onsdag 7 juni 2017

Donald Trump följer noga manuset till sin favoritfilm Citizen Kane/En sensation!


Mig veterligt har Donald Trump bara agerat i två barnfilmer. I Ensam hemma II: Vilse i New York (1992, Chris Columbus) blir han i en scen tillfrågad av Macaulay Culkins 10-årige karaktär Kevin om vägen till receptionen i lyxhotellet Plaza Hotell. Med osedvanligt vänlig röst svarar Trump, i egenskap av sig själv som hotellets faktiske ägare, ”Down the hall, to the left”. 

Fastighetsmagnaten ser här visserligen en aning förbryllad ut över att en ensam 10-åring tydligen ska bo där, men pojken är ju vithyad och välklädd. Den som själv tagit hand om barn skulle dock förmodligen ha frågat ”är du ensam” eller ”har du gått vilse, kommit bort från dina föräldrar?”. (Visst, då hade det kanske inte blivit någon komedi… Fast beror ju på barnets svar, inskrivet i manus.)

Donald Trump spelar en mer fiktiv roll, men ändå rollbesatt helt i överensstämmelse med privatpersonen, i en ny version av de ”klassiska” kortfilmerna Our Gang (1929-1938): Busungarna/The Little Rascals (1994, Penelope Spheeris). Där föreställer han en oljepamp och far till storyns bortskämde lille rike, nyinflyttade kille vid namn Waldo, med privatchaufför i Rolls Royce. Trumps karaktär har ytterst få repliker, men säger utan självironi till exempel ”Waldo, you’re the best son money can buy”. Här verkar Trump inte ha några ekonomiska band till produktionsbolaget och heller inte förstå antydningar om hotellmagnatens egen syn på barn och pengar.

Det är förvisso inte för dessa filmer som Trump har/haft en stjärna på Hollywoods Walk of Fame, utan för sin medverkan i tv-serien Celebrity Apprentice. En man utklädd till gatuarbetare förstörde den delvis förra veckan, men stjärnan ingjuten i trottoaren är nu visst återställd igen. Det var inte första destruktionsförsöket det senaste året, utan stjärnan har till exempel vanställts av ett hakkors, omgivet av en liten och lättforcerad mur… 

Förvånansvärt nog är dock de bägge komedierna med barn i huvudrollerna inte Trumps egna favoritfilmer. 


Trumps egna favoritfilmer


Hösten 2012 hade filmwebbsidan Movieline en intervjuserie med framgångsrika personer om deras filmsmak (Digiacomo 2012). Listan nedan är Donald Trumps favoritfilmer, inklusive hans egna motiveringar:

Citizen Kane (Director, Orson Welles; 1941): ”It is one of the greats of all time. The acting, the story, the production values are all superb. The fact that it was Orson Welles’ first feature film is also impressive, and the mystery of Rosebud in the midst of a narrative about a business power play gives it further resonance. Hard to beat.”
The Good, the Bad and the Ugly (Director, Sergio Leone; 1966):  ”It’s tough. It’s real. It’s well done. The music is unforgettable. The characters are well developed and sometimes remind me of some of the types I’ve had to deal with over the years in business. No weak points here.”
Gone with the Wind (Director, Victor Fleming; 1939): ”It’s a classic. It has stood the test of time. For me, it’s a love story combined with a time in our country’s history that was pivotal in our evolution. The scope of the storytelling is tremendous.”
GoodFellas (Director, Martin Scorsese; 1990): ”Great entertainment, with a stellar cast and terrific direction.  The intensity propelled the story forward and the 'business’ and how it was handled was impressive.”
The Godfather (Director, Francis Ford Coppola; 1972): ”Another classic, as was The Godfather: Part II. The story is riveting and the characters were perfectly cast and directed. The family aspect intrigued me as did their business and history.”

Trumps preferenser vad gäller vuxenfilmer är kanske inte så uppseendeväckande. Många filmexperter har exempelvis i 50 års tid röstat fram Citizen Kane/En sensation som tidernas främsta. Senast blev den dock 2:a vid Sight & Sounds röstning gjord av experti-sen, omsprungen av Hitchcocks Studie i brott/Vertigo från 1958, med Gudfadern – många yngres favorit – på 21:a plats. Påfallande är att (minst) fyra av Trumps fem favoritfilmer handlar om och/eller kommenteras av honom i business-termer. 


Starka, oempatiska, neurotiska män


Ingen av affärsmännen kan emellertid sägas vara särskilt förebildlig. Alla fem uppvisar förstås starka, risktagande män som inte viker för hårt motstånd från kvinnor eller från lagens företrädare. I alla är världen en kamp på liv och död, i vilken hårda, maskulina och neurotiska män tar hem spelet.

I Den gode, den onde, den fule ska väl Clint Eastwoods karaktär ”Blondie” på jakt efter en guldgömma visserligen föreställa den ”gode”, men är snarare den minst onde och minst fule. Precis som Trump säger sig känna igen affärsmän som han haft att göra med, anser han troligen att han själv mest påminner om revolvervirtuosen ”Blondie”. I en YouTube-video (från 23/1-16) hävdar han sig rent av ha så lojala väljare att han kunde ”stå mitt i gatan Fifth Avenue och skjuta någon – och jag skulle ändå inte förlora några röster!”. 

Trump begriper tydligen inte (?) att han med detta uttalande idiotförklarar sina anhängare. I valet 2016 kan ”Blondie” Trump däremot till skillnad från förebilden inte dela guldet med konkurrenten, men kanske tar han hem hela potten – även om Hillary Clinton intar presidentposten. Presidentkampanjen lär onekligen ha ”superba produktionsvärden” för affärsmannen Trump, som vill skapa en egen nyhetskanal på tv. 

GoodFellas/Maffiabröder, om falskspel och våld, handlar trots titeln inte heller om några schyssta snubbar, utan om inskolningen av en gangster, med en fru som förförs av dennes glamourösa livsstil, som också visar sig inkludera en älskarinna. Känns det igen? Handlingen rör sig om gangsterns uppgång och fall, då denne till sist måste konstatera att han tvingas leva resten av livet som en lättlurad fårskalle: ”I'm an average nobody. I get to live the rest of my life like a schnook.” 

Även den manipulativa, självupptagna och materialistiska Scarlett O’Hara i den rasistiska Borta med vinden kan ju sägas främst ledas av ett slags affärstänkande. Denna mål-medvetna affärskvinna är precis som Trump gift tre gånger och har förstås en älskare. Gudfaderns handling torde vara välkänd…


Citizen Trump kalkerad på Citizen Kane?


Presidentkandidaten verkar som synes rent av ha använt flera av dessa filmer som sitt eget livsmanus, men utan att riktigt begripa att filmerna faktiskt kritiserar levnadssättet. Hans oförmåga att tolka framför allt Citizen Kane är dock varken komisk eller oviktig, utan lär till exempel påverka även amerikanska barn och kanske också barn i andra länder negativt, som ju inte lyckas undgå glimtar av mannen som kan hota deras framtid. Ett antal amerikan-ska skribenter (Audi 2016; Bailey 2016; Reynolds 2016) har kommenterat Trumps fem-i-topp-lista och påpekat många egenheter – såväl som likheterna mellan presidentens och tidningsmogulens liv och ideologi.

Redan tio år före Movielines 5-i-topp-lista intervjuades Donald Trump för en dokumentär-film av en filmare vid namn Errol Morris, för ett projekt kallat Movie Move men som aldrig fullföljdes. Tanken var att intervjua ”world leaders and cultural figures” just om den film som dessa personer mest beundrade. Trump ingick tydligen i endera av dessa kategorier… Materialet resulterade emellertid i en kortfilm visad på Oscarsgalan 2002, i vilken Trump visserligen inte nämner någon av de fem filmerna ovan utan talar om ”seeing King Kong try and conquer New York”.


Citizen Kane (1941) sammanfattad med några få ord (Audis 2016a) av lathetsskäl: Efter att ha ärvt en förmögenhet, inriktar sig 25-årige Charles Foster Kane på tidningsbranschen. Han inser instinktivt att han, genom att kontrollera pressen kan skapa opinion i masskala och tänja på sanningen bäst han vill. Han lyckas genom marknadsföring skapa ett mäktigt medieimperium. Men det räcker inte, utan han vill lyckas inom politiken och ställer upp i valet till guvernör för delstaten New York, men mest som en språngbräda till Vita Huset. 


USA – en bananrepublik?


På sina valmöten skryter Kane förtjust om sina opinionssiffror och lovar, efter att ha vunnit, sätta sin motståndare Jim Gettys i fängelse, ty han betraktar denne som ett redskap för etablissemanget: “Here’s one promise I’ll make and ”Boss” Jim Gettys knows I’ll keep it. My first official act as governor of this state will be to appoint a special district attorney to arrange for the indictment, prosecution, and conviction of “Boss” Jim W. Gettys!”

Låter det bekant? Hade du glömt att du sett filmen, eller blandar du kanske ihop den med en viss valkampanj? Trump sa ju under den andra tv-sända debatten (9/10-16), om Hillary Clintons användning av en privat e-mailserver när hon var utrikesminister, så här:

"I didn’t think I’d say this and I’m going to say it, and I hate to say it. … If I win, I am going to instruct my attorney general to get a special prosecutor to look into your situation because there has never been so many lies, so much deception. There has never been anything like it and we're going to have a special prosecutor.” 

När Hillary Clinton replikerade att det var ”awfully good that someone with the tempera-ment of Donald Trump is not in charge of the law in our country,” tillade Trump “Because you’d be in jail.” Trump visste uppenbarligen inte att en amerikansk president inte kan ”instruera” eller ge attorney general något i uppdrag.

Eric Holder, en f.d. Attorney General, svarade genast att Trumps yttrande i sig gjorde Trump olämplig för ämbetet. Juridikprofessorn vid Harvard Law School Laurence Tribe hävdade att det att ens hota med något sådant var “incompatible with the survival of a stable constitutio-nal republic”. Att verkligen göra det, skulle innebära en handling som kunde leda till riks-rätt. Laurence Tribe, professor i Constitutional Law vid Harvard Law School, framhöll att något sådant uppdrag inte faller inom en presidents makt. Andra menade att något sådant bara kan förekomma i bananrepubliker och diktaturer.


Ännu en parallell är att Gettys, innan han i kampanjens slutskede läcker nyheten om Kanes sexaffär, varnar Kane att denne hädanefter inte ens ska bli vald till hundfångare. Också detta är en uttryck som Donald Trump använt, både om Clinton, om New Yorks förre borgmästare Michael Bloomberg och om rivalen i primärvalet, senatorn Marco Rubio.



Filmuttolkaren Trump


Några år efter Oscarsgalan, offentliggjorde dokumentärfilmaren Morris dock en längre bit ur intervjun med Trump, där denne får fundera kring Citizen Kane. ”King Kong” Trump verkar denna gång ovanligt reflekterande, men för den skull inte särskilt djup. Fast han ser en konflikt eller skillnad mellan att ackumulera förmögenhet och att vara lycklig:

”Citizen Kane is really about accumulation. And at the end of the accumulation, you see what happens. And it’s not necessarily all positive. I think you learn in Kane that maybe wealth isn’t everything. He had the wealth; he just didn’t have the happi-ness. The table getting larger and larger and larger with he and his wife getting further and further apart as he got wealthier and wealthier, perhaps I can under-stand that…. Wealth isolates you from other people.”

Jason Bailey (2016) påpekar att Trump emellertid i nästa andetag tycks nedvärdera betydelsen av att vara lycklig, när den numera republikanske presidentkandidaten säger “There was a great rise in Citizen Kane. And there was a modest fall. The fall wasn’t a financial fall, the fall was a personal fall, but it was a fall nevertheless.” 

Charles Foster Kane dör alltså ensam och olycklig, omgiven enbart av sina ägodelar och längtande efter barndomens enkla glädjeämne som att åka kälke. Detta kan väl rimligen inte kallas ett ”mindre misslyckande” utan utgör ju Kanes tragedi, framhåller Bailey. Men Donald Trump tycks tolka filmen som en story om en man som skulle ha glatt sig mer åt sina pengar! OCH: som skulle ha skaffat sig en annan kvinna!

Angående scenen vid det stora middagsbordet som en symbol för det tilltagande avståndet mellan Kane och hans första fru, begriper Trump nästan detta, men säger sedan: “The relationship that he had was not a good one for him. Probably not a great one for her, although there were benefits for her” (Baileys egna kursiver). Med andra ord: Trumps världsbild i ett nötskal, menar Bailey. Visst, Kane var en emotionellt otillgänglig och otrogen make, men vad spelar det för roll då frugan ju fick leva i lyx. Då han hon väl inget att klaga över?!

I slutet av intervjun frågar Errol Morris Trump vilket råd denne skulle ha gett Kane, om han hade kunnat. Här avslöjas, enligt Bailey, Trumps tolkning av filmens budskap allra tydligast. Trump svarar nämligen omedelbart: ”Get yourself a different woman!” Filmen vill alltså inte säga att rikedom korrumperar, inget om materialismens fälla, inget om motsättningen i Den amerikanska Drömmen. Heller inget om medierna inflytande, inte att makt korrumperar. Nej, läxan, enligt mannen som nu är inne på sin tredje fru, och vars enda oföränderliga filosofi är uttalat kvinnoförakt, är tydligen att Kane höll fast vid brudarna alltför länge! 

Här finns förstås flera paralleller: Kane och Trump ärvde bägge förmögenheter (ja, Trump fick vid 20 års ålder ”bara ett ’litet lån’ på 14 miljoner dollar” – motsvarade dagens $ 31 – av pappa), de byggde bägge imperier (i tidningar respektive fastigheter), hade respektive har stora mediedrömmar, blev enormt rika, lät uppföra enorma ”slott” eller minnesmärken över sig själva (Xanadu respektive Trump Tower & Trump Plaza m m), saknar empati. Och deras första äktenskap slutade efter makens otrohetsaffär med en ung artist som mannen föga framgångsrikt försökte göra till stjärna. Och bägge försökte sig på en karriär inom politiken. Kane misslyckades efter att hans otrohetsaffär utnyttjades av konkurrenten. Hur Trumps kvinnoaffärer inverkar, vet vi förstås ännu ej.


”Brudtärnan Trump” bakom Clintons brud?


Nyhetsuppläsaren/berättaren i Citizen Kane säger i inledningen ”In politics – always a bridesmaid, never a bride. Kane, molder of mass opinions as he was, in all his life was never granted elective office by the voters of his country.”

Den fiktive och reelle (?) kandidatens kampanjstilar var så lika att det ligger nära till hands att se det som att Trump medvetet eller omedvetet utagerar sin inre Charles Foster Kane. Kane talar ständigt om konkurrenten ”Boss” Jim Gettys, ungefär som Trump gjorde om sina republikanska medtävlare “Lyin’ Ted” [Cruz] och “Little Marco” [Rubio], och skryter om hur alla oberoende opinionsmätningar visar att han kommer att vinna. Något politiskt manifest, någon policy har Kane dock inte: “I’d make my promises now, if I weren’t too busy arranging to keep them.” 

Det är onekligen aningen mer avancerat än Trumps löjligt vaga löfte om att “We’ll have so much winning if I get elected, that you may get bored with winning.” Men till skillnad från Kane tycks han ju haft viss utländsk hjälp.

Charles Foster Kane ordade ständigt om hur han talade för alla de svaga som själva inte kunde, samtidigt som han föraktfullt betraktade dem som en pöbel som han kunde få att ”tänka precis som han ville”. Han framställde sig som en sanningssägare som försvarade de kuvade, vars plikt det var att hjälpa “the working man, the underprivileged, the underpaid, and the underfed”. Till och med hans egen gamle och ende vän Jed Leland säger dock att Kane aldrig trodde på något annat än sig själv. Leland säger till Kane:

“You talk about the people as though you owned them … As long as I can remember, you’ve talked about giving the people their rights, as if you could make them a present of liberty… When your precious underprivileged really get together… oh, boy. That’s going to add up to something bigger than your privilege, then I don’t know what you’ll do. Sail away to a desert island, probably, and lord it over the monkeys.”

Kane avskedade givetvis Leland.

Donald Trump talar likaså ständigt om hur de ärliga, enkla, hårt arbetande amerikanerna utgör hans väljarbas. Han gör smart nog valet till en strid mellan landsbygd och storstad. Vid förlust är det då möjligt att ”there will be blood”. Frågan är, om Donald Trump har någon egen Leland och ifall han i så fall redan avskedat vederbörande…


”Fraud at polls!” –  ”The election is rigged”


Kane blev p.g.a. sexskandalen i kampanjens slutskede aldrig guvernör. Följande dag löd hans tidningars huvudrubriker ”FRAUD AT POLLS!” Oegentligheter i vallokalerna har också Trump talat om. Dessutom om att ”valet är riggat” genom en oheligt allians mellan medierna och etablissemanget.

Den ene manusförfattaren till Citizen Kane, likaledes i huvudrollen som protagonisten, Orson Welles, har beskrivit Kane som korrupt och motbjudande. Och som en man som missbrukar sin makt över populärpressen, publicerar osanningar, kan tillhandahålla ett krig på Kuba för att sälja mer lösnummer, ifrågasätter lagens integritet och förkroppsligar det som Welles allra mest avskyr. Trump däremot tycks identifiera sig med eller åtminstone beundra Kane. 

Anthony Audi (2016a) ser själv Trump som en modern Faust: en man som i sin jakt efter pengar, berömmelse och makt förlorar sin själ. Han menar att manusförfattarna till En sensation, Welles och Herman Mankiewicz, skrev en parabel om amerikansk fascism. Fascism kan i USA bara ha en underhållande demagog, påminna om Hollywood och inte direkt likna Hitler eller Mussolini. 

”Den briljante entreprenören” Trump, som talar med Tony Schwartz i Trump: The Art of the Deal (2015) beskrivs där som ”America's foremost deal-maker”, men säger själv: ”You can’t con people, at least not for long”… “You can create excitement, you can do wonderful promotion and get all kinds of press, and you can throw in a little hyperbole. But if you don’t deliver the goods, people will eventually catch on.”

Frågan är hur länge ”for long” idag är… Charles Foster Kane kunde inte ”leverera” och det verkar heller inte som att Donald Trump kan, inte bara vad exempelvis byggandet av en mur mot Mexico anbelangar, och det helt helt utan kostnad. Fast han har ju sina slott att dra sig tillbaka till. Kanske också någon kälke. I hans fall hjälper det dock förmodligen inte med att ”skaffa sig en annan kvinna”.


If You Don't Like These Films, Trump, You’re Fired!


Anthony Audi (2016b) har även intervjuat dokumentärfilmaren Errol Morris om dennes möte med Donald Trump 2002. Bland annat om hur Trump uppfattade ”Rosebud”, namnet på barndomens älskade kälke, som i slutscenerna kastas på den brinnande brasan som skräp. Enligt Morris svarade Trump på frågan varför metaforen fungerar: 

”I don’t know why it works, but it works. After all, Steven Spielberg paid a lot of money for it, so it must work. Paid a lot of money, maybe seven figures, six figures.”

Donald Trump borde få några helt gratis förslag till bättre filmkaraktärer att identifiera sig med eller tolka på ett mer insiktsfullt sätt.

Michael Reynolds (2016) föreslår en handfull filmer som Donald Trump kunde ha nytta av att se och kanske också kunde lära något av. Det är visserligen filmer som också de uttrycker värderingar som ifrågasätter Trumps världsbild, så han lär väl tolka också dessa rätt fritt. Ändå är det kanske värt ett försök, med exempelvis There Will be Blood (2007, Paul Thomas Anderson) om en sociopat till affärsman som förstör alla familjeband och slutar ensam i sin version av Trump Tower. Den hänsynslöse Plainwiev besitter också han ”folklig” retorik och kan redan i början av 1900-talet en hel del om PR-tekniker.

Andra av Reynolds förslag till (anti-)Trump-filmer är bl.a. den rumänska filmen 4 Months, 3 Weeks & 2 Days (2007, Cristian Mungiu) om följden av en illegal abort. Likaså The Age of Stupid (2009, Franny Armstrong) om effekterna av klimatförändringar. Detta är ju två av de ämnen som Trump också uttalat sig om. 

Du kan säkert själv göra filmlistan längre!



Referenser


Audi, Anthony: Donald Trump modeled his life on cinematic loser Charles Foster Kane, October 26, 2016a

Audi, Anthony: Errol Morris on the time he filmed Donald Trump missing the point, 
October 27, 2016b

Bailey, Jason: What Donald Trump Didn’t Learn From His Favorite Movie, ‘Citizen Kane’, April 28, 2016 

Digiacomo, Frank: If You Don't Like These Films, You're Fired! Donald Trump Picks Five Favorite Flicks For Movieline, Movieline September 19, 2012

Reynolds, Michael: Five films that Donald Trump should watch, The Conversation August 4, 2016


Trump, Donald & Schwartz, Tony: Trump: the Art of the Deal, New York: Ballantine Books 2015



måndag 5 juni 2017

Varför visar ”Kunskapsbanken Bilders makt” nästan inga samtida rasistiska eller antisemitiska exempel?


I efterdyningarna av rasismdebatten 2012-2013 runt Hergés Tintin i Kongo (1931) och Stina Wirséns Lilla Hjärtat (2012) publicerades i webbtidningen Feministiskt Perspektiv ett antal korta notiser kallade bildskolan. De handlar om framför allt amerikanska nidbilder av svarta från tiden fram till Andra världskriget. Joanna Rubin Dranger stod officiellt som författare och hon föreläste åren därefter även under rubriken ”Visuell makt” på ett trettiotal scener i landet med liknande material. 


Under sina universitetsföreläsningar berättade hon då om ett större projekt som hon tillsammans med andra sökt finansiering för, Normkritisk visuell kommunikation, och det är detta som nu efter drygt två års arbete resulterat i en webbplats påminnande om den amerikanska förebilden, webbsajten Jim Crow Museum of Racist Memorabilia, Ferris State Universitys material om olika rasistiska karikatyrer  (http://www.ferris.edu/jimcrow/# ).

Kunskapsbanken Bilders makt är numera materialets namn och det lanserades i tisdags (30/5-17) på Mångkulturellt centrum i Fittja. Projektet presenteras på detta vis:

”Vi lever omgivna av bilder som formar vår uppfattning av världen, andra människor och oss själva. Samtidigt saknar många den kunskap som behövs för att kunna tolka visuella uttryck, vilket blir extra plågsamt när det gäller rasistiska och antisemitiska stereotyper som reproduceras i offentligheten. Genom att berätta om de stereotypa bildernas ursprung, historia och funktion skapar kunskapsbanken Bilders makt pedagogiska, bildbaserade verktyg för visuell läskunnighet som gör det möjligt att känna igen stereotyperna.”


Detta projekt är avsett att ”folkbilda" förment visuellt okunniga vuxna etnosvenskar (över 15 år). I en kort presentationsfilm sägs att ”Stereotypa bilder som omger oss idag har många gånger en långt historia”. Men kunskapsbanken uppvisar nästan inga sådana bilder alls från dagens ”omgivning”! ”Stereotyper får oss att generalisera om hela grupper av människor […] får oss att bortse från att alla människor är individer”, hävdas det vidare i filmen. Några belägg för att så verkligen är fallet, ges inte. 




Inga forskningsbelägg beträffande stereotypernas effektivitet


Lika lite refereras det till några forskningsbelägg för att det skulle vara just bilder som formar vår uppfattning av andra människor eller oss själva. Ett tredje påstående, som jag likaså betvivlar, är att dagens vuxna utan denna folkbildning inte skulle känna igen de allra flesta av de dehumaniserande stereotyper som återges under bildbankens drygt 70 teman – till exempel ”Antisemitiska bilder i Sverige 1900-1945”, ”Bilder av ’asiater’ som en hotfull massa utan individuella särdrag”, ”Den stereotypa ’araben’ i tecknade serier och film” eller ”Stereotypen av ’svarta’ som vildar” –  även om vi inte först har tagit del av denna lektion. (Härmed ger jag ett förslag till C-/D-uppsatsämne.) 

Av folkbildningsprojektet gissningsvis minst tusen bilder är uppskattningsvis bara några få procent yngre än 60 år. Några svenska exempel från tiden efter 1950 finns knappt och det är även ytterst få funna i det amerikanska och europeiska materialet som härrör från tiden efter Andra världskriget. Så varför medtas inte de samtida bilder som vi påstås ”omges av”?

I en handledning till det pedagogiska materialets tänkta ”övningsledare” står det:

”Kom ihåg att det gällande stereotypa bilder är mönstret som kränker, inte en enskild figur eller bild som av många kan upplevas som oskyldig eller underhål-lande. Det handlar inte om en enstaka bild utan mängden bilder som upprepas i vardagen, en massa små handlingar som tillsammans skapar ett mönster.”  
  
Så vad ska deltagarna i studiegrupperna göra, om det inte finns någon ”mängd” sådana bilder omkring dem?!


Vad avses med stereotyper, ras- & rasistiska stereotyper?


Jag är heller inte enig med projektet om synen på vad en stereotyp är. Exempelvis hävdas det att ”Stereotypernas funktion är alltid att skapa dehumaniserande föreställningar om ’den Andre’”. Detta är helt enkelt inte något vedertaget faktum, men gäller onekligen för rasistiska och antisemitiska stereotyper, som syftar till att förnedra och främmandegöra. Bildbanken innehåller förvisso mängder av sådant material, framför allt hämtat ur propagandasammanhang, men vad gäller populärkulturexemplen rör det sig snarare om rasstereotyper

Denna skillnad förbigås i tysthet, eller så glids det mellan de båda typerna, på ett sätt som blir tårta på tårta: ”De rasistiska och antisemitiska stereotyperna avhumaniserar och särskiljer.” Alla stereotyper, även de positiva och mer välmenta, sägs dock, enligt sajtens precisering nedan, förment avhumanisera… Under rubriken ”Vanliga frågor och svar” föregrips däremot frågan ”Vad är skillnaden mellan stereotyper och karikatyrer?”. Bild-bankens svar:

”En karikatyr är en bild som överdriver en specifik persons mest karakteristiska drag, ofta med en komisk effekt. Stereotypen, å andra sidan, är alltid ett påstående om en hel grupp människor som syftar till att dehumanisera och/eller demonisera. Stereotypen avbildar inte verkliga människor överhuvudtaget, utan traderade och fördomsfulla uppfattningar.”


Med bildbankens definition blir förstås alla rasstereotyper rasistiska, eftersom stereotyper definitionsmässigt påstås vara avhumaniserande eller demoniserande… Dessa definitioner överensstämmer dock inte med gängse preciseringar, inte med min egen definition (som jag gav i min Stereotyp-skolas första lektionen på bloggen 1/2-16) och ej heller med den amerikanska förebilden, webbsajten Jim Crow Museum of Racist Memorabilia, vars material på ett undantag när (Jezebel Stereotype) beskriver tio olika rasistiska karikatyrer, som även tas upp på den svenska bildbanken, men nu benämnda ”stereotyper”. 




Liten stereotypskola, lektion #1: Definition av stereotyp


Stereotyper är ett gruppbegrepp, d.v.s. en samhällsgrupps karaktärisering av en annan social grupp, som bygger på faktiskt iakttagna kännetecken men sätter några få drag i förgrunden, samtidigt som man negligerar många andra och alltså utesluter komplexitet. Stereotyper är givetvis inkorrekta som helhetsbeskrivning, eftersom de är selektiva och bara berör en delaspekt av gruppen ifråga. 

Stereotyper är generaliseringar om något an­­­­­sett såsom ”ty­piskt” hos medlem­marna av en viss grupp, ett slags positiv eller ne­gativ förutfattad mening som kan vara mer eller mindre korrekt, men oftast onek­ligen har en hel del belägg. De uttalar sig alltså inte om individer och absolut inte om övriga egenskaper hos individerna inom gruppen.

Att stereo­typisera är i sig inte förkastligt, utan ett sätt att snabbt ange vissa basförutsätt­ningar när utrymmet eller tiden är knapp. Humoristiska framställ­ningar, typ situations-komedier eller kortfilmer, skulle nästan inte kunna existera utan stereotyper. Man kan dock skratta såväl åt som med stereotyper. Det går även att utgå från stereotyper, överdriva dem in absurdum, eller vända dem mot förtryckaren. 

Stereotyper kan vara både positiva och negativa och bägge användas även inom gruppen om sig själv. Vanligare lär dock negativa stereotyper vara, men använda inte bara om under-ordnade grupper utan även om överordnade och mäktiga. Negativa stereotyper om vita amerikaner är t.ex. att de är över­konsumeran­de, okultiverade, skrytsamma, självgoda, hög­ljudda, framfusiga, materialistis­ka, vapentokiga, överviktiga samt religiösa fanatiker. Och ändå mäktiga. 

Med kunskapsbankens säregna definition av stereotyp kan dock skillnaden mellan rasste-reotyp och rasistisk stereotyp trollas bort. Mer välvilliga stereotyper såsom att ”svarta är bra på sport” eller ”svarta är musikaliska” blir härmed inte bara oönskade utan ”rasistiska”…

På detta sätt har projektets bägge redaktörer, Joanna Rubin Dranger och Moa Matthis, även lyckats förvilla de journalister som skrivit om lanseringen. Både Dagens Nyheters Greta Thurfjell och svt.ses Sindra Grahn skriver mycket riktigt (läs: missvisande/felaktigt) om ”rasistiska stereotyper: ”Bildbanken Bilders makt samlar rasistiska stereotyper på internet” är DN:s rubrik (30/5-17). ”Ny sajt folkbildar med rasistiska stereotyper” står det samma dag på https://www.svt.se/kultur/konst/ny-sajt-folkbildar-med-rasistiska-stereotyper Detta trots att ordet ”rasistisk” i ”artiklarna” på bildbanken faktiskt ganska sällan förekommer.


Kan bara svenskar göra icke-stereotypa bilder av etniciteter?


Bildbanken har även ett tema kallat ”Icke-stereotypa bilder; alla kan tecknas på ett oändligt antal sätt”. ”Man kan teckna vilken figur eller människa som helst, på ett oändligt antal sätt”, framhålls och bevisas det. (Vilken människa som helst, förutom bleka, blonda etnosvenskar tydligen…) Där visas ett femtiotal svenska illustratörers bilder som föreställer olika icke-stereotypa, multietniska karaktärer. 

I sanningens namn ska sägas att inte bara 50 svenska bildkonstnärer lyfts fram som icke-rasister, utan även en handfull engelskspråkiga, samt en fransman som dock illustrerat en svensk barnboksförfattares verk… Bland dessa nästan hundra bilder ur främst bilderböcker finns även åtta bilder av Joanna Rubin Dranger själv (även om detta inte utsägs öppet, utan det bara står ”JRD”), dessutom en teckning gjord av hennes egen dotter. 



Med projektets definition av stereotyp – som ett slags ”gruppbild” och bild som inte avbildar några verkliga människor, utan bara återger fördomsfulla uppfattningar – blir påståendet att alla människor kan tecknas ”på ett oändligt antal sätt” givetvis en självklarhet. Barnböcker, inklusive bilderböcker, berättar däremot en historia om specifika individer och även för förskolebarn blir stereotypa sådana lätt ointressanta och i vart fall aldrig prisbelönta. 

Propagandaaffischer, vykort, tecknade serier och reklambilder, satirtidningar, superhjälte-serier, kläder, souvenirer eller bruksföremål såsom tekoppar, å andra sidan, är förstås inga berättelser om verkliga människor med några krav på individualitet eller med några sanningsanspråk. Det är dock just den sortens bilder som utgör merparten av bildbankens rasistiska och antisemitiska exempel.

Dagens Nyheters Greta Thurfjell frågar i sin intervju bankredaktörerna om vem som får avgöra vad som är stereotypt respektive inte:

”Ett av inslagen på sajten visar upp ’icke-stereotypa bilder’, som motvikt till de många stereotyper som också finns där. Men vem bestämmer vad som är vad? Moa Matthis menar att det är fel fråga.

– Snarare handlar det om vad bilden har för syfte. Vad vill den säga? De stereotypa bilderna innehåller ett antal troper, retoriska element, som sammantaget har ett syfte – att demonisera. En muslim har alltid skägg, turban och sabel. Asiater är knallgula och har gnagartänder. Stereotypen konstruerar skillnader som man påstår är betydelsebärande och utmärkande för en grupp. När man i stället tittar på de ostereotypa bilderna blir det tydligt att de refererar till verkliga människor, och att det finns oändligt många skillnader som inte tillåts i stereotyperna” (DN 30/5-17.

