6-10-åringars syn på tre Alfons Åberg-böcker – ställda mot konstvetarens avhandling om samma ”bildfinesser”

 

Hur lyckad är bilderbo­ken X? Vad är det som gör boken Y bra – eller dålig? Dessa frågor ställs konstigt nog ald­rig till barn, utan bara till vuxna, trots att det sägs röra sig om barn­böcker. 

Istället för att barn får komma till tals och värdera, tillåts vuxna producenter såväl som recen­senter, debattörer och forskare beskriva och bestäm­ma verkets innehåll, dess konstnär­liga kvaliteter och estetiska värde. Men är det relevant, ifall barnen inte upptäcker dem eller håller med? Uttalar man sig då verk­ligen om en barn­bok? Låt mig här ta ett typexem­pel: dok­torsav­hand­lingen i konstvetenskap av Annika Gunnarsson, syn­ligt/osyn­ligt – receptionen av det visuella i bilderböckerna om Alfons Åberg(2012). Fanns det verkligen bara en enda recep­tion att studera, nämligen recensenternas? Höll de avsedda barnmottagarna med dessa vuxna? Upptäcker även barn det ”osynliga”? Eller räknas kanske inte de yngstas värdering?

Gunnarsson är inte ett dugg sämre än någon annan barnboksforskare utan skiljer sig snarast positivt från andra bilderboks­for­s­kare genom att för en gångs skull lägga störst vikt vid bilderna, som även barn håller sig till när de inte helt grep­par det verbala. Konstvetaren lyfter fram komplexi­te­ten och uttrycks­po­ten­tialen i Gunilla Berg­ströms Alfons­-svit och lyckas onekligen sätta fingret på en mängd finesser i kompositio­­­­nernas hel­hets­­verkan. Avhandling­­en riskerar dock att slå fast inne­börder och kvaliteter hos böckerna, som tycks gå barnen helt förbi, men ändå bli till ett slags måttstockar. Man påminns knappt, de dryga 300 sidorna till trots, om att det faktiskt rör sig om böcker ska­pa­de för för­skolebarn. 

Avhandlingsförfattaren betonar förvisso bildernas mångfald av tolkningsmöjlig­heter, men just barns tolk­ningsperspektiv lyser med sin frånvaro. I vad mån torde 4-5-6-år­ingar kunna bear­­­be­ta den visuella information som uppenbarligen finns i bil­derna? För­står de t.ex. att de fot­bollsspelan­des ”gammelmansansikten” med ”in­ter­­nat­skole­attri­but” (i boken om Milla) ”leker skämt­samt med idén om och bilden av den man­liga schablonens ytter­lighet” (a a: 109)? Och därtill tydligen är fråga om exakt samma karaktärer som de mobbande pojkarna i toalett­scenen i samma bok? Nej, visar det sig... 

       

Förlaget Rabén & Sjögren anger ”läsålder 3-6 år” i sin presentation av de tre böcker som här ska tas som utgångspunkt: Alfons och Milla (1985), Där går TJUV-Alfons!(1991) och Näpp! sa Alfons Åberg (1994). De 100 barn som för mina högläsande lärarstudenter (i maj 2013 och maj 2014) uppmuntrats kommentera bilderböcker­na under själva läsningen är mes­ta­­dels något äldre än så och där­med mer erfarna ­läsare/hörskådare. Å andra sidan har dessa 6-10-åringar inte tagit del av böcker­na uppre­pade gång­er, vilket ju är förskolebarns gängse sätt att möta sina böcker. (En­dast 20 av dem säger sig tidigare ha läst/lyssnat till någon av dessa tre böcker.) Det är möj­ligt, eller rent av troligt, att dessa barn vid upprepad bekantskap skulle upptäcka fler av fines­ser­na. Jag utgår här dock helt sonika från att högre ålder tar ut kortare bekantskap. (Bar­nens reaktioner har spelats in med hjälp av de lärarstuderandes mobiler och sedan transkriberats.)

   

    

Vad säger barnen?

