lördag 5 november 2016

Donald Trump skrämmer barn – men föräldrarna är oförmögna att förklara presidentkandidaten…


Jag har skrivit ett antal inlägg om Donald Trump och läsaren kan kanske ibland undra vad denne man egentligen har att göra på en barnkulturblogg. Själv ser jag svaret som självklart: dels kan de flesta barn inte undgå att höra Trump själv, eller om Trump, på tv och radio och då undra vad det egentligen är fråga om. Dels får det förmodligen reella och skrämmande konsekvenser för inte minst minoritetsbarn, ifall denne man verkligen kommer till makten.

Amerikanska medier har alltsedan våren tagit upp hur inte minst Latinobarn och muslimska barn (men även svarta) har blivit skräckslagna av att höra Trumps tal om en mur och om deportering. På sistone har  till och med barnpsykologer berättat om hur vissa av Trumps uttalanden fått föräldrar till barn i minoritetsfamiljer att söka deras hjälp (Boyd 23/8-16). Att 6-åringar, vid sidan av stressen vid skolstarten, ska behöva oroa sig över presidentvalet sägs aldrig tidigare ha hänt. Gråtande barn påstås säga ”I am really scared of Donald Trump”.

Barnen har snappat upp presidentkandidatens tal om att bygga en mur och göra sig av med mexikaner. En mur är, till skillnad från många andra politiska löften, begriplig även för förskolebarn. Likaså att kanske deras föräldrar eller mostrar eller farföräldrar ska kastas ut ur landet och att barnen ej ska få se dem mer. 


”Trumpeffekten”: valrelaterad rädsla – och hån – bland barn


Redan i våras kom en rapport från något som heter Teaching Tolerance under den parti-politiskt obundna civil rights-organisationen Southern Poverty Law Center i symboltunga Montgomery, Alabama (Costello 2016). Den hade via enkäter till lärare (gjord sista veckan i mars 2016) undersökt primärvalskampanjens inverkan både på eleverna och på lärarnas undervisning. Detta är visserligen ingen vetenskaplig rapport, då urvalet inte är slump-mässigt utan omfattar organisationens prenumeranter på deras e-mail samt besökare på webbsidan, men svaren från 2 000 lärare för elever från förskolan till klass 12 är ändå intressanta:

• More than two-thirds of the teachers reported that students — mainly immigrants, children of immigrants and Muslims — have expressed concerns or fears about what might happen to them or their families after the election.
• More than half have seen an increase in uncivil political discourse.
• More than one-third have observed an increase in anti-Muslim or anti-immigrant senti-ment.
• More than 40 percent are hesitant to teach about the election.

Ordet ”Trump” sägs nästan inte gå att nämna i klassrummet, utan att kaos uppstår. Elever gråter i skolbänkarna. Trump hade ju i sin primärvalskampanj talat om att deportera miljoner Latino-immigranter, bygga en mur mellan USA och Mexiko, kallat mexikanska immigranter för “våldtäktsmän” och drogförsäljare, lovat neka muslimer inresa i landet och till och med att döda islamiska terroristers familjer. 

Alla barn är emellertid inte rädda, utan använder ordet ”Trump” eller dennes uttalanden för att mobba eller håna vissa barn genom att ropa ”Trump, Trump, Trump!”, eller kalla kamra-ten för terrorist eller IS-bombare och ropa ”Build a wall!”. Ett förskolebarn sägs varje dag fråga om ”muren är klar än”, efter att klasskamrater sagt att latinobarnet kommer att kastas ut. ”Uncivil” betyder ungefär ”ohövligt språkbruk… I USA är man ännu mer allergisk mot ”fula ord” och invektiv än vi är i Sverige.

Namnet ”Trump” tycks i sig ha blivit ett fult ord. Av lärarnas 5 000 egna fria kommentarer nämnde bara en femtedel Donald Trump vid namn. Det rör sig om lärare som i åratal försökt lära ut tolerans och antirasism och nu inte ens vill ta upp presidentvalet i sin klass. Vanligt-vis har presidentval tagits upp ingående i amerikanska skolor, men så ej denna gång.

Många tidningar såsom Vanity Fair, The Atlantic och Huffington Post (för att inte tala om webbsajter) är fulla av enskilda exempel och anekdoter, som förstås inte kan anses ha vetenskapligt värde men ändå är talande. En svart 5-åring sägs ha frågat sin mamma ”Is Donald Trump a bad person? Because I heard that if he becomes president, all the black and brown people have to leave and we’re going to become slaves.” Pojken vill dessutom veta ”Vad är en slav?” och ”Vart ska vi ta vägen?”. 

