Inte sällan jämförs kvalitéerna hos barnfilmerna av Hayao Miyazaki med dem hos animerade Disneyfilmer och nästan alltid brukar japanen då ta hem segern. Dennes filmer sägs nämli-gen inte vara ”bara barnfilmer”. Jag tänker här ställa de bägge mot varandra och, som rubriken antyder, tvärtom hävda att det är Disney som går vidare till VM-finalen mot PIXAR. Den matchen ska jag ta upp i nästa blogginlägg.
En förutsättning för att förstå hur jag kan komma fram till detta omdöme är, att man tar i beaktande min åtskillnad mellan en barnfilm gjord för barn i åldern 4-9 år respektive en barnskildring för människor i åldrarna däröver, fastän främst avsedd för vuxna. (Jag har tidigare skrivit om detta i blogginlägget 28/9-15). Disneys barnfilmer brukar visserligen av filmbolaget, och därmed även av filmrecensenterna, inte sällan benämnas ”familjefilm” med den underförstådda innebörden av att rikta sig till hela familjen.
Detta är, enligt mitt förmenande, olyckligt, då det förevigar att vissa aspekter av berättel-serna förblir obegripliga för barn. Det antyder även att föräldrar bara kan uthärda att se en barnfilm, om de får lite extra vuxenhumor som kompensation. Exempelvis blöjbyten brukar dock inte kräva att också föräldern får sig en njutbar sinnlig upplevelse till livs eller stimuleras. Varför måste då filmer för barn?
En ”familjefilm” tematiserar väl, till skillnad från merparten av de tecknade Disneyfilmerna, familjen som institution? Ungefär på samma sätt som en (klassisk) västernfilm handlar om ”vilda Västern” och en ”polisfilm” om poliser. Barnfilmer handlar huvudsakligen om kompetenta barnduos, ibland om hur dessa på ett positivt sätt och med hjälp av ytterligare jämnåriga klarar av vuxenblivandet.
Som jag ser det, är det omöjligt att föra ett meningsfullt samtal om kvalitéerna hos filmer för yngre barn kontra filmer enbart om barn och avsedda främst för ungdomar och vuxna, om man inte skiljer mellan barnfilmer och barnskildringar riktade till helt olika publiker. Det vill säga: mellan de filmer som barn självmant uppsöker, begriper, gillar och vill se om – om och om igen – respektive dem som konstnärer, föräldrar, kritiker och pedagoger önskar att barn såg och därför rekommenderar.
På de barnfilmsfestivaler som även har barnjurys, ger barnen alltid förstapriset till helt andra filmer än vuxenjuryn gör. De vuxna som uttalar sig auktoritativt om filmernas kvaliteter måste väl ändå någon gång fundera över möjliga skäl till olikheterna?! Fast man bryr sig kanske inte? Behöver ju inte. Anser sig självklart som kunnigare. Vara normen.
Jag repeterar alltså:
Barnfilm
Barnfilmer riktar sig till en jämbördig och handlar oftast om barns eller barnlika gestalters positiva samspel och lek med jämnåriga, snarare än om problematiska barn-förälder- eller barn-vuxenrelationer. Barnfilmer cirklar oftast kring hur en duo eller grupp barn eller ton-åringar själva ska klara av att hantera ett ”lagom” svårt problem, tillsammans reda sig helt utan vuxna, få glömma dem för en stund eller strunta i dem och bara ha kul.
Filmerna betonar vänskap, sammanhållning och barnens sammantagna kompetens. De har inte, så som barnskildringarna, någon individuell ”hjälte” eller ”offerhjälte” i centrum, via vars blick mot vuxna åskådaren betraktar händelserna. Barnfilmerna har ofta inget centralt subjekt överhuvudtaget, utan ett par eller tre-fyra relativt jämbördiga kompisar i fokus, ibland med en av dem som ”lekledare”.
Barnfilmer talar till en jämlike, men kritiseras ibland av recensenter för att vara harmlöst gulligull och eviga sommarlov, med barngäng som sätter töntiga eller omoraliska vuxna i skamvrån eller rent av i fängelse, när de vuxna poliserna går bet med att haffa boven. Det kan röra sig om tjuvar såväl som/inklusive direktörer, föräldrar såväl som lärare och präster. ”Skurken” i berättelsen är relativt lättigenkännlig för sin avsedda unga publik, men mer komisk än riktigt hotfull.
Barnfilmens uppmuntrande story och dess lyckliga slut torde vara effektivare som uppväxthjälp, eftersom den ställer åskådare och uppeppande figurer på mer jämlik fot och det aktuella problemet är hanterligt. Här framträder en kompetent barngrupp, d.v.s. kollek-tivet, snarare än det enskilda ”Kompetenta barnet”. Filmen skänker glädje och framtids-hopp.
Även i de fall då barn inte agerar i huvudrollerna är händelserna betraktade ur barns perspektiv, eller finns det barn(lika) bifigurer som barnåskådaren kan tolka som, eller göra till, ”sin” huvudkaraktär. Filmerna gestaltar också i dessa fall inte minst erfarenheter ellr frågor som de flesta barn har, har haft eller ofta föreställer sig komma att ha. Exempelvis kan det röra sig om hur bra det blir ”när man blir stor” och får bestämma själv.
Barnskildring
En enkel tumregel skulle kunna lyda: fokuserar filmen ett enda barn är den med stor sannolikhet en barnskildring riktad till vuxna. Inte sällan rör sig handlingen då om hur barnet ska kunna klara sig i en specifik vuxendominerad miljö. Dessa filmer anses ”inte sky svåra ämnen” såsom barns utsatthet och maktlöshet, föräldrars likgiltighet alternativt vuxnas enorma förväntningar på barnet. Även om andra barn finns runt protagonisten, inte minst mobbare, rör huvudtemat ändå det ”oskuldsfulla” eller ”sårbara” barnets förhållande till vuxenvärlden och vuxnas agerande eller brist på ingripande. Också frånvarande vuxna är här ytterst närvarande i barnens tankeliv. Denna sorts berättelser är alltså vuxenfilmer, trots att de handlar om ett barn.
Barnskildringen talar från en auktoritetsposition om någon utsatt eller negligerad liten stackare, i behov av vuxnas beskydd, räddning eller råd. Den riktar dock huvudsakligen sin varning till en vuxen, beträffande liknande reella barns förmodat hotade framtid, såvida nu inte den gode vuxne åskådaren (likt filmskaparen), varnar, inskrider och hinner förebygga skadorna. Samtidigt anses samma utsatta barn vara Kompetent enligt filmmakarna, snarare än enligt filmens vuxna, om dessa nu ens ser barnet…
Vem eller vad som förorsakar barnet lidande eller svårigheter är inte alltid tydligt uttalat – ej heller varför – och särskilt svårt att begripa för en barnpublik yngre än 10-12 år. (Om skill-naden mellan dessa bägge filmtyper med avseende på filmernas tänkta publiker har jag skrivit utförligt i min bok ”Nya medier” – men samma gamla barnkultur? (2006:173-187).)
Disney vs Miyazaki?
Det går förstås egentligen inte jämföra varumärket Disney och dess 55 tecknade filmer, och nästan lika många regissörer, med ”auteuren” Miyazaki med cirka dussinet filmer i egen regi. Men låt oss ändå göra det, eftersom de flesta gör just det, och åtminstone lyfta fram några typiska drag.
Det räcker nästan med att citera Wikipedia: ”Miyazakis filmer behandlar ofta teman som människa-natur, feministiska idéer och svårigheten att välja den fredliga världen. Hans filmhjältar är ofta starka, självständiga flickor eller unga kvinnor, och deras motståndare karaktäriseras ofta av en blandning av ont och gott.” Redan här framgår att filmerna ofta är alltför komplexa för att begripas av yngre än 10-åringar och särskilt för de yngsta, exem-pelvis vad gäller människans katastrofala relation till naturen, miljötänkandet med sin grund i shintoism och de alltför diffusa skurkarna.
Susan Napier (2005) framhåller att Miyazaki är känd inte bara för sina handlingskraftiga och modiga kvinnliga karaktärer och sin oro för en hotad natur och postindustriell förödelse, utan även för att vara didaktisk: d.v.s. komma med lärorika varningar eller ”lektioner”. Napier har även (2012) visat att ett flertal av filmerna kan sägas vara katastroffilmer och förevisa en post-apokalyptisk värld. Ponjo på klippan vid havet (2008) handlar om en tsunami, Nausicaä från Vindarnas dal (1984), Laputa – slottet i himlen (1986), Prinsessan Mononoke (1997) och Det levande slottet (2004) uppvisar också de hotade världar.
Gestaltade idéer om jordens överhängande undergång sänder inte precis några positiva budskap till de allra yngsta… De flesta föräldrar eller andra vuxna skulle i vart fall inte ansikte mot ansikte med barn förklara jordens annalkande förintelse. På bio anses det av somliga emellertid tydligen som rekommendabelt. Samma personer kritiserar förstås Disney för att ha alltför lyckliga slut, inget Armageddon.
Pre-traumatiska stressymptomfilmer!
Ändå kan Miyazaki kanske inte påstås vara entydigt dystopisk eller anti-utopisk, utan han har vid sidan av (eller i tillägg till) det post-traumatiska även ett, vad Napier (2012) kallar för, ”pre-traumatiskt stressymptom”. Det hänger enligt min mening samman just med det didaktiska, det vill säga det undervisande i filmerna, och är fråga om ett slags stressföre-byggande beredskap inför att/ifall katastrofen verkligen kommer. Filmerna blir ett slags modeller för hur barnåskådaren bör agera när världen går under!
Miyazakis filmer om kollektiv samhällelig kollaps, som ofta varnar för människans skadliga användning av teknik som kan leda till miljökatastrofer, är en variant. Den andra typen är fråga om mer individuellt hotande kollaps, som i Min granne Totoro (1988), Spirited Away (2001) och Ponyo (2008) som alla kretsar kring hotet mot att barn i åldern 4-9 å ska förlora en förälder (eller bägge), som kan dö eller i vart fall är försvunnen. ”Oskuldsfulla” barn får här i bägge fallen stå för framtidshopp och löftet om att ”vi ska nog klara det”… Åtminstone vad gäller den kollektiva kollapsen är detta en alltför tung börda för barn under 10 att behöva bära. Undergångsstämningen är visserligen vackert gestaltad, om nu det ska ses som ett plus.
Många av Miyazakis filmer är inte bara svårbegripliga för barn, utan även för västerländska vuxna. Inte minst gäller det Prinsessan Mononoke, Nausicaä och Det blåser upp en vind (2013), men det är även tveksamt hur många vuxna som egentligen tänker på kritiken mot korruption i Spirited Away. De enda av hans filmer som, åtminstone på något plan, kan sägas vara begripliga för yngre barn är väl Min granne Totoro, Kikis expressbud (1989), Ponyo och Det levande slottet.
Även dessa har dock gett upphov till vilda skilda vuxna tolkningar. Exempelvis kattbussen i Min granne Totoro har tolkats som en ond dödsgud, transportmedlet till livet efter detta, som ska ta 11-åriga Satsuki och 4-åriga lillasystern Mei (som drunknat?) till graven i slut-scenen. Bägge saknar här skuggor och kan enbart ses av den likaledes i ryggradstuberkulos döende modern, vilket bidragit till denna tolkning… Hypotesen har dock tillbakavisats av Studio Ghibli, men upphovsmannasidan har ju inte ensamrätt till tolkningen (Ashcraft 2015).
Åtminstone Chihiro i Spirited Away och Kiki i Kikis expressbud är ensamma barn i fokus, medan Min granne Totoro alltså har ett syskonpar, fast de flesta av Miyazakis huvudkarak-tärer är rätt traditionella unga kvinnor, om än aktiva och stridslystna. De unga tjejerna utrustas (till skillnad från dito unga män) med förmåga att se det osynliga eller förstå det magiska och kan alltså, som kvinnor gjort i tusentals år, framstå som ”närmre naturen”. De städar dessutom en hel del, både i hem, på arbetsplatsen och i naturen, varför deras flyg- och flyktdrömmar är förståeliga. Här har de alltså vissa likheter med Disneytjejer, men bara de sistnämnda har kritiserats för detta.
Sammanfattningsvis
Jag har här inte ordat nästan alls om Disneyfilmerna, utan utgått från att de i stora drag är välkända. I nästa blogginlägg ska jag emellertid gå in på exakt vad i dem som kan tänkas tilltala barn i åldern 4-9 år, samt ställa detta mot svaret på samma fråga om PIXARs animerade filmer. Sammanfattas kan dock, trots den här ensidiga fokuseringen på Miyazaki, ett antal skillnader mellan Miyazakis filmer och merparten av Disneys. Kanske på detta, onekligen förenklande, vis:
Jag har använt ord som didaktisk och undervisande om japanens filmer, vilket mer för tankarna till skolan än till barns föredragna fritidsaktiviteter. Katastroffilmer om kollektiv såväl som individuell kollaps, jordens överhängande undergång, Armageddon, i såväl post-traumatiska som pre-traumatiska stessymptomfilmer om en post-apokalyptisk värld för väl heller inte tankarna direkt till barnämnen? Kanske är det då i och för sig tur att många av filmerna är så svårbegripliga för barn.
Miyazakis upprepningar i form av återkommande teman och motiv kunde likaså tänkas underlätta barns förståelse ifall de sett flera filmer, men ämnen som civilisationskritik, konsumtionskritik och korruptionskritik är ändå rätt barnfjärran. Hotet om miljöförstörelse ligger onekligen barn närmre, men blir också alltför svårfångat, gestaltat som det här är i shintoismskrud. Det lugna, ibland stillastående, tempot tros visserligen vara bra för barn, men bli i själva rent outhärdligt för de yngsta. Starka och orädda tjejer är onekligen ett plus dock, åtminstone tilltalar det flickorna i publiken.
Trots att jag lär dra till mig kritik, förenklar jag ändå för enkelhetens skull några ytterligare kännetecken på detta vis, avseende skillnaderna Miyazaki vs Disney:
– komplex intrig vs enkel handlingstråd
– pessimism vs optimism
– feel-threatened-filmer vs feel-good-filmer
– melankolisk/nostalgisk vs glättig
– ofta allvarlig ton vs oftast lekfullare ton
– ”grå” karaktärer med gott & ont i sig vs moraliskt oförvitliga protagonister
– ej personifierade skurkar utan två motsatta sidor vs goda mot onda figurer
– mångdimensionella karaktärer vs endimensionella figurer
– emotionsuppvisning via ansiktsfokusering vs framåtskridande mot slutmålet
– romantik utan fysisk attraktion vs fysisk attraktion som grunden för romantik
– bitterljuva eller öppna slut vs Happy ending
– huvudkaraktären ”får insikter” vs huvudfiguren segrar
– barn ska förstå ”senare” (när de ej längre är barn) vs barnpubliken förstår nu
– vänder sig till tonåringar och vuxna vs riktar sig till 4-9-åriga barn
Av denna ”tabell” blir det förhoppningsvis uppenbart att Miyazakis filmer mycket väl kan vara bättre vuxenfilmer, men ändå – eller just därför – för en ung barnpublik sämre än Disneys barnfilmer. Det är förstås för en vuxen intressantare att se hur Miyazakis protago-nister anpassar sig efter omgivningen snarare än vinner över den, så som sker i Disney.
Likaså är japanens enorma fokusering på emotioner givande för en mer erfaren publik, men för att till exempel kunna läsa in känslor i en karaktärs ansikte måste man först känna till eller ha erfarit känslan ifråga, liksom begripa vad den utgör en reaktion på. Det gör ofta inte barnen i publiken.
Utöver de olikheter som jag här tagit upp finns förstås också en mängd likheter, exempelvis att bägge ständigt gör nya varianter av den egna käpphästen till story. Man kan dock miss-tänka att Disneybolaget självt också mest såg skillnader, när ledningen i mitten av 90-talet närmade sig Studio Ghibli för att erhålla exklusiv distributionsrätt utanför Japan.
Det hade Walt Disney Company förmodligen inte gjort, ifall man ansett filmerna vara likartade, eller vända sig till samma publiksegment. Man dubbade filmerna och la stora pengar på marknadsföring, vilket gjorde att Miyazakifilmerna slutligen nådde även en bredare svensk publik. Inte heller Disney tycks alltså vara någon entydig skurk.
Nästa gång jämför jag som sagt VM-finalisterna Disney och PIXAR.
Referenser
Ashcraft, Brian: The Scary Theory That Totoro Is The God of Death, 5/1-15
Napier, Susan J: The Anime Director, the Fantasy Girl and the Very Real Tsunami, The Asia-Pacific Journal 10 (2012):3
Napier, Susan J: Anime from Akira to Howl's moving castle : experiencing contemporary Japanese animation, Basingstoke: Palgrave Macmillan 2005
Rönnberg, Margareta: ”Nya medier”— men samma gamla barnkultur? Om det tredje könets lek, lärande och motstånd via TV, video och datorspel, Uppsala: Filmförlaget 2006
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar