I våras fick ungdomsboksförfattarna Lisa Bjärbo och Johanna Lindbäck på svt.se/opinion göra PR för sin kommande podd om barn- och ungdomslitteratur, Bladen Brinner. I sed-vanlig ordning är denna riktad inte till barn, utan till en vuxen målgrupp. Författarna gjorde detta med motiveringar som att undersökningar visat att svenska elevers läsförståelse sjunkit drastiskt och att det därför är viktigt att satsa på (en viss sorts?) läsning för barn och unga. De använde till och med vuxenvärldens nyaste skrämselord: PISA-rapporten!
Ett botemedel troddes större mediebevakning av den litteratur som ges ut för unga vara, ty dagstidningarna recenserar begripligt nog numera endast en ynka liten del av de drygt 2 000 barn- och ungdomsböcker som årligen ges ut. Det saknas ett levande samtal i det offentliga rummet om barnens litteratur, menade de bägge författarna av debattinlägget. Och det har de båda givetvis helt rätt i. Frågan är emellertid om exakt vad, hur, för vem och mellan vilka detta samtal i så fall ska föras.
Tal om innehåll och form är ju det vanligaste greppet, men det sker numera på ett inkompe-tent sätt: ”Vad händer med att prata om innehåll på ett kvalificerat sätt och därmed öka både intresse, kunskap och läslust?” Jag tror att denna klumpigt formulerade undran avsåg att uttrycka påståendet att det idag saknas ett kvalificerat litteratursamtal om barnböcker, som skulle öka vuxnas (?) intresse och kunskaper, samt i förlängningen automatiskt (?) barns (?) läslust.
Duon tycks alltså, om min tolkning är korrekt, tro på en direktverkan från redan intresserade vuxnas lyssnande till kvalificerat prat, manifesterad i barns och ungdomars lässug. Fast viss vuxen kunskap kan ju tvärtom också motverka barns läslust… Exempelvis alltför djuplo-dande kunskaper om böcker som är obegripliga eller inte intresserar barnen. Barns belagda läsintressen är hittills (efter sex åhörda halvtimmesavsnitt) ett föga prioriterat område i podden Bladen brinner.
Problemformuleringen
Bjärbo och Lindbäck är i egenskap av författare förståeligt nog missbelåtna med vad som idag uppfattas som en överutgivning av barn- och ungdomslitteratur och därmed automatiskt minskande mediebevakning. Varje författares verk riskerar ju att drunkna i bokfloden, särskilt om böckerna ifråga ej blir omskrivna i (de allt färre) dagstidningarna. Bokbrist är således inte problemet…
”Krisen” handlar idag istället om att utgivningen nästan fördubblats de senaste 14 åren och enligt Svenska barnboksinstitutets senaste statistik gått från 1 182 titlar/år för barn & unga till 2 089 böcker föregående år. Skälen anges vara att produktionskostnaderna per bok i och med den nya tekniken gått ned och priserna även sjunkit tack vare lägre moms. Förlagen har också blivit fler, men de ”fina” förlagen hinner i och med konkurrensen lägga ned allt mindre tid på varje manus, varför mer ”skräp” anses slinka igenom…
Samtidigt har det totala antalet sålda böcker inte ökat, utan köpen sprids nu istället på fler titlar. Det blir färre storsäljare, vilkas författare förr inhöstade högre royalties. Man måste därför snabbt skriva nya (sämre?) böcker eller så få intäkter via podcasting. De bägge författarnas lösning är alltså podden, som dock företrädesvis torde nå de vuxna som redan är specialintresserade och som via crowdfunding bidragit till att finansiera deras arvoden. Det finns sedan tidigare ett par tusen kvinnor framför allt, som är storslukare av barnböcker:
”Vi tror det behövs intervjuer där barnboksförfattare får prata om innehållet i sina böcker. Där de får breda ut sig i samtal om hur de tänker kring den sorg, kärlek eller politik de skildrat. Om äventyren de älskar så mycket, om hur de ser på klass och mångfald, om allt det där som gör att man som läsare och lyssnare blir nyfiken på boken, och får lust att läsa den.”
Tillåt mig en stilla undran: varför i fridens namn skulle intervjuer med författarna öka barns läslust? Ifall det som vederbörande tänker kring den text som de skapat inte framgår av själva berättelsen, har de väl producerat en dålig bok? En utomstående, kritiskt läsande röst om verket borde väl vara att föredra? Vet den hovsamt intervjuade författaren verkligen bäst vad boken ”handlar om”? Skulle hen äga tolkningsföreträde?
Kanske är tanken att vuxna läsare gillar att ledas vid handen vid sin tolkning, för att sedan föra denna vidare till potentiella barnläsare? Men upptäcker barn samma berättelse? Ska de fås att göra det? Begriper de då i så fall den? Håller de även med om vuxentolkningen? Om detta får vi ingenting veta.
Lösningen?
Alla är förvisso överens om att barn behöver kunna läsa bra och därför borde läsa mer. Det är när frågan dyker upp om vad barnen då ska läsa, som meningsskiljaktigheter uppstår. Här finns två rätt jämbördiga läger som svarar ”god litteratur” respektive ”vilka böcker som helst som intresserar barnet”. Jag tillhör givetvis den sistnämnda kategorin.
Bjärbo & Lindbäck hör uppenbarligen hemma i den förstnämnda gruppen, eftersom de tycks irriterade över journalisters ständiga fråga ”Hur får man dagens unga att läsa fler böcker?”. De hävdar att ”problemet är hur det stora urvalet av böcker ska hitta fram till barnet” (a a). Fast rimligen borde väl något ur ett stort utbud lättare hitta fram än ur ett mindre?! De önskar sig nog i själva verket att intervjuaren istället frågade om ”bra” böcker, om kvalitet snarare än kvantitet. Deras svar på journalisternas slentrianfråga lyder alltså:
”Vi tror att en stor del av svaret ligger i att driva ett levande samtal om innehållet i barnens böcker. Att vuxna förebilder i svenska medier läser dem, pratar om dem, tipsar om dem, diskuterar dem, analyserar dem och tar dem på allvar. Precis som man gör med böcker för vuxna läsare. På samma engagerade, kvalificerade sätt” (a a).
Min uppfattning är att jämförelsen haltar. För vuxna läsare kan möjligen vuxna författare vara förebilder. B & L:s formulering om att ”vuxna förebilder” som de själva och deras gäster skulle kunna stimulera barns läsning är emellertid förbryllande, när de propagerade för, och nu gör, en podcasting som inte är riktad till barn… Vuxna, inklusive vuxna för-fattare, utgör ytterst sällan ”förebilderna” för barn, utan det gör snarare jämnåriga kamrater eller någon aningen äldre jämlike. Om jag har fel: varför vänder de sig istället inte direkt till barnen själva? Tros samtalet då behöva bli mindre ”kvalificerat”?
Onekligen är samtalet kring de böcker som barnen förväntas läsa för att öva upp sin läsförståelse satt på undantag idag. Men då inte främst samtalet i medierna, utan samtalen i klassrummet kring de böcker som eleverna faktiskt läst. Detta är något som till och med eleverna själva efterlyser. Att höra jämnåriga fundera kring samma text som man själv läst är så enormt mycket mer smittande. Hur lärare och eventuellt även bibliotekarier (som väl redan borde kunna) på ett intresseväckande sätt – eller som motpol – kan bidra till sådana diskussioner vore givetvis enormt välkommet. Men inget tyder åtminstone ännu på att B & L har några sådana mediepedagogiska avsikter med sin blogg. Det är synd.
De sex första avsnitten av Bladen brinner
Så hur har poddpratarna själva gjort? Förmodligen riktar de bägge författarna sig till lärare, kanske även bibliotekarier och bokbloggare, som med tanke på dessas gensvar vid crowd-fundingen utgör en betydande del av lyssnarskaran. Är målgruppen däremot främst föräldrar som ännu läser för sin barn, borde man väl framför allt fokusera böcker för dem under 10 år. Har man gjort det i de sex avsnitt som jag lyssnat till? Har man fyllt hålen avseende fakta-böckerna, kapitelböckerna för 6-9 åringar samt de för mellanåldrarna 9-12 år, som ju är den typ som ökat mest? Eller vänder man sig främst till de vuxna som vill lyssna till sina idoler, författarna?
Först ska dock sägas att samtalen mellan Bjärbo och Lindbäck onekligen känns levande och äkta, jämfört med de oftast ”döda”, uppenbarligen nedskrivna, låtsassamtal i radions kultur-program som numera blivit den gängse modellen. I Bladen brinner samspråkar onekligen två kunniga och engagerade författare med varandra på ett både smittande och underhållande sätt. Podden är helt klart överlägsen den pliktskyldiga barnbokskritik – som inte är någon kritik värd namnet, utan bara anmälningar av nya titlar – som annars förekommer i radio och dagspress. (Barnboksbloggar har ju inte ens recensioner, utan bara ”tips”.)
Några direkt utmanande eller kritiska frågor ställer B & L emellertid ej till de författare som de besöker. Det anses kanske oartigt. Fast många författare som påstår sig ”ta barnen på allvar” hävdar ju att det – åtminstone för barn – är bra med motstånd och hårt läsarbete. Detsamma borde väl gälla deras eget skrivande? Barnboksförfattare är dessutom inga barn, som man måste vara extra snäll mot.
Utmärkt podd, men tveksam effekt på barns läslust…
Hittills har podden tagit upp teman eller ämnen såsom sorg och andra känslor, fantasy och mer realistiska ungdomsböcker, bildtolkning (med vuxenglasögon) och serie(boks)högläs-ning, ungdomsböcker om tjejer med killkompisar fast utan romantik, föräldrar i litteraturen, kriminalromaner för unga, historiska berättelser, lättlästa böcker, transböcker. I varje avsnitt om dryga halvtimmen hinner oftast uppemot 20 titlar omnämnas.
Programmen som sänds varannan torsdag överglänser som sagt allt som sägs i ämnet i public service-radio, där de bägge författarna rätteligen borde höras. Det är en skam för ledande tidningar som Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet att de inte har en chans i konkurrensen med B & L. DN:s huvudrecensent upprepar mest samma gamla trötta tankar och recensent nummer 2 inbillar sig att uppdraget handlar om att uttrycka sig själv poetiskt. Hon tror att barnlitteratur främst är till för att skapa kommande vuxenläsare eller ännu hellre: konstnärer… SvD är visserligen aningen bättre på barnkultursidan, men tidningens ledning är hårfin. Så vad kan jag då ha att ”klaga på” i fallet med Bladen brinner?!
Till att börja med vill jag varna för risken för anklagelser om ”nepotism” avseende B & L:s egna medförfattare och förlag. Inte bara bloggare, utan även poddens bägge ungdomsboks-författare, kommer t.ex. med ”tips” om höstens (läs: enligt dem) bästa böcker. För att ej tas som enbart PR-verksamhet, bör man vara noga med att inte på ett oproportionerligt sätt lyfta fram det egna förlagets titlar, eller dem som sponsrat podden (förutom bloggarnas egna: Alfabeta, Berghs, Bonnier Carlsen, B Wahlströms och Opal).
Att många av de böcker som omnämns givits ut på Lisa Bjärbos ”eget” förlag Rabén & Sjögren kan motiveras med att just det ger ut överlägset flest barnbokstitlar (158 stycken föregående år, enligt SBI:s bokprovning). Att Lilla piratförlaget/Gilla som ger ut Johanna Lindbäcks böcker är överrepresenterat på poddens lista över ”Russinen i kakan, nålarna i höstacken, guldkornen i sanden” med hela sex tydligen enastående titlar, trots att förlaget numerärt ligger först på 16:e plats med sina 25 titlar, kan däremot sticka i ögonen.
Efterlyses: fokus satt på 6-12-åringar
Det är snart jul och då tillåts man ju ha önskelista. På min står beträffande Bladen brinner, om B & L nu verkligen tror att det går att främja barns läslust via vuxna lyssnare, att podden inte skulle fokusera så mycket på ytterpolerna i barnåldersspannet: inte på bilderböcker och ungdomsböcker/böcker för unga vuxna, även om dessa råkar vara poddpratarnas egna favoriter.
Läser för de yngsta gör ju faktiskt fortfarande en överväldigande majoritet föräldrar, inklu-sive den med en eufemism betecknade ”uteätande allmänheten”, som på McDonald’s fått böcker. Vad än Läsrörelsen av egoistiska skäl vill ge sken av, har högläsningen för de allra yngsta inte alls minskat de senaste tre decennierna, med tanke på att allt fler barn går i för-skolan där det nästan överallt dagligen högläses böcker.
Inte heller lär läsförmågan och lässuget höjas med hjälp av böckerna för dem över 15 år, som i podden tas upp eller rekommenderas. I den åldern antingen har man eller så får man aldrig läsförmåga och kompetens att hitta de böcker man suktar efter. Nej, fokus bör ligga på mellanåldrarna 6-8 och 9-12 år.
Det är förstås lätt för vuxna att automatiskt utgå ifrån sig själva och sitt eget perspektiv, men inte lär det direkt bidra till barns läslust att som B & L vara besatta av föräldrar i barnlittera-turen. Ty det kan jag i egenskap av barnkulturforskare bestämt hävda: det är inte barn.
Samtalet om den tydligen orättvist skildrade mamman i bilderboken En sån dag (Sanna Borell, 2016) må av vuxna upplevas som smart och engagerade (Sydsvenskan 27/11-16), men är nog inte det som föräldrar bör fokusera i samtalet med sin 3-5-åring, som varken i böcker eller vardagen suktar efter deprimerade eller urspårade mödrar. Sådana analyser i avsaknad av barnläsarens synvinkel inbjuder bara till vuxnas fortsatta självcentrering i samband med bokval. Barn bryr sig heller inte ett dugg om bilderböckers ”balans”…
Åldersrekommendationerna!
Bokens innehåll plus exakt rätt ålder på läsaren är ofta helt avgörande för läslusten. Därför är det viktigt att klargöra för vilken ålder boken ifråga passar. Då infinner sig förstås ett problem: hur vet man vilka böcker barn i dessa åldrar vill sluka? Eller ”behöver” och hellre ”bör” sluka? Förstår? Barns reception lyser med sin frånvaro.
Min upplevelse är att de åldersangivelser som ges för böckerna ofta är alltför låga, särskilt om man vill nå de mer läsovana eller ”lässvaga”. För det mesta går man tydligen okritiskt efter förlagens inte sällan märkliga rekommenderade ”läsålder”, som kan vara både för hög men för det mesta är alltför lågt satt och inte sällan enbart motiverade av försäljningsskäl.
Så hur vet Lisa Bjärbo och Johanna Lindbäck att böckerna verkligen är för de åldrar som de anger? Har de hört efter med några barn? Bygger de kanske på egna barn? På forskning? Är det förlagets åldersangivelse? Har man dragit sig till minnes den egna barndomens likartade bokupplevelser? Hoppas inte, därför att man då oftast minns väldigt fel. Så som förmodligen Barbro Lindgren gör, när hon i det första avsnittet ska rekommendera en bok.
Hon tillfrågas om hon som tonåring läste någon bok som hon kände igen sig i, men svarar nekande. Hon läste tydligen tidigt enbart faderns vuxenböcker och säger att hon som tonåring (så pass tidigt som 13 år, kanske) läste Svält av Knut Hamsun. Barbro Lindgren tillägger: ”Astrid Lindgren berättade, när vi pratade om böcker som hade betytt nå’t för oss, och då var den också i den åldern för henne.”
En av dem minns uppenbarligen fel. Ska man tro webbsidan skapad av Saltkråkan AB och Astrid Lindgrens Näs AB, flyttade den gravida Astrid Lindgren 1926 till Stockholm och det var där hon läste Hamsuns Svält. Hon var då minst 19 år:
”Astrid kände då ’en intensiv lycka över boken och samhörighet med den unge Hamsun och alla andra som gick och svalt i världens städer. Boken var både gripande och sanslöst rolig. Hur jag skrattade, där jag satt på parkbänken måste jag hålla upp boken för ansiktet för att inte någon som gick förbi skulle tro att jag var förryckt, ja, jag kved av skratt, när jag läste om J.A. Happolati, mannen som hade uppfunnit den elektriska psalmboken. Kanske hade Pippi Långstrump aldrig blivit en så enorm lögnerska om inte Hamsun hade suttit på en träbänk och stormljugit om den vidunderlige Happolati för en beskedlig halvblind gammal gubbe som kommer och slår sig ner bredvid honom.”
Så skräm inte bort några 13-åringar från Hamsuns Svält, tack!
Men varför inte fråga Barbro Lindgren vilken respons hon fått direkt från den åldersgrupp som hennes böcker påstås vara för? Eller be lyssnarna inkomma med vittnesbörd om vad barn i åldrarna 6-9 år har sagt exempelvis om Lorangas, Masarins och Dartanjangs värd, eller om böckerna om Sparvel? Eller berätta om Muminböckernas optimala ålder? Om andra av de böcker som podden tagit upp? Eller om böcker som blivit barnfavoriter, men som podden inte tagit upp? Helst ordagranna citat, snarare än enbart förälderns/pedagogens/lära-rens/bibliotekariens egen tolkning av barnens kommentarer.
Annars betraktar jag det som svepskäl eller falsk marknadsföring av podden att med barns sjunkande läsförståelse som murbräcka låtsas värna om barnen och skrämmas med ”PISA kommer!”, men främst ha andra skäl…
En av poddens sponsorer sägs Mediegymnasiet i Nacka vara. Kunde dess studenter inte bidra med smärre receptionsstudier av faktiska barns läsning, till dess de akademiska forskarna äntligen tar vid?
Uppmuntra kritik mot sig!
Dessutom borde man, om man nu verkligen vill få till stånd ett offentligt samtal om böcker för unga människor, uppmuntra invändningar mot sig själva, kritiska kommentarer, rättelser. Tystnad råder, både i poddens kommentarsfält och på dess Facebooksida, ifall vi bortser från hurrarop och allmänt slentrianberöm, som ju allting som har med barnböcker att göra inhös-tar i övermått. Den enda gång som man ifrågasatts var påståendena i avsnitt 3, om att berät-telsen är orealistisk i Sara Ohlssons Ingen normal står i regnet och sjunger (2016). Det harmonibehov som förekommer i av kvinnor dominerade sammanhang som detta (liksom i förskolan t.ex.) främjar inte någon positiv utveckling.
Varför inte som slogan ha ”Jag ifrågasätter, alltså finns jag till” eller ”Vi sätter under debatt, alltså bidrar vi till en förändring till (vad vi anser är) det bättre”? Det vill säga: bli ett ställe för sann barn- och ungdomsbokskritik, diskussion och varför inte debatt. Inte heller i övriga medier har programmet stimulerat någon diskussion. Innan och i samband med starten förekom i sedvanlig ordning uppmuntrande ord i landets dagstidningar om att podden har premiär och behövs, men åtminstone jag har inte upptäckt några ”recensioner” av annat än pratarnas ”njutbara röster” i det allra första avsnittet. Det räcker tydligen också för de flera tusen lyssnarna att bara lyssna för att tro sig vara delaktiga och läsfrämjande.
Men varken konkurrerande medier eller trogna lyssnare bidrar ju då till något vidgat sam-tal… Vad hemskt skulle kunna hända om Bladen brinner någon gång sade sig vara av annan åsikt än de i Kulturradion och vice versa?