I stort sett alla dessa barn tycker att Alfons och hans pappa är fula, mest p.g.a. deras obe­­fintliga hår och alltid samma tråkiga bruna kläder: ”Dom har ingen färg på ögonen och dom är bruna, det är en tråkig färg”. Inte bara far (som snarare ”ser ut som en farfar”) och son utan även and­ra figurer är enligt barnen gamla och ”gam­maldags”, fast ”det gör inget”. Exempelvis de fot­bolls­­spe­lan­de pojkarna i Milla ”ser ut som gam­la gubbar. Kanske är dom pap­por som spelar fot­boll?” eller (med tanke på plås­t­ret) ”boxas”, gissar vissa av barnen. Hur är det då med gestaltningarna i övrigt?

       

Inser för­skole­barn vad Gunilla Bergström vill säga med den, enligt Annika Gunnars­son, viktiga berättande funktion som avsaknaden av färg på vissa karak­tärer eller hela uppslag sägs ha (a a:126)? Exempelvis figurer tecknade endast med konturer? Ytterst sällan, vill jag hävda. Ingen enda av 6-10-åringarna reagerar positivt på detta visuella påfund. Några få av de äldsta, framför allt tjejer, menar att det signalerar att t.ex. de ofärglagda perso­nerna kanske inte är så betydelse­fulla. Att flick­or­na under de sju figurerna med ”gammelmansansik­tena” är svartvita tror några tredjeklassare är ”för att visa att Alfons tycker att flickor är tråkiga”. Några 7-år­ing­ar menar att flickorna är hel­vita ”för att dom är rädda för gubbarna som spelar fotboll”. Man sägs ju onekligen bli kritvit i ansiktet av rädsla och kanske har de hört det uttrycket.

       

Flera av de förbryllade eleverna fokuserar illustratörens – eller snarare ”illustratörernas” – arbetssitua­tion, med oförmåga eller slarv som arbetsresultat. Två 8-9-åriga pojkar säger angå­en­de ett av uppsla­gen: ”Dom har glömt att måla klart”, vilket kommenteras av en annan pojke som inte gillar böck­erna och ser detta som en bekräftelse: ”Titta! Jag sa ju att det suger. Dom kan inte måla.” En 7-åring: ”Alltså, varför är tallrikarna genomskinliga [i Näpp!]? Dom måste ha missat att färglägga det.” 

En 8-årig kille påpekar att pallen i samma bok inte har någon färg och en av de jämnåriga kamraterna anser att det beror på att författaren ”inte hade tid att färg­lägga den”, medan en annan tror att ”dom kanske inte hade nån färg kvar”. Om vissa saker inte varit genomskinliga ”kanske dom inte hade synts så bra mot bakgrunden?”. Till sist säger dock en pojke på 9 år att det kanske beror på att ”pallen inte var så viktig”. ”Men varför har dom då med den?”, undrar en flicka. 

      

Det icke-ifyllda på bordet föranleder två 8-åriga pojkar att inleda en filosofisk diskus­sion. ”Tallriken och glaset och allt på bordet är ju genomskinliga!”, utbrister den ene. ”Kanske är dom osynliga?!” säger den andre. ”Men hur ska dom då veta att det är på tallriken dom lägger maten på?”, invänder den förste fundersamt. Jo, ”om maten inte ligger på tallriken så blir ju bordet smutsigt. Ligger den på tallriken, så blir det inte smutsigt. Det är nog så dom vet att maten ligger på tallriken”, svarar den andre,inte utan viss logik.

      

En 6-årig flicka relaterar de svartvita bilderna till sin egen ansträngning när hon skulle färg­lägga en bild: ”Det är tråkigt när det inte är så däär, färger och så... Men det är också jobbigt att måla... jag fick jätteont i han­den när jag skulle måla Musse...” Fyra 6-år­ingar spe­ku­­lerar kring hur det kommer sig att trädet med kojan (i Milla) är svartvitt, medan Alfons är i färg:

Flicka 1: Den kanske…är för små…det går inte att fylla i.

Flicka 2: Finns inga så små pennor...

