”Estetik” har att göra med sinnesupplevelser, människans intryck från allt möjligt i vardagen (huvudsakligen) via sinnena. Således inte bara varseblivning av sådant som benämns konst eller kulturprodukter. Också solnedgångar och fotbollsskådande kan skänka – nej, skänker bevisligen – estetiska upplevelser. Allt som drar till sig ögats eller örats uppmärksamhet gör det, menade väl John Dewey.
I barns fall rör det sig främst om visuell och hörbar form, medan vuxna även tycks influeras av bilders semantiska innehåll. För barn tar det sig sedan exempelvis uttryck i val av kläder, leksaker, musik, filmer, färger, teckningspreferenser, sätt att utsmycka sina rum med prydnadssaker och affischer – och mycket, mycket mer.
Inte minst kommunicerar barn sin identitet just via sina klädval och prylar. Jo, jag vet att de är påverkade av gruppen, kommersiella aktörer,medierna… Men det är vuxna också, konstnärer inkluderade. Kolla för övrigt din egen barndoms favoritleksaker i någon gammal kvarlämnad låda, eller dra dig dem till minnes! Och gå med förskole-barn på loppis eller i en presentbutik och se vad de vill köpa, men som du helst inte vill dra med hem…
Nästan helt outforskat område
Söker man forskningsrapporter eller artiklar över huvud taget om ”barns estetiska preferenser”, hittar man dock i stort sett ingenting. ”Barns estetiska utbildning/fostran” är vuxna däremot genast benägna att bidra till. Men varför skulle vuxnas estetiska preferenser vara bättre än barns? Om vuxna försöker pracka på barnen andra färger och ting än deras egna färgglada, skapar väl barnet inte sin egen identitet – något som i andra sammanhang brukar förordas och lovordas…
De få artiklar man hittar med ”barns smak” i titeln (Banér 2004; Nordlinder 2008)
handlar egentligen inte alls om barns preferenser av typen förkärlek för något, utan bara om texter om deras val mellan befintliga vuxenprodukter, till exempel bokomslag eller teaterföreställningar. Inget djupare borrande avseende barns estetiska utsagor, inga studier av vad barnen tycker är ”fint” eller forskarfunderingar kring varför barnen väljer just dessa produkter. Trots att det samtidigt framhålls att detta är ett mycket eftersatt område…
En sak är alldeles säker: dagens vita kök, och lägenheter dominerade av vitt även i andra rum, är verkligen inte barnens påfund. Vitt är den färg som de yngsta gillar allra minst, ibland dock näst efter brunt. Färgpreferenser är i och för sig kulturspecifika, men mörka, dova, "harmoniska" jordfärger tycks absolut inte tilltala barn. ”Smutsigt” är ett vanligt omdöme om dessa. Det är högst ovisst, ifall barn verkligen gillar någonting alls av det som vuxna karakteriserar som ”harmoniskt”.
Skönheten ligger i betraktarens bearbetningsflyt
Eftersom det nästan inte finns någon forskning om barns smak eller ”sinnliga njut-ningar”, måste teorierna hämtas från studier av vuxnas estetiska preferenser. Ibland sägs det ju att det man tycker är vackert är helt och hållet subjektivt, finns i betrak-tarens öga, avgörs av betraktaren själv. Andra talar om ”ytans makt”, hävdar att det ”sköna” är inneboende i själva föremålet, är således objektivister.
Som vanligt verkar en mellanposition tilltala många, en interaktionistisk sådan: skön-hetsupplevelsen handlar om ett samspel mellan det iakttagna föremålet/företeelsen och iakttagarens förmåga att mer eller mindre automatiskt, eller i vart fall utan större möda, ”ta in” eller tolka detta. Människan föredrar sådant som är lätt att ta till sig. Vad som sedan är lätt för just vederbörande, skiljer sig självfallet både utifrån individuella tidigare gjorda möten med ”föremålet” i fråga och utifrån vidare kulturella erfarenheter.
Den norske professorn i psykologi Rolf Reber är känd just för sin teori om ”flytande perception” såsom viktig för upplevelsen av det tilltalande. Reber och hans kolleger (t.ex. Reber m.fl. 2004) betonar egenskaperna hos det upplevda objektet (”stimulus”) och betraktarens kognitiva och affektiva bearbetningsprocesser:
”We propose that aesthetic pleasure is a function of the perceiver's processing dynamics: The more fluently perceivers can process an object, the more positive their aesthetic response. We review variables known to influence aesthetic judgments, such as figural goodness, figure-ground contrast, stimulus repetition, symmetry, and prototypicality, and trace their effects to changes in processing fluency. Other variables that influence processing fluency, like visual or semantic priming, similarly increase judgments of aesthetic pleasure” (Reber m.fl. 2004).
Rebers hypotes eller teori går alltså ut på att de stimuli som är lättast att processa, också är dem som personen ifråga föredrar eller tycker är ”fina”/vackra. Hur lätt vederbörande har att bearbeta intrycket ifråga är givetvis beroende av iakttagarens individuella historia. Jag menar därför att denna teori är särskilt intressant i fallet med barn.
Jag är visserligen osäker hur jag ska översätta Rebers ”fluency” i de engelska forskningsartiklar som han (med)författat, men ”ledig framställning” tycks mig inte vara något vidare. ”Flyt”, som jag har i mellanrubriken här, riskerar att sammanblandas med det mer välkända ”flow/flyt”. Tänk istället à la ”hon talar engelska flytande” eller ”han kan inte läsa flytande än”. Vilka ”stimuli” kan då barn bearbeta flytande? Självfallet skiljer detta sig åt mellan samhällsnykomlingar och vuxna betraktare, som kanske redan sett/hört X hundra gånger eller ännu fler.
Barns ögongodis: lätt för ögat = lätt för hjärnan
Överfört på barn, skulle teorin alltså troligen komma fram till att kontrasten mellan figur och bakgrund, upprepning, symmetri, det prototypiska (eller genomsnittliga) och tydliga lär kräva: klarare kontrast, skarpare färger, fotorealism, mera glänsande glans och guld för att sticka ut såsom enkelt att processa, liksom att barnet redan sett ett antal liknande ting. Att barn gillar tecknade serier och filmer med konturer runt karaktärerna gör förstås figurerna enklare att urskilja från bakgrunden. Likaså föredrar exempelvis 5-åringar färgfoton framför svartvita. Att barn gillar klara pastellfärger, men även (enligt vuxna tröttande ”skrikiga”) mörkröda nyanser, lär heller inte överraska någon.
Vad symmetri anbelangar, har forskare visat att redan 6-månaders barn precis som studiens vuxna deltagare föredrar att titta på attraktiva ansikten, i den meningen att ansiktshalvorna är så likformiga som möjligt (Rubenstein m.fl. 1999). (De flesta människor vänstra ansiktshalva skiljer dock aningen från den högra.) Kanske ännu intressantare är att barnen såväl som de vuxna dessutom föredrog symmetriska ansiktstyper som var matematiskt genomsnittliga för befolkningen, det vill säga (proto)typiska. Blicken för skönhet anses vara medfödd, vilket förstås är lättbegripligt ur biologisk, evolutionär synvinkel.
Andra forskare har visat att denna attraktion för genomsnittliga, men välbalanserade, ansikten inte bara kan förklaras med val av optimal partner för att få frisk avkomma, utan även gäller beträffande människors förkärlek för fördelaktigt men genomsnittligt utseende hos hundar, fåglar och till och med för armbandsur (Halberstadt & Rhodes 2000)! Forskarna tolkar detta som att människor gillar det (proto)typiska och likformiga. Kanske skulle Rolf Reber säga att det typiska är mindre kognitivt krävande, mer ”automatiskt” avläsbart.
Vessel & Rubin (2010) har för sin del funnit att det uppenbarligen sker en utveckling av preferenserna, på så sätt att småbarn alla tycker lika och inbördes lika mycket om visuella scener (tänk: landskap till exempel), liksom de gör så inför abstrakta bilder. Vuxna däremot tycker mer likt varandra (i meningen har delad smak) om abstrakta tavlor än de gör om landskapsbilder, eftersom de då låter det visuella mer influeras av bildens semantiska innehåll, sina språkliga inläsningar i den, som således varierar mer. Barnens gillande anses främst förlita sig på visuella inslag, de vuxnas däremot på mer krävande semantisk information och associationer.
Barns rumsuppfattning och färgpreferenser
Om vi övergår till den miljö som många barn tillbringar mest vaken tid i, förskolan, tvivlar jag på att barn fått ha så värst mycket att säga till om beträffande utformningen eller utsmyckningen där heller. Detta trots att vi alla egentligen vet att barns rumsupp-fattning skiljer sig från vuxnas lika mycket som deras färgpreferenser gör.
Jag är övertygad om att de flesta vuxna reagerat ”Men vad litet det är!”, när de återvänt till sin barndoms inne- såväl som utemiljöer, som man om sin barndom minns som betydligt större. ”Stora, ljusa, luftiga ytor” i rofyllda lokaler, som vuxna gillar, blir därmed ”ännu större” och upplevelsefattiga i barns upplevelse av dem. Barn, som vi alla också mycket väl vet, älskar små utrymmen, bygga kojor under bord till exempel. Barns rumsupplevelse äger alltid rum i relation till deras egen kroppsstorlek. Det som är högt för ett förskolebarn, ”krymper” för en vuxen. Förskolor formade som ett runt cirkustält med små ”tårtbitar” eller kuber inkilade längs ytterkanterna skulle förmodligen tilltala barnen mer.
Färgerna i förskolan torde mer vara valda för att tilltala de vuxna eller för att de tilltalat de vuxna som bestämt dem. Barns färgpreferenser är visserligen i någon mån utforskade i USA, men med tanke på kulturella skillnader kanske de ej stämmer så väl hos oss. Enligt Read (2003) var färgerna i 3-5-åringarnas förskolor oftare olika varianter av vitt eller grått, snarare än varma färger. Barns färgperception borde väl också få spela in? Varför inte överlåta åt barnen att till exempel måla en vägg eller åtminstone ett par dörrar? Read & Upington (2009) kom i en studie av barns favoritfärger fram till att för 3-5-åringarna var rött den färg som dessa föredrog ”in the interior environment” när de fick välja bland nio färgmässigt fotoshoppade interiörer tänkta för förskolemiljö. Flickorna valde visserligen ofta också lila.
De 4-5-åringar som Boyatzis & Varghese (1994) studerade föredrog överlag röd, blå, gul, lila, orange, rosa, vit, brun, svart (i denna ordningsföljd), men pojkarna gillade oftare mörkare nyanser, flickorna däremot ljusare. Vad gäller 2-5-åringars syn på bok-omslag, fann Danko-McGhee & Slutsky (2011) att 2-4-åringarna föredrog realistiska, färgglada bilder av sådant som barnen var förtrogna med, medan de äldsta, det vill säga 5-åringarna, gillade färgglada men även svart-vita bilder av det lite skrämmande, mystiska, okända. De har helt enkelt gjort fler erfarenheter, varför de yngres preferen-ser kanske blivit alltför enkla att processa.
Burkitt m.fl. (2003a), slutligen, fann att de 4-11-åriga studerade barnen för sina teckningars snälla figurer valde sina älsklingsfärger (rött, blått, gult, grönt) och för skurkarna sina minst gillade färger (svart). De snälla figurerna tecknades också som större (Burkitt m.fl. 2003b) än de dumma.
Sammanfattningsvis kan man konstatera att
Småbarns behov av klarhet och färgkontraster vid perceptionen av former, såväl som stora igenkännbara figurer omgärdade av svarta konturer, upprepning av det vanliga etc förstås gör det enklare att urskilja dem mot en otydlig eller rörig bakgrund eller ett myller av figurer. Vad som sedan är lättigenkännbart förändras givetvis livet igenom.
Det som hunnit bli lätt för vuxna går förvisso att överföra till barnen, men då är det inte längre fråga om en njutbar estetisk upplevelse för barnen – utan en lektion. Själva slapp de vuxna i de allra flesta fall under sin barndom sådan undervisning. Varför ska det behöva vara annorlunda för dagens barn?
Referenser
Banér, Anne (red): Barns smak. Om barn och estetik, Stockholm: Centrum för barnkulturforskning vid Stockholms universitet 2004
Boyatzis, Chris & Varghese, Reenu: Children's emotional associations with colors. The Journal of Genetic Psychology: Research and Theory on Human Development 155 (1994):1, s.77–85
Burkitt, Esther, Barrett, Martyn & Davis, Alyson: Children’s colour choices for completing drawings of affectively characterised topics, Journal of Child Psychology and Psychiatry 44 (2003a):3, s.445–455
Burkitt, E., Barrett, M. & Davis, A: The effect of affective characterisations on the size of children’s drawings, British Journal of Developmental Psychology 21 (2003b), s.565–584
Danko-McGhee, Katherine & Slutsky, Ruslan: Judging a book by its cover. Preschool children’s aesthetic preferences for picture books, International Journal of Education Through Art 7 (2011):2, s.171–185
Halberstadt, Jamin & Rhodes, Gillian: The attractiveness of nonface averages: Implications for an evolutionary explanation of the attractiveness of average faces, Psychological Science 11 (2000):4, s.285–289
Nordlinder, Eva: Barns smak – att välja sin läsning: ett läsfrämjandeprojekt i Västerbottens län, År 2: Slutrapport, Umeå 2008
Read, Marilyn & Upington, Deborah: Young children's color preferences in the interior environment, Early Childhood Education Journal 36 (2009):6, s.491–495
Read, Marilyn: Use of color in child care environments. Application of color for wayfinding and space definition in Alabama child care environments, Early Childhood Education Journal 30 (2003):4, s.233–239
Reber, Rolf, Schwarz, Norbert & Winkielman, Piotr: Processing fluency and aesthetic pleasure. Is beauty in the perceiver's processing experience?, Personality and Social Psychology Review 8 (2004):4, s.364–382
Rubenstein, Adam, Kalakanis, Lisa, & Langlois, Judith: Infant preferences for attractive faces. A cognitive explanation, Developmental Psychology, 35 (1999), s.848–855
Vessel, Edward & Rubin, Nava: Beauty and the beholder: Highly individual taste for abstract, but not real-world images, Journal of Vision 10 (2010):2, s.1–14
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar