Barnboksförfattare och barnlitteraturforskare är rädda: hur överleva TRUMPismen och bemöta Herr Gropenführer

Hundratals amerikanska barnboksförfattare och barnlitteraturforskare deltog före valet i en litterär aktion mot presidentkandidaten Donald Trump. Många av dem är idag fortfarande i chock. 

En av dem, professor Philip Nel som undervisar i barnlitteratur vid Kansas State University, har dock försökt samla sig och blicka framåt. Nel har skrivit flera böcker (exempelvis om Harry Potter och Dr. Seuss och kommer snart med en till: Was the Cat in the Hat Black?: The Hidden Racism of Children's Literature, and the Need for Diverse Books   (Oxford UP, 2017). På sin intressanta blogg ställer han (12/11-16) frågan ”Vad kan vi göra nu?”. Det räcker inte med att bära säkerhetsnål som solidarisk gest:

”Om du någonsin undrat ’Varför protesterade och stoppade inte folk Hitlers väg till mak-ten?’, har du nu möjlighet att själv besvara den frågan. Vad tänker du göra? Den nyvalde presidenten Trump bedrev en öppet intolerant kampanj, kallade mexikaner brottslingar, hävdade att muslimer är terrorister, argumenterade för rasistisk profilering och har skrutit om att ha begått sexuella övergrepp.”

http://www.philnel.com

Hösten 2016 är visserligen en förvirrande tid, när Trump – efter att han skrutit om hur han antastar kvinnor – förnekar att han antastade de kvinnor som säger att Trump gjorde just det. Han säger ena dagen A och tar nästa dag tillbaka det, likt ett litet barn ”Jag sa aldrig så…”. Vad tänker han förneka härnäst? Troligen inte sig själv…

Herr Gropenführer

Trump formar nu sin administration för att sätta planerna i verket. Efter valet har hatbrotten ökat och det är troligt att de fortsätter öka under Trumps presidentskap, menar Nel och frågar alltså: Vad tänker du göra?

Philip Nel framhåller att en vit man som han själv inte precis har störst anledning till oro, men ändå är han orolig. Ändå är han rädd. Vita måste dock våga stå upp för alla mindre privilegierade, betonar han. Säga ifrån om de ser någon bli utsatt, hånad eller trakasserad. Men: 

”But be aware of what you’re signing up for. Given bigots’ propensity for violence and the widespread availability of firearms, opposing the coming tyranny is likely to place us in harm’s way. We may be shot. We may be jailed. We may be harassed. The NSA, the FBI, and the CIA will soon be working for Donald Trump.  I understand why people may hope that Herr Gropenführer’s openly racist and sexist campaign rhetoric was merely bluster and that he will govern differently than he campaigned.  But autocrats — and he campaigned as an autocrat — tend to follow through on their threats.  It would be naïve to hope that President Trump will adopt values that differ markedly from Candidate Trump.

But we must not stand by while fascists threaten our fellow citizens. Silence is compli-city. We must not be silent. We must stand and fight.”

"Vi får inte normalisera autokraten Trump!"

En autokrat (grekiska för själv + välde) har även fulare namn, men innebär i detta fall föreställningen att bara jag kan sköta detta: “I alone can fix it”. ”JAG ska ge er jobb!” (inget sägs om att ”jag” ska ta ifrån andra jobb…).

Detta är inget vanligt maktskifte där den vinnande kandidaten ordnat intar ämbetet, fram-håller Nel. Trump är öppet föraktfull mot demokratiska och sociala normer. Presidentkandi-daten talade föraktfullt om det etablissemang som han nu ska bli en del av, om valsystemet, yttrandefriheten och medierna. Risken finns att Trumps förakt och avsaknad av aktning för alla utom sig själv, hans sexism, trångsynthet och lögnaktighet även kommer att sippra ned i de demokratiska institutionerna. Så:

Stay outraged. Do not adopt polite euphemisms that disguise oppression. Language risks normalizing tyranny. I saw a CNN headline yesterday on potential Trump Chief of Staff, an anti-Semite and spouse-abuser: “The Alt-Right Man for the Job?” The “Alt-Right” is White supremacists’ term for themselves. It’s not a joke. Whomever wrote that headline is collu-ding with the fascists. 

Do not adopt the language of your oppressors.  Monitor your own language, listen skepti-cally to others — especially to the media’s.

Autokrati

Though I have not lived under autocracy before, I am becoming more aware of how even implied threats curtail freedom of expression. Though this criticism may later place me at risk, I think it’s better to speak up than to stay silent.

I would, though, advise you to study Masha Gessen’s “Autocracy: Rules for Survival.”  Gessen is a Russian-American journalist who has opposed Putin. She knows what she’s talking about. Here are her main points:

▪ Rule #1: Believe the autocrat. He means what he says. Whenever you find yourself thinking, or hear others claiming, that he is exaggerating, that is our innate tendency to reach for a rationalization.

▪ Rule #2: Do not be taken in by small signs of normality.

▪ Rule #3: Institutions will not save you.

▪ Rule #4: Be outraged. If you follow Rule #1 and believe what the autocrat-elect is saying, you will not be surprised. But in the face of the impulse to normalize, it is essential to maintain one’s capacity for shock.

▪ Rule #5: Don’t make compromises.… In an autocracy, politics as the art of the possible is in fact utterly amoral. Those who argue for cooperation will make the case, much as President Obama did in his speech, that cooperation is essential for the future. They will be willfully ignoring the corrupting touch of autocracy, from which the future must be protected.

▪ Rule #6: Remember the future. Nothing lasts forever. Donald Trump certainly will not, and Trumpism, to the extent that it is centered on Trump’s persona, will not either. Failure to imagine the future may have lost the Democrats this election.”

Ja, du kan själv läsa mer ur Phil Nels text. Denne har där även en ny tankeväckande symbol specialdesignad för Donald Trump, påminnande om ett ... Ja, se själv!

Läs också gärna från gårdagens The Guardian (16/11-16):

Alison Flood: Hundreds of US children's authors sign pledge to tackle racism and xenophobia

”Declaration on website The Brown Bookshelf signed by more than 400 writers and illustrators in 48 hours, including Jacqueline Woodson and Daniel José Older”

”Hundreds of American children’s authors and illustrators have put their names to a declaration citing their commitment to using literature “to help eliminate the fear that takes root in the human heart amid lack of familiarity and understanding of others. 

Pointing to how ’deeply divided’ the US is, hundreds of authors say that last week’s election of Donald Trump as president ’is a clear indication of the bigotry that is entrenched in this nation’. Describing children’s literature as ’the most influential literary genre of all’, they say it is time to ’think of the children’ and produce books that eliminate ’the type of fear that feeds stereotypes, bitterness, racism and hatred; the type of fear that so often leads to tragic violence and senseless death.”

“As children’s book creators, we feel a special connection and responsibility to amplify the young voices that too often go unheard. When the headlines fade, the impact on children’s lives remains. They are left feeling confused, afraid, angry, hurt. We believe it is our duty to not just create, but also to empower children, affirm their lives and stand up for change,” they write.

The authors promise that “for our young readers, we will create stories that offer authentic and recognisable reflections of themselves, as well as relatable insight into experiences that on the surface appear markedly different” […] plant seeds of empathy, fairness and empowerment through words and pictures.”

Den som febrilt letar efter något positivt med valet av Donald Trump, kan alltid hoppas på att det leder till att alla goda krafter nu mobiliseras och att det offentliga samtalet hädanefter blir tydligare ideologiskt.

Referenser

Flood, Alison: Hundreds of US children's authors sign pledge to tackle racism and xenophobia, The Guardian, November 16, 2016

https://www.theguardian.com/books/2016/nov/16/hundreds-us-childrens-authors-sign-letter-brown-bookshelf-jacqueline-woodson-daniel-jose-older 

Gessen, Masha: Autocracy: Rules for Survival, New York Review of Books, November 10, 2016

http://www2.nybooks.com/daily/s3/nov/10/trump-election-autocracy-rules-for-survival.html 

Nel, Philip: Surviving Trumpism. Restoring Democracy, November 12, 2016

http://www.philnel.com 

Internationella barndagen 20/11: FN:s konvention om barnets rätt-igheter hinder för barns yttrandefrihet & politiska medborgarskap?

Internationella barndagen firas visserligen i Sverige redan 3 oktober varje år, men hos oss även den 20 november. I de flesta andra länder brukar den 20 november kallas för ”Barn-konventionens födelsedag”. I Finland är det idag Barnens rättigheters dag. Samtliga dessa beteckningar högtidlighåller alltså att konventionen antogs av FN:s generalförsamling just den 20 november 1989.

Den nu 27-åriga konventionen behöver dock inte bara firas, utan dess inverkan också utvärderas. Har barns möjligheter att göra sig hörda verkligen ökat? I min bok Barns rätt till sin röst. Om de yngstas politiska och kommunikativa rättigheter (2014) har jag studerat några av 70-talstelevisionens faktaprogram om och för barn samt dokumentärer om barn, det vill säga innan konventionen antogs, ställda mot jämförbara tv-program från åren 2009 och 2010. 

Bland annat Rainer Hartlebs dokumen­tär Från en barndoms­värld. Barn och vuxna om sitt liv i Jordbro 1973 (SVT1, 2/9-73), såväl som de bägge utvidgade delarna med sam­ma namn från år 1978, inspe­lade åren 1972-1978 (Från en barndomsvärld, visade i TV2 den 27/11-78 res­pek­­tive 4/12-78). I detta långtidsprojekt har Hartleb följt samma grupp människor allt-sedan deras skol­­start 1972, fram till dess att många av dem själva blivit föräldrar. 

Dessutom har jag undersökt bl.a. ett avsnitt av Studio S: Slagen, retad, ut­stött (1978), om en mobbad kille som i studion utan stötdämpare får konfrontera sin klass, samt en dokumente-rande serie Familjescener 3: Fem program om en svensk familj (1978) om svensk fattigdom modell 1978. I syfte att sedan ställa alla dessa 70-talsbilder mot några 30-35 år yngre fakta-program om barn (bl.a. ett debattprogram och en dokumenterande barnserie). Inte minst för att jämföra hur dessa tv-program togs emot av den samtida kritiken och publiken. Jag har dessutom intervjuat upphovsmänniskorna till 70-talsprogrammen och undersökt hur de medverkande som vuxna sett på sin medverkan då för länge sedan.

Starkare betoning av ”barnskydd” och ”barns integritet” idag

Bokens slutsats blir att barn på 70-talet kom betydligt mera till tals i media. Deras villkor skild­ra­­­­des åtminstone i ljud och bild såsom betydelsefulla i och för samhällsdebatten. Man drog sig 1972 i Barnjour­na­­­len inte för att fråga namngivna barn om deras syn på viktiga frågor som Viet­nam­kriget eller barnmisshandel. År 1978 kunde 14-åriga mobbare ställas till svars i Studio S, likaså kunde skolkande och utsatta barn till ”fattiglappar” visas i bild (och med för- och efternamn utan kamouflage) i OBS-klass – i avsnitt efter avsnitt av Familje­scener 3. Utan att detta blev föremål för upprörd debatt i medierna, vilket däremot skedde 2009 och 2010. Är det sistnämnda då tecken på framsteg?

Det kan förstås försvaras i termer av att skydda barnet, men respekterar då inte barnets egen vilja att få berätta. Barn betraktas idag i mediesammanhang på både gott och (mest) ont som betydligt mer sårbara än vad fallet var för 30-40 år sedan. Vad gäller barns tillträde till media som medverkande såväl som mottagande, tycks det mig som att ”skyd­det” ofta är fråga om en obefogad exkludering och kon­troll­. Oron för barns integ­ritet verkar ha intensi-fierats efter Barn­rättighets­kon­ven­tio­nens tillkomst, men handlar kanske inte alltid om ”barnets bästa” eller ens om barns integritet. 

Har dagens mediemedarbetare kanske själva som barn haft det ”alltför bra”?! Merparten av alla dem som på 70-talet inledde en livslång yrkesgärning inom media och barn­kulturen i barnens tjänst, men som numera gått i pension, hade själva upp­levt en svår barndom. Man visste således av egen erfarenhet att barn visserli­gen är ut­sat­­­ta och sårbara, men sam­­­tidigt också enormt starka. Till detta kom ett outsiderperspektiv och starkt enga­­ge­mang för barns medierättig­he­ter och vikten av att ta deras åsikter på allvar. Det fanns en tro på att man på så sätt kunde för­­­­­­bättra barns levnadsvillkor.

Vem behöver egentligen Branrättighetskonventionen?

Den vuxna tv-publiken tycktes dessutom ännu inte ha lärt sig att barn en­bart är sår­bara. Eller så insåg man då, i och med fokusen på utsatta vuxna i Tredje världen, på flyktingar i behov av skydd undan krig, kuppmakare och diktatorer, liksom utifrån debatterna om fattiga, hem-lösa och intagna på fängelser här hem­mavid, att även vuxna är sår­bara. 

Med andra ord: att det i realiteten är en relativt jämlik fördel­ning mellan barn och vuxna av både sår­barhet, beroende och styrka, även om des­sa tar sig olika uttryck i olika åldrar. Det var en insikt som troligen var till ömse­­sidigt gagn för bägge grupper. Det är dock inte säkert att vuxnas idag öka­de känslighet för egen del och talet om barns integritet alltid gynnar barnen.

Engage­rade män­ni­skor be­hö­ver för­­stås ingen Barnrättighets­kon­ven­tion. FN:s kon­vention om bar­nets rät­­­tig­­heter är främst till för alla andra, till exempel för chefer och myndighetsperso-ner, att helt en­kelt använda som punkter att pliktskyldigast pricka av.

Synen på barns självklara rättigheter var sprungna ur 60-och 70-ta­lets politiska konflikter och politiska rörelser, i vilka även barn ingick och studerades. Dessa rörelser påverkade också det tio år långa kom­­promissarbetet med att for­­­­mu­lera FN:s konvention om barnets RÄT­TIG­HE­TER. Men hur kommer det sig att man idag alltid tappar bort det led som jag just betonat med hjälp av versaler? FN:s deklaration om de män­s­k­­liga rättig­he­terna (1948) förkortas ju aldrig ”människodeklarationen”. Var­för hop­pas jämt rättig­hets­ledet över just beträffande FN-konventionen om ”bar­­net”? 

Barn kom mer till tals på 70-talet – d.v.s. före FN-konventionen

Det kan tyckas motsägelsefullt, men min slutsats lutar alltså åt att barns möjligheter att uttrycka sina åsikter och ”sprida infor­ma­­­­tion och tan­­kar av alla slag, i tal, skrift eller tryck, i konstnärlig form eller genom annat ut­trycksmedel som bar­net väl­jer” (artikel 13 i konven-tionen) paradoxalt nog fak­tiskt verkar ha mins­kat det senaste decenniet, jäm­fört med hur det var på 70- och 80-talet. Och det kanske delvis på grund av Barn­rättighet­s­­­konven­tionens ökade genomslag och trots medie­ex­plosio­nen i stort. 

Ty det som med en tveksam beteckning benämns ”skydds­aspek­ter” före­faller många gånger obefo­gat få ta överhanden. Eller så förmedlas käns­­lan av att barn­­s per­­spektiv redan är till­räck­­­ligt tillgodosedda, i och med dagens frekventa ordande om ”Barn­kon­ven­tio­nen”. De som av egen övertygelse värnat barns rättigheter har som sagt inte direkt varit i behov av någon FN-konvention för att göra detta. 

Barn kunde för 30-40 år sedan lättare säga sitt och ge sin bild. Det vill säga: innan Barnrät-tighets­kon­­ven­tio­nen antogs 1989 och in­nan allt fler yrkes­grup­per utan genuint intresse för de yngstas rättigheter gjordes medvetna om krav­­et på att ”beakta barn­perspektivet”, ”arbeta med barnkonventionen” och sedan ”åter­rapporte­ra”. Nånstans. Men inte till barnen i vart fall…

Barn hörs alltid ge­nom vuxnas röster, men talet om ”Barnkon­ven­tio­nen” såväl som om behovet av ”barns delta­gande” har blivit konventionellt. Med and­ra ord ”god sed”, snarare än resultatet av en solidarisk barnsyn, och föga djupgående. Det har till och med ibland kan­ske mer främjat vuxnas yrkeskar­riärer, än gynnat bar­nen. 

”Så pratar du med ditt barn om Trump…” Alternativt: be barnen om politiska råd!

Västvärlden över har tidningar och tv de senaste dagarna vänt sig till psykologer för hjälp till föräldrar som vill förklara Donald Trumps obegripliga valseger för sina barn. Valutgången jämställs då indirekt med naturkatastrofer som tsunamin i Thailand 2004, jordbävningar eller med trafikolyckor, när det i själva verket rör sig om kolliderande synsätt och åsikter hos grupper av människor, som de vuxna dagligen lär/borde få möta. Valresultat är konsekven-sen av människors förhoppningsvis medvetna handlingar och tankar, inga rörelser i jord-skorpan.

Så hur ska psykologer, journalister, politiska kommentatorer och föräldrar för barn kunna förklara något som de själva inte begriper? Ändå kommer de med råd och generella, i grunden inte sällan lögnaktiga, förslag. De skärrade eller arga vuxna ska tydligen låtsas vara trygga och förstående… Och försvara ”demokratin” i största allmänhet. Ty hur lyder råden?

I Sverige har exempelvis Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Expressen, SVT:s Go’kväll alla rotat fram någon psykolog eller kurator som får säga självklarheter som ”lyssna på barnens frågor”, ”vänta in barnen”, ”ta först reda på om det överhuvudtaget finns någon oro hos barnet”, ”barnet måste få berätta om sin oro”, ”överdriv inte”, ”ljug inte”, ”framställ det inte som världens katastrof”, ”skräm inte upp barnen”. 

Råden varierar förvisso beroende på barnets ålder, men åtminstone läskunniga lågstadiebarn medges redan veta en hel del eller höra uttalanden från kamrater: ”Då är det bra att få diskutera med en vuxen och få nyheterna förklarade. Som förälder får man förklara politiken efter vad man själv tycker och tror” (DN 9/11). Jaha, får man det! ”Många i USA, i Sverige och i andra länder kanske känner det som om att valet av Trump verkligen är en katastrof. Men håll inne med de känslorna” (DN 9/11). Jasså! Var rådet inte alldeles nyss att man skulle säga vad man tycker?

Man ”kan säga ’jag förstår din oro, jag känner också oro’ och lugna med att vi faktiskt inte vet vad som kommer att hända nu. Det är bra att vara uppriktig, men att inte överföra sin frustration på dem. Har du mycket egna tankar så ta dem hellre i andra sammanhang, för inte över dem på barnen” (SvD 9/11).

Ska man alltså inte hålla inne med sina känslor? Nja, man ska signalera lugn trots att man inte är lugn, och säkerhet fastän man inser att man faktiskt inte vet vad som kommer att hända.

”Det blir inte världskrig NU” – utan när då? 

På intervjuarens fråga ”I sociala medier är många barn oroliga för att det ska bli krig i världen. Hur ska man bemöta det?”, blir svaret:

”Barn är mycket här och nu, och du kan förklara att oavsett vad som händer så kommer det inte bli världskrig nu. Men det är bra att vara uppriktig, att säga att man inte har alla svar. Det är ingen som riktigt vet hur det blir, och det är bra att vara ärlig med” (SvD 9/11).

Hur ska det nu vara: vet man att det inte blir krig inom den närmaste tiden – eller är det så att ingen riktigt vet hur det blir?

På frågan varför Donald Trump blivit vald – när han säger saker som barn lärt sig att man inte ska säga – är det tydligen svårt att ge ett bra svar. Expertens förslag är:

”Det man kan göra är att förklara att man själv också har svårt att förstå. Sedan kan man förklara hur det demokratiska systemet fungerar och att de som röstat på honom kanske inte håller med i alla åsikter, men i en del” (SvD 9/11).

Ett vanligt tips är också att ”fokusera på att förklara vad demokrati innebär – och att demo-krati oavsett resultat alltid är bättre än alternativet” (Expressen Hälsa 9/11). Men på vilket sätt skulle det mildra barnets oro?

Barnnyhetsprogrammet Lilla Aktuellt

Genomgående i psykologrådgivningen riktad till vuxna har inte bara varit att den undvikit att föreslå ideologiska förklaringar, utan även påståendet att små barn inte skulle kunna förstå Trump. Det förhåller sig ju snarare tvärtom: för barn är en ledare som Donald Trump inte ett dugg svår att förstå, utan denna sort är redan välkänd för dem. De har mött typen åtskilliga gånger i mängder av animerade serier: en mäktig, halvgalen, superond skurk. Trump motsvarar på pricken ett förskolebarns idé om hur en vuxen Världsbestämmare beter sig. Denne är alltid arg och högljudd, skriker ut order av typen gör si eller så, annars: ”You’re FIRED!”

Yngre barn betraktar av förståeliga skäl världen i hierarkiska termer: alla bossar är onda, alla rika är skurkar utan mänskliga hänsyn och tänker bara på sin egen vinning, alla mäktiga ser ut som familjen Trump. I takt med att barnen blir äldre, är det föräldrarnas – och varför inte också skolans uppgift – att nyansera bilden av ledare och makt.

Även tv-nyheterna specifikt för barn, Lilla Aktuellt, tog på onsdagskvällen den 9 november (det vill säga efter att alla stockholmstidningar redan haft sin psykolog som satt tonen) upp barns rädslor. Webbredaktören Kristoffer ”Krille” Fransson berättar att vissa barn har hört av sig och varit oroliga för vad som kommer att hända. Ett antal inlägg från barn kommen-teras, som ”Jag tycker att det är nervöst att veta att om Trump vinner skulle det kunna bli lite vingligt i USA”. En annan: ”Donald pratar illa om klimatet och kvinnor. Han är inte redo för jobbet än.” En tredje: ”Han kommer att förstöra våra liv.” 

Programledaren Aida Pourshahidi tillägger att ”andra barn är oroliga för att det ska bli krig, men så är det inte!”. Krille: ”Nej!” Detta backas sedan upp av statsminister Stefan Löfven: ”Barn ska inte behöva vara rädda för att det nu blir krig. Det är det ingen som ser framför sig. Nu har Donald Trump uttryckt att han vill ha ett samarbete mellan olika länder. Sverige ska göra allt för att vi ska få till ett bra samtal med Donald Trump och hans administration. Så barn ska inte behöva känna oro och rädsla, nej.”

Kristoffer Fransson: ”Det är jätteskönt att höra statsministern säga det här! Och man ska faktiskt komma ihåg att Trump inte sagt att han vill eller ska starta krig. Och han är inte allsmäktig, han kommer inte att bestämma allting själv, utan han jobbar tillsammans med andra politiker och experter och tillsammans hjälps de åt att styra landet.” Webbredaktören säger dock uttryckligen att Trump betett sig som en mobbare och ”sagt ganska extrema saker, …rasistiska saker, sagt saker som är väldigt kränkande och förolämpande mot kvinnor och tjejer”.

Engelsktalande barn vid en svensk skola får sedan berätta hur de kände när de hörde nyheten på morgonen. En 11-årig tjej: ”Först trodde jag att det var en mardröm.” En 10-årig kille: ”Jag kände mig väldig deprimerad.” Reporten berättar att Trump ska sitta i fyra år och ”många är ganska oroliga för vad han ska göra under de fyra åren”. En 11-årig kille: ”Det är ganska länge och det är väldigt oroväckande.” Den 10-årige killen: ”Jag är väldigt orolig för att alla hans dumma planer kommer att bli sanna, men det kommer att ta väldigt länge …till att de ska bli sanna…”.

Amerikanska och brittiska förslag

I USA och Storbritannien är råden delvis andra. I USA riskerar ju många barn att verkligen personligen drabbas, ifall Trumps vallöften realiseras i politiska beslut. Då kan en förälder enligt psykologen Erica Reischers tre råd 1) framhålla att barnets vardagsliv inte kommer att förändras så hemskt mycket – såvida det nu ej tillhör hotade minoriteter. Vita barn kommer att gå i skolan som vanligt, leka med sina kamrater som vanligt (såvida dessa nu ej deporte-rats…).

Eller 2) diskutera med barnet hur man kan vara oense med någon på ett respektfullt sätt och inte tala nedsättande, avfärda eller kränka dem som är annorlunda. 3) Betona vikten av att försöka förstå andras annorlunda perspektiv.

Det vill säga förstå varför andra människor tänker eller tror på ett visst sätt, som ett första steg mot att överbrygga meningsskiljaktigheter och eventuellt nå en kompromiss. Att försöka förstå innebär dock inte att man måste hålla med den andres synsätt. Detta är viktigt att framhålla. Förstå och hålla med är två olika saker (Psychology Today 9/11).

En psykolog i today.com säger att föräldern inte ska tala om att emigrera till Kanada, om det nu bara är ett skämt. Är barnet oroligt för att en kamrat ska deporteras, är rekommendatio-nen att vara ärlig men optimistisk: säga att utvisning vore fel, samt påminna barnet om att det själv kan göra sin röst hörd och försvara andra. Ett annat förslag är att förklara, att ifall vi bara talar med människor som håller med oss, får vi en felaktig bild av vad som försiggår i vårt eget land.

Psykologi- och psykiatriprofessorn Robert Leahy vid American Institute for Cognitive Therapy i New York ger föräldrar detta argument, i den europeiska upplagan av Newsweek (10/11-16): 

”Säg att Trump likt en del politiker och performers säger och gör saker som vi inte tycker att folk bör göra. Det finns berömda filmstjärnor och sångare som hamnar på avvänjningsklinik eller kör bil berusade. Bara för att man är en kändis, innebär detta inte att det man gör är okey.”

Den brittiska sajten the-pool.com skriver att även barn som inte bor i USA – således även svenska barn! – har med det amerikanska valet av Trump att göra. Detta eftersom alla världens länder idag hänger ihop med varandra via pengar och politik, liksom det faktum att det bor massor med människor där. Därför är det en bra idé att intressera sig för vad som händer i dessa länder. Frågar barnen vad de kan göra, bör vuxna förklara att Trump inte varar för evigt. Även om fyra år kan tyckas som oerhört länge för ett barn, tar de och han slut. He WILL be FIRED! Föräldrarna kan också bekräfta att det som barnen misstänker är alldeles korrekt: vi vuxna är idioter.

The Telegraph (9/11) skriver att man kan betona att barnen till skillnad från Trump inte ska mobba, inte hata eller rädas andra baserat på deras kön, genus, sexuella orientering, nationa-litet, etnicitet, ras, religion eller ekonomiska bakgrund, utan istället tänka efter vad man har gemensamt med dem. Men även agera i enlighet med detta (The Telegraph 9/11). 

Denna sorts perspektivtagande lyser med sin frånvaro i svenska mediers råd. Likaså saknas betoningen av tolerans och värdet av att somliga människor är annorlunda och att deras annorlundahet är berikande. Kanske är detta en konsekvens av den svenska ”normkritikens” ogillande av tolerans?

Hvad siger man til børn om valget af Donald Trump?

Insiktsfullast och mest framåtsyftande i Norden verkar inte någon psykolog, utan snarare en statsvetare, vara. I föräldramagasinet Nordic Parenting skriver (9/11) Sofie Münster bland annat:

Berätta för barnen VARFÖR du inte håller med Trump

Det är självklart bra för barn att veta vad vi som vuxna anser, så våra uppfattningar är absolut inte något som ska döljas.

Men det bästa vi kan göra är att fokusera på VARFöR vi är oeniga.

Berätta för barnen varför du tycker att det är viktigt att kämpa för jämlikhet, varför du anser att det är fel att göra narr av andra, varför du menar att människor ska ha rätten att tro på vilken religion de vill och varför du tycker att homosexuella har rätt att gifta sig med varandra, osv. 

Och kom ihåg att inte tala nedsättande om alla de miljontals människor som röstat på Trump. De är inte ”galna” eller ”dumma”. De tänker annorlunda, och de har röstat för vad de tror på. Demokrati vilar på oenighet och debatt – men våra barn kommer inte att lära sig att stå för sin egna åsikter om de känner att vi fördömer andras. Lär dem istället vikten av att engagera sig, uttrycka sina åsikter och diskutera, hellre än att bara passivt se på från åskådarplats.

Valet av Trump är ett svidande nederlag för Hillary Clinton och för det demokratiska partiet, men det är inte något “nederlag för demokratin” – det är däremot ett klockrent belägg för hur allvarligt vi ska lära våra barn att ta det.

Barn behöver veta att allt kommer att ordna sig

Berätta också gärna för barnen att man inte behöver vara överens med allt som Trump säger, även om man har röstat på honom.

Många kan ha röstat på honom för att de känner sig frustrerade över den ekonomiska situationen i USA och inte känner att det kommer dem till godo, när det går bättre ekonomiskt i USA, och att de framför allt velat skaka om i vad de upplever är ett fastlåst politiskt system.

Det är också bra för barn att veta att oavsett hur mäktig position presidentskapet än är, så är amerikanska presidenter inte envåldshärskare. Det är många människor som påverkar besluten och det innebär att även om du är president, kan du inte bestämma allt själv.

I slutändan är det viktigaste budskapet för barnen nog att allt säkert kommer att ordna sig.

http://nordicparenting.dk/2016/11/09/siger-man-boern-valget-donald-trump/

Alternativet är att be barnen om hjälp – och om förlåtelse…

The onion.com (9/11) som publicerar nyhetssatir har förstås ännu ett alternativ:

        Children often understand more than we think, so start off by asking them if they have any idea what the fuck is happening.

Put their mind at ease by confirming that the results of this election aren’t the end of the world in any strictly literal sense.

Avoid touching on any topic that might be distressing to a young child, such as the electoral college.

Reassure them that no matter what, the adults in their life will always feel obligated to tell them everything’s going to be all right.

Explain that testosterone is a naturally occurring steroid hormone that makes a person more aggressive and reactive.

Remind them that one day when they’re older, they’ll understand all of this a lot better and will get to decide for themselves whether or not they should forgive us.

Acquaint your daughter with the word “motherfucker” to equip her for what lies ahead.

If they have additional questions, direct them to your Twitter feed.

http://www.theonion.com/infographic/how-talk-your-child-about-election-results-54671 

Vilken av dessa vägar du väljer är upp till dig, så länge du lyssnar på och tar barns oro på allvar.

Ny Dylantext och nytt amerikanskt ord

Nu har valresultatet i USA kommit och i dessa nobelpristider kunde en kanske sjunga 

I pity the poor voter
When his gladness comes to pass

Amerikaner, som ju alltid anses vara så optimistiska och se silverkonturerna på varje moln, har trots allt fått en nytt ord att ta i sin mun: "working class"... Please, use it well!

Aldrig någonsin lär ordet ha förekommit i medierna over there så ofta som denna morgon!

Polltergeist – opinionsspöket som existerar för att opinions- instituten och medierna ska kunna komma med en ”nyhet”

I skrivande stund vet jag inte hur USA-valet gick eller hur rätt opinionsundersökningar träffat. Men så här skrev min favoritbloggare Michael Rosen för en dryg vecka sedan:

Polltergeist – the imaginary being that tells pollsters what to say

Polltergeist - the imaginary being that appears in pollsters' minds about one week before an election who 'tells' the pollsters how the outcome of the election is changing every five seconds due to sudden last minute events like how the leader says 'Alright', or eats a bacon sandwich, or what is in some emails, or what the last poll said. 

The Polltergeist appears to the pollsters at night so that early in the morning the pollsters can appear on major news outlets with something they call 'News'. After the real election, the Polltergeist returns to its home in Bullshittia where it dies of laughing until it is resurrected by the news outlets in time for the next election.

Michael Rosen  31 October 31, 2016

http://michaelrosenblog.blogspot.se 

Barn röstar inte på Donald Trump, men minst 40 procent av vuxna gör. Varför? ”Social kognition” i mediebubblor föregår ”kognitiv dissonans”

De senaste veckorna har medierna sökt sig till vetenskapen för att begripa framför allt mysteriet ”Trumpanhängare”. I sedvanlig ordning har det fokuserats på individuella, psykologiska faktorer. Det har talats om ”kognitiv dissonans” som förklaring till hur ”folk” kan bortse från Donald Trumps hatiska och rent lögnaktiga uttalanden. 

Det forskarna syftar på är ett ”psykologiskt fenomen som gör att även om man hör saker som de flesta skulle tycka är negativt, så lyckas man sortera bort dem ur medvetandet därför att de inte stämmer med den förhandsbild som man har” (svt.nyheter 18/10-16). En under-avdelning till denna teori har det också referats till, ”selective exposure effect”, det vill säga att människor föredrar information som bekräftar de åsikter man redan har och ”selektivt utsätter sig för det som bekräftar ens befintliga åsikter/fördomar/insiktsfullhet”.

http://www.svt.se/nyheter/vetenskap/psykologiforskare-forklarar-trump-stodet  

Men det intressanta är väl vad som föregått dessa ”fördomar” eller ”överlägsna insikter”? Hur har dessa grundlagts? Och varför omfattas de bara av specifika likasinnade? Här kan socialpsykologi och sociologi nog ge mer, med deras fokus på grupper.

Föreställningarna bakom gruppkonflikter – inkl. barn-vuxna

Paret Roy & Judy Eidelson (2003) har identifierat fem föreställningar som kan ge upphov till gruppkonflikter, ifall de utnyttjas av skrupelfria ledare. Dessa fem kan kanske kasta ljus över Trumpanhängare, såväl som (tre-fyra av dem) över barn. Barn har dock som tur är inga jämnåriga ledare som behärskar Donald Trumps manipulativa retorik. Barn är dessutom mindre hatiska och mer beroende av en god relation till dem som härskar över dem (nr. 4 gäller således inte yngre barn i vart fall, medan nr. 1 oftare tycks gälla för tonåringar). Beroende på barnets ålder, är alltså den första och/eller fjärde inte alltid applicerar på barn. Dock nr. 2, 3 och 5…

Dessa fem ”föreställningsområden” förekommer både på individuell och gruppnivå och blir förstås farligare i det senare fallet. Paret Eidelson har i forskningslitteraturen identifierat:

Övertygelsen om den egna överlägsenheten: Trump hävdar att han och hans supporters är överlägsna motståndarna och att de som är emot honom är dumma.

Påståenden om orättvis behandling: Trump talar ständigt om orättvisor, men bara när det går honom emot. Således kan han och hans anhängare bara förlora ifall valet är riggat.

En känsla av sårbarhet: Trumps tal om fixade val är även ett utslag av rädslan för sårbar-het, men hela USA framställs som sårbart gentemot utländsk arbetsmarknad, illegala invan-drare, terrorister, handelsavtal m m. Detta kan leda till en föregripande aggressivitet för att ”garantera” den egna säkerheten.

Misstro gentemot den Andre: andra – medierna, ”etablissemanget”, ”Washington”, the government – har onda avsikter. Publiceras en nyhet i ett etablerat medium är det osant, eftersom de stora tidningarna och tv-kanalerna (utom Fox) konspirerar med demokraterna mot Trump.

En känsla av hjälplöshet: en världsbild dominerad av hjälplöshet och pessimism inskrän-ker enligt Roy och Judy Eidelson (a a:188) gruppens förmåga se egna svagheter. Den leder till att man förklarar dem med att andra hur som helst kommer att hindra en, ifall man anstränger sig. En känsla av kollektiv maktlöshet är demoraliserande. (”Valet är fixat om Clinton vinner” hör förstås också hit.) Det leder inte minst till en minskning av organiserad politisk mobilisering. För att delta i sociala rörelser, måste man se sig som förmögen att verkligen kunna göra något åt de orättvisor som man upplever. Vinner inte Trump, bekräftas således den egna sårbarheten gentemot en opålitlig elitgrupp. Själv behöver man då inte tänka över sin världsbild.

Flera av dessa idéer bygger givetvis på upplevelser och erfarenheter.

Social kognition, tankegemenskaper och mediebubblor

I sin bok Social Mindscapes (1997) framhåller Eviatar Zerubavel att människors tänkande inte enbart är individuellt eller universellt, utan socialt grundat. Grupper av människor, exempelvis samhällsforskare, familjemedlemmar, ekonomer tänker på sätt som är likartade inom sin respektive grupp. Tankekollektiv med gemensamma tankar och attityder uppstår i specifika kontexter: genom en viss uppväxt och fostran, genom utbildning, traditioner och språkbruk är uppfattningar inbäddade i en viss miljö. Vi tänker alltså i egenskap av tillhöriga en viss samhällsgrupp.

Att vårt tänkande är påverkat av de grupper som vi tillhör – tankegemenskaper – tar sig exempelvis uttryck i att vi tycker att det är särskilt givande att tala med andra som tänker ungefär som vi. Inte helt, det blir ju meningslöst, men till viss del. Här handlar det inte bara om att vi tagit del av samma information och funnit argumenten goda, utan tankegemenska-perna formar enligt Zerubavel troligen själva tänkandet. Selektiv perception och språkliga skillnader kan vara exempel på detta, men även vad vi uppmärksammar speciellt och kategoriserar i samhället, hur vi uppfattar tid och rum och vad vi lägger på minnet. 

Om hypotesen stämmer, skulle detta åtminstone delvis kunna förklara dagens enorma polarisering inte bara i amerikansk, utan även europeisk, politik. Det blir allt svårare att förstå ”de Andra”. Inte (bara) därför att våra politiska mål skiljer sig åt, eller att vi är oense om fakta, utan på grund av att våra hjärnor kommit att fungera på olikartade sätt. Det blir omöjligt att kommunicera, inte enbart p.g.a. fragmenteringen av medielandskapet och kognitiv dissonans.

Därutöver bidrar givetvis också det faktum att människor idag lever i mediebubblor, som bygger en mur runt den egna ideologin. Jag ser varje dag någon kvällstimme på CNN, men har ingen aning om vad som sägs på Fox News. Med Trumpanhängare är det förmodligen tvärtom. Jag är å andra sidan aldrig inne på osociala s.k. sociala medier, har aldrig gjort något Twitterinlägg, eller varit inne eller ute på liknande forum. Till skillnad från miljoner ideologiskt homofila ”Andra” i bägge de motsatta lägren. Det förklarar dem – och mig…

Vilka slutsatser kan då dras av detta vad barn anbelangar? Min käpphäst utgör givetvis en förutsättning men är bara ett första steg:

Barn ska ha samma demokratiska rättigheter som vuxna! Således inklusive rätten att rösta likvärdigt i samtliga val. Någon påminnande om Donald Trump skulle aldrig vinna ett sådant val.

Referenser

Eidelson, Roy & Eidelson, Judy: Dangerous Ideas. Five Beliefs That Propel Groups Toward Conflict, American Psychologist 58 (2003):3, s.182-192 

Zerubavel, Eviatar: Social Mindscapes. An Invitation to Cognitive Sociology, Cambridge, Mass.: Harvard University Press 1997