Pojke 1: Den är långt borta... precis som dom... [höghusen]

Pojke 2: Titta! Dom är också svartvita [verktygen]!

Flicka 1: Dom är jättesmå, man kan inte rita i så små… då skulle det komma utanför...

Brister snarare än kvaliteter

Det som av Gunnarsson och recensenter lyfts fram som goda kvaliteter, tolkar barnen ofta som brister. Konstvetaren skriver (a a:300) t.ex. att ”Alfons Åberg spräck­er [...] realismens uppdiktade verklighet, och dimper ner i ett till ytterlig­het realistiskt avbildande, genom bland annat collagens möjlighet till verklig­hets­återgivning. [...] De utgör både form och yta, samti­digt som de förmedlar ett symbolvärde”. Barnen däremot upplever infogandet av urklippta bilder som overkligt och föreställer sig en lat eller oskicklig ”rita­re”, som fuskar genom att klistra in redan färdiga bilder.

       

De har uppenbarligen svårt att förstå sig på collage som visuellt element. Några första-klassare säger om en ”utklippt riktig fågel” inlagd i det i övrigt tecknade (i TJUV) att de ”tror inte att fåglar kommer så där nära, därför är den ett kort som nån har klistrat dit”. De tycks utgå från att illustratören behövt ha den skygga skatan på nära håll, för att kunna rita av den. De känner och pillar på bilden av fågeln och kon­sta­te­rar att den sitter fast och inte känns annor­lunda än resten av bilden. En 6-årig flicka gissar för sin del att ”det beror på att ritaren inte kunde rita dom sakerna, så då klip­pte hon in dom istället”. En pojke som är 7 år menar att ”det ser ut som fejk”. 

       

Det finns urklipp från fotografier eller från tidningar, konstaterar förvisso mer­­parten av eleverna, men nästan alla (även de äldre) menar att det är märkligt att ”verkliga bilder är blandade med ritade bilder”. ”Det blir inte lika verkligt då…” Dessa bägge 8-åriga flickor är likaså kritiska (beträffande samma TJUV) till kapade bilder:

Flicka 1: Men vad är det? Halva hus, konstiga hus… Dom ser ju riktiga ut och så slutar dom bara, dom har inte ritat klart!

Flicka 2: Fågeln är ju också utklippt…

Flicka 1: Dom ids inte! Dom ids inte göra bilderna noga, så dom klipper in från tidningar och målar inte klart!

Flicka 2: Ja, och gör halva hus och orkar inte måla klart!  

En 9-årig kille kommenterar också huscollagen och ser likheter både med böcker och frukt­dyckskartonger: ”Å husen ser ut som böcker [..] Alltså varför gör dom husen så små?... dom ser nästan ut som, ja, festisar.” En pojke på 6 år upptäcker att ”alla verktyg har inge färg… kanske dom inte vet vad det är för färg, för det finns så många färger... jag har en blå hammare men pappas är svart, tror jag”.

      

Barnen talar som synes överlag om flera upphovsmänniskor till varje bok, ”dom”, (möjligen utifrån att de fått alla eftertexter på film och tv förklarade för sig?). De utgår också gärna från sina egna teck­nings­­normer och prestationer, som t.ex. denne 7-årige pojke om ett upp­slag i Näpp!: ”Det är inte så fint. Dom ritar utanför linjerna och det får man inte göra!” En 7-årig flicka: ”Det är fina bilder men dom är ändå konstiga. Det ser slarvigt ut och som att barn har ritat dom. Ingen vuxen, för dom ritar nogare.”

     

Några barn tror att det med endast konturer rör sig om ett slags målarbok: ”Kanske det är meningen att man ska göra det själv, jag har pennor med mig”, säger en tjej som ännu inte riktigt fyllt 6 år. Trots att lärarstudenten förklarar att hon lånat boken på biblioteket och att man inte får rita i den, tror flickan absolut att det är meningen att man ska färglägga bilderna själv ”för jag har böcker hemma som man ska göra det ... annars hade det ju så klart vart färg ju”, säger hon. 

