JÄTTEKUL i går kväll på tv för en fotbollsälskare! Och kul nu på morgonen på SR:s webbsajt:
tisdag 28 juni 2016
JÄTTEKUL i går kväll på tv för en fotbollsälskare! Och kul nu på morgonen på SR:s webbsajt
JÄTTEKUL i går kväll på tv för en fotbollsälskare! Och kul nu på morgonen på SR:s webbsajt:
måndag 27 juni 2016
Ska de vara så himla svårt att se skillnaden mellan barnfilm och barnskildring?
På de barnfilmsfestivaler som även har barnjurys, ger barnen alltid förstapriset till helt andra filmer än vuxenjuryn gör. De vuxna som uttalar sig auktoritativt om filmernas kvaliteter måste väl ändå någon gång fundera över möjliga skäl till olikheterna?! Fast man bryr sig kanske inte? Behöver ju inte. Anser sig självklart som kunnigare. Normen.
Detta nedan är i vart fall min syn på saken. Jag har aldrig läst/hört någon annan försöka utreda detta. Hur är detta möjligt?! Låtsas folk vara blinda och döva?
Barnfilm
Barnfilmer riktar sig till en införstådd och handlar nära nog alltid om barns eller barnlika gestalters positiva samspel och lek med jämnåriga, snarare än om problematiska barn-förälder- eller barn-vuxenrelationer. Barnfilmer cirklar oftast kring hur en duo eller grupp unga själva ska klara av att hantera ett ”lagom” svårt problem, tillsammans reda sig helt utan vuxna, få glömma dem för en stund eller strunta i dem och bara ha kul.
Filmerna betonar vänskap, sammanhållning och barnens sammantagna kompetens. De har inte, så som barnskildringarna, någon individuell ”hjälte” eller ”offerhjälte” i centrum, via vars blick mot vuxna åskådaren betraktar händelserna. Filmerna har ofta inget centralt subjekt överhuvudtaget, utan ett par eller tre-fyra relativt jämbördiga kompisar i fokus, ibland med en av dem som ”lekledare”.
Barnfilmer talar till en jämlike, men kritiseras ibland av recensenter för att vara harmlöst gulligull, eviga sommarlov, med barngäng som sätter töntiga eller omoraliska vuxna i skamvrån eller rent av i fängelse. Det kan röra sig om bovar såväl som poliser, föräldrar såväl som lärare och präster. ”Skurken” i berättelsen är relativt lättigenkännlig för sin avsedda unga publik, men mer komisk än hotfull. Barnfilmens uppmuntrande story och dess lyckliga slut torde vara effektivare som uppväxthjälp, eftersom den ställer åskådare och uppeppande figurer på mer jämlik fot. Här framträder en kompetent barngrupp, d.v.s. kollektivet snarare än det Kompetenta barnet. Filmen skänker glädje och framtidshopp.
Barnskildring
En enkel tumregel skulle kunna lyda, att fokuserar filmen ett enda barn är den med stor sannolikhet en barnskildring riktad till vuxna. Inte sällan rör sig handlingen då om hur barnet ska kunna klara sig i en specifik vuxendominerad miljö. Dessa filmer anses ”inte sky svåra ämnen” såsom barns utsatthet och maktlöshet, föräldrars likgiltighet alternativt vuxnas enorma förväntningar på barn. Även om andra barn finns runt protagonisten, inte minst mobbare, rör huvudtemat ändå barnets förhållande till vuxenvärlden och vuxnas agerande eller brist på ingripande. Också frånvarande vuxna är ytterst närvarande i barnens tankeliv. Denna sorts berättelser är alltså vuxenfilmer.
Barnskildringen talar från en auktoritetsposition om någon sårbar, utsatt eller negligerad liten stackare, i behov av vuxnas beskydd, räddning eller råd. Den riktar huvudsakligen sin varning till en vuxen beträffande liknande reella barns förmodat hotade framtid, såvida nu inte den gode vuxne åskådaren (likt filmskaparen), varnar, inskrider och hinner förebygga skadorna. Samtidigt anses samma barn vara Kompetent enligt filmmakarna, snarare än enligt filmens vuxna. Vem eller vad som förorsakar barnet lidande eller svårigheter är inte alltid tydligt uttalat – eller varför? – och särskilt svårt att begripa för en barnpublik.
Form och stil skiljer sig likaså åt mellan de bägge filmtyperna. Filmerna som talar till vuxna kan ha konstnärliga anspråk. De har inte sällan klassisk musik eller mer av tystnad, udda kameravinklar, stiliseringar och ”symbolisk” bildspråk. Filmerna ifråga har också ofta ett s.k. öppet slut, vilket barn ogillar. De vill veta ”hur det går”. Filmer om barn(dom) faller i de allra flesta fall inom genren konstfilm. (Jo, konstfilm är också en genre!)
Barnskildringar är tystare vad det fokuserade barnets egen röst anbelangar och den utsatte har oftast ingen kamrat att dela sina funderingar med, utan filmen domineras av vuxnas tal inbördes, men även av dessas tal riktat till den till synes stumma barnkaraktären. Däremot talas det mer sällan med barnet ifråga. Verbal kommunikation är förstås en vuxen domi-nansform, där de äldre nästan alltid vinner över barn. Barns tystnad är, till skillnad från vuxnas dito, inget maktmedel.
(Skillnaderna mellan barnfilm och barn(doms)skildring utvecklas vidare på sid. 153-169 i min bok Vänstervridna? Pedagogiska? Av högre kvalitet? (2012).)
För övrigt anser jag att ingen längre bryr sig om barnkultur, utan bara om vuxnas arbetstill-fällen inom det barnkultiverande systemet. Ska svensk films kräftgång motverkas, måste nog olika stödåtgärder börja ges till barnfilm snarare än som hittills skett till barnskildringar med 10 000-20 000 åskådare – varav gissningsvis högst 1 000 är barn.
Den som är kritisk till upphöjandet av barnskildringar (eller ännu tvivelaktigare abstrakta barndomsskildringar) och till nonchalansen gentemot barnfilm bör verka för att 2000-talet blir ”BARNENS århundrade”! ”Barnets århundrade” visade sig ju långt före millennie-skiftet föga förvånande vara en visserligen from, men förhastad, förhoppning… Enskilda barns perspektiv går lätt att bortförklara som undantag. Inte barnkollektivs!
onsdag 22 juni 2016
Varför skyr humanister receptionsstudier av barns menings-skapande utifrån bok eller film?
Hur obegripligt det än kan låta, har det mig veterligt inte genomförts några studier av de yngstas faktiska mottagande, reaktioner, responser, reception, förståelse av, menings-skapande utifrån eller motiverade åsikter om bilderböcker, teaterföreställningar eller barnfilmer av svenska barnlittera-turforskare, konstvetare, teatervetare eller filmvetare de senaste 20-25 åren!!! Ja, knappt dessförinnan heller! Globalt sett, är sådana också för-svinnande få, troligtvis inte ens 1 procent av all barnfilm-, barnteater och barnlitteratur-forskning.
Dominerat har istället textfokuserade studier, på bekostnad av läsarinriktade empiriska undersökningar av faktiska barn under 10 år. Det finns som synens av uppräkningen ovan inte ens en gemensam terminologi för dessa ”publikundersökningar”. Kan någon förklara det totala ointresset för barnens upplevelser? Fråga din närmaste kulturvetenskapliga representant! För mig är det totalt obegripligt.
Min hypotes är att de vuxna som, istället för åt publik- eller läsarresponsstudier, ägnar sig åt egna tolkningar och värderingar i textcentrerade studier av exempelvis barnböcker, filmer eller teaterföreställningar för barn därmed kan verka mer djupsinniga. De kan då upptäcka mer ”komplexa texter”. Det hela hänger möjligen också samman med barns svaga eller obefintliga status på exempelvis det barnlitterära fältet. Någon annan måste tala i deras sak och det sker inte längre i dagens självupptagna samhällsklimat.
Karin Helander (2004, 2011) har visserligen refererat till studenters uppsatser och smärre examinationsuppgifter och sammanfattat spridda iakttagelser med citat av lösryckta barnkommentarer om ett stort antal teaterföreställningar, men det rör sig här inte om någon publicerad barnresponsstudie.
Emellertid genomförde Helander 1994 ett forskningsprojekt utifrån tre uppsättningar (en för barn från 5 år, två för barn 7 år och uppåt) genom åtskilliga observationer av publikerna samt efterarbete i (för)skolan. Det stora antalet barn (450 stycken sammanlagt) i studien redovisad på endast tio tidskriftssidor – som dessutom lägger större fokus på föreställ-ningens meningsproduktion än på barnens meningsskapande – gör det svårt att dra speciellt många slutsatser om de olika barnåldrarnas responser.
Det är emellertid lätt att instämma i Karin Helanders inledande påpekande att ”man för att kunna beskriva, analysera och tolka barnteater måste uppmärksamma och studera barn-publikens reaktioner” (Helander 1994:18, understrykning i original). Ändå har detta inte skett mer fokuserat de senaste 20 åren… Ellinor Lidéns kommande avhandling i teaterveten-skap emotser jag dock med stort intresse.
Ett fenomenologisk angreppssätt har dock Marie Ramm (2007) haft när hon i en magister-uppsats, medveten om sin egen speciella subjektivitet och metodens svagheter, tagit sig an den delikata uppgiften att tolka 6-12-månadersbarns kroppsliga uttryck under Suzanne Ostens Babydrama. Vuxnas spekulationer om förverbala barns upplevelser är dock ytterst osäkra. Man bör därför börja med talande och mer tydligt reagerande barn.
Karin Helander: ”Barn går på teater”, Bulletin för nordiska teaterforskare/BUNT nr.15/1994, sid.18-27
Ramm, Marie: Barns perspektiv och barnperspektiv på Babydrama: MAN KAN ALDRIG BÖRJA TIDIGT NOG, Stockholms universitet: Centrum för barnkulturforskning 2007
Inte heller barnlitteraturforskare är intresserade av texternas unga publiker och hur dessa begriper och uppfattar berättelserna. Nästan ingen studie av faktiska barns reaktioner har genomförts de senaste 25 åren. Maj Asplund Carlsson (1998) gjorde visserligen för snart 20 år sedan vad som möjligen kan för kallas för en läsarresponsstudie, men med styrande begriplighetsfrågor till ett antal förskolebarn utifrån bilderböcker.
Studien ifråga vittnar tyvärr om större intresse för texten än för läsarresponsen. Undersök-ningen är snarare genomförd utifrån ett litteraturpedagogiskt perspektiv, än gjord av genuint intresse för barns meningsskapande. I övrigt råder i stort sett tystnad. Didaktikern Fredrik Lindstrand (2008) har dock studerat 2-åringars meningsskapande och engagemang utifrån ”Snuttefilm i förskolan” (i Blöjbarnsteve, red. Rönnberg 2008).
Man ska förvisso inte kasta sten i glashus, så hur är det då på filmforskningens område? På den fronten intet nytt att rapportera… Till filmämnets försvar ska dock sägas, att det finns betydligt färre forskare i landet med inriktning mot barnfilm/barn-tv, än det exempelvis finns barnlitteraturforskare (liksom färre filmforskare totalt än litteraturforskare). Jag inser att det är en klen ursäkt, men dock en viss förklaring.
Själv har jag gjort ett antal försök inom barnteveforskningens gebit, alltsedan jag 1982 visade 16 avsnitt av Fem myror är fler än fyra elefanter på en förskola i Uppsala och video-filmade barnens reaktioner under tittandet. Därefter t.ex. 1989 studerat bland annat 5-8-åringars responser på den tecknade kortfilmen Herr Bohm och sillen från 1988. Det senaste decenniet, förutom avseende videofilmade 2-3-åringar i Blöjbarnsteve (2008), även skrivit t.ex. om 58 förskolebarns reaktioner på tv-reklam (2003), om framför allt tjejers syn på dokusåpor (2006), om fjärdeklassares åsikter om inslag i SVT:s nyhetsprogram för barn (2010) och med anledning av den förment ”rasistiska” Lilla Hjärtat rådfrågat 156 barn om deras tolkning av den svarta figuren (2013+2014). Under utgivning är även delar av mitt pågående bilderboksprojekt med barnreaktioner (2015).
De mottagarstudier som i övrigt genomförts har alla handlat om tonåringar, som upplevs som mer lika de vuxna och därmed lättare att förstå. Men det är ju just de ”mest annorlunda” i sitt tänkande och beträffande sina hittills insamlade erfarenheter, som skulle behöva begripas bättre. Med andra ord: de yngsta.
En del värjer sig mot att göra receptionsstudier p.g.a. att de är obekväma med ordet ”reception” (såväl som med beteckningarna ”respons” och ”reaktion”) som antas klinga ”passivt”, men det handlar ju helt enkelt om barns kritiska mottagande. När det gäller vuxenprodukter, är det ju ingen som oroar sig för att exempelvis kritikernas reception upplevs som för passiv, utan då talas det gärna om Det Kritiska Mottagandet.
Läsarresponsstudier för å sin sida lätt tankarna till pavlovska hundars respons på stimuli. Fast ”respons” kan ju lika gärna betyda ”feedback”. Och ”reaktion” kan även innebära opposition… Protest… Här krävs onekligen post-adultistiska studier! Barnmottagarnas, d.v.s. de reella användarnas, främsta möjlighet att utöva inflytande på texterna är ju just vid receptionen. Inte som ”medforskare” eller ”delaktiga”…
Så hur förklarar ni barnboksforskare och barnteaterforskare att ni i över 20 års tid struntat i att undersöka barnpublikernas tolkningar och uppfattningar? Varför studerar och värderar ni inte barnläsningar lika omsorgsfullt som ni gör beträffande verken eller produktionerna? Några barnfilmsforskare att ställa till svars, finns det som sagt knappt…
Vaddå ”ställa till svars”?, frågar någon kanske. Det är klart att även forskare måste tåla ifrågasättande och ta ansvar för sina val och fokus.
måndag 20 juni 2016
Varför glöms barns rätt till fritid (enligt FN:s barnrättighetskonvention) så lätt bort?
Inte sällan framlyfts i ”kulturrådsbarnkulturen” FN:s barnrättighetskonventions artikel 31.
Artikel 31: RÄTT TILL LEK, VILA, FRITID OCH KULTUR
1. Konventionsstaterna erkänner barnets rätt till vila och fritid, till lek och rekreation anpassad till barnets ålder samt rätt att fritt delta i det kulturella och konstnärliga livet.
2. Konventionsstaterna skall respektera och främja barnets rätt att till fullo delta i det kulturella och konstnärliga livet och skall uppmuntra tillhandahållandet av lämpliga och lika möjligheter för kulturell och konstnärlig verksamhet samt för rekreations- och fritids-verksamhet.
Artikel 31 liksom hela konventionen har, förutom många förtjänster, även sina svagheter. Det sistnämnda inte minst i att den enbart framhåller individuella barns rättigheter. Dess kulturbegrepp är också ytterst konservativt och syftar bara på det förment högtstående och ”vuxna”. Annars skulle lek, rekreation och barns kamratkulturer inbegripas i kultur – och i punkt 2 ovan inte följas av ordet ”samt”.
Denna konventionstext tolkas dessutom högst selektivt och adultonormativt: ”rätt till vila och fritid” tas det inte så allvarligt på, utan barnen ska arbeta även då, inklusive ”med vuxnas hjälp” optimera t.ex. sin förmåga att spela fiol. Är ”lämpliga möjligheter” verkligen helt liktydigt med ”professionella”? Och vem ska ”anpassa” barnets lek till dess ålder? Annat än barnet själv och dessa kamrater?
Inbegrips i ”rekreation anpassad till barnets ålder” exempelvis begripliga barnfilmer, snarare än obegripliga barnskildringar? Innebär ”fritt delta” även rätten att slippa delta? Tydligen inte, när de yngsta släpas med till teatern. Och varför dominerar idag glidningen från ”till fullo delta” till att barn bara ska vara ”delaktiga”? I bästa fall ska man tolka detta positivt, som att det sistnämnda är mindre tidsödande för barnen.
Alla vi vuxna bör onekligen ta barns rätt till självvald och vuxenfri lek och kultur på allvar, så länge nu barn tvingas kompensera sin brist på medinflytande i den övriga vardagen medels lek och annan jämnårigkultur. Låt barns fritid vara en fredad zon, fri från vuxnas påprackade kulturutbud och konst!
Min uppmaning torde förstås klinga för döva öron.
Ingen bryr sig längre om barnkultur – bara om arbetstillfällen
När jag 1978 började föreläsa om Barnkultur vid Stockholms universitet var ”barns egen kultur” framträdande. Idag har samma ämne, trots att namnet är detsamma knapp kvar någon barnkultur alls i sig. Vart har ”kultur AV barn” numera tagit vägen? Och hur kan pedago-gerna, konsulenterna och kulturbyråkraterna ostört ha fått lägga beslag på barnkultur-begreppet?
Hur många seminarier och konferenser har inte också du varit på, där olika kulturarbetar-kategorier med barn som sin helt nödvändiga publik talat i egen sak – fast förstås med ”barns intressen”, ”barnets bästa/behov/rätt” och ”på barns premisser” som sina argument. Lägg istället pengarna på fler fritidsgårdar eller mer personal på förskolor och fritids!
Motverka de professionella krafternas negativa verkningar! Avslöja de pedagogiska barnkulturkaparna! Återställ fokus på barnens perspektiv!
fredag 17 juni 2016
onsdag 15 juni 2016
Låt inte s.k. barnkulturskapare bli barnkulturkapare!
Jo, jag fortsätter med mitt tjat: barnkultur avser inte ”konst- och kulturtjänster” som riktar sig till barn! Istället för att fokusera och studera de reella barnkulturskaparna, d.v.s. barnen, för att begripa dem och låta dem syssla med sitt på sin alltmer krympande fritid, har fältet Barn & kultur svämmat över av fullvuxna kapare. Med andra ord: av vuxna som anser sig förbättra barns lek, utveckla barns förmåga att uttrycka sig i sång, bild, lera etc, liksom förfina de ungas medieförståelse (fast med hjälp av filmer som barnen själva ej valt).
Visst, detta går, men bör då ske frivilligt och utanför skolan. Varför inte lämna barnen mer i fred på fritiden? Låta dem t.ex. ha sina skärmmedier som en frizon, där de en stund kan syssla med vad de vill? Ännu hellre: göra något åt de förhållanden som deras barnkultur är en reaktion mot?
Men, icke: fokus har nu förflyttats från barnkulturskapare till ”barnkultur”-kapare… Peda-gogiseringen av fältet är i det närmaste heltäckande, när även merparten forskning och ”kul-turförmedling” på området går ut på att barnen ska förkovra sig på än det ena, än det andra – leka ”bättre” till exempel! Kultur kan dock aldrig förmedlas, utan måste levas i, och även mycket unga människor skapar själva kultur. Införståddheten och kollegialiteten är dock total bland de vuxna, vilka som betalt arbete har att ”förmedla kultur” – det vill säga: sin kultur.
Ingen vågar tydligen kritisera tanken att kultur skulle gå att ”förmedla” från dem som påstås ha det, till dem som förment ännu saknar. Landet svämmar därför över av kulturpedagoger, museipedagoger, filmpedagoger, konstpedagoger – fullborda själv hela listan!
Och fyll sedan i konsultlistan och konsulentlistan: utvecklingskonsult, danskonsult, film-konsult, barnfilmskonsulent, barnteaterkonsulent och konsult till konsulenten. Och så nyupp-funna handledare till handledarna, såsom pedagogista och digitalista… Målet för över-pedagogerna är visst att pedagogerna, när de väl lärt sig att lära barnen, nu ska lära sig att inte styra hur barnen uttrycker sig. De vuxna ska fås att reflektera över vad de håller på med, vilket trots genomgången lärarutbildning viss kräver minst en femveckorskurs ytterligare. Därefter framför allt (reflekterad?) dokumentation. Lider verkligen vårt land av brist på dokumentation? Gör barnen det?
Det barnkultiverande systemet
Jag har förstås inga invändningar mot att det finns och utbildas nya bildlärare, dramalärare, medielärare, etc för skolans räkning, men kalla bara inte den resulterande aktiviteten för ”barnkultur”! Jag talar alltså om det som händer utanför barns arbetstid i (för)skolan. Numera talas och forskas det nästan enbart om och utifrån det jag vill benämna ”kultur-rådsbarnkulturen” och ”vetenskapsrådsbarnkulturen”, som bygger på statliga stöd och samspel med skolan. Skolan är tydligen ett nytt experimentlabb. Många konstnärer och forskare har också upptäckt att det lättast går att erhålla offentlig finansiering genom olika pedagogiska konst- och ”barnkultur”-projekt. Dessutom kan de erhållna medlen lätt smygas in i verksamheter för vuxna…
I och med 90-talets litterära vändning inom barnlitteraturforskningen, då forskarna med hjälp av snåriga teorier ville bli vuxenlitteraturvetare hellre än barnkulturvetare, försvann i stort sett intresset för barnanvändarna. Etnologerna och sociologerna lämnade av oklar anledning också nästan helt utforskandet av barnkulturfältet. Didaktikerna och pedagogerna tog istället över ”barnkulturen”. Hur kan denna pedagogisering fortgå helt utan debatt!? Eller har jag missat något? Är det för att alla kliar varandras ryggar?
Vi lever idag helt klart i pedagogikens tidevarv. När pedagoger med intresse för barnböcker och barns läsning i mitten av 90-talet stöttes ut från barnlitteraturforskningen, kastade de sig istället över barnkulturfältet. Inte heller s.k. barnkulturcentra är till för barn, om nu någon trodde det, utan dessa ska ”stötta” institutioner som museer, kulturcentra, kulturhus, kultur-förvaltningar. Vad då, ”stötta”? Så att barnen inte invaderar dem? Behöver dessa verkligen mer stöttning än fritidsgårdar t.ex.?
Det talas ständigt om ”barns behov” av att uttrycka ”sig” bättre (än de gör i sin egen kultur?) med vuxna som förebilder i bild och form, dans, drama, musik osv. Fast om nu barn verkligen har ett sådant behov, finns väl inte mycket som kan hindra dem? Annat än tidsbrist, p.g.a. vissa föräldrars föreställningar om vad som är nyttigt. Samt vuxnas kultur- och konstnormer.
Vuxna är som vanligt ägarna av instruktionsmedlen. Trots samspelet skola – ”barnkultur”-pedagoger – utbildningsforskare har dock ingen ännu verkligen kunnat komma med några hållbara belägg för vanliga påståenden som att ”konst har en central betydelse för barns värderingar, deras livskvalitet och identitet". Sådana har undsluppit i vart fall mig, trots att jag strävat efter att ha koll på fältet. Jag mottar dock gärna lästips om eventuell förekomst.
måndag 13 juni 2016
Vad säger Hugo Lagercrantz nu om "skärmmedier" för de yngsta? Nya amerikanska riktlinjer 2016!
Som jag tog upp i blogginlägget iPads nu OK för barn under 2 år! Läkare har svängt 100 procent! (23/9-15), hade en av medlemmarna av den Amerikanska barnläkarakade-min/AAP:s grupp för medier som skrivit dess rekommendationer 2011, Dimitri Christakis, några år senare svängt och betonade inte längre 2-årsgränsen för ”skärmanvändning”.
Nu har hela föreningen efter ett tvådagarsseminarium med inbjudna experter från många discipliner kommit med en sammanfattande rapport, skriven av AAP:s nya mediegrupp bestående av fyra andra läkare. Huruvida det rör sig om AAP:s nya rekommendationer, riktlinjer, ”tips” eller bara ”12 huvudbudskap” är aningen oklart ty ordbruket varierar, men på Barnläkarakademins webbsida sammanfattas det aktuella ställningstagandet så här:
”AAP rekommenderar föräldrar att skapa ”skärmfria” zoner hemma, genom att se till att det inte finns några tv-apparater, datorer eller videospel i barnens sovrum, samt stänger av tv:n under middagsätandet. Barn och tonåringar bör inte ägna sig åt underhållningsmedier längre än 1-2 timmar per dag och det bör då vara fråga av innehåll av god kvalitet. Det är viktigt att barn tillbringar tid i utomhuslek, läsning, hobbies och använder sin fantasi i fri lek.
Tv och andra underhållningsmedier bör undvikas i fallet med barn under 2 år. Ett barns hjärna utvecklas snabbt under dessa första år och små barn lär sig bäst genom att samspela med människor, inte med skärmar.”
https://www.aap.org/en-us/advocacy-and-policy/aap-health-initiatives/Pages/Media-and-Children.aspx [24/3-16]
American Academy of Pediatrics (AAP) har i över 30 år följt medieutvecklingens inverkan på barn och mellan 1999-2013 kommit med då och då uppdaterade rekommendationer om ”skärmtid”, som även internationellt betraktas som det som föräldrar världen över ska rätta sig efter. AAP hävdade ett tag att barn under 3 år, senare sänkt till barn under 2 år, inte alls ska ”utsättas” för skärmbaserade medier (hopklumpade). Hur skiljer sig då den nya orda-lydelsen från de tidigare?
Inte längre skärmförbud – utan underhållningsförbud!
Den största förändringen är att barnläkarna nu gör skillnad på medier och medier. Man särskiljer tv och den vanligaste typen av datorspel (= dåligt) från nyare digitala medier och plattformar (= kan vara bra). För det andra skiljer man mellan ”underhållande” och ”läro-rikt” innehåll. (Den som det kunde!) För det tredje säger man nu att skärmbaserad under-hållning ”bör undvikas” (en mildare skrivning än allt ”skärmtittande”) i fallet med de allra yngsta och begränsas till 1-2 timmar dagligen för äldre barn och tonåringar. Formuleringen om ”bör undvika underhållning” är möjligen föranledd av att man insett att man riskerar att bryta mot Barnrättighetskonventionens artikel 31, som bl.a. säger att ”Konventionsstaterna erkänner barnets rätt till vila och fritid, till lek och rekreation anpassad till barnets ålder”.
Det finns förstås inga underhållningsmedier, utan bara underhållande innehåll, och få lär förvisso titta på tv främst i syfte att lära sig något. Men formuleringarna är 2016 mer tillåtande och utesluter numera inte ”skärmmedier” i sig, eftersom alla apparater med skärmar inte längre klumpas ihop. Man kan tolka den avslutande meningen som att barn i och för sig lär sig av vissa spel och appar, om än inte lika bra som av livs levande privat-lärare.
Det är således inte längre mediet i sig (iPaden, surfplattan, den ”smarta” mobilen eller pekskärmen av olika märken) utan innehållet i det, som inte är bäst på att lära barnet något. Därmed inte sagt att t.ex. en app inte kan vara belärande, bara inte lika bra på att lära ut som föräldrar skulle vara – om de hade eller tog sig motsvarande tid. Om… Kanske tolereras rent av lärorika tv-program av svensk typ. Inställningen är alltså inte längre helt emot allt tv-tittande, bara tveksam till alltför mycket tittande på underhållande program. Man betonar idag kvalitet framför kvantitet. Inte heller det ett helt lätt avgörande!
Barnläkarna konstaterar att det inte längre finns någon specifik ”skärmtid”, utan bara ”tid”. Skärmanvändning genomsyrar hela vardagslivet för vuxna och för barn en rätt stor andel, exakt hur stor är förstås beroende av barnets ålder. AAP inser att deras gamla synsätt som byggt mest på en försiktighetsprincip, snarare än på forskning, är föråldrad och att ingen hur som helst lever upp till dem och därför inte bryr sig om dem.
I en rapport refereras denna gång dock till ”forskningens nuvarande ståndpunkter” (inklusive nothänvisningar) på relevanta områden, presenterade på paneler med fokus på Education & Early Learning (Brain Mechanics, Learning Models and Virtual Learning; Early Learning and Media Use in the Very Young), Health & Developmental Impact (Gaming for Good/ m-Health; Media and Violence: Influence on Social and Emotional Development), Societal Impact & Digital Citizenship (The Digital Social Lives of Teens; Safety and Citizenship). Rapporten finns att läsa på
Man konstaterar nu mera nyktert att medierna bara utgör ännu en miljö som barn vistas i. Barn och unga gör samma saker där, som de alltid har gjort. Precis som andra miljöer har medierna positiva såväl som negativa sidor. Föräldraskapet har heller inte förändrats i grunden, i och med paddor eller förment "smarta" mobiler. Föräldrar bör/lär redan använda sig av samma regler för barnets virtuella miljöer som för de reella: vara engagerade, tala med sina barn, leka med barnen, uppmana till fantasilek, spela datorspel med äldre barn, sätta gränser, lära ut gott uppförande. Föräldrarna bör också själva föregå med gott exempel vad gäller sin egen medieanvändning.
Föräldrar bör enligt AAP även inse att det är OK för deras tonåringar att befinna sig på Nätet. Att vara uppkopplad är nämligen väsentligt för de ungas utveckling, bidrar till tonår-ingens identitetsskapande, främjar oberoende, formar vänskapsband, möjliggör deltagande i grupper för social och politisk rättvisa. Men barn är barn och kan förstås begå misstag överallt. De behöver då stöd. Det AAP-dagarna främst höjde ett varningens finger mot var våldsamma spel och sexting. (Att sexta är att skicka texter, bilder eller filmer med sexuellt innehåll via mobilen, som enligt rapporten en liten minoritet på 5-7 procent av de ameri-kanska unga gjort.)
”Skärmtid” har nu helt enkelt blivit ”tid”
Ett annat skäl till det förändrade, ty föråldrade, synsättet gällande kvantitet och rekom-mendationer av typen max antal timmar är, att det inte längre är möjligt att separera olika ”tider” i skärmtid respektive annan tid. I själva verket är det svårt att urskilja det som inte är skärmtid, om man även medräknar alla de offentliga skärmar som en ung människa idag dagligen möter och använder utomhus och i skolan. Och hur ska man kunna mäta den dagliga mobilanvändningen t.ex.? Det finns numera inga gränser mellan ”verkligt” respek-tive digitalt liv och de digitala medierna förlänger eller utvidgar mellanmänskliga relationer, snarare än (som somliga befarat) ersätter dem.
Så om nu dagens medieanvändare skulle rätta sig efter de fortsatta rekommendationerna om max 1-2 timmar dagligt tv-tittande eller datorspelsspelande, hur ska man då förhålla sig till den 12-åring som använt 2 timmar vid datorn till ett skolarbete eller läxa? Är kvoten därmed utnyttjad? Eller är det acceptabelt att därefter titta på en rolig film eller klipp på YouTube? Eller kommunicera med en kompis via sociala medier? Visst, ty så underhållande läxor lär barnet ej ha. Så barnet behöver inte heller välja att prata med en tråkig kompis.
Fast hur ska man räkna 1,5-åringens dialog på Skype med en förälder som arbetar på annan ort, eller en mormor eller farfar boende långt borta? Jo, det anses enligt barnläkarföreningen vara helt okey, eftersom det här rör sig om mellanmänsklig kommunikation, eller åtminstone reagerande interaktion, via mediet. Skärm-mot-skärm innebär ju här ansikte-mot-ansikte. Också många andra användningar gör gränsdragningar och maxkvoter svårhanterliga, men föräldrar kan givetvis inte helt befrias från sitt eget ansvar och förnuft. Tänker de exempel-vis själva verkligen ge upp sin egen underhållning för att ”underhålla” sitt barn?
Hela rapporten går läsa för den intresserade
På symposiet Growing Up Digital: Media Research Symposium deltog alltså ledande forskare inom samhälls- och beteendevetenskaper, neurovetenskap, medieforskare, utbildningsforskare, barnläkare. Symposiet sammanfattas i en rapport kallad “Beyond ‘turn it off’: How to advise families on media use” i AAP News av författarna Ari Brown, M.D., Donald L. Shifrin, M.D., och David L. Hill, M.D. med följande 12 huvudbudskap till föräldrar:
1 Media is just another environment. Children do the same things they have always done, only virtually. Like any environment, media can have positive and negative effects.
2 Parenting has not changed. The same parenting rules apply to your children’s real and virtual environments. Play with them. Set limits; kids need and expect them. Teach kindness. Be involved. Know their friends and where they are going with them.
3 Role modeling is critical. Limit your own media use, and model online etiquette. Attentive parenting requires face time away from screens.
4 We learn from each other. Neuroscience research shows that very young children learn best via two-way communication. “Talk time” between caregiver and child remains critical for language development. Passive video presentations do not lead to language learning in infants and young toddlers. The more media engender live interactions, the more educational value they may hold (e.g., a toddler chatting by video with a parent who is traveling). Optimal educational media opportunities begin after age 2, when media may play a role in bridging the learning achievement gap.
5 Content matters. The quality of content is more important than the platform or time spent with media. Prioritize how your child spends his time rather than just setting a timer.
6 Curation helps. More than 80,000 apps are labeled as educational, but little research validates their quality. An interactive product requires more than “pushing and swiping” to teach. Look to organizations like Common Sense Media (www.commonsensemedia.org) that review age-appropriate apps, games and programs.
7 Co-engagement counts. Family participation with media facilitates social interactions and learning. Play a video game with your kids. Your perspective influences how your children understand their media experience. For infants and toddlers, co-viewing is essential.
8 Playtime is important. Unstructured playtime stimulates creativity. Prioritize daily unplugged playtime, especially for the very young.
9 Set limits. Tech use, like all other activities, should have reasonable limits. Does your child’s technology use help or hinder participation in other activities?
10 It’s OK for your teen to be online. Online relationships are integral to adolescent development. Social media can support identity formation. Teach your teen appropriate behaviors that apply in both the real and online worlds. Ask teens to demonstrate what they are doing online to help you understand both content and context.
11 Create tech-free zones. Preserve family mealtime. Recharge devices overnight outside your child’s bedroom. These actions encourage family time, healthier eating habits and healthier sleep.
12 Kids will be kids. Kids will make mistakes using media. These can be teachable moments if handled with empathy. Certain aberrations, however, such as sexting or posting self-harm images, signal a need to assess youths for other risk-taking behaviors.
Statens Medieråd följer efter...
Inte heller svenska Statens Medieråd tror längre på riktlinjer för medieanvändning, kanske för att man upptäckt att få föräldrar tar någon vidare notis om dem. Istället har man, i ett samarbete med Barnhälsovårdsenheten i Stockholms län, bl.a. tagit fram ett inspirations-material avsett för samtal i BVC:s föräldragrupper och enskilda samtal med föräldrar. Den resulterande texten ”Digitala medier”, författad av barnpsykolog och med.dr. Malin Berg-ström, följer troget i de amerikanska läkarnas spår. Den ingår i Rikshandboken och finns att läsa på
Ett citat ur ”Digitala medier”, som inte går in lika djupt på den färskaste existerande forsk-ningen som AAP:s rapport gör, är dock ovedersägligt:
”I de flesta studierna ovan mäter man, oavsett vilka effekter man studerar, kanske inte så mycket hur skärm-användning påverkar barn. Istället handlar det om vilka effekter bristen på andra aktiviteter får på barnen.”
Tron på s.k. undanträngningseffekter är seglivad, men det är ytterst ovisst, för att inte säga otroligt, att barnet och föräldrarna istället verkligen skulle ägna sig åt särskilt aktiva eller kreativa ting, ifall medierna ifråga ej fanns. Man, inklusive Bergström, tror dock fortsatt att ”användning av medier stjäl tid från annan kreativ lek och socialt samspel med föräldrar och syskon” (a a). Det orsakssambandet finns i vart fall ännu inte belagt forskningsmässigt, utan många andra faktorer kan/lär vara orsaken.
Inte minst föräldrarnas ökade arbetstid och långa arbetsresor, deras gympass och mindfull-nesskurser stjäl tid från samvaron med barnen. Fortfarande lever tydligen också (den själv-motsägande) missuppfattningen kvar att tv- och filmhörskådande skulle vara fråga om en ”passiv aktivitet”… De flesta forskare sitter hela dagen vid sina skrivbord: är de därmed ”passiva”?
Statens Medieråd och texten ”Digitala medier” framhåller idag, istället för lämpligt antal minuter, att ”barn och föräldrar är olika”. Vad som i en grupp är extremt, kan nu kanske vara lagom i en annan beroende på omständigheter, valmöjligheter och motiveringar. Det bedrivs emellertid inte någon självkritik från Medierådets sida, med tanke på att man förr lade så stor vikt vid just tiden och barnavantgardet då kallades för ”storkonsumenter”. Det som då upplevdes som problematiskt genom den negativa (om än oavsiktliga) anspelningen på stor-förbrukare av olika ting (sprit, piller, porr – aldrig av t.ex. böcker), är nu det nya normala… Skärmtid har blivit lek(saks)tid.
Fast även om barn ur olika sociala skikt idag använder exakt samma medier ungefär lika länge, finns fortfarande smakhierakier och ansträngningar till särskiljande i de vuxnas tal om användningen av dem. Trots att barnen oftast ägt samma spel eller digitala apparater, har föräldrarna i den kulturella överklassen påpekat hur medvetet de själva säger sig välja och övervaka sina barns användning. På så vis kan man fortfarande distansera sig från dem som inte tros göra detsamma…
Det gäller tydligen för Statens Medieråd att sprida det synsättet – eller åtminstone det moraliska talet – till fler.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)