Jag har länge undrat över det i förskolesammanhang så vanliga påståendet att ”(alla) barn är olika”, men trots det tydligen med personalens stöd ska läras att förhålla sig till leken på samma sätt. De som till exempel inte direkt kastar sig in i leken ska ”hjälpas” göra det.
Exempelvis denna mening i förskolans nya läroplan (Lpfö-18) kan på ytan te sig lättbegriplig, men jag funderar ändå över tolkningen: ”Alla barn ska ges möjlighet att delta i gemensamma lekar utifrån sina förutsättningar och sin förmåga.” Det låter ju onekligen lovvärt, men verkar inte avse barnets lekattityd eller lekintresse, utan syfta på olikartad kognitiv, social eller fysisk förmåga. Ofta tolkas det dock normativt som att alla ska ges förutsättningar att bjudas in i alla andras lek eller passa in i samma lekar.
Så vad åsyftas här med ”förutsättningar” och ”förmåga”? Jag har förstått det som att många förskolepedagoger uppfattar innebörden som att de ska hålla koll på att alla i närheten av en viss lek ”får vara med” i den och dessutom får inneha en viktig roll i lekhandlingen. Att de barn som verkar ha svårt att ta sig in i en lek ska förhandlas in av den vuxne, inte bara vägledas in. Oavsett om barnet bett om det eller inte.
Kan det iakttagande barnet ifråga inte bara tänkas vara introvert, eller kan enbart vuxna vara inåtvända? Accepteras barnet i rollen av exempelvis hund, anses det inte sällan vara under barnets kognitiva förmåga. Hur vet man vad barnet tänker? Inte bara om hundar. Frågan huruvida alla barn har samma leksyn eller lekfärdigheter – någon-ting annat än generella sociala färdigheter – och därmed berikar de övriga inblandades lek verkar inte ställas. Om ett visst barn inte är särskilt lekkreativt, ska då kamraterna hämmas av detta? Kan man lära sig kreativitet?
Med risk för att föra tankarna till personlighetsteori, som ju sett sina bästa dagar, tänkte jag idag ändå pröva tanken att alla barn kanske inte har samma lekstil eller kreativa relation till lekande. Åtminstone ända fram till slutet av 1980-talet talade en del psykologer om personlighetsdrag, som beskrivs på detta sätt av Psykologiguiden:
Med risk för att föra tankarna till personlighetsteori, som ju sett sina bästa dagar, tänkte jag idag ändå pröva tanken att alla barn kanske inte har samma lekstil eller kreativa relation till lekande. Åtminstone ända fram till slutet av 1980-talet talade en del psykologer om personlighetsdrag, som beskrivs på detta sätt av Psykologiguiden:
”personlighetsegenskap, personlighetsdrag
Personlig egenskap annan än intelligens och manuella färdigheter. Till personlighetsegenskaper räknas sådana som inåtvändhet, utåtvändhet, rigiditet, flexibilitet, uthållighet och ett stort antal andra egenskaper.”
Att det finns lekledare och lekföljare har förmodligen de flesta föräldrar och förskoleverksamma iakttagit. Här ska jag inte gå in på huruvida dessa eventuella karaktärsdrag är medfödda, resultatet av barnets sociala relationer i hemmet och förskolan, dess ordningsföljd i syskonskaran etc, eller en kombination därav. Att tydliga skillnader ofta märks redan i denna tidiga ålder lär få kunna förneka, inte bara vad barnens lekagerande anbelangar utan dess generella förhållningssätt.
Lekkreativitet!?
”Kreativitet” är ett ord som främst används om barns estetiska aktiviteter, till vilka lek bör räknas – vilket dock sällan sker… Leken kallas snarare fantasifull, en enbart mental tankeflykt, som inte betonar det utåtriktade agerandet. Frågan är alltså vad man avser med kreativitet – och om någon specifik sådan egenskap ens existerar. I fallet med barn yttrar sig kreativitet i så fall allra tydligast i leken.