Sonen hade hört detta från en jämnårig kamrat. Modern försöker övertyga pojken om att de inte ska flytta någonstans och att Trump inte kommer att bli president… Fram till denna tidpunkt hade hon försökt skona honom från att ta del av tv-nyheter, men att behöva skydda honom från andra 5-åringar hade hon aldrig tänkt på.

En journalist skriver oroad:

”It’s time to stop the spread of hate and make sure we never have to cover our children’s ears during a State of the Union address as many had to throughout this election. The future of our communities and our children depend on it” (Rowe-Finkbeiner, Huffington Post 20/10-16).


”Fula ord…” från en 6-åring – som president?!??


Mindre allvarligt än Trumps hate speech kan kanske hans övriga språkbruk sägas vara, men även det får konsekvenser, precis som andra mobbares gör. Många föräldrar och journalister oroar sig dock över att barn ska ta efter och likt Trump (som i den tredje tv-debatten) hela tiden avbryta och om motståndaren – eller fröken – säga ”such a nasty woman”. För att inte tala om att kunna ”grab women by the p-y”. Huffington Post (20/10-16) exemplifierar med en dock tydligen reflekterande 8-åring: “In the car the other day my eight-year-old son said, out of the blue, ‘Trump thinks women like him, but he calls them ’pigs.’’

Många tillfrågade barn är förvisso insiktsfulla och säger att de skulle bli avstängda från skolan om de talade som Donald Trump, eller som denne imiterade människor med funktionsnedsättning eller asiaters accent. Eller ljuga som Trump. Denne har enligt en journalist som räknar felaktigheter ”ljugit” eller åtminstone kommit med påståenden som motsägs av fakta i 34 fall, mot Hillary Clinton 4 inkorrekta (intervju på CNN i slutet av oktober-16 med en kanadensisk journalist och faktakollare).

The Atlantic (18/7-16) berättar om en tredjeklassare som startat Kids Against Trump. Denne Micah adopterades som baby från Guatemala och upplever att Trump attackerar honom och hans vänner. Micah finner det dessutom oroande att han själv och andra barn ju  förstår Trumps barnsliga sätt att tala och likaså presidentkandidatens hänvisningar till kunskaper om världen som ligger på en fjärdeklassares nivå: ”I can understand everything he’s saying. He’s talking on my level – I’m 9 years old. That’s not okay.”

Kanske är Donald Trump just ett litet barn… Enligt hans biografiförfattare Michael D’Antonio (2015), sa Trump i intervjun för boken att “When I look at myself in the first grade and I look at myself now, I’m basically the same”.

Ändå är denne nybörjare Trump svår att förklara för jämnåriga. En mamma skriver att hon kan förklara Hillary Clinton för sina barn – men inte göra Donald Trump begriplig… Se texten nedan!



Referenser


Berrigan, Frida: Explaining Donald Trump to My Children, The Nation 12/4-16

Boyd, Robert: Kids are afraid of Donald Trump, Utah child psychologist says, August 23, 2016

Costello, Maureen: Teaching the 2016 Election. The Trump Effect. The impact of the presidential campaign on our nation’s schools, Southern Poverty Law Center, Montgomery, Alabama, Spring 2016

Edwards, Jane: I Can Explain Hillary Clinton To My Kids — But Not Donald Trump, hösten 2016

D’Antonio, Michael: Donald Trump and the Pursuit of Success, New York: Thomas Dunne Books/St. Martin’s Press 2015

Rowe-Finkbeiner, Kristin: Know What’s Nasty? Trump’s Toxic Impact On Our Children, Huffington Post 20/10-16



Valextramaterial:


Jag återger nedan Jane Edwards text på webbsajten Scary Mommy. Hon beskriver sig där som en mor med en passion för utbildning, resor, trädgårdsskötsel, samt te och sägs bo i the Midwest med make och tre barn, två hundar och en guldfisk. 