      

Eller ta omdömet från dessa två elever i årskurs 2: 

Elev 1: ”Hon som ritar kanske blev trött och struntade i att färglägga? Fast om man ska göra en bok så tycker jag att man ska färglägga allt, även fast man tycker det är tråkigt halvvägs. Faktiskt.”
Elev 2: ”Ja, eller hur? Man kan ju inte bara sluta mitt i, för att det är tråkigt, när så många ska titta på det man gör…

TVÅ Alfons i en och samma bok?!

”Det finns TVÅ Alfons!”, säger en 6-årig flicka (om en minnesbubbla på sidan 11 i TJUV). En 7-årig pojke förklarar för henne att det är för att Alfons drömmer: ”Han tänker tillbaka på hur det var förut. Det gröna är som en bubbla med det som hänt förut. Så som det är på filmer.” Till och med två snart 10-åriga tjejer reagerar på denna dubblering av Alfons, fast utifrån en annan utgångs­punkt: ”Konstigt. Det finns ju inte två Alfons”, säger den ena, varpå den andra replike­rar: ”Jag brukar ju inte tänka att jag är med, JAG är ju inte med i mina minnen.” Hon menar alltså insiktsfullt att man borde se bilden från Alfons perspektiv, eftersom det är hans minne, och han då själv ej borde synas i sin minnesbild.

     

En Alfons i två olika storlekar (i samma TJUV-bok) förbryllar också en del av barnen. När Alfons blir mindre, undrar tre barn (6-8 år) i en grupp varför han gör det. Förklaringen kom­mer från en av dem: ”Det är Mållgan som krympt Alfons.” En vuxen tolkning av för-minsk­ningen är att Alfons känner sig liten, då alla beskyller honom för något som han är oskyldig till, men saknar förmåga att rentvå sig. Denna symbolik, för att illustrera hans känsla av att ingen lyssnar på honom, går dem tydligen förbi. 

      

Det som utgör barnens uppfattningar om ”realismens uppdiktade verklig­het” respektive ”ett till ytterlig­het realistiskt avbildande” i form av collage över­ens­stämmer heller inte ofta med forskarens. Eleverna stör sig också på inkorrekta detaljer, som en 7-årig pojkes påpekan­de att ”stegen är för kort [för att nå] upp till trädet”. Verkligheten är mallen.

      

Barnen önskar sig överlag även överensstämmelse mellan ord och bild. Så fort någonting i bild inte stämmer med texten, som fungerar styrande, blir de genast irriterade och verkar nästan känna sig lurade. Milla som (i Milla) i ord sägs vara rödhårig är i bild ”mer gråhårig. Kanske ljushårig. Och hjärtat runt halsen är ju rött, inte av guld”, vilket texten påstår. Alfons såg glad ut på någon bild ”fast det stog att han var lessen”. En pojke på 9 år påpekar att katten (i Näpp!) ”var brun på framsidan av boken men annars var katten vit”. Åtskilliga andra har också fäst sig vid kattens växlande färg mellan vit, grå, brun och svart. 

      

Barnen prioriterar vidare ofta innehållet i bilderna framför formen. Bokens kvalitet av­görs av huru­vida bilderna avbildar omtyckta ting eller önskvärda sinnestill­stånd – inte av hur dessa råkar vara gestaltade. Även 8-9-åringar associerar det fula med det tråkiga och det fina med det glada eller smaskiga. Som denna 8-år­i­ga flicka om bilden (mot slutet av Näpp!) där pappa och Alfons ser på varandra med leenden och en mätt katt sitter och tvättar sig: ”Den här tycker jag mest om, för här är dom glada och dom ser inte sura ut.”

      

Och en pojke på 7 år säger att boken [Näpp!] är bra för att den ”han­d­­­lar lite om kött­bullar och glass”. Det tycker han själv nämligen är gott. Detsamma gäller några 7-8-åringar i en annan grupp, som dividerar om huruvida Alfons är glad eller inte på uppslaget med glassar. De menar att ”det är ju glass på sidan” och glass skulle då debli glada av. Dessa barn liksom många andra styrs alltså av en personlig relation till innehållet i sig, snarare än uttalar sig om hur detta är visu­ellt framställt. Som detta barn i årskurs 2: ”Det var häftigt att Milla kunde stå på en hand. Det gjorde bilden bra” (i Milla).

Färgernas betydelse

Barnen är emellertid oerhört duktiga på att tolka färger, mimik och gester som ut­­­­tryck för karaktärernas känslor. Tillfrågas de hur figurer ”ser ut”, tänker de inte på utseendet utan på hur dessa känner sig, av karaktärernas munnar, blickar eller kropps­hållning att döma. Färger­na i prat- eller skrikbubblorna kan de för det mesta lätt tolka. De äldsta kan även, som denna 9-åriga flicka, göra iakt­ta­gelser av typen att ”pappan är hela tiden på vänster sida i boken och Alfons är på höger sida” när de är osams. Några sidor längre fram påpekar hon ”Nu har pap­pan och Alfons blivit sams igen, för nu är de på samma sida igen”.

      

Barnen uppskattar dock inte att beskrivningarna ”inte stämmer” eller ändrar färg. Som några tredjeklassare som jämför omslag och illustrationer (i Näpp!):

Flicka: Där leker Alfons med en brun katt, men i boken är Pussel vit!

Pojke 1: I boken är snöret svart och på framsidan är det orange.

Flickan: På framsidan är snöret bredare än i boken.

Pojke 2: Och det är tidningspapper på framsidan…

Flickan: Ja! Och rutigt papper i boken…

Pojke 1: Och Alfons är mörkare på framsidan! Det kanske har blivit nått tryckfel.

”Icke-korrekta” färger, såsom gröna trädstammar, kommenteras ogillande. Att figurerna ibland står på vad som verkar vara en färgfläck, tycker två 10-åriga tjejer är märkligt. Enligt dem borde hela marken vara en enda färg, annars är det otydligt. Och en 9-årig pojke tror t.ex. inte på svävande människor: ”Han står och tänker. Jag hade i alla fall ritat golv och väggar... Det ser konstigt ut om han står på ingenting.”
      

En 10-årig flicka gillar inte att ”bilderna fortsätter utanför sidan”. Till exempel reagerar hon på pallen (på sidan 11 i Näpp!) och menar att det är onödigt att ens ha den på bilden om den inte får plats. Två andra 10-åriga tjejer har också många invändningar mot framställningar i Näpp!. En av dem kommenterar t.ex. att pallen dyker upp mitt i texten (på s.17) och menar att den stör texten: ”Det är svårt att läsa… alltså, att man kunde ha haft pallen på golvet.” Den andra håller med och fyller i ”Ja, det ser ut som att den svävar liksom!”.

      

De anser också att det är konstigt att detaljer på bilderna, till exempel pallen och skålarna på golvet på första uppslaget, har samma färg som golvet och de begriper inte varför Bergström inte valt att måla dem i en annan färg. En av dem tycker även att det är märkligt att golvet, som är senapsgult i början av boken, ändrar färg och blir vitt. De är också överens om att kattens svans (Näpp!, sid 21) borde vara vit, så att man ser att det är just katten som gömmer sig bakom gardinen. De reagerar likaså på att det plötsligt finns ett par gardiner vid matbordet som inte fanns där tidigare. 

      

Ja, exemplen kunde mångfaldigas men bör väl redan nu kunna leda till något slags konklusion: Gunnarsson betraktar böckerna med sina vuxna konstvetarögon. Eleverna tittar på bil­derna med barns blick. Som medieforskare har jag skärskådat bägge typerna av experter. 

Läsaren får själv avgöra vem av de båda publikerna som har rätt i sin beskrivning och värdering av dessa tre barnböcker såsom kommuni­ka­tionsmedier riktade till barn. Och därmed indirekt vem som egentligen ”äger” Alfons Åberg…  

(Texten publicerades tidigare 6/9-17)