Jag såg den senaste Disneyfilmen Zootropolis/Zootopia (Byron Howard & Rich Moore, 2016) med barnbarnen i helgen och tänkte ”vilken fantastiskt intressant film! Varför har jag inte uppmärksammat den tidigare? Eller gjorts uppmärksam på den?”. Började kolla om det berodde på min tilltagande senilitet, eller på tidningarnas minimala recensioner. Möjligen är svaret en kombination av bäggedera, men nog har väl puffandet för den varit ovanligt litet för att vara en Disneyfilm, eller?
Ser på kritiker.se att filmen trots allt fått det höga snittbetyget 3,9. Ändå tycks den i de flesta anmälningar inte vara värd mer än några få rader. Dessutom framgår det inte att detta är Disneys mest öppet politiska film någonsin och högst dagsaktuell. Inte i någon av dessa recensioner får man heller veta för vilken publik filmen kan tänkas lämpa sig. De flesta anger visserligen pliktskyldigast Statens medieråds 7-årsgräns, men rådet uttalar sig ju inte om lämplighet utan enbart om potentiell skadlighet.
Norges Medietilsynet har ”Från 6 år”, men har precis som Sverige ledsagarregel inne-bärande att yngre ändå får gå åtföljda av någon som är över 18 år. Ska de göra det i just detta fall? Det danska Medierådet for børn og unge har valt ”Tillåten för alla” (≈Barntillåten), men avråder föräldrar från att ta med barn under 7 år. Personligen uppfattar jag den danska värderingen som högst befogad. I själva verket är detta en utmärkt film främst för människor mellan 10 och 20 år. Folk i högre åldrar lär redan vara förlorade… Fast 6-9-åringar kan ändå glädjas åt enskildheter i berättelsen, om de kan se filmen hemma upprepade gånger.
Ska man i fallet med filmen X ta med barn under 7 år till biografen? En 9-åring på filmen Y? Detta är egentligen det enda viktiga som en recensent har att bedöma – och ändå sker det nästan aldrig i Sverige. Istället fylls det redan minimala utrymmet med snack om referenser till vuxenfilmer. Varför?! För att visa sig ”insatt”, ”filmkunnig”? Men hur är en skribent som ska anmäla en barnfilm insatt, ifall vederbörande mest bara hänvisar till vuxentitlar? Kanske hävdar man att filmen är en ”familjefilm” för barn såväl som föräldrar, men genom denna fokusering på hur kul filmen eventuellt är för vuxna skapar man ju i förlängningen filmer som delvis är obegripliga för barn… Varför förutsätts föräldrar vara så självcentrerade?
Kunde färre manliga barnfilmsrecensenter, och fler kvinnliga, kanske vara en lösning? De senare har enligt min studie av 263 barnfilmsrecensioner mellan 2008-2012 (Rönnberg 2012) visat att kvinnorna fem gånger oftare jämför den aktuella filmen med tidigare barnfil-mer. Och varför finns det inte längre några filmkritiker i vårt land? Särskilt inte några barn-filmskritiker? Möjligen en enda… Utforska själv vederbörandes namn!
Zootropolis’ ärende är enligt svenska recensenter…
Varför säger sig de flesta filmskribenter dessutom vara så trötta? Särskilt just på/efter barn-filmer, som verkar vara alltför krävande för vuxna att se. Är det eftersom tidningen för recensionsuppgiften valt ut vem som helst som själv har barn? Är journalisterna därför redan när de går till förhandsvisningen trötta? Ty förutom referat av handlingen, har de inte precis ansträngt sig över hövan för att motivera sin bedömning. Eller skrivit vidare långt… Få kommer över 20 rader i ytterst smala spalter. Vad hade dessa snuttskrivare då att säga om Zootropolis’ ”budskap” och anses detta begripligt för 7-åringar eller till och med yngre? För 9-åringar?
Erika Hallhagen (SvD 23/2) ställer just frågan ”Till vem är filmen riktad egentligen?”, dock utan att besvara den. Hon framhåller visserligen att ”mycket av dialogen och de många referenserna till ’Gudfadern’ [går] över barnens huvud. Samtidigt är den betydligt bättre än mer barnanpassade Disney-syskonet ’Den gode dinosaurien’”. Vad ”barn” här sedan avser för åldrar, förblir oklart. FN definierar barn som mellan 0-18 år… Hallhagen sammanfattar dock storyns utgångsläge korrekt:
”Judy Hopps framtid är utstakad. Likt sin far och mor och sina 275 bröder och systrar är tanken att hon ska bli morotsodlare. Men själv har hon andra planer: kaninkonstapel, den första någonsin. Med bröstet fyllt av drömmar kliver hon ombord på tåget till smältdegeln Zootropolis och lämnar hemmet med sina föräldrars ”om man inte prövar behöver man inte misslyckas” ringande i öronen.”
Den kärna som framvaskas handlar enligt Hallhagen om hoten mot ”ett däggdjursintegra-tionsprojekt där rovdjur och gräsätare lever sida vid sida och vem som helst kan bli vad som helst” och att ”samexistens inte är en utopi”.
TT:s anonyma recensent (publicerad i t.ex. Borås Tidning 23/2) skriver: ”Men under den läckra ytan finns mycket spännande att fundera på, som att vanligtvis glättiga Disney verkar ha gjort en film om heta potatisar som evolution, glastak och rasism.” Var hen ser vad, utsägs inte.
Tydligare talar Emma Engström, om filmens betoning av tolerans och om makt- och genuskritiken (Hallands Nyheter 24/2), även om några kvinnor och män sida vid sida med rovdjur och bytesdjur inte syns till i denna fabel:
”Disney ger sitt bidrag till mångfaldsdebatten i den här spännande och hisnande detaljrika animerade actionfilmen. Zootropolis behandlar en hel hög maktrelationer: mellan landsbygd och stad, kvinnor och män respektive rovdjur och växtätare. [..]
Har Då Disney gjort en tillrättalagd film som sparkar in öppna dörrar kring tolerans och mångfald? I början pekar det åt det hållet, men slutsatsen blir mer komplex: även maktens offer kan vara makthungriga individer som utnyttjar fördomar för att sprida rädsla och kontrollera samhället.”
Inte minst den sista meningen ovan är viktig.
Björn G Stenberg (Upsala Nya Tidning 24/2) ser ”… inte bara en rolig film. Den har ett budskap om tolerans och vänskap också. Det fredliga samhället håller på att få en ände när plötsligt vissa av rovdjuren blir dödligt aggressiva. Det ropas från majoriteten om nedärvt dna och krav på hårda tag. Att hjälten är en liten kaninflicka drar ju inte ned direkt. Allt detta görs utan att man känner att pekpinnarna stör.”
Jag håller inte med om att det är från majoriteten, som filmen säger att idén om ”nedärvt DNA” kommer, men recensenten har i övrigt helt rätt.
Fredrik Strage (DN 25/2): Filmen utvecklar budskapet att ”alla kan bli vad som helst” (mottot i staden Zootropolis där alla djur lever i harmoni) till en bitvis engagerande fabel om hur fördomar fördummar. […] Tyvärr är konstapel Hopps bara ännu en tuff och framåt tjej med skinn på näsan, förlåt, nosen.”
”Tyvärr?” ”Bara?” Strage tycks hylla filmens individualism och ogilla kritik av könsdiskri-minering. Zootropolis hävdar dessutom inte bara att fördomar ”fördummar”, utan att de kan ställa till med fruktansvärda ting. Och har så bevisligen gjort, inte bara under 1900-talet, utan ännu i denna dag.
Maria Brander (Expr 26/2): ”… filmen fungerar som en längre fabel om rasism, rädslan för det okända och att våga”.
Onekligen handlar den om rädslan för ”de Andra” och hur denna rädsla kan manipuleras, mera tveksamt är däremot enligt min mening om filmen ens underförstått uttalar sig om rasism.
Michael Tapper (Sydsvenskan 26/2): ”Sensmoralen om värdet av mångfald och tolerans levereras med lika föredömlig lätthet, utan en enda pekpinne och högst vältajmat.”
Disneys mest öppet politiska film någonsin
Recensenternas förslag är onekligen många, vad denna mångfacetterade films ”lärdomar” och teman anbelangar:
– ”vem som helst kan bli vad som helst”; ”storleken betyder inte allt”; ”ge aldrig upp din dröm!”
– fördomar fördummar; förutfattade meningar och stereotyper finns hos och om oss alla och hindrar människan från att…
– mångfaldsplädering; tolerans beträffande olikheter förordas; ”samexistens är ingen utopi”
– genuskritik; mot könsdiskriminering, ojämställdhet och sexism
– anti-rasism (mot individuella såväl som kollektiva rasistiska uttrycksformer)
– kritik av både individuell och kollektiv makthunger och manipulativa tendenser inom alla raser/etniciteter och samhällsskikt (inte minst i denna dag)
Kanske kan barn i olika åldrar förstå någon eller några enstaka av dessa innebörder? Och vuxna tillhörande olika etniciteter och kön läsa in sina egna hjärtefrågor? Personligen kan jag alltså varken upptäcka någon rasism eller anti-rasism i filmren, bara fördomar mot de Andra och tydlig kritik mot detta. Här ”andrafieras” emellertid av och till individer från samtliga grupper eller arter, trots att de tydligen levt i samförstånd i tusentals år, i det utopiska land som de nu bebor, men som nu hotas. Vad sägs det då bero på?
Filmens skiftande titel i olika länder kan möjligen påverka tolkningen av berättelsen. Hos oss och i Norge och Danmark har originalets Zootopia om ett åtminstone i berättelsens början framtida utopiskt samhälle alltså getts namnet Zootropolis. Det leder hos många vuxna tankarna till Fritz Langs berömda dystopiska science fiction-film Metropolis (1927) om ett överklassliv i lyx, byggt på ett underjordiskt, undermänskligt slit för arbetarna. Ingen barnfilm lär dock utmynna i en dyster framtidssyn, inte heller Zootropolis.
I Storbritannien, Frankrike och Spanien kallas filmen istället Zootropia, men i Tyskland Zoomania, som snarare får en att tänka på medicinsk terminologi (”-tropia” med innebörden ”avvikelse från det normala”) respektive på de drogade, maniska djurens vansinnesutbrott. I Kina heter filmen mycket riktigt också ”Galnadjurstaden”. De tre skiftande europeiska tit-larna hänger samman med att Givskud Zoo i Danmark på europamarknaden äger varumärket ”Zootopia”, avsett för ”världens mest avancerade zoo” tänkt att öppna 2019. Disney vill ju främja prylförsäljning med associationer till filmtiteln även i Europa, så var därmed tvungen ge filmen ett annat namn på vår kontinent.
Med och mot stereotyper – ”grey is beautiful”!
Fördomar är förutfattade meningar, medan stereotyper är generaliseringar som bygger på samspelet mellan en fördom och selektiva erfarenheter som upplevs stödja fördomen ifråga: man har mött exempel som onekligen bekräftar uppfattningen. Denna film är ovanlig på så sätt att den inte bara bygger på skämt med stereotyper eller på att motbevisa sanningshalten hos sådana. I stället för svart mot vitt är det här förtjänstfullt grått: vissa stereotyper om en speciell djurras (som i denna allegori som alla andra givetvis ska säga något om människor) visar sig vara riktiga, medan andra om samma art motsägs i fallet med specifika individer.
Judy är ingen liten mjuk och fluffig kanin, utan en tuff harpolis. Samtidigt ses harar här yngla av sig i välkänd ”stereotyp” omfattning, eftersom hon har 275 syskon. Den ”listige räven” Nick är onekligen en skojare, men också hjälpsam, vänlig och skör. Tillsammans ska såväl Judy som Nick växa. Här är fåren inte precis undergivna eller fogliga och särskilt den vita tackan Bellwether är inte alls from som ett lamm. Och den indiska elefanten har dåligt minne, trots snabeldjurens rykte om sig att ha bra… Den långsamme sengångaren till byrå-krat kör snabbt olagligt streetrace på fritiden. Osv.
I filmen utgörs 90 procent av växtätare men den alluderar inte specifikt till etniska minori-teter såsom varande rovdjur, även om en del tolkar den så. Borgmästaren är ett lejon, över hälften av poliserna är rovdjur. Det makthungriga blodtörstiga odjuret är ett äldre, kvinnligt vitt får, med andra ord med filmens terminologi ett bytesdjur. Dessutom ingen fårskalle, utan infernaliskt smart. Zootropolis vill visa hur fördomar och stereotyper är missuppfattningar eller åtminstone grova förenklingar, ty de utgör aldrig hela sanningen. Fast om dessa van-föreställningar understöds av rädsla, kan de få förskräckliga konsekvenser.
Såväl Judy som Nick uppvisar emellertid själva till en början fördomar mot varandra, eller snarare mot varandras stereotypt uppfattade art. Judy har alltsedan en händelse i barndomen med rävynglingen Gideon, som förolämpade och rev henne, varit misstänksam mot rävar och uppfattar därför genast Nick som suspekt. Hennes harföräldrar har fördomar mot rävar och ger henne anti-räv-spray när dottern som nybakad polis ska resa till storstaden och Judy använder den… De får alla tänka om.
Judy inser sedan att även Nick diskrimineras, då han inte tillåts handla glass av en elefant. Hon inskrider och känner sig stolt över att vara så tolerant, men i nästa scen visar sig Nick faktiskt vara en lurendrejare. Fast han antyds ha tvingats bli det av omgivningens förvänt-ningar på honom. Kan en slug räv även vara en pålitlig vän? Rent av bli polis? Även mobbar-räven Gideon visar sig 15 år senare ha blivit en schysst individ, som ber Judy om ursäkt för sitt dumma beteende en gång för länge sedan.
Filmen påtalar att även de som är föremål för fördomar har egna fördomar om andra grupper. Zootropolis handlar om att uppskatta varandras styrkor respektive komplettera deras svagheter avseende individer såväl som nationaliteter, religioner, kulturer och traditioner. Den predikar tolerans, med andra ord, utan att ur ett barns perspektiv predika. Just det att filmen utnyttjar film-noir-koder borde uppmuntra vuxna till fokusering på genrens avslöjanden av hur något kan te sig på ytan, men i själva verket är vilseledande och bedrägligt. Så även i verkligheten.
Olika slags fördomar och diskriminering
Mest övertydlig är kanske könsdiskrimineringen, inte minst på arbetsplatsen, där den nyba-kade polisen Judy förminskas, negligeras och ges uppgiften att vara parkeringsvakt. Trots att hon var kursetta i sin polisskola, tros hon nämligen enbart vara antagen tack vare köns-kvotering… Eller artkvotering. Här är Judy den Andre. Fast den nedsättande behandlingen initialt från särskilt den bufflige polischefen Bogo, en buffel, beror kanske inte bara på att Judy är kvinna, utan sker även p.g.a. att haren är liten och svag i jämförelse med övriga poliser (somliga kallar henne t.o.m. – precis som en del svenska recensenter – för en liten kanin), förutom nykomling och pionjär inom yrket. Aldrig tidigare har det funnits någon manlig harpolis heller.
Bara små djur verkar emellertid diskrimineras. Både haren Judy och mot filmens slut även räven Nick är alltså de första av sin art, som mot alla odds blivit poliser. Polischefen inser till sist hur hans fördomar fått styra honom beträffande synen på både fega harars och sluga, opålitliga rävars egenskaper. Nybakade polisen Nick tilldelas även han av chefen Bogo ett föga utmanande uppdrag, fast på skämt. Poliserna i övrigt utgörs också av såväl rovdjur som bytesdjur, men alla är de storväxta: en elefant, flodhäst, två noshörningar, en gepard till exempel. Polischefen Bogo själv är som sagt en enorm buffel.
Stor mot liten är således ytterligare stereotyper som problematiseras, så snart även hjärnan omfattas av jämförelserna. Också den tolerante och milde geparden i polisreceptionen, Ben-jamin Clawhauser (som i naturen förstås lever på harar, men här stöttar Judy), diskrimineras i filmens andra halva, efter ryktet om att några rovdjur återgått till sitt vilda stadium. Han blir visserligen inte avskedad av Bogo, men nedflyttad till arkivet i källaren, för att folk ej ska frukta den förmodat våldsamme. Även skurkinnan Bellwether som ska föreställa vice borgmästare ringaktas av lejonet till borgmästare, som snarast behandlar fåret som sin passopp eller sekreterare. Sexism med andra ord.
Underklassaren och räven Nick är likaså alltifrån barndomen förminskad och andrafierad p.g.a. omgivningens fördomar. Återblicken till hur han blev utfrusen ur pojkscoutgruppen är riktigt upprörande. Sedan dess har han bestämt sig för att inte bry sig om hur andra ser på honom eller så leva upp till fördomen att rävar är ena bedragare.
Ingen rasismkritik?
De som förväntat sig en tydlig rasallegori blir emellertid besvikna, ty filmen handlar inte om raser eller etniciteter. En del läser ändå in en sådan konflikt. Visst kan man försöka tolka det som att rovdjuren ska föreställa hotfulla etniska minoriteter, men de är ju här i maktposi-tioner och inte alls ”rovdjursaktiga” förrän några av dem drogas av skurkaktiga majoritets-företrädare och på olagligt vis häktas. Deras ”sanna biologiska natur” påstås då enligt fåren visa sig, men jag tror inte att någon filmskapare idag skulle våga sig på påståenden om exempelvis svartas biologi.