Edwards skriver i inledningen att hon inte är partianknuten (non-partisan), men jag kan givetvis inte gå i god för att hon inte gör PR för demokraterna. Hennes namn är så pass vanligt att autenticiteten ej går att bekräfta. Dock har jag kollat det tiotal faktareferenser som hon har i sin text och dessa är i vart fall korrekta. Länkarna liksom artikeln kan läsas på


Edwards, Jane:

I Can Explain Hillary Clinton To My Kids – But Not Donald Trump


My husband and I are decidedly non-partisan Americans. We talk with our kids about the pros and cons of our two-party system, but we’re careful not to badmouth either party. I explain how I agree with Democrats sometimes and Republicans sometimes, and how we can see both sides on a lot of issues. We are as Independent as they come.

But this presidential election has become less about the political parties themselves and more about the two individuals leading them. It’s also occurring at a time when the “information superhighway” is gridlocked with media bias, sensationalist headlines, entertainment outlets masquerading as news, and flat-out propaganda. I find myself wading through heaps of word garbage to find facts, while people wave that same trash in the air and call it the truth. It’s maddening.

My children are witnessing all of this, of course. They ask why we only have two choices, and I explain how alternate parties have not developed the legislative base to make a third party presidential bid viable in our system.

They ask how Hillary Clinton and Donald Trump became our candidates, and why people support each one. I explain that some people vote along party lines, no matter what. I explain that information sources influence what people perceive to be true and that people tend to only believe sources that confirm their biases, regardless of facts. I point out the benefit of having no partisan loyalties in investigating the truth.

I explain how I try to find the most reliable, neutral, verifiable sources of information to research the candidates. To avoid spin, I automatically toss out clearly biased, sensationalist media outlets such as MSNBC, Huffington Post, Fox News, and Breitbart, and take slightly less biased outlets with healthy skepticism. I explain how as much as possible, I go directly to original sources, find the original video, and put partial quotes within context before reacting to them. I explain how I always crosscheck any claims with Politifact and Factcheck.org, because while removing all bias is almost impossible, these non-partisan sites are at least attempting to be neutral and fact-based.

In going through this process, I find that I am able to explain Hillary to my kids. I tell them she spent eight years in the White House as First Lady, eight years as a U.S. Senator, and four years as Secretary of State. She is a career politician, which doesn’t thrill me, but there’s no doubt she has the governmental experience to back up a presidential bid.

The kids ask why some people hate her so much. I explain how partisanship plays a big role, as well as patriarchal views of women in politics. I explain how I’ve researched the claims that she’s a liar, a criminal, crooked and corrupt, and found that in the face of verifiable fact, most of it is contrived, exaggerated, unfounded hogwash.

I explain what happened in Benghazi, and how seven lengthy and expensive investigations, mostly led by Hillary’s opponents, haven’t produced any proof of wrongdoing on her part. I explain how people claim she lied to the victim’s families about why the attack took place, even though there is no solid evidence to back up that claim. I explain how Hillary’s oft-cited quote, “What difference does it make?” is incomplete and taken out of context to make it look like she didn’t care about the attack. I explain how people claim she hasn’t taken any responsibility for the security conditions at the embassy despite her literally saying the words, “I take responsibility for what happened in Benghazi.”

My kids ask why there were seven investigations, and why they’ve gone on so long if they haven’t found any new evidence. I tell them that’s a good question.

I explain Hillary’s email server issue, and how those investigations have raised legitimate questions about her judgment. I also explain that there’s no evidence of an intentional security breach and that e-mail, in general, is almost impossible to keep secure. Since there’s no direct evidence that her private server was hacked but the State Department’s server most definitely was hacked, I tell them I’m not terribly concerned.

I explain that people accuse Hillary of taking money in exchange for political favors and using the Clinton Foundation as a means to do so. I explain how powerful people hobnob with one another in various ways and these kinds of accusations are totally to be expected in an election year.

I explain that conjecture is not proof, that a single, unnamed source reporting to a clearly biased outlet is not reliable information, and that repeatedly calling someone a corrupt criminal doesn’t make it true without irrefutable, verifiable evidence.

I tell them that Clinton Foundation gets an “A” rating from the philanthropy watchdog group Charity Watch. And despite claims that only 10-15% percent of the foundation’s money goes toward helping people, independent charity analyses have found that figure to be 80 to 89% — which is higher than the 75% industry standard.
I explain that Hillary is a typical politician, which means she sometimes stretches the truth, sometimes omits information, and sometimes words things in a way so as to avoid trapping herself into a position. Anyone who has been in politics for decades will contradict themselves on occasion. Any career politician is going to be subject to character attacks and smear campaigns.

