De som lyft fram Shrek-tetralogin som progressiv eller rent av feministisk, har sällan betonat huvudkaraktärens positiva egenskaper. Han anses visserligen lära barn att tycka om sig själva, oavsett hur de ser ut. Betydligt oftare framhävs dock prinsessan Fionas roll därvidlag. Alla vet ju att män tillåts se ut hur som helst, men ändå landa pangbruden…
Är det verkligen tillräckligt för att göra filmsagan föredömlig, att trollet ska föreställa hjälten, att hjälparen är till föga hjälp, det inte finns någon drömprins och att prinsessan dessutom är vaken redan från första början? Jag har alltid förundrats över att de flesta menar att Shrek-filmerna är så progressiva. Behöver huvudkaraktären som ger barnfilmerna deras titel inte vara någon särskilt positiv figur? Är det ens fråga om barnfilmer?
Shrek själv är ganska självisk, surmulen, grinig, nedvärderar sin vän åsnan och är rätt sarkastisk. Ful som ett troll med ordentligt tilltagen kroppshydda, men ändå älskad av Fiona. Trots det är det Shrek som i USA använts som språkrör för anti-fetma-kampanjer. Han har uppmanat barn att röra på sig minst en timme om dagen, fastän han samtidigt gjort reklam för sockrade frukostflingor, läsk, kakor och godis. Hur är det då med titelfigurens övriga sidor? Utvecklas han till exempel som man under de nio år som förflyter?
Shrek 1 (2001): Ljuv musik uppstår
I den första Shrek-filmen är träsktrollet en ung man med sitt eget, om än ensliga och smut-siga, krypin där han kan göra precis vad han vill. Skrämma folk i den intilliggande byn, till exempel. Han verkar rätt nöjd med sitt enkla liv, men längtar nog ändå efter sällskap. Han får visserligen en vän och följeslagare i åsnan.
Shrek är rätt stereotypt ”manlig” i jämförelse med åsnan: rå och grov, aggressiv, stark, modig, handlingskraftig och oromantisk. Åsnan är godhjärtad, men efterhängsen, ”omanlig”, ganska feg och konflikträdd. Shrek känner till en början inget ansvar för någon annan, så han kan bege sig ut och upptäcka världen, slåss mot drakar och ta på sig uppdraget att – för en annans räkning – rädda en prinsessa.
Prinsessan Fiona är hans direkta motsats: vacker, adlig och rik, men har även en något mer schrecklich sida. Hon ser nattetid ut ungefär som träsktrollet, fast sötfulare. Shrek inser, med hjälp av kompisen åsnan, pö om pö prinsessans sanna värde. Han blir mer romantisk, om än inte mindre taskig mot Åsnan, eller fysiskt svagare, mindre modig eller mindre oreflekterat ”handlingskraftig”. Ensamtrollet lär sig lagom till The End att också han vill bli accepterad och älskad. Och att älska Fiona, den perfekta kvinnan för honom. Fula och lyckliga tillsam-mans för resten av livet, alltså?
Shrek 2 (2004): Hantera svärföräldrarna och släkten
Njae, även Shrek får ju på köpet svärföräldrar… De ordnar galamiddag för det nygifta paret. Hur ska han få även dem att se bortom hans fel och ”brister”? Värdig deras dotter? Att hon nu också likt hans själv blivit ett träsktroll, det kommer de väl att skylla på honom? Han är inte heller någon rik prins… Både klass- och ”rasklyftor” att överbrygga, med andra ord.
Shrek tror därför inte att det är någon god idé att träffa kungen och drottningen. De inbillar sig ju att dottern gift sig med prins Drömming. Men eftersom de förälskade nu är gifta, är det Fiona som ”bestämmer”, så besöket blir ”förstås” av. Alla brudar och brudgummar gifter sig dessutom alltid med hela den älskades släkt… Fast Shrek ids nu inte anstränga sig att visa svärföräldrarna de goda sidor, som uppenbarligen övertygade Fiona om hans kvaliteter, trots det föga trolska utseendet. Visserligen brukar en svärfar normalt sällan leja någon att döda svärsonen.
Ska en ung kille klara övergången från man till make, måste han dock lära sig svälja sin stolthet och fixa avspänning och nedrustning inom släkten. Om inte annat för hustruns skull… Består detta mognadsprov, gör förstås även Shrek till slut. I Shrek 2 är det sedvan-liga mönstret vad könsroller anbelangar alltså ännu tydligare. Vi ser ett ytterst typiskt par med samma relationsproblem vid högtider och fester som alla andra.
Shrek 3 (2007): Hemska tanke: barn! Far, jag? Ansvar?! Nej, fy!
I Shrek den tredje är Fiona visst inte med, fast vem är då gravid? Jo, förresten, hon syns nog till en smula i början och mot slutet. Inledningsvis dör hennes far kungen, men här råder sannerligen ingen kvinnlig tronföljd, utan manligt styre. Detta ifrågasätts aldrig, utan här väljs utan minsta pip patriarkalt styre. Shrek ska bli tronföljare, inte änkedrottningen eller Fiona. Fiona stödjer dock idén, men Shrek vill inte alls vara kung.
Han beger sig därför tillsammans med två polare ut på resa, för att hitta en ersättare i Fionas kusin, tonårige losern Arthur från Arthur-legenden, så att denne istället kan bestiga kunga-tronen. Ur genussynvinkel är detta nog den mest tveksamma av samtliga fyra Shrek-filmer. (Visserligen i hård konkurrens med film nummer 4…)
Resor, frihet, äventyr är ju inget för kvinnor. Kvar i hamn lämnar han Fiona, som ropar ut till honom på skeppet att hon är gravid. Hon har tidigare försökt pejla Shreks inställning till att skaffa barn, men eftersom denne inte ägnat faderskap en tanke, fattar han inte alla hennes antydningar. Eller kanske gör han just det, innerst inne, men vill inte ta det till sig. Möjligen är detta det verkliga skälet till att bege sig iväg?
Shrek har visserligen ”utvecklats” från surt träsktroll till älskad och älskande make och blivit accepterad av det övriga samhället, så det är väl tillräcklig förändring? Är det inte förståeligt att han behöver tid att smälta tanken på faderskap och öva sig på unge Arthur i att ta hand om barn? Motvilligt vänjer Shrek sig vid den skrämmande tanken att livet hädanefter kommer att förändras. Men varför tycks det ta längre tid för honom än för Fiona? Är han mer trögtänkt? Till slut accepterar han dock givetvis bördan. Treans trailers skräckmusik och sprutande barnspya ur barnvagnen, likt en isländsk gejser, antyder hur Shrek ser på detta att bli far. Men måste faderskap innebära trillingar?
Hur är det då med Fiona i Shrek 3: låg hon kanske till sängs under hela havandeskapet? Nej, i slutet finns en påklistrad ”feministisk” kampscen, där prinsessan tillsammans med ett antal hånade Disney-prinsessor försöker rädda Shrek & Co från den onde prins Drömming och dennes skurkgäng. I en parodi på kvinnligt självförsvar och stridskonst, tillåts Fiona och de dessförinnan föga sympatiskt framställda prinsessorna Snövit, Askungen, dennas styv-syster, transvestiten Doris, och den nyvakna skönheten Aurora ta sig an den onde prinsen och hans hantlangare.
Från att ha varit stereotypa prinsessor med ”typiskt kvinnliga” drag genomgår de en oförklarlig transformation och beslutar sig för att slåss, efter att först ha krigssminkat sig, slitit sönder sina kläder och förevigat myten om den brända BH:n – som de facto aldrig brändes vid protesten 1968. Meningen med kampscenen är enbart att publiken ska skratta åt dem: passiva prinsessor blir oförklarligt aktiva – för en mans skull… Se så komiskt det är med våldsamma kvinnor!
Man kan omöjligen kalla denna scen för ”feministiskt”, annat än som en version av feminism som är konstruerad av män som ofarlig eller rent av sexig och därmed acceptabel. Ingen kvinna skulle komma på idén att spränga klänningen eller vara tvungen ha tatuering eller krigsmålning för att slåss. Denna för män godtagbara parodiska ”feminism” förutsätter dock att kvinnorna först avsagt sig sin ”feminina” sida och alla feminina uttryck. De till och med leds av en transvestit och har övertagit ”typiskt manliga” sätt att kämpa. Vad händer för övrigt med prinsessorna efteråt? De bara försvinner, när rätt man återfått kommandot. Patriarkatet förblir obestritt.
Shrek 4 (2010): Hjälp, ska detta föreställa mitt resterande liv?!?
Lugn och frid kännetecknar inledningsvis familjelivet i Shrek for Ever After/Nu och för alltid, ”trots” tre barn. Men nästa dag är likadan, och nästa, dagen därpå och nästkommande likaså… Visst, Shrek älskar sin familj och de honom, men var livet inte tänkt att erbjuda mer än så här? Hur blev allt så monotont? Men så har trillingarna födelsedagskalas. Inte så monotont, kanske, men kaotiskt, bullrigt, stökigt, andras ungar är verkligen outhärdliga! Shrek är nära att explodera, men försöker som en far ska behålla sitt lugn, ha allt under kontroll. Fast ingen tycks respektera hans storhet och storlek längre… Till sist bryter han ihop och ger upp en jättetrollvrål, som först tolkas som på lek av de övriga, men till slut förstör han verkligen kalaset.
Han skäms förstås, avskyr sig själv, sticker hemifrån och träffar ett avtal med djävulen, om än i sagofigursgestalt. Shrek byter en dag ur sitt förflutna som fruktat träsktroll mot en dag nu, men den djävulske Bullerskaft är (än så länge) smart nog att välja den dag då Shrek föddes. I ett alternativt universum får Shrek onekligen skrämma lite bybor, men inser snart risken för att han aldrig funnits, aldrig träffat Fiona eller fått några barn. När denna dag är över, kommer därmed inte bara Shrek utan hela hans familj att sluta existera. Åsnan hittar emellertid ett kryphål i kontraktet med den djävulske: detta ogiltigförklaras ifall Shrek och Fiona förenas i den Sanna Kärlekens Kyss.
Shrek lyckas hitta den fortfarande förhäxade Fiona, som dock flytt ur sin fångenskap i tornet. Men hon är desillusionerad och cynisk vad gäller ”sann kärlek” och nu en ”rebelledare”, mer intresserad av att bekämpa Bullerskaft än av kyssar. Precis i sista sekunden före deadline kysser Fiona givetvis honom ändå, nu förälskad i honom tack vare den uppoffring för andra som han visat i kampen mot Bullerskaft. Shrek återvänder till födelsedagskalaset precis innan han fick sitt utbrott. Denne omfamnar nu familj och vänner, med nyvunnen insikt om vad han trots allt har.
Filmvetare känner förstås igen handlingen från Frank Capras It’a a Wonderful Life/Livet är underbart (1946), men berättelsen är fullt begriplig för vuxna även utan denna kunskap – om de nu hinner se mer än halva filmen, när de hela tiden måste förklara handlingen för barnen. Shrek inser helt enkelt att en värld utan honom inte hade varit densamma, det vill säga: lika bra… Fiona skulle till exempel ha varit bitter och cynisk.
Nu är hon, till skillnad från Shrek, tydligen glad och nöjd över monotona dagar med jobbiga ungar. Hon tycks inte alls sakna tiden före barn och familjeansvar. Hon förekommer knappt i denna film heller, annat i en tänkt alternativ, av Shrek framfantiserad, verklighet. Fiona känner i ”verkliga livet” inte ens till sin revolution mot Bullerskaft och tillåts inte ha några egna upproriska fantasier. Hennes aktiva motståndskämpardagar finns alltså inte ”i verklig-heten”. Hon visar heller inga andra tecken på tankar på någon mer privat frihetskamp eller äventyr.
”Lycklig i alla sina dagar” gäller alltså tydligen bara för träsktrollmödrar, inte familjefäder instängda i hemmet. Som hela filmserien, fokuserar denna den tredje uppföljaren mannens önskningar, dilemman och intressen. Snacka om genusstereotyper! Patriarkaliskt är dess rätta namn!
Normbrytare och normbärare
Men ironin, parodin och humorn då? Är inte hela poängen med parodierna att först visa på traditionella figurer och stereotyper, för att sedan vända upp-och-ned på dem? Självklart, men som jag skrev i första Shrek-inlägget (den 12 september) är parodier inga oskyldiga texter, utan förstärker ofta vissa ting samtidigt som de ifrågasätter andra. Det publiken specifikt noterar och minns är inte sällan bara normbrotten, medan konventionerna smyger med utan att väcka någon större uppmärksamhet. De är ju så ”självklara” och invanda… Ett belägg för detta utgör redan recensionerna, som i sin tur leder in åskådarna på okritiska spår.
Dessutom är parodi och ironi ytterst ”vuxna” kulturprodukter och stilfigurer. För att begripa avsikten med en parodi, måste åskådaren vara väl förtrogen med det som förvrängs eller reageras mot. Det är inte barn under 8-9 år i detta fall. Dessa fyra är således inga barnfilmer, utan mansfilmer riktade till mer eller mindre vuxna människor.
