En vuxencentrerad tolkning av Lejonkungen jämförd med 5-8-åriga flickors synsätt

Alla Disneyfilmer handlar förvisso om att karaktärerna vill något för egen del och längtar bort: att erkännas som vuxen nog (flertalet huvudfigurer), vara del av en annan värld (sjöjungfrun), vara en läsande, utbildad människa (Belle), få gifta sig med vem man vill eller inte alls (Belle, Jasmine, Ariel, Pocahontas, Mulán), inte kriga (Pocahontas), inte lämpa över krigandet på männen (Mulán), slippa vara freak (Dumbo, Quasimodo), vara en riktig pojke genom att göra som pojkar gör (Pinocchio). (Se vidare min bok Varför är Disney så popu-lär? eller Why is Disney so Popular?) 

Precis som barnen i föräldrahemmet, vill figurerna inte längre vara inlåsta i tornet eller i skolan utstötta av kamraterna. Filmerna levererar en utopi om barnmakt och tröstar barnen med att det åtminstone ”kommer att bli bättre”. Även du kommer att bli kung/drottning över ditt eget liv. Inte minst Lejonkungen handlar om vuxenblivande och lovar barnen att de en vacker dag ska få bestämma (mer) själva. I värsta fall också över sina egna barn.

Lejonkungen – om politiskt maktövertagande snarare än barns mognadsprocess?

Björk vet emellertid med säkerhet att denna film istället rör sig om ett politiskt maktöver-tagande och inskolning i konsumism. Vet då också filmens avsedda och faktiska unga publik det? Den frågan ställer hon sig i sedvanlig ordning inte, utan beskriver utförligt filmens inledning och citerar de första uttalade orden, d.v.s. Scars ironiska ”Livet är inte rättvist” till musen under hans tass. Detta ser hon som en politisk grundfråga: frågan om rättvisa. Och visst är filmen politisk, men inte så som Björk tolkar den: att någon ”har fötts till att höja sig över andra […] till en plats på Lejonklippan under vilken andra har fötts till att buga sig för den upphöjde herren” (sid.22). 

Detta är ju Simbas historia, handlar om hans mognadsprocess och inte om något politiskt system i statsvetenskaplig mening. Nina Björk inser förstås att inledningsscenen ska illustrera the circle of life, men hon kommer (sid.24) fram till att detta i Disneyfilmerna är samma sak som the circle of power – den eviga återkomsten av samma maktstrukturer i samhället. 

Hon har fel, om än rätt om generationsmaktsordningen, då vuxna alltid är mäktigare än barn – härskare. Fast Lejonkungen propagerar ju åtminstone för att moraliska, omtänksamma och fredliga vuxna som Mufasa (och sedermera den vuxne Simba) ska ha mer makt är omora-liska, själviska, falska och mordiska vuxna som Scar. Och mer makt än fega och hatiska vuxna som hyenorna. Hellre Obama än Mugabe.

Barnfilmen handlar i själva verket om ett (l)ärorikt vuxenblivande och ett värdigt vuxenliv i Lejonriket (givetvis allegori för Människoriket) – om Livets kretslopp. Om att allt levande, inklusive människolivet, upprepar sig. För t.ex primater som människor och lejon via stadierna födelse, barndom, tonår, vuxenliv, ålderdom och död. Varje generation tar vid efter den föregående och stadierna genomlevs om och om igen, i förhoppningsvis evigheter. Livet levs förvisso, både av människosläktet och lejonsläktet, på bekostnad av andras liv, i den meningen att vi dödar (eller ännu värre: låter andra döda åt oss) och äter upp antingen andra djurs eller växters icke självvalt avslutade liv. Denna ”bekostnad” kan dessutom göras mer eller mindre kostsam för jordens överlevnad. Främst genom vuxnas konsumtion.

Björk tar emellertid titlar som konung bokstavligt och filmen som en statskunskapslektion. Hon tolkar Mufasa och Simba som kung respektive blivande regent över de övriga djuren, som skyndar till och bockar sig när Simba föds. 

Heter ej ”Savannens konung”, ej heller ”Djurens konung”

Men filmen heter, märk väl, inte ”Savannens konung” eller ”Djurens konung”, utan syftar bara på kattdjurets/släktens/familjens ledare. Mufasa är Lejonflockens överhuvud, ”kung” över Pride Lands, i kraft av sin styrka och godhet. Om sonen utvecklas på rätt sätt, ska också han en dag bli värdig att kallas ”kung”. När de övriga djuren bugar sig av vördnad där nere under den på klippan upplyfte nyfödde Simba, är detta inte fråga om underdånighet under en kronprins i monarkimening, utan en hyllning till livet. Det som djuren och filmåskådaren bevittnar är ju ett barndop. Elefanterna, girafferna, fåglarna etc är inte undersåtar till Lejon-flocken och även hyenorna har sitt eget ”land”.

Lille Simba sjunger senare om att som ”kung” inte bara få stå i rampljuset utan slippa bli tillsagd vad han ska göra, var han får vara, inte hejdas från att utforska alla spännande platser utan vara fri, springa runt vart han vill och göra vad han vill. Med andra ord: de flesta barns vardagliga önskedrömmar. Alla barn är födda till att bli kung och drottning, bestiga vuxenhetens tron, axla ansvar inklusive arbetsuppgifter (suck!), göra viktiga moraliska val. Simba lär sig till slut livets läxa: att bli vuxen innebär att bekymmerslöshetens och lekens tid är förbi och att de samhälleliga plikterna tar vid. (Blä!)

Just denna Simbas (och Mowglis) frihet är just det som också etiopiska barn främst uppskat-tar hos Lejonkungen (och i Djungelboken), enligt en annan tagare av barns perspektiv, Tewodros Workalemahu (2007). Han har i vart fall frågat barnen varför de gillar Disneyfil-merna. Särskilt Simbas ”tid med Pumba och Timon, när lejonungen lekte med vännerna och inte oroade sig för någonting”, avundas dessa etiopiska barn. Liksom när Mowgli ”gör i stort sett vad han vill”, men enligt de hårt hållna medelklassbarnen är detta i realiteten ”too good to be true”. De är väl medvetna om sin egen likhet med Mowgli: när Mowgli kom till ”människobyn fanns där regler och föreskrifter”, som en av dem säger…

Kung är i barnberättelser inte ett konstitutionellt begrepp, utan ett psykologiskt. Filmen cirklar kring frågan ”Hur/när blir man människosläktets och familjens ansvarsfulla tills-vidare-arvtagare?” Vid födseln? Eller när man själv väljer att ta ansvar för sitt eget och andras liv? Eller först när man själv får barn?

De barn som jag i slutet av 90-talet diskuterade filmen med, fokuserade mer på att Simba och Nala får barn, än på att lejonungen blir ”Lejonkungen”. Några av dem sa t.o.m. att lejonparet i slutscenen fick en flicka. Lejonkungen avslutas som den började, nu en generation senare, med att Nalas och Simbas förstfödda, vars kön aldrig nämns, visas upp från klippan. 

Björk tolkar automatiskt (maskulinistiskt?) barnet som en son, men i uppföljaren 1998 (Lejonkungen II: Simbas skatt) visar det sig att det rör sig om dottern Kiara. ”Successions-ordningen” liknar alltså den svenska tronföljden? Det är ännu för tidigt att säga, då ”Lejon-kungen III” (och IV?) inte avgjort frågan än.

5-8-åriga flickors syn på monarki

Fast Björk och jag är ju bara vuxna och filmen är inte gjord för oss. Hur ser då 5-8-åringar på detta med vem som kan – och bör – bli kung? Det har lyckligtvis Lena Lee (2009) undersökt, om än i liten skala. Lee genomförde under en längre tid parintervjuer med tio koreanska immigrantflickor i åldern 5-8 år, i form av fem par. Åtta av flickorna hade bara bott i USA i två-tre år, medan två av dem var USA-födda koreansk-amerikanskor. Alla tio betecknas som medelklass, fast det gör ju nästan alla i USA numera…

Lees frågeställning rörde bl.a. hur flickorna tolkar Disneyfilmers monarki: vad tänker flickorna om detta att vara en makthavare och särskilt en prinsessa i filmerna? Hur hänger deras uppfattningar om regentskap eventuellt samman med flickornas syn på genus och etnicitet/ras?

Hur man blir en konungslig härskare, var enligt flickorna väldigt svårt att förstå. De kunde lätt förklara att Scar vill bli den som bestämmer, ”för då kunde han göra vad han vill” eller ”för han ville köra med folk”. Men hur Mufasa blivit kung var vanskligare att begripa, eller i vart fall svårt att förklara. En 7-årig tjej säger att hon inte fattar ”vem som valde kungen”. ”Det var en kung och om han hade en pojke blev han nästa kung och hade han en flicka blev hon drottning”. Fast en 5-åring invänder ”men vem valde den allra första kungen då?!” Några gissar på ”regeringen” som kungamakare, eller ”kanske var det den gamla visa babianen Rafiki?”. 

Flickorna har dock lättare att säga varför en viss person bör väljas och ännu lättare vem som inte bör få bli härskare: Scar var ond och ifall han blev kung, ”skulle alla dom andra djuren lida”, enligt en 7-åring. Mufasas fysiska styrka (större än Scars) är också kvalifice-rande enligt en 5-åring, för då kan han ”bättre skydda de andra”. En 8-åring förde sedan in ämnet på detta med att ärva tronen. Det var OK att Simba blev kung, eftersom tronen ärvdes från fadern till sonen och inte till faderns yngre bror Scar. 

Att ärva titeln utifrån förstfödslorätt blev sedan avgörande för flickornas fortsatta funde-ringar. Varför blev inte Simbas mamma Sarabi härskare över lejonflocken, när Mufasa dött? Eller Nala? Jo, Sarabi är inte Mufasas syster och Nala är inte hans dotter, förklarade en 7-åring. Det ansågs inte orättvist att drottningen inte blev härskare, för hon var ju inte släkt med Mufasa!

Flickornas syn på ”Disneyprinsessor” och på dessas etnicitet

Disneys genusframställningar och särskilt ”Disneyprinsessor” är ett vanligt skällsord i debatten och speciellt hur dessa ser ut. De tio flickornas syn på en prinsessas etnicitet diskuterades också, men det var inget som de direkt hade tänkt på. Tillfrågade om det inte skulle vara kul om det fanns en koreansk prinsessa i någon Disneyfilm, blev svaret ”det spelar ingen roll” eller ”hon kan vara vem som helst”.

För att  utforska frågan djupare, tog Lena Lee då upp exemplet Mulán: tyckte flickorna bättre om den, med tanke på att huvudfiguren är kines och en ”asiatisk förebild”? En 7-årig tjej menade att det är skillnad på kines och korean och kunde inte se varför hon skulle gilla kinesen Mulán bättre. En 8-åring höll med. Muláns ”asiatiska” etnicitet var inte viktig nog för att de skulle känna sig närmre henne. De bägge flickorna framhöll istället koreanska kvinnors skönhet och företräden framför de ”europeiska”. 

Åttaåringen sa ”jag tycker Lilla Sjöjungfrun är söt men hon ser annorlunda ut än koreaner. Hon är precis som européer. Jag tycker koreaner är bättre. Dom är smarta och söta”. Sju-åringen tillade: ”Jo, koreaner är inte så där pråliga utan kungliga [klädda i traditionell hög-tidsklädsel].” Flickorna kände ingen press på  sig att se ut som Disneys hjältinnor, menar Lee. I vart fall inte ännu, men detta kan förstås förändras ju mer de vuxit in i det amerikan-ska samhället omkring dem. 

Lena Lees slutsats blir att flickorna förstod detta med det ojämlika i filmernas makthavar-hierarki inte som en samhällsstruktur, utan avhängigt av individens beskyddande förmåga och goda egenskaper. De nämnde inte ett ord dock om det eventuellt önskvärda i flexibel arbetsförmåga eller konsumtionskrav i det kapitalistiska samhället, utan snarare precis som de etiopiska pojkarna raka motsatsen: lek och fritid. Det är i själva verket föräldrarna och skolan som lär ut arbetets betydelse. Flickornas syn på Disneyprinsessor hängde samman med deras egna idéer om genus och etnicitet. 

Barnen skilde sig alltså från all den forskning som likt Björk gjort andra antaganden baserade på vuxna förväntningar och vuxna tolkningar. Flickorna omskapade Disneys kulturella text genom att aktivt välja ut och organisera inslag i denna i enlighet med deras egna kulturella erfarenheter, antaganden, nuvarande intressen och önskningar. Många Disneykritiker har haft en tendens att ”strunta i immigrantbarnens ursprungskulturer och dessas inflytande på barnens syn på filmerna”, menar Lee.

Varför ska vuxna appropriera även barnfilmerna?

Disneyfilmerna är framför allt barnfilmer – inte familjefilmer, även om distributörer och en del recensenter påstår det, men varför ska de av konsumtionsökande skäl få bestämma? Varför då inte också analysera och värdera dem såsom barntexter? Det vore intressant att få ta del av vilka berättelser begripliga för förskolebarn, som enligt Nina Björk uppfyller hennes utopiska kriterier. Liksom få hennes tips på hur filmmakare ska klara av att för de yngsta på en och en halv timme berättartekniskt gestalta kollektiv i narrativ om allas välbefinnande och jämlikhet i världen. 

Björk använder förstås Disney för att säga något om arbetsmänniskan och i ”människan” i ”människans drömmar om framåtskridande” inbegrips i sedvanlig ordning uppenbarligen inte barn. (Tro mig: barn längtar inte heller efter arbetslivet!) Därmed approprieras Lejon-kungen som en vuxenfilm och ges läsaren intrycket att det är Disneyfilmerna som sått fröna till vuxnas ”självförverkligande” och arbetsiver. Varje gång vi använder produkter för barn för att säga något om samhället bör vi emellertid fråga oss: kan också barn tänkas uppleva saken på mitt vuxna sätt? Kan jag, om svaret blir nej, inte hellre exemplifiera med någon välkänd vuxentext?

Varför dra bort uppmärksamheten från barns egenupplevda monarker i form av föräldrar och andra vuxna, genom en adultonormativ tolkning av barns älsklingsberättelser? Till skillnad mot vad som alltid sägs om att börja med barnen är det självfallet så, att ”Man måste börja med de vuxna” och få dem att först begripa barnens preferenser utifrån de yngstas upplevel-ser i vardagen och därmed deras tolkningar av, i detta fall, filmen. 

Eller om det behövs ett mer vetenskapligt klingande begrepp: försöka begripa barns erfarenhetsstrukturer, med start i familjens såväl rättfärdiga som orättfärdiga hierarkiska strukturer. Åtminstone de orättvisa kulturella hierarkierna GÅR faktiskt att göra något åt. Det minsta vi kan göra är att låta barnen ha sina favoriter i fred för våra djupsinnigheter.

Referenser

Lena Lee: Young American immigrant children’s interpretations of popular culture: a case study of Korean girls’ perspectives on royalty in Disney films, Journal of Early Childhood Research, 7 (2009):2, sid. 200-215   

Tewodros Workalemahu: Disney Kids: A Study on the Reception of a Global Media Giant by Ethiopian Children in Addis Ababa (2007) mastersuppsats på

http://citeseerx.ist.psu.edu/viewdoc/download?doi=10.1.1.105.4923&rep=rep1&type=pdf  

JÄTTEKUL i går kväll på tv för en fotbollsälskare! Och kul nu på morgonen på SR:s webbsajt

JÄTTEKUL i går kväll på tv för en fotbollsälskare! Och kul nu på morgonen på SR:s webbsajt:

Visa bild på Twitter

 Följ

Icelandic Football @icelandfootball

HAHAHA! How the Icelandic national team was picked, this is absolutely hilarious!! #football #Iceland #Euro2016

01:22 - 24 juni 2016

Ska de vara så himla svårt att se skillnaden mellan barnfilm och barnskildring?

På de barnfilmsfestivaler som även har barnjurys, ger barnen alltid förstapriset till helt andra filmer än vuxenjuryn gör. De vuxna som uttalar sig auktoritativt om filmernas kvaliteter måste väl ändå någon gång fundera över möjliga skäl till olikheterna?! Fast man bryr sig kanske inte? Behöver ju inte. Anser sig självklart som kunnigare. Normen.

Detta nedan är i vart fall min syn på saken. Jag har aldrig läst/hört någon annan försöka utreda detta. Hur är detta möjligt?! Låtsas folk vara blinda och döva?

Barnfilm

Barnfilmer riktar sig till en införstådd och hand­lar nära nog alltid om barns eller barnlika gestal­ters positiva samspel och lek med jämnåriga, snarare än om problematiska barn-för­äl­der- eller barn-vuxenrelationer. Barnfilmer cirk­lar oftast kring hur en duo eller grupp unga själva ska klara av att hantera ett ”lagom” svårt pro­b­lem, tillsammans reda sig helt utan vuxna, få glömma dem för en stund eller strun­­ta i dem och bara ha kul. 

Fil­merna betonar vänskap, samman­hållning och barnens sammantagna kom­­­­­pe­tens. De har inte, så som barnskild­ringarna, någon individuell ”hjälte” eller ”of­­fer­­­­hjäl­­te” i centrum, via vars blick mot vuxna åskådaren betraktar händel­ser­na. Fil­merna har ofta inget centralt subjekt över­hu­vudtaget, utan ett par eller tre-fyra relativt jämbördiga kom­pi­­­sar i fokus, ibland med en av dem som ”lekledare”.

Barnfilmer talar till en jämlike, men kritiseras ibland av recensenter för att vara harm­­­­löst gulli­gull, eviga som­mar­lov, med barngäng som sätter töntiga eller omoraliska vuxna i skam­vrån eller rent av i fängelse. Det kan röra sig om bovar såväl som poliser, föräldrar såväl som lärare och präster. ”Skurken” i berät­­telsen är rela­tivt lättigenkännlig för sin avsedda unga pub­lik, men mer komisk än hotfull. Barn­filmens upp­muntran­de story och dess lyckliga slut torde vara effekti­­­vare som upp­växt­hjälp, eftersom den ställer åskå­­­­­­dare och uppeppande figurer på mer jämlik fot. Här fram­­­­­träder en kompetent barngrupp, d.v.s. kollektivet snarare än det Kom­petenta barnet. Filmen skänker glädje och framtidshopp.

Barnskildring

En enkel tum­re­­gel skulle kunna lyda, att fokuserar filmen ett enda barn är den med stor sanno­­­­likhet en barn­skild­­­­ring riktad till vux­na. Inte sällan rör sig handlingen då om hur barnet ska kun­na klara sig i en specifik vuxen­­do­mi­­­ne­rad miljö. Dessa fil­mer anses ”inte sky svåra äm­nen” såsom barns utsatthet och makt­löshet, för­äldrars likgil­tighet alternativt vuxnas enorma för­­vänt­­ningar på barn. Även om andra barn finns runt protago­nisten, inte minst mob­bare, rör huvud­­­­­­­­­­temat ändå barnets förhållande till vuxen­världen och vuxnas agerande eller brist på ingripande. Också frånvarande vuxna är ytterst närvarande i barnens tankeliv. Denna sorts berättelser är alltså vuxenfilmer.

Barnskildringen talar från en auktoritets­position om nå­gon sårbar, utsatt el­ler negligerad liten stackare, i behov av vuxnas beskydd, räddning eller råd. Den riktar huvud­sak­­­­­li­gen sin varning till en vuxen beträffande liknande reella barns förmodat hotade fram­tid, såvida nu inte den gode vuxne åskådaren (likt film­ska­­pa­ren), varnar, inskri­­­der och hinner förebygga skadorna. Samtidigt anses sam­ma barn vara Kompetent enligt filmmakarna, snarare än enligt fil­mens vuxna. Vem eller vad som förorsakar barnet lidande eller svårigheter är inte alltid tyd­­ligt uttalat – eller varför? – och särskilt svårt att begripa för en barnpublik. 

Form och stil skil­­jer sig likaså åt mellan de bägge filmtyperna. Filmerna som talar till vuxna kan ha konstnärliga anspråk. De har inte sällan klassisk musik eller mer av tystnad, udda kameravinklar, stiliseringar och ”symbolisk” bildspråk. Filmerna ifråga har också ofta ett s.k. öppet slut, vilket barn ogillar. De vill veta ”hur det går”. Filmer om barn(dom) faller i de allra flesta fall inom genren konstfilm. (Jo, konstfilm är också en genre!)

Barn­skild­ringar är tystare vad det fokuserade barnets egen röst anbelangar och den utsatte har oftast ingen kamrat att dela sina funderingar med, utan filmen do­mi­­neras av vuxnas tal inbördes, men även av dessas tal riktat till den till synes stumma barn­­­karak­­­tären. Där­­­­­­emot talas det mer sällan med barnet ifråga. Verbal kom­mu­­ni­ka­tion är för­stås en vuxen domi-nans­form, där de äldre nästan alltid vinner över barn. Barns tyst­­nad är, till skillnad från vuxnas dito, inget maktmedel.

(Skillnaderna mellan barnfilm och barn(doms)skildring utvecklas vidare på sid. 153-169 i min bok Vänstervridna? Pedagogiska? Av högre kvalitet? (2012).)

För övrigt anser jag att ingen längre bryr sig om barnkultur, utan bara om vuxnas arbetstill-fällen inom det barnkultiverande systemet. Ska svensk films kräftgång motverkas, måste nog olika stödåtgärder börja ges till barnfilm snarare än som hittills skett till barnskildringar med 10 000-20 000 åskådare – varav gissningsvis högst 1 000 är barn.

Den som är kritisk till upphöjandet av barnskildringar (eller ännu tvivelaktigare abstrakta barndomsskildringar) och till nonchalansen gentemot barnfilm bör verka för att 2000-talet blir ”BARNENS århundrade”! ”Barnets århundrade” visade sig ju långt före millennie-skiftet föga förvånande vara en visserligen from, men förhastad, förhoppning… Enskilda barns perspektiv går lätt att bortförklara som undantag. Inte barnkollektivs!

Varför skyr humanister receptionsstudier av barns menings-skapande utifrån bok eller film?

Hur obegripligt det än kan låta, har det mig veterligt inte genomförts några studier av de yngstas faktiska mottagande, reaktioner, responser, reception, förståelse av, menings-skapande utifrån eller motiverade åsikter om bilderböcker, teaterföreställningar eller barnfilmer av svenska barnlittera-turforskare, konstve­tare, teatervetare eller filmvetare de senaste 20-25 åren!!! Ja, knappt dess­för­innan heller! Globalt sett, är sådana också för-svinnande få, troligtvis inte ens 1 procent av all barnfilm-, barnteater och barnlitteratur-forskning. 

Do­mi­nerat har istället textfokuserade studier, på bekostnad av läsarinriktade empiriska undersök­ning­ar av faktiska barn under 10 år. Det finns som synens av uppräkningen ovan inte ens en gemensam terminologi för dessa ”publikundersökningar”. Kan någon förklara det totala ointresset för barnens upplevelser? Fråga din närmaste kulturvetenskapliga representant! För mig är det totalt obegripligt.

Min hypotes är att de vuxna som, istället för åt publik- eller läsarresponsstudier, ägnar sig åt egna tolkningar och värderingar i textcentrerade studier av exempelvis barnböcker, filmer eller teaterföreställningar för barn därmed kan verka mer djupsinniga. De kan då upptäcka mer ”komplexa texter”. Det hela hänger möjligen också samman med barns svaga eller obefintliga status på exempelvis det barnlitterära fältet. Någon annan måste tala i deras sak och det sker inte längre i dagens självupptagna samhällsklimat.

Karin Helander (2004, 2011) har visserligen refererat till studenters uppsatser och smärre examinationsuppgifter och sammanfattat spridda iakttagelser med citat av lösryckta barnkommentarer om ett stort antal teaterföreställningar, men det rör sig här inte om någon publicerad barnresponsstudie. 

Emellertid genomförde Helander 1994 ett forskningsprojekt utifrån tre uppsättningar (en för barn från 5 år, två för barn 7 år och uppåt) genom åtskilliga observationer av publikerna samt efterarbete i (för)skolan. Det stora antalet barn (450 stycken sammanlagt) i studien redovisad på endast tio tidskriftssidor – som dessutom lägger större fokus på föreställ-ningens meningsproduktion än på barnens meningsskapande – gör det svårt att dra speciellt många slutsatser om de olika barnåldrarnas responser. 

Det är emellertid lätt att instämma i Karin Helanders inledande påpekande att ”man för att kunna beskriva, analysera och tolka barnteater måste uppmärksamma och studera barn-publikens reaktioner” (Helander 1994:18, understrykning i original). Ändå har detta inte skett mer fokuserat de senaste 20 åren… Ellinor Lidéns kommande avhandling i teaterveten-skap emotser jag dock med stort intresse. 

Ett fenomenologisk angreppssätt har dock Marie Ramm (2007) haft när hon i en magister-uppsats, medveten om sin egen speciella subjektivitet och metodens svagheter, tagit sig an den delikata uppgiften att tolka 6-12-månadersbarns kroppsliga uttryck under Suzanne Ostens Babydrama. Vuxnas spekulationer om förverbala barns upplevelser är dock ytterst osäkra. Man bör därför börja med talande och mer tydligt reagerande barn.

Karin Helander: ”Barn går på teater”, Bulletin för nordiska teaterforskare/BUNT nr.15/1994, sid.18-27

Ramm, Marie: Barns perspektiv och barnperspektiv på Babydrama: MAN KAN ALDRIG BÖRJA TIDIGT NOG, Stockholms universitet: Centrum för barnkulturforskning 2007

Inte heller barnlitteraturforskare är intresserade av texternas unga publiker och hur dessa begriper och uppfattar berättelserna. Nästan ingen studie av faktiska barns reaktioner har genomförts de senaste 25 åren. Maj Asplund Carlsson (1998) gjorde visserligen för snart 20 år sedan vad som möjligen kan för kallas för en läsarresponsstudie, men med styrande begriplighetsfrågor till ett antal förskolebarn utifrån bilderböcker. 

Studien ifråga vittnar tyvärr om större intresse för texten än för läsarresponsen. Undersök-ningen är snarare genomförd utifrån ett litteraturpedagogiskt perspektiv, än gjord av genuint intresse för barns meningsskapande. I övrigt råder i stort sett tystnad. Didaktikern Fredrik Lindstrand (2008) har dock studerat 2-åringars meningsskapande och engagemang utifrån ”Snuttefilm i förskolan” (i Blöjbarnsteve, red. Rönnberg 2008).

Man ska förvisso inte kasta sten i glashus, så hur är det då på filmforskningens område? På den fronten intet nytt att rapportera… Till filmämnets försvar ska dock sägas, att det finns betydligt färre forskare i landet med inriktning mot barnfilm/barn-tv, än det exempelvis finns barnlitteraturforskare (liksom färre filmforskare totalt än litteraturforskare). Jag inser att det är en klen ursäkt, men dock en viss förklaring. 

Själv har jag gjort ett antal försök inom barnteveforskningens gebit, alltsedan jag 1982 visade 16 avsnitt av Fem myror är fler än fyra elefanter på en förskola i Uppsala och video-filmade barnens reaktioner under tittandet. Därefter t.ex. 1989 studerat bland annat 5-8-åringars responser på den tecknade kortfilmen Herr Bohm och sillen från 1988. Det senaste decenniet, förutom avseende videofilmade 2-3-åringar i Blöjbarnsteve (2008), även skrivit t.ex. om 58 förskolebarns reaktioner på tv-reklam (2003), om framför allt tjejers syn på dokusåpor (2006), om fjärdeklassares åsikter om inslag i SVT:s nyhetsprogram för barn (2010) och med anledning av den förment ”rasistiska” Lilla Hjärtat rådfrågat 156 barn om deras tolkning av den svarta figuren (2013+2014). Under utgivning är även delar av mitt pågående bilderboksprojekt med barnreaktioner (2015). 

De mottagarstudier som i övrigt genomförts har alla handlat om tonåringar, som upplevs som mer lika de vuxna och därmed lättare att förstå. Men det är ju just de ”mest annorlunda” i sitt tänkande och beträffande sina hittills insamlade erfarenheter, som skulle behöva begripas bättre. Med andra ord: de yngsta. 

En del värjer sig mot att göra receptionsstudier p.g.a. att de är obekväma med ordet ”reception” (såväl som med beteckningarna ”respons” och ”reaktion”) som antas klinga ”passivt”, men det handlar ju helt enkelt om barns kritiska mottagande. När det gäller vuxenprodukter, är det ju ingen som oroar sig för att exempelvis kritikernas reception upplevs som för passiv, utan då talas det gärna om Det Kritiska Mottagandet. 

Läsarresponsstudier för å sin sida lätt tankarna till pavlovska hundars respons på stimuli. Fast ”respons” kan ju lika gärna betyda ”feedback”. Och ”reaktion” kan även innebära opposition… Protest… Här krävs onekligen post-adultistiska studier! Barnmottagarnas, d.v.s. de reella användarnas, främsta möjlighet att utöva inflytande på texterna är ju just vid receptionen. Inte som ”medforskare” eller ”delaktiga”…

Så hur förklarar ni barnboksforskare och barnteaterforskare att ni i över 20 års tid struntat i att undersöka barnpublikernas tolkningar och uppfattningar? Varför studerar och värderar ni inte barnläsningar lika omsorgsfullt som ni gör beträffande verken eller produktionerna? Några barnfilmsforskare att ställa till svars, finns det som sagt knappt…

Vaddå ”ställa till svars”?, frågar någon kanske. Det är klart att även forskare måste tåla ifrågasättande och ta ansvar för sina val och fokus.

Varför glöms barns rätt till fritid (enligt FN:s barnrättighetskonvention) så lätt bort?

Inte sällan framlyfts i ”kulturrådsbarnkulturen” FN:s barnrättighetskonventions artikel 31.

Artikel 31: RÄTT TILL LEK, VILA, FRITID OCH KULTUR

1. Konventionsstaterna erkänner barnets rätt till vila och fritid, till lek och rekreation anpassad till barnets ålder samt rätt att fritt delta i det kulturella och konstnärliga livet.

2. Konventionsstaterna skall respektera och främja barnets rätt att till fullo delta i det kulturella och konstnärliga livet och skall uppmuntra tillhandahållandet av lämpliga och lika möjligheter för kulturell och konstnärlig verksamhet samt för rekreations- och fritids-verksamhet.

Artikel 31 liksom hela konventionen har, förutom många förtjänster, även sina svagheter. Det sistnämnda inte minst i att den enbart framhåller individuella barns rättigheter. Dess kulturbegrepp är också ytterst konservativt och syftar bara på det förment högtstående och ”vuxna”. Annars skulle lek, rekreation och barns kamratkulturer inbegripas i kultur – och i punkt 2 ovan inte följas av ordet ”samt”. 

Denna konventionstext tolkas dessutom högst selektivt och adultonormativt: ”rätt till vila och fritid” tas det inte så allvarligt på, utan barnen ska arbeta även då, inklusive ”med vuxnas hjälp” optimera t.ex. sin förmåga att spela fiol. Är ”lämpliga möjligheter” verkligen helt liktydigt med ”professionella”? Och vem ska ”anpassa” barnets lek till dess ålder? Annat än barnet själv och dessa kamrater? 

Inbegrips i ”rekreation anpassad till barnets ålder” exempelvis begripliga barnfilmer, snarare än obegripliga barnskildringar? Innebär ”fritt delta” även rätten att slippa delta? Tydligen inte, när de yngsta släpas med till teatern. Och varför dominerar idag glidningen från ”till fullo delta” till att barn bara ska vara ”delaktiga”? I bästa fall ska man tolka detta positivt, som att det sistnämnda är mindre tidsödande för barnen.

Alla vi vuxna bör onekligen ta barns rätt till självvald och vuxenfri lek och kultur på allvar, så länge nu barn tvingas kompensera sin brist på medinflytande i den övriga vardagen medels lek och annan jämnårigkultur. Låt barns fritid vara en fredad zon, fri från vuxnas påprackade kulturutbud och konst! 

Min uppmaning torde förstås klinga för döva öron.

Ingen bryr sig längre om barnkultur – bara om arbetstillfällen

När jag 1978 började föreläsa om Barnkultur vid Stockholms universitet var ”barns egen kultur” framträdande. Idag har samma ämne, trots att namnet är detsamma knapp kvar någon barnkultur alls i sig. Vart har ”kultur AV barn” numera tagit vägen? Och hur kan pedago-gerna, konsulenterna och kulturbyråkraterna ostört ha fått lägga beslag på barnkultur-begreppet? 

Hur många seminarier och konferenser har inte också du varit på, där olika  kulturarbetar-kategorier med barn som sin helt nödvändiga publik talat i egen sak – fast förstås med ”barns intressen”, ”barnets bästa/behov/rätt” och ”på barns premisser” som sina argument. Lägg istället pengarna på fler fritidsgårdar eller mer personal på förskolor och fritids!

Motverka de professionella krafternas negativa verkningar! Avslöja de pedagogiska barnkulturkaparna! Återställ fokus på barnens perspektiv!

Fantastisk – och inte bara i konstnärlig mening "sann" – reklamfilm!

Blev idag uppmärksammad om en fantastisk reklamfilm!

https://www.youtube.com/watch?v=vgacUFMoSgk  

Låt inte s.k. barnkulturskapare bli barnkulturkapare!

Jo, jag fortsätter med mitt tjat: barnkultur avser inte ”konst- och kulturtjänster” som riktar sig till barn! Istället för att fokusera och studera de reella barnkulturskaparna, d.v.s. barnen, för att begripa dem och låta dem syssla med sitt på sin alltmer krympande fritid, har fältet Barn & kultur svämmat över av fullvuxna kapare. Med andra ord: av vuxna som anser sig förbättra barns lek, utveckla barns förmåga att uttrycka sig i sång, bild, lera etc, liksom förfina de ungas medieförståelse (fast med hjälp av filmer som barnen själva ej valt). 

Visst, detta går, men bör då ske frivilligt och utanför skolan. Varför inte lämna barnen mer i fred på fritiden? Låta dem t.ex. ha sina skärmmedier som en frizon, där de en stund kan syssla med vad de vill? Ännu hellre: göra något åt de förhållanden som deras barnkultur är en reaktion mot?

Men, icke: fokus har nu förflyttats från barnkulturskapare till ”barnkultur”-kapare… Peda-gogiseringen av fältet är i det närmaste heltäckande, när även merparten forskning och ”kul-turförmedling” på området går ut på att barnen ska förkovra sig på än det ena, än det andra – leka ”bättre” till exempel! Kultur kan dock aldrig förmedlas, utan måste levas i, och även mycket unga människor skapar själva kultur. Införståddheten och kollegialiteten är dock total bland de vuxna, vilka som betalt arbete har att ”förmedla kultur” – det vill säga: sin kultur. 

Ingen vågar tydligen kritisera tanken att kultur skulle gå att ”förmedla” från dem som påstås ha det, till dem som förment ännu saknar. Landet svämmar därför över av kulturpedagoger, museipedagoger, filmpedagoger, konstpedagoger – fullborda själv hela listan! 

Och fyll sedan i konsultlistan och konsulentlistan: utvecklingskonsult, danskonsult, film-konsult, barnfilmskonsulent, barnteaterkonsulent och konsult till konsulenten. Och så nyupp-funna handledare till handledarna, såsom pedagogista och digitalista… Målet för över-pedagogerna är visst att pedagogerna, när de väl lärt sig att lära barnen, nu ska lära sig att inte styra hur barnen uttrycker sig. De vuxna ska fås att reflektera över vad de håller på med, vilket trots genomgången lärarutbildning viss kräver minst en femveckorskurs ytterligare. Därefter framför allt (reflekterad?) dokumentation. Lider verkligen vårt land av brist på dokumentation? Gör barnen det?

Det barnkultiverande systemet

Jag har förstås inga invändningar mot att det finns och utbildas nya bildlärare, dramalärare, medielärare, etc för skolans räkning, men kalla bara inte den resulterande aktiviteten för ”barnkultur”! Jag talar alltså om det som händer utanför barns arbetstid i (för)skolan. Numera talas och forskas det nästan enbart om och utifrån det jag vill benämna ”kultur-rådsbarnkulturen” och ”vetenskapsrådsbarnkulturen”, som bygger på statliga stöd och samspel med skolan. Skolan är tydligen ett nytt experimentlabb. Många konstnärer och forskare har också upptäckt att det lättast går att erhålla offentlig finansiering genom olika pedagogiska konst- och ”barnkultur”-projekt. Dessutom kan de erhållna medlen lätt smygas in i verksamheter för vuxna…

I och med 90-talets litterära vändning inom barnlitteraturforskningen, då forskarna med hjälp av snåriga teorier ville bli vuxenlitteraturvetare hellre än barnkulturvetare, försvann i stort sett intresset för barnanvändarna. Etnologerna och sociologerna lämnade av oklar anledning också nästan helt utforskandet av barnkulturfältet. Didaktikerna och pedagogerna tog istället över ”barnkulturen”. Hur kan denna pedagogisering fortgå helt utan debatt!? Eller har jag missat något? Är det för att alla kliar varandras ryggar?

Vi lever idag helt klart i pedagogikens tidevarv. När pedagoger med intresse för barnböcker och barns läsning i mitten av 90-talet stöttes ut från barnlitteraturforskningen, kastade de sig istället över barnkulturfältet. Inte heller s.k. barnkulturcentra är till för barn, om nu någon trodde det, utan dessa ska ”stötta” institutioner som museer, kulturcentra, kulturhus, kultur-förvaltningar. Vad då, ”stötta”? Så att barnen inte invaderar dem? Behöver dessa verkligen mer stöttning än fritidsgårdar t.ex.? 

Det talas ständigt om ”barns behov” av att uttrycka ”sig” bättre (än de gör i sin egen kultur?) med vuxna som förebilder i bild och form, dans, drama, musik osv. Fast om nu barn verkligen har ett sådant behov, finns väl inte mycket som kan hindra dem? Annat än tidsbrist, p.g.a. vissa föräldrars föreställningar om vad som är nyttigt. Samt vuxnas kultur- och konstnormer.

Vuxna är som vanligt ägarna av instruktionsmedlen. Trots samspelet skola – ”barnkultur”-pedagoger – utbildningsforskare har dock ingen ännu verkligen kunnat komma med några hållbara belägg för vanliga påståenden som att ”konst har en central betydelse för barns värderingar, deras livskvalitet och identitet". Sådana har undsluppit i vart fall mig, trots att jag strävat efter att ha koll på fältet. Jag mottar dock gärna lästips om eventuell förekomst. 

Exempelvis geografi har kanske heller inte så stor betydelse för barns livskvalitet och värderingar, men eleverna slipper i vart fall ämnet på sin allt kortare fritid. De senaste 25 åren har barnkulturkaparna dock kunnat luta sig mot artikel 31 i FN:s konvention om barnets rättigheter. Det öppnar ju alla dörrar. Mer om det skriver jag i ett separat inlägg på måndag.

Vad säger Hugo Lagercrantz nu om "skärmmedier" för de yngsta? Nya amerikanska riktlinjer 2016!

Som jag tog upp i blogginlägget iPads nu OK för barn under 2 år! Läkare har svängt 100 procent! (23/9-15), hade en av medlemmarna av den Amerikanska barnläkarakade-min/AAP:s grupp för medier som skrivit dess rekommendationer 2011, Dimitri Christakis, några år senare svängt och betonade inte längre 2-årsgränsen för ”skärmanvändning”. 

Nu har hela föreningen efter ett tvådagarsseminarium med inbjudna experter från många discipliner kommit med en sammanfattande rapport, skriven av AAP:s nya mediegrupp bestående av fyra andra läkare. Huruvida det rör sig om AAP:s nya rekommendationer, riktlinjer, ”tips” eller bara ”12 huvudbudskap” är aningen oklart ty ordbruket varierar, men på Barnläkarakademins webbsida sammanfattas det aktuella ställningstagandet så här:

”AAP rekommenderar föräldrar att skapa ”skärmfria” zoner hemma, genom att se till att det inte finns några tv-apparater, datorer eller videospel i barnens sovrum, samt stänger av tv:n under middagsätandet. Barn och tonåringar bör inte ägna sig åt underhållningsmedier längre än 1-2 timmar per dag och det bör då vara fråga av innehåll av god kvalitet. Det är viktigt att barn tillbringar tid i utomhuslek, läsning, hobbies och använder sin fantasi i fri lek.

Tv och andra underhållningsmedier bör undvikas i fallet med barn under 2 år. Ett barns hjärna utvecklas snabbt under dessa första år och små barn lär sig bäst genom att samspela med människor, inte med skärmar.”

https://www.aap.org/en-us/advocacy-and-policy/aap-health-initiatives/Pages/Media-and-Children.aspx  [24/3-16]

American Academy of Pediatrics (AAP) har i över 30 år följt medieutvecklingens inverkan på barn och mellan 1999-2013 kommit med då och då uppdaterade rekommendationer om ”skärmtid”, som även internationellt betraktas som det som föräldrar världen över ska rätta sig efter. AAP hävdade ett tag att barn under 3 år, senare sänkt till barn under 2 år, inte alls ska ”utsättas” för skärmbaserade medier (hopklumpade). Hur skiljer sig då den nya orda-lydelsen från de tidigare?

Inte längre skärmförbud – utan underhållningsförbud!

Den största förändringen är att barnläkarna nu gör skillnad på medier och medier. Man särskiljer tv och den vanligaste typen av datorspel (= dåligt) från nyare digitala medier och plattformar (= kan vara bra). För det andra skiljer man mellan ”underhållande” och ”läro-rikt” innehåll. (Den som det kunde!) För det tredje säger man nu att skärmbaserad under-hållning ”bör undvikas” (en mildare skrivning än allt ”skärmtittande”) i fallet med de allra yngsta och begränsas till 1-2 timmar dagligen för äldre barn och tonåringar. Formuleringen om ”bör undvika underhållning” är möjligen föranledd av att man insett att man riskerar att bryta mot Barnrättighetskonventionens artikel 31, som bl.a. säger att ”Konventionsstaterna erkänner barnets rätt till vila och fritid, till lek och rekreation anpassad till barnets ålder”.

Det finns förstås inga underhållningsmedier, utan bara underhållande innehåll, och få lär förvisso titta på tv främst i syfte att lära sig något. Men formuleringarna är 2016 mer tillåtande och utesluter numera inte ”skärmmedier” i sig, eftersom alla apparater med skärmar inte längre klumpas ihop. Man kan tolka den avslutande meningen som att barn i och för sig lär sig av vissa spel och appar, om än inte lika bra som av livs levande privat-lärare.

Det är således inte längre mediet i sig (iPaden, surfplattan, den ”smarta” mobilen eller pekskärmen av olika märken) utan innehållet i det, som inte är bäst på att lära barnet något. Därmed inte sagt att t.ex. en app inte kan vara belärande, bara inte lika bra på att lära ut som föräldrar skulle vara – om de hade eller tog sig motsvarande tid. Om… Kanske tolereras rent av lärorika tv-program av svensk typ. Inställningen är alltså inte längre helt emot allt tv-tittande, bara tveksam till alltför mycket tittande på underhållande program. Man betonar idag kvalitet framför kvantitet. Inte heller det ett helt lätt avgörande!

Barnläkarna konstaterar att det inte längre finns någon specifik ”skärmtid”, utan bara ”tid”. Skärmanvändning genomsyrar hela vardagslivet för vuxna och för barn en rätt stor andel, exakt hur stor är förstås beroende av barnets ålder. AAP inser att deras gamla synsätt som byggt mest på en försiktighetsprincip, snarare än på forskning, är föråldrad och att ingen hur som helst lever upp till dem och därför inte bryr sig om dem. 

I en rapport refereras denna gång dock till ”forskningens nuvarande ståndpunkter” (inklusive nothänvisningar) på relevanta områden, presenterade på paneler med fokus på Education & Early Learning (Brain Mechanics, Learning Models and Virtual Learning; Early Learning and Media Use in the Very Young), Health & Developmental Impact (Gaming for Good/ m-Health; Media and Violence: Influence on Social and Emotional Development), Societal Impact & Digital Citizenship (The Digital Social Lives of Teens; Safety and Citizenship). Rapporten finns att läsa på

https://www.aap.org/en-us/Documents/digital_media_symposium_proceedings.pdf

Man konstaterar nu mera nyktert att medierna bara utgör ännu en miljö som barn vistas i. Barn och unga gör samma saker där, som de alltid har gjort. Precis som andra miljöer har medierna positiva såväl som negativa sidor. Föräldraskapet har heller inte förändrats i grunden, i och med paddor eller förment "smarta" mobiler. Föräldrar bör/lär redan använda sig av samma regler för barnets virtuella miljöer som för de reella: vara engagerade, tala med sina barn, leka med barnen, uppmana till fantasilek, spela datorspel med äldre barn, sätta gränser, lära ut gott uppförande. Föräldrarna bör också själva föregå med gott exempel vad gäller sin egen medieanvändning. 

Föräldrar bör enligt AAP även inse att det är OK för deras tonåringar att befinna sig på Nätet. Att vara uppkopplad är nämligen väsentligt för de ungas utveckling, bidrar till tonår-ingens identitetsskapande, främjar oberoende, formar vänskapsband, möjliggör deltagande i grupper för social och politisk rättvisa. Men barn är barn och kan förstås begå misstag överallt. De behöver då stöd. Det AAP-dagarna främst höjde ett varningens finger mot var våldsamma spel och sexting. (Att sexta är att skicka texter, bilder eller filmer med sexuellt innehåll via mobilen, som enligt rapporten en liten minoritet på 5-7 procent av de ameri-kanska unga gjort.)

”Skärmtid” har nu helt enkelt blivit ”tid”

Ett annat skäl till det förändrade, ty föråldrade, synsättet gällande kvantitet och rekom-mendationer av typen max antal timmar är, att det inte längre är möjligt att separera olika ”tider” i skärmtid respektive annan tid. I själva verket är det svårt att urskilja det som inte är skärmtid, om man även medräknar alla de offentliga skärmar som en ung människa idag dagligen möter och använder utomhus och i skolan. Och hur ska man kunna mäta den dagliga mobilanvändningen t.ex.? Det finns numera inga gränser mellan ”verkligt” respek-tive digitalt liv och de digitala medierna förlänger eller utvidgar mellanmänskliga relationer, snarare än (som somliga befarat) ersätter dem.

Så om nu dagens medieanvändare skulle rätta sig efter de fortsatta rekommendationerna om max 1-2 timmar dagligt tv-tittande eller datorspelsspelande, hur ska man då förhålla sig till den 12-åring som använt 2 timmar vid datorn till ett skolarbete eller läxa? Är kvoten därmed utnyttjad? Eller är det acceptabelt att därefter titta på en rolig film eller klipp på YouTube? Eller kommunicera med en kompis via sociala medier? Visst, ty så underhållande läxor lär barnet ej ha. Så barnet behöver inte heller välja att prata med en tråkig kompis. 

Fast hur ska man räkna 1,5-åringens dialog på Skype med en förälder som arbetar på annan ort, eller en mormor eller farfar boende långt borta? Jo, det anses enligt barnläkarföreningen vara helt okey, eftersom det här rör sig om mellanmänsklig kommunikation, eller åtminstone reagerande interaktion, via mediet. Skärm-mot-skärm innebär ju här ansikte-mot-ansikte.   Också många andra användningar gör gränsdragningar och maxkvoter svårhanterliga, men föräldrar kan givetvis inte helt befrias från sitt eget ansvar och förnuft. Tänker de exempel-vis själva verkligen ge upp sin egen underhållning för att ”underhålla” sitt barn?

Hela rapporten går läsa för den intresserade

På symposiet Growing Up Digital: Media Research Symposium deltog alltså ledande forskare inom samhälls- och beteendevetenskaper, neurovetenskap, medieforskare, utbildningsforskare, barnläkare. Symposiet sammanfattas i en rapport kallad “Beyond ‘turn it off’: How to advise families on media use” i AAP News av författarna Ari Brown, M.D., Donald L. Shifrin, M.D., och David L. Hill, M.D. med följande 12 huvudbudskap till föräldrar:

1 Media is just another environment. Children do the same things they have always done, only virtually. Like any environment, media can have positive and negative effects.

2 Parenting has not changed. The same parenting rules apply to your children’s real and virtual environments. Play with them. Set limits; kids need and expect them. Teach kindness. Be involved. Know their friends and where they are going with them.

3 Role modeling is critical. Limit your own media use, and model online etiquette. Attentive parenting requires face time away from screens.

4 We learn from each other. Neuroscience research shows that very young children learn best via two-way communication. “Talk time” between caregiver and child remains critical for language development. Passive video presentations do not lead to language learning in infants and young toddlers. The more media engender live interactions, the more educational value they may hold (e.g., a toddler chatting by video with a parent who is traveling). Optimal educational media opportunities begin after age 2, when media may play a role in bridging the learning achievement gap.

5 Content matters. The quality of content is more important than the platform or time spent with media. Prioritize how your child spends his time rather than just setting a timer.

6 Curation helps. More than 80,000 apps are labeled as educational, but little research validates their quality. An interactive product requires more than “pushing and swiping” to teach. Look to organizations like Common Sense Media (www.commonsensemedia.org) that review age-appropriate apps, games and programs.

7 Co-engagement counts. Family participation with media facilitates social interactions and learning. Play a video game with your kids. Your perspective influences how your children understand their media experience. For infants and toddlers, co-viewing is essential.

8 Playtime is important. Unstructured playtime stimulates creativity. Prioritize daily unplugged playtime, especially for the very young.

9 Set limits. Tech use, like all other activities, should have reasonable limits. Does your child’s technology use help or hinder participation in other activities?

10 It’s OK for your teen to be online. Online relationships are integral to adolescent development. Social media can support identity formation. Teach your teen appropriate behaviors that apply in both the real and online worlds. Ask teens to demonstrate what they are doing online to help you understand both content and context.

11 Create tech-free zones. Preserve family mealtime. Recharge devices overnight outside your child’s bedroom. These actions encourage family time, healthier eating habits and healthier sleep.

12 Kids will be kids. Kids will make mistakes using media. These can be teachable moments if handled with empathy. Certain aberrations, however, such as sexting or posting self-harm images, signal a need to assess youths for other risk-taking behaviors.

https://www.aap.org/en-us/Documents/digital_media_symposium_proceedings.pdf 

Statens Medieråd följer efter...

Inte heller svenska Statens Medieråd tror längre på riktlinjer för medieanvändning, kanske för att man upptäckt att få föräldrar tar någon vidare notis om dem. Istället har man, i ett samarbete med Barnhälsovårdsenheten i Stockholms län, bl.a. tagit fram ett inspirations-material avsett för samtal i BVC:s föräldragrupper och enskilda samtal med föräldrar. Den resulterande texten ”Digitala medier”, författad av barnpsykolog och med.dr. Malin Berg-ström, följer troget i de amerikanska läkarnas spår. Den ingår i Rikshandboken och finns att läsa på

http://www.rikshandboken-bhv.se/Texter/Barn-och-media/Digitala-medier/

Ett citat ur ”Digitala medier”, som inte går in lika djupt på den färskaste existerande forsk-ningen som AAP:s rapport gör, är dock ovedersägligt:

”I de flesta studierna ovan mäter man, oavsett vilka effekter man studerar, kanske inte så mycket hur skärm-användning påverkar barn. Istället handlar det om vilka effekter bristen på andra aktiviteter får på barnen.”

Tron på s.k. undanträngningseffekter är seglivad, men det är ytterst ovisst, för att inte säga otroligt, att barnet och föräldrarna istället verkligen skulle ägna sig åt särskilt aktiva eller kreativa ting, ifall medierna ifråga ej fanns. Man, inklusive Bergström, tror dock fortsatt att ”användning av medier stjäl tid från annan kreativ lek och socialt samspel med föräldrar och syskon” (a a). Det orsakssambandet finns i vart fall ännu inte belagt forskningsmässigt, utan många andra faktorer kan/lär vara orsaken. 

Inte minst föräldrarnas ökade arbetstid och långa arbetsresor, deras gympass och mindfull-nesskurser stjäl tid från samvaron med barnen. Fortfarande lever tydligen också (den själv-motsägande) missuppfattningen kvar att tv- och filmhörskådande skulle vara fråga om en ”passiv aktivitet”… De flesta forskare sitter hela dagen vid sina skrivbord: är de därmed ”passiva”?

Statens Medieråd och texten ”Digitala medier” framhåller idag, istället för lämpligt antal minuter, att ”barn och föräldrar är olika”. Vad som i en grupp är extremt, kan nu kanske vara lagom i en annan beroende på omständigheter, valmöjligheter och motiveringar. Det bedrivs emellertid inte någon självkritik från Medierådets sida, med tanke på att man förr lade så stor vikt vid just tiden och barnavantgardet då kallades för ”storkonsumenter”. Det som då upplevdes som problematiskt genom den negativa (om än oavsiktliga) anspelningen på stor-förbrukare av olika ting (sprit, piller, porr – aldrig av t.ex. böcker), är nu det nya normala… Skärmtid har blivit lek(saks)tid.

Fast även om barn ur olika sociala skikt idag använder exakt samma medier ungefär lika länge, finns fortfarande smakhierakier och ansträngningar till särskiljande i de vuxnas tal om användningen av dem. Trots att barnen oftast ägt samma spel eller digitala apparater, har föräldrarna i den kulturella överklassen påpekat hur medvetet de själva säger sig välja och övervaka sina barns användning. På så vis kan man fortfarande distansera sig från dem som inte tros göra detsamma…

Det gäller tydligen för Statens Medieråd att sprida det synsättet – eller åtminstone det moraliska talet – till fler.