I explain how you can’t rely on the axiom, “Where there’s smoke, there’s fire,” when it comes to politics. In our justice system, you are innocent until proven guilty. Hillary Clinton has had an insane number of accusations thrown at her, but nothing has stuck, except in the minds of people who already hate her. She is the subject of countless conspiracy theories, none of which hold water under serious scrutiny.

I ask my kids, what does that tell you? I leave the question open, but to me it’s clear that either Hillary Clinton is the smartest, most resourceful, most diabolical and unstoppable supervillain of all time, or she’s been subject to one of the longest and most intense smear campaigns in history.

I explain to my kids that even though I don’t believe Hillary is the evil overlord people make her out to be, I’m still not a huge fan of politicians. I think most are not 100% what they present themselves to be, and I have no doubt that there are some shady things that happen in Washington all the time. I understand the desire to move away from politics-as-usual. I really do.

But I cannot for the life of me explain choosing Donald Trump as the alternative.

I’ve seen enough of the business world to trust businessmen about as much as I trust politicians. Besides which, the government is not and cannot be run like a business. Can a racecar driver become a pilot without any experience flying a plane, simply because he knows how to make a vehicle move really fast? Hell no. Business and government require different skills and a different knowledge base. Trump has no experience at any level of government. None.

He claims that he’ll make up for that by hiring all the best people. Like the intern that tweeted the totally fabricated, racist statistics about black crime that originated from a white supremacist? (Unless that tweet came from Trump himself, which automatically disqualifies him for the presidency, in my book.) Like the first campaign manager he fired? Or the second campaign manager he just replaced due to questionable political ties to Russia? So far, I’m not terribly impressed with his ability to hire the best people.

I can’t explain how a man who was sued by the Department of Justice for discriminating against blacks, who issued a call for an all-out ban on Muslims entering the U.S., who claims that a federal judge can’t do his job because he is of Mexican heritage, who mocks a disabled reporter, and who repeatedly degrades women he doesn’t like, can possibly claim to represent the most diverse country in the world.

I can’t explain Trump’s petulant behavior at his speech after the DNC when he said, “They were really saying bad things about me. I was going to hit one guy in particular. A very little guy. I was gonna hit this guy so hard, his head would spin. He wouldn’t know what the hell happened.”

My daughter’s response was, “What the heck?! Why do people like him?” I had no answer.

I can’t explain to my kids how a pompous reality TV star who speaks like a fourth grader has gotten so close to becoming the leader of the free world. I can’t explain how a man who habitually tweets out schoolyard insults like “loser” and “dummy” could possibly handle the social and diplomatic responsibilities of the presidency. I can explain how demagoguery, fear-mongering, and xenophobic propaganda work, but I can’t explain to my kids why so many Americans are embracing it with open arms.

I can explain why people call Hillary a liar (even though she’s been shown to be the most honest candidate this election). But I can’t explain why those same people ignore the fact that Donald Trump lies more often and more severely than every other candidate this election cycle combined. I can explain why Trump complains about media spin, but I can’t explain why everyone isn’t appalled by the words that come straight out of his mouth, repeatedly, in context.

I can explain Hillary with research and facts and a basic understanding of government and politics. But Donald Trump? Sorry, kids. I’ve got nothing.



Not

Scary Mommy was started by Jill Smokler in early 2008 as an innocent online baby book to chronicle her stay-at-home days with her children. It transformed into a massive vibrant community of millions of parents, brought together by a common theme: Parenting doesn’t have to be perfect. In February of 2015, Scary Mommy was acquired by Vinit Bharara of the media company, Some Spider. Scary Mommy is now part of a digital content powerhouse called Some Spider, LLC (Founded by diapers.com co-founder Vinit Bharara.) 



fredag 4 november 2016

Har Donald Trump aldrig läst dikten på Frihetsgudinnan? Vinner på tisdag the Mother of Exiles eller the Father of Deportation?


Hillary Clinton skämtade ju på en välgörenhetsmiddag för några veckor sedan med hänsyftning på Donald Trumps vana att betygsätta kvinnors utseende. Frihetsgudinnans till exempel, som Trump förmodligen skulle ge en 4:a, möjligen en 5:a ifall De Landsflyktigas Moder skippade facklan och bytte frisyr.

Clinton tycktes uppenbarligen utgå från att Trump aldrig läst inskriptionen på statyns sockel. Hon hade förmodligen rätt. Annars hade det lätt gått att dikta en omvänd variant av den. Så som sker i Simpsons-avsnittet som jag tog upp (3/10-16), där Springfields polischef Wiggum läser upp hur man förberett deportationen av illegala immigranter. Eller så har Trump verkligen läst sonetten, men tolkar orden som där står lika ”insiktsfullt” som han tolkat sin favoritfilm En sensation/Citizen Kane (se blogginlägget 1/11-16).

Ingraverad på piedestalen vid Frihetsgudinnans fot finns nämligen den berömda sonetten The New Colossus av Emma Lazarus, om att välkomna immigranter. I den prisas the Mother of Exiles och inflödet till USA, med ord som 

"Give me your tired, your poor,
Your huddled masses yearning to breathe free,
The wretched refuse of your teeming shore.
Send these, the homeless, tempest-tost to me,
I lift my lamp beside the golden door!"

Men det var 1903, det… År 2016 kunde en sådan inskription förstås pryda både en koloss på Rhodos och kolossen på Liberty Island. Likaså en på Gotland.


Men hur blir det 2017?

onsdag 2 november 2016

Barns läslust påverkas bäst av andra barn och utan inblandning av vuxna – så är ej fallet i BOKSLUKARNA…

Som jag kritiserade för snart ett år sedan (23/11-15), i blogginlägget ”Barnens romanpris – eller snarare Barnradions?”, är det i offentligheten alltid vuxna som får stå för urvalet av barnböcker, även när man låtsas att det handlar om barnläsares egna preferenser eller tips. 

Söker jag på Internet med sökord typ ”BARN rekommenderar/tipsar om barnböcker” (inklusive översatt till engelska) kommer också där länge endast vuxnas rekommendationer, förslag, tips och listor upp. Och det i mängder. I sedvanlig ordning är barnlitteratur tydligen främst en vuxen angelägenhet… Vad värre är: dessa vuxna har ingen aning om varför barn lockas av en viss typ av böcker eller vissa titlar, ty de får inte längre några förklaringar av forskare som studerat barns val, reception eller värderingar.

Bibliotekarier väljer i tävlingssammanhang först alltid ut väljbara böcker. I olika gallrings-steg med snegling mot recensionsutlåtanden sållas det sedan ut tänkbara barnböcker, som dock måste passa in på olika genrer och helst ha både flickor och pojkar som huvudpersoner, gärna även protagonister med utländsk bakgrund. Till sist får i bästa fall barnläsare i en jury rösta på titlar ur detta vuxenurval. 

Nu har alla utom det sista avsnittet av Bokslukarna sänts (13 minuter varje tisdag i 12 veckor på Barnkanalen) och en utvärdering är väl på sin plats. Inte heller här är det barnen som fått göra urvalet av böcker. Redan i det första avsnittet är det uppenbart att redaktionen valt ut en trio böcker på ett tema (”Vardag”) – något barn aldrig skulle göra – som man sedan satt i händerna på vart och ett av barnen. Dessa har alltså läst olika böcker och kan inte föra någon inbördes diskussion om dem med varandra… Det finns nu få skäl ens till att alla tre ska behöva finnas på plats samtidigt.


Ytterst få ”sidledes” tips 


Andra vuxenindelningar är teman som Dagböcker och Lättlästa böcker, medan Fantasy, Spänning, Humor, Skräck och kanske även Sport ligger barn mer nära. Att böckerna inte är valda av barnen må vara en sak, men de unga bokälskarna kommer dessutom även i pro-gramavsnitten föga till tals. Trots en medvetenhet om att en tredjedel av mellanstadiebarns bokval baseras på tips från karaterna, är programmet ändå utformat på så sätt att barntrion inte ens ges en femtedel av utrymmet. Programledaren ställer då dessutom mest frågor till dem, som barnen i 10-12-årsåldern besvarar med några få ord. Inte sällan bara ja eller nej. Dessutom får de i några meningar beskriva en av ”sina” tre böcker och avge ett föga utförligt motiverat omdöme.

”Enligt programledaren tillika bibliotekarien Marcus Biderholt pekar forskning på att barn hellre lyssnar till andra barns råd om böcker än experttips från vuxenvärlden.
– Det spelar ingen roll hur mycket vi orerar, det ska komma sidledes, det märker man när man har bokprat i skolorna och på biblioteket. Tipsen går hem bäst när de kommer från barnen, de lyssnar på varandra. Så får man en person att läsa sprider det sig som ringar på vattnet, säger Marcus” (Svenska Dagbladet 23/8-16).

