Majoriteten konstnärer, konstpedagoger och andra förespråkare för små barns ”behov” av konst motsäger genom sin blotta existens sitt eget budskap om att ”konst är livsviktig för barn”, att barn ”törstar efter konst” och tidigt måste få komma i kontakt med konst… Före skolåldern: ”Precis som med alla språk lär man sig konstens språk allra bäst redan som barn. Det är därför viktigt att se till att ge de små en konstförståelse tidigt.”
Men med vilka konstnärer kom dagens vuxna konstnärer i kontakt med, när de själva var små? Då fanns ju inga konstpedagoger med visningar för barn, inga konstprojekt för skolan, inga pilotprojekt för Skapande (för)skola. Ändå kommer tydligen dessa konstnärer idag som vuxna ”längre” (än vad/vilka, sägs visserligen inte), utan att de själva som barn haft några vuxna förebilder eller något vuxet påskyndande.
Varför måste ”vi” då idag skynda på barn på alla tänkbara områden, inklusive ledsaga deras estetiska upplevelser, ”hjälpa dem förstå konst”? De vuxna är givetvis mer erfarna, men varför kan inte också dagens barn få göra sina egna erfarenheter, i sin egen takt, precis som konstnärerna själva som barn en gång fick? Barn förstår förvisso inte konst, men de kan ha estetiska upplevelser även av det som vuxna kallar konstföremål. Inte sällan sker detta i lekens form, då de mest intressanta ”konstverken” är sådana som går att med hela kroppen uppleva, leka på, i och utifrån: stora offentliga skulpturer.
Konst har i sig dock inget med lek att göra. Varken vuxna konstnärer eller målande barn leker. De vuxna är entreprenörer som arbetar med att framställa en förhoppningsvis säljbar vara, medan barnen är barn som på ett okonstlat sätt målar utan något som helst syfte avseende resultatet. Konstnären må påstå att hon utforskar eller säger något ”sant” om livet, reflekterar således och har ett budskap. Konst är sålunda inte lek, lek är inte konst.
Barns egna estetiska preferenser
Suzanne Osten brukar ofta påstå att "barn behöver konst", utan några som helst belägg för att så skulle vara fallet. Hon talar som konstnär inriktad mot kulturprodukter och kulturaktiviteter för barn givetvis i egen sak, vilket gör påståendet mer begripligt. Tveklöst har barn däremot glädje av varierande estetiska upplevelser. Det kan såväl populärkulturprodukter som vardagsupplevelser tillhandahålla. Barns estetiska upplevelser skiljer sig dock uppenbarligen från vuxnas, vilket exempelvis ett test med – enligt vuxna – "äckliga, sockersöta" porslinsfigurer kan bekräfta.
En av alla de forskare som på sistone lyft fram väl valda delar av artikel 31 i FN:s barnrättighetskonvention är Karin Helander, i ett kapitel betecknat ”Barnets rätt till kultur och konst” (2014:186-198). Och det utan att problematisera begrepp som ”konst”, ”kultur”, ”barnkultur” eller ”demokratisering av kulturen”. Men hur påverkar egentligen hennes exempel, professionell scenkonst, svensk barnkultur som inte minst tar sig uttryck i lek?
Helander är professor i teatervetenskap med inriktning mot barnteater och var fram till 2014 föreståndare för Centrum för barnkulturforskning vid Stockholms universitet. Frapperande är att hon kapitlet igenom inte andas ett ord om konventionstextens inledande halva mening: 1. Konventionsstaterna erkänner barnets rätt till vila och fritid, till lek och rekreation anpassad till barnets ålder samt rätt att fritt delta i det kulturella och konstnärliga livet.
Här görs läsaren inte uppmärksam på att t.ex. barns lek inte innefattas i kulturbegreppet, utan i och med ordet ”samt” i ovan mening ställs utanför – liksom att rekreation och fritid, som kan inbegripa lek, i punkt 2 nedan kommer först efter ordet ”samt”. Man behöver inte fundera länge eller ens särskilt djupt, för att inse att det finns en självmotsägelse i denna rättighet, inte minst i den sedvanliga fokuseringen av artikel 31:s andra punkt:
2. Konventionsstaterna skall respektera och främja barnets rätt att till fullo delta i det kulturella och konstnärliga livet och skall uppmuntra tillhandahållandet av lämpliga och lika möjligheter för kulturell och konstnärlig verksamhet samt för rekreations- och fritidsverksamhet.
Ty hur mycket tid till vila och fritid blir det egentligen, om barnet ska ”till fullo delta i det kulturella och konstnärliga livet” i den mening som dessa här avser? Man kan därtill undra varför ordningsföljden nu är omkastad, så att rekreations- och fritidsmöjligheterna kommer efter ”kulturell och konstnärlig verksamhet”. Hinns de ens med, ifall konstnärlig verksamhet ska stå i främsta rummet?
”Demokratiskt” = inte självvalt?
Kulturens demokratisering tolkas i kapitlet främst som att t.ex. teater ska nå alla barn, men också att barnen själva ska få skapa – om inte teater, så i vart fall genom drama… Det senaste decenniets förment demokratiserade vuxenutbud för barn, påstått med rötter i tiden efter 1968, presenteras sedan i texten såsom något som barn bjuds in till. Således inte som något barnen efterfrågar eller någonting som de själva ger uttryck åt och utestänger vuxna från eller bjuder in dessa till.
Detta skiljer sig i hög grad från tankarna i Bengt Nermans bok Demokratins kultursyn (1962), som debatterades livligt på 60-70-talen, och som framhäver att ”varje människa i princip [fungerar] på samma sätt som konstnären och författaren”: d.v.s. ger uttryck för sin verklighetsupplevelse ”i och genom hela sin tillvaro” (sid.90f). Jag vill tillägga att detta i barns fall inte minst sker just genom deltagande i lek och i deras övriga kamratkultur: reell barnkultur.
2000-talet har enligt Helander istället kännetecknats av barns ”delaktighet” i arbetsprocesser och hon presenterar ett antal exempel från svenska teatrar (sid.191-196): 9-åringar har getts uppdraget att skriva sångtexter utifrån frågan ”Vad är normalt?”. Andra jämnåriga har arbetat i läskommittéer och analyserat vuxnas dramatexter, eller så har barnpubliken agerat avatarer styrda via hörlurar av skådespelarna. Rör sig detta verkligen om konventionstextens ”demokratiska” barndeltagande? Till fullo? Maktstärkande? Givetvis inte: de vuxna är fortsatt kulturgrindvakter, om än kulturella och möjligen konstnärliga.
”Till fullo delta” sägs dock enligt Helander även kunna exemplifieras med ”rätten till konstnärliga upplevelser” (sid. 194) – en ”inre delaktighet”. Vad är nu detta?! Är de inte deltagare, utan bara delaktiga? Är inte ens barnens upplevelser helt och hållet deras? Har de vuxna även del i detta deltagande, i de vuxnas eller i sina ”inre”? Eller är barnen trots allt konstnärer?
Luddigt ”art-speak”
Det framhålls idag i nästan alla sammanhang att språket skapar verkligheten. Fast i just texter och tal om konst är språket särskilt luddigt, utan att skribenten, den självutnämnda konstnären eller pedagogerna eller deras PR-människa för den skull avkrävs preciseringar. Men vad menas här med ”inre” och konst? Med konstnärlig? Estetisk? Avses med ”estetisk” en beskrivning av formegenskaper, eller åsyftas något hos åskådaren? Ingen klargör sin egen avsedda innebörd, men desto fler använder orden.
Så vad innebär Helanders ”konstnärliga upplevelse”? Bara en konstnär kan väl ha en sådan? Inget tyder dock på att barn erkänns som små konstnärer och att deras estetiska upplevelser därmed skulle vara konstnärliga. De tros ju inte ens om att kunna skapa teater, enbart delta i drama. Kjersti Bale (2010:21-22) skriver mycket riktigt i sin bok Estetik (som är kurslitteratur i ämnet Barnkultur) beträffande John Deweys och Hans Georg Gadamers synsätt att ”det konstnärliga är knutet till produktion och det estetiska till reception […] För att vara genuint konstnärligt måste ett verk vara riktat mot receptiv perception”, som i allmänhet kräver övning (Dewey) respektive kunskap (Gadamer). Verket ska således vara riktat av konstnären mot en specifik mottagare, som är varse handlingens konsekvenser (a a:21).
Esteti(s)k används av Bale (2010:17) om sinneskunskap, analys av konstverk såväl som om teori. I andra sammanhang brukar det talas om estetiska upplevelser kontra konstförståelse/konsterfarande. Det sistnämnda anses djupare och finare, eftersom inbegripa en tolkning uppnådd genom kontemplation på distans, medan estetiska upplevelser anses uppslukande. Det existerar således inga konstupplevelser, utan på sin höjd estetiska upplevelser som eventuellt – av konnässörer – efteråt kan ge upphov till konsterfarande eller konstinsikt. Små barn kontemplerar sannerligen inte på avstånd!
Vad menas med ”estetisk”?
”Estetik” kommer enligt Bale (2012:13) från ett grekiskt ord för ”förnimmelse eller sinne”. Hon skriver att estetik (för Baumgarten) ”härrör från en själslig förmåga som består i att kunna kombinera en mångfald av sinnesintryck till en helhet” (a a:13). Samt att för en annan tysk filosof, Kant, ”estetik är ett sätt att använda omdömeskraften” (ibid). När får barnet det, tro? Sentida neuropsykologisk rön tyder dock på att barn i högre grad än vuxna har en förmåga till synestetiska upplevelser (Ghaus 2015). Barnen borde alltså snarare undervisa de vuxna, än undervisas?
Nationalencyklopedien listar fem olika användningar av estetik: förnimmelsekunskap, läran om det sköna, konstfilosofi, undersökningar av faktorer som påverkar skönhetsupplevelser, samt uppfattningar rörande utseenden och uttryck.
Egentligen är ju sammanställningen ”estetisk upplevelse” för sinnliga intryck tårta på tårta. Alla upplevelser äger ju rum med hjälp av våra sinnen och perceptioner, via syn, hörsel, känsel etc. Vissa ”estetiska upplevelser” sägs dock vara speciella, så till vida att dessa inte syftar till någon praktisk handling, utan i sig har ett berikande värde. Denna sinnliga upplevelse påstås särskilt s.k. estetiska objekt framkalla.
Idag talas det dock även om ”vardagslivets estetik”, t.ex. i den kurs med detta namn som jag själv undervisat på, och som inte bara handlar om åskådare av vackra soluppgångar utan exempelvis dem som ser på fotboll. Att uppleva fotboll kräver lika lite som teateråskådande att man personligen hoppar in på planen. För den fotbollsspelande eller fotbollslekande själv kan emellertid även de egna kroppsrörelserna upplevas – ”estetiskt”.
”Estetiska objekt”?!? Kan ting uppleva?
Om jag för enkelhetens skull (trots det onödiga ordet ”estetisk” framför upplevelse) kan acceptera uttrycket ”estetisk upplevelse”, för t.ex. barns kognitiv-emotionella, sinnliga intryck inte bara under leken eller spelet utan också under t.ex. (teater)föreställningen – som efteråt eventuellt även kan följas av åskådarens (teater)kritik i form av verbalt yttrade värdeomdömen – då är ord som ”estetiska objekt”, ”estetisk verksamhet”/”estetiska ämnen” (läs: konst/hantverk) betydligt mer tveksamma. Trots Bales precisering av ”estetisk” = ”förnimmelse, sinne” eller någon slags njutning, skriver hon själv ändå om ”estetiska objekt”, ”estetiska fenomen” = ”konst i vid mening” och ”estetisk kvalitet” (t.ex. sid.13, 17, 24)…
Filosofen Katya Mandoki, pionjär inom vardagsestetiken, framhåller med rätta (2007, sid.10-12) att talet om ”estetiska objekt” ju är att förmänskliga ting. Att varsebli, värdesätta, njuta av något – d.v.s. uppleva detta – kan bara människor och djur, inte ting eller teorier. Om man nu inte antropomorfiserar dem som i animerade filmer med t.ex. talande tekannor, eller i form av personifierad affektteori som i Pixar-filmen Insidan ut (2015). Konstföremålet eller något annat föremål är resultatet av en upplevares relation till, eller sinnesreaktion på, ett objekt. Inte tvärtom. Objektet behöver som sagt heller inte röra sig om konst, vad nu det är för något.
Konst kräver kunskap om konstreglerna vilket barn saknar
Kjersti Bale lyfter (2010:23-25) fram särskilt två konstteorier, dels George Dickies institutionsteori som hävdar att ”huruvida någonting kan klassificeras som ett konstverk avgörs utifrån den position det har inom en etablerad praxis som kan kallas konstvärlden” (a a:25). För Dickie är konstnären och publiken här två minimikrav: konstnären måste få mottagaren att uppmärksamma att X är konst och publiken ”måste vara medveten om att någonting är konst, och den måste ha förmåga och sensibilitet som gör att den kan uppfatta något som konst” (a a:23-24). Jag betvivlar att barn kan uppfatta ens konstiga situationer ”som konst”. Som annorlunda, ja, som konst: nej!
Bale tycks mena att teori nummer två, Gadamers, är den allmänt föredragna. För denne är ”publikens kunskapsmässigt baserade aktiva perception av verket” (a a:25) det avgörande. Konst är enligt honom en erfarenhet som äger rum först när publiken förhåller sig aktivt medskapande till verket. ”Som i leken och spelet förutsätter deltagandet att man har lärt sig reglerna, det vill säga att man har tillägnat sig det som krävs av kunskaper om form och innehåll för att kunna delta i medskapandet av verket” (a a:20). Det ”kräver publikens kunskapsbaserade ansträngning” (ibid). Det menar jag att spädbarn och tultbarn saknar vad (exempelvis) teater anbelangar.
”Artikel 31 och små barns rätt till konst”, lyder dock en av Karin Helanders mellanrubriker om 0-3-åringar. Det tas för här givet vad som avses med konst och det hävdas att barnen som publik ända från födseln har ”behov av och kapacitet för att ta emot konstnärliga upplevelser” (sid.195). Tillåt mig alltså tvivla, avseende både det påstådda behovet och kapaciteten! Eftersom barn under 3 år dessutom inte ”passivt” tolkar och kontemplerar på distans, kan de rimligen ej heller sägas vara inbegripna i konsterfarande. Ett behov av sinnesupplevelser har de däremot otvivelaktigt. Detta tillfredsställs i de allra flesta fall bäst kroppsligen och i hemmet eller förskolan, i samspelet med vårdnadshavare och kamrater.
Empirisk estetik?
Barnen tar från födseln eller ännu tidigare in sinnliga intryck och har inte minst tidigt uppfattningar om vad som är fint respektive fult eller äckligt. Detta skiljer sig i förskoleåldern dessutom i hög grad från vuxnas uppfattningar beträffande t.ex. pastellfärger, gosedjur och porslinsprydnader. Här kommer vi in på det som kallas ”empirisk estetik”, beskrivet så här av Psykologiguiden:
Allmänt om empirisk estetik
Forskning om vad det är hos vissa fenomen (människor, djur, målningar, dikter, byggnader, naturscenerier, skulpturer, matematiska formler osv) som gör att de väcker estetiska känslor (ger upphov till upplevelse av skönhet), dels vad det är hos fenomenen själva (estetiska kriterier), dels hos betraktare.
Eftersom de ord som vi använder kan gör[a] vår verklighetsuppfattning förvriden, kan det också vara värt att undersöka hur olika ord som skönhet, estetik, vacker, konst, konstnärlig osv används av olika människor och av samma person i olika sammanhang.
Inte minst värt att undersöka är givetvis användningen av beskrivande och värderande ord bland barn, vilket just Britt Jakobson gjort i sin avhandling från 2008 om 6-10-åriga barns estetiska värdeomdömen i NO-undervisningen. Jakobson har analyserat ljud- och videoinspelningar av barnens kommentarer på lektioner samt deras diskussioner i par eller smågrupper.
Resultatet sägs visa hur ett estetiskt meningsskapande påverkar vad yngre skolbarn vill lära sig i NO. Eleverna upptäcks i stor utsträckning använda sig av estetiska värdeomdömen och spontana metaforer i klassrummet. Var 30:e sekund utbröt denna typ av uttryck när de pratade med varandra om exempelvis kristaller, löv och daggmaskar! Detta anses enligt pressutskicket även få konsekvenser för vad eleverna lär sig faktamässigt i naturvetenskap:
”En estetiskt positiv upplevelse kan leda till att barn engagerar sig mer i en uppgift. När barnen i undersökningen till exempel observerade saltkorn aktualiserades deras tidigare erfarenheter av kristaller. Att de tyckte att de var vackra medförde bland annat att de tyckte att det var värt att fortsätta observationen och lära mer om saltkorns utseende.”
Utan att nödvändigtvis behöva blanda in eventuellt lärande, vore det intressant att studera även yngre barns värdeomdömen beträffande konstföremål och medietexter. Barn under 3 år verbaliserar förstås i mindre utsträckning sina upplevelser, men en liknande undersökning kan ända göras med dem. Ty nog lär det gå att med videoobservationer och mikrofon uppsnappa en hel del kroppsliga reaktioner såväl som uttalanden från dem även om konst och andra kulturprodukter.
Men hur påverkar då troligen Karin Helanders exempel, professionell scenkonst, demokratiseringen av svensk barnkultur? Jag skulle i detta fall såväl som beträffande andra försök att inviga barn i ”konst” och ”kultur” vilja tala om ”estetiseringen av estetik”. Estetisering används i detta sammanhang inte förskönande, utan som ett förklenande uttryck för utsmyckande dimridåer runt sådant som egentligen är politiskt. Inte bara barnkulturellt politiskt utan kulturpolitiskt.
Teater- och museibesök är aldrig lek, men påverkar onekligen barnåskådarnas tid till lek och rekreation.
Referens
Bale, Kjersti: Estetik. En introduktion, Göteborg: Daidalos 2010
Gheaus, Anca: Unfinished adults and defective children. On the nature and value of childhood, Journal of Ethics & Social Philosophy 9 (2015):1, s.1-21
Helander, Karin: ”Barnets rätt till kultur och konst”, s.186-198 i: Ann-Christin Cederborg & Wiweka Warnling-Nerep (red): Barnrätt. En antologi, Stockholm: Norstedts juridik 2014
Jakobson, Britt: Learning science through aesthetic experience in elementary school. Aesthetic judgement, metaphor and art, Stockholms universitet: Institutionen för utbildningsvetenskap med inriktning mot matematik och naturvetenskap 2008
Mandoki, Katya: Everyday Aesthetics. Prosaics, the Play of Culture and Social Identities, Hampshire & Burlington: Ashgate 2007
Nerman, Bengt: Demokratins kultursyn, Stockholm: Bonniers 1962
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar