Vuxnas självcentrerade missuppfattning av barns genuskonstruktion: adultonormativitet #17

Puerilitet/pueallaritet – inte maskulinitet/femininitet!

Feministiska genusteoretiker har varit förvånansvärt tysta, ja, ointresserade, av barns allra tidigaste köns- och genuskonstruktion. De få gånger man uttalat sig, har man ändå talat om femininet och maskulinitet, om framtida kvinnor och män.  

Förskoletidens pojk- och flicklekar och val av leksaker handlar inte, som alltid påstås, om barns framställningar av maskulinitet kontra femininitet utan om puerilitet kontra puellaritet – d.v.s. inte om genus (gender), utan om barns klargörande av sin könsidentitet (sex): ett fastställande av att man är pojke (latin: puer) respektive flicka (latin: puella). 

Flickors omdebatterade förkärlek för färgen rosa och det könsseparerande valet av leksaker typ bilar utgör här inte problemet utan lösningen – så som barnen ser det. De tackar alltså barnklädesbranschen, leksaksindustrin och sina föräldrar som tar hänsyn till barnens starka önskemål – trots åtminstone de ”genusmedvetna” medelklassföräldrarnas tveksamhet inför allt som upplevs som för gulligt och som de vuxna tror signalerar ”tjejigt”. Fast rosa signalerar flicka, inte ”flickig" flicka.

Varför har då förekomsten av detta flickrosa ökat så? När jag var barn fanns inte ens beteckningen, utan det talades på den tiden om skärt. Anledningen är inte bara att reklamen och konsumtionen i stort exploderat, utan att den fantastiska allmänna förskolan infördes, där jämnåriga flickor möts och har en egen underbar lekvärld. 

Barn i en förskolegrupp imiterar inte främst det som vuxna av samma kön som de själva gör eller har, utan önskar efterlikna aktiviteterna, leksaksvalen, lekarna och kläderna bland andra barn av samma kön. De gör detta för att förstå och få andra att förstå att de antingen är flicka eller pojke. Först senare, runt skolstarten, blir det hela verkligen en fråga om genus och och ännu senare: om jämställdhet.

Ändå har det skrivits spaltkilometer om hur barn påstås lära sig manlighet och kvinnlighet i späd ålder. Jag förvånas ständigt över hur självcentrerade och adultonormativa vuxna är och vilken överdriven roll de ger sig själva i barns liv. Adjektiven manlig/kvinnlig och masku-lin/feminin är i sig adultonormativa, när de appliceras på barn. Synsätten bakom är det ännu mer genomgripande… Många citerar samtidigt Bronwyn Davies i Hur flickor och pojkar gör kön, som påtalar hur genus och kön hänger samman för de yngsta:

”Vuxna som vill befria barn från förtryckande könsroller ifrågasätter i allmänhet inte manlighet och kvinnlighet som sådana. De är helt enkelt emot de negativa sidorna av femininiteten för flickor […] liksom de negativa sidorna av maskuliniteten för pojkar [..]. Men vad vi missar när vi undrar över varför barn är så entusiastiska när de tar till sig dessa sätt att vara är att just dessa egenskaper är avgörande för att markera uppdelningen i manligt och kvinnligt. 

Man kan inte begära att barn ska kunna positionera sig som urskiljbara män och kvinnor om de samtidigt berövas medlen för att visa sin manlighet respektive kvinnlighet. Ändå är det vad de de allra flesta program mot könsdiskriminering har väntat sig av dem” (Davies 2003:9, mina kursiveringar). 

En originalet mer trogen svensk översättning av ”identifiably male or female” vore dock ”urskiljbart manliga och kvinnliga”.

Med reservation för att det inte är fråga om några ”egenskaper” hos könen (Davies exemplifierar med ”skörhet, lågmäldhet, fixering vid utseende och familjeliv” respektive ”våldsamhet, okänslighet, häftighet och vägran att hjälpa till”) och att barnen trots Davies’ ordval ovan och rubriken om ”Att bli man och kvinna” (a a:12) inte heller positionerar sig som identifierbara vuxna män och kvinnor, eller som manliga respektive kvinnliga, kunde problematiken inte uttryckas tydligare. Inte ens de som citerar passagen verkar dock alltid riktigt begripa vad där faktiskt står för helt grundläggande insikt om barns behov av denna MARKERING… Man bara mal på med snack om rosa och prinsessor.

Med hjälp av stereotypa handlingar och leksaker som tydligt signalerar att de är pojkar eller så flickor, kan barnen emellertid tills vidare bete sig ”pojkigt” respektive ”flickigt” på för kamraterna och barnen själva acceptabla, eftersom begripliga, sätt. Länge leve(r) positiva stereotyper!

Könsidentitet – inte genusidentitet

Beteckningarna ”flicka” respektive ”pojke” har ingen mening, ingen innebörd, för förskole-barn ifall könat agerande eller könsseparerande attribut avlägsnas eller upplöses. Hur ska barnen annars kunna veta vad det innebär att vara flicka eller pojke? Inte finns det då särskilt många tydliga likheter mellan att vara flicka och kvinna, eller mellan pojke och man. Hur ska t.ex. en pojke få en mörk röst eller skägg som pappa?! Måste vara ren magi eller trolleri! 

De yngsta barnens första steg blir alltså att i grova drag förstå hur hankön skiljer sig från honkön och det gör de genom att agera och se ut ”tvärtom” i förhållande till det motsatta könet. (Jo, pojke och flicka är motsatta kön för 98 procent av alla, dessutom finns uppskatt-ningsvis 1-2 procent sidokön.) Vuxna tolkar då detta som ”pojkigt” respektive ”flickigt”, men för barnen betyder detta ännu inte inomkönsliga gradskillnader, inte t.ex. lite eller överdrivet mycket av respektive genus, utan helt enkelt ytterst rudimentära könsidentiteter. Antingen-eller. Pojke = synbart mörka kläder, kort hår och vissa leksaker, flicka = synbart rosa kläder, långt hår och andra leksaker. 

För vuxna är genus och kön (numera) inte alls särskilt förbundna, utan genus förekommer i åtskilliga och överlappande varianter på bägge sidor könsgränsen. Fast när vi vuxna säger till barnen att de är en flicka eller en pojke vill vi sedan, motsägelsefullt nog i barnens ögon, alltså inte se detta demonstrerat av dem, ty det verkar då i våra ögon som att kön och genus trots allt är detsamma. 

Vi ger ju, som Bronwyn Davies framhåller, inte barnen några andra redskap till att särskilja sig såsom kön. Vissa teoretiker förnekar idag t.o.m. att det finns något samband alls mellan kön och genus, eller så att de är ett och detsamma. Det sistnämnda är givetvis feltänkt och bara möjligt att säga av den som har en helt egen definition av ”kön” (sex). Könen är ingen social konstruktion, om än färgade av genus (se Tjeder 2000).

För förskolebarn är just den tilldelade könstillhörigheten den viktigaste särskiljande identi-teten och den enda som för 99,9 procent av dem förblir permanent livet igenom. Hur ska förskolebarn annars kunna visa för varandra att de är flicka eller pojke, eller ska de kanske inte göra det? Avskaffa/förbjud i så fall först dessa bägge ord och vuxnas benämningar av de bägge barntyperna! 

Jag menar att det är dessa teoretikers och föräldrars skyldighet att i annat fall för barnen klargöra detta med deras könstillhörighet. Jag tror för egen del att de vuxna inte förmår göra det, utan att ta till för barn begripliga dikotomier. En diffus könsidentitet av typen ”interkön” för ett obestämt biologiskt kön kan ge upphov till stor osäkerhet hos barnet. Det är förstås lättare att som Judith Butler (1999:11) hävda att kön inte ens existerar, utan bara genus, vilket givetvis är nonsens. 

Det räcker här inte, som många tror, att hävda att pronomenet ”hen” skulle innebära något framsteg, ty det handlar inte om att beteckna sig själv utan används om en tredje person. Barnet fråntas ju heller inte det sociala trycket att bestämma sig om det är en pojke eller flicka, bara för att det sägs vara av Annan typ i passet. Neutral eller icke-specifikt är andra benämningar i de länder som inte har O för Other, trots att dessa människor ju önskar att ej ses som de Andra.

Men varför skulle människor vara de enda primaterna eller däggdjuren som inte består av honor och hanar? Att det bara skulle finnas två genus och att genus, som Butler påstår, skulle ge upphov till inlärd heterosexualitet är enligt min mening absurt. Vem har ”lärt” andra däggdjur att vara heterosexuella? Hur dessa agerar är däremot självfallet inte biologiskt betingat, även om biologi tycks ha en viss, om än minimal, del i det hela, bortsett från just ”sexualitets-biten”.

Jag är givetvis av den uppfattningen att vi alla deltar i det sociala konstruerandet av oss själva och av andra, vad bland annat genus anbelangar, men att kön och sexualitet är medfödda och att upptäckten av sambandet mellan könsidentitet och genusidentitet är ett aningen senare kapitel i en ung människan utveckling. Genusuttrycken kommer in i bilden på allvar ännu senare än den rosa perioden. 

Det vanligaste sättet att tackla frågan om genusutvecklingens begynnelse är att helt enkelt hoppa över de tidigaste barnaåren. Nästan ingen som ägnat mycken möda och åtskilligt textutrymme åt färger på barnkläder och könsmarkerade leksaker har ens försökt förklara detta, annat än i termer av föräldrapåverkan eller mediepåverkan. Faktum är att det även existerar förvånansvärt lite upplysande forskning på detta område. Alltför ofta dras blixt-snabbt paralleller från vuxnas femininiteter och maskuliniteter. Det är enligt min mening synd.

Förskoleflickor känner sig snarast överlägsna pojkarna

Jag har själv i min bok TV-reklamen – vår tids myter. Men könsrollskonserverande & kon-sumtionsfrämjande för barn? (2003) brett ut mig över 125 sidor angående frågan om genus-forskning och förskolebarn, mediers (inte minst reklamens) påstådda ”könsrollspåverkan”, Barbie som exempel på puellaritet och Action-Man på puerilitet (se de bägge blogginslagen nedan om dem!) och det faktum att barnen enligt min tolkning av bred forskning på området alls inte övar vuxna könsroller. Jag kan här förstås inte upprepa allt detta, men ska rekapi-tulera en del. 

Ytterligare två svenska forskare inom humaniora har tagit sig an frågan hur genus görs och förstås av barn i åldern 4-11 år: dels socialantropologen Fanny Ambjörnsson (2011), dels etnologen Charlotte Hyltén-Cavallius (2012). De tre första barnaåren är dock överhoppade av båda två. Andra forskare, inte minst inom pedagogik, har i sedvanligt vuxencentrerad ordning hellre fokuserat hur vuxna betraktar och därmed bemöter och påverkar barnen eller så på ”genuspedagogik”.

Ambjörnsson och Hyltén-Cavallius refererar bägge just till Davies-citatet ovan (och till varandra) och tolkar då detta i relation till sitt eget empiriska material på likartat sätt. Ambjörnsson uppfattar 4-5-åriga pojkars avståndstagande eller ”hat” mot rosa som en medvetenhet om att det tjejiga/kvinnliga av omvärlden ges lägre status. Hon säger sig ”sällan – om någonsin” ha stött på att det blå eller företeelser som kodats som ”manliga” utsatts för liknande negativa uttryck (2011:62-63). Hon tolkar detta som att pojkarna skapar det manliga könet såsom överlägset det kvinnliga (a a:65). 

Jag anser tvärtom att småpojkar som klankar ned på flickor, och ser den motsatta gruppen som underlägsen den egna, i själva verket avslöjar att de är mer osäkra på sig själva och upplever sig som lägre i hierarkin, än de uppenbarligen säkrare flickor som ser den egna gruppen av flickor/kvinnor som överlägsen pojkar/män. Jag betvivlar också att 4-5-åriga pojkar ännu är särskilt medvetna om hur ”omvärlden” ser på genus, om man nu inte inskränker ”omvärlden” till att betyda jämnåriga pojkar och med genus menar kön. Tidigast i 7-8-årsåldern börjar dessa pojkar bli medvetna om samhällets syn på genus och status-skillnader mellan män och kvinnor. Forskningsförklaringar av detta ska jag gå in närmare på först efter nyår. Följ alltså den spännande upplösningen i januari!

I Hyltén-Cavallius’ (2012) studie framgår det att vissa flickors nyss övergivna tjejlekar tas avstånd från, eftersom ansedda som ”barnsliga” för deras nuvarande ålder (a a:68). Främst sker detta genom pojkars uttalanden om flickorna, men även några 9-10-åringa medelklass-tjejer som är aktiva fotbollsspelare distanserar sig från ”larviga” tjejlekar, menar hon (a a: 69). Eftersom detta inte rör sig om någon långtidsundersökning utan om en intervjustudie som frågar om skillnader mellan könen – och till svar får skillnader – vet vi inte ifall också just dessa flickor för 4-5 år sedan tillhörde det rosa gänget, eller om de alltid ansett sig vara mer av pojktjejer, men jag gissar att de precis som så många andra ”prinsessor” svängt 180 grader. Detta är nämligen ytterst vanligt.

