Hur kommer det sig att vi kan varna förskolebarn för bilar hur ofta och konkret som helst, men inte för miljökrisen och människosläktets potentiella utdöende? Mycket talar för att detta just blir konsekvensen av det liv vi idag lever.
Planeten går inte under heller denna gång och nu är det inte dinosaurier som dör ut – utan människosläktet och merparten andra av dagens djur. Nya arter kommer förvisso att uppstå även ur askan av denna undergång, när allt börjar om på nytt. Ska det föreställa trösterikt?
Jag har i andra sammanhang varit av den uppfattningen att man inte ska inviga barn i sådant som de inte har några möjligheter att själva påverka. Exempelvis inte oroa dem med kunskaper om psykisk ohälsa, så som i debatten om Suzanne Ostens film Flickan, mamman och demonerna (2016). Men effekterna på miljön av dagens konsumtion till döds KAN barn faktiskt påverka. Inte minst genom att informera och ligga på föräldrarna och kontinuerligt påminna dem. På sikt även skärskåda sin egenstyrda konsumtion, utifrån sina tidigt vunna insikter, samt trycka på politikerna.
Frågan blir då: vid vilken ålder är barn ”mogna” för dessa skrämmande fakta?
Hopp hellre än undergångsvisioner?
De enda fakta eller insikter som jag kan komma ihåg från min skoltid före gymnasie-åren härrör från 1963 när jag var 15 år:
Under näst sista året av realskolan fick vi se dokumentärfilmen Den blodiga tiden (1960, Erwin Leiser) om Hitlers väg till makten och judeutrotningen. Under två plågsamma timmar tog vi del av högst realistiska bilder av ghetton med utmärglade människor och information om nazismens vidrigheter. Filmvisningen föregicks av ett studium av ett texthäfte producerat av Folkuniversitetet i Uppsala. Jag kan än idag ”se” vissa av de fruktansvärda bilderna framför mig. Filmen ville visa vad människor inte får göra mot andra människor och ställde frågan ”Hur kunde det ske?”.
Samma år berättade vår biologilärare och tillika rektor, Göran Fordner, utförligt och fängslande om Rachel Carsons bok Tyst vår/Silent Spring (1963/1962), numera kallad miljöklassiker. Boken om konsekvenserna av besprutningen av natur och grödor med olika gifter (främst DDT) betraktas allmänt som den larmklocka som lade grunden för miljörörelsen i Västvärlden. Tyst vår blev senare den första ”vuxenbok” som jag läste.
I historieboken kom vi aldrig längre än till 1800-talet. Vad svenska kungar gjorde, eller i vilket landskap som Viskan ligger, minns jag idag inte ett dyft av, trots att jag lärde mig olika kom-ihåg-ramsor. Lika bra är väl det.
Att barn får lära sig att akta sig för bilar är förstås enklare att förstå, då dessas obegripligt nog tillåtna framfart och drivmedel tydligt drabbar barnen såsom enskilda individer och bilar utgör så konkreta faror. Dessutom är det svårare att se nuet, än att blicka tillbaka. Den fråga vi idag måste ställa oss om klimatkrisen (jo, vi bör absolut tala klarspråk!) är emellertid ”Hur kan denna förintelse tillåtas ske här och nu?”.
Inte bara i fallet med barn anses det förstås vara bättre att skänka hopp än att komma med vetenskapliga prognoser om mänsklighetens självmord, men sådan psykologisk lyx har vi tyvärr inte råd med idag. Inte nu, när vi står inför jordens sjätte massut-döende, som redan våra barnbarn kan komma att behöva leva med förstadierna av.
Alla fem tidigare utdöenden – utom just den avseende dinosaurier på grund av asteroider – har varit följden av klimatförändringar orsakade av växthusgaser. Nu är människan emellertid boven. Alarmismen är därför befogad!
Kronprinsessan Victoria borde ”abdikera på förhand"!
Visst fanns det miljöaktivister före Rachel Carson, men inte med samma globala genomslag. Numera läser få tonåringar böcker av Carsons slag. Vem skulle idag kunna nå en ung publik, som tydligen ännu en gång ska behöva bära bördan av sina föräldrars och förfäders brott?
Kronprinsessan Victoria är enligt opinionsundersökningar den offentliga person i Sverige som, alltsedan mätningarna började, åtnjuter det största förtroendet hos svenska folket. Hon är också sedan 2016 en av FN:s 16 ambassadörer för de globala hållbarhetsmålen. Andra talespersoner är till exempel fotbollspelaren Messi och artisten Shakira. Fast när ska de hinna föra ut detta livsviktiga budskap, vid sidan av sina primära arbetsuppgifter? Och till vem?
Istället för att inrikta sig på att bli Sveriges nästa regent, vore det fantastiskt ifall kronprinsessan valde att göra någonting meningsfullt, ja, livsavgörande. Victorias hjärtefråga just nu är havs- och fiskefrågor och hon har talat på konferenser för beslutsfattare. Men det är ju till allmänheten, och inte minst unga människor, som hon borde vända sig. Hade prinsessan miljöpedagogjobbet som sitt heltidsarbete, kunde hon även vidga budskapet till att omfatta också andra hotade områden än världs-haven enbart.
En proaktiv ”abdikering” skulle väcka global uppmärksamhet och få inte minst unga kvinnor att vakna. Ja, även de äldre som läser Svensk Damtidning, som tror att ”återvinning” är detsamma som att använda gammal vintage. Fast visst är det lovvärt att Victoria minst tre gånger till publika engagemang lånat mamma Silvias 30 år gamla kläder och att Estelle har fått ärva mammas barnkläder (Svensk Damtidning 2/1-18).
Kronprinsessan tycks även börja tidigt med att inpränta sitt miljöbudskap till det egna förskolebarnet:
"Ett friskt hav är inte en lyxsak. Det är nödvändigt för överlevnad. Och att ta hand om havet betyder att ta hand om oss själva", avslutade Victoria talet.
– Det är något vi ofta diskuterar hemma vid middagsbordet. Det är viktigt att lära sig om miljön, säger kronprinsessan” (Expressen 9/6-17).
Jag själv, då?!
I brist på kunglig härkomst såväl som naturvetenskaplig expertis, får jag hålla mig till det område som jag behärskar, för att ge mitt strå till stacken: film och tv med inriktning mot barnpubliker. Jag ska i kommande blogginlägg ta upp filmer och tv-serier för de yngsta som berör miljöproblem.
Jag gjorde det förvisso redan för 38 år sedan. I kölvattnet av 60- och 70-talets starka miljöengagemang kom även en handfull svenska filmer, varav några barnfilmer/-tv-serier, som ville ”åskådliggöra ett ekologiskt nytänkande i en form, där naturmyto-logiska figurer konfronteras med ett samtida svenskt samhälle” (Sjögren & Rönnberg 1980:75).
Jag citerade här min sambos och min essä från 1980, då vi myntade uttrycket Miljösaga om en knippe ”nyhedniska” så kallade familjefilmer tillkomna under 70-talet: ”omvända varningssagor” såsom Äppelkriget (1971), Dunderklumpen (1974), Trollsommar (1980) och den sammantaget åtta timmar långa tv-serien Trolltider (1979). Några år senare kom även Resan till Melonia (1989). Sådana fantasifoster som dessa barnfilmer uppvisar kan väl ändå inte vara till någon hjälp vad gäller att främja miljökampen? Det återstår att se!
Till några av dessa ska jag under hösten alltså återkomma, men även ta upp ett antal amerikanska, ekologiskt medvetna men ändå för barn lättbegripliga, klimatkrisfilmer om överfisket, naturförgiftningen, avskogningen, den globala uppvärmningen, människans förtryck av djuren och västvärldens konsumtionsvansinne m.m. (inte minst ekoanimationer som Wall-E (2008), Lorax (1972 + 2012), Happy Feet (2006), Ice Age (2002), Ice Age: The Meltdown (2006) m.fl.). Fast också mer upplyftande ekonani-mationer om människors positiva samspel med djur och natur, såsom de svenska från slutet av 70-talet, samt djurrättsfilmer av Disneys märke.
Hallucinerar jag? Vänta och se!
Till dess måste alla mina läsare såväl som kronprinsessan Victoria – ifall inte redan gjort – läsa denna omskakande, men vetenskapligt belagda, essä från förra sommaren:
David Wallace-Wells’ Den obeboeliga jorden – när den gröna planeten blir för varm för liv, publicerad i Expressen 3/11-17 (ursprungligen ”The Uninhabitable Earth”, New York Magazine 9/7-17).
Essän visar tydligt att ingen längre kan blunda för detta hot med konsekvenser som:
1. Domedagen
En glimt bortom vetenskapens tystlåtenhet.
Jag lovar, det är värre än du tror.[…]
2. Värmedöden
New York blir Bahrain.
3. Matens slut
Att be om majsfält på tundran.
4. Klimatfarsoter
Vad händer när isens bölder smälter?
5. Luft som inte kan andas
En rullande dödssmog som kväver miljoner.
6. Evigt krig
Våldet inbakat i hettan.
7. Ekonomisk kollaps
Dyster kapitalism i en dubbet så fattig värld.
8. Förgiftade oceaner
Skelettkusten rapar upp sulfid.
Men när – och hur – ska budskapet bäst förmedlas till barn?! Det blir huvudtemat för mitt höstbloggande, eftersom jag upplever detta som det mest meningsfulla och överhängande.
PS
Jag skrev detta inlägg en vecka innan Erika Bjerströms läsvärda text ”Du och jag löser inte klimatkrisen” var införd (25/8-18) på svt.ses nyhetssida. Läs även den på
Jag håller i stort sett med utrikeskommentatorn, men skulle vilja ändra rubriken till ”Du och jag löser inte ensamma klimatkrisen”… DS
Referenser
Sjögren, Olle & Rönnberg, Margareta: Den återförtrollade skogen. Reflektioner kring den nya miljösagan, Filmhäftet (1980):29-30, s.73-92
Wallace-Wells, David: Den obeboeliga jorden – när den gröna planeten blir för varm för liv, Expressen 3/11-17 (ursprungligen ”The Uninhabitable Earth”, New York Magazine 9/7-17)
