Carl Hamilton i DN 20 augusti 2017 vs Hamilton i bok 2004 – Hur många gånger kan Barndomen med stort B egentligen ”ta slut”?

Minst en gång varje decennium upptäcker plötsligt en man i 50-70-årsåldern – ty det är nästan alltid en man – att han saknar BarndomEN. Såväl sin egen nostalgiskt hågkomna barndom som, mera tragiskt, att han på grund av sitt uppslukande arbete missade sina barns barndom eller aldrig skaffade några, eller så alldeles för sent i livet för att barnen skulle hinna uppleva ”pappas barndom”. ”Barndomen har försvunnit”, eller i vart fall utvecklats åt helt fel håll, lyder hans konklusion. 

Alltså måste han skriva en bok om hur den önskvärda BarndomEN (läs: fostran) borde vara. Denna mansplaining är förstås inget unikt för det senaste dryga seklet: John Locke var 58 år och ungkarl år 1690, vilket i och för sig inte hindrar barnalstring, men förmodligen fostran av barn. Och Jean-Jacques Rousseau fyllde 50 år 1762, då boken om den idealiska fostran av pojken Émile gavs ut. 

Rousseau var visserligen far redan i ung ålder, fast han sände sina fem barn till ”barnhem” så snart de föddes, så att han i lugn och ro kunde sitta och tänka och skriva om bland annat idealisk barnuppfostran, medan de egna barnen med all säkerhet dog mycket små. Fler självutnämnda fostransexperter följde givetvis, men jag får här av omtanke om läsarens ”tidsbudget” hoppa över ett par hundra år.

David Elkind var 50 när han 1981 utkom med sin bok om hur det ”hetsade barnet” växer upp ”alldeles för fort och alldeles för tidigt”. Neil Postman var också runt de 50, då den engelska utgåvan av ”Barndomens försvinnande” kom 1982 (på svenska 1984 översatt som om detta redan var ett ”avslutat faktum”: Den förlorade barndomen). Robert Bly var 70 när han i Syskonsamhället (The Sibling Society: An Impassioned Call for the Rediscovery of Adulthood, 1996) slog fast att ”vuxna nu blivit stora barn”… (47-årige David Eberhards Hur barnen tog makten (2013) är en variant av detta påstående.) Carl Hamilton närmade sig också de 50, när han 2004 enligt sin bok Det infantila samhället yrvaket insåg att småbarn innebär ”nattliga vak, blöjbyten eller vällingkok. Ingenting sådant fanns med i beräkningarna” (a a:152)! Snacka om infantila vuxna!

Den barnlösa Ellen Key är den enda riktigt prominenta kvinnan i gänget och var för sin del år 1900 (då Barnets århundrade gavs ut) 51 år, medan fågelskådaren Marie Winn var blott 48, men dock trebarnsmor, när hennes Children Without Childhood kom 1983. 

Föga av det som dessa nio författare önskat eller siat om kan sägas verkligen ha slagit in, men det hindrar föstås inte att ännu en ”sensationell” populärvetenskaplig bok snart torde skrivas eller översättas till svenska. I USA kommer numera en liknande bok ut ungefär vartannat år, även om alla som tur är inte översätts till svenska eller väcker någon större uppmärksamhet hos oss. Dessa råttan-på-repet-böcker upprepar de senaste decennierna i stort sett enbart vad föregångarna hävdat, fast med ett antal nya populärkulturexempel hämtade från de senaste sensationella tidningsrubrikerna om nya ”hotfulla” medier, skamlösa berättelser – och så, förstås, iakttagelser av det aktuella klädmodet. 

Carl Hamilton var år 2004 inget undantag härvidlag, men inriktade sig främst på kommer-siella mediers förmenta negativa inverkan på ”BarndomEN” runt millennieskiftet… Skolan och föräldrarna får sig också en lätt släng av sleven.

Utrotningshotad barndom på grund av varje nytt medium?

BarndomEN tycks alltså med jämna mellanrum ha sin historia bakom sig, att döma av boktitlar som Det infantila samhället. Slutet på barndomen (Hamilton 2004) – även om förlaget på skyddsomslaget undrar över om det inte rent av är så att vi nu lever i ”Det infantila århundradet”. Även debattböckerna har som sagt sin historia bakom sig och Hamiltons version hade inte kunnat skrivas utan föregångare som Den förlorade barndo-men (Postman 1984), liksom den likaledes importerade ”Barn utan barndom” (Winn 1983) och de övriga skrämselhistorier som debattören hänvisar till. 

Ska man tro debattörerna har vi i stället för ”DEN traditionella BarndomEN” fått en mängd bindestrecksbarndomar såsom ”mediebarndom”, ”digital barndom”, ”Internetbarndom”, eller unga som påstås svara mot etiketter som ”i-Gen”/”Internetgenerationen”, som alla antyder att (den väl redan försvunna?!) barndomen snarare gått in i en helt ny fas. 

Tänk om det vore så väl! Föreställningarna om en ”traditionell” barndom, som verkar fastnaglade vid enbart 200 år av borgerlig barndom, har i vart fall förlorat sina evighets-anspråk. Inte sällan förklaras denna utrotningshotade barndom med att barn påstås ha slutat leka, eller inte ens kan leka längre. Skälet? De senaste 60-åren har den förmenta skurken varit olika ”bildskärmar” och allt hemskt som dessa förevisat… 

Carl Hamilton 2004: Det infantila SAMHÄLLET?! 

I sin uppmärksammade debattbok instämde Carl Hamilton 2004 inte minst i Neil Postmans tes om ”barndomens slut” p.g.a. televisionens inflytande och lekens försvinnande och denna slutpunkt inträder tydligen just under 1990-talet. Fast delar av ansvaret måste väl rimligen i viss mån ligga hos dessa barns föräldrar, födda runt 1960? 

Hamilton, född 1956, jämför sin egen barndom på 60-talet med 90-talets dito. Jag inskränker mig här just till bokens medierelaterade påståenden, som också är det som av debattören ges störst förklaringsvärde vad gäller ”förintandet av barndomen”. När han själv var i 10-årsål-dern gick han igenom en ”okontrollerad bokslukarfas”: han läste ibland två böcker om dagen, steg upp en timme tidigare för att hinna läsa och efter skolan stängde han in sig på rummet och läste framför allt indianböcker (Hamilton 2004:23). 

Vidare: ”Under ett par år när vi [läs: vi pojkar] hade fyllt elva, tolv och i yngre tonåren längtade vi intensivt efter våld och sex. Våldet skulle vara grafiskt och helst fruktansvärt grymt. Dessutom ville vi se nakna kvinnor” (a a:25). Detta var alltså på den gamla goda tiden…

De fick dock hålla till godo med annat: ”Vi tittade på barnprogram medan våra mammor förberedde middagen. Det tog kanske en timme. Dessutom såg vi ett fåtal utvalda program under veckan [...] High Chaparral [...] Men vi gick inte upp och slog på TV:n på morgonen. Vi slötittade inte på TV efter skolan. Och vi zappade inte mellan fem, sex eller sjutton kanaler. Vi tittade på TV ungefär som vi läste böcker” (a a:65). 

På sidan dessförinnan (a a:64) har Hamilton dock påstått att tv-tittande sätter 85 procent av hjärnan i arbete, medan läsning bara tar en bråkdel av hjärnans kapacitet i anspråk. Detta tycks han nu tolka till läsningens fördel… Vilken av dessa aktiviteter är egentligen förknippad med ”slöhet”? 