Visserligen finns en del skämt som hämtat näring från rasdebatten, t.ex. att ingen tillhörande andra arter än harar får kalla haren Judy ”söt”, eller det olämpliga i att känna på någon annans hår, här det vita fårets ulliga päls. Om filmens huvudskurk, detta vita får till vice borgmästare vid namn Dawn Bellwether, emellertid skulle gestaltats tillhöra den vita majoritetsetniciteten, skulle det då vara ett roligt skämt när den ”svart människan”, räven Nick, beundrar dess krullighet och mjukhet? Vad är avgörande: att hon är vit i pälsen, eller växtätare precis som hjältinnan Judy?
Har man däremot förväntat sig att bytesdjuren som genom historien lidit under rovdjuren skulle utgöra filmens minoritetsgrupp, blir man förvirrad eller besviken. Särskilt som att det f.d. bytesdjuret Judy finns inom poliskåren tack vare det nya ”däggdjursinkluderingsinitia-tivet” kan leda tankarna i den riktningen. Likaså har somliga funnit likheter mellan 90-talets crack-epidemi i USA med CIA inblandat och det vita ”svarta fåret” (vice borgmästartackan Dawn Bellwether), anstiftaren till injiceringen av drogen som gör rovdjuren vilda. Bytes-djuret agerar med hjälp av sina baggar av egoistisk makthunger, när hon med biologiska argument underblåser att DNA-et i rovdjuren är orsaken. Hon saknar dock ännu reell makt och är inte jämförbar med ett regeringssponsrat George W Bush-uppdrag.
Den manipulativa (lokal)politikerns namn är särskilt väl valt, eftersom ”bellwether” betyder ”anstiftare; (upprors)ledare; ledarfåret med bjällra runt halsen” och ”dawn” betyder ju ”gryning, ny tid”. Denna ledare brukar i fårhagen vanligtvis vara en bagge, men här finner vi således en dubbel uppochnedvändning av stereotyper. ”Bellwether” används ofta även om trendsättare eller vägvisare beträffande framtiden… Filmmakarna varnar med andra ord, för en vuxen publik uppenbart, för begynnelsen av en ny era inom politiken, som de troligen inte visste redan var påbörjad när filmprojektet inleddes, med tanke på hur lång produktions-tid animerade filmer har.
Rasism är alltid förbunden med makt, men här innehas maktpositionerna av minoriteten, det vill säga av rovdjuren. Borgmästaren är ett lejon, majoriteten av poliserna är också rovdjur, läkaren likaså, vilket vissa kritiker har velat tolka som svarta och t.ex. läst in Obama i lejo-net. (Denne tros till och med ha instiftat Guantanamo – under George W Bushs president-period…) Och fåret försöker vid sitt kuppförsök få majoriteten, d.v.s. i denna tolkning de vita 90 procenten, till makten.
Såväl bytesdjur som rovdjur inplaceras emellertid omväxlande i minoritets- respektive majoritetsgrupper. Det blir uppenbart att beteckningar som rovdjur, bytesdjur, vit, svart, kvinna, man är utbytbara i fallet med diskriminering. Haren Judy Hopps har trots att hon tillhör majoriteten möjlighet att bli polis enbart för att också hon tillhör en minoritet: i detta fall kvinnor inom polisyrket.
”Rovdjuren” kan tydligen för andra åskådare lika gärna syfta på minoriteten ”våldtäktsmän” och bytesdjuren på kvinnor eller homosexuella. Kanske är filmmakarna rent av insatta i intersektionell teori… Men ingen karaktär står här entydigt för feminism, ingen för rasism, ingen för religion eller HBTQ-frågor. Filmen säger emellertid att ”rovdjuren” inte nödvän-digtvis är farliga, men att vissa förvisso kan skada salladsätarna. Gräsätarna är dock heller inte alltid beskedliga, se bara på flodhästar och åkersorkar! Fast alla lever numera sedan lång tid tillbaka i endräkt till dess att de manipuleras av demagoger…
Ordets makt som dödligt vapen
Filmen visar inte minst hur lättmanipulerade vi människor är genom ordets makt. Fyra gånger i filmen talas det om våldsamma biologiska drifter eller DNA:s betydelse och till sist är nyhetsläsarna och tv-tittarna inom filmens universum övertygade om biologins avgörande inflytande på beteendet. Detta trots att invånarna i denna science fiction-berättelse om Utopia i tusentals år visat sig ha lyckats samexistera utan större problem.
I filmens inledningsscen förs åskådaren in i vad som visar sig vara en skolpjäs om Zootopias avlägsna historia, med lilla Judy i en av de tre ledande rollerna vid sidan av en gepard och ett får. Judy blir blodigt dödad för att illustrera hur invånarna, och speciellt rovdjuren, har utvecklats från att ha styrts av blodlust och ”en okontrollerbar biologisk drift att lemlästa och massakrera”. Numera lever alla fredligt sida vid sida. Mobbarräven Gideon i publiken oppo-nerar sig dock.
I nästa scen stjäl Gideon Grey några biljetter från Judys kompisar och övermannar, men bara kroppsligen, Judy som försöker ta tillbaka dem. I brottningsmatchen där han även river henne lyckas hon dock få tag i biljetterna, utan att han märker något. Räven Gideon säger i denna scen till lilla Judy: ”That killer instinct's still in our dunnuh.” Hans kompis, illern Travis, invänder: ”Uh, I'm pretty much sure it's pronounced ’D-N-A.’” Här ska åskådaren alltså förstå att Gideon inte är något skolljus precis och att det är korkat att tro på sådana ting.
Femton år senare talar läkargrävlingen Dr. Madge Honey Badger i maskopi med filmens huvudskurk, den vita fårtanten/borgmästarsekreteraren/vice borgmästaren, om ”rovdjurens biologi”. En nervös poliskonstapel Judy som hört detta upprepar sedan ordagrant doktorns ord om ”biologisk komponent” vid presskonferensen. Detta att somliga skulle vara mer benägna att ta till våld, sätter verkligen igång hetsjakten på rovdjuren… Berättelsens upplös-ning visar förstås att det våldsamma agerandet beror på manipulativ injicering av en drog och inte på att rovdjuren inte längre lyckas tygla sina instinkter.
Dessutom sägs drogen fungera på alla djur, inte bara på minoriteten rovdjur om nu jämfö-relsen med DNA (eller med CIA-skandalen om kokain till svarta) verkligen skulle vara idéns kärna. Judys pappa berättar om att samma växtdrog en gång av misstag gjort att hennes farbror, växtätare alltså, blev alldeles vild och galen. Således är det en lögn att filmen skulle hävda att svarta ”genetiskt” skulle vara mer benägna att ta till våld. I denna berättelse är drogen medvetet använd av en liten maktgalen klick på specifika andra, för att påverka deras beteende och få andra rovdjur att förlora sin maktställning.
Eftersom filmen inte handlar om raser/etniciteter eller rasism, att Zootropolis till 90 procent består av bytesdjur och den allegoriska premissen är att den hotade minoriteten utgörs av rovdjur – och dess budskap inte är antirasistiskt, utan handlar om att påminna om allas fördomar och stereotyper om andra – har filmen sagt misslyckas med ”det antirasistiska budskapet”…
De som först hävdar att filmen handlar om minoriteten rovDJUR (förföljd av några ur majoriteten växtätare), och berättelsen därför borde stödja idén om biologisk determinism eftersom rovdjur instinktivt dödar andra djur, gör sedan ett märkligt tankesprång till MÄN-NISKOgrupper. Eftersom det är riktigt att rovdjur har ett vilt och våldsamt ursprung och den biologiska förklaringen såldes vore korrekt, påstås filmen stödja rasistiska antagandet om svarta människor: de har det brutala våldet, det vilda barbariet inom sig! ”Är” vildingar!
Men om man godtar tanken att filmens minoritet skulle föreställa svarta, säger väl filmen i så fall att det är en rasistisk fördom att afrikan-amerikaner skulle ha ett ”djuriskt, omänskligt” förflutet? Hur inskränkt måste man inte vara för att så selektivt se en rasistisk analogi mellan faktiska rovdjur respektive fabelns utsatta och felaktigt anklagade fiktiva antropomorfiserade djur, det vill säga: människor? Alla har ju dessutom i denna utopi levt tillsammans i tusentals år, utan att vara styrda av påstådda drifter.
Men strukturell rasism, då? Det handlar om reciproka fördomar
Filmens olika former av diskriminering och fördomar är ”jämlikt” utspridda och de flesta djur i filmen utsätts någon gång för trångsynthet och intolerans. Betraktar man individers fördomar som en beskrivning av, eller rent av ursäkt för, rasism blir man förstås lätt upprörd. Man framhåller då att fördomar bara kan vara jämlikt upplevda i ett samhälle där alla har samma privilegier (som väl då inte längre är någons företrädesrätt…) och samma del i den institutionella makten. Men privilegier opererar ju också de på individuell basis. Alla vita människor har inte alls förmåner i alla sammanhang, somliga vita knappt i några. Här kommer alltså det intersektionella åter in.
Mest diskriminerad av alla karaktärer i filmen är dock räven Nick. Denne är den som närmast kan hävdas representera svarta. Han fick som liten inte vara med i pojkscouterna utan blev utstött av de jämnåriga, får inte handla i glassaffären, tvingas bo och ha sin tvivelaktiga utkomst i föga fashionabla kvarter, kan länge inte tänkas bli polis och misstas överlag för att bara vara en listig räv. Han är förvisso ett rovdjur, men aldrig våldsam utan en god människa och en filmens bägge hjältar. De antirasistiska kritikerna fokuserar däremot sin kritik på framställningen av de förment svarta drogade rovdjuren som våldsamma. Är inte också det ett utryck för rasism, baserad på en fördom?
Definierar man å andra sidan rasism som ”fördomar + makt”, det vill säga att rasism rör sig om ”makten att ägna sig åt systematiska diskriminerande handlingar via samhällets mäktiga institutioner” – vilken individ har egentligen det? Här är maktens representanter både rovdjur och bytesdjur, men institutionerna borde väl styras av de 90 procenten? Och inte minst: hur kan man i så fall på ett för barn begripligt sätt gestalta detta med ”strukturer”? Finns det någon enda film som gjort det? Exempelvis utbildning och kunskap är onekligen en bra förutsättning för att komma till rätta med egna fördomar och påverka andras, men idag utestängs ingen grupp från skolgång eller biblioteksbesök. Idag får kvinnor liksom människor av alla etniciteter även bli polis.
Zootropolis kritiseras dock av amerikanska antirasistiska nätrecensenter för att handla om individer istället för grupper och skildra ”rasism utan privilegier”: för att rasism ska existera måste det som sagt finnas något slags makthierarki och det saknas här. Bytesdjuren sitter inte inne med makten i Zootopia. Ändå sägs filmen handla om rasism…
Nej, inte heller privilegier är biologiskt inneboende i människor utan socialt konstruerade, även om de här tycks innehas av alla slags djur som är stora. De små djuren med relativ makt är däremot skurkar och ”vita”, d.v.s. växtätare (fåret Bellwether, näbbmusen Mr. Big som är maffiaboss). Inte ens idag är fysiskt styrka dock lika med makt. Antirasister bör väl utmana makthavande institutioner och deras företrädare genom majoritetssamarbete, inte inrikta sig på enskilda individer som använder vissa ord eller på en liten grupp filmmakare?
Är vi inte alla då och då ”den Andre”?
Här är alla i vissa situationer en ”minoritet” och publiken kan känna igen sig hoppande från än den ena till än den andra ”identiteten”, inklusive igenkänning i de fördomsfulla. Både Judy och Fox framställs som tillhörande ”de Andra”, trots att de är på motsatt sida av skiljelinjen mellan bytesdjur och rovdjur. De är ömsom varandras ”dom”, ömsom ”vi”. Filmen hävdar emellertid aldrig att rasharmoni inträder när onda individer som fåret Dawn Bellwether är utrensade, men att fördomar oftast är ömsesidiga och, ifall utnyttjade för rasistiska, ekonomiska eller andra syften, kan leda till rasism. Att de enda som vinner på fördomar är de själviskt makthungriga.
Filmen förevisar ingen privilegierad grupp och ingen specifik diskriminerande grupp, ej heller någon diskriminerad sådan. Den är ingen direkt avspegling av vårt samhälle utan en film om en hotad utopi. Även här finns förvisso fortfarande fattiga och mer privilegierade individer av alla arter, men vem ”den Andre” är varierar, växlar hela tiden och blir till i en specifik kontext. Alla kan bli marginaliserade, utan att vi behöver benämna detta ”situa-tionell pan-rasism”…
Detta är således en allmängiltig film om människor, inte om svarta, vita, muslimer, buddhister, kvinnor, män eller olika samhällsklasser, religioner och åldrar. De har till sist övervunnit rädslor och lärt sig tolerans och därför gjort framsteg, men ska det verkligen behöva ta tusentals år ytterligare för oss? Zootropolis fördömer biologisk och kulturell essentialism. Fördomar plus rädsla kan däremot resultera i rasism, om de manipuleras av demagoger.
I en internationell historisk kontext kan förvisso minoriteter kännas igen som dem vid makten som förtryckt majoriteten: de vita i Sydafrika, japansk och europeisk kolonialism, kineser i Tibet etc. En kinesisk professor har dock i en militärstödd tidning sett rollomkast-ningen i Zootropolis som ”dold amerikansk propaganda” som vänder på fakta och gömmer sitt budskap: ”i den brutala verkliga världen är det alltid vargar som käkar upp fåren”. Och politiker är aldrig skurkar?
Så minoriteter kan onekligen vara ”rovdjuren” i verkliga livet, fast just denna film handlar inte om detta. Den säger att oavsett historia och biologi kan fördomar, propaganda och manipulation från dem i maktställning eller dem som försöker tillskansa sig makten vara katastrofala inte bara för individerna utan för hela samhället. Här hejar ingen på bytesdjurens diktatur. Strunta i det förflutna och gör det bästa av nuet!, utropar filmen.
Trumpoplis – i ett land långt borta, men i tiden mycket nära
Nej, filmens antagonism handlar om makthungriga politiker, i detta fall en sammansvärjning ledd av en lokalpolitiker med allierade fårskallar. Precis som filmtitlarna skiljer sig åt mellan länderna har recensenter i storyn tolkat in nationella hot (Pegida i Tyskland, d.v.s. ”Patrio-tiska européer mot islamisering av västvärlden”; Donald Trump i USA; Marine Le Pen i Frankrike; hos oss Sverigedemokraterna, etc). Det är onekligen lätt att se paralleller till den (eventuellt) xenofobe Trump, eller åtminstone till den presidentkandidat som eldar på andras främlingsrädsla.
I en så pass metaforisk socio-politisk film som denna, är det inte svårt att hitta likheter med exempelvis den elefant, republikanernas maskot, som vägrar expediera räven glass, eller läsa in George W Bush och Guantanamo. Konservativa kritiker har även lyckats vaska fram pro-transsexuell propaganda i filmens förkastande av biologi. Liksom i budkapet att ”alla kan bli vad de vill”, utifrån den lille, men fullvuxne, ökenräven till lurendrejare som vill ha glass och låtsas vilja bli elefant ”när han blir stor”. Numera kan ju män fullt lagligt bli kvinnor, klagar man…
De allra flestas tankar går emellertid osökt till makthungriga politiker, till Donald Trump och rädslans politik i USA, de senaste 15 åren långa misstrons tid och rädslan för muslimsk terror, samt mediernas roll i att hetsa köttätare mot växtätare, grisätare mot kycklingätare mot skaldjursätare, ja, alla möjliga ”vi mot dom”… Ännu har jag dock inte stött på någon som i Dawn Bellwether sett Hillary Clinton, men det är väl bara en tidsfråga.
Kan någon bestrida att Donald Trump blivit presidentkandidat genom att likt fåren spela på människors rädsla och fientlighet mot dem som upplevs annorlunda? Han kan inte gärna skylla på att han är en undervärderad kvinna, även om också hans blonda hår fokuseras en hel del. Att svartmåla muslimer eller kasta ut alternativt illegalt fängsla illegala invandrare är inte lösningen, ej heller att förminska kvinnor.
Mediernas sätt att gestalta åsiktspolarisering av presidentkampanjen, typ CNN:s State of the Race with Kate Bolduan, eller politiska intervjuer av Wolf (Blitzers) typ, för att inte tala om Fox News rävaktige politiske ”kommentator” Bill O’Reilly, gör heller inte precis saken bättre.
Zootropolis pläderar för interkulturell tolerans och mot diskriminering och fördomar. Det högst aktuella budskapet om faran med fördomsfulla attityder och att man inte ska döma en hel befolkningsgrupp utifrån enskilda individers handlingar utan lära sig tolerera skillnader kunde inte ha varit mer vältaijmat.
Somliga recensenter ser det som en nackdel att också Judy visar sig ha fördomar, när detta tvärtom är en av filmens förtjänster. Hade inte haren själv tanklöst fått upprepa struntpratet om biologi, hade hon bara blivit en idealisk klanderfri hjältinna. Hade Zootropolis framställt rovdjuren som en pytteliten elitistisk diktatorisk minoritet, hade alla vi andra också sluppit rannsaka oss själva och fundera över vilka fördomar och stereotyper vi hyser. Filmen undgår bägge dessa fällor.
Judys avslutningsfras, ”I implore you… Try. Try to make the world a better place. Change starts with you and it starts with me. It starts with all of us”, kan för den luttrade cyniske vuxne te sig barnslig, men barn är kloka och inte minst väldigt intresserade av rättvisa.
Så du kan visst bli vad du vill, om inte alltid vad gäller yrkeskarriär, så i moralisk mening.
Referens
Rönnberg, Margareta: Vänstervridna? Pedagogiska? Av högre kvalitet?: 70-talets barnteveprogram och barnfilmer kontra dagens, Visby: Filmförlaget 2012
