Om Tomtens existens ifrågasätts i årets julkalender, riskerar då också Guds existens att betvivlas? Är det i så fall illa? (REPRIS från 2019)

 

I sedvanlig ordning väcker också årets julkalender debatt. En handfull människor, även kallade ”folkstorm”, är ”chockade”. I år är det inte på grund av alltför mycket kristen tro, som när det resulterade i att namnet adventskalender 1971 byttes ut mot mindre sakral julkalender. 

Det är inte heller på grund av kritik mot påstådd hednatro, som beträffande Trolltider, eller alltför lite kristen mytologi och för mycket grekisk i Stjärnhuset, eller för att Jesu födelse i krubban i ett häststall i Broster Broster framställs som en landsbygds-förlossning i en bilverkstad (förutom miljöpropaganda!). Inte heller på grund av överdrivet våld. Julkalendern Marias Barn (1987), ansågs vara alltför brutal, när en uppläsning av julevangeliet illustrerades med hjälp av tecknade stillbilder av blodfläckar från krossade bebishuvuden på stenväggar. Hur Herodes lät döda alla pojkar under två år i Betlehem (fast Maria hann fly med Jesusbarnet) hade då inte censurerats. Idag skulle det med all säkerhet aldrig ha passerat. 

Ej heller av genusskäl (alltför få tjejer; alldeles för virrig kvinnlig professor), ”rasism” i och med få svarta aktörer, eller helt enkelt för att en bokförlaga, vars berättelse ska utspela sig på en ö i Mälaren för 4 000 år sedan, innehåller ordet ”rödskinn”. Fakta som att det förment rasistiska ordet inte alls syftar på ”hudfärg”, utan på kroppsmålning, kan man ju inte ta hänsyn till, när nu tillfälle ges att ropa ”rasism!”. 

Nej, i år är det därför att barnen i Panik i tomteverkstan uttrycker tvivel om Tomtens existens, så att denna framemot julafton åter ska kunna ”bevisas”… Fast det förut-sätter förstås att man inte dömer ut serien redan efter första avsnittet och hotar med att ens barn inte ska få se fortsättningen innehållande ”bekräftelsen”. Svt:s nyhetssajt, en part i målet med både behov av klickbeten och PR för den egna serien, kunde redan första dagen, under rubriken ”Föräldrarnas kritik mot SVT:s julkalender: Tomten finns – det får aldrig ifrågasättas”, utbasunera att tv-serien hemskt gärna får ifråga-sättas: 

”I år skriver flera på SVT:s Facebooksida att kalendern porträtterar tomten på ett sätt som kan leda till att barnen börjar ställa obekväma frågor till sina föräldrar, och i värsta fall: Helt sluta tro på tomtens existens. ”Våra barn tror på tomten och nu sitter vi här och blir oroliga över om frågor kommer ställas kring detta”, skriver en användare. ”Att i första avsnittet säga att tomten inte finns och att det är vuxna som klär ut sig blev för mycket för oss”, skriver en annan användare. ”Vi blev chockade! Vet inte om barnen kommer få fortsätta se denna faktiskt”, menar en tredje.” (svt-sajten 1/12-19).

https://www.svt.se/nyheter/inrikes/foraldrarnas-kritik-mot-svt-s-julkalender-tomten-finns-det-far-aldrig-ifragasattas

Observera ordvalet ”flera”, som tycks vara detsamma som 3 av de 456 initiala kommentarer på Facebooksidan som jag läst. Resten talar antingen emot dessa kritiska röster, eller om helt andra ting.

”Svt-nyheten” re-cyclar även en text, första gången publicerad på samma sajt två år tidigare (5/12-16), om ”Christopher Boyle, professor i psykologi” som förment genomfört ”en studie publicerad i respekterade The Lancet Psychiatry”, i vilken han menar att föräldrar inför sina barn inte ska upprätthålla myter som att tomten finns på riktigt:

Alla barn kommer så småningom att få reda på att man har ljugit för dem under flera års tid, och det här kan få dem att undra vilka andra saker de fått veta som också har varit lögner”, menar professor Boyle. 

”Om jultomten inte finns, finns det féer? Finns magi? Finns gud? Om föräldrarna är kapabla att ljuga om något så pass speciellt och magiskt, går de verkligen att lita på som beskyddare av visdom och sanning? Det moraliska med att få barn att tro på den typen av myter måste ifrågasättas”, skriver också experterna i rapporten (svt-sajten 1/12-19).

Finns Gud? Hur förklara att vuxna tror på osynliga varelser?

Så ljuger föräldrarna också om Guds existens? Eller står de i det fallet på säkrare grund än beträffande Tomten? Ska barn lita på en far som offrade sin son att dö på korset? Hur förklarar och försvarar (?) kristna egentligen för sina barn krucifix med en uppspikad, blödande Jesus? Slår verkligen något videospel bilden av korsfästelsen vad våldsskildring och våldshandlingar anbelangar? 

Det vore intressant att få veta mer om hur troende föräldrar för förskolebarn förklarar skillnaden mellan fiktiva karaktärer, livs levande människor, historiska figurer, legendariska undergörare löst baserade på S:t Nicholas/Jultomten (en kristen biskop på 300-talet) respektive legendariska karaktärer såsom Jesus, eventuellt byggd på någon faktisk historisk gestalt. 

När vuxna hävdar att det bara är på låtsas detta med superhjältar som har osynlig-hetsmantlar, hur förklarar de då att de själva tror på den faktiska existensen av osynliga varelser med superkrafter – och att barnet också bör tro på just denna variant? Hur kan vuxna kommunicera med mystiska varelser genom att mumla vissa fraser? Eller tro på Skapelseberättelsen?

Så varför ska man hellre läsa Bibeln än superhjälteserietidningar som dem om Stålmannen? Ta till exempel Skapelseberättelsen i Första Mosebok. Där påstås det tokigheter som att Gud den första dagen bara genom att ”säga” (oklart till vem, när ännu ingen levande varelse fanns) ”’Varde ljus’; och det vart ljus” och först på fjärde dagen skapade solen?! Dagen innan skapade hen dock växterna! Gud hade tydligen ej hört talas om fotosyntesen. Sedan tillverkades Adam ur lera, medan andra varelser och växter tydligen redan kunnat skapas genom att denna Gud helt sonika uttalat deras benämningar. Slutligen skapas visst Eva ur Adams bröstben, vilket – om man nu litar på DNA – rimligen gör även Eva till man…

Hur har religiösa det egentligen med kritiskt tänkande? Och är inte en tro på Tomten fråga om en svår konkurrent till Gud, som visserligen (be)visar att ingendera precis står för jämlikhet – med tanke på hur orättvist julklapparna fördelas mellan barn ur olika samhällsklasser?

Bara en sedvanlig ”medicinsk” skämtartikel inför julen…

Men för att återgå till årets ”tomtedebatt” och det önskade, alternativt skadliga, i föräldrars lögner. För mer om vådan av att ljuga för barn, gavs på söndagens svt-sida en länk till denna tidigare artikel: 

Experter uppmanar: Sluta ljuga om jultomten – ni skadar relationen med era barn

https://www.svt.se/nyheter/utrikes/experter-uppmanar-sluta-ljuga-om-jultomten-ni-skadar-relationen-med-era-barn   [3/12-19]

Där skriver alltså ovan nämnde Christoper Boyle, som inte är någon professor men väl lektor, och forskaren i mental hälsa Dr Kathy McKay om resultaten från vad som beskrivs som en forskningsrapport, A Wonderful Lie. De sägs mena att…

…föräldrar som berättar att jultomten existerar riskerar att skada relationen med sina egna barn, och kan långsiktigt underminera barnets vilja att tro på det föräldrarna säger i andra sammanhang.

”Alla barn kommer så småningom att få reda på att man har ljugit för dem under flera års tid, och det här kan få dem att undra vilka andra saker de fått veta som också har varit lögner”, menar professor Boyle, vid Exeters universitet (a a).

Det är bara det att det inte finns någon forskning gjord i ämnet, alltså heller ingen "rapport"... I sina decembernummer har läkartidskrifter inte sällan en undermålig "humaniorastudie" – kanske för att antyda hur underlägsen humanistisk forskning är. Det är det som A Wonderful Lie ska föreställa eller skämta med.

Ingen källkritik i dagens journalistutbildning?

Får man inte lära sig källkritik och kritiskt tänkande i dagens journalistutbildning? Eller åtminstone stimulera tänkandet? Eller tror man kanske att det källkritiska jobbet redan är gjort, när man nuförtiden – över hela världen – mest får sina ”nyheter” från en stor brittisk tidning eller amerikansk tidskrift?

The Lancet Psychiatry må vara respekterad, men uppenbarligen blandar man här samman den med den mycket ansedda allmänmedicinska tidskriften The Lancet, på topp 3 vad gäller ”impact factor”. Vet man att psychiatry betyder psykiatri och att detta ord står för det ”område inom medicinen som behandlar psykiska störningar och psykisk ohälsa” borde man kanske undra vad en utvecklingspsykolog som Boyle och en samhällsvetare som Dr. McKay gör i en psykiatritidskrift? "Doktor" behöver ju inte betyda att man är läkare, utan är en titel som den ges som avlagt doktorsexamen i något ämne. McKay är samhällsvetare.

Svenskarna är visserligen inte ensamma i sin villfarelse, utan tjogvis med skribenter världen över har upprepat artikeln – förmodligen enbart utifrån en pressrelease från tidskriften. Ty ingen tycks ha läst själva ursprungstexten eller så inte förstått den. Artikel är inte alls någon ”rapport” eller ”forskningsstudie” utan helt enkelt en essä av de bägge lustigkurrarna. Om man läste artikeln innan man skrev om den, skulle man åtminstone se att den inte innehåller någon undersökning, ej heller är någon forskningsöversikt av andras studier, inte ens har någon riktig referenslista till något av relevans. Inga rön, inga undersökta barn eller föräldrar, ingen forskning överhuvudtaget ligger bakom ”experternas” påstående. 

Forskarnas enda empiri utgörs av dem själva: ”speaking as former children, both authors remember the abject disappointment when they found out that this Christmas magic was in fact human based.” Och Boyle ”remembers being in a primary school assembly and hearing an older boy utter the unforgettable words ’it’s your parents’”. ”Expertrekommendationen” är helt enkelt personliga åsikter eller mest troligt bara skämt från de bägge forskarnas sida. Kanske kunde även essäns rubrik ”A Wonderful Lie” ha fått några hjärnceller att arbeta? Artikeln finns i dess helhet på

https://www.researchgate.net/publication/310789588_A_wonderful_lie [3/12-19]

Ifrågasätt alltså alla experter och notiser om vuxna ”experter”!

Vet man heller inte att läkartidskrifter vid årets slut brukar ha en, för att säga det milt, lättviktig eller nonsensartad artikel, är man kanske inte så uppmärksam. Varen härmed varnade! Tro inte på julnummers texter som verkar korkade, bara för att någon med fin titel skrivit dem!

Ty vad blir annars konsekvenserna? Jo, som här att mängder av människor (läs: män) ondgjort sig över att idioter till forskare ska få anslag. Se här bara fem exempel på kommentarer från den australiensiska versionen av The Daily Telegraph, där Kathy McKay intervjuades:

– It’s amazing just how stupid these supposedly intelligent academics really are.

– Is it possible that this ridiculous academic article was written because the good Dr needed something controversial to keep a Uni tenure. 

– God spare us from the academics, what's wrong with these people.

– Two like minded academics sit in a room, agree with each other, write an article and therefore it becomes fact. Just another attempt at socialists trying to break Christian families down. 'There is no God. There is no Santa Claus'. 

– Who pays these people to come up with this stuff? Research? It's her opinion that she has no right to force on other people! How dare she.

http://www.dailytelegraph.com.au/news/nsw/academic-grinches-brand-santa-a-lie-that-hurts-children/news-story/fa5a46ab7e17a7c414b98b7918270230  (24/11-16)

Jag är ingen expert i ämnet psykiatri eller hjärnor, så ta mig på orden när jag hävdar ”lita i juletider aldrig på doktorer om temat är julpåverkan på barn!”. Inte resten av året heller, ifall ämnet är ”medier och barn”…

Vådan av att göra ”familjeprogram” av barnprogram

Men för att återgå till årets ”tomtedebatt”. Advents-/julkalendern som ursprungligen var ett barnprogram har numera blivit ”familjeprogram”, i takt med att föräldrar blivit alltmer barnlika. Julkalendrar satsas det därför extra mycket produktionsmedel och tidnings-utrymme på. De förväntas vara särskilt högkvalitativa, eftersom de även ska tilltala föräldrar och inte minst övervakas av (andra) vuxna. Tänk om regelrätta barnprogram finge lika hög budget och tidningars recensenter även bedömde dem!

Årets kritik och bedömning av kvalitén är väl den vanliga. Okej för barn, men sisådär för vuxna. Tidningarnas kritiker måste förstås låtsas vara särskilt insatta i sin ”person-liga professionella bedömning” (är denna beskrivning inte en självmotsägelse?). Fast det går helt enkelt inte att göra en serie som både 4-7-åringar och vuxna tycker är toppen, så länge som vuxna inte kan stiga ut ur sig själva och bedöma programmen utifrån den primära målgruppens perspektiv och erfarenhetsnivå.

Några axplock ur de stora tidningarnas recensioner:

”…inte riktigt lyckas vara speciellt mysig, eller få till någon vidare julstämning…inte speciellt rolig” (Karolina Fjellborg, Aftonbladet 28/11-19).

”Det är som att duon velat slänga ihop en jul-tv-pyttipanna, men använt så mycket ingredienser att en del bränns, något blir genomstek, annat inte ens varmt och till råga på allt har man glömt att krydda. [..] ett bevis på att snö, tomtar och sagokänsla inte är allt – resten av materialet måste också hålla och åtminstone försöka vara lite spännande” (Mattias Bergqvist, Expressen 1/12-19).

”Familjen Wahlgren, prutthumor och tomtar överallt – frågan är om inte julkalendern ’Panik i tomteverkstan’ slår någon form av sockerchocksrekord, skriver DN:s Catia Hultquist” (Dagens Nyheter 30/11-19).

”Upphovsmakarnas plan är att ösa på med fart och fläkt och dråpliga situationer, allt inbäddat i ett överdåd av julrekvisita. Tyvärr går det inte särskilt bra med vare sig skojighet, tempo eller julmys, åtminstone inte i de sju inledande avsnitt som jag har sett” (Johanna Hagström, Göteborgs-Posten 1/12-19).

Den sistnämnda lyckas i vart fall förstå att de unga tittarnas upplevelse också kan vara viktiga, även om hon givetvis inte ger avkall på sitt vuxna tolkningsföreträde:

”Barnen som jag såg avsnitten med gillade också tomteverkstadens arbetsledare, en manshög snögubbe med spretiga kvistarmar och Leif Andrées röst. Personligen tycker jag att snögubben är ocharmig och klumpigt gjord och ett typexempel på julkalen-derns problem: Det känns billigt (Johanna Hagström, Göteborgs-Posten 1/12-19).

Lita hellre mer på barnexperter!

Aftonbladet har lyckligtvis också en barpanel, som fått se de tre första avsnitten av Panik i tomteverkstan:

”Och det luktar succé.

– Jag tycker den var väldigt bra. Det var bra spänning, säger Lio Novalli, 7. […]

Lio Novalli, 7, Ida Hagberg, 10, Liv Hagberg, 8, Lydia Lindberg, 6 och Tim Lindberg, 4, har fått smygtitta på de tre första avsnitten.

Under det första avsnittet hörs inte ett knyst från de stenhårda kritikerna. Samtliga sitter som klistrade med ögon stora som tomtegrötstallrikar.

När eftertexterna börjar rulla brister Lio Novalli ut i en spontan applåd.

– Jag tycker den var väldigt bra. Det var bra spänning, säger han när det blir dags att utvärdera.

I öppningsscenen i det första avsnittet väcks tomtefar, spelad av Per Andersson, 43, på samma sätt som Kalle Anka i julaftonsklassikern ”Musses husvagn”.

En scen som gick hem hos syskonen Lindberg.

– Jag tyckte det var jättekul när tomten ramlade ur sängen i början, säger Lydia Lindberg.

Lillebror Tim Lindberg kan inte göra annat än att instämma.

Det bjuds dock inte bara på skratt.

– Jag tycker det var lite läskigt när de berättade den där sagan, säger Lydia Lindberg och syftar på när tomtemor […] Det enda som vår expertpanel egentligen har att anmärka på är den animerade snögubben som är med i årets julkalender.

– Händerna kunde ha varit lite bättre. För de var liksom så här... Stela, säger Lio Novalli.

Han ändrar sig dock efter ett tag och menar att det är snögubbens dialekt som det är fel på.

Även Ida Hagberg är kritisk mot animeringen och anser att ljud och bild inte riktigt hängde ihop.

– Man hörde att de hade lagt in ljudet.

På frågan om de kommer kolla på resterande 21 avsnitt blir svaret dock ett rungande ”ja” från samtliga.

– Absolut, säger Liv Hagberg och nickar” (nedskrivet av Cornelis Rikken, Aftonbladet 1/12/19)

Alla barnen utom Lio ger serien omdömet 4 (av fem möjliga) PLUS. Helfrälste 7-årige Lio ger dock hela 5 + 5 PLUS. Se där ena riktiga experter!

PS 

I dessa klimatkristider kan Trolltider, julkalender 1979 och 1985 (samt 23 december 1994–20 januari 1995) lysa upp december månad. I den är det underjordiska lilleputtväsen som upplever människorna som skrämmande och överdimensionerade jättevarelser. Människoskapade vidunder som Ormen Tåge och flygande ”jättefåglar” tros vara monster som slukar folk och blixtsnabbt far fram med dem i sin mage. Vad säger att småtrollen inte har rätt åtminstone i det sistnämnda fallet?

Trollens cykliska tidsuppfattning ställs mot människans framtidsinriktade raka linje kallad ”framåtskridande”. Småtrollens ansträngningar att leva i samklang med naturen och deras småskaliga anspråkslöshet blir till ett positivt motexempel. Indirekt blir deras livsföring i direkt samspel med naturkrafterna en attraktiv kontrastbild till, och kritik av, myten om ett linjärt framåtskridande som vi idag 40 år senare äntligen fått upp ögonen för. 

Eller har vi verkligen det, när väljarnas tydligen viktigaste frågor hösten 2019 fortfarande är sjukvården, integrationen & migrationen och lag & ordning, enligt Novus senaste mätning? Om vi inte ens har en beboelig planet, vad slags sjukvård torde då behövas?                                          

DS