Minnet kan onekligen spela oss spratt, när vi i backspegeln försöker återskapa vår egen barndom. Minnesforskare menar rent av att vi då ständigt omskapar det förflutna, utifrån nuets erfarenheter och kunskaper.  High Chaparral sändes 1967-1971, d.v.s. då Hamilton var mellan 11 och 15 år och det överhuvudtaget inte fanns någon morgon-tv att slå på. Han påstår sig samtidigt ha sett på barn-tv… Denna mediebarndom framhålls ändå vara att föredra framför 90-talets, som han finner motbjudande.

Allt runt millennieskiftet kommersiella ”tv-barndomens” fel?

Ingen 11-15-åring gick på 90-talet upp en timme tidigare för att sätta på tv:n, ingen zappade mellan 17 kanaler – eller ens fem. Inte heller tittade då 11-åringarna på barn-tv på tidiga helgmorgnar, men möjligen spelade de datorspel långt in på natten. Hamiltons egen ”mediekonsumtion” bestod alltså av åtminstone två timmar indianböcker och en timme barnprogram i tv. Det vill säga ungefär lika lång tid som 11-åringar runt millenieskiftet ägnade åt tv plus datorspel. Eller så antingen åt tv-tittande eller datorspelande. 

Antalet timmar var dock enligt debattören inte det värsta, utan sexualiseringen i de nya kanalerna, som sägs utplåna gränsen mellan barn och vuxna. När lille Carl var 10 år sändes Per Oscarssons famösa sexupplysningsmonolog i Hylands Hörna (Annandag jul 1966), men han kunde då tydligen inte förstå vad det var som farföräldrarna blev så förskräckta över (a a:27). 

Varför skulle 10-åringarna 30 år senare begripa så värst mycket mer, bara för att de eventuellt ser sexscener? Hamilton tycks hur som helst ställa sig bakom Neil Postmans tes (1984) att det avgörande för existensen av BarndomEN är att vuxnas sexualitet är ett avskilt, inför barnen skambelagt område, förpassat till en skyddszon (a a:28). När sexbastionen föll, föll nämligen hela den vuxna fronten och medförde till exempel även kunskap om vad krig gör med kvinnor och barn, menar Postman – och Hamilton (a a:30). 

Men, vill jag invända, 90-talets 10-11-åriga pojkar läste inte indianböcker, såg inte western-filmer, bland annat tack vare att de lärt sig vad krig innebär och insett att indianer behandlats orättvist. Och på grund av att tv därför knappt visade några västernfilmer längre. Fast om pojkarna nu längtade intensivt efter våld och sex, så behövde de tydligen inte längta så värst länge, verkar Hamilton mena och ser detta som ett avgörande skäl till BarndomENs slut. 

Något fruktansvärt grymt våld eller särskilt många sexscener kunde barnen emellertid inte se på tv under detta decennium, möjligen på video. Föga tyder dock på att pojkarna i denna ålder längre var så intensivt intresserade av att se nakna kvinnor. Dessa 10-12-åringar tittade på 90-talet de facto (enligt dåtida publikundersökningar) mest på snälla och vänliga situa-tionskomedier, där de bl.a. lärde sig att småbarn faktiskt innebär nattliga vak, blöjbyten och vällingkok, inte sällan skötta av män. 

Hamiltons förordade skyddszon kring sex skyddade dessutom vuxnas ”anständighet”, inte barnen. Och det är väl bara bra ifall mäns dödande av kvinnor och barn (och män) i krig, liksom vuxnas lögner och oanständighet, avslöjas? Att barnen reflekterar kritiskt och tar ned vuxna på jorden en aning?

Resultatet, enligt Hamilton? Jo, ALLTFÖR "kompetenta" barn!

Mycket riktigt: samtida barn och tonåringar är även enligt Hamilton 2004 kritiska och nyfikna, de prövar och ratar, är otroligt kompetenta konsumenter som ställer krav, väljer och vrakar och misstror reklam och marknadsföring (a a:32). Ja, 11-åringar sägs vara ”fullfjäd-rade varumärkesanalytiker” (a a:36). Men nyfikenheten stannar givetvis inte vid varor… 

De flesta tonåringar påstås nu vilja vara ”mer vuxna” – precis som Hamilton på 60-talet, med andra ord: ”Skillnaden var att vi hade ett segt motstånd från hela vår omvärld att över-vinna och att våra bästa allierade i ansträngningen att bli vuxna direkt – den kommersiella världen – ofta svek oss. Så är det inte längre”, beklagar Hamilton (a a:37). Föräldrarna till 90-talsbarnen ville alltså ge sina barn allt det som de själva inte fick? 

Nu är det 00-talets tonårsföräldrar som är ”infantiliserade”, p.g.a. dessa sexavslöjande tv-program. Hur nu detta gick till, med tanke på att de själva (frånsett Oscarssons monolog) växte upp innan de kommersiella och sexfixerade kanalerna hade introducerats. Kanske menar Hamilton att föräldrarna infantiliserats genom sitt tittande på samma dokusåpor som barnen, utan att förfäras? 

Tonåringarna anses hursomhelst 2004 leva i en infantil miljö där vissa delar av den traditionella vuxenvärlden står till deras förfogande, medan andra – viktigare – påstås vara stängda för alltid (a a:45). 

Televisionens generationsöverskridande ”negativa verkan”…

Det är alltså främst televisionen som påstås ha fått BarndomEN och leken att försvinna, ty ”[d]är skriftkulturen upphör slutar barndomen och det infantila samhället tar sin början” (a a:142). Tesen är lånad från Postman (1984) och innebär rimligen att alla icke läskunniga generationer före 1800-talet, liksom många kulturer än idag, således var/är ”infantila”?

Hamilton går igenom en dags tv-tablå för Kanal 5, TV3 och TV4 för att visa hur ”infantilt” utbudet är 2004: mest sex och skönhetsoperationer. Dokusåpan innebär enligt honom en återgång till den skamlösa medeltiden (frånsett medeltidens enorma hierarkier och klass-skillnader) och hans kritik mot televisionen sägs handla om ”vilket landskap barnen leds in i” (a a:150). 

Men barnen leds ju inte in, utan är nyfikna precis som Hamilton själv på sin tid var på Fanny Hill. Fast nu sägs denna normlöshet ”normaliseras och blir en accepterad del av barnens miljö” (a a:151) – bara för att detta visas i tv. Och oavsett om barnen verkligen tittar och i så fall gillar vad de ser. Vilket de inte gör: se avsnitten om barnens syn på ”horsångerskor” och ”det opassande i dokusåpor” i min bok ”Nya medier” (Rönnberg 2006:265-267 + 270-275).

Att samtliga konkurrerande kanaler och medier kritiserar detta sensationella utbud, att barnen hör och läser om folkstormar på löpsedlar, stöter på debatter i tv, hör föräldrarna klaga, hör kompisarna ta avstånd och själva tycker att det är ”äckligt”, spelar dock tydligen ingen roll för Hamilton, som plötsligt inte längre tror dessa nyss så kritiska och svårflörtade unga om att vara lika smarta som han nyss framhöll. 

En avgörande skillnad mellan 90-talets dokusåpor och 60-70-talets tv-utbud är emellertid att denna förmenta ”träsk-” och ”förnedrings-tv”, som enligt Carl Hamilton visar upp under-klassens ”brist på moral”, inte tar ställning åt tittaren, utan istället initierar en moralisk diskussion och sedan överlåter åt tittarna att diskutera och avgöra vad som är rätt och fel (Rönnberg 2006, se även Edin 2005). Det tror inte Hamilton på. Make-overprogrammen och de sexfixerade dokusåporna är mycket riktigt de ungas samtalsämne nummer ett. Fast inte alls uppskattande (Rönnberg 2006).