Alla fantasifulla barn anses dock inte vara lika kreativa. Många menar att vissa av de yngsta är mer nyskapande än andra när de målar eller tecknar, men varför skulle inte detsamma även kunna gälla leken? Lekkreativitet! Vissa barn tecknar kantiga figurer av raka streck med hjälp av linjal, några målar alltid smått med smala penslar och ljusa färger och andra barn uttrycker sig ständigt voluminöst med stora tjocka penslar och kraftiga färger. Resultaten bedöms olika. Finns möjligen motsvarigheter i lekandet?
Innebörden av ”kreativitet” har skiftat historiskt, men idag är den dominerande förståelsen att kreativitet innebär ett ständigt omskapande och en blandning av allt möjligt tillgängligt material, inte någon produkt som en enskild unik individ skapat. Avser man med kreativitet förmågan att komma fram till överraskande lösningar med användande av taktila material, så kan väl vissa barns lekinitiativ också platsa som exempel. Andra menar att kreativitet är detsamma som att komma på idéer eller ting som är både nya och värdefulla även för andra än den som är upphovsmänniskan till dem. Värdefulla för lekkamraterna kanske?!
Jag kom att fundera i dessa banor efter att ha läst en artikel av den polska pedagogikforskaren Barbara Bilewicz-Kuźnia (2017). Hon har visserligen en annan ingång än jag till sin observationsstudie av 15 stycken lekande 4-5-åringar på en förskola i en mindre polsk stad, men hennes iakttagelser är ändå intressanta.
Bilewicz-Kuźnia beskriver och benämner barnens olikartade kreativa attityder och jag är förvisso inte överförtjust i etiketteringar, men iakttagna attityder och beteende-regulariteter hos barnen innan och i leken av typen hämmad, reserverad, självsäker, underkontrollerad kan ändå tydliggöra redan i så pass tidig ålder existerande olikheter. Likaså märks olikartat lekagerande: vissa barn initierar lek, samma barn eller andra blir lekledare, somliga barn mest bara följer med och imiterar de initiativtagandes eller ledandes lekkreativitet, medan åter andra hellre iakttar de lekande kamraterna i ett slags informationsinsamlande.
Skillnader i kognitivt förhållningssätt till lekmaterialet och leken
Den polska forskaren iakttog olikartade kognitiva förhållningssätt bland barnen, både i ensamt utforskande och i gemensam lek. Vissa var mer analytiska, undersökte (lek)-sakerna mer noga och uppslukat vad dessas antal, form och egenheter anbelangade, andra kastade sig rakt in i action. Vissa barn benämns strukturernas mästare, andra beskriver Bilewicz-Kuźnia som detaljerade beskrivare.
De barn som fokuserar föremålen kan inrikta sig på deras antal, geometriska form, färg eller på deras beteckning. Hon kallar dem ”enumerators” (≈adderare), ”masters of structures” respektive ”masters of words”, när de mest hela tiden inriktar sig på att räkna, addera, subtrahera eller göra uppskattningar av föremålens antal, till skillnad från dem som skapar mönster eller visar annat intresse för spatiala och visuella aspekter, respektive dem som fokuserar benämningar och lingvistiska symboler.
Bilewicz-Kuźnia exemplifierar med beskrivningar av olika "typbarn". En ”strukturerare” kan betona föremålets form eller färg, placera tingen i geometrisk ordningsföljd eller använda dem i estetiska aktiviteter i form av mönster och utsmyckningar eller göra ”bilder” av dem. Eller så ordna material i par, utifrån deras matchande färg, storlek eller form (cirkel, kvadrat, triangel) och sedan använda dessa till att avbilda till exempel ett hus eller en blomma. En ”beskrivare” kan försöka tyda etiketter, eller konstant benämna föremål och kommunicera detta till kamraterna.
Tänk om de barn som håller sig utanför kamraternas lek helt enkelt ägnar sig åt att vara analytiska?! Måste deras observerande och reflekterande då förvandlas till action, till fysiskt lekdeltagande? Existerar möjligen lekmatematiker och lekpedanter?!
I lek tillsammans med andra barn visar sig dessa kognitiva förhållningssätt i form av skilda lekaktörsroller. Den polska forskaren benämner dem initierare, imitatör, lekskapare/meningsskapare och omorganisatör. Det rör sig om återkommande lekhandlingar hos vissa barn. Lekinitieraren motiverar och inspirerar sig själv och andra till lek, ibland genom en lekplan: föreslår, ger idéer, bjuder in, förklarar, uppmuntrar och kommer med synpunkter.
Imiteraren iakttar de andra innan hen går in i en aktivitet, kopierar och imiterar de andras agerande. Detta barn försöker lära sig genom att observera andra, experimenterar ännu inte själv, fördjupar sig ännu inte i leken. Ofta fokuseras inte en viss aktivitet någon längre tid, utan istället byter vederbörande enligt Bilewicz-Kuźnia aktivitet och börjar leta efter andra förebilder att efterlikna. Imitatörer behöver få sitt agerande godkänt av andra och kritiseras de blir de ledsna och går därifrån. Ibland upplever andra barn att imitatören härmar dem och säger åt hen att sluta. (Inte alla känner till skillnaden: imitera= positivt menat; härma= negativt efterapande för att förlöjliga).
Lekskaparen erbjuder lekidéer genom att använda föremål på nya sätt, ge dem ny innebörd eller meningsfullhet, döper om dem, skapar nytt lekinnehåll, nya föreställda världar eller ny symbolisk användning för objekten, introducerar fantasiinslag och antar olika lekroller. Omorganisatören kan förändra lekroller, efter att först ha efterlevt dem, för att sedan göra dem roligare eller mer givande och förbättra lekmanuset. Detta barn är icke-konformt och förklarar uttryckligen att hen inte gillar en viss sak i leken.
Introverta och extroverta lekande? Personlighetsegenskaper?
Så kan psykologiska personlighetstyper eller speciella lekattityder manifestera sig i hur förskolebarn leker eller inte leker? Barbara Bilewicz-Kuźnia (2017) beskriver några huvudtyper som hon kallar introverta, pedanter, respektive extroverta äventyrare, instruktörer och altruister. De tre sistnämnda utesluter inte varandra, utan kan enligt henne återfinnas hos ett och samma barn.
Det introverta barnet förblir enligt den polska forskaren leken igenom tyst. Detta barn ägnar sig mest åt ensamlek, interagerar föga, är reflekterande och tänker igenom sina handlingar. Hon eller han kan utan problem imitera de andra, men ägnar sig inte åt verbal kontakt. Vederbörande är även åtskild rumsligt och emotionellt, leker bredvid andra barn och tittar på dem, imiterar kamrater, men säger inget.
Pedanten fäster stor vikt vid att utföra aktiviteter precist och sakta och koncentrerar sig på detaljer. Detta barns låtsashandlingar försöker verkligen kopiera verklighetens matlagning eller diskning till exempel. Varje handling ter sig som en ritual med obligatoriska inslag.
Det extroverta barnet är en mycket social och frispråkig person, likaså impulsiv. Detta barn interagerar med barn av bägge könen och gärna i grupp. Det tar lätt kontakt med nya människor, med barn såväl som med vuxna. Barnet kommer med lekidéer och argument för att övertyga de övriga barnen. Detta barn ignorerar ingen kamrat utan etablerar verbal såväl som icke-verbal kontakt med samtliga, ler åt dem och uppmuntrar dem.
Äventyrarens lek är dynamisk, våghalsig och riskfylld. Detta barn drivs av impulser, är gladlynt, livligt och spontant, får saker att hända. Hen är också ombytligt, hoppar ofta snabbt från en lekaktivitet eller lekgrupp till en annan.
Instruktören gillar att dela med sig av sina färdigheter och kunskaper och erbjuder kamrater leksaker och verktyg. Vill gärna vara ”lärare” åt de andra.
Altruisten/medlaren bryr sig om att andra är på gott humör, löser problem och konflikter, agerar fredsmäklare mellan dem som bråkar, kontrollerar situationer, reflekterar, ställer frågor och kan offra sitt eget välbefinnande för andras väl. Detta barn är observant och sensitivt i sociala situationer och försöker integrera gruppen, vill få med alla i leken.
Konklusion?
När barn leker visar de sina specifika lekfärdigheter, finslipar de sina sinnen, sitt tänkande och sina preferenser. Imitation av andra barn är onekligen någonting centralt i barnens utveckling, men ingenting enhetligt. Vissa barn är mer lekkreativa och aktiva – andra mer avvaktande, "passiva" eller receptiva. Verkligt lekengagerade barn sägs precis som många andra kreativa personer enligt forskningsstudier generellt vara självständiga, entusiastiska, flexibla och uthålliga. Är det då rimligt eller önskvärt att alla barn ska ”få vara med”, fösas in i lekar igångsatta av några redan lekande barn?
I läroplanen Lpfö-18 förekommer visserligen ”alla barn” och ”varje barn” nästan exakt lika frekvent (15 respektive 16 gånger). Det är oklart om de bägge formuleringarna syftar på olika barn: kollektiv respektive individer. Kanske avser bruket av ”alla barn” i läroplansmeningen ”Alla barn ska ges möjlighet att delta i gemensamma lekar utifrån sina förutsättningar och sin förmåga” en identitetspolitisk gruppterm för något vissa barn är och här tänkt att förebygga stereotypier och särbehandling. Möjligen är ”varje barn” å andra sidan ett individbegrepp för vad barnet med utbildningens hjälp ska bli, det vill säga syftar på enskilda barns optimala utveckling och lärande.
Menas med läroplanstexten citerad i inläggets början egentligen att ”Varje barn ska ges möjlighet att delta i gemensamma lekar utifrån sina förutsättningar och sin förmåga”, och lekkreativitet betraktas som en personlighetsegenskap, lär det bli svårt för förskolepedagoger att förbise att alla barn inte kan leka med alla andra barn – om målet är att bidra till allas optimala utveckling.
Detta kan kanske tolkas som att bara de mest lekkreativa ska få sporra varandra, men en "imiterare" lär lättare få sitt agerande godkänt av ”instruktörer”, ”pedanter” och ”omorganisatörer” och slippa bli ledsen, än av självständiga kreativa lekskapare. Inte heller lär det alla gånger vara optimalt ifall en "imiterare" efterliknar ”äventyrare”, utan kan leda till omotiverad våghalsighet.
Om nu barn erkänns ha andra egenskaper än de rent kognitiva, vill säga… Kan man lära sig av med exempelvis inåtvändhet? Varför skulle man ens vilja det – eller behöva göra det? Tänk om alla barn inte ens vill in i den icke-analytiska uppslukande leken, utan istället trivs bättre med att observera och finna eller skapa mönster av föremål och andra barn. Ta saker i egen takt.
Detta kan kanske tolkas som att bara de mest lekkreativa ska få sporra varandra, men en "imiterare" lär lättare få sitt agerande godkänt av ”instruktörer”, ”pedanter” och ”omorganisatörer” och slippa bli ledsen, än av självständiga kreativa lekskapare. Inte heller lär det alla gånger vara optimalt ifall en "imiterare" efterliknar ”äventyrare”, utan kan leda till omotiverad våghalsighet.
Målet med förskolans verksamhet borde inte vara att ”lära” alla barn att leka tillsammans med alla andra. Inga vuxna vill för egen del umgås med vem som helst och det beror inte på att de inte fick ”lära” sig det i förskolan. Varför ska andra regler råda för barn? Ingenting tyder på att lekkreativitet eller annan kreativitet kan undervisas eller fostras fram.
Referens
Bilewicz-Kuźnia, Barbara: The experimental approaches and creative mindsets of children in heuristic play, Agathos 8 (2017):2, s.197–211
mmmmmmm