På kunskapsbankens avdelning för ”Vanliga frågor och svar” föregrips och besvaras emellertid frågan ”Kan en bild vara rasistisk eller antisemitisk även om den som gjort den inte har haft rasistiska eller antisemitiska intentioner?” Det svar som där ges beträffande syftet är tvärtom att det är oväsentligt. I rasismdebatten 2012-12013 om Lilla Hjärtat sades också syftet eller intentionen vara ovidkommande. På kunskapsbanken struntas det likaså helt och hållet i bildmakarnas syften för 100 år sedan. 

Men även om syftet är oväsentligt, är tolkningen tidsbunden och ofta annorlunda nu än ”då. Det tas det ingen hänsyn till i de mindre groteska fallen.


Barnkulturteman?


Av kunskapsbankens sjuttiotal kortkorta ”artiklar” till varje tema, rör en handfull produkter specifikt skapade för barn: barnlitteratur, tecknade filmer och serier. Temana kallas till exempel ”Barnkulturens avhumaniserande berättelser om ’svarta’ barn”, ”Stereotypen av ’svarta’ i barnkulturen: Little Black Sambo och Golliwog”,  ”Avhumaniserande stereotyper av ’afrikaner’ i barnlitteraturen”, ”Den stereotypa ’araben’ i tecknade serier och filmer” och ”Stereotyper av samer i barnlitteraturen”. Nästan inga av exemplen är yngre än 60 år och ännu färre är svenska.

Solo i negerbyn (1941) av Robert Högfeldt och Per E Rundqvist tas som exempel på hur upphovsmänniskorna vill roa barn genom att visa hur ”svarta” barn blir uppätna av djur eller dödade på andra sätt. Det stämmer dock inte beträffande denna bok, inte heller ger det som i övrigt skrivs på bildsidan någon rättvisande bild av handlingen: ”Boken om Solo handlar om hur hennes vita hud och blonda raka hår gör henne speciell och enastående, och om hur de andra barnen försöker bli lika vita genom att äta krita.” Att berättelsen är betydligt mer komplex än så, kan du själv konstatera genom en titt på utdragen på https://petterssonsblogg.se/tag/solo-i-negerbyn/ .


Övriga svenska exempel på tveksamma bilder av svarta är Bongo av Gunnar Wersén (1943), Kalle neger av Paul Lundh ur Min Skattkammare (1943) om en lekande svensk pojke med ansiktet svärtat av sot, bilderboken Kuckeliku och Hilda i skolan (1949) med text av Gunnar Wersén, illustrerad av Erik Persson och Kwawa från Afrika (1952) med illustrationer av Åke Lewerth till text av Karl-Aage Schwartzkopf, förutom illustrationen av Einar Nerman ur Den lustiga ABC-boken från 1921. Nerman har i ABC-boken även en bild av en japan, till den rimmande bildtexten ”Japanesen är liten och gul. Tycker du att han är ful?”. Därutöver berörs översättningar från engelska, varav Ruth Ainsworths böcker om Rufty Tufty the Golliwog – på svenska Negerdockan Rufsituss, utgiven av Svensk läraretidning år 1958 – väl är det senast utgivna svenskspråkiga barnboksexemplet som tas upp. Således för 59 år sedan.


Dock antyds indirekt även förekomsten av svenska barnböcker som gett uttryck åt det bruna hatet, eftersom redaktörerna här inte följer regeln om att översättningar av boktitlar som aldrig utkommit på svenska ska sättas inom citationstecken (och således inte, som här, anges i kursiv). Exempelvis tysken Ernst Hiemers antisemitiska barnbok Der Giftpilz (1938), som onekligen betyder ”Giftsvampen”, men aldrig utkommit på svenska. Det har inte heller Elvira Bauers förfärliga Trau keinem Fuchs auf grüner Heid und keinem Jud auf seinem Eid (1936), vilket förvisso betyder ”Lita inte på en räv på den gröna ängen och lita inte på en judes ord”. Detta borde framgå på bildbanken.


Rasistiskt om samer?


Vad beträffar stereotyper av samer i barnlitteraturen så förekom det förvisso sådana, men jag kan inte se att någon av dem skulle kunna klassas som rasistisk. Lapp-Lisa (1947) av den finske tecknaren och författaren Arnold Tilgmann uppvisar visserligen stereotyper, men det stämmer inte som står på Kunskapsbanken att berättelsen skulle ge en bild av något ”primi-tivt men godmodigt naturfolk som tillhörde en lägre ras”. Häftets text citeras:

”Det här är jag, Lapp-Lisa som bor bland Lapplands fjäll, kom, sjung en liten visa och lek med mig i kväll. Den gamla visa ugglan hon är min lekkamrat, och Musti heter hauvan som skäller så kavat. Och mina tama ripor jag matar varje dag – har du sett bättre tippor, det tror då inte jag. Min far och mor mig låta till fjället ensam gå, i mammas varma kåta där är det bäst ändå. På fjället lunkar björnen han Lapplands konung är, där springer vargen Gråben och järven lurar där. Men när det mörknar sedan, och natten faller på, då är det tid att redan hem till sin kåta gå. Och mammas stora gryta den hängs på elden då, gröt skall oss inte tryta, mat skall ni alla få. Med mammas sked jag smakar om gröten är för salt och ved på elden makar ty ute är det kallt. När frusen man sig känner blir väntan lätt för lång. Kom bara in för vänner blir kåtan aldrig trång.”

Hur kan detta beskrivas som dehumaniserande eller demoniserande?! Moa Matthis är ju litteraturvetare och borde kunna analysera och tolka bättre än så.

Inte heller lyckas jag tolka in någon rasism i Elsa Beskows Olles skidfärd (1907), men försök själv på https://bildersmakt.se/stereotyper-av-samer-i-barnlitteraturen/zoomImage/stereotyper-av-samer-barnlitteratur-kungvinter !

Bildbanken hävdar dock att samerna i Olles skidfärd närmast framstår som... 

”…mytologiska sagoväsen, samtidigt som både text och bild tydligt definierar dem som ’lappar’ både när det gäller utseende och kläder, framställda i enlighet med rasbiologins beskrivningar som kortvuxna med svart hår och gulaktig hy”. 

Att förskolepojken Olle som skidar vilse (i fantasin?) eventuellt kan uppleva samerna, precis som Farbror Rimfrost, Gumman Tö och Kung Vinter, som ”mytologiska väsen” är tänkbart, men för den skull inte rasistiskt. Fast skulle det bli mindre ”rasistiskt” ifall vissa samer vore blonda?


Vart har de senaste 60 årens ”rasistiska” bilder tagit vägen?


Syftet med kunskapsbanken sägs vara att underlätta och fördjupa förståelsen av de dehumaniserande bilder ”vi idag omges av”. Fast varför ges det i så fall inga exempel på dessa? Var finns ”mönstret” som dagens vuxna svenskar födda i landet alltsedan 1950 tydligen alltifrån födseln påstås vara präglade av, den ”mängd bilder som upprepats i vardagen”?

I Greta Thurfjells DN-intervju säger den ena av upphovskvinnorna, Moa Matthis, att Bilders makt inte vill vara inlägg i någon debatt, ”utan ett försök att kunna basera framtida debatter på kunskap, och att sajten därför inte tar upp enskilda moderna exempel som diskussionerna kring ’Lilla hjärtat’ eller ’Tintin i Kongo’”. Thurfjell frågar vidare om det inte finns en risk med att på detta vis samla tusentalet bilder, eftersom de skulle kunna fungera som inspira-tion för näthatare:

”Vi är väl medvetna om den risken, säger Moa Matthis.
– Det är ett av skälen till att mycket av bildmaterialet är historiskt – att inte bidra mer än nödvändigt till spridandet av nyskapade bilder. Vi har nästan konsekvent valt att inte visa nytt bildmaterial kring stereotypen av muslimer och araber, till exempel. Men vi menar ändå att betydelsen av att folkbilda väger tillräckligt tungt för att visa de bilder vi visar, och nyare bilder ligger ofta ihop med äldre, för att visa på kontinuiteten” (DN 30/5-17).

Personligen menar jag att detta inte alls är de egentliga skälen, utan att den typ av bilder som onekligen florerade 1850-1950 idag är ytterst svåra att finna i populärkultur, affischer, barn-böcker och politisk propaganda med större spridning än inom de grupper som redan omfattar vanföreställningarna. Som jag konstaterade i mitt blogginlägg ”Nyckelhändelser och stolp-skott i den antirasistiska kritiken mot svenska barnböcker” (12/9-16), tycks det till exempel inte ha förekommit en enda rasistisk bild av någon svensk illustratör i några bilderböcker tillkomna efter 1950.

Också internationellt rör det sig om en försvinnande liten andel – gissningsvis inte ens en tusendels promille – av de populära bilder som idag görs och ses. Medger man det, faller emellertid i hög grad motiveringen till hela projektet. Tintin i Kongo från 1931 finns för övrigt med i bildbanken, är förvisso ”modern”, även om man med ”modern tid” inte bara avser allt efter 1400-talet. Att Lilla Hjärtat däremot ej medtas lär bero på att man insett att figuren inte alls är någon rasistisk stereotyp, vilket jag redan tagit upp i ett flertal blogg-inlägg nedan (t.ex. 25/1, 27/1 och 1/2 år 2016). 

Men om man nu inte vågar stöta sig med samtida kolleger som illustrerar barnböcker eller affischer, eller med sina kritikerkolleger, kunde man väl – ifall de nu finns i sådana mängder – åtminstone lyfta fram några fler svenska exempel från decennierna 1960-1990? Och fler ”utländska” från samma tid, för den delen?

Argumentet att man inte vill vara del av någon debatt klingar också falskt, när bankredak-törerna faktiskt var ordentligt inblandade i kampanjen för några år sedan mot Stina Wirséns svarta figur och mot andra svenska bilderboksillustrationer. Om detta har jag som sagt redan skrivit multum på bloggen och i min bok om händelserna (Rönnberg 2013). 

”Framtida debatter” förutspås dock – och i dem vill Rubin Dranger och Matthis tydligen delta! Samtidigt antyder de därmed indirekt att deras folkbildningsförsök kanske inte blir så värst framgångsrikt… Möjligen är det ett tecken på självinsikt, eftersom projektet har tre svagheter:

– en definition av stereotyper och dessas funktioner som få lär skriva under på

– tron att det skulle behövas kunskap om bilders hundra- eller tusenåriga förhistoria för att (in)se att vissa samtida bilder är rasistiska eller antisemitiska. Det torde minst två tredjedelar av alla vuxna svenskar över 15 år göra.

– Den (högt räknat) tredjedel som inte håller med om detta, lär inte vilja delta i några folkbildande studiecirklar.

Fast se själv vad du tycker om ”Kunskapsbanken Bilders makt” https://bildersmakt.se – och i vad mån det pedagogiska materialet verkar användbart för 8-9:e klassare!



Referens


Rönnberg, Margareta: ”Lilla hjärtat är en mullvad” –”Nä, pengvin!”. En studie av kontroversen kring Stina Wirséns filmfigur, Visby: Filmförlaget 2013