Jag letar och letar efter positiva vuxna kännetecken…

Men vad är då vuxet, enligt Hamilton? Förutom ansvarstagande – för exakt vad är oklart, förutom för ”demokratin” – hittar jag inte mycket. Från det som jag ändå silat fram i boken är det tydligen vuxet att vara välklädd, inte ha jeans, inte gymnastikskor, aldrig uppknäppt skjorta på jobbet. Däremot ha utvecklad smak, mognad, visdom, erfarenhet, tålamod, stränghet, artighet, medkänsla, hänsyn, självdisciplin, impulskontroll. Läsaren får aldrig veta vem/vilka som egentligen åsyftas besitta merparten av detta, men man kan förstås gissa. Tv-programmen har tydligen på något magiskt sätt underminerat detta. Oklart hur, annat än typ formeln ”apan ser, apan gör”…

Det är uppenbarligen, som Hamilton ser det, även ”vuxet” att sätta gränser, få vredesutbrott, dricka sprit, konkurrera, tåla press, sträva efter framgång, vara genomtänkt och kallhamrad, ha en affärsmässig attityd, gilla olyckliga filmslut och uppskjutna belöningar, ha en passion för klarhet och förnuft och en tro på det tryckta ordets auktoritet. Men hur många av dessa ”honnörsord” har egentligen med skriftkulturen att göra, förutom auktoritetstro? Hur många av dem är egentligen eftersträvansvärda?, tycks dagens unga med rätta fråga sig. 

Barnaktiga är däremot spontanitet, glädje, lek, att (behöva) vara fantasifull (ty man har tråkigt), vara bortskämd och komma med okontrollerade utfall. Om man nu får tro Hamilton, som vill att vi ska ”låta barnen vara barn”. Inte undra på ifall vuxna önskar dela merparten av detta, men är de förenliga med särskilt många av debattöres vuxna honnörsord i de bägge styckena ovan? Annars var väl de vuxna inte ens ”vuxna” innan heller?  Kommersialismen sägs mycket riktigt vilja göra oss alla till bortskämda barn (a a:194) – läs: ”bortskämda tonåringar”. År 2004 fostras sålunda tonåringar tydligen av vuxna, infantila ”tonåringar”…

Uttänjd tonårstid – detsamma som ”infantilt”?

En tonåring verkar 2004 vara allt mellan 10-55 år, enligt debattören. Som ersättare för historiens långa barndom skulle man, med Hamiltons synsätt, nu kunna tala om de långa tonåren, som omfattar alla människor som vill känna sig som tonåringar (a a:197)! Huruvida tonåringsbeteende och infantiliteten i bokens titel är samma sak (det vill säga när ”det tonåriga” påträffas hos vuxna) blir aldrig riktigt klarlagt. 

Inte heller om denna påstådda ”vuxna infantilitet” även inbegriper tonårserfarenheter såsom underordning, samhälleliga förmyndare och ekonomiskt beroende, allt längre tvångsinspärr-ning i skolan – så som det ju gör för tonåriga tonåringar. Att arbetslivet inte längre har användning för unga människor, bostadsbrist, olika politiska beslut etc, vilket onekligen ”förlänger” ungdomstiden, andas det föga om.

Hamilton glider hela tiden mellan en grupp infantila unga vuxna som växte upp på 90-talet, och uppenbarligen även dessas föräldrar som sett samma tv-program som barnen, respektive en infantil kultur som tydligen är så omfattande och omfattad att de sammantaget utgör det infantila samhället: ”Den infantila kulturen uppfostrar oss inte till barnslighet, utan till vuxna barn” (a a:273), genom t.ex. lektävlingar i tv som bygger på enkla barntävlingar, men leks av vuxna med vuxet allvar. Återigen ger Hamilton endast ytliga exempel och utan etnologisk kunskap om vuxnas lekande ”förr i tiden”. Det hedrar dock honom att han inbegriper sig själv i detta ”oss”, trots att han personligen inte var tonårsförälder under det mörka, medeltida 90-talet.

Vad karakteriserar år 2004 då ”infantila vuxna”? ”Infantilt” är, som Hamilton ser det, utlevelse utan gräns och ensidig fokusering på basala beteenden – att vara offer för sina impulser. Det innebär vidare förlorad individualitet, förevisandet av det fysiologiskt gemensamma (”ätandet, knullandet, skitandet, dödandet”) (a a:273). Detta påstås alltså känneteckna det svenska SAMHÄLLET runt millennieskiftet!!! Att döma av bokens titel, i vart fall. Men skamlösheten beror inte bara på tittande på några dokusåpor i veckan, som väl inte hyllar pruttande?

För en vuxen att fisa bland barn är barnsligt, men att fisa bland vuxna är infantilt (a a:271). Är avsiktligt sådant verkligen frekvent förekommande år 2004? I Hamiltons kretsar? Infantilt är tydligen också när vuxna låtsas vara barn (fast när sker det?), likaså tydligen infantilt när en vuxen ser animerade filmer där det ”löser sig på slutet” (Hitta Nemo, Toy Story, Monsters Inc) (a a:232-233). Tragik är mer danande…

Fast 2000-talets tecknade filmer är ju så ofantligt mycket mer komplexa än motsvarigheterna på 60-70-talet var – och Hitta Nemo är till och med berättad ur den orolige förälderns perspektiv. Hur kunde sådan ansvarsfullt agerande locka så stor publik, ifall debattörens diagnos av infantila vuxna utan känsla för ansvar verkligen vore korrekt? Antyder det verk-ligen att föräldrarna inte längre vill vara föräldrar? Och fram till 60-talet slutade nästan alla ”vuxenfilmer” gott, skulle en filmvetare dessutom invända. 

Idealet? Den tolvårige sexuellt aktive Rousseau?!

Som ideal förebild sätter Carl Hamilton istället Jean-Jacques Rousseau och dennes barnupp-fostran, fast så som denna framgår av filosofens uppfostringsroman Émile från 1762 – inte av dennes personliga praktik. Romanen handlar rimligen om en prins, fostrad av en privat-lärare och helt utan påverkan av läsning och böcker. Vill konservativa debattörer verkligen betala skatt nog, för att detta ideal med en lärartäthet på 1:1 också ska kunna förverkligas i den svenska grundskolan? Inte mig emot, förvisso!

Roussseau är i själva verket ett mycket tidigt paradexempel på en ”infantil vuxen”, en som ”suddat ut gränsen mellan barn och vuxen”. Rousseau hade i början av 1700-talet visserligen aldrig sett några sexfixerade, infantiliserande avsnitt av Big Brother, men började som 12-åring ändå uppvakta en 20-årig kvinna, samtidigt som han hade en relation med en jämnårig flicka, förtäljer Hamilton uppenbarligen gillande (a a:187). 

Tala om att barndomen redan då tydligen hade ”försvunnit”! Fast debattören kallar mera positivt Rousseau för ”litet barnslig”, inte ”infantil” (ibid) – kanske för att Rousseau tydligen var barnslig ”på ett metodiskt sätt” och bara pruttade bland barn?