Tror sig redaktionen verkligen leva upp till detta? Det formligen skriker ju om avsnitten att böckerna varken är barnens val eller älsklingsböcker. Böckerna kan visserligen svårligen vara det, då i stort sett alla är utkomna 2016 eller 2015. Varför då? Vill man stödja bokför-lagen, eller fanns det inga bra böcker ”förr i världen”? Till exempel 2010?

Visserligen ingår i de flesta avsnitt även en liten inspelad snutt på max 45 sekunder med ett barn som sittande i en fåtölj på något bibliotek i landet får berätta om sin favoritbok. Men inspelat i mer hemtam hemmiljö, mer förberett och genomtänkt vore denna typ av tips att föredra. Helt utan vuxet mellansnack, dessutom. Tv-tittarna uppmanas visserligen att sända in egna recensioner, ”som kanske kan visas på programmets webbsida”, men där har ytterst få insända bokrecensioner synts till. YouTube kan visa hur engelska och amerikanska barn gör.

https://www.youtube.com/watch?v=nM_cxAhE70I     = samma tjej när hon är 11 år
https://www.youtube.com/watch?v=-CNjzozK534      = 12-åriga (?) killar och tjejer


Tillmötesgår och/eller bidrar till kort uppmärksamhetsork?


Jag tror att en indelning utifrån ett författarskap, där ett barn fått ta upp sin favoritbok och de övriga två också läst denna, hade varit att föredra. Särskilt om man tagit upp helt olika böcker av en och samma författare, t ex inom olika genrer, och låtit alla tre barn läsa samma böcker och samtala en längre stund om dem. Då hade det kanske inte blivit samma typ av kvalitetsurval som man nu verkar ha styrts av.

Visserligen säger programledaren i avsnitt tre att ”Vi kommer också att tipsa kanske om såna böcker som man inte ska läsa! Men det återstår att se”. Han tycks här syfta på sådant som inte brukar kallas för kvalitetslitteratur. I en tidningsintervju (SvD 23/8-16) säger han nämligen att man inte velat pracka på barnen vuxnas favoriter:

”– Vi tar upp både bra och dåliga böcker, annars blir det inget roligt. Det är det som är så skönt med barn, i avsnittet som handlar om dagböcker ratade två av dem den jättekända ”Dagbok för alla mina fans”. Det är roligt när det blir så, säger Marcus.”

Detta stämmer dock inte med vad som sägs i avsnittet, där den enormt populära serien om Greg i de tio böckerna av Jeff Kinney som sålt 150 miljoner exemplar världen runt berörs. Barntrion säger sig visserligen inte vara fans av serien, men det betyder ju inte att man dömer ut den. Särskilt om man inte läst någon av böckerna. De bägge tjejerna i programmet har inte läst någon del av megasuccén, men säger sig känna till dem. Killen som i avsnittet recenserar Dagbok för alla mina fans. Helt ute gillar den däremot mycket. 

En tjej som sänt in sin video recenserar i samma avsnitt en annan ”loggbok” i samma serie, Dagbok för alla mina fans. Det långa loppet. Hon rekommenderar boken för den som gillar komedier och ger den 4 böcker av 5 möjliga. Kanske är det bibliotekariers önsketänkande att boken ska ratas, men många menar tvärtom att seriens delar utgör en inkörsport till läsning för de annars motvilliga eller bokvägrarna.


Bokslukarna har också fördelar framför 70-80-talets Boktipset


Bokvalen inrymmer emellertid även serier som Tintin. Den svarta ön, Jag är Zlatan i lättläst version och ljudböcker omnämns likaså. Men varför inte kalla åtminstone ett avsnitt för ”ordslukarna” och avhandla poptexter och rapptexter? Bob Dylans sångtexter duger uppen-barligen för att tilldelas Nobelpriset, men sällan diskuteras offentligt barns favoritsång-texter. Det sker emellertid barn och barn emellan. Speciellt sånger på engelska. 

När jag för något sekel sedan var svensk- och engelsklärare kom elever (inte sällan killar) ofta och ville ha hjälp med översättningen av en rocktext. Men vem vet, kanske är det dock det som tas upp i nästa veckas sista avsnitt av serien.

Rent estetiskt är programmet snitsigt gjort. Irriterar i vart fall mig, gör emellertid de inslag där svenska barnboksförfattare och illustratörer får snabbpresentera sig och sitt skrivande. Hela tiden klipps deras tankar av och klipps det blixtsnabbt in korta och oftast lustiga ”bild- och ljudillustrationer” av ord som författaren omnämner. Som jag ser det, bidrar detta inte precis till att de hörskådande barnen kan koncentrera sig på det som författaren säger. Författaren dyker upp och försvinner bakom rökridå. Kort är överhuvudtaget betecknande för det mesta i programmet. 

Fast programledaren är skicklig på att kommunicera med barn (det finns ingen större anledning att haka upp sig på ett par av hans genusgrodor) och de recenserande barnen är utmärkta, likaså programidén med boktips, så det är bara själva utformningen som enligt min mening inte är helt lyckad. Inte minst är programmet dock ett framsteg jämfört med det i efterhand kultför-klarade Boktipset (1976-1989), femminuterssnuttarna (oftast, men ibland längre) med Stefan Mählqvist i den regnbågsfärgade soffan, i vilken inga barn alls syntes till. 

De runt sammanlagt 200 avsnitten hade heller ej så stor publik som man idag kan förledas tro, av alla lyriska minnen hos dagens föräldrageneration. Åren 1978 och 1979 sågs avsnit-ten på sin höjd av 13-20 procent av 9-14-åringarna. Detta dessutom på den mediemässigt fattiga medeltiden, då barnen i brist på annat såg nästan allt som fanns att se i tv-rutan. Barnen i mellanstadieåldern såg dessa år hellre småbarnsprogram som Björnen Paddington eller Barbapapa (enligt mail från SVT/Publik- & Utbudsanalys nov-dec 2011), än Boktipset. Hur många som sett Bokslukarna vet jag visserligen inte, men troligen ännu färre beroende på mer konkurrens idag. 


Låt hellre barn inbördes få berätta & diskutera sina favoriter!


Ett ännu bättre försök att sprida läsintresse bland barn är emellertid den finlandssvenska bokshowen för barn på YouTube, Estrids bokklubb. Den utger sig för att vara för barn och av barn och har den 11-åriga Estrid Airas som programledare och intervjuare, men manus är förvisso även här skrivet av vuxna. Dessa är för ovanlighets skull i vart fall osynliga i bild. Fickan är utmärkt i sin roll som intervjuare av andra barn såväl som av varje avsnitts barn-boksskapare, till exempel Stina Wirsén och Linda Bondestam. 

Bakom projektet står bl.a. Hufvudstadsbladet och den Finlandssvenska Läsambassadören, förlag och bibliotek. Än en gång slår Finland alltså Sverige (se min blogg om jämförelsen av ländernas läsambassadörer 4/5-16!). Serien har haft ett nytt avsnitt varannan måndag från och med 5/9-16 och ska, om jag fattat det rätt, omfatta nio delar. De fem första är redan publicerade och resterande ska alltså pågå framemot jul. Första avsnittet (och i högermargi-nalen där hittas förstås även de senare delarna) finns på


Programmet har även den fördelen att det vänder sig till något yngre läsare än Bokslukarna och således tar upp deras böcker. Tanken med videoserien Estrids bokklubb är att väcka läslusten hos barn i lågstadieåldern, samt att tipsa föräldrar, klasslärare och andra vuxna i barnens vardag om bra barnböcker. Till serien finns även en blogg med utmärkt kring-material för lärare på


Där kan lärare till varje avsnitt få utmärkta diskussionsfrågor till de aktuella böckerna. Utmärkta just därför att de utgår från lågstadieelevernas upplevelser och perspektiv och det på ett sökande sätt. Bra är också att det ges tips inför programmen, om man vill förberedda sig och i förväg kika på de böcker som kommer att tas upp. Inte minst utmärkt är att Estrid intervjuar andra barn om vilka böcker de gillar. Den yngste är bara 3-4 år, dessutom är Estrids gissningsvis 8-åriga syster tillfrågad, liksom klasskamrater och kompisar till den unga reportern. 