Frågan är dock varför det som man nyligen gillade så nu eventuellt klassas som barnsligt. Hyltén-Cavallius menar att de tre fotbollsflickorna tar avstånd från rosa, långa naglar och fysisk svaghet såsom tecknen på en överdriven femininitet: en hyperfemininitet som anses befinna sig lägst ned i hierarkin (a a:70-71) och ha lägst status av alla femininiteter. 

Fjärmande från hyperbarnslighet

Jag anser att flickorna såväl som de jämnåriga pojkarna istället främst tar avstånd från vad de tolkar som en passerad ”hyperbarnslighet”, som de lättare upptäcker på flicksidan. Det rör sig alltså huvudsakligen om ett avståndstagande från en passerad ålder, snarare än från ”överfeminina” genusuttryck. Särskilt flickorna har börjat inse att det existerar många femininiteter. (Jag ska återkomma även till detta i början av januari.)

Jag menar således att det istället rör sig om att flickorna inte längre behöver denna över-tydliga femininitet. De har nu insett att det onekligen finns olika uttryck för flickskap, inklusive sportiga varianter. Redan i denna ålder fjärmar sig många tjejer från rosa till förmån för svart, inte bara för att rosa är barnsligt utan därför att förskolebarns tänkande är förenklande och de numera tänker mer komplexa tankar. 

Dessutom tänker de mer komplexa tankar än pojkarna i samma ålder, som menar att det att som jämnåriga flickor leka djurskötare är barnsligt – däremot inte att, som de själva gör, leka med actionfigurer typ Ninja Turtles eller legogubbar… Flickorna uttrycker sig nu, med rätta, ”i bitvis negativa ordalag” om pojkarnas våldsamma lekar typ krig (a a). 

Ändå drar Hyltén-Cavallius (2012:76) slutsatsen att det som betraktas som ”tjejigt” (rosa, dockor och omsorgsinriktade lekar) ses som barnsligt ty alltför feminint. Detta tar hon som belägg för riktigheten i genushistorikern Yvonne Hirdmans (2001) analys av genus-systemet, som går ut på att allt manligt ses som norm och med högre status och därför måste hållas isär från allt kvinnligt. Jag tror dock som sagt att vissa färger, lekar och leksaker istället överges i 8-9-årsåldern inte för att de är feminina utan så barnsligt förenklat feminina. Jag stödjer mig härvidlag på främst amerikansk och tysk forskning. Denna ska jag i 15 punkter som sagt presentera först efter nyår…

Som jag ser saken verkar alltså denna normerande teori om könsmaktordningen inte kunna förklara dagens förhållanden. Åtminstone belyser den inte särskilt väl köns- och genus-utvecklingen bland de allra yngsta. Barns ”likhetstabu” har helt andra grunder än vuxnas och rör könsidentitet, inte genusidentitet eller genusuttryck.

Är teorin om genusmaktsordningen alltså felaktig?

Hirdman anses vara ”mamma” till begreppen ”genussystemet”, ”genuskontrakt” och ”könsmaktsordning”, även om många av bitarna i teorin är importerade från amerikanska feminister. Som snart alla i vårt avlånga land vet, går teorin ut på att samhället är uppbyggt på två bjälkar: dels isärhållandet av manligt och kvinnligt vad t.ex. arbetsdelningen anbelangar; dels hierarkiseringen innebärande att ”mannen är normen”: ”människa” tolkas som liktydigt med en ”man” och män utgör alltså normen för det allmängiltiga. Somliga tolkar sedan allt det som män gör och är som norm i meningen det bästa, eftersträvansvärda och idealet.

Hirdman anser att det är i den första halvan, d.v.s. isärhållandet av män och kvinnor vad gäller fysiska platser, yrken, sysslor, påstådda psykiska egenskaper etc, som den manliga normen legitimeras. Om inte könen hölls isär så strikt, skulle inte mäns överordning och underordningen av kvinnor fungera (lika bra). Historiskt äger detta åtskiljande säkert sin riktighet, men förändras nu så smått. Kvinnor är förstås medskapande till denna uppdelning och värdering av könen. Hirdman (1988:53) frågar sig och oss: Vilken del har kvinnor i sitt eget förtryck? Varför finner de sig i att definiera sig själva som den lägre stående sorten? Detta är för mig just den springande punkten: värderingen och därmed hierarkiseringen, snarare än isärhållningen. 

Om vi för ned resonemanget på barnens nivå och betraktar genus som dels isärhållandet av pojkar och flickor (snarare än av män och kvinnor) som inleds senast i skolbörjaråldern och onekligen – precis som könsuppdelningen – fortsatt separerar tjejgrejer och killgrejer, dels som värderingen av dessa ting, tyder föga på att merparten av det på ”killsidan” verkligen betraktas som norm eller bättre än det mesta på tjejsidan. Redan Bronwyn Davies’ formu-lering ovan från Hur flickor och pojkar gör kön (2003) om det oönskade i maskuliniteten, ”våldsamhet, okänslighet, häftighet och vägran att hjälpa till”, borde tas som en vink om att mycket av det ”manliga” tas för föga allmängiltigt, rekommendabelt eller värt att ståta i hierarkins topp. 

Omvärdera istället hierarkiseringen!

Så teorin behöver av allt att döma revideras för att fungera som förklaring av dagens förhållanden: isärhållning, ja, hierarkisering med allt ”manligt/pojkigt” som överordnad norm och bättre, nej! Ingen i vårt samhälle torde idag exempelvis hävda att krigande är bättre än omsorg om allt levande, eller att mäns överkonsumtion skulle vara att föredra framför ”kvinnors shoppande”. Eller att distans till andra människor och inbillat oberoende av andra skulle vara att föredra framför närhet, relationsfokus och medmänsklighet.

Borde alltså inte hierarkiseringen ägnas minst lika mycket tankemöda som isärhållandet? Det tycks ju idag spela mindre roll ifall män och kvinnor, pojkar och flickor, gör exakt samma sak. Flickors sportande i f.d. ”pojksporter” har t.ex. ökat enormt, liksom antalet kvinnor som studerar till läkare, vilket numera utgör en majoritet, och kvinnor blir soldater och terrorister. Pappor som vårdar sina barn och män som är sjuksköterskor ökar likaså. 

Det avgörande är numera att detta ”brott” mot isärhållandet ÄNDÅ betraktas och värderas olika, men här har kvinnor idag i stort sett samma möjligheter som män att ge ros och ris, lyfta upp på piedestal respektive ställa i skamvrån. Det GÅR påverka den status som genusuttrycken har. Det ständiga talet om kvinnligt/flickigt som innebärande lägre status riskerar att bli en självuppfyllande profetia. 

Fanny Ambjörnsson (2011) avslutar sin utmärkta bok om femininitetens stigma med orden: ”Om vi alla kunde omfamna och identifiera oss med det svaga, misslyckade, pinsamma och kletiga i stället för att så entydigt hylla det framgångsrika, kaxiga och starka, skulle världen förmodligen se annorlunda ut.”

Förvisso sant, men jag menar att kvinnor redan alltför länge gjort just det och hoppas att detta ”alla” mer syftar på män. I ett meritokratiskt samhälle som vårt vore det nog bättre även för de svaga, om vi alla istället tog klarare avstånd från det som de flesta oavsett kön trots allt anser vara oönskat på manssidan i de tabeller som brukar rada upp könens, även enligt Bronwyn Davies (2003), förment särskiljande ”egenskaper” såsom ”våldsamhet, okänslighet, häftighet och vägran att hjälpa till”. 

Inga direkta ideal, precis…

Referenser

Ambjörnsson, Fanny: Rosa – den farliga färgen, Stockholm: Ordfront 2011

Butler, Judith: Gender Trouble. Feminism and the Subversion of Identity, New York: Routledge 1999  

Davies, Bronwyn: Hur flickor och pojkar gör kön, Stockholm : Liber, 2003

Hirdman, Yvonne: Genussystemet – reflexioner kring kvinnors sociala underordning, Kvinnovetenskaplig tidskrift (1988):3, s.49-63

Hirdman, Yvonne: Genus. Om det stabilas föränderliga former, Malmö: Liber 2001

Hyltén-Cavallius, Charlotte: "Tjejigt" och ”killigt”. Om hur kön görs och förstås av yngre barn,  Rig 95 (2012):2, s. 65-77

Tjeder, David: Är könet en konstruktion?, Lambda Nordica 6 (2000):1, s.6-25

Ordförklaringar av mina innebörder i detta blogginlägg:

Tilldelat kön/assigned sex = biologiskt kön såsom pojke eller flicka (i 99 % av fallen fastställt vid födseln av läkare och registrerat för gott). Det innebär i förlängningen att som vuxen vara endera man eller kvinna, men könstillhörigheten kan i sällsynta fall vara oklar vid födseln hos interkönpersoner (eng. ”intersex”), ty biologiskt är dessa både-och (beträffande kromosomer, genitalier, m.m.). Könet hos dessa (förr kallade hermafroditer) går då i vissa fall bestämma – därtill eventuellt korrigera beträffande yttre könsanatomi – först senare i livet. För den vuxna omgivningens del inleds härmed genuskonstruktionen av barnet (via förnamn, kläder, leksaker etc), men idag betonas ju att alla själva ska få bestämma sitt genus. Detta bör ju även inkludera barn… Två-treåriga pojkar i prinsessklänning är inte transvestiter. Interkön kan även upplevas i vuxen ålder hos ett par procent av befolkningen, trots att de har relativt entydiga könskarakteristika. I dag förs kampanjer för att utvidga de, hittills som binära ansedda, könen med ett tredje ”obestämt” kön.

Könsidentitet/sex identity = könsidentitet, den med det registrerade biologiska könet överensstämmande känslan av att vara pojke eller flicka. Denna upplevelse eller självbild hos den som idag även benämns cisperson är möjligen inte medfödd eller i vart fall ej fullt upplevbar redan då, utan något som man lär sig i förskoleåldern genom imitation av framför allt andra av samma kön och samma ålder. Könsidentiteten lär i förpubertal ålder dock hänga samman med utvecklingen av sexualiteten, således trots allt vara biologiskt betingad. Långt dessförinnan vill pojken veta att/hur han är/gör pojke, flickan detsamma fast motsatt för egen del. Upplevs biologi och känsla dock som oförenliga, kan det redan i skolåldern leda till könsdysfori: upplevelsen av att vara född som felaktigt biologiskt kön.

Genusidentitet/gender identity = en persons upplevelse av att i varierande grad vara eller agera pojkaktig(t) eller flickaktig(t) eller ej – senare i livet manlig(t)/maskulint eller kvinnlig(t)/feminint – så som samhället vid samma tid betraktar dessa kulturella markörer. Yttre uttryck behöver inte nödvändigtvis överensstämma med inre upplevelse.

Sociokulturella genusuttryck/könsroller och genusattribut/gender/sex-roles = efterlevnad av polära roller eller lättbegripliga förväntningar på någon av mitt kön, ett agerande som i varierande grad anses vara antingen maskulint eller feminint. Det finns alltså många varianter av maskulinitet och femininitet, med olika grad av ”styrka”. Således inte bara två genus, inte antingen maskulint eller feminint, ej heller bara androgynt. I denna mening är genus ett brett spektrum, däremot inte kön, som på sin höjd finns tre till antalet i vissa länders pass, varav det tredje behandlas som ett ”Övrigt” kön. 

Sexualitet/sexuality/sexual identity: oftast likt andra primater en heterosexuell medfödd läggning, men uppskattningsvis 25 procent av alla är bisexuella, gissningsvis 5 procent homosexuella och någon procent även andra sexualiteter. Således är minst 90 procent av alla människor attraherade av det motsatta könet, de bisexuella medräknade. (Han- och honkön är motsatta, även om det existerar smärre sidokön.) Detta behöver uttryckas genom olika genusmarkeringar/-signaler eller komplementära (oftast tillfälliga) könade genustypiska roller. Ibland sammanblandas ”intersex” med ”intersexuality” av t.ex. typen sexuella minoriteter.

Varför läser barn allt mindre fiktion? Kanske är lästävlingar med gratis e-böcker en väg att gå

Trots alla specialinsatser typ läslyft och läsambassadörer för att främja barns läsfärdigheter och fiktionsläsning, minskar stadigt deras läsande för nöjes skull. De skäl som brukar anges är oftast de nya konkurrerande ”sociala medierna” (läs: osociala sällskapsmedierna) och ”pekskärmarna”. Eller så betungande läxläsning. Att skylla på andra är nog att göra det väl enkelt för sig. 

Föräldrar och lärare har också sin del i det hela, särskilt i att 8-11-åringarna läser mindre. Föräldrar säger sig önska att barnen läste mer, men högläser själva mer sällan eller kortare tid för sina barn. När barnet kan läsa hjälpligt själv, slutar föräldrarnas läsning för dem dessutom tidigare än man gjorde förr. Barn läser kanske inte böcker, för att föräldrarna inte heller läser böcker? Läsning i skolan kan lätt upplevas som ett tvång och främst syfta till att efteråt skriva en ”bokrapport”. Eller så är läsningen föga stimulerande, då ingen gemensam diskussion om lästa böcker förs.

Fast genomsnittsbarnet läser väl fler eller ungefär lika många böcker som den genomsnitts-vuxne gör. Ty de vuxna måste ju till gymmet eller på någon kvällskurs i ”mindfulness”. Inga braskande rubriker om deras minskande läsning, inte… Kanske läser tonåringar mindre böcker, för att det inte verkar ”vuxet” att göra det? Barnen kommer alltså också de att om några decennier bli precis som dagens vuxna, vad läsning för nöjes skull anbelangar. Så varför oroa sig? Behövs alltså inget göras under tiden fram till dess? Det bestämmer förstås inte jag, men jag kan komma med tre förslag.

Tre förslag

Skärmtid ställs numera alltid mot en förment ädlare form av tidsanvändning, en cellulosa-baserad sådan. Barn ska sitta stilla timvis över en bok, hellre än stilla i timmar framför en skärm… Men varför polarisera? Varför inte hellre, som i England, 1) satsa på digitala läsprojekt och lästävlingar påminnande om Read for My School? 

Och därtill på 2) kunnig bokinformation som, till skillnad från morgontidningarnas snobbiga fokus på företrädesvis nyskapande, konstnärliga ”barnböcker för vuxna”, tar den unga bokläsarens ålder i explicit beaktande? Varför inte lägga hittills verkningslösa statliga miljoner på en svensk motsvarighet till amerikanska Common Sense Media, med mer verklighetsbaserade och barnfokuserade omdömen om barnböcker och andra barn-medier? 

Samt 3) låta Statens Medieråd administrera en webbplats med möjligheter för barn att inbördes diskutera böcker (och även andra medier)? Det vill säga: ge myndigheten uppdraget att enbart moderera webbsajten, så att vuxna låtsasbarn ute i reklamärenden eller ännu skummare syften inte infiltrerar forumet. Så att barnen kan inspirera varandra genom omdömen och tips, som alltid är den effektivaste formen av påverkan.

Kan man verkligen tävla i läsning?

Lokala bokslukartävlingar har genomförts för skolår 3-4, exempelvis i Gävle kommuns skolor (2002), med såväl en individuell tävling som konkurrens på klassbasis. Ett annat exempel är Listiga Räven i Rinkeby (1995-1998), visserligen inskränkt till barn med invandrarbakgrund. Den sistnämnda bygger även på en specifik pedagogisk läsinlärnings-metod, ansedd att lämpa sig för alla. Och Stockholms stads utbildningsförvaltning har i ett par år stött den läsfrämjande tävlingen för elever i förskoleklass fram till år 6, kallad ”En bok i världsklass”, således med särskilda krav på vad som ska läsas: litteratur från olika delar av världen. 

Vad jag förstått har de flesta lästävlingar gällt läsning på lektionstid, men de kan med fördel vidgas och även inkluderar elevernas fritid. De svenska försöken tycks vidare ha varit ytterst lokala, beroende av eldsjälar och (därmed) oftast kortvariga. I vårt land ska allt helst göras på nationell nivå med särskilda projektmedel, så varför inte försöka med ett (mig veterligt) nytt lästävlingsgrepp?

Read for My School

Projektet för 7-12-åringar drivs i England av utbildningsföretaget Pearson och välgörenhets-organisationen Booktrust, i samarbete med det brittiska utbildningsdepartementet och har nu pågått i tre år. De skolor som anmäler sig har gratis tillgång till över 100 digitala böcker, nåbara på dator, läsplatta och andra mobila plattformar. Särskilt pojkar och läsovana lockas av att läsa digitalt. Böcker i pappersform kan givetvis också användas, om de tillhör någon av de åtta kategorier som de digitala är indelade i. De deltagande skolorna kan då ladda ned en lista med Rekommenderad läsning från ett stort antal förlag. 

Eleverna uppmuntras läsa så många böcker de hinner på två månader, men minst fyra stycken. Syftet är att eleverna också ska utforska olika slags genrer och format. De ska rekommendera boktitlar till sina vänner, men även göra egna bokval. Belöningen ska vara både personlig och för skolans räkning.

Fler än 3 600 skolor deltog 2014, med 212 000 elever som på två månader läste sammanlagt 876 000 böcker. Eleverna kan, om de vill, även vara med i en recensionstävling. Det finns dessutom regionala tävlingsklasser. Eleverna loggar in på projektets webbsida och registre-rar de böcker som de läst och får där även virtuella belöningar. Vinnarna i de bägge katego-rierna (bästa skola i landet och bästa bokrecension avseende en bok från en lista med böcker från Penguin Random House) erhåller 1 000 böcker vardera till sin skolas bibliotek. Penguin-böckerna skickas även till en skola i Afrika via Book Aid International.

De lärare som tillfrågats i enkäter menar i stort sett alla att läsningen ökat stort och 80 procent av dem att just online-läsning motiverat eleverna att läsa mer. Över hälften av de lästa böckerna lästes i digital form. 

Målet för 2015 var att alla elever skulle läsa åtta böcker. Nytt för Read for My School år 2015 var även en priskategori för de skolor som kan visa att tävlingen använts för att i vidare mening främja skolans läskultur. Här finns även regionala och nationella kontantpriser på 1 000 pund till skolan.

Den populäraste kategorin var 2013-2014 föga förvånade ”humor”, men 2013 låg t.ex. en faktabok om Titanics förlisning på första plats. De mest lästa kategorierna 2014 för de 876 000 böckerna var:

1 Humour: 27%

2 Real Life: 18%

3 Animals and The Wild: 13%

4 Adventure: 11%

5 Science Fiction and Fantasy: 11%

6 Mystery and Horror: 10%

7 Film and TV: 5%

8 Historical Fiction: 5%

Eftersom böckerna i Read for My School redan finns tillgängliga på olika plattformar alternativt på en lista över pappersböcker, kräver projektet inte heller något merarbete för de av allsköns uppgifter redan överlupna lärarna. Mer information om projektet finns på

http://www.readformyschool.co.uk

Istället tävling i läsro?

Att tävla anses förvisso fult men förekommer och uppmuntras samtidigt överallt, inte bara i barns liv. Det avgörande är ju hur och varför det tävlas. Läsforskare är förstås tveksamma, ty annars vore de inga riktiga läsforskare. Kritiska invändningar av typen att hellre betona inre motivation är dock en lyx, i en situation där eleven inte läser överhuvudtaget eller ytterst stapplande.

Även denna föreslagna typ av lässtimulering kan säkert kritiseras för att betona kvantitet före kvalitet, vara prestationsorienterad och konkurrensfixerad. Det är som sagt i grund och botten nästan allt i vårt samhälle idag, inklusive det mesta i skolan. Redan i 2-årsåldern börjar för övrigt barn konkurrera, gärna med vuxna. Viktigast är enligt min mening trots allt lästräningen, förutom insikten att det kan vara givande att läsa. All forskning tyder på man måste läsa mycket, för att bli en kompetent läsare. När det rör sig om klassens sammanlagda läsning behöver de lässvaga inte heller lika tydligt framstå som sämre. Det handlar nu mer om klassens gemensamma ansträngning efter förmåga och om gruppkänsla och inte bara om sedvanlig individualisminskolning.

Ett intressant alternativ till det snabba, och som man därmed tror ytliga, läsandet har prakti-serats i Helsingfors, berättar den finlandssvenska läsambassadören på sin blogg (10/6-15). Det snabba läsandet kommer för många elever visserligen först i tonåren.

I en årskurs 7-9 i grundskolan Norsen i Helsingfors hade man anordnat läsveckor som engagerat hela skolan i flera år. Efter ett par år av tävlande i flesta lästa sidor, kom man på idén att istället låta eleverna tävla i läsro. Lästiden var tjugo minuter dagligen och läraren antecknade hur stor av del av tiden som det var tyst och lugnt i klassrummet. Dessutom antecknade läraren hur många av eleverna som hade en bok med sig till lektionen. 

Skolans matematiklärare räknade slutligen ut klassernas poäng (antalet lugna minuter plus antalet medhavda böcker, dividerat med antalet elever i klassen) och en vinnarklass per årskurs belönades med biobiljetter. På detta sätt slapp de stressläsningen, då vissa elever läste böcker i rasande takt och rent av fuskade, bara för att kunna anteckna så många sidor som möjligt. ”De svaga läsarna fick i lugn och ro läsa i egen takt och på det viset vara lika duktiga som sina storläsande klasskompisar.”

http://www.lasambassadoren.fi/sve/aktuellt/pagang/article-83071-44112-ska-man-tavla-i-lasning-och-hur-i-sa-fall 

Recensioner för vanliga människor & Bok- & filmsnacksajt

Common Sense Media är en webbsajt som kanske främst är riktad till föräldrar, men lika användbar för lärare. I Sverige torde vi göra delvis andra prioriteringar och bedömningar, men formen är värd att ta efter. Här återfinns recensioner med detaljerade bedömningar utifrån vilken ålder boken, filmen, tv-serien, spelet, appen, etc kan tänkas lämpa sig för. Förutom ålderslämplighet bedöms ibland även berättelsens lärandepotential. 

En webbsida exklusivt för barn att ostört ha som sitt eget diskussionsforum kring ett specifikt intresse som böcker eller filmer är ju någonting helt annat än alla de allmänna kontaktsidorna eller problemsajterna kopplade till någon barnrätts- eller hjälporganisation. Föräldrar vill förståeligt nog hålla oönskade vuxna utanför dessa. Men vem ska tillse de? Rimligen Statens Medieråd! Möjligen innehåller Kamratpostens sajt Kpwebben sådana bok- och filmsamtal, men torde väl i så fall drunkna i annat såsom att där läsa artiklar, testa sig själv? Jag känner dock inte till vad som sker på den.

Någon kanske tror att bara för att jag är professor i filmvetenskap, och främst med inriktning mot barns tv-tittande, är jag anti-böcker. Jag är dock sedan 44 år tillbaka även adjunkt i svenska och alltså auktoriserad svensklärare, vilket numera även innefattar andra medier. Jag fick emellertid som nybakad lärare på gymnasiet i Falun ta hand om allt som hade med film att göra. Sådant ville man verkligen inte smutsa ned sig med… 

När jag sedan dess ofta jämfört medierna och lyft fram tv positivt, är det för att dem jag vänt mig till så entydigt betonat enbart böckers förtjänster och fnyst åt tv. I debatter polariseras det som alla vet ofta, men jag ger idag mina barnbarn fler böcker än jag ger dem filmer.

Därför också mitt avslutande udda förslag: kanske vågar några familjer, till och med utan projektmedel, pröva på en ny typ av helgmys med en timmes högläsning av en gemensamt åhörd bok för föräldrar och barn tillsammans? Som motvikt till dagens alla individualise-rande medier. Rätt vald bok blir (åtminstone efter ett tag) en succé, jag lovar! 

Du kan sedan säkert också skriva en bok om detta djärva projekt, ungefär som de som slutat shoppa ihjäl sig under en på förhand begränsad tid, eller blivit Facebook-avvänjda.

Barnens kultur 3 i P1: Är Gro Dahles & Svein Nyhus’ bilderbok SNÄLL god barnlitteratur?

I Barnens kultur i radions P1, som jag tog upp i blogginlägget 28/12, tas i avsnitt 3 (2/1-16) betitlat ”Våld, missbruk, död och depression” de norska bilderboksskaparna Gro Dahles och Svein Nyhus’ böcker upp. Avsnittet går även att ta del av på programmets webbsajt. Paret anses tillsammans ha skapat en rad poetiska, skimrande böcker om ämnen som gör så ont att det är svårt att läsa om dem. Dessa böcker sägs enligt programpresentationen på webbsidan samtidigt oroa ”vuxna så mycket att de låser in dem så inget barn ska råka hitta dem”.

De frågor som detta radioavsnitt 3 säger sig ska ställa är ”Kan kultur för barn vara hur svart som helst? Och varför ska barnboksförfattare tvinga på små barn sin egen ångest?” Således har vi i detta program som utger sig för att handla om ”barns val av kultur” tydligen att göra med kulturprodukter för barn (?) som antingen göms för dem, eller så tvingas på dem? Jag måste undersöka saken, utan att för den skull direkt tvinga något barn. Dock sätta boken i händerna på en som inte bett om det…

Jag gav efter viss tvekan nu i julklapp min 7-åriga dotterdotter de norska författarnas bilder-bok Snäll (2008). Det är en bok som enligt förlaget Daidalos ”vänder sig till barn från ca 5 år, till föräldrar och alla vuxna som har med barn att göra. Snäll fick det norska förläggar-priset, Brageprisen, 2002 för bästa barnbok”. 

Förlaget skriver vidare på sin webbsida:

”Lussi är så snäll, så snäll. Så snäll att hon en dag försvinner. Och inte bara lite utan helt och fulltständigt. Hon försvinner in i väggen. Där sitter hon utan att någon upptäcker henne. Inte mamma, inte pappa, inte läraren och heller inte de andra barnen. Inte ens den store vaktmäs-taren kan hitta henne. Och inte kan hon ropa heller, för rösten har blivit så tunn, som en viskning. Men det finns också en annan Lussi. En Lussi som är stark, bestämd och rasande. En Lussi som kan bryta sig ut ur väggen.

Snäll är en bok av konstnärsparet Gro Dahle och Svein Nyhus. det är en munter, poetisk och bråkig bok som yngre barn lätt kan förstå och leva sig in i, medan större barn och vuxna också ser undertexten. Författaren Gro Dahle leker med ord och rytmer, tecknaren Svein Nyhus illustrerar vilt och starkt. Uttryckskraften är stor – och originell.”

http://www.daidalos.se/sok?11_bookView=1&11_subject=411

Typisk barnbok för vuxna

Snäll är enligt min mening en av de snällare och ljusare i författarnas produktion. När jag tre dagar efter jul åter hälsade på barn och barnbarn, sa 7-åringen genast jag kom in i hallen ”Vad var det för konstig bok jag fick? Hur kunde hon komma in i klockan?” Enligt barn-boksforskaren och recensenten Lena Kåreland (Svenska Dagbladet 9/3-09) rör detta sig om ”en dynamisk och utmanande bilderbok. Det är en feministisk skildring i ord och bild om alla snälla flickor som i sin iver att vara till lags slår knut på sig själva och till sist går in i väggen. Bokens titel ’Snäll’ är ironisk och kan uppfattas som en drift med schablonbilderna av alla mönsterbarn, läs flickor, i äldre barnlitteratur. Där gör flickorna vad de blir tillsagda och präntar i skolboken utan minsta kludd.”

Kåreland tillägger: ”’Snäll’ utvecklar sig till en berättelse om befrielse och uppror. Den änglalika Lussi blir en symbol för de flickor, vars röster aldrig gjort sig hörda. Efter det att hon för en tid har gått in i tystnad och gjort sig osynlig, häver hon upp sin stämma och slungar ut ett vrål av protest och ilska. Lussi drar med sig en rad andra flickor och kvinnor, till och med gammelfarmor, som tillsammans med henne nu tar sig det utrymme de tidigare aldrig haft.

Den avslutande bilden på Lussi visar en flicka med håret på ända, nedvikt krage och en välfylld portion med korv och potatis framför sig. Nu ska hon ta för sig med en aptit som inte bara gäller maten på tallriken utan hela livet. 

’Snäll’ är en bilderbok som använder sig av ett rikt symbolspråk. Lägg märke till den stora fågelburen, alla klockor och skolans skriv- och räkneböcker med sina linjer och rutor som Nyhus låter bilda bakgrund till vissa bilder. De stiliserade bilderna och den uttrycksfulla texten, poetiskt komprimerad och rik på upprepningar, är väl samstämda. Vuxenvärlden ses konsekvent ur barnets perspektiv. Maktpersoner som föräldrar, lärare, skolchef och brand-män är groteskt stora med lätt förvridna kroppar som knappast får plats i helfigur på bild-uppslagen.

Detta är en bok som förenar konstnärlig kvalitet med ett tydligt budskap. Den riktar sig lika mycket till vuxna som till yngre” (Kåreland 9/3-09).

Kåreland preciserar inte vad ”yngre” än vuxna kan röra sig om för åldrar, men kanske ton-åringar? Jag försöker dock förklara detta med feminism, konstnärlighet, dynamik, stilisering, ironi, äldre barnlitteraturs flicksyn och budskap för barnbarnet, men hon vill ändå veta hur flickan så plötsligt kunde förvandlas från snäll till arg. Och blev hon inte lite väl arg? Varför var mormor’n också tyst? Varför hade hon en sån där lärare? Själv älskar hon sin fröken, som är så snäll…

Smakprov citerar bland annat dessa recensionsomdömen:

- En urstark tjej i en urstark bok - opassande intensiv och annorlunda och humoristisk... Nu kommer äntligen fullträffen "Snill" ut på svenska./Ulla Rhedin i DN

- Sedelärande historia om vikten av att våga ta plats. En av årets vackraste bilderböcker för alla små och stora som varit för snälla i sina liv. /Lotta Olsson i DN

- Lilla rena, rara, duktiga, glänsande Lussi i bilderboken Snäll, blir till slut så utslätad att hon försvinner ? precis som Ninni i Osynliga barnet. Bilderna förstärker händelseförloppet med förvrängda proportioner och våldsam gestik. Till slut är läsaren lika skrikfärdig som Lussi. /Cay Corneliuson listar 2008 års bästa barnböcker i SvD

- Alltför sällan, men ibland kommer det bilderböcker som med sina konstnärliga kvaliteter och sitt existensiella djup framkalla läsar-andnöd. Det norska författarparet Gro Dahle och Svein Nyhus berättelse om den rena, snälla och väluppfostrade rosettprydda lilla flickan Lussi är just ett sådant konstverk. /Stina Zethreaus listar 2008 års bästa barnböcker i DN

http://www.smakprov.se/bok/snäll/gro-dahle/isbn/9789171732774

Sedelärande budskap för och enligt vem?

Hur kan denna bok prisas som ”bästa barnbok?”. Lennart Hellsing, en av våra mer lovpri-sade barn­boks­för­fattare, angav tidigt (1963:142) tre ting som man bör fordra av den goda barnboken: 1) att den intresserar barn; 2) har tillräckliga estetiska kvalifikationer; 3) att den, om den berör etiska frå­gor, har en acceptabel moral. 

      

Hellsings kriterier som än idag ständigt upprepas utan att ifrågasättas kan tyckas rimliga, men väcker åtminstone hos mig några frågor: Att boken intresserar barn måste rimligen betyda ”många barn”? Ungefär hur många barn ska vara intresserade av en bok, för att den ska få kallas en god barnbok? Vem får bedöma dess estetiska kvaliteter? Och vem bedömer vad som är en acceptabel moral?. De bägge sistnämnda frågorna är så ”självklara”, att de inte ens behöver besvaras. Recensionsomdömen skrivs ju inte av barn eller ur något barn-perspektiv.

Hellsing, Lennart: Tankar om barnlitteraturen, Stockholm: Rabén & Sjögren 1963

Vad jag förstått av informella kommentarer och utifrån privata anekdoter är ytterst få barn intresserade av denna bilderbok. Ska ”barnlitteratur” verkligen främst vara ett vuxet krets-lopp och en vuxen födkrok? 

Omöjligt genomföra responsfokuserad studie?

I del 3 av Barnens kultur, som går ta del av på programmets webbsida, tillfrågas Rädda Barnens psykolog Jannes Grundin om huruvida det är så lyckat att barn utsätts för så mycket hemskheter. Han anser att det är bra med dessa böcker, ty det hemska blir normaliserande: barn förstår att man inte är ensam om sin upplevelse. Jag vill då invända att detta med kulturprodukter som terapi kan väl bara gälla dem som själva upplevt det hemska ifråga? Varför ska de 90 procent som inte gjort det skrämmas upp?

Serietecknaren Nina Hemmingsson berättar om hur hon blev rädd p g a en bok om en hemsk skilsmässa som hon fick av sin mamma som just skilt sig. Hon kände inte alls igen sig och fick fruktansvärd ångest, såg ingen koppling till sitt eget liv. Psykologen Grundin säger att man ju inte ska pracka på barn dessa böcker, utan vänta på om barnet tycks undra. Fast det är ju alltid vuxna som – som jag nu – sätter boken i händerna på barnen. Jag tror att jag ska befria min dotterdotter från den, efter att vi talat lite mer kring berättelsen.

Jag skulle också önska, men tvekar av etiska skäl, att någon forskare undersökte 3-8-åriga barns upplevelse av de nya ”barnböckerna för vuxna”. Vet inte om det vore försvarbart att utsätta barn för det som till och med oroar vuxna för egen del. Jag får nöja mig med att citera en man som kallar sig John, med antikvarisk bokhandel (31/12-08):

”Snäll är en typisk barnbok för vuxna. Den perfekta barnboken – för vuxna. Den är snygg på ett vuxet sätt, den har ett vuxet budskap, berättat på ett vuxet vis. Det är inte en dålig bok, men det är just den sortens bok som föräldrarna gillar mer än barnen. Det är som med Anna Höglund. Be Sifo att undersöka hur många föräldrar kontra barn som har böckerna Mina och Kåge på sina respektive topplistor. Föräldrarna älskar Mina och Kåge men barnen är glada om de slipper läsa om det problematiska förhållandet. De vuxna speglar sig i barnen och tänker att om jag var liten skulle jag vilja läsa det här. Fel. Du tror att du skulle vilja det, men det är den vuxnes preferenser som talar då. Om barnet får välja mellan Anna Höglund och till exempel Rune Andréasson så väljer barnet nästan alltid den sistnämnde. Så är det bara.

Men jag kommer med Mina och Kåge ibland, för jag tycker om dem. Du får tre val på godnattbok, säger jag till barnet. Mina och Kåge, Mina går sin väg eller Mina och Kåge drar västerut.

Så jag retar mig lite på superlativerna över Snäll. Det är en bra bok, men det är inte en bra barnbok."

https://johnsantikvariat.wordpress.com/2008/12/31/snall-barnbok-for-vuxna/

Snäll ger sig underförstått ur för att vara, eller onödiggöra, terapi för de tysta i målgruppen förskolebarn, men för dem är boken obegriplig ty alldeles för abstrakt. Mottagaren lär behöva vara över 10 år för att ens börja förstå dess ”budskap”, men i den åldern tycker man å andra sidan att bilderböcker är ”barnsliga”. Bilderboken innehåller en vuxen problemställning framställd ur ett vuxet perspektiv med ett förvuxet barn som lydigt illustrationsmaterial. Boken tycks vilja introducera den ”vuxne inom barnet”. Men vad kan barn göra med denna metafor?

Detta är inte ens förment allålderslitteratur, utan vuxenlitteratur kamouflerad till barnbok och absolut inte god barnlitteratur. Varför måste barn användas som alibi för all utgivning av bilderböcker? Placera mer ärligt denna typ av konst på vuxenavdelningen!

Lurad av Kanal 5:s tablå...

Hej, bloggföljare!

Jag lurade er i förra inlägget, eftersom jag själv lurats av tv.nu:s tablå...

Dagens Kalle & Chokladfabriken är ju inte alls, som det står i tablån, originalversionen från 1971... Utan Tim Burtons från 2005. 

Missa inte Kalle och chokladfabriken idag kl.15.45 på Kanal 5! Bättre än Tim Burtons filmversion!

Inled det nya barnkulturåret idag (1/1-16) med en intressant film! Se Kalle & choklad-fabriken/Willy Wonka & the Chocolate Factory i regi av Mel Stuart (1971). Den är definitivt bättre än Tim Burtons version Charlie and the Chocolate Factory från 2005, som återgått till bokens ursprungliga titel. 

Filmen från 1971 fick även författaren Roald Dahl att inse rasismen i de två första utgåvorna av bokförlagan Charlie and the Chocolate Factory (1964 i USA, 1967 i Storbritannien), som alltså ligger till grund för filmen. Filmen som Dahl själv står som manusförfattare till, men vars manus egentligen skrevs av David Seltzer, har redan i titeln ett belägg för detta, då bokens ”Charlie” bytts ut mot fabriksägare Wonkas namn. ”Charlie” var nämligen i början av 70-talet en bland svarta vanlig slangbenämning på Den Vite Mannen och här särskilt olämpligt, då denne i böckerna framstod som slavägare. 

Efter medborgarrättsrörelsens kamp, särskilt 1964-1968, för att den svarta befolkningen i USA skulle få samma rättigheter som vita, var det inte längre möjligt att framställa bokens fabriksarbetare, "Oompa Loompierna”, som pygméer importerade från Afrika i packlådor. I filmen är de nu inte svarta utan fantasifigurer med orangefärgad hud och grönt hår. Frånsett de fruktansvärda illustrationerna i de tidiga bokversionerna, var även behandlingen av de kortväxta svarta arbetarna i ord nedsättande. De får ingen lön för sitt arbete, utan bara husrum och sin favoritmat, kakaobönor så mycket som de vill, och tillåts inte lämna fabriken. De låter sig experimenteras med ungefär som laboratorieråttor. Det skriker ju slavarbete om det hela, men ingen hade till en början reagerat. 

I den nya bokversionen av 1973 var det mesta av rasismen bortrensad och pygméerna utbytta mot ett slags lilleputtar. De kommer inte längre från Afrika, utan från det helfiktiva landet Loompaland. Experimenterandet har också upphört. Den rasistiska och koloniala strukturen finns dock kvar under ytan. En vit europé åker till djungeln och hämtar hem en människoras som skiljer sig från hans egen och gärna blir hans lyckliga slavar.

Filmen från 1971 har en starkare moral än boken, handlar om karaktärens utveckling och mognad, det vill säga sådant som böcker annars brukar prisas för.

Lyssna också gärna på Ernst-Hugo Järegårds uppläsning av boken i tio avsnitt (från 1983) på svt:s Öppet arkiv, det första på

http://www.oppetarkiv.se/video/1556995/kalle-och-chokladfabriken-avsnitt-1-av-10 

Kalle och chokladfabriken: Avsnitt 1 av 10

Varför inte lyssna och se tillsammans med barn?