En av den store tänkarens punkter i den ”naturliga” uppfostran av ”det naturliga barnet” Émile sägs, enligt Hamilton, vara att ”låta barnen vara barn”, inte påskynda barnets utveckling, inte ”i förtid” lära det läsa och skriva, eller ge barnet färdigheter i att hantera vuxna ting: ”Det är inte bra att elvaåringar vet hur vuxna människor ska tillfredsställas sexuellt [...] Barn har inte, och kan inte ha, en naturlig relation till sådan kunskap” (Hamilton a a:193). Rousseau varnar med andra ord för den egna praktiken fyra decennier tidigare! Filosofen var onekligen ”före sin tid”, men inte så som debattören avser (Hamilton 2004:196)!

Nej, Hamilton torde här inte åsyfta den 12-årige brådmogne, sexuellt erfarne, och inte bara ”teoretiskt kunnige” utan praktiserande, Jean-Jacques Rousseau själv… ”För tidig” informa-tion sägs vara destruktiv och leda till överbelastning. ”Lagom information” och ”i rätt tid” (bestämd av samtidens dominerande vuxna barndomsdiskurs) är förstås mycket bättre, det måste ju alla hålla med om. Rousseau menade förvisso att barn först i 12-årsåldern skulle få läsa böcker och Hamilton hävdar att det just är läsförmåga som avslutar BarndomEN och gör människan till en vuxen…

Men när sattes egentligen nollpunkten för skalan ”lagom” och ”rätt tid” för olika företeelser och färdigheter? Hans-Dieter Kübler (2000) har påpekat just att dagens barndom anses ”gå fortare” eller ”för fort”, utan att någon ”lagom fart” någonsin definierats. Kanske var barn förr – undantagandes Rousseau, då – tvärtom alltför ”senfärdiga” med att avsluta Barndo-mEN? Hade vi rent av en retarderad barndom, innan televisionen kom? 

Carl Hamilton i DN 2017: nu ”bara” en ”infantil generation”?

I förra veckan (20/8-17) hade DN Kultur beställt en uppföljning eller utvärdering av Carl Hamilton och bett debattören själv besvara frågan ”Vad hände med den infantila generatio-nens barn?”. I en redaktionell ingress till inlägget, drar redaktören slutsatsen att boken 2004 handlade om att vuxna ”inte längre hade tid att vara föräldrar”. Detta är inget argument som åtminstone jag kan finna framhävt i Det infantila samhället, utan föräldrars tidspress tillhör senare diskussioner om relationen mellan föräldrar och barn.

Redaktören antyder dessutom svaret på sin fråga: ”Varför inte säga det med en gång? Den generation som växer upp nu kan mycket väl vara den värsta någonsin.” Jag vet inte om läsaren ska tolka detta som ironi, en medvetenhet om att alla generationer just nu alltid ”varit den värsta någonsin”, eller som en felaktig konklusion av den svårbegripliga text av Hamilton själv som sedan följer. 

Därför ett förbehåll: trots att jag läst inlägget fyra gånger, och trots att jag tror mig besitta normalintelligens, är jag inte säker på vad Hamilton denna gång vill ha sagt. Att det trots allt inte var bättre på 70-talet? Heller inte värre på 90-talet? Inte så illa nu heller? Dock är vi alla – men särskilt barnen – offer för ”omständigheterna”, fast även föräldrarna drabbas av denna ansiktslösa ”tidsanda”, samtidigt som ”vi” föräldrar är barnens närmaste ”omständigheter”?

Hamilton inleder med att referera till tre-fyra böcker utkomna efter 2004, men med budskap som han inte tycks hålla med om. Dagens barn är, som han nu ser det, inte mer egocentriska än andra unga generationer varit, (jag läser in: tonåringar har i alla tider varit aningen mer narcissistiska än vi vuxna också är), förskola för 1-3-åringar är inte problemet (jag läser in: ty där finns onekligen nära relationer mellan barn och vuxna och tydliga ”strukturer”). ”Vettig kontakt mellan generationerna” är inte mindre idag än tidigare, (jag läser in: även om innehållet i denna meningsfullhet förändrats). 

Debattören sammanfattar sedan själv sin bok:

”För drygt tio år sedan (2004) skrev jag en bok som handlade om ett samhälle med allt mindre utrymme för barndom. Boken hette ”Det infantila samhället”.

Texten utgick från tanken att den traditionella barndomen är på väg att försvinna. Det var inte min upptäckt. Men i början på 2000-talet var det lätt att hitta exempel från mode, idrottsvärld, skola, tv, film och reklam på att avståndet mellan barnens värld och det vuxna samhället krympte. 

Parallellt med barndomens försvinnande pågick en motsvarande och närmast reflexartad förändring av vuxenheten. Läkare, psykologer, idrottsledare och skolexperter som arbetade med barn och ungdomar, använde gärna uttryck som att de vuxna hade ”abdikerat”. Ingen tvivlade på att svenska föräldrar ville vara bra kompisar med sina barn. Men föräldrarna verkade inte bekväma i sin vuxenroll. Barndomen förkortades, barnen visade tidigt vuxna beteenden vilket sågs som ett tecken på framgång, och processen slutade med sin motsats: de vuxna blev (eller ville bli) evigt unga tonåringar.”

Mindre ”utrymme” skulle förstås kunna tolkas som ”mindre tid” men Hamilton betonar och betonade ”mindre avstånd”. ”Barndom” är inte längre synonymt med ”BarndomEN” och ”är på väg att försvinna” betyder inte att den är ”slut” än, utan ”bara förkortats”… Sedan följer en självklarhet, med tanke på att barndom och vuxenhet definieras som varandras motpoler: förändras ”BarndomEN”, förändras också automatiskt ”vuxenhetEN”.

Citatet nedan tolkar jag sedan som Hamiltons ståndpunkt år 2017, fast jag kan ha fel och vad Bibeln säger om ”egocentriker” vet jag inte riktigt (kanske avses dem som behöver upp-maningen ”Älska din nästa, så som dig själv”?):

”Jag tvivlar på att dagens unga är i biblisk mening egocentriker. Jag tror att barn av omständig-heterna har tvingats bli mer affärsmässiga. Omständigheterna i det här fallet är samhället och tidsandan, eller med andra ord: omständigheterna är vi. Jag tror att barnen i mötet med dagens föräldrageneration har dragit slutsatsen att blind tillit helt enkelt inte funkar.

Barnen vill se kontraktet. Och de vill läsa det finstilta.”

Blind tillit rekommenderas idag förstås bara av bokstavstroende. Sedan skymtar lite påverkan från David Eberhards Hur barnen tog makten (2013):

”Säkrast av allt: ta makten över pappa och mamma. Till exempel genom en ätstörning eller självskadebeteende.

Barnen lär sig att behandla nära relationer som en serie transaktioner.

Kort sagt: barnen lär sig tidigt att tänka som vuxna.

Gemenskapen är en synvilla. Bara transaktionen är fast.”

”Går det att vända åter till värderingar byggda på gemenskap och återhållsamhet?”, frågar sig Hamilton till sist och vill tro det:

”Ibland måste man slå livspusslet över ända. Överge känslornas transaktionsekonomi. Vad som krävs är en samhällsvision där det stora livet fogas in i det lilla, inte tvärtom.

Den stora frågan. Var byggs demokratin?

Demokratin byggs i barnkammaren.”

Debattören är inte längre konservativt tillbakablickande till ”DEN traditionella Barn-domEN” utan kritiskt, om än vagt, framåtsyftande. Tretton år efter ”tv som boven” sägs heller intet ont ord om efterföljare som datorspel eller Internet, men visserligen och mest i förbifarten nämns mobilen: föräldrarnas mobil, märk väl.

Jag tolkar det alltså som att debattören 2017 är mer barnsolidarisk än han tedde sig år 2004. Kanske har hans nu 15-årige (?) son, vars dramatiska födelse ingående refereras i boken, fått honom att tänka om en aning och se barndom mer ur barns perspektiv. 

Dock inser Hamilton modell 2017 fortfarande inte att socialisationen till en vuxen medborgare i alla tider och överallt i hög grad skötts av barnen själva och deras kamrater. Inte heller att alla föräldrar nog inte är så värst demokratiska… Det är förstås förståeligt att föräldrar vill överbetona sin egen roll och tro att jämlikhet mellan barn och vuxna är en omöjlighet. Läsning av antropologisk litteratur är emellertid att rekommendera, till exempel David Lancys The Anthropology of Childhood (2008).

Positiv istället för negativ definition av ”barndom”

Nej, att vara vuxen handlar inte om att nostalgiskt kunna tänka tillbaka på sin egen förlorade barndom, utan om att försöka förstå dagens barndom(ar) och inse att barn förmodligen alltid behöver tillförsäkras bättre villkor. Det mäktade redan 1987 den tyske nestorn inom folk-livsforskning, Hermann Bausinger, onekligen med, när han så sent som i 60-årsåldern kommenterade hur Postman definierar barndom negativt: som avsaknad av de kunskaper som vuxna långsamt och mödosamt tillägnat sig via böcker. Postmans utvecklingsmodell, som även Hamilton 2004 okritiskt omfattade, fungerar enbart mot bakgrund av en borgerlig kultur och överdriver nutida mediers makt, menade Bausinger. 

Jag vill dessutom tillägga att barn i torparstugor eller arbetarhem, uppväxta i en lägenhet om ett rum och kök utan plats för någon ”avskildhet”, inte lär ha varit okunniga om vuxnas sexuella ”skamligheter”. Man kan också definiera barndom positivt: som allt det som vuxna förlorat eller glömt att de en gång kunde och hade.

Att på nära håll ha upplevt sitt barn (eller kanske flera, jag vet inget om Hamiltons familj) växa upp, fungerar onekligen upplysande, för att inte säga tillnyktrande. Att under halvt-annat decennium ta del av barnets reaktioner på för pappa nya medier, kanske rent av inse att dessa är berikande förutom kul, är vad som allra mest skiljer Carl Hamilton 2017 från namnen 2004. Jag önskar bara att han i DN-artikeln hade varit tydligare och mer ”politisk” i sin kritik av transaktionsekonomin. 

Att de som själva inte har erfarenhet av barn eller hund inte bör uttala sig om dessas fostran, vet förstås redan alla föräldrar och hundägare.

Not

Det ovan om Hamiltons bok från 2004 är i hög grad ett redigerat kompilat av sidorna 329-330 och 342-346 i min bok ”Nya medier”— men samma gamla barnkultur? Om det tredje könets lek, lärande och motstånd via TV, video och datorspel (2006). 

Referenser

Bausinger, Hermann: Kultur für Kinder – Kultur der Kinder, sid. 11-18 i Konrad Köstlin, Rosemarie Pohl-Weber & Reiner Alsheimer (red): Kinderkultur, Bremen: Bremer Landesmuseum für Kunst- und Kulturgeschichte 1987

Bly, Robert: Syskonsamhället, Stockholm: ICA bokförlag 1996

Eberhard, David: Hur barnen tog makten, Stockholm: Bladh by Bladh 2013

Edin, Anna: Verklig underhållning. Dokusåpor, publik, kritik, Stockholm: Sellin & Partner 2005

Elkind, David: The Hurried Child: Growing up Too Fast Too Soon, Reading, Mass.: Addison-Wesley 1981 (på svenska 1984: Det hetsade barnet: att stressas in i vuxenvärlden, Stockholm: Natur och kultur 1984)

Hamilton, Carl: Det infantila samhället. Slutet på barndomen, Stockholm: Prisma 2004 

Key, Eller: Barnets århundrade. Studie af Ellen Key, Stockholm: Bonnier 1900

Kübler, Hans-Dieter: Rätselhaftes Kinderpublikum, Grenzen und Aporien der Medienrezeptionsforschung, sid. 59-87 i Ingrid Paus-Haase & Bernd Schorb (red): Qualitative Kinder- und Jugendmedienforschung. Theorie und Methoden: ein Arbeitsbuch, München: KoPäd Verlag 2000 

Lancy, David: The Anthropology of Childhood, Cambridge: Cambridge University Press 2008 

Locke, John: An Essay Concerning Human Understanding, Abridged and edited with an introduction by John W. Yolton, London: Dent 1977 (urspr.1690)

Postman, Neil: Den förlorade barndomen, Stockholm: Prisma 1984

Rousseau, Jean-Jacques: Émile eller Om uppfostran, Göteborg: Stegelands 1977

Rönnberg, Margareta: ”Nya medier”— men samma gamla barnkultur? Om det tredje könets lek, lärande och motstånd via TV, video och datorspel, Uppsala: Filmförlaget 2006

Winn, Marie: Children Without Childhood, New York: Pantheon 1983

Fantastisk video med "Lady Liberty" av Brad Geyer! Tipsa svenska rappare, lärare i engelska – ja, ALLA!

Missa inte denna fantastiska video, med ett budskap inte bara till Donald Trump och dennes språkrör:

Lady Liberty

– en dikt om Frihetsgudinnan av poeten Brad Geyer på

https://www.youtube.com/watch?v=Zgbw5aNiWAA 

"The world deserves more. That's what the Statue of Liberty is for."

Tipsa svenska rappare, så kallade influencers, lärare i engelska och historia – ja, alla du känner!

Fyra givande minuter att inleda varje dag med! 

Är barnboken X eller barnfilmen Y bra eller dålig? Det avgör givetvis barnen!

Jag har ett annat barnkulturbegrepp än de flesta, ett som jag reserverar för barns kam­ratliv, d.v.s. för deras lek och inbördes samtal utifrån kulturprodukter och var­dagsupp­levelser. Jag menar alltså att vuxna inte kan producera barnkul­tur. Det kan bara barn. Jag uttalar mig dess­utom ogärna om kvalitén på vuxnas kul­tur­produk­ter och kulturaktiviteter för och med barn. Även dessas beskaffenhet bestäms enbart av barnen själva. Därför studerar jag alltid barns reak­tioner, lyss­nar noga på dem och tänker jag mig in i deras situation, innan jag eventuellt ytt­rar mig. 

Ty om vi kan vara ense om att kvalitet är ”något som har något AV VÄR­DE”, så ligger ju däri underförstått: av värde FÖR NÅGON specifik. För VEM/ VILKA i detta fall? Rimligen för tilltänkta och/eller faktiska barnanvändare. Fast ”kva­li­tet” är förstås ett vuxen­begrepp och vuxenom­döme. Barn säger att någonting är bra, eftersom det är roligt, intressant eller spännande. 

Av denna anledning yttrar jag mig ­– mer än gärna – kritiskt om hur vuxna i olika yrkes­roller uttalar sig om dessa vuxenproducerade företeelsers kvalitet, som jag menar oftast har föga att göra med de goda sidor som barnen själva upp­en­bar­ligen finner i de produkter som blir användbara för dem i deras barn­kultur­(er). Exempelvis barnboks- och barnteaterkritik, barnfilmsrecensioner och forsk­ning om dessa mediers texter är ofta bara vux­nas egen lilla lekstuga genom­­­syrad av det som jag döpt till ”adultonorma­tivi­tet” (Rönnberg 2012). Vuxna tror sig inte bara veta bäst, utan barn ska lära sig tycka likadant...

Kvalitet hos barnprodukter är för mig helt enkelt sådant som barn lyckas upp­­nå en givan­de använd­ning av – en kvalitets­användning. Hellre än om pro­duk­­ters påstådda egenska­p(er), borde vi tala om kvalitetsupp­level­ser. Ett pro­grams/en boks/films kvaliteter bör väl vara avhängiga av hur väl berättelsen funge­rar för den avsedda och/eller faktiska publi­ken? En – enligt vuxna – hög­kva­litativ produkt kan ge upphov till en skräp­användning och vice versa. Det hela kunde även kallas för funktions­värde, eller ännu hellre upplevelsevärde. Somliga talar om bruksvärde (Götz 2011), som dock riskerar att bli nedvärde­rande, ungefär som hantverkets bruksföremål i relation till konstverk.

Vi kommer här in på den gamla tvisten om huruvida estetisk kvalitet (hos objektet) eller estetiskt värde (för den som upplever objektet) ska betonas och huruvida dessa ens går att separera. Åtskiljas bör de, enligt min mening, åtmin­stone i fallet med de produkter och aktiviteter som blir betydelsefulla för barn. Jag skil­jer alltså mellan barnupplevelsens värde och vuxenpå­ståen­den om (och eventuellt även vuxenupplevelser av) produktens i fråga kvalitet (respektive vär­de). Barn­upplevel­serna är bl.a. avhängiga av t.ex. filmens möjlighet att kännas rent kropps­li­gen och dess lekpotential, av barnens perception och av att de begriper de påstådda kvali­te­ter­na. Det enda intressanta för barn är produkters bidrag till estetiskt värde.

Visst är det möjligt att enbart tala om det estetiska objektets av vuxna nor­me­rade kvali­tetsegenskaper, men vad skulle meningen med det vara i fallet med kulturprodukter för barn, annat än att sysselsätta vuxna? Talar man då verkligen om den använda produk­ten som en barntext, eller snarare om vuxnas expert­text?

Fast inte bara forskare utan även vuxna upphovsmänniskor, recensenter och debattörer betraktar inte sällan sig själva som experter även på ”barnkultur” – och bar­nen som dilettanter, besvär­liga fridstörare, eller så icke-närvarande. De vuxna experternas menings­skapande utifrån berättelsen ”är” Texten... De till­skansar sig därför tolknings- och värde­­rings­före­trädet när det gäller att bedöma barn, barn­filmer, barn­böcker etc…

Samspel mellan objekt och ung användare 

Upplevelsekvalitet borde bestämmas utifrån barnproduktens funktion, dess an­vändbarhet eller upplev­barhet för den primära målgruppen. Kva­litet handlar då om rela­tio­nen mellan an­vän­dare-upplevare och objektet: pro­gram­­met/filmen/ boken. Denna kvalitet är aldrig enbart subjektivt upplevd eller enbart objek­­tivt inne­boende i produkten. Upplevelsekvali­tén är förstås avhängig av vem upple­va­­ren är. Männi­skor i olika åldrar och av olika kön torde ge olika svar beträf­fan­de en pro­duk­ts bruks­värde, men bara de(n) som primärt använder den för att själv upple­va den borde ha rätt att uttala sig om dess kvalitet och upp­levelse­värde. Användarna är i vårt fall barn.

      

Skiljelinjen går mellan dem som betonar upphovsmänniskan, konstarten och ”verket” respektive dem som – likt jag – fokuserar barnanvändarna och produk­tens textualitet: hur den kan skapas mening ur och förädlas på bästa sätt av dem som dras till den – och därmed bli ”färdig”. Det rör sig alltså om ett ganska högt staket mellan tea­ter-/bok-/film­äls­kare respektive (vågar jag säga?) ”barnälska­re”. Vissa kvalitets­bedöman­de vuxna experter, särskilt de som älskar Teaaatern och Filmkonsten, hävdar vis­ser­ligen att det inte är någon skillnad på deras be­döm­ning av kvali­tets­pro­dukter för barn respek­tive sådana för vuxna. 

      

På så sätt förnekar de indirekt att några olikheter mellan vuxna och barn överhuvud­taget existerar, vilket de ju inte hävdar om några andra områden (eko­nomi, bilkörning, alko­holförtäring, sänggående t ex). Men även de recen­sen­ter och producenter som hävdar att de ställer samma krav på barns och vux­nas kul­turprodukter har i själva verket barnspecifika sådana. 

       

Ett vanligt åter­kom­mande uttryck är att kvalitetsfilm/-teater bör ”ta bar­­­­nen på allvar”, vilket tycks innebära att behandla dem som osårbara vuxna. Att ”ta vuxna på allvar” är inget känt uttryck. Visserligen respekterades de särskilda beho­ven hos ”sårbara vuxna” i Lilla hjärtat-debatten, men det var nog ett unikt undantag. ”Trovärdig­het”, i form av en realistisk bild av verkligheten, är heller inte något krav som bru­kar förekom­ma i recensioner av fiktion för vuxna. Lika säl­lan brukar kritiker kräva att vux­en­­mot­svarigheterna ”står i över­ens­­stäm­melse med vux­nas erfaren­heter”, ”upp­vi­­sar goda före­bilder för vuxna”, ”är läro­rika”.

     

Tv-program­men, barnfilmerna, böckerna o.s.v. bör, som jag ser det, främst kunna bidra till nya insikter, livsmod och styrka, så att barns självkänsla under­stöds. En del vuxna kräver dock av produkterna snarare innovation och origina­li­tet, men allt är väl till en början originellt för bar­nen själ­va? Hur många möten med ”stereotyper” krävs det inte, innan de upplevs som stereotyper?

      

För den skull är produktens kvalitet inte helt ovidkommande. Jag menar allt­­så att upple­velsekvalitén uppstår i huvudet på dem som tar del av något visst, d.v.s. rör sig om en kom­bination av filmens/programmets/bokens OCH åskå­­­da­r­nas/tv-titta­rnas/lyssnarnas egenskaper. Det är alltså berättelser som – för använ­darna – har en enga­­gerande tematik och ett effektivt form­språk, uppmun­t­rar bar­nens nyfikenhet och motstånds­kraft. Och i fallet med de yngsta inte minst: är lek­­inspirerande.

      

Berättelser som vänder sig till barn har förvisso olika värde för olika barn­grup­per, beroende främst på användarnas skilda ålder och kön och därmed olik­artade erfarenheter och önsk­ningar. Vuxna läsare eller åskådare av kulturpro­duk­­­ten ifråga är dock alltför annorlunda för att kunna sägas ägna sig åt barnlitte­ratur eller barnfilm. Barnlitteratur blir definitionsmässigt barnlitteratur, och barn­­­film barnfilm, genom att vuxna upphovsmänniskor vänder sig till barn och inte till sina likar. Vissa med förfat­ta­ren/filmskaparen mer jämnåriga människor tar ibland del av samma titlar, men då inte av barnprodukter. Deras upple­vel­­­sevärde blir därmed annorlunda, fast för den skull inte ”det enda rätta”.

