Kan en tolkning någonsin vara felaktig? Är min läsning av t.ex. Husdjurens hemliga liv lika god som din?

Jag tjatar ju alltid om tolkningens avgörande betydelse, men frågan kan då uppstå: Kan en tolkning någonsin vara felaktig? Självklart kan den det, ifall den fjärmar sig alltför långt från plausibla belägg hämtade från filmen eller boken ifråga. Och ifall tolkningen dessutom även tillskrivs människor i tid, plats eller ålder fjärran från uttolkaren själv.

Ett annat ältande, som jag gärna ägnar mig åt, är att betona barns faktiska eller (utifrån tidigare liknande) förmodade tolkningar av berättelsen, gjorda utifrån deras hittillsvarande dominerande erfarenheter och deras fortfarande begränsade kunskaper.

De flesta recensenter bryr sig i vart fall inte om det sistnämnda, utan förblir i sitt snäva vuxenperspektiv. Vissa av dem svävar rent av ut i de mest avancerade djupsinniga eller t.o.m. långsökta tolkningar även av barnfilmer och barnböcker. På sistone har dessa, enligt min mening hårddragna, förklaringar av populära barnfilmers ”egentliga” underliggande teman inte sällan rört ras/etnicitet. Ibland kan de dock vara rimliga och till och med begripliga för barn.

En vit svart?

Ett av de senaste exemplen har varit reaktionerna på Husdjurens hemliga liv (2016, Chris Renaud & Yarrow Cheney). Den amerikanske professorn i statsvetenskap Jason Johnson har tolkat in (?) en skämtsam version av Black Power-rörelsen i filmen. I artikeln ”What The Secret Life of Pets Gets Wrong About Black Power and White Privilege” (7/7-16) menar han att filmen är en urvattnad allegori om den (vite!) militante Black Power-ledaren, kaninen Snöboll, och dennes underjordiska armé av bortspolade husdjur.

Själv har den ilskne men gullige Snöboll övergivits av en trollkarl och den f.d. kaninen i hatten leder nu en armada av herrelösa djur som vill ta revansch inte bara på sina hjärtlösa ägare, utan på hela människosläktet. Den vite ”Svarte Panterns” stridsrop är ”Revolution forever, domestication never!”, d.v.s. ”permanent revolution, aldrig någonsin bli ett tämjt husdjur!” Eller en ”house- + det amerikanska N-ordet”…

Belägg? Jo, den vite kaninen som inledningsvis talar amerikansk standardengelska räddar två till synes permanent tämjda husdjur, terriern Max och dennes store, lurvige rival Duke, ur hundfångarens bur. Snöboll har sedan en lång politisk utläggning om hur människor (=”vita”) förtrycker djuren (=”svarta”): använder dem precis som de vill, för att sedan göra sig av med dem. Max och Duke svarar (därför?) honom, nu med ”svart jargong”, och Snöboll använder då samma slags slang tillbaka. 

När Max sedan råkar döda en ”bortspolad” orm, anses detta i det som ska föreställa en allegori om svartas smärta och lidande förment vara kul, eftersom ormen enligt Johnson ska representera en svart. Den domesticerade hunden Max påstås döda fler ”people of color”. Fegisen blir under händelsernas gång på så sätt varse att han egentligen är en tuffing. Händelseutvecklingen sägs vara nödvändig, eftersom de ”vita människorna” Max och Duke ju måste uppnå det som de önskar.

Budskapet skrivet på publikens nos sägs vara att Snöbolls ilska och sökande efter rättvisa egentligen handlade om att också han ville vara domesticerad och älskad. En liten flicka kramar till sist den lilla gulliga, fluffiga kaninen och tar med honom hem, lagom till filmens ”lyckliga slut”… 

Detta skakande socialreportage, om hur vita medelklassvärden prioriteras och svartas frustration skjuts i bakgrunden, är inte ensamt inom de senaste årens animerade barnfilm. Jason Johnson menar att exempelvis Zootropolis (se mitt blogginlägg 30/8-16) handlar om rasism och kriget mot droger, liksom att Dreamworks Home (2015, Tim Johnson) tematiserar tvångsförflyttningen av ursprungsbefolkningar. Har svenska recensenter också insett detta om Home?

Erfarenhetens betydelse

Nej, givetvis inte, eftersom tongivande svenska recensenter alla är vita och därför aldrig kan föreställa sig hur det är att vara föremål för kolonialism. Dagens Nyheters Fredrik Strage (DN 1/4-15) hade dock en känsla av att Home handlade om just honom, när han om utomjordingarna skrev ”De ersätter oss inte med kloner. De deporterar oss bara till Australien där vi tvingas bo i ett nöjesfältsliknande reservat”. I detta ”oss” inkluderade han möjligen samtliga européer eller alla svenskar, eller kanske bara stockholmare? Eller så alla utom vissa australier?

Storyn sägs enligt Strage vara förutsägbar – för en vuxen, förmodar jag – men trots att han tar orden ”reservat” och ”kolonisera” i sin mun kommenterar han inte några paralleller till faktiska historiska företeelser. Jag väljer att tolka detta positivt, d.v.s. som att han inser att barn ej känner till något annat förtryck än dagens vuxnas av barn. Upsala Nya Tidnings (27/3-15) Maria Nyström talar i termer av ”en sorts interneringsläger” och ser den utomjordiske lille ”hjälten” Oh som invaderarnas anarkist, samtidigt som denne sägs stå för barnslig naivitet: ”Allt det där som vi föddes till. Och som sedan skalades av med erfarenhet och törnar.” Jag tolkar det som att hon saknar ”anarkisten inom sig”.

Malin Krutmeier (Sydsvenskan 27/3-15) upptäcker dock en dubbel invandringserfarenhet. Förutom Ohs egen, har den bruna 12-åriga följeslagaren Tips migrerat till New York från Barbados. Enligt Hannes Dükler (Göteborgs-Posten  27/3-15) saknar Home emellertid ”all form av hyfsad story”. Flera amerikanska recensenter har å andra sidan i Home sett en berättelse som egentligen handlar om kolonialism och USA:s behandling av urinvånarna.

Välmenande kolonisatörer i Smekland? Empatiska arvtagare?

Nej, utomjordingarna talar inte svenska när de döper sin nya koloni Jorden till Smekland, utan den är namngiven efter deras kapten vid namn Smek. Filmen Home sägs enligt t.ex Todd VanDerWerff (28/3-15) handla om hur en påstått ”mer civiliserad” befolkning flyttar till ett annat land, hamnar i konflikt med dem som redan bor där och underkuvar dem ”i all välmening”. Boovinvasionen leder till att invånarna, d.v.s. Native Americans, placeras i reservat i Australien, fast som en ”vänlig gest”.

Filmens budskap eller avsikt säga vara att lära ut empati och insikter i hur svårt det är att vara invandrad eller migrant, se annorlunda ut, kanske t.o.m. leta efter sin mamma, och bli tvungen lära sig helt nya sociala koder. Med andra ord, att barnpubliken ska fundera över hur hemskt det vore att tvingas lämna sitt hem och bli placerad mitt inne i någon norrländsk glesbygd, nej, jag menar australiensisk, långt från övrig bebyggelse så att övriga invånare slipper se och tänka på en. 

Var alltså kolonisatörerna välmenande européer, eller får de nu koloniserade f.d. kolonisa-törerna här känna på hur det är att vara den Andre och hur det ”egentligen” var för den amerikanska ursprungsbefolkningen? Var våra förfäder verkligen ”dom goda”? Är vi? 

Det är några av de frågor som denna film Home, i avsaknad ”all form av hyfsad story” (G-P 27/3-15), alltså ställer.

Referenser

Johnson, Jason: What The Secret Life of Pets Gets Wrong About Black Power and White Privilege, July 7, 2017

http://www.theroot.com/articles/culture/2016/07/what-the-secret-life-of-pets-gets-wrong-about-black-power-and-white-privilege/ 

VanDerWerff, Todd: Home,the latest installment kid flick, is actually about colonialism. No, really, 28/3-15 

http://www.vox.com/2015/3/28/8304001/home-review-dreamworks

Några spår av Margareta Rönnbergs 40 år av skrivande om barnkultur – eventuellt till nytta, glädje eller förtret för någon

PUBLIKATIONSLISTA

1. Sesame Street – kompenserande undervisningsshow eller kulturell kolonialism?, Filmhäftet nr 12-14, 1976-77, sid. 6-49

2. Hitta ut och hem igen. En utvecklingspsykologisk studie i Disneys filmsagor, Filmhäftet nr 29-30, Dec 1980, sid. 7-50 (omtryckt, se nr 26)

3. Den återförtrollade skogen. Reflektioner kring den nya miljösagan, Filmhäftet nr 29-30, Dec 1980, sid. 73-92

4. Lära för skolan eller leka för livet? En fallstudie i problemet skolförberedelse, barnkultur, lek och fars utifrån TV-serien Fem myror är fler än fyra elefanter, i antologin Rörande bilder, Red: Leif Furhammar et al, Norstedts, Stockholm 1981, sid 11-76 (en förkortad variant finns i Filmhäftet nr 71-72, december 1990, sid. 85-112)

5. TV – hot eller resurs?, Vår skola/Barnkultur nr 2, 1981, sid. 4-8 (omtryckt, se nr 7)

6. Kreativitet eller innantilläsning, Abrakadabra nr 5, 1981, sid. 28-29

7. TV – hot eller resurs?, Barnfilm nr 2/1981-1/1982, sid. 22-24

8. TV – hot eller resurs?, Nya Argus (Finland) nr 4, 1982, sid. 70-74

9. Är TV-forskarna mer våldsfixerade än TV-publiken?, Barnfilm nr 3, 1982, sid. 14-17

10. Varför ska det vara finare att samla på frimärken än Smurfar?, utställningskatalogen till IKAROS, Kulturhuset, Stockholm mars 1982, sid. 8-18

11. Vinduet mot voksnes verden, Bixen nr 11/1982, sid. 47-61

12. Fönstret mot vuxenvärlden, Uppslag nr 3, 1982, sid. 30-34

13. Är Alice i barn- eller vuxenlandet? Är barnklassiker alltid för barn?, Barnfilm nr 4, 1982, s.18-20

14. Vad är barnkultur egentligen?, Abrakadabra nr 2, 1982, sid. 4-7

15. Barnkultur är ingen godisfråga!, Abrakadabra nr 4, 1982, sid. 7

16. Karnevaliserad barnkultur, Abrakadabra nr 5, 1982, sid. 4-7

17. En dag är Snövit här, Barnfilm nr 1, 1983, sid. 9-11

18. Televisionsbarn, Barnfilm nr 4, 1983, sid. 15-18

19. Skådelek och medialekar, Småbørnsforskning i Danmark IX, 1983, sid. 86-107

20. Råttans lek med katten. En studie i 200 tecknade kortfilmer, Filmhäftet nr 42-44, 1983, sid. 65-89

21. Att vara eller inte Pippi. En kulturornitologisk studie av århundradets fågel, Filmhäftet nr 42-44, dec 1983, sid. 109-127 (under skämtsamma pseudonymen Annika Vogelbeerbaum)

22. Skådelek och medialekar, Barn og TV, Rapport nr 4/1984 fra Norges Almenvitenskapelige forskningsråd, Trondheim: Senter for barneforskning, sid. 44-72

23. Våldsamt roligt. Om tecknad kortfilm, Barnfilm nr 1-2, 1984, sid. 30-35

24. Den försvunna barndomen. Är barnen till för barnfilmen? För de vuxna?, Barnfilm 1984/4, s 4-7

25. Det forbudtes motsetningsfylte fascinasjon, Forming i skolen, nr 5-6, 1984, sid. 24-6

26. Hitta ut och hem igen, i antologin Play it again, Sam, Uppsala: Filmförlaget 1984, s.297-340

27. Ingen rädder för Disney här. Om förskoleskräck och rädslan att bli uppäten, Barnfilm nr 2, 1985, sid. 8-13

28. Barnfilmens våldsgalaxer, ingår i antologin Våldet mot ögat. Filmforskare om film- och videoskräck, Red: Tilda Maria Forselius & Seppo Luoma-Keturi, Stockholm: Författarförlaget 1985, sid 159-89 (även i Forselius & Luoma Keturi: Uhka silmälle, Helsingfors 1989, s.131-158)

29. Är Tvätten för skitig för lågstadiebarn? Några funderingar kring barngrotesken som genre, Barnfilmrutan nr 1, 1986, sid. 6-21

30. Datorer är bra att tänka med! Om maskinmänniskor och människomaskiner i några 80-talsfilmer, Barnfilm nr 2, 1986, sid. 4-10

31. Vad gör barnen när vuxna inte styr? I antologin Utblick över barn- och ungdoms-litteraturen, Red: Lars Furuland & Mary Ørvig, Stockholm: Rabén & Sjögren 1986, sid 444-47

32. Forskaren som termostat – slentriandebatten kring TV, Opsis Kalopsis nr 1, 1987, sid 54-56 

33. Mediekunskap som preventivmedel – eller befruktande jaginsikter?, Barnfilmrutan nr 1, 1987, sid. 8-16

34. Vart tog skräpet vägen?, Barnfilmrutan nr 2, 1987, sid. 4-9 

35. Lekeskjermen i medieverdenen, ingår i antologin Mediabarn. Barnet, bildene, orden og teknologien, Red: Ivar Frønes, Oslo 1987, sid. 95-116

36. En lek för ögat. 28 filmberättelser av Astrid Lindgren, Filmförlaget, Uppsala 1987 (272 sidor) 

37. "Vad är det för fel på He-Man? Supersagan jämförd med sagan", Barnfilmrutan nr 1/1988, sid. 166-72.

38. Vad är skräp? Nekrolog över skräpkulturbegreppet, ingår i antologin Den förförda barnkulturen?, Red: Per Kättström, Stockholm: Centrum för barnkulturforskning 1988, sid. 109-28

39. Hvad er der galt med He-Mann? Supereventyret sammenlignet med eventyret, Tidsskrift for Børne- og Ungdomskultur, nr 10, 1988, sid. 91-99

40. Lek på fullt allvar. Astrid Lindgrens lek förändrar samhället, Signe 2, 1988, sid. 96-97

41. Att imitera eller härma, det är frågan!, ingår i antologin Att leka är nödvändigt, Red: Agneta Lindh-Munther, Stockholm: Liber 1989, sid. 60-74

42. Skitkul! Om s.k. skräpkultur, Filmförlaget, Uppsala 1989 (254 sidor)

43. Ingen rövare finns i skogen, Barnfilmrutan nr 1, 1989, sid 20-21

44. Kajsa kavat, Barnfilmrutan nr 1, 1989, sid 22-23

45. Vem fostrade våra forskare?, Filmhäftet nr 65-66 1989, sid 88-95

46. TV er en form for leg, Tidsskrift for Børne- og Ungdomskultur nr 11, 1989, sid. 7-27

47. Lastenelokuvan väkivaltegalaksit, ingår i antologin Uhka silmälle, Helsingfors: Like 1989 (över-sättning av nr 28), sid. 131-158

48. Spelrum. En antologi om ungdoms- och populärkultur, Uppsala: Filmförlaget 1990 (redaktörskap tillsammans med Peter Dahlén) (320 sidor)

49. Siistiä!, Helsingfors: Like 1990 (översättning av min bok under punkt 42) (324 sidor)

50. Från Homo ludens till Homo videns? Om lek, spel och flyt i populärfiktionen, i antologin Spelrum. En antologi om ungdoms- och populärkultur, Red: Dahlén, Peter & Rönnberg, Margareta, Uppsala: Filmförlaget 1990, sid. 9-42 

51. Pliktgubbe möter rättsfajter, Filmhäftet nr 69-70, 1990, sid 58-70

52. Femton myter om barns TV-tittande, KRUT/Kritisk utbildningstidskrift nr 3, 1990, sid. 52-58

53. Nils Karlsson Pyssling som förskoleskräck, Ung Film, nr 31, 1990, sid. 32-33

54. Elektroniske medier og film, ingår i antologin Forskning. Uddannelse. Børne- og ungdomskultur, Red: Carsten Jessen et al, Århus 1990, s. 76-84

55. Disneys menageri, Tusen och en film nr 4, 1990, sid 37-41

56. Porrdebatt och debattporr, Filmhäftet nr 75-76, 1991, sid. 25-42

57. Televisio leikkinä, ingår i antologin Rajaton ruutu, Red: Katriina Kauppila et al, Jyvväskylä 1991, sid. 39-55

58. Viisitoista myyttiä, Peili nr 2/1991, s .11-15

59. Slaget om identiteten. Media och motstånd bland de unga, Horisont nr 5-6 1991, s. 64-71

60. Vilka är egentligen skillnaderna mellan att leka och att se på TV?, ingår i antologin Barns kultur i et humanistisk og estetisk perspektiv, Red: Ivar Selmer-Olsen, Dragvoll 1991, sid. 82-117

61. Soldans eller ozonvarning? Om meteorologiska TV-riter, Filmhäftet nr 77-78, 1992, sid. 97-106

62. Skönheter, sjöjungfrur, styvmödrar och häxor i Walt Disneys värld, Film & TV 4/1992, sid. 20-22

63. Farlig påverkan? Om videofilm, TV och avtrubbande argumentation, Filmhäftet nr 81-82, 1993, sid. 83-90

64. Legender som aldrig dör? Om Ordets makt över bilder som inte finns, Filmhäftet nr 83-84, 1993, sid. 141-52 

65. Barnen transformerar Transformers!, Förskoletidningen nr 2, 1993, sid. 18-22

66. Fernsehen als Spielen, ingår i antologin Von, für und mit Kids. Kinderkultur in europäischer Perspektive, Red: Heinz Hengst, München: KoPädVerlag 1993, sid. 35-52

67. Jag vill vara Michelangelo eller Donatello. Om mediernas och barnens våldslekar, ingår i antologin Våld från alla håll, Red: Cecilia von Feilitzen et al, Stockholm/Stehag: Symposion 1993, sid. 69-94

68. Vad vet "vi" egentligen om "dom" som tittar, lyssnar och läser? Om relationen mellan medierna och publiken, ingår i antologin Ungdomsforskning — kritik, reflektioner och framtida möjligheter, Red: Thomas Östlund & Göran Bolin, Stockholm 1994, sid. 165-90

69. Daghemsbarn leker Tarzanfilm, Filmhäftet nr 86, 1994, sid. 52-54

70. Bilder eller kaos? Snarare: Berättelser eller förvirring!, ingår i antologin Utdanning uten ord?, Red: Yvonne Fritze, Lillehammer 1995, sid 3.3-44

71. Om forskarens makt att våldföra sig på materialet, Makt & Media nr 1/1995, sid. 76-78

72. TV-tittande som dialog. På väg mot en symbolisk-interaktionistisk TV-teori, Uppsala: Filmförlaget 1996 (528 sidor)

73. The century of the child. Part II, i antologin Childhood Education. International perspectives, Red: Eeva Hujala, Uleåborg 1996, sid. 7-17

74. Är nyhetsvåld "farligare" än fiktionsvåld? Funderingar kring TVs realvåld och forskningsdiskurser, Filmhäftet nr 95 (nr 3/1996), sid. 29-38

75. De som är utanför vill in, de innanför vill ut, Filmhäftet nr 95 (nr 3/1996), s. 49-53

76. Ringaren i Notre Dame ­– humor och medmänsklighet, Zoom nr 4/1996, sid. 4-6

77. På grund av Power Rangers? Hur kan ett barn döda ett annat barn?, Filmhäftet nr 97-98, 1997, sid. 9-18 

78. Myternas kraft är alltid med oss!, Zoom nr 2/1997, sid. 10-11

79. Minskat läsande och ökat tittande?, Zoom nr 2/1997, si.d 18

80. "Värst före"-märk filmvåldet!, Makt & Media nr 2/1997, sid. 7-11

81.  TV är bra för barn!, Stockholm: Ekerlids Förlag 1997 (176 sidor)

82. Herkules, Zoom nr 4/1997, sid. 22

83. Moralbilder. Om medieetik, våld och debattporr, Uppsala: Filmförlaget 1998 (282 sidor)

84. Att veta sin plats eller ta en plats i täten?, Zoom  nr 4/1998, sid. 27-28

85. Tre doktorsavhandlingar, Filmhäftet nr 104, 1998, sid 68-70

86. Varför är Disney så populär? De tecknade långfilmerna ur ett barnperspektiv, Uppsala: Filmförlaget 1999 (228 sidor)

87. Barnreklamförbud – för vems skull?, Förskoletidningen nr 2/2000, sid. 4-11

88. Varför är Disney så populär? Man föds inte till barn – man blir det, Nordicom Informa­tion, nr 1/2000, sid. 59-68 

89. Mediernas och barnens lekar. Från lek med kroppen till föreställningar inne i huvudet?, i antologin Plads til leg, Red: Fleming Mouritsen & Torben Kure Marker, Odense 2000, sid. 57-65

90. Vad ÄR mediepedagogik?, Uppsala: Filmförlaget 2000 (76 sidor)

91. Varför är Disney så populär? (utökad utgåva av nr 86), Uppsala: Filmförlaget 2001 Also translated into English as WHY IS DISNEY SO POPULAR? The animated feature films from a childist perspective (online publication 2002) (228 sidor)

92. Förordet till Vivian Gussin Paley: Flickan med den bruna kritan, Uppsala: Filmförlaget 2002, sid. 1-6

93. Skolpåverkan på media?, ingår i antologin Median sylissä, Red: Sara Sintonen, Helsingfors: Like 2002, sid. 119-134

94. TV-reklamen – vår tids myter. Men könsrollskonserverande och konsumtionsfrämjande för barn?, Uppsala: Filmförlaget 2003 (314 sidor)

95. Vad är mediepedagogik? Skolpåverkan på media!, Uppsala: Filmförlaget 2003(en betydligt längre utgåva av nr 90) (156 sidor)

96. Provokatören Barbie, LOCUS nr 1/2004, sid.32-43

97. VEM ska egentlig beskyttes gjennem barnereklamforbud?, Z–norsk filmtidsskrift, 2004 

98. Animerade Disney-filmer – för barn eller vuxna?, Sociologisk forskning nr 4/2005, s.13-20

99. ”Nya medier” – men samma gamla barnkultur? Om det tredje könets lek, lärande och motstånd via TV, video och datorspel, Uppsala: Filmförlaget 2006 (370 sidor)

100. Inte bara skuggspel på den tjocka buktiga glasskivan. Prestigemötena runt VM-fotbollen 1958 i bildlådan, i antologin Mediala hierarkier, red. Per Vesterlund, Gävle 2007, s.49-104

101. Jonas Danielssons Skräckskönt (avhandlingsanmälan), RIG. Kulturhistorisk tidskrift nr 1/2007, sid. 41-46

102. ”Nyttan av nöjet – om blöjbarns-tv som embryonal barnkultur”, i antologin Barn(s)kultur – nytta eller nöje? Om barn, estetik och pedagogik, red. Anne Banér, Stockholm: Centrum för barnkulturforskning 2008, sid. 110-151

103. ”1970-talets Barnjournalen och dagens Lilla Aktuellt – public journalism respektive infotain­ment”, i antologin Svensk television – en medie­historia, red: Anna Edin & Per Vesterlund, Stockholm: Statens Ljud- och Bildarkiv 2008, sid. 190-222

104. Blöjbarnsteve. Om hur barn under 3 år uppfattar tv och leker med fjärrtroll, Uppsala: Filmförlaget 2008 (redaktörskap plus sex av kapitlen: se punkterna 105-110 nedan) 

105. ”Pedagogiska” babymedier, ”underhållande” blöjbarns-tv – eller helst inget­dera?, sid.1-34 i antologin Blöjbarnsteve, red. M. Rönnberg, Uppsala: Filmförlaget 2008    

106. Hur det är tänkt och gjort, sid. 35-59 i antologin Blöjbarnsteve, red. M. Rönnberg, Uppsala: Filmförlaget 2008

107. Från Teletubbies till Små Einsteins: programanalyser ur ett barnestetiskt perspektiv, sid.60-72 i Blöjbarnsteve, red. M. Rönnberg, Uppsala: Filmförlaget 2008

108. Fyra blöjbarn ser på tv – en deskriptiv analys (tillsammans med Åsa Bergman, Ulrika Fägersten, Kajsa Paulsson, Karolina Westling), sid.73-146 i Blöjbarnsteve, red. M. Rönnberg, Uppsala: Filmförlaget 2008

109. Hur upplever barn i åldern 1,5-2,5 år tv?, sid.147-186 i antologin Blöjbarnsteve, red. M. Rönnberg, Uppsala: Filmförlaget 2008

110. Lek med vuxna medtittare och fjärrtroll som embryonal barnkultur, sid.228-264 i Blöjbarnsteve, red. M. Rönnberg, Uppsala: Filmförlaget 2008

111. Medieleg – Et forsøg på begrebsudredning, Tidsskrift for Børne- og Ungdomskultur, nr. 53, mars 2009, sid.49-62

112. Re-ludiering, Tidsskrift for Børne- og Ungdomskultur, nr. 53, mars 2009, sid.119-125

114. 1970-talets Barnjournalen och dagens Lilla Aktuellt – public journalism respektive infotain­ment, artikel i antologin Svensk television – en medie­historia (red: Anna Edin & Per Vesterlund), Stockholm: Statens Ljud- och Bildarkiv 2008, sid. 190-222

115. Från Barnjournalen via Lilla Aktuellt till Häxan Surtants Rapport? – Om barn, tv-nyheter, politik och medborgarskap, Filmförlaget 2010 (368 sidor)

116. Motsträviga synsätt. Om rörliga bilder som bjuder motstånd, Visby: Filmförlaget 2010 (redaktörskap tillsammans med Karolina Westling) (304 sidor)

117. Barnkvinnan – vems ideal? En självetnografisk essä om betydelsen av klass, genus och ålder vid filmreception, i antologin Motsträviga synsätt. Om rörliga bilder som bjuder motstånd, (red. M Rönnberg & K Westling), Visby: Filmförlaget 2010, sid. 63-86.

118. Les stéréotypes, c’est bon pour les enfants! Quelques malentendus à propos des enfants, des médias et du genre, Nordiques, Hiver 2009-2010, januari 2010, no.21, sid. 49-62 

119. Barn ärver tyvärr sällan andra barn... Om föräldragenerationers förslösade kulturarv – och barns reludiering!, i antologin Kulturarvingarna, typ! Vad ska barnen ärva och varför?, red: Anne Banér, Stockholm: Centrum för barnkulturforskning, 2011, sid. 169-196 

120. Vänstervridna? Pedagogiska? Av högre kvalitet? 70-talets barnteveprogram och barnfilmer kontra dagens, Visby: Filmförlaget 2012

121. Mediet är fortfarande budskapet – men är Internet verkligen ett medium? (2012), s.115-151 i antologin Spår och spridning. Perspektiv på Internet, red: Bengt Bengtsson & Eva Ekstrand, Gävle: Gävle University Press 2013

122. ”Lilla hjärtat är en mullvad” – ”Nä, pengvin”. En studie av kontroversen kring Stina Wirséns filmfigur, Visby: Filmförlaget 2013 (176 sidor)

123. Bra eller dåligt, det avgör givetvis barnen!, i antologin Mycket väl godkänd. Vad är kvalitet i barnkulturen?, Red: K Helander, Stockholm: CBK 2014, s.117-126

124. Barns rätt till sin röst. Om de yngstas politiska och kommunikativa rättigheter, Visby: Filmförlaget 2014 (192 s.)

125. Att träna och tävla är komiskt. Sport enligt svenska fiktionsfilmer 1930-2015, Visby: Filmförlaget 2015 (350 sidor)

126. Det var en gång. Historia för barn i svensk television under det långa 70-talet. Recension av Tommy Gustafssons bok med samma namn, Scandia. Tidskrift för historisk forskning, 81 (2015):2, s.125-127

127. Sport är komiskt enligt svensk film,  idrottsforskning.se, 28 april 2016

128. Vad säger barnen? – Bilderböcker och demokrati, s. 81-113 i antologin Unga läser. Läsning, normer och demokrati, Red: Å Hedemark & M Karlsson, Möklinta: Gidlunds (augusti 2017)

129. Children’s television, Encyclopaedia of Contemporary Nordic Culture, London: Hurst Publishers, 2012 (under utgivning 2017)

(Texterna nr 1, 2, 3, 4, 10, 12, 21, 26, 64 är skrivna tillsammans med Olle Sjögren.)

Feminism är inget enbart ”kvinnligt perspektiv” utan behövs för alla som ser patriarkala SHREK-filmer

När det ännu efter 50 år av diskussioner och aktiviteter visar sig vara nästan omöjligt för så många – mest män, men även yngre kvinnor – att begripa vad feminism egentligen innebär idag, är jag på vippen att ge upp. Åtminstone ”min” sorts feminism handlar inte om enbart kvinnors rättigheter. 

Visst är kvinnor som grupp i alla samhällen underordnade män som grupp, men en feminist är inte detsamma som en ”kvinnosakskvinna”. Feminism fokuserar inte kvinnor och defi-nitivt inte enskilda kvinnor, utan rör relationerna mellan könen.

Allra mest misströstar jag när jag läser bloggar tillhöriga unga ”manshatande” ”feminister” som t.ex. skriver att ”feminism = kvinnokamp. Inte människokamp. Inte manskamp”. Jag har länge för försökt intala mig att ”de vill nog bara provocera, är troligen bara ute efter uppmärksamhet och många följare”, men tror tyvärr inte längre det. Detta är inte någon acceptabel precisering av feminism, inte ens gammaldags kvinnokamp, utan närmast fråga om sexism från kvinnornas sida.

Så jag börjar luta åt att istället beteckna mig som ”anti-patriarkal”, eftersom etiketten ”feminist” får så många att tro att jämställdhetsivraren bara inskränker sig till kvinnors rättigheter, historia och kulturprodukter. Dagens feminism bör vara en anti-patriarkal rörelse, syftande till att underminera det system som både kvinnor och de flesta män lider under.

Istället välja beteckningen ”anti-patriarkal”?

Istället kunde jag alltså börja kalla mig anti-patriarkal, ty även män misstror ”patriarker”. Men existerar fortfarande verkligen något patriarkat?! Vad menas egentligen?

Patriarkat = ett hierarkiskt samhälle där (äldre) män dominerar maktpositionerna. Det har sina förlegade rötter i maktstrukturen inom en familj, där fadern sågs som husets herre, bestämmer över hustru och barn, men där även hustrun medverkar till denna maktordning och själv härskar över barnen. Ju mäktigare en position är, desto troligare är det att en man innehar denna. Män är ledarna i offentliga angelägenheter och även den yttersta auktoriteten hemmavid. Några matriarkat med kvinnor i ledande positioner existerar inte och har av allt att döma heller aldrig gjort det.

Helt enkelt en mansdominerad könsmaktsordning: ”det politiska ekonomiskt-socialt ojämlika maktförhållandet mellan könen” som många av bägge könen lider under. En maktstruktur baserad på grupper av (äldre) mäns överhöghet eller på ett ålderdomligt tänkande. En systematisk strukturell underordning av honor som grupp i de flesta samman-hang, men även en sådan ojämställd underordning av hannar som grupp i vissa andra kontexter. Ofta sådana i vilka de ”omanligaste” männen behandlas som om de vore kvinnor…

Det rör sig om ett system som vi alla föds in i och oavsett kön omedvetet deltar i. Därtill finns förstås även andra politiska orättfärdiga maktförhållanden, men ojämställdheten mellan könen är den första och primära, då i princip alla föds som antingen flickor eller pojkar. Patriarkatet mångfaldigar eller förstärker förstås andra förtrycksstrukturer. Slutmålet måste därför vara en jämlik och rättvis värld.

Dessa förhärskande förhållanden behöver med alla fredliga medel motarbetas, skrotas och erbjudas mer givande alternativ till. Feminismen är förstås den främsta rörelsen för att få ett slut på patriarkatet, men ordet skrämmer många som inte vet vad det politiska tankesystemet syftar på och till.

Men feminism handlar inte om enskilda individers dominans eller maktutövning. Därför ogillar jag uttrycket ”mannen som norm”, som förleder en att tro att det hela rör sig om individer. Ty som bell hooks (2009) framhållit: ”patriarkatet har inget kön.” Det vill säga: patriarkatet avser inte bara dominanspositioner ockuperade av manskönet som grupp, utan framför allt hur institutioner, organisationer och kulturberättelser fungerar förtryck-ande. Enskilda män har lika svårt som enskilda kvinnor att göra något åt detta. Många tillsammans kan dock – och två kön ger förstås dubbel styrka åt kampen.

I det närmaste överallt är makten fortfarande i manshänder. ”Typiska” män får också i medieberättelser ofta representera mansmakt. Detta märks inte minst i Shrek-filmerna, där män inte bara innehar huvudrollen – som en högst rimlig motvikt till alla prinsessor hos till exempel Disney – utan parodierna fortfarande kännetecknas av ett dualistiskt tänkande om könen som försöker cementera urgamla relationsformer och synsätt samtidigt som andra förlöjligas. 

Berättelsen om prins Shrek rimmar väl med patriarkala idéer…

Kvartetten filmer om prins Shrek lyfter inte bara fram en och samme man i fyra filmer, utan mannen som alltings medelpunkt. Ingen av Disneys prinsessfilmer handlar exklusivt om henne och ingen av dem har fått någon enda biouppföljare, än mindre någon del III och IV… Shrek behöver inte heller kämpa särskilt mycket utan bara får makt, vinner utan att egentligen behöva konkurrera och har automatiskt kontroll. Manlig dominans råder och bara män kan regera. Patriarkatet är inte heller här fråga om explicita försök av enskilda män att dominera kvinnor, utan det finns helt sonika successionsordningar och särskilda regler…

Män har heller aldrig behövt vara snygga eller välbyggda för att agera hjälte. De härskar ändå. Även om Shrek inte är macho, är han en alfa-hanne, ty ser ut som och beter sig som en ”riktig karl”. Patriarkal maskulinitet kräver att ”riktiga män” ska bevisa sin manlighet genom att, precis som i första Shrek-filmen, idealisera ensamhet och avsaknaden av band. Ensamhet och kärlek går inte ihop, visar visserligen filmsviten till sist. Kärlek, barn och ett spännande liv är däremot tydligen svårförenliga.

Män ger sig ut i världen på äventyr, kvinnor stannar hemma. Pojkar är ju pojkar… Film-serien utmynnar fortfarande i ett dualistiskt genustänkande, där könen har motsatta egen-skaper, intressen och roller och där männen leder, medan kvinnorna är stödjande och tar hand om barnen. Shrek är inte så omsorgssugen eller bra på att uttrycka sina känslor för Fiona, men det ska ju en man inte behöva vara… Filmerna ifrågasätter inte föreställningarna om en traditionell kärnfamilj. Shrek tycks vara homofob och filmerna är fulla av transfo-biska skämt. Patriarkatet drabbar både män och kvinnor.

För att än en gång citera bell hooks (2004, i min översättning):

”Visionär feminism är en klok och kärleksfull politik. Den har sina rötter i kärleken till den manliga och kvinnliga varelsen och vägrar att privilegiera någondera framför den andra. Den feministiska politikens själ är åtagandet att göra slut på patriarkal dominans över kvinnor och män, flickor och pojkar. 

Kärlek kan inte förekomma i ett förhållande baserat på dominans och tvång. Män kan inte älska sig själva i en patriarkal kultur, om hela deras självuppfattning är beroende av underkastelse under patriarkaliska regler. När män anammar feministiskt tänkande och dito praktik, som betonar värdet av ömsesidigt växande och självförverkligande, ökar deras emotionella välbefinnande. En äkta feministisk politik för oss alltid från träldom till frihet, från kärlekslöshet till kärlek.”

Jag ska nog ta mig ytterligare en funderare, ifall nu en etikett för den humanistiska kampen skulle efterfrågas…

Referenser

hooks, bell: The Will to Change: Men, Masculinity, and Love, New York: Atria Books 2004

hooks, bell: Teaching Critical Thinking: Practical Wisdom, London: Routledge 2009

Jan Guillou: Janne Josefsson har rätt, ty bokbränningen var inget ”påhitt” – och du har således fel!

Aftonbladet Kulturs Martin Aagård tackade idag nej till mitt invändning nedan mot Jan Guillous text från i förrgår (AB 6/8-17), med motiveringen att "debatten känns avslutad för denna gång" (mail 8/8-17). 

Varför hänvisar alla nuförtiden till känslor?! Hur som helst löd min i förmiddags skrivna replik till Jan Guillou så här:

Alfa-Jannarnas interna kamp åsido – åtminstone ”neger-prinsessa” borde behållas!

Också Jan Guillou (AB 6/8) har nu sent omsider reagerat på Pippi-gate. Mest väl för att sätta åt Janne Josefsson. Själv har jag i över 1,5 år hävdat att ordet ”neger” i Pippi-trilogin inte bara är ofarligt utan önskvärt och antirasistiskt. 

Är jag då en sverigedemokratisk aktivist? Nej, en barnkulturforskare som i 50 år röstat på Vänsterpartiet, förutom på Fi i EU-valet. Jag är också den ”privatperson” som JO-anmält Bibliotek Botkyrka. Den ideologiskt motiverade utrensningen strider mot två lagar och dessutom mot barns informationsfrihet, artikel 13 i Barnkonventionen. 

Guillou försöker briljera med kunskaper i ordets historia och att det runt 1968 hände saker: de nya svarta aktivisterna i USA ville kalla sig afroamerikaner. Jo, som jag utrett på min blogg sker en ständig ordexorcism.

Benämningen av dem med mörkare hud har skiftat och gradvis förskjutits från ”African” till ”black”, ”colored”, ”negro”, men under perioden 1930-1975 fördrog merparten svarta själva ”Negro”. Den sistnämnda beteckningen fick på 60-talet förvisso konkurrens av ”afro-amerikan”, som dock runt 1970 också det i radikala kretsar besegrades av ordet ”Black/ svart”, även om särskilt många äldre svarta under hela 70-talet ändå föredrog ”Negro”. 

I slutet av 80-talet blev ”afrikan-amerikan” istället det nya dominerande uttrycket, som idag ersatts av det rymligare ”POC: people of color”, vilket även inkluderar t.ex. asiater och hispanics. Nu är det till synes näraliggande ”colored people” tvärtom i USA (till skillnad från i Storbritannien) ansett som förolämpande, p.g.a. dess ursprung i vita kretsar och sammanhang. Hur POC ska översättas till svenska vet jag faktiskt inte. Det är väl ingen som ännu vågat sig på det. ”Färgstark person”?

Beteckningen ”Negro” levde dock länge kvar i de vitas administration och gjorde så på vissa blanketter ända fram till 2010 i den amerikanska motsvarigheten till Statistiska Central-byrån, Census Bureau, ansvarig för folkräkningen over there. På blanketten från 2010 fick man på frågan om ”ras” fylla i någon av rutorna ”white”, ”black/African American/Negro” eller ”American Indian/Alaska Native”. Vid nästa folkräkning, 2020, utlovas dock ordet ”Negro” vara borttaget. Men få i USA idag skulle hävda att ordet ”Negro” är direkt kränkande, utan där avser N-ordet en aningen längre variant av ordet.

Ska svenska böcker därmed kanske behöva skrivas om varje decennium? Även om benämningarna på svarta människor förändras, är fundamentet konstant: hudfärg har alltid varit och förblir ett kategoriseringskriterium. Inte ens dagens ”people of color” undkommer detta faktum, hur obetydlig ytan än är för att bedöma människor. Så vad leder egentligen dessa eufemismkedjor till för reella förbättringar, om ens några alls? Kan sådan ordexorcism rent av ha negativa konsekvenser?

Det är moderno-centrism, när idag ord och företeelser från en helt annan historisk kontext tolkas som om dagens människor ägde tolkningsföreträde här och nu. Varför skulle svenska språket rätta sig efter en viss grupp i USA? En ny form av kulturimperialism? Är jag nu en ”politiskt oanständig människa” för att jag framhåller att Pippi drömmer om att vara en jättefin ”negerprinsessa”? Hon vill inte bara bli lika svart som kurredutterna, hon vill bli ”lika svart som de andra negrerna”. Hon solidariserar sig med dem.

I sitt utanförskap är det förståeligt att Pippi drömmer om likhet. Men varför skulle det vara ”rasistiskt” att önska sig vara en ”negerprinsessa” hellre än skitsnackande ”fin vit dam” eller sjörövare? Pippi såsom mörkhyad prinsessa skulle väl snarast höja motsvarande reella barns status? 

Hela trilogin inklusive den tredje delen Pippi Långstrump i Söderhavet är anti-rasistisk. För att begripa det måste man förstås analysera berättelsen och reflektera – inte bara fokusera ett enda ord.