot lättare av uthärda även för 7-åringar.
Det är förstås omöjligt att helt skydda någon annan, särskilt om man inte på förhand kan befara att något oönskat kan inträffa. Det vill säga: ”beskyddaren” (föräldrar, pedagoger) behöver opartisk information om en film innan denna ses av barn och unga. Jag kan inte se varifrån denna information borde komma, annat än just från statens företrädare.
En frivillig självreglering som t.ex. den av filmbranschen i USA har föreslagits och vore förstås också möjlig. Där är det i realiteten de sex största filmbolagens lobbyorganisation som via The Motion Picture Association of Americas Classification & Ratings Admini-stration sköter aktiviteten, helt utan insyn, tydliga riktlinjer eller ens av regissörerna kända kriterier. Inte heller är det psykologer, pedagoger eller yrkesutövare som är insatta i film, som bedömer filmerna utan grupper bestående av anonyma föräldrar till 5-17-åringar. Det som dessa går efter är ”factors such as violence, sex, language and drug use and then assign a rating they believe the majority of American parents would give a movie”.
Filmindustrin övervakar sig själv förutom i USA även i en del andra länder, men man kan då befara att det delvis sker utifrån ekonomiska intressen. Det verkar möjligt både att ge en alltför låg åldersgräns, för att ej råka ut för olika påtryckningsgruppers kritik, och en alltför högt satt, för att maximera publiktillströmningen. De som sätter åldersgränser bör inte kunna misstänkas göra detta för egen vinnings grund, medan Statens Medieråds anställda ej torde få olika lön beroende på skilda bedömningar av åldersgränser.
Risken för påtryckningar av det slag som Suzanne Osten ovan tycks förorda – från Teater-förbundets, Dramatikerförbundets och Svenska filminstitutets sida – torde även öka, ifall granskningsorganet vore branschinternt. De flesta drar sig ju fortfarande för att påverka en myndighetsperson. En eventuell beskyddarverksamhet till konstnärens fromma av Svenska filminstitutet/SFI – vars medel till hälften kommer från staten d.v.s. skattemedel och som satsat 9 miljoner i produktionsstöd på Ostens film – skulle dra öronen åt sig ifall dess ledning, för att ej anklagas för att ”missanvända skattemedel”, dolt eller öppet lade sig i Statens medieråds åldersgräns. Nu har inblandning skett mera dolt, i form av en SFI-anställds debattartikel i DN (17/3-16). Ett frivilligt organ utan statligt uppdrag skulle kanske misstänkliggöras, även om det vore hur redbart som helst.
Man kunde även tänka sig att ett självreglerande branschorgan skulle kunna vara mer lättpåverkat av t.ex. antirasistiska aktionsgrupper eller diverse starka särintressen. Det lär statliga instanser lättare kunna stå emot. Vilken kompetens som dessa tänkta granskare skulle ha torde också vara lika svårt att få reda på som när det gäller datorspelsbranschens egen åldersmärkning. Vilka ”förvaltarnas” bedömare är, d.v.s. vilken barnexpertis de har som åldersmärker spel, har jag ej kunna utröna utifrån de bägge hemsidorna. Det står bara att detta självreglerande icke-statliga organ på det audiovisuella området
”Netherlands Institute for the Classification of Audiovisual Media (NICAM) och Video Standards Council (VSC) förvaltar PEGI-systemet. Som en sedan länge etablerad och högt ansedd organisation har NICAM många års erfarenhet av att klassificera audiovisuellt material, och man har bidragit med rådgivning under utvecklingen av PEGI-systemet.”
Holländska NICAM:s självreglerande klassificeringssystem Kijkwijzer har kritiserats starkt av psykologiprofessorn Wolfgang Michaelis (2009) för dess kontextfria, till synes ”objek-tiva” granskning av medieinnehåll. Systemet är ursprungligen gjort för film- och tv-fiktion. Meningen med räknandet av döda kroppar skiljer sig dock beträffande ett spel respektive en krigsfilm eller dokumentärfilm om Hiroshima.
Förutom utforskade kriterier som våld och skrämmande innehåll, har man även fyra ytterst subjektiva innehållskategorier som aldrig vetenskapligt belagts imiteras, vilket är vad oron främst gäller (sexuellt innehåll; diskriminering p.g.a. genus, ras, religion, nationalitet/etnisk bakgrund; droganvändning samt olämpligt språkbruk som alla medför 12-års-gräns).
Kodningsformuläret är dock transparent och påminner om det norska statliga, verkar för-troendeingivande men bedömningarna görs av anställda hos producenter och distributörer. Den slutgiltiga sammanvägningen och tolkningen är dock A och O och i slutändan alltid subjektiv. Interbedömarreliabiliteten har visat sig låg (Michaelis 2009). Invänder publiken, kan gränserna ändras… Filmversionerna av Harry Potter 2001 och 2002 gavs av NICAM ursprungligen åldersgränsen 6 år (nästa möjliga åldersgräns var då 12 år), 2004 års version fick 9 år då denna gräns nu tillkommit, medan de fem sista 2005-2011 alla givits 12-årsgräns.
http://www.kijkwijzer.nl/index.php?id=3-1-i&searchfor=Harry%20Potter&kijkwijzer=16,,,,,,,&pegi=18,,,,,,,,&tab=
Storbritanniens British Board of Film Classification (BBFC) är en annan typ av oberoende icke-statligt åldersklassificerande organ, finansierat av film- och videobolagen, som visser-ligen skiljer sig positivt från den amerikanska motsvarigheten. Kriterierna är mer öppna och bedömningarna kvalificerat gjorda av speciellt insatta. Även BBFC tar emellertid alltför stort hänsyn till ”what the public expects and […] what the public finds acceptable at each age category” […] eller om det är ”clearly unacceptable to broad public opinion”.
BBFC säger alltså öppet att man rättar sig efter vad publiken tycker, vilket torde innebära vad föräldrar och andra vuxna anser. Därför genomförs vart fjärde-femte år en undersökning bland allmänheten för att utröna om ”BBFC’s classification standards meet public concerns. The BBFC adjusts its standards and criteria in response to any changes in public attitudes”. Inte bara psykologisk skada på barn, utan även moralisk bedöms:
”desensitising a potential viewer to the effects of violence, degrading a potential viewer’s sense of empathy, encouraging a dehumanised view of others, suppressing pro-social attitudes, encouraging anti-social attitudes, reinforcing unhealthy fantasies, or eroding a sense of moral responsibility, […] retarding social and moral development, distorting a viewer’s sense of right and wrong, and limiting their capacity for compassion”.
Något liknande hoppas åtminstone jag att vi slipper i Sverige, då inte ens den mest insatta forskare med någon visshet kan uttala sig om dessa…
Slutsatser? Tre missuppfattningar
Statens medieråd fungerar enligt min mening fullgott och torde i vart fall vara mer kompe-tent att bedöma barns reaktioner på Ostens film, än de överklagandeinstanser som hon inte kallat inkompetenta, eftersom de gått på hennes egen linje. Ledamöterna av Förvaltnings-rätten i Stockholm besitter ingen som helst visad särskild yrkeskunskap eller erfarenhet av just barns filmtittande. Ändå godtar Suzanne Osten utan invändning deras lägre åldersgräns.
Debatten under våren 2016 har tyvärr kännetecknats av flera missuppfattningar kring ålders-gränser. Filmskapare borde väl själva få bestämma sin målgrupp och inte kontrolleras av någon, har meningen ofta varit. Fast varför skulle just en konstnär ha fullständiga rättigheter till sin publik eller innehållsförteckningen och bruksanvisningen på varan? De som tillverkar exempelvis kosttillskott eller Absolut Vodka övervakas ju.
Ännu en missuppfattning i debatten är att Statens Medieråd skulle kunna sätta åldersgräns utifrån vissa, ytterst specifika barns erfarenheter. Till exempel likaledes utsatta barn som flickan i filmen borde väl få se Ostens film om ett barn med en psykotisk förälder? Visst, de pallar säkert upplevelsen och kan ha stort utbyte av den. Men Medierådet kan givetvis bara ta genomsnittsbarnet av en viss ålder i beaktande. Det är förstås omöjligt att göra individuel-la bedömningar på distans av faktiska barns reaktioner. Det är det upp till barnets närstående att göra, utifrån tillförlitlig information.
Åldersgränserna och Medierådet är inte heller till för att skydda konstnärer, kommande generationer unga filmskapare eller svensk filmkultur. Det enda som bedöms är filmens möjliga effekter på sina yngsta publiker, inte dess estetiska kvaliteter eller positiva avsikter. Motsatsen är dock missuppfattning nummer tre.
Ingenstans i förordningen står det att Statens medieråd ska ”sabotera svensk filmkultur och missanvända skattemedel”, ”attackera den ömtåliga nyanserade filmen”, censurera eller stoppa filmmakare. Filmskapare har ju fortsatt tillträde till åskådare över 15 år, såväl som till yngre i slutna sällskap såsom (för)skolor – om föräldrars medgivande inhämtas. Medierådets 11-årsgräns har däremot satt fart på det offentliga samtalet om publiker och även visat på vådan av att Svenska filminstitutet inte längre har någon specifik barnfilmskonsulent, vilket förstås varit positivt då diskussion och debatt alltid bör välkomnas. Särskilt med tanke på de tre missuppfattningar som jag lyft fram.
Inte ens filmens regissör och distributör verkar ju vara ense om målgruppen, då Suzanne Osten hävdat att Flickan, mamman och demonerna visst är en barnfilm, medan distributören TriArts Eva Esseen Arndorff ”är kritisk till att man benäm[n]t filmen som en barnfilm, och tror att det är största anledningen till varför så få valde att titta på den” under premiärhelgen (Haidl DN 19/4-16).
Referenser
Deinoff, Gustaf & Arbabi, Farnaz: Barnförakt att förbjuda Suzanne Ostens film, SvD Debatt 18/3-16
Haidl, Kajsa: Publiken svek Suzanne Ostens nya film, Dagens Nyheter 19/4-16
Lindblad, Helena: Filmrecension: ”Flickan, mamman och demonerna” av Suzanne Osten, Dagens Nyheter 14/4-16
Lundberg, Aleksa: Suzanne Osten: ”Det skaver när en kvinna är opålitlig”, Feministiskt perspektiv 27/5-16
Michaelis, Wolfgang: Der Charme des Medien-Erfassungsverfahrens Kijkwijzer. Oder: Die morbide Lust, sich anderer Leute Fehler zu eigen zu machen, tv diskurs. Verantwortung in audiovisuellen Medien no. 50, 13 (2009):4, s.56-61
Oscarsson, Mattias: Suzanne Osten: Hur ska ett barn kunna lära sig något om allt är gulligt och curlat?,
Sydsvenskan 17/3-16
Palmelius. Lotta: Mötet: Suzanne Osten, ICA-Kuriren 18/4-16
Wiberg, Charlotte: Suzanne Osten och det svenska förbudet mot ångest, FLM 18/4-16