     

Barnlitteratur definieras självfallet utifrån dess unga läsare och barnfilm uti­från barnpu­bliker enbart. Hur ska man annars kunna tala meningsfullt om feno­me­net, köpa in böckerna till barnbiblioteket och placera dem rätt, eller forska om utbu­det och dess reception etc – om man inte har vissa överens­kommelser om etiketten? Även de unga adressaterna har emellertid på sistone ifrågasatts. ”Vuxna har väl också rätt att själva älska barnböcker och Disney­filmer?”, har argu­men­tet lydit. 

      

Visst, men produkten är då inte längre en produkt för barn, ingen barnbok eller barnfilm, som jag ser det. Varför bedöms så många barnfilmer utifrån i vad mån de är goda familje­fil­mer eller ”all­­­­­ålders­filmer”? Och varför inkluderas ung­domsböcker i barnlitte­ra­­turforsk­ning? För att forskare, recensen­ter och ”unga till sinnet, om än ej till åldern” ska kunna fördjupa sig i de mest kom­plexa, vuxen­lika och vuxentill­ta­lan­de verken och visa på dessas fantastiska, förment ”ob­jek­tiva kvalité”? Förutom demonstrera sin egen djupsinnighet eller sitt ”bevarade barnasinne” (som ej uppskatta­des till­räckligt när de själva verkligen var barn och hade ett)?

       

Därmed inte sagt att vuxna för sin egen skull inte ska få ta del av, gilla, eller närläsa t.ex. barn­böcker, illustrerade böcker om koncentrationsläger eller själv­mord och mord, eller Pixarfilmer. Onekligen är det i slutändan alltid den indivi­duella användaren som avgör ifall en bok eller film är något för veder­bö­rande, men däremot inte om boken med bilder i ska kate­­go­riseras som ”bil­der­­­­bok” eller ”barnbok”, filmen i fråga benämnas ”familjefilm” eller ”barnfilm”, eller om när­läs­ningen och vuxnas recensioner av X ska få betecknas som respons på/­recension av barn­boken/­barn­filmen X. Etiketteringen bör heller inte vara en­skil­da regissörers, författares, förlags eller recen­senters privi­le­gium, utan en bredare överens­kom­melse betraktat uti­från och med hänsyn till produktens pri­mära adressater. 

Barnberättelsers koherens, intensitet, komplexitet, originalitet?

Lika givet som att kulturprodukter för barn länge definierats utifrån deras av­sedda publik, lika ”själv­klart” har det paradoxalt nog varit att samma publik aldrig fått stå för kvalitetsbedöm­ningen eller värderingen av dem. Värderings­kriterierna har alltid lagts fast av vuxna, vilket jag här alltså vänder mig mot. Var­­för ska vuxna producenter, recensenter och forskare tillåtas avgöra produk­tens målgrupp, egenskaper och värde, snarare än de reella barnanvändarna? Och om nu barn och vuxna verkligen ”är” så lika som idag påstås, varför får barn då inte bedöma t.ex. vuxen­film eller åtminstone recensera barnfilm?

     

På filmområdet har många använt sig av David Bordwells & Kristin Thomp­sons (2007:63-65) formkriterier för vad som gör en film högkvalitativ. Filmteo­reti­ker­na överför filosofen Monroe Beards­leys 50 år gamla estetiska upplevelse­kri­te­rier på objek­ten i sig: koherens, effektstyrka, komp­lexitet och originalitet. Det vill säga: de fokuserar huruvida filmens delar bildar en samman­häng­ande logisk helhet, utan onödiga hål eller dödkött; om filmen är känslomässigt eng­a­ge­rande och/­eller fängslande genom sin formmässiga komplexitet, samt om upp­hovs­män­ni­skor­na experimenterar med någon välkänd konvention på ett inte en­bart unikt, utan även givande, sätt.  

     

Deras ”objektiva”, eller åtminstone inom expertgruppen ”intersubjektiva”, normsättande kriterier som bedömningsgrund är tänkta att mot­verka vissa kriti­kers tillit till sina egna upplevelser och långa erfaren­het en­bart, vilket jag menar speciellt i fallet med barnfilm kan få olyckliga konsekven­ser. Det kan dock även paret Bordwell & Thomp­sons variant, ty vilken vuxen kan egentligen avgöra vad som är kom­plext för barn av en viss ålder? När överensstämmer barns käns­lo­­mässiga engage­mang med en vuxens? När blir en konvention väl­­känd nog för barn? Bryr sig t.ex. förskolebarn om filmers helhet, eller ifall filmen består av logiskt sammanhängande filmdelar? Inte då, utan barnen fokuserar en­skild­heter, detaljer och samman­fogar själva en för dem tillräckligt begriplig hel­het.

Men jag som skriver detta är ju vuxen...

     

Hur vet då jag, onekligen en vuxen, vilka produkter som är användbara för barn eller ”lagom komplexa”? Det märks dels av barns kommentarer och pre­fe­renser, liksom i deras öns­kan att få se om vissa filmer. Det framgår även av de genrer som under århundraden blivit de mest omtyckta oavsett medium: rackar­ungegenren och under­sagorna. Men jag stödjer mig även på forsk­ning om barns egna synsätt. I min bok Vänster­­vridna? Pedagogiska? Av högre kvalitet? (2012) har jag en sida med 19 kvalitetskriterier avseende barnteveprogram, lånade från holländaren Peter Nikken (1999), som jag sedan använder som analysverktyg för min studie av svenska dagstidningars 263 recensioner av 63 barnfilmer från 2008-2012. 

     

De 19 benämns ”kvalitetskriterier”, därför att tre av de fyra tillfrågade grup­perna bestod av vuxna som fick i uppdrag att bedöma bra tv-program för barn (föräld­rar, producenter, recensenter) och för att boken vänder sig till vuxna. Den fjärde gruppen som fick uttala sig om ett bra tv-programs kännetecken var 427 barn, 9-12 år gamla. De fick ta ställning till 52 påståenden av typen ”(teck­nad) film/dokumentär/tv-nyhe­ter/etc för barn bör vara kul/spännan­de/kun­skaps­rik/ etc?”

     

Barnens åsikter och de vuxnas överensstämde i förvånansvärt hög grad, vad gäller de oftast förekommande kraven på ett bra barnpro­gram. De sex viktigaste av de 19 kriterierna blev samman­taget för de fyra holländska grupperna i tur och ordning att tv-programmen/filmerna ska äga/vara: 

1. BEGRIPLIGHET: enkel struktur, ålderslämpligt innehåll, lätt att följa, bör vara klart, bara innehålla ord som barn kan förstå, begripligt för alla barn = även barnens nr 1

2. GODA ESTETISKA EGENSKAPER: sinnligt tilltalande, ha fina bilder, väl­gjort, bra musik, vackert sceneri, bra ljud och röster = även barnens näst viktigaste 

3. ENGAGEMANGSFRAMKALLANDE: ha positiva effekter: fånga barnets/-ens uppmärk­sam­het, känslomässigt engage­rande, aktiverande, dialogskapande, intressant = barnens nr 4 

4. UNDERHÅLLANDE: kul, humoristiskt, ska göra en glad, va­ra spännande, omväx­lande, äventyrligt, fantastiskt = barnens nr 3

5. OSKADLIGA, utan negativa effekter: ej våldsamt, ej skräm­mande, ej göra barn ledsna, ej försköna verkligheten, ej exploatera barn, ej ras/könsklichéer = barnens nr 6

6. TROVÄRDIGA: tillförlitligt, realistiskt, riktigt, ge rätt­visande bild, ge en balan­serad bild av verkligheten, korrekt, gå att lita på, inte luras, vara ärligt = barnens nr 5

Det kan kanske tyckas som att det även här handlar om produkternas påstådda goda kvalite­ter, men objekten i sig är inte tillräckliga. Det som t.ex. är begripligt måste ju begripas av någon. De flesta av de 19 kriterierna avser inga egen­ska­per hos produkterna enbart, utan är fråga om en relation mellan de spe­cifika använ­dar­na och programmen eller filmerna ifråga: X är bra därför att den är begriplig för just denna ålder; tilltalande för dessa barn, uppmärk­sam­hets­­ska­p­ande för/­upp­­märk­samhetsvärd enligt denna publik, engagerande för barn i just den­na situa­tion, osv. 

Dessa kri­terier innebär således att åskådarna ifråga aktivt förmår göra och gör något utifrån och med program­met eller filmen: begriper, blir tillta­lade, upp­märk­­sam­mar, enga­­­gerar sig, aktive­rar sig, känner igen sig, vågar tro på det san­nolika i det hela, inte blir skrämda av det osanno­lika, låter sig under­hållas, osv. Huruvida en vuxen recensent också engagerar sig i, eller blir skrämd av, X är ju oväsentligt, eftersom X faktiskt inte riktar sig till den vuxne. Det vore väl sna­rast märk­ligt om barn och vuxna hade samma uppfattning för egen del om fler­talet av dessa ting.

Många av barnens omdömen måste förstås i sin tur studeras vidare och tol­kas: vad menar de med ovan understrukna krav såsom fina bilder? Bra musik? Med det som är skrämmande eller spännande? Det är väl sällan samma sak som vux­na fin­ner nervkittlande eller intressant? Sådant går dock dels att ganska lätt dis­kutera med barnen, dels att avläsa av deras vardags­kommentarer, dels utröna uti­från deras prefe­ren­ser. 

Huruvida Bordwells & Thompsons kriterier verkligen är uppfyllda är tvek­samt. Begrip­lig­het och ”koherens” är ju inte samma sak. ”Effektstyrka” klarar sig kanske bättre, även om det är föga troligt att intensiteten såväl som komp­lexi­te­ten i barnfallet är mer avhängiga av formen än av temat eller ”innehållet”. Origina­litet, slutli­gen, är inget som barn, mödrar eller programmakare betonade, utan enbart de holländ­ska tv-recensenterna. Därvidlag skiljer de sig inte från svenska filmrecensenter decenniet senare, som vi snart ska se.

     

Kvalitetsbedömningar måste baseras på goda skäl. Ett värdeomdöme är ock­så en åsikt som backas upp av argument, men vem lyssnar till barns skäl? Om så sker, anses deras motiveringar tillräckligt goda eller ens godtagbara? Barns till­fredsstäl­lel­se borde få vara tecken nog på att barnprodukten håller hög kvalitet, utifrån dess funktion. En aldrig så fantastisk tavla är dålig som skoskra­pa. Och föga hållbar.

Vem ”bestämmer” – samtiden eller eftervärlden? 

De positiva kvalitetsomdömena har varierat genom decennierna och århundra­de­na, men kri­­teriet håll­bar­het har stått sig. En bra berättelse ska hålla både för en specifik läsa­res många omläsningar och från en generation till nästa och nästa. Det som upp­levs vara ”bara nyttig för stunden”, ryn­kas det på näsan åt. Fast när barn gillar om­läs­ning, kallas det repetitivt. Om barngeneration efter barngene­ra­tion upp­lever denna ”nytta för stunden” (t ex av Barbie eller rackarungar på film och i böcker) har väl dessa produkter bevisligen visat sig vara just hållbara?

   

Men självklart är det sam­tiden som bestämmer värdet, om man nu menar att menings­fulla produkter ska ha något att säga de män­niskor som de primärt är gjorda för och används av. Vad som eventuellt är av bestående värde vet varken barnet eller den vuxne nu, fast detta kan möjligen avgöras i framtiden, även om ytterli­gare omvärde­ring­ar kan ske långt senare. Ska kritikerna då vänta 20-50-100 år innan omdö­met ges? Hela kritikergärningen undermine­ras väl därmed? 

”Be­stående värde” eller hållbarhet blir således alltid ett gungfly och därmed rätt ovid­kom­mande för den tid som berättelsen verkligen används i och säger något om. En del av det som för sin samtid var mainstream (t.ex. Aristofanes’ komedier, Shake­spea­res pjäser t.o.m. 1700-talets slut, John Fords västernfilm Förföljaren/The Searchers (1956) eller Kjell Gredes barnskildring Hugo & Jo­se­­­­fin (1967) anses alltifrån 2 500 till 50 år sena­­re plöt­sligt vara enastående. Fast dessa kan väl inte sägas ha ägt beständigt värde, om de inte hade specialvärde även som nya? Omvänt: mycket av sådant som vid sin till­­komst klassades som ”visio­närt”, håller efter­världen alls inte med om såsom särskilt framsynt. 

Skulle man betona hållbarhet som kriterium, kan ju ingen i verkets samtid använda den­na bedömningsgrund, ty man vet omöjligen om en nyutkommen bok eller ny film står sig om 20 eller 100 år. Det blir bara antaganden baserade på vad som tidigare i historien, enligt elitbedömare, sagts känneteckna ”håll­ba­ra” tex­ter. Fast ska de nya likna de bästa föregångarna, kan de sentida väl inte vara så värst originella? 

Man kan givetvis inte ha samma kvali­tetskriterier för olika epo­ker – sär­skilt inte om de appliceras retroaktivt, fast senare ändå tillämpas som i det närmaste ouppnåeligt mått­ för nya produkter. De som levt med och fak­tiskt använt kultur­pro­duk­ten i fråga mås­­­­te få stå för värde­ringen, inte eftervärlden eller distanse­ra­de betraktare. Kvalitén är beroende av sam­man­hanget, av tiden, platsen och användarna. I detta fall de unga använ­darna, men ingen efterfrågar deras åsikter. 

Istället för att barn får komma till tals och värdera, tillåts vuxna producenter av barnprodukter, recensenter, debattörer, kulturbyråkrater och forskare i vanlig ordning beskriva och bestämma ”verkets innehåll” och kvaliteter. Men är detta relevant, ifall barnen inte upptäcker dem? 

Givetvis inte!  

Referenser 

Beardsley, Monroe: Aesthetics: Problems in the Philosophy of Criticism, New York: Harcourt, Brace & World, 1958

Bordwell, David & Thompson, Kristin: Film Art: an Introduction, Boston: McGraw Hill, 2007 

Götz, Maya: What makes them so special? The utility value of children’s favourite heroes and heroines, TelevIZIon 24 (2011):2, s.27-32  

Nikken, Peter: Quality in Children’s Television, Leiden: Universiteit Leiden 1999

Rönnberg, Margareta: Barns rätt till sin röst. Om de yngstas politiska och kommunikativa rättigheter, Visby: Filmförlaget 2014

Rönnberg, Margareta:”Lilla hjärtat är en mullvad”-”Nä, pengvin”. En studie av kontrover­sen kring Stina Wirséns filmfigur, Visby: Filmförlaget 2013

Rönnberg, Margareta: Vänster­­vridna? Pedagogiska? Av högre kvalitet? 70-talets barnteve­pro­gram och barnfilmer konstra dagens, Visby: Filmförlaget, 2012

Källa

Texten ingick ursprungligen i antologin Mycket väl godkänd. Vad är kvalitet i barnkulturen?. Red: Karin Helander, Stockholm: Centrum för barnkulturforskning 2014, sid. 117-126.