måndag 2 september 2019

”Ett barn har hundra språk…” Eller åtminstone en 10-12 stycken..? Fast hur många ”språk” har egentligen pedagogerna?


Med vilken rätt gör dagens vuxna intrång i barns lek och kamratsamvaro, med alla möjliga pedagogiska ingrepp för att påskynda barnens utveckling? Själva slapp de som barn av allt att döma sådana interventioner. Varför ska dagens barn vara tvungna att ”nå längre” på en mängd områden, än de vuxna själva en gång gjorde för 20-70 år sedan? 

Varför ska barn idag nödvändigtvis bli ”kunnigare” än de vuxna, som nu ändå tror sig veta så mycket bättre än de vuxna som då omgav dem som barn? Hur blev dessa nutida vuxna trots det så utmärkta, som de idag anser sig vara? OM de nu verkligen är det… 

Jag tänker förtydliga argumentet med hjälp av Reggio Emilias slogan om de ”hundra språken”, som ju även inspirerat andra typer av förskolor. När dagens föräldrar och pedagoger själva gick i förskolans dåvarande motsvarigheter, behövde de inte påskyndas eller stimuleras av ateljeristas och pedagogistas och läroplaner… För att inte tala om friheten från pedagogingripanden för mor- och farföräldrarna och de mest framträdande, rätt ålderstigna professorerna som nu dominerar förskoleforskningen och formuleringarna vid läroplansskrivandet. De lekte, byggde med klossar och tecknade helt sonika.

Fast deras klossbyggande för decennier sedan var inte ”rikt”, skulle somliga idag hävda, deras teckningar inte konstnärliga nog… För att bli det, behöver dagens barn därför vägledande vuxna, som jobbar hårt för att möjliggöra framstegen, lyder motiveringen. Barnen sägs behöva specifika ”lärmiljöer”, med särskilt ”öppet” material som i sig betraktas som ”pedagoger”. Ungefär så går, vad jag förstår, argumenten.

Men låt oss börja från början: vad syftar de ”hundra språken” egentligen på? De härstammar förstås från Reggio Emilias grundare Loris Malaguzzi, som i mitten av 40-talet skrev en dikt om att ”barnet består av hundra; barnet har hundra språk; hundra händer; hundra tankar; hundra sätt att tänka, leka och tala; ett hundra; alltid ett hundra sätt att lyssna, att förundras och älska”, etc […]. Den fortsätter:



Kanske hela 300 språk?


”Barnet har hundra språk (och hundra ytterligare och hundra därtill)/men de stjäl 99./ Skolan och kulturen skiljer huvudet från kroppen./ De säger till barnet: tänk utan händer!/gör utan huvud!/lyssna och tala inte!/förstå utan glädje, älska och förundras bara till Påsk och Jul!/ De säger till barnet att/upptäcka den värld som redan är upp-täckt/att arbete och lek, verklighet och fantasi, vetenskap och föreställningsförmåga, himmel och jord, förnuft och dröm är ting som inte hör samman./ Således säger de att de hundra inte finns./ Men barnet säger: Inte en chans! De hundra finns!” (i min fria översättning).

Det är förstås uppenbart att ”de 100” ska tolkas symboliskt, men man kan väl ändå få be om aningen mer exakt antal? De "100" är förvisso tänkta att stå för barnets oändliga potential, de möjligheter som skolan och kulturen anses förkväva, när de ensidigt betonar det verbala i form av tal och skrift. Istället vill reggianerna lyfta fram en mängd andra uttrycksformer, metoder, medier och ”öppna material” med vilka barnet ska förmedla tankar, känslor, kunskaper, kanske till och med åsikter, utgående från de fem sinnena. Inte minst det visuella. 

Betoningen av estetiskt ”skapande” är stark, varför barnen inte minst ska träna sig i att måla, teckna, jobba i lera, skulptera, dansa, konstruera – kanske också digitalt. Även sjunga, spela instrument, ägna sig åt drama, möjligen också leka ibland. 



Fast varifrån får barnen sina intryck?


Jag har aldrig förstått varifrån och när barnen ska få intrycken och kunskaperna som de sedan ska bearbeta och därefter, genom sitt skapande, uttrycka sina teorier och synsätt med. Böcker tycks åtminstone i italienska Reggio Emilia inte stå högt i kurs, inte heller andra nyare medier. Barnen måste väl ändå först få utforska den existe-rande redan upptäckta världen, innan de kan uttrycka sina idéer om omvärlden? Så var möter de yngsta världen genom direktkontakt? Blommor och myror stöter de förvisso på. Men matematik, demokrati och socialt samspel är väl inte inneboende i penslarna, musiken eller leran?

Varifrån kommer alltså den input som barnen ska befästa och förädla genom sin estetiska output? Från pedagogerna, de har väl lärt sig åtminstone från handböcker hur man tar upp matte? Fast de ska väl mest bara observera, lyssna, stödja, själva lära – skilja sig från den traditionella lärarrollen som lärmiljöns experter? Så är barnen något slags smågudar, som kan skapa ur intet?

Om å andra sidan pedagogerna ska planera projekt, välja för ändamålet lämpligt material, inspirera, visa barnen hur ”språken” av typen estetiska uttrycksmedel bör användas "konstnärligt" – hur ”öppna” är pedagogerna av kött och blod då? Inte alls styrande? Ska de inspirera måste de väl i vart fall själva kunna uttrycka sig på minst hundra språk. Kan de verkligen det? Gör de det?



”Men jag är inte konstnärlig av mig…”


Samma dag som jag skriver detta, läser jag en artikel av en australiensisk förskole-forskare (Lindsay 2019) med titeln ”‘But I’m not artistic’: how teachers shape kids’ creative development”. Hon skriver bland annat. 

”Many adults believe they are not artistic and feel nervous about visual art. They vividly recall the moment when a teacher or family member discouraged their efforts to creatively express their ideas through drawing or art-making. Such early childhood experiences can affect developing confidence and learning potential throughout a child’s education and into adulthood.

If preschool educators lack the visual art knowledge and confidence to provide valuable art experiences, children’s potential to creatively express their ideas using visual symbols may be restricted” (The Sector 12/6-19).

I mitt sista blogginlägg i våras (17/6-19) skrev jag om hur svårt förskolepedagoger bevisligen har vad gäller att verkligen leka uppslukat. Jag har visserligen inte sett några studier av hur bra personalen är på de övriga expressiva uttryck som barn enligt Reggio Emilia-filosofin – som sägs inspirera många andra svenska förskolor – ska fördjupa sig i. 

Men hur ofta ser förskolebarn egentligen de vuxna måla, teckna, jobba i lera, skulptera, dansa, sjunga, konstruera, ägna sig åt drama eller leka? Och med dansa och sjunga menar jag annat än stegen och orden i traditionella folklekar och dansen kring granen och midsommarstången.

Om det är vanligt förekommande förutom under Samlingen: när och hur tillägnade sig dessa vuxna i så fall sin "hundraspråkighet"?

Kan inte dagens barn få vänta lika länge?




Referens


Lindsay, Gai: ’But I’m not artistic’: how teachers shape kids’ creative development,









2 kommentarer:

  1. Intressant! Från en förskollärare på en Reggioinspirerad förskola.:)

    SvaraRadera
  2. Roligt att du fann mitt inlägg intressant.

    TACK!

    Margareta

    SvaraRadera