Lilla Hjärtat-skandalen – ett antirasistiskt självmål. Dessa vuxna har mycket att lära av förskolebarn

Den största skandalen någonsin – och samtidigt det sorgligaste kapitlet – i svensk barnkul-turhistoria är den fyra måna­der långa kampan­jen hösten 2012 mot Stina Wirsén och hennes svarta bok- och film­figur Lilla hjärtat (LH). Diskussionen om epoker i svensk bilderboks-historia kommer i framtiden att föras i termer av f.LH och e.LH. 

Till reella rädslor som dem för terrorism lades de följande åren även konstruerade sådana, avseende hur etniciteter ”får” respektive ”inte får” gestaltas. Jag har själv personligen hört fem blonda och blåögda svenska illustratörer oberoende av varandra säga att de inte längre vågar gestalta svarta karaktärer, p.g.a. risken att på något sätt göra fel.

Bannlysningen 2012 av det svarta fabeldjuret byggde på en oförmåga att tolka bilder för barn och ovetskapen om innebörden av kontext, trots att ett par bildprofessorer var aktiva i debatten. Inte minst vittnade förkastelsedomen på ett monumentalt ointresse för de tilltänkta barnmottagarnas synsätt och intressen. Tydligen även på okunskap om hur rasism uppstår. 

      

Dessa vuxna, inklusive de svarta vuxna som sade sig värna om sina barn, hade vad Daniel Hade kallar en ”turistblick” (1997:236) på barnfiguren och på multikulturalism. De såg i figuren en förnedrande gestaltning av ett svart barn från 1900-talets början. Aidan Chambers (1985) har påpekat att barn måste bli ”fogliga läsare” (”yielding readers”) som rättar sig efter boken, snarare än förvänta sig att boken ska förändra sig så att den passar barnen. Min fråga rör här, om inte också vuxna skulle kunna tänkas bli lika förstående eller positivt inställda läsare av barnböcker, som författare ber barnen om att vara.

Det är hur som helst dags för en tillbakablick och första utvärdering av vad kampanjen egentligen ledde till. Det ska jag ägna den närmaste månaden åt.

Hur en handfull aktivister kidnappade en kulturprodukt för barn

Nej, ingen enda i debatten brydde sig om barns tolkningar, utan de avsedda mottagarna var en bisak när ett dussin aktivister ville få upp rasismen i det svenska samhället på agendan. Förvisso nödvändigt, men detta var totalt fel sammanhang. ”Adultonormativitet” kallar jag denna föreställning om att vuxnas tolkningar och intressen ska äga ­företräde även i fallet med småbarnsfilm. Barnen, de tilltänkta filmåskådarna, fick aldrig komma till tals. 

Jag har dock vänt mig till 156 barn i åldern 2-9 år för att efterhöra hur de tolkar den lilla svarta figuren (Rönnberg 2013 + 2014a). Och ställt deras syn mot bl.a. de 40 föräldrar som (på svt:s debattsajt 23/11-12) kom med ett upprop om självcensur och önskade sig ett censuringripande även från svt:s Barnkanalen, d.v.s. att inte sända Wirséns film Liten skär och alla små brokiga. Detta har mycket riktigt ännu inte skett.

Nittio procent av förskolebarnen ser Lilla Hjärtat som ett djur bland andra jämnstora och jämnåriga djur, t.ex. en mullvad eller nyckel­piga. Med andra ord inte som någon gestaltning av ett svart barn. De lilla fåtal som gör det, är ändå överlag gillande. De vuxna tyckte sig däremot se samtliga figurer utom den svarta som antropomorfiserade (d.v.s. förmänskligade) djur. En svart människa som leker med djur uppfattades i sig som en förvärrande omständig-het, då det påstods göra det svarta barnet som liktydigt med djur. Djuren var enligt deras vuxna logik således att betrakta som människor, ”människan” däremot som ett djur. Den tilltänkta mottagargruppen borde äga tolkningsföreträde, varför jag tar barnens uppfattning såsom varande den korrekta.

Det antirasistiska nätverket bakom aktionen använde helt enkelt den svarta figuren som en trojansk mullvad för att komma in bakom skyddsmuren runt de svenskar som hade skuld-känslor i och med anklagelserna för att hysa rasism. Här agerar emellertid barnen som pojken i Kejsarens nya kläder, men ropar nu indirekt om Lilla hjärtat ”Men det är ju inget svart barn!”. För döva öron.

       

Jag har analyserat ett hundratal inlägg i ämnet i tidningar, radio, tv, samt över 700 ”kom-mentarer” på olika webbsidor, bloggar, facebook och kvitter­grenar, dit den inledande diskussionen snabbt spred sig likt ett Internetvirus (Rönnberg 2013). Mediedrevet rör sig i pressen om sju olika, delvis motsatta, teman – i en och samma strid… Min bok om debatten dokumenterar samtliga inlägg dag för dag, för framtida forskning att förfäras av (dock inte alla anonyma nätreaktioner). Här ska jag istället fokusera barnens fantastiska tolkningskom-petens jämfört med den blindhet som de vuxna uppvisade. Med andra ord lyfta fram den potential till att berika samhällsdebatten som redan förskolebarn besitter, om nu bara någon ville lyssna på dem.

Anti-Lilla Hjärtat-kampanjen 2012

Få kan väl ha und­gått den fyra måna­der långa kontroversen hösten 2012 kring Wirséns filmfigur Lilla hjärtat på en affisch för den komman­de filmen Liten skär och alla små brokiga. Jag ska ändå repetera en aning. Vad var det då denna bild föreställde? Jo, fem tecknade figurer, ingen högre över marken än en orm stående på svansspetsen. Ingen till synes större el­ler nämnvärt äldre än någon av de övriga. En av dem var dummare än de övriga: den vita Liten skär.

       

Alla fem var de djur­lika, tre av dem möjligen något mer så än de övriga två. Dels den krypan­de, snarare än ringlande, kärlekstörstande ormen döpt till Mask. Dels Bosse och Ruta, enligt de fles­ta ut­tolkare poj­kar med kanin­lik­nande respektive kattlik­nande öron, som kanske tyder på att dessa blivan­de män är djur, till skillnad från de – med vuxna ögon sett – tyd­ligen aningen mer människolika svarta Lilla hjärtat och vita Liten skär, som ter sig som varandras negativ. 

      

Ingendera av de bägge sistnämnda har några ytteröron, vilket är deras främ­sta olikhet gentemot Bosse och Ruta. De ”öronlösa” har dessutom hårpryd­na­der, vilket fått många att tolka dem som flickor. Enligt de flesta barn rör det sig om en stor rosa rosett fäst någon­stans i bakhuvudet på den vita karaktären, respektive om röda hjärt­formade rosetter i flätorna på den svarta figuren. Enligt andra barn förestäl­ler de sist­nämnda attributen snarare ett diadem med hjärtan på. Vissa vuxna har trott att rosetten bak i huvudet föreställer två öron. Var får vuxna allt ifrån?!

Barnens tolkningar av fabeldjuren

Vad anser då den tilltänkta publiken om dessa figurer? Filmen var ju främst riktad till 1-3-åringar. Låt oss ändå ta del av vad barn i åldern 2-9 år har att säga om de brokiga karaktä-rerna, för att se när barns tolkningar börjar bli ”vuxna”. Uppfattning­ar­na bland samman­lagt 156 barn (varav minst 22 av ”icke-svensk” ursprungs­etni­citet och alla 156 spridda över hela södra halvan av landet) om de fem animerade figurer­na har insamlats av mina studenter, men till­vägagångs­sätten har varie­rat något. Framställningen tillåts här bli ytterst detaljerad, som mot­vikt till att barns synsätt och tolkningar annars alltid lyser med sin frånvaro.

       

Den kritiserade affischen var ju en stillbild av fem dansande och musicerande kamrater. De yngsta (46 stycken i åldern 2-5 år) fick i februari och mars 2013 i hemmet, förskolan eller på bib­lio­teket på datorn se en stillbild med de fem animerade figurerna, eller så ta del av bilder-na i två bilderböcker med samma figurer. 

De 110 skolbarnen (i för­sko­leklass eller årskur­serna 1-3, d.v.s. 6-9 år gamla, studerade i maj samma år) befann sig i mysrum i ­sko­lan, fritids­hemmet eller hemmet och såg (i grupper om 2-6 ele­ver, undan­tagandes en årskurs 1 med 10 respektive 11 barn samtidigt) trailern på dator eller projicerad på stor duk mellan två och nio gång­­­er, beroende på hur ofta de själva bad om att få se om trailern (i några fall visad såväl med som utan ljud). Trailern kan ses på http://www.folketsbio.se/filmer/filmer/1131

Barnen uppmanades berätta om vad de såg, vilka figu­rerna var, ibland (i fallet med trailer och bilderbok) vad som ägde rum eller vad de fem karaktärerna gjorde, samt vad barnen själva tyckte om det som de såg. En del talade redan under själva tittandet, men fram­för allt efter visning­ar­na, som var och en inklusive samtalen varade i upp till 20 minuter. En flicka i andra klass hade redan sett hela filmen på biograf. Tre barn visade att de kände till någon av böckerna från 2010-2011, med exakt samma karaktärer som filmen förevisar. 

2-3-åringar (18 st)

Ingen av de yngsta tolkar figurerna som föreställande människor. Lilla hjärtat är enligt dem en mull­vad, ”pengvin”, björn, skalbagge, varg, ”gubbe”, ett troll, Barba­ma­ma, ”då Barba­skön var bebis, med napp i mun­” eller Pingu. Eller så kan barnet inte ge nå­got svar. Den animerade Pin­gus näbb liknar sedd framifrån ibland när den ”tutar” onekligen en röd liten mun. Pingvinens vingar och fötter påminner likaså om Hjärtats. De övriga fyra fi­gu­­rer­na är enligt småbarnen vargar, kaniner eller ”monsterkaniner”, orm, mask, eller så svarar barnet ”vet inte”. Pojkarna tycks överlag mena att alla djur utom Liten skär är pojkar, fast en av dem menar att även Lilla hjärtat är en djurflicka. Flick­orna ser en mer ”rätt­vis” represen-tation, med lika många av bägge könen.

4-5-åringar (28 st)

Lilla hjärtat anses enligt dem i denna åldersgrupp t.ex. vara ett lamm (av den som känner till "Baa Baa Black Sheep”), en björn, nyckelpiga (kanske influerad av den prickiga klädseln), varg. En grupp från Gävleborg me­nar t.o.m. att samtliga fyra benförsedda fabeldjur är vargar, för­mod­ligen påverkade av en dominerande pojke såväl som av den aktuella lokala tidningsde­batten om varg. Några av barnen talar också om både Lilla hjärtat och Liten skär som en docka. 

Hjärtat är nu emellertid en män­ni­ska enligt fem barn (samt­liga flickor) med icke-svensk ursprungsetnicitet i en inter­na­tionell förskola, som be­to­nar mångfald och olika länders traditioner. Dessa flickor i sydligaste Sverige tycker sig se ”en poj­ke” (kine­sisk bak­grund); ”en flicka... en del är vita, en del är bruna” (amerikansk-svensk); den ”ser ut som en männi­ska” (tan­zanisk); ”en­ brun baby” (indisk); ”en baby” (kinesisk). (För mer om de bägge yngsta grupperna, se Rönnberg 2013.)

6-7-åringar (63 st) 

Ju äldre barnen är, desto oftare uttyds figurerna som människor, även om det fort­farande är mycket ovanligt. I denna åldersgrupp tolkas Lilla hjärtat, förutom som ”kanske tvättbjörn?”, t.ex. som varg, räv, gosedjur eller (precis som Liten skär) som en docka. En grabb tycker sig i Hjärtat se en ”hund med blommor i håret”. En pojke som är adopterad från ett utomeuro-peiskt land upplever den svarta figuren som ”en människa”, ytter­ligare två barn talar om en baby respektive tjejbaby. 

Tre 7-åringar strider om huruvida Lilla hjärtat ser ut som en rånare med rånarluva, vil­­ket en flicka tycker, eller som en av pojkarna menar: att det är ”en ninja med en ninjamask” och håret är ”samu­­rajsvärd”. En annan 7-årig flicka tycker sig på Hjärtats huvud se ”ett dia­dem med hjärtan”, till skillnad från en jämnårig tjej som inte vet vad det är för en figur, men tycker att ”dens hår ser ut som kor­­var!”

      

En pojke på 6 år frågar om Lilla hjärtat är arg, eftersom den är svart i ansik­tet. Han tycker att figuren ser läskig ut. Hans 8-årige storebror förklarar att karaktären är ”från ett annat land. Eller kanske den är arg...?”. Efter den andra uppspel­ning­en av trailern säger 6-åring­en: ”Nu såg den inte arg ut.” Storebror tycker att ”masken ser yr ut [p.g.a. att] det är en snurr ovan­för huvudet. Så känns det att vara yr. [..] Ja, sen brukar man rita så, när nån är yr, också”. Strecken runt fötterna på de andra figu­rerna kan dock även lille­­bror tolka: ”Dom dansar! Man ser att dom snurrar. Eller man vet det.” Store­bror: ”Ja, man ser det, för dom rör sig runt, runt.” 

8-9-åringar (47 st)

Enligt andra- och tredjeklassarna är Lilla hjärtat (precis som Liten skär) en ”docka”, eller så en ”gubbe eller nåt”, ”en blomma som är en flicka”, en oklar ”färg­nings­sak”, en ”kille”, en ”flickapa”, ”fin med pippilotter i håret”, en ”tjock bebis som mest skriker... och ganska ful med”. Två tjejer med fantasi (i olika grup­per) talar om en ”monsterpojke” respektive en ”liten marsianpojke med an­ten­­­ner”. En 8-årig grabb anser den svarta figuren vara ”från ett annat land”. Övriga ser olika djur.

       

Två 9-åriga tjejer menar också att Lilla hjärtat är ”utländsk”, men det örat vill 7-åring­arna i samma grupp inte lyssna på. En av de 9-åriga tjejerna tillägger att karak­tä­rerna är ”henar”, det vill säga de har inte någon uttalad könstillhörig­het: ”De är mapaor, hälften mammor och hälften pappor.” Nioåringen associerar till en annan film där karaktärerna letar efter sin ”mapa”. Den andra flickan på 9 år springer iväg och hämtar en bok som de läst och disku-terat i klassen och som hon vill visa studenten: Kivi och monsterhund, där alla karaktärer benämns som ”hen” och uttrycket ”mapa" just förekommer: ”Man vet inte om Kivi är en pojke eller flicka”.

       

Den andra 9-åriga flickan menar att filmsnutten påminner om Vem?-böcker­na, som hon tror har gjorts av samma person som gjort filmen, efter­som ”det är sam­ma figurer”. (Härvidlag har hon ju helt rätt.) Barnen påstår att i de böckerna vet man inte heller vilka som är flick­or respektive pojkar. En yngre flicka (7 år) anser dock att Liten skär är en (djur)­flicka, på grund av att hon är rosa. Fast de båda 7-åriga pojkarna menar att ”Bosse kan vara en tjej och Liten skär också, men de andra är pojkar”. En av grabbarna tillrättavisar den yngre flickan och hävdar att även pojkar kan ha rosa. 

       

Av hon- eller hankön?

       

En 6-årig pojke i en annan grupp associerar likaså till Vem?-böckerna och Vem?-filmerna och undrar vart ”fågeln” i dem tagit vägen. Inga vuxna kritiker har upp­visat någon motsva-rande medvetenhet om intertex­tuella referenser eller queera genustolkningar. Den ameri-kanske ”experten” John Jennings anser i sitt upprop mot figuren (se DN 22/11-12) att fram-ställningen av Lilla hjärtat är en bild av en flicka och en ”blatant attack on the psyche of young children, especial­ly the development of the self-esteem of young girls of African descent”. Några små­­­­­­­­ svenska poj­kars psyken tycks snarare vara ”befriade”.

       

Också bland ”skolbarnen” upplevs Ruta som väldigt perifer. Enligt de få som uttalar sig om dess genus, rör sig figuren om olika slags pojkdjur, eftersom brunt är en (enligt barnen ful) ”pojkfärg”. En 8-årig flicka är dock något mer utbrode­­­ran­de om ”boven Ruta med ögon-bindel”: ”Det är en uggla och två kaniner, en har en så’n där mask i ansiktet och den är kanske dum, typ. Det är nog också en kille!” 

Fyra barn i 8-9-årsåldern, jämnt könsfördelade, funderar kring karaktärernas kön och genus på detta vis:

-Lilla skär! Hon var med... [den vuxna frågar ”Är det en hon?”]

-Ja, ehhh….att skär….man kan se det på henne, hon beter sig som en skär... tjej.

-Nä! Hon beter sig som en kille [barnet säger trots allt hon beter sig som en kille…].

-Det är en hon. Hon hade en rosett!

-Men killar kan också ha en rosett!

-Han har ros…..hon hade rosa!

-Min brorsa har….rosa är hans favvofärg.

-Ja, men är dom rosa kaniner?

-Det var också tre andra! [påminner den vuxna dem om]

-Det var en kanin….ehhh….de var nån…..

-En konstig gubbe som hade svart.

-Det är ett barn, ingen gubbe.

-Det är en figur.

Tre tjejer i årskurs 2 diskuterar livligt fram och tillbaka på detta vis: ”Ka­ni­­­­­­­­nerna är tjejer”, ”Marsvinet är en kille”, ”[hon] är en tjej, för hon [d.v.s. Lilla hjärtat] har hjär­tan i håret och klänning!”, ”Nej, det är en kille!”, ”Men nej, inga killar har klän­ningar”, ”Jo, det ÄR en kille!”, ”Nej, inga killar i hela värl­den har klän­ning­ar”, ”Det kan vara en fleece”, ”Ja, det är nog en fleece..”. Dis­­­­pyten om vem av figu­rerna som är kille och vem som är tjej fortsätter, men de kommer inte rik­­tigt fram till någon överenskommen könsbestämning, utan halkar istället in på vad karaktä­rer­na gör och deras röster: ”Alla låter som instrument!” 

     

Den vuxna studenten frågar avslutningsvis: ”Vem skulle ni vilja vara lik (eller: som)?”. Flickorna ropar i munnen på varandra: ”Hon!”, Hon!”, ”Den!” och pekar samtli­ga på Liten Skär. Sedan ändrar de sig lika snabbt: ”Nej, hon!”, ”Ja, hon!”, ”Den är jag!” Nu pekade de alla på Lilla Hjärtat och menar alla tre att de vill ”vara” den svar­­­ta figuren. Efter en liten stunds diskussion fram och tillbaka bestämmer de att en av dem ”är” Bosse, en av dem ”är” Lilla Hjärtat och en av dem ”är” Ruta. Ingen vill nu längre ”vara” den vita Liten skär. Kön är för dem här uppenbarligen viktigare än ras, men rosa är tydligen alltför tje­jigt.

       

Vad tror ni filmen handlar om?

Två flickor och en pojke i tredje klass funderar tillsammans på detta vis, uti­­från trailern för Liten skär och alla små brokiga:

-Det jag tänkte först på var disco! Jag tror det var så att dom mörkare [katten Ruta och Lilla hjärtat] hade mörkare ljud och dom ljusa hade ljusare... Kaninen Bosse hade den ljusaste rösten. Och masken hade mörkare... Och Liten skär hade jätte­ljus röst. Den där bruna katten lät bara så här ...ahhh... [imiterar] Dom kommer att sjunga... hela dan! Först trodde jag kaninen och den svarta var sjuka, för dom hade prickar och så... [Pojke]

-Dom var högljudda! Hon, den där lilla tjejen var festlig! Dom andra var prickiga och så...  Jag tänkte också på att dom var lite bråkiga.. Dom såg lite arga ut, den mörka i alla fall. Jag tyckte först det var en orm... och sen sa dom mask.. Masken såg ut som en snäll orm... Lilla hjärtat såg ut som en bov. Jag tyckte mest om kaninerna! Därför att den där lilla rosa, den var lite försiktig och så... [Flicka 1]

-Flicka 2: Den lilla ormen eller vad det var, den var ute på promenad…[fnissar]! Det var en påhittig saga! Jag blir glad när jag ser det... Ja, den mörka såg lite arg ut och den var ful också. Jag tyckte det var lite äckligt när dom spottar… [avser ”ljudstrecken” i bild] Jo, men det kom nåt när de lät... Det verkar inte som dom kan prata... Den [lilla hjärtat] ser ut som en bov som har tagit en massa hjärtan. (Flicka 2)

I en grupp om sex barn i tredje klass (alla etniskt svenska, fast skolan har två svarta lärare och ett barn har ett utlandsadopterat syskon) utspelade sig en kon­ver­sation som utgår från att figurerna i trailern är ”två killkaniner, en tjej­kanin och en bebis från Afrika”. Figurerna tros vara cirka 3 år och tjejerna menar att ”dom är inte fattiga och inte rika, för dom hade ingen-ting med sig till att leka med som till exempel spel eller andra leksaker”. Killarna säger att de inte är säkra om figu­­rerna är kaniner eller barn. De tycker att de verkar fattiga, men glada. Dessa 9-åringars tolkning liknar allra mest de vuxna kritikernas, även om eleverna för den skull inte är kritiskt inställda till gestaltningen.

          

Efter att ha sett trailern en andra gång, ändrar sig tjejerna och säger då ”dom är faktiskt barn och inte kaniner”. Efter en tredje och sista titt, menar killarna att ”barnen är från Sverige fast de har olika hudfärger. Musiken var busig och den gör hela filmen busig”. Tjejerna hävdar fortfarande att barnen i filmen är från oli­ka länder och att ”barnen är vän­ner och dom leker tillsammans, både killar och tje­jer”: ”En Liten skär som är nor­mal och de andra tokiga, men dom kommer bra över­­ens. Alla kan vara vänner, även om dom är olika.” (Det visar sig att de upp­­­fattat spea­­kerns ”brokiga” som ”toki­ga”.) 

Barnen talar om vänskapen figurerna emellan och att man inte behöver ha många och dyra leksa­ker för att ha roligt och hänvisar till barnen i filmen som bara hade masken, men ändå hade mycket roligt och var glada med den. De säger också att det är roligt att leka många killar och tjejer tillsammans.

Berättelsens ”budskap” begrips senast i 6-årsåldern

Bara 21 av 156 barn uppfattar den svarta figuren som en människa och endast fem av de 46 barnen under 6 år, d.v.s. tillhöriga filmens potentiella huvudpublik, gör det. Oftast är denna människa då enligt uttolkarna fråga om en baby. Av dem som upplever Lilla hjärtat vara ett svart barn, är cirka hälften av ”icke-svensk” ursprungs­­­et­ni­ci­tet. Ingen av dem som tycker sig se en människa är för den skull direkt ogillande. I stort sett samtliga barn (148 av 156) rea­gerar positivt på figu­rerna, med skratt, glada miner, dans eller verbala lovord. Några ser i Lilla hjärtat emellertid en ful eller dum figur, en bov kanske?

      

Barnen kan inte sägas utmärkas av något utpräglat genustänkande, än mind­re av ett rasistiskt dito. Det är i de allra flesta fall först på direkta frågor om figu­rer­nas kön, som detta ens omnämns. Tillfrågade om hur barnen kan veta vilket kön det rör sig om, nämns (särskilt av flickorna) kläderna eller klädernas färger, eller så säger de att de ”bara vet”. Men även röster och handlingar kan signa­lera kön. Bosse är enligt en 8-årig tjej en kille, för att ”Den prickiga kaninen snurrar öronen, det brukar inte flickor göra”! Lilla hjärtat uppfattas dock lika of­ta vara pojke som flicka och upplevs av vissa pojkar som ”cool” – och tolkas kanske just där­för som pojke? Överlag tycks kombinationen av kletig mask/orm, plus tolk­­­ningen av or­det ”brokig” så­som ”bråkig”, göra att särskilt pojkar uppfattar alla utom den ”lilla” och ”tys­ta” Liten skär som killar... Killar gillar ju som alla ”vet” det äckliga och farliga.

       

Barnen tolkning av trailern och bilderböckerna styrs delvis av det verbala, men ord som ”brokig” liksom ”skär” är uppen­barli­gen en aning gammaldags. Ingen enda av dem vet vad brokig betyder, men i detta fall blir feltolkningen av ordet till­­­­sammans med bilderna faktiskt en fördel: ”brokig” = ”bråkig” tolkas som bu­sig, vilket uppskattas. Flera av dem kän­ner däremot till prono­menet ”hen”, liksom ”mapaor”, eftersom man i skolan nyligen läst Jesper Lundqvists och Bettina Johanssons barnbok Kivi och monsterhunden (2012).

       

Att det rör sig om en film för de allra yngsta, dessutom med ett multietniskt och anti-exklu-derande bud­skap, begrips som nyss framgick åtminstone av människor i 6-9-årsål­dern. Två första­klassare säger exempelvis: ”Dom är nog kompisar!” Pojken menar sedan att den lilla nog är någons lillasys­ter eller lille­bror. Flickan tror att de leker och har kul till­­­sammans och är glada för att de är bästa kompisar. Merparten barn över 5 år utgår från att de fyra karak-tärerna är bästa vänner, som efterhand blir fem när masken/ormen dyker upp.

       

En flicka i andra klass konstaterar likaså: ”Det är en barnfilm. Dom här (hon pekar på figurerna) är kompisar. Och alla ska vara sams.” Eller uttryckt av en pojke i tre­­d­­­je klass: ”Dom var jätteglada, för masken var deras nya vän för evigt.” Eller ta denne 8-årige pojke i en annan grupp: ”Sen hade dom kalas. Alla var med på ka­­las. Det var ingen som inte fick dansa. Dom dansade tokigt.” Dessa barn har alltså enbart tagit del av trailern, men drar ändå riktiga slut­satser beträffande hela berät­tel­sens ”budskap”, om nu upphovskvinnan Wirsén (eller undertecknad) får utgöra facit.

       

”Det multikulturella”, eller allmänt inkluderande, budskapet inläses alltså senast i 6-7-års-åldern, även om denna insikt verkar ha avtagit bland många av de kriti­s­ka vuxna. Det är troligt att mångfaldstemat och betoningen av kamratskap begrips ännu tidigare, även om det ej verbaliseras. Detta har dock inte specifikt undersökts i denna studie, utan är här ett ”oav-siktligt” sidofynd, tillkommet på barnens eget initiativ och enbart uti­från en cirka minuten lång trailer. Hade barnen sett hela filmen, hade sanno­likt alla upptäckt detta tema, inklusive 2-3-åringarna. 

Eleverna relaterar uppenbarligen berättelsen till ett vanligt tema i småbarnsböcker, eller så till egna erfarenheter av att inte få vara med i gänget, medan medlemmarna av det anti-rasistiska nätverket förstås redan är med i olika gäng. Alla figurer var en­ligt barnen glada i slutet: ”Om alla får vara med, så är alla glada”, som en av dem sa. 

Borde jag ha behandlat vuxna antirasister ”som barn”?

Hur kunde fem fabeldjur vara kontroversiella? Jo, på grund av en feltolkning av Lilla hjärtat, gjord av cirka tjugo framträdan­de debattörer i ett nätverk mot rasistiska stereotyper, påheja-de av lika många särskilt engagerade i saken. Fast kan en tolkning vara felaktig? Absolut! Det är idag få som hävdar att barndom levs likadant överallt i världen, men i det­ta fall ansågs enligt kriti­ker­­­na bilden av ett av djurbarnen i böckerna och filmen om och för 1-3-åringar överallt, av alla, i alla åldrar och i alla tider, tydas på exakt samma skadliga sätt. Vilket, som framgått, bevisligen inte var fallet.

Fast åtminstone av alla insatta med svart hudfärg. Därför borde alla andra bli mer insatta. Den svarta figuren sades vara en i 80 år slumrande, men nu åter uppväckt, ameri­­kansk rasis­­tisk nid­­bild som måste stoppas. Tolkad på det viset av en liten grupp vuxna, vill säga. I en svensk barnfilm för de allra yngsta år 2012, till på köpet. Dock tydligen inte år 2010-2011, i exakt samma utformning i bilderböckerna ett till två år tidigare, som hade passerat helt utan kontroverser.

       

Men vem äger en bild och en färg? Om vi, bara för resonemangets skull, säger att Lilla hjärtat trots allt skulle föreställa ett svart barn: är alla avbildningar av svarta amerikanska? Nog borde väl även innebörden av fabelfigurer i helt annorlunda världs­delar och tider kun­na relati­veras kulturellt och historiskt? Med andra ord: betyda olika saker i olika tider och skilda samman­hang? Liksom bedömas utifrån den tolkandes ålder? 

Nej, inte om inflytelserika vuxna får rå­da. Det fick de. I fallet med fabeldjuret Lilla hjärtat togs en liten grupp vuxnas syn­sätt avseende en film och bilderböcker för småbarn för givet och som det enda rätta. Dessa såg ett blackface, en pickaninny, därför skulle alla andra också göra det. USA godtogs som normen för resten av världen av dessa förment ”normkritiska” antirasister och antibarnister.

       

Jag har i över 30 år motsatt mig vuxnas bestämmanderätt beträffande barns favoritberättelser och älsklingsfigurer och hävdat att orden styrs av vuxna, men att tolkningen av bilder­na borde få till­höra barnen – åtminstone om dessa bilder är gjorda spe­ci­­­fikt för dem. Jag har tagit upp kampen för detta mot barnte­ve­che­fer, recen­sen­ter, bibliotekarier, barnboksforskare, mediepro­fes­sorer m.fl. Lika länge har jag pro­­­­­­page­rat för att upplevelsevärdet av kulturpro-dukter för barn en­dast kan bedö­­­­­mas av barn­­­­­­­en själva, alternativt av vuxna betrak­­tas och värderas uti­från barns perspektiv – och med fördel även ur ett barnperspe­ktiv (se senast i Rönnberg 2014b). 

       

Att inte göra det också i detta fall, bara för att några av de tongivande prote­sterande vuxna råkar ha brun hud, vore som jag ser det uttryck för rasism från min sida. Det skulle tyda på att jag betraktar dem med en viss hudfärg eller et­ni­citet som annorlunda, som mindre vetande – ”som barn”, vars okunnighet eller oför­måga jag måste ha överseende med. På grund av min kritiska hållning i boken om debatten, Lilla hjärtat är en mullvad (2013), har jag ändå (av två recensenter som själva dessförinnan var okritiskt inblandande i kampanjen) antytts vara just rasist, eller ironi­sera över dem som det var synd om. Det har aldrig varit min avsikt.        

Man har dock även som blekhyad forskare med viss specialistkompetens rätt, eller rent av skyldighet, att argu­men­tera mot en privilegierad grupp välutbilda­de män­ni­skor oavsett dessas hudfärg. Många av de ledande i kampanjen har pro­fessors- eller doktorstit­­­lar (och hälften är vita) och kunde här, trots avsaknad av relevanta kunskaper, enbart i kraft av sina titlar eller yrken, sin klass­tillhö­­righet och ålder tillskansa sig definitions­monopolet och tolkningspri­­­­vi­­­­le­giet framför inte bara barnen. Detta trots att de tydligen inte förmår se det som de flesta barn ser, nämligen vad den svarta figuren faktiskt föreställer. 

       

Om vuxna kolonisatörers ovilja att förstå bilder för barn

Jag fort­sätter därför att envist hävda att detta är en kränkning av barn, som på­minner om kolonialism. Man har exploaterat en barnfigur och använt den­na för egna, annars i och för sig legitima, identitetspolitiska syften. Att barn utnytt­­­jas som instrument för vuxna intressen är förstås inte ovanligt. Man har dock i fallet med bojkotten av Lilla hjärtat likt kolo­ni­­satörer rela­te­rat till barn och deras kul­tur­produkter på samma sätt som vita betraktat svarta såsom ”Andra”: under­­läg­s­­­na, mindre vetande, sårbara och ovidkommande. Samtidigt har man tydligen velat att barnen ska förbli så, genom att undanhålla böckerna och filmen.

Precis som kolonisatörer, försökte dessa antirasister utgöra nor­men och be­teendemodellen för barnen och samtidigt för­bli åtskilda från dessa nedvärderade barn, utan någon som helst tanke på att söka sätta sig in i de underordnades perspektiv. En in­­ter­­sek­tionell ana­­­­lys skulle troligen kom­ma fram till att de mest framträdande kritiker­nas hem­hörighet inom ett domine­ran­de sam­hällsskikt i detta fall görs osyn­­lig av deras hudfärg eller etnici­tet. Av debatten utomstående har de mest aktiva och rela­­­tivt privile­­­gierade aktörerna nämli­gen tagits för förtryckta. 

        

Måste jag ta parti för endera dessa kampanjdeltagare eller för barn av alla kulö­rer, väljer jag självklart de senare. Vuxenhet/vuxendom och klasstillhö­rig­het behö­­ver dekon­strue­ras, för att blottlägga denna kampanjs normativa vari­ant av det som jag alltså kallar för adultonorma-tivitet. Vux­nas synsätt och erfarenheter görs också i fallet med Lilla hjärtat till de ”na­tur­li­ga” och ”enda rätta”, trots att det handlar om en produkt för de all­ra yng­sta och trots att de in­blan­dade vuxna i just detta fall torde vara särskilt obser­vanta på förtryck. And­ras obestrid-liga diskriminering och kränkningar av dem själva, vill säga, såväl som and­ras tillskansade tolkningsföreträde, fast här tillämpat av dem själva gentemot barn. 

Precis som majori­te­ten vuxna av andra kulörer för­mår man trots sin livslånga sensibilisering inte be­­trak­­ta barn som en diskri­minerad, exkluderad minoritetsgrupp. Man har annars oftast inga problem med att inse kulturell relativitet, men åldersmässig relativitet är uppen­barligen en blind fläck. Hur små lär då inte utsikterna vara, att privilegierade ”vita” vuxna skulle göra det?

Källor

Margareta Rönnberg: ”-Lilla hjärtat är en mullvad” –”Nä, pengvin!”. En studie av kontroversen kring Stina Wirséns filmfigur, Visby: Filmförlaget 2013 (174 sidor)

Margaret Rönnberg: Barns rätt till sin röst. Om de yngstas politiska och kommunikativa rättigheter, Visby: Filmförlaget 2014a (sid. 128-141)

Referenser

Chambers, Aidan: Booktalk: Occasional Writing on Literature and Children, London: Bodley 1985

Hade, Daniel D: Reading multiculturally, sid.233.265 i Violet J Harris (red): Using Multiethnic Literature in the K-8 Classroom, University of Illinois at Urbana-Champaign: Christopher-Gordon Publishers, Inc. 1997

Rönnberg, Margareta: Bra eller dåligt, det avgör givetvis barnen!, sid.117-126 i Karin Helander (red): Mycket väl godkänd. Vad är kvalitet i barnkulturen?, Stockholm: CBK 2014b

Om "av-rasifieringen" av Pippi Långstrump i samlingsverket 2015

Har idag (5/8) en lång essä publicerad i tidningen KULTUREN som kanske kan vara av intresse: 

”Av-rasifieringen” av Pippi Långstrump 2015 

– blir resultatet inte snarare mer ”rasistiskt” nu? 

http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-5/ovrigt-kat-10/21635-av-rasifieringen-av-pippi-langstrump-2015

Hälsningar 

Margareta

Så skapar barnen själva kön och genus!

Barn är födda könade, men inte som genusvarelser. De behöver med början i 2-3-årsåldern och några år därefter först könssärskiljande hjälp. Vad Judith Butler än påstår, är ”kön inte redan alltid genus” (Butler 1999:11) för barnen själva. (För en klargörande utläggning om skillnaden mellan kön och genus, se Tjeder (2000)). Kön antyder förvisso för barnets omgivning genusagerande och därför beklagar sig de genusmedvetna över tidiga särskil-jande ”drag” och prylar, men allt detta är, som jag tagit upp i tidigare inlägg, ännu obegripligt för de yngsta. 

Skulle det inte finnas rosa och blått, eller prinsessklänningar och Barbie respektive leksaksbilar och actionfigurer, skulle det behöva uppfinnas något annat lika dikotomt separerande. Koner respektive bollar på huvudet skulle kanske gå lika bra, eller så kläder med bilder av selleri respektive tomater som könsåtskiljare. För förskolebarn betyder dessa isärhållande ting LIKHET med andra av samma kön, för det övriga samhället emellertid OLIKHETER mellan könen. Detta missförstånd är synd.

När en förälder sätter på sitt 1-2-åriga barn en rosa klänning eller en fluga runt halsen till fest är det alltså föräldern och den vuxna omgivningen, och inte barnet eller dess jämnåriga, som genusfierar vederbörande, d.v.s. ”gör (flick)genus” respektive ”gör (pojk)genus”. Detta begriper barnen själva som sagt ännu inte. 

Ändå sägs det oftast av dem som, med rätta, tillbakavisar biologistiska förklaringar av genus, att barn lär sig genus genom hur de behandlas av vuxna. Föräldrar och pedagoger är givetvis inte helt oviktiga, men ändå länge av mycket mindre betydelse än de jämnåriga kamraternas bidrag. Likaså tänker, klassificerar och värderar det lilla barnet själv ytterst tidigt.

I min bok TV-reklamen – vår tids myter (2003) berördes givetvis även reklamens påstådda roll för barns genuskonstruktioner. Men inte bara. Jag hade där också en genomgång av vad den samlade forskningen säger om hur barn först förstår sin könstillhörighet och senare förhåller sig till och gradvis förändrar sin syn på genus och på sina egna genusuttryck. 

Jag vågar påstå att den bild som där ges inte förändrats särskilt mycket på dessa år, trots exempelvis dagens större fokus på intersektionalitet. Det levs onekligen olika barndomar, men i praktiken finns i stort sett överallt på jorden endast två kön (honor och hanar), om vi bortser från någon liten procent. Överallt på jorden är barn likaså underordnade vuxna. Inte alltid fäster barn emellertid mest vikt vid vad vuxna säger. Förskolebarnen själva bryr sig dock mindre om ”bilder av barn” än om de konkreta, faktiska, livs levande kamrater som de ser agera.

Det krävs ett flertal teorier och discipliner för att ens kunna börja förstå dessa ytterst kom-plexa processer, vilket väl är anledningen till att så få ens försökt sig på någon förklaring. Kognitiva (föga bioessentialistiska) utvecklingsteorier och socialkonstruktivistiska såväl som socialkonstruktionistiska teorier, schemateorier såväl som socialpsykologi och symbolisk interaktionism, rollteori, statusteori och maktteori kan tillsammans skapa en mer upplysande tills-vidare-bild av denna för människan uppenbarligen så grundläggande isärhållning som troligen gällt i hundratusentals år. Varför skulle vi idag tro oss vara överlägsna dem, bara för att några få promille av befolkningen de senaste århundradet uppfunnit fantastiska såväl som förödande moderna tekniker?

Ett är i vart fall säkert: den genusuppfattning och de genusuttryck som kännetecknar 5-år-ingen står sig inte ograverade ens fyra-fem år senare. Inte heller får barnen uppslag från endast föräldrar, pedagoger eller medier utan framför allt från jämnåriga. Lyckligtvis kommer budskap om en mångfald sätt att uttrycka genus dock från en mängd olika håll och de allra flesta är progressiva, i meningen allt mer tillåtande och ”normutvidgande”. Dess-utom är barnet självt en alltmer komplext tänkande och värderande varelse för varje år som det blir äldre.

Själv-socialisering till puerilitet & puellaritet

Leksaker tillhör förvisso små barns främsta könsmarkörer och är från 5-6-7-årsåldern även genusmarkörer. Färger får onekligen också de sin mening i samspelet mellan människor. I barns fall är dessa människor dock främst andra barn i samma ålder. Dessa ting är således för 3-8-åringar inte så mycket använda i samspelet mellan barn och vuxna, utan mellan jämnåriga flickor och pojkar till att skapa inne- och uteslutningar. Med leksakers, kläders, frisyrers och lekkamraters hjälp – samt med deras färger – signalerar barnen sin egen könsidentitet och könstillhörighet som flicka eller pojke. Däremot till en början inte genus.

Med begreppen puerilitet och puellaritet, med latinska rötter, avses ”bevisad pojkaktighet" och ”bevisad flickaktighet”, så som barn i åldern 3-8 år ser det: ett fastställande av att man är pojke (latin: puer) respektive flicka (latin: puella). 

Mitt intresse för dessa frågor går så långt tillbaka som till 1975, då jag i Uppsala som den första i Sveriges tog akademiska betyg i ämnet Könsrollfrågor, med legendariska Karin Westman Berg som lärare. Sedan dess har förstås mycket hänt teoretiskt – ibland dock bara innebärande misstolkningar av gamla begrepp. Exempelvis dåtidens ”könsroll” anses idag ha haft en annan, och mindre sociologisk/socialpsykologisk, innebörd än begreppet faktiskt hade på 70-talet (à la symbolisk interaktionism, i mitt fall). Intersektionalitetstänkandet fanns faktiskt också redan på 70-talet, om än ej så explicit som idag. (D.v.s. teorierna om den sammanflätade blandningen av ett flertal olikhetsmarkörer.)

Jag baserar mig här emellertid främst på antologin The Developmental Social Psychology of Gender (Red. Eckes & Trautner 2000). Där integreras utvecklingspsykologiska (nej, tänk inte Jean Piaget!) och socialpsykologiska närmanden till genus. Dessutom stödjer jag mig i hög grad på bland andra socialpsykologen Diane N. Rubles (med kolleger, t.ex. 2006) mång-åriga studier i ämnet och på ett antal genusteoretiker med intresse för barns psykologiska och sociala utveckling (se vidare referenslistan nederst). De ibland angivna åldersspannen när förskjutningar brukar ske är rätt vida och annars ungefärliga, för att undvika varje tanke om ”normer” och normalitet…

Barns könsidentitets- och genusutveckling i 15 punkter

I förtätad form kan man beskriva denna gradvisa utveckling som en förändring i 15 punkter:

ETT 

I stort sett alla samhällen kategoriserar människor såsom tillhöriga ettdera av två slag: hankön eller honkön (till vilka minst 98 utan problem kan inrangeras).

TVÅ

Den absoluta majoriteten av dessa hanar och honor har likt andra primater en medfödd heterosexuell läggning, men uppskattningsvis 25 procent av alla människor är bisexuella, gissningsvis 5 procent (lika medfött) homosexuella och någon procent även andra sexuali-teter eller asexuella. 

Således är minst 90 procent av alla människor attraherade av det motsatta könet, när vi även räknar in de bisexuella. Detta behöver uppenbarligen uttryckas genom olika genusmarke-ringar/-signaler eller via komplementära (oftast tillfälliga) könade roller och motroller. Föräldrarna tar därmed för givet att deras barn behöver lära sig dessa genusuttryck. 

TRE

Kategorisering är redan hos spädbarnet resultatet av dess eget aktiva tänkande (kognition), som därmed möjliggör organisering av komplex information från en könstypiserad värld i hanterbara sjok. Redan i 4-månadersåldern kan bebisar skilja kategorin män från kvinnor  (Quinn m fl 2002) och två månader senare särskilja mansröster från kvinnoröster. Vid 10 månaders ålder kan spädbarn skapa stereotypa associationer mellan kvinnoansikten och en scarf, respektive mellan mansansikten och en slips (givetvis förutsatt att dessa persedlar används i kulturen/miljön i fråga) (Levy & Haaf 1994). 

Från 2-årsåldern kan barn mer medvetet själva kategorisera människor som män eller kvinnor – senare som pojkar eller flickor – uti­­från könens typiska roller, fysiska karakte-ristika och ägodelar. De får således först kunskap via och om andra i vardagsverkligheten (social kognition). 

FYRA

Omgivningen, och framför allt föräldrarna, gör klart för barnet att också det är av ettdera könet och senast i 2 1/2-årsåldern vet barnet sin egen könstillhörighet, d.v.s. har nu infor-mation om den egna könstillhörigheten. Men information är inte detsamma som kunskap och könstillhörighet är ännu inte könsidentitet, d.v.s. inte den verkligen upplevda känslan av att vara pojke eller flicka. Det är därmed viktigt för barnet att komma underfund med vad en flicka respektive pojke egentligen ”är”, för att själv kunna agera identitetsmässigt icke-förvirrande och icke-förvirrat enligt omgivningen. 

FEM

Barn kan inte förstå något så abstrakt som könsbegreppen utan att knyta dem till fysiska (helst påklädda) kroppar, som tydligt markerar skillnad. Barn har dock svårt att se likheter mellan sig och de enormt annorlunda vuxna. En pojke kan veta att han ska bli som pappa, men det är svårt att begripa hur detta ska gå till, liksom vad en man egentligen gör. Likhe-terna med andra barn är mer uppenbara, men jämnåriga ser ju tyvärr också rätt olika ut. 

Barnet förstår efterhand att vissa barn är av samma sort som barnet självt, medan andra inte är det, utan raka motsatsen. Andra barn är alltså viktigare än vuxna, när det gäller att ge köns­­identiteten ett innehåll. Denna självdefinition motiverar barnet att ta upp könstypifie-ra(n)de beteenden (särskilt repetitiva lekhandlingar) avseen­de det egna könet och undvika det motsatta könets. Man tar alltså hjälp av en kollektiv könsidentitet som tar sig uttryck i könsseparerade lekhandlingar: i stereotypa flick- och pojkkulturer ifall barnet har förmånen att gå i förskola. Pojkar leker cowboys och supermän, inte för att de ser män i omgivningen som är supermän eller cowboys, utan för att andra pojkar leker sådana lekar.

Föräldrarna har redan förberett detta genom att ge könstypiska leksaker och olikfärgade kläder, men särskilt barn utan syskon vet ändå inte hur de ska tolka detta. Tydligare är då könsdifferentierade fysiska handlingar inte minst i lek, som blir ett slags fixeringsbilder. Könskategorier har den fördelen att de är visuellt syn­liga och ständigt och överallt till-gängliga. De är dessutom tudelade och ömsesidigt uteslutande och små barn har svårigheter att använ­da och minnas multipla, såväl som överlappande, klassificeringar. Inte undra på att de först utvecklar expertis beträffande kategorierna flicka eller pojke och inte avseende andra sociala indelningar typ klass eller ras/etnicitet. 

SEX

Först i 3-årsåldern kan vi börja tala om ”köns-roller”, märk väl med innebörden ”av den egna gruppens medlemmar förväntade typiska handlingar till en annan grupps mothand-lingar”. Roller handlar alltid om över- respektive underlägen, men växlar lyckligtvis från timme till timme. (Detsamma gäller vuxna roller: en patient är i underläge under läkaren, men när läkaren i egenskap av förhoppningsfull låntagare kommer till patienten som är bankdirektör, är hon i underläge i relationen till denne.)

Förskolebarnen utvecklar ett schema för ”vi” kontra ”dom”. Man kan mycket väl leka över könsgränserna hemma, särskilt om det råder något års åldersskillnad mellan barnen, men när mer sociala roller tar barnen ut ur hemmet (t.ex. till (för)skolan) separeras könen oftast både beträffande arbetsrollerna under lektionerna och lekrollerna i uteleken. Pojkar må vara pojkar, men de uttrycker denna pojkaktighet på olika sätt hemma med lillasyster, jämfört med i en stor pojkgrupp i förskolan. Genus är dock ännu rudimentärt.

SJU

I 3-4-årsåldern har barn starkt stereotypa föreställningar beträffande skillnader i könens agerande: pojkar slåss och flickor gråter, pojkar är starka, flickor svaga, pojkar är dumma, flickor är snälla. De sistnämnda beskrivningarna kan påminna om egenskaper, men innebär snarare att pojkar (i motsats till flickor) förväntas lyfta stora saker, göra dumma saker som får både flickor och pojkar att gråta. Varifrån har de fått dessa föreställningar? Utifrån typiska lekhandlingar och dessas konsekvenser. 

Först senare ska stereotyperna gå vidare från ”typiska” barnbeteenden via idéer om förment passande vuxna yrkesroller, inbillade könsskiljande egenskaper och olikheter beträffande personlighet eller andra abstrakta särdrag – för att om 4-5 år trots allt sluta i en insikt om könens faktiska likheter. 

ÅTTA

Stereotyper bidrar även till förståelsen av att kön är bestående över tid. Två-treåringars tidiga könade identiteter är beroende av konkreta, fysiska ledtrådar som klädsel, frisyrer och handlingar: pojkar har aldrig klänning, men kort hår, flickor har (ibland) klänning och (oftast) långt hår. Barn tror därför till en början att man kan byta kön genom klädbyte eller hårklippning och många 3-4-åringar blir upprörda om pappa bär handväska eller mamma byter bildäck. Exempelvis 4-åringar ogillar ofta ”tjejiga” killar och pojkflickor och miss-tycker när pojkar har nagellack. 

Inte bara många 3-åringar visar sig osäkra på vilket kön de kommer att vara som vuxna. Även om vuxna kan tycka att det är självklart att en person behåller sitt kön vid byte av frisyr, kläder, aktiviteter etc trots tilltagan­de ålder, är det inte lika givet för barn. Emmerich m fl (1977) fann i en studie av tusentals 4-7-åringar att t.o.m. vissa 7-åringar var osäkra beträffande s.k. könskonstans, d.v.s. beständig­heten hos sin könstillhörighet. Femåriga pojkar kunde t.ex. hävda att de skulle bli mamma när de blev stora. Mer sentida studier visar att i 5-7-årsåldern förstår de flesta barn att könet förblir detsamma även om en flicka t.ex. klipper håret kort (Szkrybalo & Ruble, 1999).

NIO

Stereotyper fungerar också statushöjande. De inte bara organiserar information och under-lättar slutledningsförmågan, utan stereotypisering är också en motivationskälla då stereo-typer skänker status och ibland rent av en känsla av dominans. Barn om några har ett behov av att känna sig mäktigare och då kanske speciellt pojkar, som fått höra att de minsann aldrig kommer att bli några mäktiga mammor. 

Stereotypisering är dock en grupprocess, han­d­lar om social identitet – inte om individuell. Barn utagerar genusstereoty­pa handlingar just i avsikt att utåt och offentligt förevisa sin kollektiva könsidentitet och sin lojalitet mot de övriga av samma kön. För att skydda sin individuella könsidentitet deltar barnen i beskyd­­det av den kollektiva könsidentiteten, i ett ”könskategoriupprätthållande arbete” (Davies 1989). Stereotyper t.ex. av typen könssär-skiljande kläder stärker gruppkänslan och skapar gemenskap.

TIO

Barnen är alltså flitiga könsgränsvakter. Varför? Jo, därför att självkänsla i hög grad hänger samman med gruppidentitet och alla grup­per vill uppnå en positiv identitet för den egna gruppen. En positiv social identitet är beroende av en fördelaktig jämförelse med en annan, och i barnens fall gärna tydligt motsatt, ”sämre” grupp. Den egna gruppen måste alltså visa upp positivt särskiljande drag i kontrast mot den andra gruppen. 

Eftersom stereotyper understryker skillnader mellan grupper, och likheter inom gruppen, använder grupper sig gärna av stereotyper både om sig själva och om ”dom andra”. Inte minst gäller detta i förskoleåldern. Redan i 3-årsåldern högvärderar många flickor den egna gruppens fördelar och i 5-årsåldern är både pojkar och flickor betydligt mer positiva till den egna gruppen. Här får gruppstereotyper sin känslomässiga, värderande komponent förkla-rad. Just i åldern 5-7 år tycks barn vara som allra mest rigida i sitt upprätthållande av köns-kategorier. 

ELVA

Redan i 3-årsåldern kan barn ange några genusstereotyper, men i 5-6-årsåldern är man ofta som allra mest rigid beträffande vad man menar att en pojke respektive flicka gör (Miller, Lurye, Zosuls, & Ruble, 2009). Två år senare sker en dock dramatisk ökning av barnens flexibilitet, trots att barnens kunskaper om stereotyper samtidigt ökat (Ruble m fl 2006). Sju-åttaåringar inser att det finns många likheter mellan pojkar och flickor. 

Ju äldre barnen blir (och ju mer medieberättelser som de tagit del av), desto mer medger de alltså att det finns undantag från stereotypa mönster: en del flickor leker med lastbilar och gillar att spela fotboll. En del pojkar gillar inte fotboll utan föredrar att hoppa hopprep. Deras tänkande tolererar nu att ”regler” har undantag. Denna ökade flexibilitet hänger samman med de äldre barnens mer avancerade förståelse för det relativa i kulturella genus-föreställningar: i 6-årsåldern tillskriver hela 90 procent bara ett av könen en viss aktivitet eller ett visst personlighetsdrag, men i 10-årsåldern är det bara 30 procent som gör det.

 TOLV

Plötsligt inträder i 7-8-årsåldern alltså en förvandling, när många ”prinsessor” i rosa rent av blir pojkflickor, tack vare förmågan till mer komplext socio-kognitivt tänkande och ökad statusmedvetenhet. Könsidentitetens betydelse tycks förändras eller försvagas och en genus-identitet börjar ta över allt mer, men samtidigt anta allt mindre ”grova” former. Bara en mindre andel av dem som nyss enbart ville klä sig i rosa beskriver nu sig själva som ”typiska tjejer” eller med främst ”tjejtypiska” intressen.

I 7-8-9-årsåldern blir särskilt flickorna medvetna om utestängningen av sin egen könsgrupp från många sammanhang och sin egen lägre status och börjar nu så smått ifrågasätta stereo-typerna. Några år senare inser också många av pojkarna att ensidiga manliga stereotyper inte heller gagnar de flesta av dem. Detta hänger dels samman med barnens kognitiva utveckling, dels med deras ökande erfarenheter av hur andra i samhället betraktar könen och hur könen behandlas olika.

TRETTON

Runt denna ålder börjar barnen nämligen kunna betrakta sociala kategorier från ett flertal synvinklar, inte bara från sin egen utan från andras. Man förstår i 7-8-årsåldern att andra människor har egna perspektiv, egna tankar, synsätt och tolkningar som kan skilja sig från ens eget. Detta gäller även andra människors syn på kön och genus. Man har också en med perspektivtagandeförmågan sammanhängande ökad medvetenhet om andras värderingar av en själv. Ens eget kön kan uppenbarligen anses ha högre eller lägre status än det motsatta (Halim m fl 2011).

FJORTON

Maktteorier kan visa hur vissa stereotyper är nära förbundna med makt eller åtminstone med dominans. Negativa stereotyper om ”dom” kan gynna dem som har (eller upplever sig ha) makt, då de andra tycks underlägsna eller ointressanta. Barn tror faktiskt länge att kvinnor/ mödrar är väldens mäktigaste varelser. Först på lågstadiet börjar deras tro härvidlag att vack-la. När den egna gruppens mindre mäktiga ställning begrips, säger maktteori att flickorna torde börja framhålla mer individuella skillnader än, som tidigare, gruppskillnader. Med andra ord minska ned stereotypernas inflytande. I 7-årsåldern börjar barn i sin moraliska utveckling också bli speciellt upptagna av rättvisa. 

FEMTON

Denna förändring från rigiditet till flexibilitet bidrar även till förståelsen att det finns många olikheter inom genuskategorier och många tänkbara genusuttryck, vilket möjliggör mindre enhetligt och övertydligt utagerande av den egna genusidentiteten. Man förstår att man inte ger upp sin könstillhörighet, ifall man agerar aningen mindre flickigt eller pojkigt, utan man är för den skull ändå flicka respektive pojke.

Man betraktar efterhand inte personlighetsdrag som kategorier (antingen blyg eller så inte blyg) utan kan kan tänka i dimensioner (lite blyg, mycket blyg eller mittemellanblyg). I och med att man nu inser att könstillhörighet är permanent, känner man sig också trygg i sitt kön utan att behöva agera i enlighet med någon prototyp eller genusnorm.

Man blir efterhand också allt bättre på klassificera människor längs en mångfald dimen-sioner, såsom genus, ras/etnicitet, ålder, samhällsklass, religion etc. Även detta anses bidra till mindre rigid stereotypisering (Bigler 1995). Dessutom är man inte längre i 8-9-årsåldern så essentialistisk i sitt tänkande utan inser att utseende och agerande är mindre avgörande vad gäller att särskilja flickor och pojkar, än vad mer osynliga ting är (Gelman & Taylor 2000). Man vågar nu därför också avvika mer från det man förr trodde att man ”måste”. Man kan numera ingå i undergrupper inom varje kön, i grupper med olika genusuttryck såsom exempelvis sportig, tuff eller pluggig tjej. 

Man har nu även större inblick i samhällslivet och ser också vuxna kvinnor och män runt omkring sig i många olika yrken som inte är könsåtskilda. Kunskaper, insikter om yrkes-inriktningar och könens jobbmöjligheter etc kommer alltså först när flickornas rosafixering redan avtagit av sig självt, eller redan upphört. 

Från ”prinsessa” till pojkflicka på 2-3 år – nästan helt utan vuxnas inblandning!

Utan att vara biologist går det alltså hävda att barns kognitiva, mentala såväl som sociala utveckling är betydligt mer avgörande än klädernas färger och leksakernas könsmärkningar under de tidigaste förskoleåren. Barnen växer ifrån rigida könsseparerande uppfattningar precis som de växer ur skor och skolböcker. De förnekar till och med inom kort att de någonsin varit ”flickiga”. 

I 8-9-årsåldern vidtar därmed på allvar den avgörande intersektionella inskolningen i olika delidentiteter. Nu blir det extra viktigt med mångfald och lika möjligheter. Med andra ord: ungefär samtidigt som vuxna släpper intresset för barns identitetsutveckling och pustar ut, lyckliga över att den rosa fasen är över…

Referenser

de Beauvoir, Simone: Det andra könet, Stockholm: Geber 1973

Bigler, R. S.: The role of classification skill in moderating environmental influences on children’s gender stereotyping: A study of the functional use of gender in the classroom, Child Development 66(1995), s.1072–1087. 

Butler, Judith: Gender Trouble. Feminism and the Subversion of Identity, New York: Routledge 1999 

Davies, Bronwyn: Den vetenskapliga metodens förförelse, eller: hur vi kan övertalas att biologin är ett öde, Kvinnovetenskaplig tidskrift nr 1/2001, s.69-84

Gelman, S. A., & Taylor, M. G: Gender essentialism in cognitive development, sid.169-190 i P. H. Miller & E. K. Scholnick (Red.): Developmental Psychology Through the Lenses of Feminist Theories, New York: Routledge 2000 

Eckes, Thomas & Trautner, Hanns Martin (red): The developmental social psychology of gender, Mahwah, N.J.: Lawrence Erlbaum Associates 2000

Emmerich, W m fl: Evidence for a traditional phase in the development of gender constancy, Child Development 48 (19777), s.930-936

Halim, May Ling, Ruble, Diane N & Amodio, David M: From Pink Frilly Dresses to ‘One of the Boys’: A Social-Cognitive Analysis of Gender Identity Development and Gender Bias, Social and Personality Psychology Compass 5 (2011):11, s. 933–949

Levy GD, Haaf RA. Detection of gender-related categories by 10-month-old infants. Infant Behav. Dev. 1994;17:457–59

Miller, C. F., Lurye, L. E., Zosuls, K. M., & Ruble, D. N: Accessibility of gender stereotypes domains: Developmental and gender differences in children, Sex Roles, 60 (2009), s.870–881. 

Quinn PC, Yahr J, Kuhn A, Slater AM, Pascalis O. Representation of the gender of human faces by infants: a preference for female, Perception 2002;31, s.1109–21 

Ruble, D. N., Martin, C., & Berenbaum, S: Gender development. In N. Eisenberg (Ed.), Handbook of Child Psychology: Vol. 3, Personality and Social Development (6th edn). (pp. 858–932). New York: Wiley 2006

Szkrybalo, J., & Ruble, D: ‘‘God made me a girl’’: Gender constancy judgments and explanations revisited, Developmental Psychology 35 (1999), s.392–402 

Tjeder, David: Är könet en konstruktion?, Lambda Nordica 6 (2000):1, s.6-25

Kritiken mot uppdelningen i rosa kontra blått är en dimridå

Många flickor i åldern 3-8 år torde inför skolstarten få kläder, skolväska och skolprylar i rosa nyanser. Kanske även en och annan rosa leksak. Några få pojkar likaså.

Det hävdas inte sällan att könssepareringen av leksaker skulle få negativa konsekvenser för flickor. I själva verket är det pojkarna som man oftast värnar om. Ifall inte också pojkar ses hålla på med dockor eller stå vid leksaksspisen i leksakskatalogerna eller på förpackningen, sägs budskapet bli att inte ”också pojkar kan” vara vårdande eller laga mat. 

Ett annat argument lyder att om en pojke verkligen får sådana leksaker och gillar att leka med dem, riskerar han att bli retad av andra barn, särskilt av pojkar. Leksaken blir på så vis stigmatiserande för pojken? Är problemet då inte snarare andra pojkar? Och visar en annons bara flickor som läser, blir läsning enligt samma logik en ”tjejgrej”. Pojkar ”lär sig” på detta sätt att läsning av böcker är tjejigt, vilket sedan kan få negativa följder i skolan.

Mot detta kan förvisso invändas att en del leksaksdebattörer också menar att könsmarke-ringen av vissa leksaker är negativ för flickorna, ifall de i reklamen aldrig ses leka med stridande actionfigurer, konstruktionsleksaker, mikroskop eller använda sportprylar. Det påstås sända budskapet att enbart pojkar är/får vara aggressiva, stridslystna, våldsbenägna, tävlings- och konkurrensinriktade, sportiga, analytiska och tekniska. Det är tydligen bra att vara allt detta… Står eller sitter flickor stilla, anses också detta vara negativt (utom när de läser), jämfört med killar som ses röra på kroppen. 

Således finmotorik, vård, omtanke, empati, samarbete på flicksidan – respektive grov-motorik, konstruerande (av sådant som sedan kraschas), dödande, konkurrens, vetgirighet, självhävdelse, avsaknad av empati för det blå laget? ”Passivt” respektive ”aktivt”, rörlig knopp vs rörlig kropp? Tanke vs tanklös handling? Är det verkligen de ”manligare” aktivi-teterna och färdigheterna som barnen och samhället behöver? Enligt mitt synsätt är det inte lika viktigt att pojkar får tillträde till ”flick(lek)saker” som att vissa av ”pojkleksakernas” sug motverkas – eller rent av stigmatiseras. Actionfigurernas och bilarnas olyckliga konse-kvenser, snarare än Barbie eller den rosa färgen, utgör problemet. Flickorna konstruerar givetvis också de, men de konstruerar relationer.

Vuxnas oro gäller (köns)roller, inte genus

Det är dock uppenbart att det inte är dessa genusmarkörer på sakerna i sig som anses vara grundproblemet, utan vad kritikerna i förlängningen föreställer sig att dessa märkningar kan få för följder för det vuxna f.d. barnet och för samhället. Fast nu betydligt mindre oro för vad de i själva verket mer problematiska pojkleksakerna en vacker dag kan leda till. Istället oroar man sig för de orättvisor och den underordning av kvinnor som även i framtiden tros bli följden. 

Några exempel bara: beträffande kritiken av stereotyper i leksaksreklam fås det att handla om ”hur vi [=vuxna] vill att [framtidens män om kvinnor] ska bli” (Konsumentverkets rapport Drömprinsen och Glamourgullet. Om könsschabloner i barnreklam (1998:8). Men vad talar för att barnen vid sin lek med prylen alls tänker på framtiden? På män eller kvinnor? 

Jag är personligen av den åsikten att förskolebarnen själva varken bryr sig om maskulini-tet/femininitet eller redan nu beslutar sig för sin framtida yrkeskarriär. Hur många vuxna har verkligen de yrken som de som barn sa att de skulle bli?! Yrkesbana eller annan viktig livs-riktning bestäms ytterst sällan i åldern 3-8 år. 

Det är heller inte främst leksaker som ”sänder budskap” som segregerar och stigmatiserar, utan en mängd livs levande människor i barnets närhet och inte minst barnen själva. De använder sig dock främst av leksakerna för att till varandra och till sig själv kommunicera att de antingen är en flicka eller en pojke. 

Adultonormativa vuxna talar dock i termer av att barnen ”inte tidigt ska lära sig manlighet eller kvinnlighet” från dessa leksaker. Man begår då tre misstag: 1) extrapolerar dels bakåt från vuxnas femininitet/maskulinitet till barn; 2) tror att förskolebarnen lär sig att inte bara bli/göra vuxna kvinnor utan ”feminina kvinnor” respektive inte bara ”bli/göra fullvuxna män” utan ”maskulina män”. Barnen använder i själva verket (bland annat) könsskiljande leksaker till att signalera sin könsidentitet såsom flicka eller pojke, inte som genusuttryck för flickig flickighet eller pojkig pojkaktighet eller för att markera någon genusidentitet. 

Dels 3) tror de leksakskritiska vuxna tydligen att ens genus är permanent och kan/ riskeras att fixeras i den tidiga barndomen. Genusidentiteten och inte minst uttrycken för denna förändras emellertid genom alla livsfaser. Varför skulle en småflicksfärg före-dragen av barn i åldern 3-8 år föra tankarna till något ”kvinnligt”?! Kvinnor är enligt mina observationer ytterst sällan klädda i rosa. Är de det i vuxen ålder (läs: 20-30 år), är detta rosa främst ett medvetet ”kritiskt statement”, en föga uppoffrande ”motståndshandling”. Ibland är aktivismen dock bara en förevändning för att få bära en färg som de unga verkligen gillar. 

Är således den mamma, som ogillar rosa kläder på sin 1-åriga flicka, orolig för att dottern ska associeras med 3-8-åringar? Te sig så gullig som man tycker att dottern onekligen är? Nej, man tror att färgen uppmuntrar till självbespegling och utseendefixering. Men det är ju inte färgen eller prinsessklänningarna i sig som gör det, utan snarare de vuxna som ger flickan beröm för att hon enligt dem ser fin ut i dessa som i så fall gör det. 

Förskoleflickor är förvisso barnaktiga, ofarliga, söta och mjuka… Ojämlika med vuxna, dessutom. Barn, helt enkelt! Vill mamman att dottern istället ska förknippas med henne själv, hellre än med jämnåriga? Modern upplever sig vara jämställd med fadern. Är verkligen den lilla flickan också det, eller jämställd med mamman? Eller blir flickan det, klädd i andra färger? Hur förklaras annars sambandet mellan barnets rosa - genus - vuxen jämställdhet? 

Om nu rosa signalerar gullig flicka, borde föräldrarna då inte helt dölja att flickan är flicka, genom att klä henne i pojkläder? Njae, då blir hon ju inte lika söt, utan kan till och med behandlas som en pojke – och det kunde ju bli förvirrande för flickans upplevelse av sig själv. För hennes (medfödda) genus? Alla upplysta föräldrar vet dock att flickors eventuella förkärlek för rosa upphör runt 8-9-årsåldern, så varför oroa sig? Det handlar helt klart om något annat och mer än en färg.

Barnet vill för sig själv och andra visa att hon är flicka – inte "flickig" flicka.

En barnfilm utan någon skurk eller hjälte = ett feministiskt synsätt i Insidan ut?

”Var är de riktiga konflikterna?”, frågade sig som sagt Suzanne Osten i förra blogginlägget. Mitt svar lyder: ”De är ju synliga hela filmen igenom!” Ostens fråga är förmodligen föran-ledd av svårigheten att lokalisera en skurk respektive hjälte i Insidan ut. Hennes efterlys-ning av konflikter är influerad av ett maskulinistiskt berättande. I de senaste årens animerade filmer har ett mer feministiskt synsätt fått göra sig gällande, i betydligt intressantare filmer utan yttre fiender. Avsaknad av en skurkaktig Annan är något som även konstfilmer sällan lever upp till.

Symptomatiskt nog har dessa filmer utan inkräktare just haft tjejer som protagonister. Rapunzel i Trassel (2010), Elsa i Frost (2013) och nu Jenny i Insidan ut kämpar alla med och mot sidor inom sig själva. Nästan alla andra barnfilmer, ja, de flesta barnberättelser oavsett medium och tidsepok och i stort sett samtliga barnskildringar, inrymmer annars något slags skurk. 

I barnfilmerna är denna elaking ofta rätt löjlig eller i vart fall hanterbar. Eller så en barn-vänlig halva av ett ”skurkpar”, där den andra fulingen är mer seriös och hotfull. Här övar sig både barnkaraktärerna och barnpubliken i att klara av olika motståndare. I barnskildringar, däremot, är antagonisten alltför svår för den ensamme barnprotagonisten att tampas med. Där är det dessutom ofta en nära anhörig som är boven, inte sällan mamman eller en modersvikarie. Detta är givetvis ännu värre.

Ju hemskare skurken framställs som, desto större blir rädslan och sedan även modet att besegra eller till och med förgöra motståndaren. Åskådaren försäkras utifrån det ständigt återkommande budskapet att hen nog också ska kunna klara av att besegra sitt livs yttre fiender med hjälp av sina egenskaper eller krafter. 

Hur man kan hantera sidor inom sig själv tematiseras betydligt mera sällan. Intrigen i In-sidan ut är inte av den sedvanliga typen (”Här är huvudaktören, som vill X, medan huvud-hindret är Y och filmen kommer i mål när protagonisten besegrat Y och uppnår X”). Inte minst är det ovanligt i en barnfilm, att det hela växer fram lika organiskt som i bästa fall broccoli.

Att det i Insidan ut inte finns någon yttre fiende, beror inte bara på att filmen till två tredje-delar utspelar sig i Jennys medvetande. Inte heller i vardagstredjedelen finns någon skurk. På Huvudkontoret råder onekligen delade meningar, men ingen av de fem känslorna betraktas som motsatsens fiende. Glädje och Ledsenhet är inte varandras motståndare utan allierade. Jenny måste bekämpa sin nedstämdhet med hjälp av både sin Glädje och sin Ledsenhet. Ingenting i medvetandet måste stötas bort eller ut, nedtvingas, förgöras eller förträngas, eftersom det är omöjligt då Jenny är alla dessa känslor och fler och mer därtill. Flickan får varken fly obehagen eller sticka tillbaka till Minnesota. Hon rekommenderas heller inte terapi för att omskapa eller göra sig av med hemska minnen…

Oempatiska, hjärtlösa svenska kritiker – utan tårkanaler?

För mig som läst nordiska, engelska, irländska, amerikanska, tyska och franska recensioner framstår de svenska överlag som inte bara de sämsta utan de mest hjärtlösa och oempatiska. Kritiker världen över, inte minst män, har vittnat om hur de själva och andra i salongen gråtit och hulkat. Merparten av dem har funnit filmen ofattbart berörande. Fast icke de svenska.

Exempelvis Hynek Pallas i Svenska Dagbladet (27/8-15) lyfter, snarare än känslorna, fram ”filmens” intellekt och de skratt som Insidan ut ger upphov till:

”Den charm, och paradoxalt nog känslorna, som finns i exempelvis ”Toy story” snuddar ”Insidan ut” bara vid ett fåtal gånger. Att det saknas ett rätt vitalt metaforiskt organ – hjärtat – i filmens kroppskatalog är talande. Vi är också lite för instängda i Jennys känslor. […] Med det sagt: ”Insidan ut” är finurlig, känslig och sannolikt det smartaste du kommer att se på bio i år. Ett laboratorium där teorier släppts loss i ett animations-wunderland på ett sätt som blir svårt att överträffa."

Jag är dock övertygad om att barn uppfattar Insidan ut som betydligt mer känslofram-kallande än Toy Story. Pallas (SvD 27/8-15) har emellertid lyckligtvis också med ett barns perspektiv på Insidan ut:

”Visst skrattar vuxna på fler ställen än barn när jag ser filmen. Men efteråt sprudlar mitt åttaåriga sällskap. Identifierar genast att det centrala temat är rörelsen från barndom till vuxenliv. Pratar om Glädjes egoism mot de andra känslorna, att man inte behöver vara en sockerhög fé hela dagarna och måste få vara ledsen ibland. Och ställer frågor, frågor, frågor om minne och tankar.

Tack för det Pixar. För tro mig: När vi ser på högskolestatistiken om sisådär en tio år, då kommer det att finnas en direkt korrelation mellan ”Insidan ut” och antalet studenter som söker sig till hjärnforskning.” 

Känslor går att styra med tankar. Känslor är både tankar och omdömen baserade på avläs-ningar och tolkningar av sinnesförnimmelser. Hjärtslag i sig räcker inte och det ”hjärta” som inte släpper in de fem känslorna – för att inte tala om Bing Bong – kan uppenbarligen inte tänka!

Mona Masri, programledare för radioprogrammet i P1 OBS Magasin (2/9-15), med ”Lever vi i ett känslosamhälle?” som tema för dagen berättar också återvändande från USA om den gråt som kännetecknat amerikanska biobesökare på Insidan ut. Masri frågar sig ”Vad händer när känslor ersätter kunskap?”, vilket tydligen denna film är tänkt att exemplifiera…

Masri frågar därefter, paradoxalt alternativt skämtsamt nog, den ena av programmets gäster, Svenska Filminstitutets Malena Janson, vad hon kände under/efter Insidan ut. Jo, denna film är också enligt Janson paradoxal: ”inte särskilt känslomässigt berörande… Den blir så oer-hört abstrakt, skulle jag säga… den handlar om känslor utan att beröra, på nåt sätt”. 

Den andra gästen, idéhistorikern Kristiina Savin, är ”förvånad över att filmen är riktad till barn, därför att den är ju så intellektuell”. Till skillnad från barn, som saknar förstånd således? Ingen av gästerna grät tydligen personligen, medan Masri inte avslöjar sin egen reaktion därvidlag.

Dagens Nyheters Helena Lindblad är (28/8-15) är däremot insiktsfullare, även om hennes inställning till en 11-årings livskris tycks väl lättsam (då denna för flickan själv förmodligen inte är så värst ”underhållande” eller ”sorglustig”):

”... det är väldigt charmigt och underhållande att följa med när upphovsmännen försöka gestalta en ung människas livskris ’inifrån’ […] ’Insidan ut’ är, trots storyn, inte Pixars mest känsloladdade film (det nostalgisk-melankoliska lilla mästerverket ’Upp’ från 2009 behåller den positionen) men är definitivt den mest komplexa, både när det gäller form och inne-håll.” 

Pensionärsfilmen Upp har onekligen rört (enbart?) medelålders och äldre till tårar. Möjligen också någon enstaka 7-åring. Lindblad avslutar dess bättre med meningen:

”Man kanske kan tro att den sorglustiga historien är lite för smart för sitt eget bästa, men ’Insidan ut’ utstrålar snarare känslomässig intelligens som elegant lyckas knyta samman både hjärta och hjärna.”