När kritiker och pedagoger talar om ”lärorika barnprogram” har de en ytterst snäv syn på vad som utgör lärdomar och är berikande för barn. Vuxna jämställer inte sällan ”pedago-giska tv-program” med skolans typ av kunskaper, medan barn däremot önskar lära för livet. Och inte minst: stärka sin självkänsla nu, för att orka lära för livet.
Utgående från adultonormativa synsätt, har således ingen svensk kulturskribent mig veterligt skrivit en rad om den för barn högst informativa tv-serien SvampBob Fyrkant, som inrym-mer mängder av användbar livskunskap. Trots att den animerade tv-komediserien såväl som filmerna om SvampBob är mycket mer givande och verklighetsnära för barn än rekommen-derade ”allvarliga” barnskildringar och dokumentärer är, tycks heller ingen filmvetare ha ägnat serien och dess stora unga tittarskara eller filmerna något studium. De anses väl ej nå upp till ”verkshöjd”… Låt oss därför titta närmare på fenomenet.
Svampbob Fyrkant är Nickelodeons längst pågående tv-serie och har sedan starten 1999 kommit upp i över 200 avsnitt som vart och ett i USA setts av mellan 2-6 miljoner tv-tittare. Globalt betraktat har serien dubbad till 26 språk varje kvartal lockat över 100 miljoner tittare och i tio år i rad varit den mest sedda bland barn i åldern 2-11 år. I skrivande stund kan de cirka 20 minuter långa episoderna skapade av marinbiologen Stephen Hillenburg i Sverige ses på viaplay.se
Figurgalleriet
Handlingen utspelar sig på havsbottnen i en undervattensvärld kallad Bikini Bottom. Namnet ska väl anspela både på Bikiniöarna (ett erövrat område i Mikronesien som USA 1946–1958 använde för kärnvapenprovsprängningar) och bikininederdelen av en tjejs två-delade baddräkt. Titelfiguren är, om nu någon barnkulturintresserad lyckats undgå detta, ett gult svampdjur som till utseendet dock mer påminner om en tvättsvamp. Denne Svamp-Bob (SBF) lever tillsammans med sin snigel Gary där nere i en tydligen aldrig ruttnande ananas. Huvudfiguren är på en och samma gång förskolebarn, skolbarn och vuxen, då han har eget hem, arbetar som grillkock på snabbmatskedjan Krusty Krab (Krångliga krabban på svenska) och – precis som Pippi – bara ibland besöker skolan.
SBF är till typen en trickster: en formskiftande, subversiv, men samtidigt ovanligt snäll och glad ”anti-hjälte”. Han står framför allt för lekfullhet, ärlighet, fair play och tolerans, även om han inte sällan på ett komiskt sätt bryter mot regler i sin iver att följa dem. Dessutom uppmanar han direkt eller indirekt: var dig själv! Han försöker leva upp till olika ideal, men när han misslyckas lyckas han istället likt klassens lustigkurre överskyla sin uteblivna fram-gång eller sin okunnighet med andra goda egenskaper. Han försöker vara stark, men svaghet visar sig ofta vara bättre. Att vara ärlig och göra sitt bästa är gott nog. Hans naivitet och optimism görs också de till en styrka.
Svampens lojale vän är den aningen enfaldige och late rosa sjöstjärnan Patrik, med vilken SBF gärna fiskar maneter. Snigeln Gary jamar som en katt, apporterar föremål som en hund, har ett motionshjul som en hamster och tv-tittaren kan alltså föreställa sig göra saker med snigeln oavsett vilket av dessa husdjur som de själva har eller önskar ha.
I SvampBob Fyrkants galleri ingår även SBF:s chef Herr Krabba, ägaren av matstället, som alltså gjort sig en förmögenhet på att servera krabbburgare med kött av samma art som chefen själv! I kassan på Krusty Krab jobbar även den grågröne, stingslige bläckfisken Bläckvard Tentakel som (förutom när han spelar klarinett) alltid är sur på sina arbetskam-rater och grannarna SBF och Patrik.
Därutöver spelar ekorren Sandy Kind en framträdande roll. Hon är ju inget vattendjur, varför hon bor i en vattentät glaskupa med luft och vistas utanför denna med en dräkt liknande astronauters. Sandy är ett slags pojkflicka, tekniskt kunnig, självständig och älskar karate, tyngdlyftning och extremsporter. Hon har ibland häftigt humör och är tveklöst undervattensstadens smartaste invånare.
Seriens främste skurk är Benny Plankton, restaurangägare till Glada Hinken som aldrig har några gäster, främst p.g.a. av dess äckliga mat tillagad på fiskrens, men även begripligt med tanke på det dåliga bemötandet. Han är ständigt på jakt efter konkurrenten Herr Krabbas framgångsrika recept till krabburgarna och har själv en fru som är en dator! Serien är tydligt skapad utifrån en manlig synvinkel och klart mansdominerad numerärt, med ett förhållande på ungefär 18 större mansroller mot 7 dito kvinnoroller. Men antalet könsrepresentanter säger kanske inte allt? Många gånger agerar SBF själv varken typiskt killigt eller typiskt tjejigt, inte heller typiskt barnaktigt eller typiskt vuxet.
Problematisering av ”manlighet”
Uppenbarligen försöker huvudkaraktären – och serien – utforska vad ”manlighet” egentligen kan innebära. Är det kanske en fråga om muskler? SBF vill bli muskelknutte och intar i ”Biceps Bob” (säsong 1, avsnitt 11) bodybuilderpose. Han har redan i de första avsnittens ingress en tyngdlyftningsstång med enbart gosedjur i vardera ände, men orkar ändå knappt lyfta denna. Att träna visar sig vara alltför jobbigt, varför han på TV Shop köper uppump-bara ”sjömansarmar”. Dessa punkteras sedan givetvis, efter att han dessförinnan i en tävling inhöstat mycket beröm för sin nya kropp. Tävlingen vinns istället av ekorrtjejen Sandy, som sedan utarbetar ett träningsprogram för sin vän: att byta kanal på tv:n 100 gånger – vilket SBF grymtande följer.
Svampen gråter ofta hejdlöst likt ett litet barn, fastän i en vuxens situation. I avsnittet ”Mor-mors pussar” (säsong 2, avsnitt 11) är han dock upprörd över att arbetskamraterna retar honom och säger att han är en bebis, när att han låter sig bli pussad av sin mormor, som också bakar kakor åt honom. Han får då av bäste vännen Patrik fyra enkla råd om hur man ska bete sig som en vuxen: 1) Blås upp bröstkorgen; 2) Säg ”skattebefrielse”; 3) Odla ett intresse för frijazz och – inte minst – 4) skaffa polisonger!
När SBF sedan säger åt mormor att inte längre behandla honom som ett barn, går hon med på det och beter sig mot honom som om han vore en vuxen. Detta står svampdjuret dock inte ut med, utan han sliter av sig polisongerna och gråter ihop en vattenpöl vid hennes fötter. Mormor förklarar att även vuxna visst kan få en kyss och kakor.
När SBF sedan säger åt mormor att inte längre behandla honom som ett barn, går hon med på det och beter sig mot honom som om han vore en vuxen. Detta står svampdjuret dock inte ut med, utan han sliter av sig polisongerna och gråter ihop en vattenpöl vid hennes fötter. Mormor förklarar att även vuxna visst kan få en kyss och kakor.
Som så många populära barnserier, har även denna förstås blivit föremål för religiösa före-trädares intolkningar om homosexualitet och därmed varningskampanjer. SBF:s nära vän-skap med Patrik, då de ibland ses gå hand i hand eller dansar med varandra, har upprört konservativa kretsar i USA. Anklagelser om att serien propagerar för homosexualitet riktades 2005 således mot den. Högerradikala organisationer som kämpar för det tvåkönade äktenskapets helighet ansåg det omoraliskt att två animerade vattendjur med pojknamn håller varandra i hand.
Serieskaparna hade förvisso ett par år tidigare (2002) kommit med avsnittet Rock-a-Bye Bivalve, i vilket SBF och Patrik har omvårdnaden av en babymussla som de tillsammans adopterat. SBF intar här rollen som ”hemmafru”, stannar hemma vid spisen eller städar (med hårrullar i det icke-existerande håret) och försöker på alla sätt vara Patrik till lags. Denne är ”på kontoret” hela dagen och kommer hem sent, för att då vägra hjälpa till med hushålls-sysslorna och skötseln av babyn. I senare episoder har deras gayness eller queerness varit mer eller mindre framhävd och mer eller mindre ”normaliserad”.
Animerad manlighet vs live action-maskulinitet
Särskilt den första biofilmen från 2004 (The SpongeBob SquarePants Movie, i regi av upphovsmannen Stephen Hillenburg samt Mark Osborne) tematiserar detta med olika manstyper. Filmen inleds med att SBF utagerar en fantasi om hypermaskulinitet, i vilken han är en häftig gisslanmedlare som tar kommando över en svår situation, fast han kastas snabbt tillbaka till den mindre smickrande verkligheten. Han genomgår överlag serien igenom olika slags ”manlighetstest”.
I en ytterst givande text analyserar den kanadensiska filmforskaren Shannon Brownlee (2011) hur filmen genom sin mix av animerade figurer och live action-skådespelare under-söker genus- och åldersskillnader. En grotesk, vuxen hypermaskulinitet representeras här av live action, medan animation förknippas med en ambivalent könad barndom. Eller annor-lunda uttryckt: mannen företrädd av Hasselhoff kontra SvampBob Fyrkant, även om hand-lingen inramas av ytterligare ett flertal barnaktiga livs levande aktörer med vuxet utseende. Filmen sägs utmynna i barndomens seger över vuxenheten och på samma gång i anima-tionens triumf över live action.
SBF:s såväl som Patriks ålder är obestämd och deras genus och sexualitet är likaså flytande och växlar. Ibland anspelas på gayness, andra gånger inte:
”Finally, the climactic musical number which affirms the power of childhood over that of adult masculinity features a glammy SpongeBob singing an adaptation of big-haired, androgynous Twisted Sister’s ‘I Wanna Rock’, while pink Patrick makes an appearance in stilettos and fishnets. Although SpongeBob and Patrick are both ‘kids’, they are not kids in the same way, and they are certainly not ‘boys’ in the same or any normative way” (Brownlee 2011).
SBF:s chef kallar honom för ”kid” som motivering till att svampen först inte får jobbet som krabburgerstekare: ”you have to be a man”. Ingenstans i filmen kallas de bägge bästisarna för ”pojkar” utan bara ”kids”, fast de benämns trots allt bägge med pronomenet ”han”. Även här skämtas det med hårighet som förment tecken på vuxen manlighet. I detta fall är ”bevi-set” ej polisonger, utan t.ex. den skallighet som kungen vill gömma bakom sin, nu stulna, krona.
Dessutom mustascher: när SBF och Patrik gråter för att de ej lyckats i sitt uppdrag att hitta kronan, pumpar kungens dotter upp deras självförtroende genom att säga att sjögräsmusta-scher förvandlar dem till män. Stärkta sjunger de båda vännerna mycket riktigt “Now We Are Men!”. Skurken Planktons ene underhuggare rycker visserligen senare av dem vegeta-tionen ovan överläppen. Deras ”barnaktiga”, ”omanliga” tårar räddar dem dock. Hårväxt är inte allt, utan kan till och med drivas med.
När de bägge vännerna till slut hittat kungens krona, kan de inte ta sig tillbaka till Bikini Bottom. En besynnerlig, ja, kuslig, hårig och muskulös David Hasselhoff dyker som tur är upp, lika oklädd som Patrik alltid är, d.v.s. i enbart badshorts. I en typisk sexualiserad kameratiltning nerifrån fötterna och uppåt, som annars bara kvinnor brukar bestås, ges intrycket av att detta är SBF:s och Patriks perceptuella synvinkel. Här förenas homoerotisk beundran och parodi, menar Brownlee (a a). De bägge animerade kidsen hoppar upp på ”livvaktens” rygg, som får fungera som en motoriserad surfbräda. Denna rygg blir under hemfärden dessutom till en veritabel stridsarena, när Planktons hitman dyker upp och bland annat sticker spjut i Hasselhoffs bak.
När den striden är vunnen blir Baywatch-stjärnan the Hoff’s bröstmuskel (med dators hjälp) ett slags grotesk rutschkana, på vilken SBF och Patrik till sist kan åka ned till havsbottnen igen. Redan tidigare har de bägge vännerna emellertid visat att de klarar av att vara hjältar, men ändå förbli kids. David Hasselhoffs muskler visas mest upp som en bisarr och grotesk uppvisning i hårig hypermaskulinitet, menar Brownlee (a a). Precis som de övriga live action-männen i filmen är the Hoff inte alls någon ”naturlig” vuxen man. Hans utseende och kroppsbehåring i extrem närbild ifrågasätter snarare idéer om ”naturlig maskulinitet”. Filmen av-naturaliserar enligt kanadensiskan en viss vuxen maskulinitet, ja, förlöjligar och förkastar den rent av som motbjudande och främmande. Det tecknade blir här ”naturligare” än det avfotograferade!
Filmens viktigaste psykologiska budskap kan sägas vara, att SBF och Patrik förblir kids snarare än män. Ett annat att animation inte alls är ”barnsligare” utan mer ”naturligt” än live action.
Åldersroller ifrågasätts också – skojorientering förordas
Tack vare svampens aldrig tydligt redovisade ålder kan alltså även åldersroller tas upp till ifrågasättande behandling. SBF:s yttre, klädsel och arbete påminner om en vuxens men svampfigurens lekfullhet, oskuldsfullhet, humor och obekymrade optimism gör att han av sina unga fans upplevs som ett barn eller en yngling. SBF är i både bokstavlig och bildlig mening storögd.
Inte minst framträder skillnaderna mellan barn och vuxna i de värden som de olika karak-tärerna står för. De vuxna, såsom den snikne restaurangägaren Herr Krabba bryr sig bara om pengar, en vuxen som Bläckvard enbart om social ställning, berömmelse och prestige, och seriens ena antagonist Plankton tycks bara vara ute efter makt och hämnd. Ekorren Sandy däremot värdesätter som tur är hellre vetenskap och klart tänkande.
SBF själv inkarnerar barnet som lever i nuet och inte har en tanke på pengars värde eller på status. Vänner och skoj är mycket mera värt. Lek är hans livsfilosofi: han är inte mål- utan skojorienterad. SBF agerar på sätt som är typiska för barn. Han är spontan och känslomäs-sigt impulsiv, strävar alltid mot det roliga, hittar på hyss, busar och gör cool saker. Förskole-barnen känner igen sitt eget beteende i honom. Allt som han sysslar med – inklusive jobbet med att vända krabburgare – gör han för att det är roligt och utmanande att förkovra sig i. Inte för att tjäna pengar, utan för att han gillar att göra det han är så bra på.
Vänskap betyder mer än pengar. Barn säger om SBF och Patrik: ”De är alltid tillsammans och leker alltid med varann och hittar på så roliga saker.” Här råder inga vuxenregler, utan tillvaron är fri från verklighetens föreskrifter och förmaningar. Men de busande kompisarna önskar aldrig någon något ont, vill uppföra sig, ångrar sina fel och vill gottgöra – men fram-för allt leka och ha kul. Seriens handlingar kombinerar med andra ord det bekanta och det önskade. Och tar avstånd från vissa oönskade ting: SBF är en företrädare för lek, humor och värme i konfrontationen med den sura och känslohämmade vuxenvärlden med dess tristess och emotionella kyla.
SBF betraktar världen enbart ur sitt egen barnaktiga handlingsperspektiv och ignorerar vad andra tycker, vilket ofta ger upphov till komiska situationer. Han förstår helt enkelt inte att han irriterar arbetskollegan och grannen Bläckvard. Svampdjuret står för ett barns egocen-trerade blick mot de vuxna. De hörskådande barnen känner igen sitt eget ”barntypiska” agerande i vardagen, då händelserna är konsekvent berättade ur barns perspektiv och skildrar barnerfarenheter. SBF förstår inte ens att någon vill honom illa t.ex. Han har inte heller själv några dolda motiv bakom sitt eget agerande.
Svampen struntar i alla auktoritetens nedlåtande tillrättavisningar. Han behandlar överord-nade som jämlikar, hyser ingen obefogad respekt för t.ex. chefen Herr Krabba. SBF tycks ofta inte ens inse att han bryter mot vissa hierarkiska regler. Han handlar utan att innan betänka möjliga konsekvenser av sitt handlande. Han är självcentrerad, samtidigt som han har vänner och ett husdjur som han sköter om. SBF är det typiska barnet, eller en yngling med en typisk barnaktig attityd. Vuxna i serien är däremot trångsynta.
Centrala barnvärden i serien är vänskap, lojalitet mellan vänner, en positiv attityd till livet och dess utmaningar och ett öppet uttryckande av känslor. Intervjuade barn talar oftast om betydelsen av vänskap i serien och om sociala relationer överhuvudtaget: ”Man ska inte ha hemligheter för sin bästa vän”; ”Vänner ska hjälpa varandra.” Sådana goda levnadsregler vet visserligen de flesta barnåskådare redan, men dessa värden förtydligas och cementeras här ytterligare.
Populär redan bland 3-6-åringar
Även om serien inte producerats för en så ung publik som 3-6-åringar, har redan barn i denna ålder sagt sig ha SBF som sin favoritfigur (Holler 2007). Andrea Holler tillfrågade år 2005 cirka 160 barn i åldern 3-6 år om deras favorittevefigur och en fjärdedel av dem sade sig just ha SBF som favorit. I en kvalitativ studie inriktad på de äldsta av dess, 20 stycken 5-6-åringar, undersökte hon därefter deras skäl till detta, medan barnen tecknade och samtidigt berättade.
Föga förvånande blev det vanligaste svaret att titelfiguren är kul: ”han får sig själv och mig att skratta.” Serien berättas konsekvent ur SBF:s perspektiv och denne har som sagt erfaren-heter som är typiska för barn, trots att han verkar vuxen med slips och kontorsklädsel och ständigt försöker ta körkort för båt. Han älskar också som de flesta förskolebarn att blåsa såpbubblor och ställa till med bus.
Upphovsmannen Hillenburg har själv kallat SBF för ett ”mansbarn”. Figuren har många barnlika egenskaper, men därtill möjligheter som barnen önskar att de själva också hade. Han är naiv, alltid glad och optimistisk, men godtrogen. Fast han klarar sig ändå ur knipan genom något ovanligt alternativt agerande. När han inser sina misstag, rättar han till dem. Flera av 5-6-åringarna lyfter också fram SBF:s elastiska förvandlingskonst: ”Han kan göra ansiktet långt eller dra in det i svampen.” Denne förvandlingskonstnär kan mycket riktigt med vattnets hjälp (eller i avsaknad av detta element) anta olika former, dela sig själv i två på mitten, suga upp vatten alternativt torka ut och ändra gestalt, eller skrumpna under sol-lampa.
Även flera andra av seriens gestalter är roliga, men exemplifierar då en annan sorts ”skojig-het”. SBF:s bäste vän Patrik Stjärna är enligt barnen kul därför att han är klumpig och korkad. Här kan förskolebarnen känna sig överlägsna klumpedunsen, menar Holler. ”Han gör dumma saker”; ”Han glömmer alltid saker”. Därmed kan även SBF i jämförelse framstå som smartare. Tjejekorren Sandy gillas också av såväl flickorna som pojkarna, främst för sina fysiska färdigheter: ”Hon är stark och kan karate”; ”Hon kan stå på händerna;” och ”Hon liksom åker skidor på ett snäckskal”. Tråkig är däremot Bläckvard Tentakel som representerar vuxenvärlden: ”Han är vuxen och sur”; ”Han bara arbetar eller stannar hemma och spelar flöjt”; ”När SvampBob och Patrick har kul klagar han alltid” (Holler a a).
I en större studie med äldre barn gjord av samma tyska medieforskare, nu med över 1 400 stycken 7-10-åringar för att utröna tv-favoriters bruksvärde, hade många just SBF som sin favorit (Holler 2012). Här var avsikten främst att ta reda på vad barnen själva menade att de lärde sig av serien. Dels rörde det sig om rena detaljkunskaper om själva serien, som det ur barnens perspektiv är viktigt att ha: t.ex. veta att SBF ”helst blåser såpbubblor hela dagen”; ”att SPF och Patrik är bästa vänner.” Då kan man delta i samtalet med kompisarna om serien. Dels nämndes rent praktiska färdigheter (”Hur man bäst vänder en burgare”), dels sociala relationer: ”Att ha vänner/vänskap är viktigt”; ”Att dela med sig till vänner”; ”Att ha överseende med andra.”
Dessutom framhöll barnen insikter i värdefrågor (”Att inte vara egoistisk”). Andra insikter var att ”det är helt OK att ha kul”. Barnhörskådarna lyfter dock inte bara fram det skojiga eller underhållande utan även vikten av att ta ansvar (för sitt husdjur t ex). Serien har helt klart ett stort bruksvärde för barnen.
Värdelärdomar även för unga vuxna
Ett flertal veckotidningar, internetsidor och bloggar har också varit fyllda av alla de ”lektio-ner” i viktiga värden som serien ger eller påminner den (halv)vuxna läsekretsen och hörskå-daren om. Här får Veckorevyn fungera som svensk stand-in för utebliven forskning. I något som tycks vara ett kompilat av alla de internetsajter som listar ”Life Lessons from Sponge-Bob SquarePants” (dock utan referenser) räknar Maria Marteleur (15/10-13) upp ”26 saker som tv-serien SvampBob Fyrkant har lärt dig om livet”:
”1. Ta inte allt så allvarligt. Du är smartare än du tror.
2. Skaffa bra kompis. Som gör att du vågar.
3. Var glad! Så glad att du inte kan hålla dig från att smitta andra
4. Det är onödigt att vara desperat. Andra är det hela tiden.
5. Jobba hårt. Facebook räknas inte.
6. Hitta någon som du trivs med. Som också gillar ulliga mössor.
7. Testa gärna på nya saker. Men ta en sak i taget.
8. Sov och ät gott. Helst på skilda platser.
9. Våga ta risker. Eller låt bli om det känns bättre.
10. Skaffa dig en hobby. En hanterbar.
11. Lek mer. Även när alla andra har gett upp.
12. Våga visa känslor. Glöm inte att fylla på vätskereserverna.
13. Fortsätt att drömma. Om prinsar, magnetfiske och om pengar som du snart ska tjäna.
14. Lev i nuet. Det är okej att ensamdansa.
15. Var stolt när du har gjort något bra. Som att du har lagat världens godaste burgare.
16. Gråt inte över småsaker. Använd dem som inspiration istället.
17. Använd aldrig kreditkort. Se till att du badar i pengar.
18. Tro på dig själv. Ta ingen skit.
19. Njut av livets småsaker. Som att frossa när det behövs.
20. Oroa dig inte för vad andra tycker. Oroa dig inte alls, det är bättre.
21. Var fokuserad. Alla är vi barn i början.
22. Det är okej att misslyckas. Du kommer ändå att lyckas då och då.
23. Att ha tråkigt kan ge dig nya idéer. Om du har tur.
24. Var dig själv. Speciellt eftersom du inte kan vara någon annan.
25. Berätta för din älskling vad du känner. Även om hen har hört det 1 000 gånger.
26. Tro på att din chans kommer. Men vänta inte på den”
Säg den allvarliga barnskildring som förmår förmedla en bråkdel av detta!
Även den trognaste barnpubliken kan instämma i många av dessa levnadsråd (förutom till exempel att fiska magneter, ty då är maneter betydligt godare…), men framför allt fram-håller 6-10-åringar vikten av att göra det man älskar och strunta i vad andra tycker. Likaså att respektera andras olikheter. Att vara ”normal” är inte alltid så värst bra, vad än Bläckvard tror i avsnittet ”Onormal”. Se själv vad som då händer med SvampBob Fyrkant (säsong 6, avsnitt 4)!
Referenser
Brownlee, Shannon: Masculinity Between Animation and Live Action, or, SpongeBob v. Hasselhoff, Animation Studies 6 (2011), s.40-48
Holler, Andrea: ”Freundschaft ist wichtig”. Was Kinder meinen aus SpongeBob Schwammkopf gelernt zu haben, TelevIZIon 25 (2012):2, s.19-22
Holler, Andrea: ”Der tut sich und die Kinder zum Lachen bringen.” Warum SpongeBob Schwammkopf für Kindergartenkinder attraktiv ist, TelevIZIon 20 (2007):1, 60-62
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar