lördag 23 december 2017

Svt kultur för idag vidare en gammal jultradition: myten om bristen på animerad film i tv-tablån "förr" – nu tydligen ända till 1987!


På dagens svt-sajt kan man än en gång läsa om den påstådda bristen på tecknad film ”förr i världen”. Det enda nya med artikeln är att animationsbristen nu tycks ha utsträckts till att gälla ända till 1987… Så blir det ju om man, som Hannes Fossbo, tar sig själv som utgångspunkt. 

”Hans [Lasse Åbergs] museum har en av världens största Disneysamlingar. Och vi som tillhör samma generation som jag (född 1981) är honom också evigt tacksamma för Disneytajm som började sändas i SVT på lördagsmornarna hösten 1987. För även om Staffan Westerberg är ett geni och det ofta var hög verkshöjd på den tjeckoslo-vakiska dockteatern var tv-tablån lite…enformig” ( svt.se 23/12-17)



Disney betraktas som räddaren i nöden. Åtminstone en dag om året, alltsedan 1960 med Kalle Anka och hans vänner önskar God Jul. Minnesförlust? Dålig research?

Låt mig då påminna om läget för tecknade filmer och tv-serier dessförinnan. Bara ett axplock animationer, långt ifrån komna från Tjeckoslovakien eller övriga Östeuropa dessutom, utan mest fråga om västindoktrineringen tillkommen i engelskspråkiga länder såsom Storbritannien och USA, därutöver främst från Danmark och Neder-länderna. Bara några nedslag från 60- och 70-talet:

  • Den tecknade amerikanska serien Familjen Flinta dök upp i svensk tv i mängder av avsnitt redan 1961
  • 1970 sändes den kroatiska serien Balthazar – lika ”opolitisk” som Hanna-Barberas tecknade filmer
  • Hanna-Barberas Scooby-Doo ingick i Beppes Wolgers jullovs­morgon­pro­gram i TV1 kal­lat Där är du, här är jag som visades 1971, 1972 och 1973
  • Hanna-Bar­beras Pebbles & Bam-Bam sändes 1971-1973
  • 1979 visades exempelvis tecknade serier som franska Barbapapa, liksom den om björnen Paddington (då i repris från 1976)
  • Ej att förglömma alla svenska serier och filmer. År 1979 visades till exempel mänger avsnitt om Alfons Åberg, liksom välgjorda och prisbelönade svenska tv-serier som Kalles klätterträd (från 1975), i 12 avsnitt, och Farbrorn som inte vill va’ stor (sex avsnitt), förutom än en gång Balthazar (59 avsnitt) och Doktor Snugg­les (13 avsnitt). Likaså för femte julen i rad den redan då klassiska tecknade Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton (1975).

Fossbo var visserligen inte född förrän 1981, men flertalet av dessa serier repriserades, förutom alla som då tillkom. Kalles klätterträd t.ex. gick i repris 1986, Farbrorn… 1987, Alfons Åberg 1988 samma år som Doktor Snuggles visades igen. Balthazar repriserades också på 80-talet, likaså Familjen Flinta. 

Detta alltså förutom alla nytillkomna serier under 1980-talet, så det decenniets animationssituation ska vi inte ens börja tala om! Det får du själva dra dig till minnes! Eller göra research om. Hur man gör? Sök på Kungliga bibliotekets mediedatabas!


Nog börjar denna myt om den ”animationsfria” svenska tv-tablån kännas ”lite enformig”, allt. Försök åtminstone komma på lite nyare felaktigheter, tack!



onsdag 20 december 2017

”Men inte Ferdinand…” Tjuren Ferdinand som pacifistisk duva, fascistisk medlöpare, gayaktivist eller elefant i porslinsbutik?


Under julhelgen kommer säkert merparten barnfamiljer att titta på den tecknade Oscarsbelönade Ferdinand/Ferdinand the Bull (1938, Dick Rickard) i Disney-kavalkaden på tv och/eller gå på bio och se Tjuren Ferdinand/Ferdinand (2017, Carlos Saldanha). 

Jag vet inte riktigt hur jag ska karakterisera den nya datoranimationen från Blue Sky, som sägs vara ”baserad på” Munro Leafs nu 81-åriga berättelse. Någon nyinspelning verkar det i vart fall inte vara av det verk, vars copyright tyvärr gått ut, att döma av de trailers som ”släppts”. Långfilmen är möjligen inspirerad av Leafs bilderbok, men där upphör väl likheten. 

Någon föreställd början, mitt eller fortsättning på berättelsen verkar det heller inte vara, om man ser till det glada humöret i de snuttar som offentliggjorts, med Ferdinand själv som berättarröst. Han sägs fortsatt ”vara sig själv”, men ändå någon helt annan än åtminstone förlagorna från 1936 och 1938 antydde. I alla fall i min tolkning. I varje fall jag kan inte tolka ursprungsboken eller den älskade 8-minutersfilmen som lekfull eller humoristisk. Snarare som allvarlig och närmast tragisk.

Problemet är förstås hur sträcka ut en berättelse perfekt avvägd till 8 minuter som redan sagt allt som behöver sägas, med hjälp av ytterligare 99 minuter? Man börjar givetvis med att stoppa in en massa andra lustiga antropomorfiserade djur. Och en mängd andra ”bildliga” lustigheter som delvis lär gå förlorade på svenska, i och med översättningen av talesättet om (den här i själva verket graciöse) ”a bull in a china shop” till ”(o)smidig som en elefant i en porslinsbutik”. Ta tjuren vid hornen heter i vart fall ”take the bull by the horns”, så låt oss konfrontera kärnfrågan vad/vem filmen handlar om.

Ty filmen tycks hur som helst vilja slutgiltigt besvara frågan om vad slags tjur Ferdinand är: en hustjur, en stridstjur eller blomstersniffande duva? ”Var sann mot dig själv” och ”döm inte efter utsidan” råder förvisso fortfarande några av budskapen. Men vem är det som Ferdinand egentligen ska representera? Svaret beror i vanlig ordning på från vems perspektiv det hela betraktas.


Tolkningsperspektivets avgörande roll


Tjuren Ferdinand (1938) brukar vara favoriten i det traditionstyngda tv-programmet Kalle Anka och hans vänner önskar God Jul. Det framgår tydligt när människor tillfrågas om vilken filmsnutt de absolut inte vill byta ut, eller gillar allra mest. För att inte tala om när ryktet vissa år sprids, att kortfilmen har klippts bort.

Lika traditionsenligt brukar figuren tolkas som en pacifistisk symbol. En del brukar tillägga att berättelsen ursprungligen skapades som en reaktion mot inbördeskriget i 1930-talets Spanien. Idag ser somliga också Ferdinand som gay, eftersom han ”inte är som de andra pojkarna”.

Filmen baserar sig på amerikanen Munro Leafs bok The Story of Ferdinand/ Berättelsen om Ferdinand (med illustrationer av Robert Lawson) som utkom hösten 1936 (på svenska 1938), ett par månader efter att det spanska inbördeskriget utbrutit. Leaf har själv (i intervju med i The New York Times 1936) förnekat att berättelsen handlar om något ”politiskt”, bara om en tjur. Han säger sig ha skrivit barnboken på mindre än en timme i oktober 1935, alltså redan nio månader innan det spanska inbördeskriget utbröt den 17 juli 1936. (Boken utkom dock först i september 1936.) Förutspådde han verkligen kriget?

Miljön är tveklöst Spanien, närmare bestämt Andalusien, och det land som självklart förknippas med ”evenemanget” tjurfäktning. Fast Ferdinand är väl troligen ingen tjur ifall han nu tolkas som pacifist, utan ska väl också han då stå för en människa. Det vill säga av samma art, om än kanske inte samma rang, som matadorer, banderiljärer eller pikadorer.

Varför vill de att Ferdinand ska strida? Och kämpa för eller mot vad? Var Munro Leaf specifikt intresserad av just spansk inrikespolitik, eller motståndare till krig och militarism generellt? Leaf har dock förnekat att berättelsen har någon politisk agenda.    

Nu äger förstås inte författaren ensamrätt till tolkningen och uttydarna har varit många. Somliga såg i slutet av 30-talet förvisso i Ferdinand en "duva" eller vapenvägrare, andra däremot en kommunist, anti-kommunist eller till och med fascist. Den i Nazi-tyskland förbjudna boken kallades av Hitler för ”degenererad demokratisk propagan-da”, ovisst om på grund av att Führern tolkade in ett gay-tema, eller därför att Ferdinand inte var ”manlig nog” att strida och dö. 

Hitler befallde hur som helst att boken skulle brännas, medan Stalin precis som Mahatma Gandhi gillade den. Franco förbjöd publicering i Spanien (Bird 2012). De som inte hävdar att Ferdinand är fascist, kommunist eller pacifist, menar att boken satiriserar fascism, kommunism eller pacifism. Hur är det möjligt med så diametralt motsatta synsätt?


Perspektivbyte ger andra tolkningsmöjligheter


Det kanske krävs ett perspektivbyte för att förstå, bort från Ferdinand, till alla dem som försöker förmå tjuren att slåss. Vilka är de, vad vill de egentligen? Ska de stå för gene-ral Francos fascistiska trupper, för den spanska arbetarklassen eller för kommunis-terna? Förmodligen inte främst symbolisera de hundratals svenska frivilliga, som i de Internationella brigaderna bidrog i kampen på republikens sida. Hellre än som mata-dorer, skulle de väl då troligen ha varit utstyrda i vikingahjälmar?

Men om tjurfäktarna ska tydas som vänsterkrafter, blir Ferdinand kanske en fascistisk medlöpare som ger efter för general Franco & Co? Står tjuren kanske för olika europeiska länders nonintervention? Bidrog Ferdinand till 36 års diktatur, genom att inte vilja kämpa?

Varje decennium har sin tidsbundna tolkning, men avgörande är utifrån vems perspektiv denna tolkning sker. Vilka är det som julen 2017 vill få tjuren att strida? Eller inte strida? Kommersiella krafter? Var hittar vi dagens Ferdinand? Är vederbörande en förebild eller ej? Om ja, för vem då? För vuxna som inbillar sig vara nonkonformister? Vill också barn vara det? Eller är tjuren i kortfilmen bara lat och oengagerad, typ någon som struntar i att rösta…? Är han densamme i versionen från 2017? Vad säger barn?


Ferdinand sedd ur barns perspektiv


Juridikprofessorn Jonathan Todres och litteraturvetaren Sarah Higinbotham har läst ett antal barnböcker med barnsrättsperspektiv för 4-17-åringar, bland andra just Munro Leafs bok The Story of Ferdinand (1936), för att ta reda på hur barn uppfattar berättelsen. I boken med svart-vita teckningar ses Ferdinand oftast sitta bortvänd under korkeken, med tunga moln över sig. Han ses alltid ensam, aldrig med de andra tjurarna. De andra tjurpojkarna ses däremot alltid tillsammans. Även när han i bild syns tillsammans med de andra pojkarna, befinner dessa sig på avstånd från honom. På endast sex av bokens 16 illustrationer är Ferdinands ansikte vänt mot läsaren, i övrigt tittar han bort. Ska detta tolkas som att han är introvert? Som passivitet? (Todres & Higinbotham 2016:95-97). 

Ferdinand sägs ändå vara lycklig… På sista sidan finns emellertid bara en teckning av en vissnande blomma som tappat tio av sina kronblad, alla förutom två, samt ordet Slut. Onekligen ett gåtfullt slut, som inte återfinns i kortfilmen från 1938. Det tycks antyda att han gillar att vara ensam, alternativt förblir en outsider. Flera barn frågar Todres & Higinbotham ”Varför dör blomman?” En tjej föreslår svaret ”För att människor som precis som Ferdinand inte passar in ”just don’t have good lives”…. En annan flicka säger dock skrattande att blomman dör, för att han satt sig på blomman” (a a:97).

En 10-årig pojke menar att boken vill säga att det är okej att vara annorlunda, medan andra barn är väldigt förbryllade på grund av blomman. En 10-årig flicka i samma klass menar att ”boken verkligen är sorglig, därför att Ferdinand kommer aldrig att passa in. Det är därför som blomman håller då att dö” (a a:12). Tonåringar (13-17 år) betonar överlag just Ferdinands isolering och ensamhet. 


Trycket från konformism


Meningen ”alla andra små tjurar, men inte Ferdinand…” upprepas fyra gånger i boken. Modern undrar till exempel – vänligt – varför Ferdinand ”inte stångas som de andra tjurarna?”. Det vill säga: är ”maskulin”, aggressiv, stark, aktiv och tävlingsinriktad… Hon är dock förstående och stödjande vid hans identitetskonstruktion. Ferdinand viker inte för trycket att vara som de andra. Boken sägs illustrera en av artiklarna (no.14:2) i FN:s konvention och barnets rättigheter, den om att respektera barnets rätt till sin identitet (Todres & Higinbotham 2016:96).

Missar du kortfilmen om Ferdinand på julaftonen, finns den ju på YouTube på

Jag har funnit att elever åtminstone alltifrån årskurs 1 gillar att diskutera filmen och hur det kommer att gå för Ferdinand. Är han helt enkelt smart, eftersom han vet att matadoren dödar en? Bara blyg? En känslig konstnärssjäl? Helt enkelt snäll? Hur lätt är det att vara annorlunda? Frågor som djurens rättigheter, antivåld, genus kommer likaså också upp. Är våld någonsin försvarbart? Ska bara ena könet utöva det i så fall? I högre klasser kommer även sexuell läggning på tal.

Den nya filmen är säkert också den sebar, kanske rent av sevärd, men inte lär den problematisera något av temana i föregående stycke. Och för den som sett originalet och/eller läst boken tycks i den nya versionen alla möjliga roliga typer förekomma – ”men inte (Munros) Ferdinand”…



Referenser


Bird, Elizabeth (2012) : Blogg för School Library Journal (2012)


Todres, Jonathan & Higinbotham, Sarah: Human Rights in Children’s Literature: Imagination and the Narrative of Law, Oxford: Oxford University Press 2016




                      God Jul! 










måndag 18 december 2017

Jesus – sin tids superhjälte? Hade många likheter med Stålmannen!


Till månaden december hör tydligen frågor som "Vilka karaktärer får förekomma i Lucia-tåget" och ”Ska inte barnen få lektioner i historia om urgammalt ’svenskt’ julfirande?” Men ”Blir inte icke-kristna barn utanför vid tal om Jesus?”. Och liknande.  

Jag drar mig till minnes en episod från min dotters daghemstid. Personalen frågade barnen om de visste varför det firades jul. Ingen kunde svara. Till sist sa en pojke: ”Gud dog.” Jesusbarnet lär fler barn åtminstone ha hört talas om, så det hör väl till kulturarvet att ta upp mer ingående och ganska okontroversiellt (säger jag, trots att jag är humanist – således icke-troende). 

Ty vad jag har förstått ser även muslimer Jesus som en profet, så kristna, merparten judar och muslimer torde åtminstone inte råka i luven på varandra för att saken tas upp. Mångkulturellt med andra ord!?

Men varför inte jämföra Jesus med andra myters huvudpersoner? Exempelvis jämföra Jesus med Stålmannen – två mytologiska hjältar med mycket gemensamt. Bägge figurerna tillhör ju många barns "svenska traditioner”?


Mytteori för (för)skolan


Så skiljer sig kristen mytologi från annan mytologi? Det tar jag upp i dagens blogginlägg. Vill man inte göra avsteg från skolans eller förskolans kursplan, när man önskar anknyta till till barnens egen kultur typ superhjältar, kan man som brygga ta avstamp i uråldriga myter och mytteori. Fantasi och myter tycks alltid ha använts till att förstå omvärlden bättre. 

Många forskare skiljer visserligen inte så noga mellan sagor och myter, utan de anses ha samma bas. Andra menar att sagor är ett slags försvagade myter som har motsatser som inte är lika rigida och starka som dem i myter (och motsättningar som är mer individuella och lokala), medan myter tar upp mer universella, kosmologiska, metafysiska frågeställningar, även om gränsen idag är vacklande. 

Med MYT menas här alltså inte ”vanföreställning” (som i ”det är en myt att strutsar skulle sticka huvudet i sanden vid fara”) utan myt avser här: 

Myt = varken någon vanföreställning, ideologisk skenförklaring eller stark övertygelse, utan en av de urgamla korta berättelseformer som fungerat som ett slags svar på/förklaring av samhälleliga konflikter, som moralisk måttstock eller hoppingivande framtidsriktning. Det finns s.k. initieringsmyter (invigningsmyter in i vuxenlivet, d.v.s. emancipatoriska avskedsmyter om att lämna hemmet, bli vuxen), paradis- myter, skapelsemyter m.fl. 

Många försök att bena ut mytens väsen har presenterats, men jag väljer här ett tidigt, ty tydligt, sådant. Redan 1936 kom Lord Raglans bok kallad The Hero. A Study in Tradition, Myth and Drama. I den frilägger baronen 22 vanligt förekommande gemensamma hjältedrag, ungefär enligt nedan. 

Aningen uppdaterat hjälteschema (efter Lord Raglan, 1936) 

1. Modern är oskuldsfull/av låg börd/kunglig jungfru
2. Fadern är kung/mäktig
3. Fadern har släktskap med modern/har samma ursprung
4. Ovanlig befruktning/födelse
5. Det sägs att hjälten är Guds son/son till någon upphöjd
6. Försök (oftast av fadern) att döda hjälten (kroppsligt eller själsligt)
7. Hjälten är kraftfull endast utanför hemmet
8. Hjälten är uppfostrad av fosterförälder/upplärd av utomstående på annan plats
9. Inga detaljer om barndomen ges
10. Hjälten åker till framtida kungadöme/förflyttar sig till plats där hjältedådet ska ske 
11. Hjälten segrar över kung, jätte, drake, vilddjur eller över annat ont
12. Hjälten gifter sig med prinsessan/har kärleksrelation med dottern till hjältens förebild 
13. Hjälten blir kung/”kung”
14. Hjälten regerar/har makt under kort tid, när inget speciellt händer
15. Hjälten föreskriver/stiftar lagar eller upprättar nya ordningar
16. Hjälten förlorar sedan sympati hos gudar eller undersåtar/förlorar medhåll
17. Hjälten förvisas från tronen och staden/förlorar makt och gemenskap
18. Hjälten går en mystisk död till mötes/eller utsätts för mystiska hot om själslig eller kroppslig död
19. Hjälten möter ofta döden på toppen av ett berg/på annan speciell plats 20. Hjältens barn (om han har några) överträffar aldrig honom
21. Hjältens kropp begravs inte...
22. ...men ändå har han en eller flera ställen där man kan minnas honom 

Av dessa ger kung Oidipus 21 träffar, Moses prickar av 20, Herkules 17, Robin Hood 13. Hur många stämmer in på Stålmannen? Luke Skywalker i Star Wars? Powerpuffpinglorna? Är tjejsuperhjältar annorlunda? I så fall: varför då? 

Jag säger inte att förskolebarn eller elever förrän på högstadiet behöver få veta allt detta, men som lärarfortbildning och argument för att göra jämförelsen nedan kan lektionen kanske ändå vara användbar. 

Hela 19 av dessa hjältedrag stämmer in på Jesus: hans far och mor är inte släkt och Jesus gifter sig inte heller med ”prinsessan” – så vitt man vet – men han dör på Golgataberget, begravs väl bara tillfälligt och tillbeds i kyrkor över hela världen. 

Både Jesus och Stålmannen kan dessutom förflytta sig på mirakulösa sätt: gå på vatten respektive flyga.


Var Jesus sin tids superhjälte? Fortfarande vår?


När Jesus kommer på tal i skolan i samband med religiösa högtider kunde temat vara just dennes likheter med mer sentida superhjältar, såväl som med hjältarna i andra urgamla myter. Med hjälp av så kallad mytteori är det nämligen möjligt att finna många beröringspunkter mellan gamla och nya superhjältar. Liksom förstå varför barnen och eleverna idag och vuxna redan för tusentals år sedan tilltalas av dem. Inte är det i vart fall på grund av någondera hjältes fysiska styrka. 

Jesus                                                       Stålmannen/Superman
Kom från Himlen                                    ...från planeten Krypton
Uppvuxen med fosterfar                          ...
uppvuxen med fosterföräldrar
Unik förmåga upptäckt i 12-årsåldern,     
...upptäckt i 15-årsåldern, 
men dold tills tiden var inne                    ...men dold tills tiden inne   
Helig plats: templet/kyrkan                     ...hemligt citadell; ishuset
Började 30-årig utmana status quo           
...vill behålla socialt status quo
Invigningsrit: dop                                    ...kallelse
Andlig styrka                                           ...fysisk styrka
Uppgift: frälsa/rädda människorna          ...rädda utsatta
Motto: Vägen, sanningen och livet          ...sanning, rättvisa, amerikansk livsstil
Klädsel: alltid fotlång, vid ”kappa”          ...
tajt overall & fladdrande cape
Alltid 33 år gammal (får aldrig barn)        ...
alltid i 30-årsåldern (får barn?)
Älskar Maria Magdalena                          ...
älskar Lois Lane
Motståndare: fariséer                               ...Lex Luthor (& andra skurkar)
Storyns moral: Jesus ska rädda dig           ...Stålmannen ska rädda dig
Godheten segrar över ondskan                ...Godheten besegrar ondskan
(Efter Guigni 2006:102)

Men kan man verkligen använda sig av den typ av subkulturellt kapital som kunskaper om Stålmannen (och andra serietidnings-/filmsuperhjältar) utgör inte minst bland pojkar i 5-10-årsåldern, även när man talar om Jesus? Miriam Giugni (2006), australienska förskollärare i över 20 år och med en avhandling om jämställdhet, antyder det fruktbara i detta, medan många andra menar att superhjältar inte hör hemma i skolan – åtminstone inte dagens motsvarigheter till de 2 000-åriga... Orättvist?

Giugni återger hur en grupp 4-åriga pojkar i förskolan använde sig av sina kunskaper om kristendomen och superhjältar, då de förhandlade sig fram till en maskulin identitet. Onda vs goda förekommer inte bara i pojkarnas val av egna kännetecken, utan backas upp av bägge mytologierna som uppenbarligen är användbara vid konstruktionen av hegemonisk maskulinitet.

Både Jesus och Stålmannen är supermän: hjältar och räddare i nöden med hög status, fostrade av föräldrar med god moral, och bägge med viktiga uppgifter. 

Passar den ene i förskolan, passar väl även den andre? Speciellt platsar en jämförelse mellan de båda. Eller så ingendera? 



Referenser


Giugni, Miriam (2006): Conceptualising goodies and baddies through narratives of Jesus and Superman, Contemporary Issues in Early Childhood 7(2), s.97-108 

Raglan, FitzRoy Richard Somerset: The Hero. A Study in Tradition, Myth, and Drama, London 1936



onsdag 13 december 2017

Barnkulturens nallebjörnar – tror 3-åringar att gosedjuren tänker och känner?


Jag skrev i blogginlägget 8 november (2017) om otrygga Trump-väljares nya gosedjur Trumpy Bear och om hur en ansenlig skara vuxna (brittiska och amerikanska) män uppger sig sova med barndomens mjukdjur, som till och med tas med på affärsresor. Idag ska jag ta upp ett förstås ännu mer utbrett fenomen: barn och gosedjur och då specifikt nallebjörnar.

Man behöver knappt tänka till, utan exemplen forsar fram av sig självt: Kiplings Baloo i Djungelboken, A A Milnes Nalle Puh, Berenstainbjörnarna, Bamse, Bumbibjörnarna och den nu åter aktuelle, alltid lika artige migranten Paddington i uppföljarfilmen Paddington 2 (2017, Paul King). I dessa fall går knappt mjukdjur och fiktiv karaktär att åtskilja. De är nästan alltid snälla och gosiga, även om det på sistone dykt upp ett fåtal björnskurkar också, mer dumma (=korkade) än dumma.

Barnkulturen vimlar alltså av (mjuk)djur i form av mer eller mindre naturtrogna björnar, troligen bara överträffade av husdjur som katter och hundar. Vanligare än farliga naturbjörnar är dock i barnböcker och barnfilmer snälla kulturbjörnar. Baloo kan tyckas vara naturbjörn, men agerar som en husbjörn. Eva Söderberg (2009) har skrivit om möten mellan björnar och barn, i barnvisor och barnböcker alltifrån Alice Tegnérs ”Mors lilla Olle” (från 1890-talet) till 2000-talet. Hon framhåller bland annat att barn i berättelserna tydligen inte kan tänka ont om denna vilda varelse, utan till exempel brukar ta björnen för en snäll hund (a a:7). Tidigare har tre uppsalaforskare också ägnat sig åt björnar och nallar i barns lekar och böcker (Werkmäster m.fl. 1987).

Vad är det då som gör dessa djur så omtyckta? Hur tänker de yngsta om sina älsklingsmjukdjur, som de oftast får redan innan de bekantat sig med några fiktionsberättelser? Ser spädbarnet och tultbarnet i leksaken en kompis eller ett levande djur, som ersättning för föräldern i olika ”separationssituationer”? Utan mjukdjuret vill barnet hur som helst aldrig vara. Föräldrar vittnar inte sällan om hur de får smygtvätta gosedjuret under natten, helst utan tvättmedel så att det inte luktar fel nästa dag. Inget annat föremål tycks kunna slå nallen som barnets anknytningsobjekt. Två tredjedelar av åtminstone alla barn under 4 år i USA och UK tycks ha ett sådant övergångsobjekt i form av gosedjur eller snuttefilt (Litt 1986). Som starkast sägs anknytningen vara i 3-årsåldern, men håller alltså ofta i sig långt upp i vuxen ålder.

Olika psykologiska teorier har framlagt olika förklaringar till hur fenomenet underlättar barnets utveckling vad separationen från föräldrarna anbelangar, eller hur det hjälper barnets utveckling av minnet, förmågan att symbolisera, dess fantasi och kreativitet med mera (a a).


Barn antropomorfiserar väl allt?


Många föräldrar liksom förskolepersonal kan vittna om hur barn tillskriver allt möjligt mänskliga egenskaper, inte bara djur. Barn säger till exempel ofta att månen eller molnen följer efter dem eller att det gör ont på stolen om man sätter sig på den, men riktigt så urskiljningslösa tycks inte barn vara. Den välkände utvecklingspsykologen Jean Piaget berörde väl redan 1930 detta fenomen? Piaget skilde emellertid inte mellan animism (månen, molnen) och antropomorfism (stolen):

animism = tillskriva livlösa ting liv

antropomorfism = tillskriva icke-mänskliga entities mänskliga/människolika egenskaper

Till skillnad från vad Piaget (1930) hävdade, att förskolebarn tillskriver dockor mentalt liv, antyder senare forskning att så inte är fallet, för det mesta inte ens i deras fantasi-lek, framhåller Gjersoe m.fl. (2015:29). Dock behandlar många 3-4-åringar i sin lek leksaker såsom dockor och nallar, med ansikten, ögon, dessutom ofta egennamn, som om dessa kunde tänka och känna. Ett flertal studier visar emellertid att barnen för den skull inte har några svårigheter vad gäller att skilja mellan dockor, stenar respek-tive människors eventuella förmåga att tänka. Nästan alla 3-4-åringar (och många 2-åringar) kan skilja mellan psykologiska egenskaper hos levande varelser och enbart ”fysiska” egenskaper hos icke-levande ting. 

Slutsatsen blir att redan så små barn som 2-åringar inte tycks ge uttryck för antropo-morfism, det vill säga inte tro att dockor eller nallar kan tänka och känna till exempel. 


Fast älskade övergångsobjekt utgör kanske undantag?


I sin egen undersökning (Gjersoe m.fl. 2015) studerade forskarna 60 stycken 2-3-åringar. De ville undersöka om barnen reagerade annorlunda i fallet med oumbärliga anknytningsobjekt. En tredjedel av barnen var valda därför att de hade ett (enda) specifikt älskat anknytningsobjekt i form av ett namngivet gosedjur med ögon (t.ex. nalle). Kriteriet var att dessa barn krävde mjukdjuret som lugnande tröst när de gick till sängs, blev upprörda om det ej fanns till hands och dessutom hade ägt djuret/dockan i minst en tredjedel av sitt liv (minst ett år alltså). 

En andra tredjedel barn hade anknytningsobjekt i form av snuttefilt och den sista tredjedelen barn hade också med sig namngivna favoritleksaker med ansikten (som i 87 procent av fallen var gosedjur, resterande 13 procent docka) som dock enligt föräldrarna inte användes som något speciellt anknytningsobjekt, således inte var så omtyckt att det användes särskilt intensivt. Sina anknytningsobjekt respektive favoritleksaker hade alla 60 barnen sedan med sig till undersökningstillfället. 

Forskarna visade då barnen bilder på dels levande djur (foto av kanin t.ex.), dels bild på för barnet ”nytt” gosedjur (gosedjurskanin t.ex.) samtidigt som de vuxna berättade historier i vilka det levande djuret reagerade med en känsla, medan mjukdjuret däremot reagerade ”fysiskt”. Därefter blev barnen tillfrågade om hur barnets eget gosedjur eller leksak skulle reagera: som djuret i berättelsen, eller som mjukdjuret? 

Frågorna kunde lyda ”om vi ger den här (pekande på foto av levande djur) en knuff, vaknar den” vs (pekande på foto av gosedjur) "flyttas den”; ”om den här får ligga i solen länge, blir den glad” vs ”ändrar den färg”; ”om vi kramar den här, känner den sig älskad” vs ”blir den hoptryckt”; ”om vi lämnar den här i en låda länge, känner den sig ensam” vs ”blir den dammig”. Svaret ska alltså representera barnets tro på ett av alternativen ”mentala egenskaper” respektive ”fysiska egenskaper”.

De barn som hade snuttefilt eller inte hade något eget anknytningsobjekt alls svarade lika ofta ”som gosedjuret”, men de med snuttefilt gav denna fler mentala egenskaper. De barn som däremot hade ett eget specifikt älskat anknytningsobjekt i form av till exempel nalle svarade ”som det levande djuret”. Detta tolkar forskarna som att barn med känslomässiga band till sitt anknytningsobjekt med ansikte oftare visar tecken på antropomorfism. När barn däremot inte har någon starkare känslomässig anknytning till föremålet, är barnen mindre benägna att tillskriva det mentala tillstånd. 

Till skillnad från vad Piaget hävdade om barns uttalanden om solens och månens rörelser, tillskriver barn inte urskiljningslöst sina favoritleksaker tankar och känslor. Forskarna är förvånade över att så få i sin fantasilek verkar göra det, trots att favorit-leksaken har mänskliga drag med ansikten och givits egennamn. Det är dock omöjligt att säga ifall barnen i en fantasisituation verkligen tror att anknytningsdjuret skulle svara med tankar och känslor, eller bara menar som om det hade tankar och känslor.

Huruvida äldre barn växer ifrån sin antropomorfism tack vare kognitiv mognad och fler erfarenheter eller omgivningens undervisning – eller om antropmorfism och mer vetenskapliga modeller kan leva sida vid sida – vet man inte heller. Vissa studier tyder dock på att avsaknad av nära sociala relationer skulle kunna förklara vuxnas band till sina gosedjur (a a:38). Det säger väl en hel del om dagens samhälle…





Referenser 


Gjersoe, Nathalia, Hall, Emily & Hood, Bruce: Children attribute mental lives to toys when they are emotionally attached to them, Cognitive Development 34 (2015), s.28-38 

Litt, Carole: Theories of Transitional Object Attachment: An Overview, International Journal of Behavioral Development 9 (1986):3

Piaget, Jean: The Child’s Conception of Physical Causality, London: Routledge & Kegan Paul 1930

Söderberg, Eva: Olle + björn = sant. Om barn, björnar och barndomens diskurser, Tidskrift för litteraturvetenskap 39 (2009):1, s.5-17

Werkmäster, Barbro, Bengtsson, Eva-Lena & Peterson, Per: Nallebjörnen. En bok om björnar och nallar i våra lekar och våra hjärtan, Stockholm: Författarförlaget 1987