Hur förklara barnläkarnas stora genomslag vad gäller synen på barn och medier?

De senaste 20 åren har barnläkare och forskare med inriktning mot barnhälsa alltmer tagit sig in i det allmänna medvetandet, vad gäller hur samhället i stort och föräldrar till små bör förhålla sig till alla ”nya” digitala såväl som halvgamla medier. Det gäller en handfull svenska barnläkare men inte minst amerikanska, som de svenska i sin tur bygger på. Detta oftast utan att själva ha genomfört några studier av tv-tittande, datorspelsspelande, padd-pekande eller Internetsurfande barn. Även det svenska Statens Medieråd (se förra blogg-inlägget) samarbetar 2016 med en barnläkare, snarare än stödjer sig på medieforskare. Hur kan det komma sig?

Det finns förstås flera förklaringar till det, men här ska några beröras. Först vill jag skriva några (förenklande) ord om två skilda typer av medieforskning: effektstudier respektive användarstudier. Jag kallar de förstnämnda för risk-och-skada-forskning och de sist-nämnda för barnrättighetsforskning och ska inte sticka under stol med att jag i 35 års tid kritiserat effekt-typen och förespråkat barns rättigheter till, och val av, sina mediefavoriter. Jag har därför av de rättrogna mer betraktats som debattör och barnrättsförkämpe, än som ”riktig” forskare.

En ”riktig” forskare ska nämligen inte – tydligt uttalat – ha någon egen uppfattning, inte ta ställning eller företräda någon lösning. I arbetarhem lär man sig inte etikett (möjligen hyfs). Som den tjur i porslinsfabriken jag alltid varit, har jag klampat in i debatter och föredragit att vara öppen och tydlig med hur jag ställt mig till olika aktuella företeelser i ämnet ”barn & medier” (våld i fiktion eller nyheter, reklam, genusrepresentationen, eller vad det nu kan ha varit), efter att noga ha övervägt de forskningsbelägg för eller emot företeelsen som stått till buds. Dessa två medieforskningstyper behöver givetvis också vägas mot varandra: vissa av barns rättigheter kan riskera att skada dem, men förhållandevis få i samband med just medie-användning, vill jag fortfarande bestämt hävda.

Åtminstone all humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning inrymmer alltid värderingar och forskarens egen syn på det utforskade: i detta fall barns bruk av medier och dessas berättelser. Forskaren gör således inte bara metodologiska val, utan även politiska, vare sig detta utsägs eller ej. Jag föredrar alltså att vara övertydlig. Med fokus på barns värderingar, föreställningar och agerande i samband med media – eller snarare efter att barnen, som det heter, ”utsatts” för medieinnehåll –  har det varit lätt för forskare att glömma eller dölja sina egna motsvarigheter. Det är också enklare att finansiera forskning av typen ”vargen kom-mer!” än ”hälsan tiger still”.

Hur barnläkare förändrat studiet av barn & medier: risk & skada

Inte bara jag, utan tre amerikanska forskare med inriktning mot barnmedicin och hälso-kommunikation vid Harvard Medical School och Boston Children’s Hospital, har ställt sig samma fråga som jag har i detta inläggs rubrik (Bickham m fl 2016). Jag ska här referera deras studie. De konstaterar inledningsvis att forskning om hur medieanvändning inverkar på barns hälsa och utveckling ökat kraftigt i läkartidskrifter alltifrån början av 90-talet fram till nu, men särskilt efter millennieskiftet. Också forskare inom medievetenskaper och psykologi har börjat publicera artiklar i medicintidskrifter. Varför då?

Själva har de tre undersökt publiceringsmönstren för artiklar om medieanvändning och medieeffekter rörande barn i tre ledande tidskrifter med inriktning mot olika discipliner: Journal of Communication (medieforskning), Child Development (barnpsykologi) samt Pediatrics (barnmedicin/barnläkeri) mellan 1970-2014. De fann 309 artiklar. Enbart Pediatrics hade en stigande kurva efter millennieskiftet. Författarna tolkar denna ökning som en utvidgning av fälten barnmedicin och barnhälsa. Under samma tid har medie-psykologer och medie- och kommunikationsforskare även publicerat sig i andra medicin-tidskrifter.

Vad, förutom ökningen av olika digitala medier under samma tid, kan förklara denna förändring? (Att denna ökning inte syns i de bägge andra skulle eventuellt kunna förklaras med att fler specifika barnmedietidskrifter tillkommit.) De förslag till förklaringar som Bickham m.fl. ger är bland annat, att genomslaget för studier i barnmedicintidskrifter och deras inflytande på praktiserande barnläkare, journalister, politiker och allmänheten är större än vad psykologi- och medievetenskapliga tidskrifter har. Man talar om en s.k. impact factor eller påverkansfaktor, avseende tidskrifters relativa betydelse och hur ofta deras artiklar refereras till av andra forskare. I detta avseende är Pediatrics nr 1 av de tre och t.ex. dubbelt så ”viktig” som Journal of Communication, även vad gäller att dra till sig pressens upp-märksamhet. Synlighet i medierna kan utgöra viktig PR för akademikers karriär (a a). 

Så resulterade t.ex. den Amerikanska barnläkarakademins rekommendation 1999 (inga skärmmedier till barn under 2 år och max 1-2 timmar/dag för äldre) i en framsida på New York Times, deltagande i sena talk-shower på tv, förutom mängder av nyhetsartiklar. Barn-läkare befann sig plötsligt i centrum av allmänhetens medvetande och satte – utan någon egentlig forskning att stödja sig på – ribban för vad som därefter sågs som hälsosam medieanvändning. Också i Sverige.

Skriv kort och begripligt för pressen, skippa teorier och ge råd!

Denna ”påverkansfaktor” kan dock inte vara den enda förklaringen, ty Child Development kommer upp i nästan lika hög siffra som Pediatrics – utan att väcka nyhetsmediernas intresse. En annan anledning kan vara att artiklarna om barn & medier skiljer sig åt i sin struktur, stil, längd och avsikt. De i Journal of Communication och Child Development är rätt lika till sin uppbyggnad och längd: max 14 000 ord. Pediatrics har däremot en maxlängd på endast 3 000 ord. 

Både psykologi- och den medievetenskapliga tidskriftens specialstuderade typartikel inleds med långa introduktioner (cirka 3 500 ord respektive 2 000) innehållande undersökningens teoretiska ramverk, medan Pediatrics här nöjer sig med ungefär 500 ord. I de modellexem-pel som författarna tar, förekommer ordet ”teori” 18 gånger i Child Development, 3 gånger i Journal of Communication, men inte alls i Pediatrics.

En annan viktig skillnad är att Journal of Communication avslutas med en ”rekommendation avseende framtida forskning”. Med andra ord: riktad till andra forskare, inte till föräldrar, läkare eller politiker. Child Development drar slutsatsen om tillämpningen av sina resultat att ”vissa ansträngningar bör göras”, men antyder inte vem som skulle göra det föreslagna. Det-samma gäller det specifika exemplet från Pediatrics, men Bickham m.fl. tillägger att andra artiklar i samma tidskrift har mer riktade konklusioner till specifika mottagare och t.ex. ”rekommenderar barnläkare att råda föräldrar att…” 

Bickham och hans kolleger spekulerar därför, att ett skäl till att psykologer och medievetare vill publicera sig i barnmedicintidskrifter är att de önskar byta akademiska teorier mot möjligheten att rekommendera tillämpningar av sin forskning, som kan bidra till förändring i vardagsverkligheten. Samtidigt varnar författarna för att ingen studie ensam kan uppdaga enkla lösningar. Det vore därför klokt av dem som publicerar sina artiklar i medicintidskrif-ter att följa psykologers och medieforskares mer generella rekommendationer, menar de. Bickham m.fl. påpekar också att medicintidskrifter till skillnad från de bägge andra typerna bara har ”blinda” peer reviewer i ena riktningen, det vill säga kollegial granskning av in-kommande manus där den som granskar vet namnet på författaren och därför kan påverkas av detta.

Medicinvetenskap och -praktik såväl som hälsoforskning är till sin natur problemlösande, det vill säga inriktad på att ta sig an ett bekymmer och lösa det. Hälso- och sjukvårdslitte-ratur är binär: frisk eller sjuk, liv eller död. Medieanvändaren är inte lika dikotom, halv-krasslig ibland men ännu vid liv och vid gott mod. Att närma sig användningen av medier som om det vore fråga om en sjukdom och bara undersöka mediernas negativa verkningar är inte att rekommendera. Har det i någon barnläkartidskrift någonsin publicerats någon enda artikel som undersökt ett mediums fördelar i någon användarstudie? 

Tar ställning, ger eller företräder lösningar gör dessa medicinartiklar alltså ofta. Ifall andra discipliner ser sina forskares slutsatser som att otillbörligt företräda eller vara språkrör för barns rättigheter, lämnas givetvis fältet öppet för barnmedicinforskare med deras för (särskilt konkurrerande, äldre) medier attraktiva, ty korta, nästan teoribefriade och auktoritativa rikt-linjer (rörande ”nya” medier). Oavsett om de kallas undervisningsstrategier, tips,  ”huvud-budskap” eller rekommendationer beträffande våldsamt innehåll, reklam, programval eller medielitteracitet, så vet ju alla att läkare bara vill en enda sak: förebygga eller bota sjuk-domar. ”Kan medieanvändning alltså i värsta fall vara fråga om en sjukdom?”, kan bli den diffusa känsla som rubrikläsaren får.

Jag vill för den skull alls inte förneka att studier genomförda av läkare om barn och medier (som de om det eventuella orsakssambandet mellan stillasittande medieanvändning – av typen läsning, sittandet i skolbänken, tv-tittande eller spelande – och övervikt, eller hur barns hjärnor reagerar på bilder) givetvis kan vara värdefulla. Inte bara leverera tokigheter som det i British Medical Journal, som jag skrev om 14/12-15: ”En studie av död och ”mord” i animerade barnfilmer… – Läkare, bliv vid ditt stetoskop?”.

Referens

Bickham, David S, Kavanaugh, Jill R & Rich, Michael: Media effects as health research: how pediatricians have changed the study of media and child development, Journal of Children and Media 10 (2016):2, s.191-199

Nu har den religiösa skräcken för queer-teori även nått Sverige!

Jag har idag en replik på ett debattinlägg (5/4) på Svt Opinion om barns medverkan i Skavlan Jr. Det debattinlägg som jag replikerar på och mitt inlägg kan läsas på

  

http://www.svt.se/opinion/margareta-ronnberg-svarar  

Mitt inlägg finns även nedan, men blir givetvis begripligare om man läst Olof Edsingers. 

Svt Opinion 8/4-16

Nu har den religiösa skräcken för queer-teori även nått Sverige!

EFS-aren Olof Edsinger gav 5/4 på SVT opinion uttryck för sin rädsla, utifrån att en klok och reflekterande 11-årig demiboy, Sam, i Skavlan Jr fått berätta om sin personliga upplevelse av den ofta omtumlande könsidentitetsutvecklingen i förpuberteten och puberteten. Edsinger kallar dock Sam både ”oreflekterad” och ”talesperson”. Ungas sexuella identitet ska tydligen inte de unga själva få uttala sig om, utan bara ”lärjungatränare” inom väckelserörelser. Sam kunde ju väcka egna tankar hos sina jämnåriga framför tv-apparaten eller datorn. 

Edsinger kallar hen också ”expertvittne”, men Sam framställs i programmet bara som en ung människa som delar med sig av sina tankar. Inte heller den utmärkte programledaren Farzad Farzaneh ”predikar” någon queerteori, vad än debattören påstår. Alla som informerar om företeelser är inte predikanter… 

Predikanten kritiserar likaså att i programseriens sista avsnitt bonussyskonen i en polyfamilj får komma till tals och sätter citationstecken kring dem som ”syskon” och de två mödrarna och fadern som ”föräldrar”. Vem är han att sätta sig till doms över dem och definiera antalet föräldrar i deras familj? Är inte det Guds uppgift?

Teologen hävdar att Sams avslutande replik till jämnåriga som känt igen sig är irrelevant. Det är den inte alls: ”Ta det lugnt, du behöver inte berätta det nu, jag vet att det kan kännas jättedåligt att inte säga det, men om du inte känner dig redo att säga det, så behöver du inte heller göra det.” Jag hoppas att EFS och andra trosuppfattningars ”livscoacher” ger lika kloka råd.

På min barnkulturblogg tog jag 30/3 upp den franska skräcken för queerteori, i samband med att filmen Tomboy om en transkille ingick i två nationella skolprojekt om ”film & jämlikhet” för 8-11-åringar. Vintern 2014 ägde där starka protester rum från katolska och muslimska såväl som extremhöger-kretsar, som inte ville att filmen skulle visas i skolorna. Den ansågs vara en farlig förespråkare av genusteori!

Civitas, den katolska lobbygruppen på högerkanten, var ytterst kritisk till filmen som man såg som propaganda, med budskapet till eleverna att de fritt kunde välja om de vill vara pojkar eller flickor. När kulturkanalen Arte ungefär samtidigt skulle visa filmen, agerade Civitas också för visningsförbud, med motiveringen att filmen företrädde genusteori. Via en namninsamling online krävde man borttagande från tablån. Sciammas Tomboy (2011) visades dock utan större rabalder.

Vid ungefär samma tid fick föräldrar även sms om att stödja en aktion innebärande att hålla barnen hemma från skolan dagen då Tomboy skulle visas, som protest mot genusteori och inslag i en vidare kampanj mot vad man såg som en oönskad förändring av franska äkten-skapslagar och synen på vad som utgör en familj.

Skolorna stod också de på sig och visade Tomboy. Ett föräldrapar i Caen krävde att på förhand få se filmen. När de inte gillade vad de såg, lät de med rektors medgivande den 11-årige sonen stanna hemma från skolan visningsdagen. Nästa dag visade emellertid en lärare filmen på DVD för sonen och för andra som ej hade närvarat. Kristna föräldrar var rasande för att homosexualitet avdiaboliserats. Filmen handlar inte om det.

Barns möjligheter att göra sin röst hörd är mindre efter 1989 

Under sken av att etiskt värna barns integritet och att dessa inte ”exponeras” i media, ser jag här ännu ett exempel på det jag skrivit om i min bok Barns rätt till sin röst (2014): försöken att tysta barns röster. Hur barn, som en säkert oavsiktlig följd av FN:s barnrättighetskonven-tion, idag faktiskt har mindre möjligheter att framföra sina synsätt och åsikter i tv jämfört med innan konventionen kom 1989. ”Skyddsaspekter” går numera före barns yttrandefrihet.

Om ordet inte hade sexuella associationer, skulle jag säga att barn faktiskt vill ”exponera sig” själva, eller snarare sina tankar och värderingar, och få både jämnåriga och vuxna att lyssna. Dessutom:

Lycklig den teori som blir föremål för demonstrationer och debatter! Fler sådana behövs!

Amerikanska barnläkarakademins nya riktlinjer för barn & medier 2016 ser ”skärmtid” som ”vanlig” tid

Som jag tog upp i blogginlägget iPads nu OK för barn under 2 år! Läkare har svängt 100 procent! (23/9-15), hade en av medlemmarna av den Amerikanska barnläkarakade-min/AAP:s grupp för medier som skrivit dess rekommendationer 2011, Dimitri Christakis, några år senare svängt och betonade inte längre 2-årsgränsen för ”skärmanvändning”. 

Nu har hela föreningen efter ett tvådagarsseminarium med inbjudna experter från många discipliner kommit med en sammanfattande rapport, skriven av AAP:s nya mediegrupp bestående av fyra andra läkare. Huruvida det rör sig om AAP:s nya rekommendationer, riktlinjer, ”tips” eller bara ”12 huvudbudskap” är aningen oklart ty ordbruket varierar, men på Barnläkarakademins webbsida sammanfattas det aktuella ställningstagandet så här:

”AAP rekommenderar föräldrar att skapa ”skärmfria” zoner hemma, genom att se till att det inte finns några tv-apparater, datorer eller videospel i barnens sovrum, samt stänger av tv:n under middagsätandet. Barn och tonåringar bör inte ägna sig åt underhållningsmedier längre än 1-2 timmar per dag och det bör då vara fråga av innehåll av god kvalitet. Det är viktigt att barn tillbringar tid i utomhuslek, läsning, hobbies och använder sin fantasi i fri lek.

Tv och andra underhållningsmedier bör undvikas i fallet med barn under 2 år. Ett barns hjärna utvecklas snabbt under dessa första år och små barn lär sig bäst genom att samspela med människor, inte med skärmar.”

https://www.aap.org/en-us/advocacy-and-policy/aap-health-initiatives/Pages/Media-and-Children.aspx  [24/3-16]

American Academy of Pediatrics (AAP) har i över 30 år följt medieutvecklingens inverkan på barn och mellan 1999-2013 kommit med då och då uppdaterade rekommendationer om ”skärmtid”, som även internationellt betraktas som det som föräldrar världen över ska rätta sig efter. AAP hävdade ett tag att barn under 3 år, senare sänkt till barn under 2 år, inte alls ska ”utsättas” för skärmbaserade medier (hopklumpade). Hur skiljer sig då den nya orda-lydelsen från de tidigare?

Inte längre skärmförbud – utan underhållningsförbud!

Den största förändringen är att barnläkarna nu gör skillnad på medier och medier. Man särskiljer tv och den vanligaste typen av datorspel (= dåligt) från nyare digitala medier och plattformar (= kan vara bra). För det andra skiljer man mellan ”underhållande” och ”läro-rikt” innehåll. (Den som det kunde!) För det tredje säger man nu att skärmbaserad under-hållning ”bör undvikas” (en mildare skrivning än allt ”skärmtittande”) i fallet med de allra yngsta och begränsas till 1-2 timmar dagligen för äldre barn och tonåringar. Formuleringen om ”bör undvika underhållning” är möjligen föranledd av att man insett att man riskerar att bryta mot Barnrättighetskonventionens artikel 31, som bl.a. säger att ”Konventionsstaterna erkänner barnets rätt till vila och fritid, till lek och rekreation anpassad till barnets ålder”.

Det finns förstås inga underhållningsmedier, utan bara underhållande innehåll, och få lär förvisso titta på tv främst i syfte att lära sig något. Men formuleringarna är 2016 mer tillåtande och utesluter numera inte ”skärmmedier” i sig, eftersom alla apparater med skärmar inte längre klumpas ihop. Man kan tolka den avslutande meningen som att barn i och för sig lär sig av vissa spel och appar, om än inte lika bra som av livs levande privat-lärare.

Det är således inte längre mediet i sig (iPaden, surfplattan, den ”smarta” mobilen eller pekskärmen av olika märken) utan innehållet i det, som inte är bäst på att lära barnet något. Därmed inte sagt att t.ex. en app inte kan vara belärande, bara inte lika bra på att lära ut som föräldrar skulle vara – om de hade eller tog sig motsvarande tid. Om… Kanske tolereras rent av lärorika tv-program av svensk typ. Inställningen är alltså inte längre helt emot allt tv-tittande, bara tveksam till alltför mycket tittande på underhållande program. Man betonar idag kvalitet framför kvantitet. Inte heller det ett helt lätt avgörande!

Barnläkarna konstaterar att det inte längre finns någon specifik ”skärmtid”, utan bara ”tid”. Skärmanvändning genomsyrar hela vardagslivet för vuxna och för barn en rätt stor andel, exakt hur stor är förstås beroende av barnets ålder. AAP inser att deras gamla synsätt som byggt mest på en försiktighetsprincip, snarare än på forskning, är föråldrad och att ingen hur som helst lever upp till dem och därför inte bryr sig om dem. 

I en rapport refereras denna gång dock till ”forskningens nuvarande ståndpunkter” (inklusive nothänvisningar) på relevanta områden, presenterade på paneler med fokus på Education & Early Learning (Brain Mechanics, Learning Models and Virtual Learning; Early Learning and Media Use in the Very Young), Health & Developmental Impact (Gaming for Good/m-Health; Media and Violence: Influence on Social and Emotional Development), Societal Impact & Digital Citizenship (The Digital Social Lives of Teens; Safety and Citizenship). Rapporten finns att läsa på

https://www.aap.org/en-us/Documents/digital_media_symposium_proceedings.pdf

Man konstaterar nu mera nyktert att medierna bara utgör ännu en miljö som barn vistas i. Barn och unga gör samma saker där, som de alltid har gjort. Precis som andra miljöer har medierna positiva såväl som negativa sidor. Föräldraskapet har heller inte förändrats i grunden, i och med paddor eller förment "smarta" mobiler. Föräldrar bör/lär redan använda sig av samma regler för barnets virtuella miljöer som för de reella: vara engagerade, tala med sina barn, leka med barnen, uppmana till fantasilek, spela datorspel med äldre barn, sätta gränser, lära ut gott uppförande. Föräldrarna bör också själva föregå med gott exempel vad gäller sin egen medieanvändning. 

Föräldrar bör enligt AAP även inse att det är OK för deras tonåringar att befinna sig på Nätet. Att vara uppkopplad är nämligen väsentligt för de ungas utveckling, bidrar till tonår-ingens identitetsskapande, främjar oberoende, formar vänskapsband, möjliggör deltagande i grupper för social och politisk rättvisa. Men barn är barn och kan förstås begå misstag överallt. De behöver då stöd. Det AAP-dagarna främst höjde ett varningens finger mot var våldsamma spel och sexting. (Att sexta är att skicka texter, bilder eller filmer med sexuellt innehåll via mobilen, som enligt rapporten en liten minoritet på 5-7 procent av de ameri-kanska unga gjort.)

”Skärmtid” har nu helt enkelt blivit ”tid”

Ett annat skäl till det förändrade, ty föråldrade, synsättet gällande kvantitet och rekom-mendationer av typen max antal timmar är, att det inte längre är möjligt att separera olika ”tider” i skärmtid respektive annan tid. I själva verket är det svårt att urskilja det som inte är skärmtid, om man även medräknar alla de offentliga skärmar som en ung människa idag dagligen möter och använder utomhus och i skolan. Och hur ska man kunna mäta den dagliga mobilanvändningen t.ex.? Det finns numera inga gränser mellan ”verkligt” respek-tive digitalt liv och de digitala medierna förlänger eller utvidgar mellanmänskliga relationer, snarare än (som somliga befarat) ersätter dem.

Så om nu dagens medieanvändare skulle rätta sig efter de fortsatta rekommendationerna om max 1-2 timmar dagligt tv-tittande eller datorspelsspelande, hur ska man då förhålla sig till den 12-åring som använt 2 timmar vid datorn till ett skolarbete eller läxa? Är kvoten därmed utnyttjad? Eller är det acceptabelt att därefter titta på en rolig film eller klipp på YouTube? Eller kommunicera med en kompis via sociala medier? Visst, ty så underhållande läxor lär barnet ej ha. Så barnet behöver inte heller välja att prata med en tråkig kompis. 

Fast hur ska man räkna 1,5-åringens dialog på Skype med en förälder som arbetar på annan ort, eller en mormor eller farfar boende långt borta? Jo, det anses enligt barnläkarföreningen vara helt okey, eftersom det här rör sig om mellanmänsklig kommunikation, eller åtminstone reagerande interaktion, via mediet. Skärm-mot-skärm innebär ju här ansikte-mot-ansikte.   Också många andra användningar gör gränsdragningar och maxkvoter svårhanterliga, men föräldrar kan givetvis inte helt befrias från sitt eget ansvar och förnuft. Tänker de exempel-vis själva verkligen ge upp sin egen underhållning för att ”underhålla” sitt barn?

Hela rapporten går läsa för den intresserade

På symposiet Growing Up Digital: Media Research Symposium deltog alltså ledande forskare inom samhälls- och beteendevetenskaper, neurovetenskap, medieforskare, utbildningsforskare, barnläkare. Symposiet sammanfattas i en rapport kallad “Beyond ‘turn it off’: How to advise families on media use” i AAP News av författarna Ari Brown, M.D., Donald L. Shifrin, M.D., och David L. Hill, M.D. med följande 12 huvudbudskap till föräldrar:

1 Media is just another environment. Children do the same things they have always done, only virtually. Like any environment, media can have positive and negative effects.

2 Parenting has not changed. The same parenting rules apply to your children’s real and virtual environments. Play with them. Set limits; kids need and expect them. Teach kindness. Be involved. Know their friends and where they are going with them.

3 Role modeling is critical. Limit your own media use, and model online etiquette. Attentive parenting requires face time away from screens.

4 We learn from each other. Neuroscience research shows that very young children learn best via two-way communication. “Talk time” between caregiver and child remains critical for language development. Passive video presentations do not lead to language learning in infants and young toddlers. The more media engender live interactions, the more educational value they may hold (e.g., a toddler chatting by video with a parent who is traveling). Optimal educational media opportunities begin after age 2, when media may play a role in bridging the learning achievement gap.

5 Content matters. The quality of content is more important than the platform or time spent with media. Prioritize how your child spends his time rather than just setting a timer.

6 Curation helps. More than 80,000 apps are labeled as educational, but little research validates their quality. An interactive product requires more than “pushing and swiping” to teach. Look to organizations like Common Sense Media (www.commonsensemedia.org) that review age-appropriate apps, games and programs.

7 Co-engagement counts. Family participation with media facilitates social interactions and learning. Play a video game with your kids. Your perspective influences how your children understand their media experience. For infants and toddlers, co-viewing is essential.

8 Playtime is important. Unstructured playtime stimulates creativity. Prioritize daily unplugged playtime, especially for the very young.

9 Set limits. Tech use, like all other activities, should have reasonable limits. Does your child’s technology use help or hinder participation in other activities?

10 It’s OK for your teen to be online. Online relationships are integral to adolescent development. Social media can support identity formation. Teach your teen appropriate behaviors that apply in both the real and online worlds. Ask teens to demonstrate what they are doing online to help you understand both content and context.

11 Create tech-free zones. Preserve family mealtime. Recharge devices overnight outside your child’s bedroom. These actions encourage family time, healthier eating habits and healthier sleep.

12 Kids will be kids. Kids will make mistakes using media. These can be teachable moments if handled with empathy. Certain aberrations, however, such as sexting or posting self-harm images, signal a need to assess youths for other risk-taking behaviors.

https://www.aap.org/en-us/Documents/digital_media_symposium_proceedings.pdf 

Statens Medieråd följer efter...

Inte heller svenska Statens Medieråd tror längre på riktlinjer för medieanvändning, kanske för att man upptäckt att få föräldrar tar någon vidare notis om dem. Istället har man, i ett samarbete med Barnhälsovårdsenheten i Stockholms län, bl.a. tagit fram ett inspirations-material avsett för samtal i BVC:s föräldragrupper och enskilda samtal med föräldrar. Den resulterande texten ”Digitala medier”, författad av barnpsykolog och med.dr. Malin Berg-ström, följer troget i de amerikanska läkarnas spår. Den ingår i Rikshandboken och finns att läsa på

http://www.rikshandboken-bhv.se/Texter/Barn-och-media/Digitala-medier/

Ett citat ur ”Digitala medier”, som inte går in lika djupt på den färskaste existerande forsk-ningen som AAP:s rapport gör, är dock ovedersägligt:

”I de flesta studierna ovan mäter man, oavsett vilka effekter man studerar, kanske inte så mycket hur skärm-användning påverkar barn. Istället handlar det om vilka effekter bristen på andra aktiviteter får på barnen.”

Tron på s.k. undanträngningseffekter är seglivad, men det är ytterst ovisst, för att inte säga otroligt, att barnet och föräldrarna istället verkligen skulle ägna sig åt särskilt aktiva eller kreativa ting, ifall medierna ifråga ej fanns. Man, inklusive Bergström, tror dock fortsatt att ”användning av medier stjäl tid från annan kreativ lek och socialt samspel med föräldrar och syskon” (a a). Det orsakssambandet finns i vart fall ännu inte belagt forskningsmässigt, utan många andra faktorer kan/lär vara orsaken. 

Inte minst föräldrarnas ökade arbetstid och långa arbetsresor, deras gympass och mindfull-nesskurser stjäl tid från samvaron med barnen. Fortfarande lever tydligen också (den själv-motsägande) missuppfattningen kvar att tv- och filmhörskådande skulle vara fråga om en ”passiv aktivitet”… De flesta forskare sitter hela dagen vid sina skrivbord: är de därmed ”passiva”?

Statens Medieråd och texten ”Digitala medier” framhåller idag, istället för lämpligt antal minuter, att ”barn och föräldrar är olika”. Vad som i en grupp är extremt, kan nu kanske vara lagom i en annan beroende på omständigheter, valmöjligheter och motiveringar. Det bedrivs emellertid inte någon självkritik från Medierådets sida, med tanke på att man förr lade så stor vikt vid just tiden och barnavantgardet då kallades för ”storkonsumenter”. Det som då upplevdes som problematiskt genom den negativa (om än oavsiktliga) anspelningen på stor-förbrukare av olika ting (sprit, piller, porr – aldrig av t.ex. böcker), är nu det nya normala… Skärmtid har blivit lek(saks)tid.

Fast även om barn ur olika sociala skikt idag använder exakt samma medier ungefär lika länge, finns fortfarande smakhierakier och ansträngningar till särskiljande i de vuxnas tal om användningen av dem. Trots att barnen oftast ägt samma spel eller digitala apparater, har föräldrarna i den kulturella överklassen påpekat hur medvetet de själva säger sig välja och övervaka sina barns användning. På så vis kan man fortfarande distansera sig från dem som inte tros göra detsamma…

Det gäller tydligen för Statens Medieråd att sprida det synsättet – eller åtminstone det moraliska talet – till fler.

Konsumtion som barns visuella makt och normkritik riktad mot adultonomativiteten

Precis som barndomsstudier generellt och sociologi överhuvudtaget, utgår även konsum-tionsforskning från att den vuxna människan är måttstocken och den enda legitima aktören. I detta fall: den enda rättmätiga konsumenten. Det innebär därmed också att teorier från vuxenstudier helt sonika appliceras på barns skäl till konsumtion. Exempelvis de om viss sorts konsumtion som statusmarkörer. 

Barn föredrar emellertid att vara ”lika som” hellre än ”bättre än” och är mer solidariska än vuxna. Repliker och rubriker som att ”Barn konsumerar för att få vänner” syns ibland, men aldrig ”Vuxna konsumerar för att bräcka sina vänner”. Ja, ni trogna bloggläsare vet vid det här laget att jag kallar detta för ”adultonormativitet”, men det behöver ändå upprepas.

Barn ”borde” visserligen ha ännu större behov av (lek)saker, kläder och digitala apparater vid sitt identitetsskapande än vuxna, som för sina statussignaler kan luta sig mot sitt yrke, titel, utbildning, inkomst, förutom synligt skryta med sina bilar och hus. Barn har inga av dessa identitetsmarkörer och definitivt ingen egen ekonomisk identitet, inga inkomster trots sin långa skolarbetsvecka. Vuxna kan få sina kunskapslyft finansierade av andra, i form av betalda kurser, till skillnad från barn.

De som studerat reklam oroar sig dock främst för hur barn påverkas av tv- och, nu senast, internetreklam och annan digital marknadsföring. Man hävdar att barn har svårt att värja sig för budskapen som uppmuntrar till konsumtion och utseendefixering. Det befaras leda till dålig självkänsla och förvrängda kroppsideal. Forskare önskar lagstiftning även mot reklam på Internet, som skulle sätta stopp för konsumtionsbudskap riktade till barn under 12 år. 

I själva verket är det ju vuxna som konsumerar allra mest, särskilt män som köper det senaste i maskinväg eller den nyaste bilmodellen och specifikt kvinnor som är utseende-fixerade. Det borde således kanske istället stiftas en lag mot reklam som vänder sig till alla över 12 år, som uppenbarligen inte kan värja sig?

Barn lever idag förstås i samma kapitalistiska konsumtionsvärld som vuxna. Den som blir förvånad över detta ser enbart grandet i barnets öga, inte bjälken i sitt eget vuxna skeva. Dagens liv utgörs till större delen för alla av konsumtion. 

När jag för ett par somrar sedan åkte tåg hittade jag ett exemplar av Metro (10/6-14) som jag sparade, p.g.a. en artikel om en ny avhandling om barn och konsumtion av barndoms-sociologen Erika Lundby (2014) som genomfört fokusgruppintervjuer med 101 stycken 9-12-åringar. I Metro-texten står bland annat:

– Jag har fokuserat på barnens föreställningar kring konsumtion och vänskap, säger Erika Lundby.

Och resultatet visar att de flesta barn i studien uppfattar konsumtion som ett användbart verktyg för att stärka sociala relationer med jämnåriga.

– Kortfattat kan man säga att de gav uttryck för att konsumtion är viktigt i den sociala gemenskapen, på olika sätt.

Dels visade barnen på att de tycker att det är viktigt att ha saker inte bara för att andra har dem, utan för att kunna vara med i en specifik aktivitet eller lek.

[..] Men även för att uttrycka vem man är, att man tillhör en grupp och är ungefär likadan som en jämnårig, säger Erika Lundby. [..]

Studien visar också att barnens uppfattning om konsumtion varierar beroende på ålder.

– Det verkar som det händer ganska mycket i åldern 9-12. Nioåringarna pratar mycket om att passa in. Tolvåringarna även om att passa in, men dessutom vara unik, säger Erika Lundby.

– Många barn gav uttryck för att bristande konsumtion eller ”fel” sorts konsumtion kunde leda till konsekvenser i form av mobbning och uteslutning, menar Erika Lundby.

Således finns även här belägg för att reklam bara bör tillåtas för dem under 12 år, då därefter vuxensmittan om unikhet och skrytkonsumtion börjar få genomslag.

Barn kan lära vuxna hantera konsumtionspress

Lundby lyfter i sin avhandling fram att klyftan mellan välbärgade och utsatta hushåll idag växer i Sverige. ”Samtidigt möter barn en betydande press på att konsumera för att kunna få en plats i gemenskapen med jämnåriga”, framhåller hon. Hennes resultat sägs leda fram till frågor kring ”hur vi ska förhålla oss till relativ fattigdom i ett samhälle där konsumtion ofta utgör en nödvändighet för att bli inkluderad”. Med ”vi” åsyftas här vuxensamhället och med ”konsumtion” menas tyvärr inte vuxnas konsumtion… Att barn kan ha något att lära vuxna föresvävar inte heller i detta sammanhang de flesta vuxna. Åtminstone barn i åldern 5-9 år har dock ett antal strategier för att klara av att inte ha det ”alla andra har” och hantera detta med inkludering. 

Kultursociologer brukar anta att motiveringarna till människors agerande handlar om status och dominans. Allison Pugh (2011) betonar hur kulturprodukter även kan användas för att, precis som de intervjuade i Lundbys avhandling, skapa gemenskapsband till andra. Barn använder ofta konsumtionsvaror för att kunna tillhöra gruppen, platsa, passa in. Men vad gör då barnen – eller kamraterna – ifall vissa av dem inte har råd med det senaste i prylväg? Genom etnografiskt fältarbete med observationer av barn i åldern 5-9 år har Pugh upptäckt ett flertal strategier för att ”rädda ansiktet”.

Pugh fann att de studerade barnen använde kulturprodukter och medieerfarenheter både för att knyta an till varandra och för att erhålla viss synlighet, snarare än till att dominera andra. Detta skedde främst genom insatta kommentarer också om sådant som barnet inte hade förstahandskännedom om. Även om konkurrens förvisso förekom, talade barnen inte sällan i termer av gemensamt delat innehav av medieerfarenheter, ägodelar, upplevelser. Barnen uppvisade också mindre intresse av att utmärka sig än vad vuxna gör, i meningen hävda distinktioner och särskilja sig som överlägsna kulturellt och ekonomiskt. 

Inte bara de fattiga barnen, utan även barn från rikare familjer, försökte tona ned eller dölja de ekonomiska skillnaderna. De tycktes ha ett gemensamt intresse av att på ett värdigt sätt hantera ojämlikhet vad gällde tillgång till konsumtionsvaror som kläder, leksaker, medier. Det främsta skälet tycks vara att ojämlikheten annars lägger krokben för barnens lek-gemenskap, som de värdesätter så högt.

Det hänger även samman med att vissa miljöer och sammanhang bidrar till en önskan att knyta band till andra, likar såväl som olikar. Hur barns liv är organiserade är en bidragande orsak: de flesta förskolebarn och lågstadiebarn (om jag får använda det gamla begreppet) tillbringar merparten av sin dag i organiserade sammanhang i (för)skolan eller fritis och samspelar därmed med samma grupp människor dag efter dag, år efter (historiskt allt fler) år. 

När eleverna kommer upp på högstadiet bryts dock dessa grupper upp, varvid behovet av att särskilja sig och att hitta nya grupper av likar mer påminner om vuxnas arbetsvardag, med dess mer distanserade interaktion med delvis nya människor. De yngsta önskar ”vara som alla andra”, de äldre och vuxna ”vill inte vara som Svensson” – utan ”unika”, fast likt en mindre grupp likaledes ”unika”. Även konsumtionsvaror och medier bygger broar, som kan vara breda såväl som smala.

Andra sidan av myntet: samarbete, ömsesidighet, solidaritet

De av Pugh (2011) studerade barnen använde sig av flera strategier för att skapa och behålla sin värdighet och rädda ansiktet i situationer då de inte riktigt kunde upprätthålla konsum-tionsintrycket eller ville sticka ut. Detta gällde för såväl fattiga som bemedlade barn: 

1) Överbryggande sätt att hålla god min, när barnet skaffat sig kunskaper om något som det inte hade råd eller förälderns tillstånd att inneha (t.ex. Pokémon-kort, orden till introduk-tionssången till ett tv-program man ej sett/fick se; eller kunskaper om hur man spelar med dyra Magic-kort utan att själv äga några); 2) Oriktigt/Osant hävdande (man påstod sig äga eller göra X, för att kunna delta); 3) Utmaningar av vad som ansågs mest värdefullt och förslag till lika goda/bättre alternativ, men inte som ett sätt att göra sig överlägsen eller dominera den andre, utan i paritet med den andres; 4) Hemlighållande av potentiellt viktiga skillnader. De bägge sistnämnda är särskilt relevanta vad gäller en fokusering på inkludering respektive exkludering.  

Ett exempel på detta att utmana var när en nyligen anländ immigrant på frökens uppmaning skulle skriva ett tackkort till sina föräldrar och dessa knappt hade några ägodelar. Pojken tackade då för sina förfäder, som moraliskt smällde högre än kamraternas tack för prylar, och utmanade betydelsen av vad som är viktigt. Ett annat exempel som Pugh ger är två pojkar som talar om Pokémon-kort och den ene säger sig ha köpt sådana för 460 dollar som han fått av mormor i födelsedagspresent, varpå den andre svarar att han sparar sina pengar till collegeutbildning. Argumentet kommer säkert ursprungligen från hans föräldrar, men är ändå användbart.

Att hemlighålla var alltså ett annat vanligt anti-skam-arbete som gällde både dem som inget hade och dem som insåg att de hade alltför mycket. Vissa barn försökte t.ex. inte visa att de kunde ett främmande språk eftersom det antydde att de var nyanlända i USA och därmed oftast fattiga. En rik pojke som fått dyra fotbollsskor, bad sin pappa att när han växt ur dem bara få vanliga enkla fotbollskor, för att ej sticka ut och göra lagkamraterna ledsna. Han önskade sig alltså mindre kommersiellt differentierande synlighet och att vara som alla andra, som ett slags solidarisk handling.

Yngre barns konsumtion handlar alltså inte, så som vuxnas ofta gör, om att nå högst status utan om en rädsla för att vara annorlunda och av olika skäl utanför. Barnen bryr sig mer om att signalera ålder, genus och tillträde till populärkultur än som föräldrarna: samhällsklass. Pughs slutsats är att dessa barn uppvisade ett socialt agerande som Pierre Bourdieu och hans likar inom den symboliska utestägningstraditionen, med dess tal om kulturellt kapital, ägnat minimal uppmärksamhet. (Detta delkulturella kapital kunde kanske benämnas relationellt kapital.)

Allison Pugh vill emellertid inte idealisera några ”oskuldsfulla” barn, ställda mot konkur-rensinriktade vuxna. Hon menar att det är möjligt att dessa 5-9-åringar ännu är i färd med att lära sig hur man relaterar till andra och därför gör detta med hjälp av mer uppenbara markörer, i form av att söka nästan total likhet. Vuxna söker däremot skillnad inom vissa parametrar och pendlar fram och tillbaka mellan likhet och olikhet, i en mer subtil form av anknytningar eller gemenskaper. Subtil betyder inte bättre.

Liknande resultat har ju konstaterats i samband med barns förhållande till genus (se mitt blogginlägg om ”Barns könsidentitets- och genusutveckling i 15 punkter” i blogginlägget 13/1-16 betitlat Simone de Beauvoir hade delvis rätt! – Man föds inte som kvinna utan som flicka). Det vill säga: de yngsta använder de grövsta genussignalerna innan de bemästrar de vuxnas förment mer sofistikerade genusmarkörer.

Leksaker för det ensamma barnet – vuxna inte inkluderade!

En annan märklig undanmanöver eller rent av bortdribbling i både forskning och debatter är att alltid tala om ”barns konsumtion” av t.ex. leksaker, istället för att fokusera inköpen av t.ex. leksaker. Barn har ju inte kontrollen över vilka saker de äger (heller). Inköpen är det vuxna som står för, oftast mammor. Varför då?

I en annan artikel analyserar Allison Pugh (2005) texten i 11 leksakskataloger av den typ som ges ut vid jul (vars bilder mer vänder sig till barnen) som om dessa vore handböcker i hur man bäst fostrar sitt barn, särskilt för arbetande mödrar med dåligt samvete för att de ej hinner ägna barnen den tid man idag – felaktigt – inbillade sig att mödrar på 60-talet gjorde. Precis som i självhjälpsböcker ges föräldern här först dåligt samvete och sedan erbjuds i reklamen lösningen på problemet, givetvis i form av köp av specifika leksaker. Den oroliga underförstådda frågorna lyder ”Ger jag mitt barn tillräckligt med tid?” ”Får mitt barn stimu-lans nog?” Svaret: ”Du kan vara närvarande, utan att vara där!”

Först skuldbelägga, sedan avlasta och lugna, alltså… Texten i katalogen antyder att särskilt s.k. interaktiva leksaker, spel eller böcker, som tycks svara på barnets frågor och rent av berömma dess svar, kan ersätta föräldern (läs: modern, som av språkbruket är underför-stådd). Batteridrivna djur och dockor sägs kunna stimulera barnets ordförråd, kramas (läs: bli kramade) eller minska dess ensamhet. Handlingen framhålls, framför relationen mellan barn och förälder. Reklamtexten får det även att framstå som om det är det lilla barnet – och inte föräldrarna – som använder t.ex. ett lysande akvarium eller en stjärnglittrande lampa i taket som får barnet att somna ensam. Barnet behöver ingen vuxen, bara den vuxne öppnar plånboken.

De flesta leksaker till jul är ensamleksaker som antyder gemenskap, samtidigt som föräldrarna hörbart uttalat eller underförstått säger ”Gå nu iväg och lek ensam med det nya X!”. Vissa texter i katalogerna överför rent av barnets behov på gosedjuret, som sägs bli gladare och nöjdare eller ledsen, beroende på hur mycket uppmärksamhet barnet ger den ensamma mjukishunden eller dockan.

Mer sällan görs det reklam för barns kollektivt använda leksaker, för det blir ju lätt så stökigt då… Överlag tas mänskliga relationer ut ur stimulansen eller gemenskapssubstitutet. Kata-logerna omdefinierar föräldraskap/moderskap till något som barnet klarar på egen hand, med hjälp av rätt leksaker och medier.

Många skäl till barns ökade innehav av leksaker och medier

Att barns leksaksinnehav onekligen ökat enormt de senaste 20-30 åren, det ser vem som helst som tittat in i ett barnrum. Men vet vi därmed också att det bara eller huvudsakligen beror på reklamen riktad till barn? På reklamen överhuvudtaget? Eller på den riktad till ”föräldrarna” (läs: mödrar)? Kan det inte också finnas andra och lika viktiga köpfrämjande orsaker? Har konsumtionsökningen inte infunnit sig samtidigt med en mängd andra avgörande samhällsförändringar? 

Den välmående efterkrigstidens leksaksindustri med stora specialkedjor och leksaks­affärer som säljer leksaker året runt (ej bara som förr under varuhusens tillfälligare julförsäljning) hänger i hög grad samman med ekonomiska och demografiska förändringar: större disponi-bel inkomst till annat än det livsnödvändiga; senarelagt föräldraskap med därav följande bättre arbeten och ekonomi; dubbelarbetande föräldrar och därmed två löner (och mer dåligt samvete); piggare, rikare och längre levande far- och morföräldrar med sina presenter; ökande skilsmässofrekvens och delad vårdnad med barnen boende på två ställen (d.v.s. lek-saker i både moderns och faderns bostad), därtill med den ytterligare dubbleringspotentialen hos tillstötande styvföräldrar och styvmorföräldrar eller styvfarföräldrar – alla med sina gåvor; uppvärderingen av barndomen och en (för dubbelarbetande föräldrar bekväm) ökad tro på barns kompetens, ja, listan kunde säkert göras längre (Rönnberg 2003). 

Barnreklamförbudet betraktas emellertid som självskrivet och betydelsefullt. Men kan – eller bör ens – barn betraktas som en kommersiellt fredad zon i ett kon­sumtionssamhälle som vårt? Detta innebär ju i sin förlängning att bar­nen inte be­traktas som del av samhället, utan som ”för-sociala”. Ska barnen bara få ta del av konsumtionssamhällets avigsidor, inte dess glädje­ämnen? Inte få skörda frukterna av marknadsekonomin, bara de negativa inslagen i form av långa arbets­dagar på dagis eller i skolan, stress om mor­gnarna, ont i magen p.g.a. obehag, jäkt och prestationsångest? 

Barndomen brukar betraktas som en inskolning till vuxenvärlden och vux­en­­livet består idag till övervägande del av arbete och konsumtion. Barnens nu­­tida barnarbete motsvaras av (till synes oavlönat) jobb i (för)skolan och på fri­tis. På detta sätt anses barnen bäst förbereda sig för vuxentillvaron och lära sig både självständighet och social delaktighet – nyttiga på en fram­tida arbetsmarknad. Deras föräldrar har dock inte sällan dåligt samvete för att barnen tvingas tillbringa så lång tid hemifrån och betalar därför barnen in natu­ra, i form av leksaker och medier.

Vi måste självfallet betrakta familjen som en eko­nomisk samarbets­enhet med spe­­cifik arbetsdelning och inse alla familjemedlem­mars självklara rätt till sin beskärda del av inkoms­terna. Med andra ord sluta se barn som enbart tärande. Anser vi inte barnen vara ”presumtiva kunder”, är de väl heller inte blivande producenter eller samhällsmedborgare? Ett absurt antagande, givetvis. Barnen är själv­fallet inte bara blivande kunder, utan redan från födseln deltagare i kom­mersen, redan en del av marknaden – även om de själva inte håller i plån­boken än. In- och omskolningen till producent börjar också den i förskoleåldern, även om barnen ännu saknar fackföreningar och anständiga utbildningsbidrag. Tjat och tiggeri är då den enda makt som de har till sitt förfogande (Rönnberg a a). 

”Fredas” vuxna eller barn i och med barnreklamförbudet?

Att önska barnen en förment ”fredad”, fast egentligen diskriminerad, zon enbart på betal-ningssidan, tycks mig ytterst suspekt. Tanken bakom re­klam­förbudet är förmodligen att på detta sätt på sikt söka stävja konsumtions­hysterin: ”Vi måste börja med barnen, om vi ska kunna åstadkomma föränd­ringar” är en vanlig (men felaktig) slogan. Självfallet måste vi istället börja med de vuxna. Ty barnen tar främst efter föräldrarnas konsumtionsmönster och köpbeteenden: ”Det är orättvist att dom vuxna får, men inte vi!” 

Redan på 20-talet hävdade den humanistiske pedagogen och barn­läkaren Janusz Korczak (1988) att även barnen borde få del av överflödet av varor: ”Låt oss göra en balansräkning och räkna ut hur mycket av det hela som rätte­ligen borde tillhöra barnen, bestämma deras andel, men inte som en favör, inte som en all­mosa”. Han menade att ”vi ohederliga för-myndare” noggrant borde undersöka för­del­ningen av rikedomarna och inte nonchalera barnens pen­n­ingbehov: ”Barns ägode­lar är inte något värdelöst skräp, det är en tig­ga­res tillhörigheter, de utgör material för barnens arbete, förhoppningar och min­­nen” (ibid:54). 

Även om barns ägodelar idag är mångdubbelt fler än för 100 år sedan, gäller detsamma för dagens vuxnas. Fördelningsskevheten består.  Trots Korczaks enorma inflytande på formu­leringarna i FN:s konvention om barnets rättigheter sak­nas iögonenfal­lande nog just generationsomfördel­ningskravet.

Referenser

Korczak, Janusz: Barnets rätt till respekt, Stockholm: Natur & Kultur 1988

Lundby, Erika: Consuming for Friendship. Children’s Perceptions of Relational Consumption, Växjö: Linnaeus University Press 2014 

Pugh, Allison J: Distinction, boundaries or bridges? Children, inequality and the uses of consumer culture, Poetics 39 (2011):1, s.1-18

Pugh, Allison J: Selling compromise. Toys, motherhood, and the cultural deal, Gender & Society 19 (2005):6, s.729-749

Rönnberg, Margareta: Tv-reklamen – vårt tids myter. Men könsrollskonserverande och konsumtionsfrämjande för barn?, Uppsala: Filmförlaget 2003

Suzanne Ostens flicka med demonisk mamma – liksom Rödluvan – klarar sig!

Att Suzanne Osten fortsätter kampen för sin film Flickan, mamman och demonerna är fullt begripligt. Har man jobbat i kanske flera år med en sak, är man fortfarande helt upptagen av den och önskar förstås att ens hårda arbete ger resultat och når ut till andra. Hon överklagar filmens 15-årsgräns och vill att den ska få 11-årsgräns – och därmed även kunna ses av 7-åringar i föräldrars sällskap.

Konstnärer är kreativa och påhittiga, men inte alla gånger lika bra på att reflektera eller på att se ur andras perspektiv än sitt eget. Då skulle de kanske heller inte alla gånger skapa så mycket. Jag är varken kreativ eller påhittig, så jag ägnar mig istället åt att reflektera 16 tim-mar/dygn och åt att försöka betrakta produkter för barn ur barns perspektiv och dessutom oftast ur ett barnperspektiv. Jag har därför också flera gånger på denna blogg (10/3, 16/3) och på SvtOpinion haft invändningar mot en lägre åldersgräns.

Igår (30/3-16) fanns ännu en intervju med Osten på svt Kulturs webbsida. Om jag får förutsätta att citaten ur hennes mun är korrekt nedskrivna, hävdar hon där bl.a. detta:

”Till skillnad från medierådet tycker jag att väcka oro är själva poängen med konsten. Den ska ställa moraliska och nya frågor som gör att åskådaren skakas. Livet är tufft för alla människor och vi måste öva oss genom historier att överleva även det som är svårt.”

http://www.svt.se/kultur/film/psykisk-sjukdom-ar-det-mest-skrammande 

Min invändning lyder här att mycket i barns dagliga tillvaro är oroväckande, varför barn inte behöver ännu mer av den varan, utan istället efterfrågar förklaringar… Dessutom är det bara vuxna, eller kanske bara vuxna konstnärer, som behöver ”nya frågor”, efter att alla de som för barn fortfarande är nya redan har besvarats. Barn har nog av sina många frågor, som de ”övar sig på” en stor del av sin vakna dag.

Åskådaren bör dessutom själv få avgöra om den vill bli skakad. Barn har inte den lyxen, om de av en vuxen – förälder eller lärare – medtas på en film vars innehåll de inte på förhand känner och kan ta ställning till. 

Konstnärers logik är heller inte deras främsta tillgång. Osten säger sig med filmen vända sig både till barn med en psykiskt sjuk förälder och till dem som har en trygg och harmonisk uppväxt:

”Jag vänder mig verkligen till de barnen. De kommer tycka att det här är en spännande spökhistoria. Barn behöver öva sin empati, tolerans och sitt intresse för olika livsöden. Barn i de yngre åldrarna är empatiska och vill förstå. Vuxna är ofta inte lika empatiska som barnen.”

Om barn redan är empatiska, har de väl inget behov av att öva på sin empati? Det är väl då snarare de oempatiska vuxna som behöver öva sig, genom att gå och se en vuxenfilm med 15-årsgräns?

Osten säger vidare:

”Jag frågar mig varför Medierådet är mer slapphänt när det gäller ohyggliga genusför-domar, blod och splatter medan en personlig och realistisk historia om en mor-dotter-relation skrämmer dem så. Det finns ett stort tabu i samhället när det gäller synen på psykisk sjuka, de framstår som mer skrämmande än allt annat.” 

Jag kan upplysa Osten om att splatter har en humoristisk ton, är tydligt orealistisk, utspelar sig ej i svensk vardag med svenskt tal och mig veterligt är barn aldrig – så som tydligen i Flickan, mamman och demonerna – själva utsatta för de sjuka karaktärerna i dem. ”Ohyggliga” genusfördomar på film är inte heller barns första ”ohyggliga” bekantskap med dem. De motverkas dessutom av andra slags genusframställningar i filmer, tv-serier, bokberättelser och av människor i vardagen.

Min huvudinvändning sparas förstås till sist. När det nu onekligen finns ett tabu i samhället vad gäller synen på psykiskt sjuka, ”som framstår som mer skrämmande än allting annat”: 

MINSKAR din film det skrämmande hos psykiskt sjuka????

Uppenbarligen är den psykiskt sjuka mamman både obegriplig och skrämmande, vilket gör berättelsen dubbelt skrämmande. Flickan, mamman och demonerna är i inledningen försedd med en välmenande prolog, där den 9-åriga skådespelerskan Esther Quigley, som gör filmens utsatta flicka, lovar att ”Det börjar läskigt, men slutar lyckligt!”. Troligen på grund av skäl, som Osten själv insett, efter att ha visat filmen för test-publiker bestående av barn.

Är filmen verkligen avsedd för en ung publik, men behöver denna försäkran, är det en dåligt berättad film och ingen skräckfilm eller saga. De genrerna bygger på förhand på en överens-kommelse om vad slags film eller saga man ska få se eller höra. Publiken är då införstådd med att det SKA sluta bra.

Ingen skulle idag ha hört talas om sagan om Rödluvan och vargen, ifall den hade börjat: ”Rödluvan klarade sig och blev inte uppäten av vargen.”  För att därefter komma med detaljer...