Även om vuxna fortfarande har ett finger med i spelet har ju vårt grannland ännu en gång i detta avseende kommit en bra bit längre än vi. Tänk om Dagens Nyheter och den svenska Läsambassadören hade satt igång något liknande! Är tanken ens möjlig i mossiga Sverige? Bäst vore förstås om barnen själva fick tipsa och rekommendera i helt vuxenfria zoner. 

I mitt blogginlägg ”Varför läser barn allt mindre fiktion?” (7/1-16) hade jag tre förslag till förändring, varav det tredje löd: låt Statens Medieråd administrera en webbplats med möjligheter för barn att inbördes diskutera böcker och även andra medieberättelser. Det vill säga: ge myndigheten uppdraget att enbart moderera webbsajten, så att vuxna ”låtsasbarn” (ute i reklamärenden eller ännu skummare syften) inte infiltrerar forumet. Detta så att barnen kan inspirera varandra genom tips och omdömen, vilket som sagt alltid är den effektivaste formen av påverkan. 

Barnkanalen upplever sig tydligen inte ha resurser till att tillhandahållna något sådant forum. Men nu ska ju FN:s konvention om barnets rättigheter – KANSKE – bli svensk lag, varvid staten får en skyldighet att tillse att barn kan ”sprida information och tankar av alla slag, i tal, skrift eller tryck, i konstnärlig form eller genom annat uttrycksmedel som barnet väljer”! Statens Medieråd är ju till skillnad från SVT statligt!


tisdag 1 november 2016

Donald Trump följer troget manuset till EN SENSATION!

Mig veterligt har Donald Trump bara agerat i två barnfilmer. I Ensam hemma II: Vilse i New York (1992, Chris Columbus) blir han i en scen tillfrågad av Macaulay Culkins 10-årige karaktär Kevin om vägen till receptionen i lyxhotellet Plaza Hotell. Med osedvanligt vänlig röst svarar Trump, i egenskap av sig själv som hotellets faktiske ägare, ”Down the hall, to the left”. 

Fastighetsmagnaten ser här visserligen en aning förbryllad ut över att en ensam 10-åring tydligen ska bo där, men pojken är ju vithyad och välklädd. Den som själv tagit hand om barn skulle dock förmodligen ha frågat ”är du ensam” eller ”har du gått vilse, kommit bort från dina föräldrar?”. (Visst, då hade det kanske inte blivit någon komedi… Fast beror ju på barnets svar, inskrivet i manus.)

Donald Trump spelar en mer fiktiv roll, men ändå rollbesatt helt i överensstämmelse med privatpersonen, i en ny version av de ”klassiska” kortfilmerna Our Gang (1929-1938): Bus-ungarna/The Little Rascals (1994, Penelope Spheeris). Där föreställer han en oljepamp och far till storyns bortskämde lille rike, nyinflyttade kille vid namn Waldo, med privatchaufför i Rolls Royce. Trumps karaktär har ytterst få repliker, men säger utan självironi till exempel ”Waldo, you’re the best son money can buy”. Här verkar Trump inte ha några ekonomiska band till produktionsbolaget och heller inte förstå antydningar om hotellmagnatens egen syn på barn och pengar.

Det är förvisso inte för dessa filmer som Trump har/haft en stjärna på Hollywoods Walk of Fame, utan för sin medverkan i tv-serien Celebrity Apprentice. En man utklädd till gatuar-betare förstörde den delvis förra veckan, men stjärnan ingjuten i trottoaren är nu visst åter-ställd igen. Det var inte första destruktionsförsöket det senaste året, utan stjärnan har till exempel vanställts av ett hakkors, omgivet av en liten och lättforcerad mur… 

Förvånansvärt nog är dock de bägge komedierna med barn i huvudrollerna inte Trumps egna favoritfilmer. 


Trumps egna favoritfilmer


Hösten 2012 hade filmwebbsidan Movieline en intervjuserie med framgångsrika personer om deras filmsmak (Digiacomo 2012). Listan nedan är Donald Trumps favoritfilmer, inklusive hans egna motiveringar:

  1. Citizen Kane (Director, Orson Welles; 1941): ”It is one of the greats of all time. The acting, the story, the production values are all superb. The fact that it was Orson Welles’ first feature film is also impressive, and the mystery of Rosebud in the midst of a narrative about a business power play gives it further resonance. Hard to beat.”
  2. The Good, the Bad and the Ugly (Director, Sergio Leone; 1966):  ”It’s tough. It’s real. It’s well done. The music is unforgettable. The characters are well developed and sometimes remind me of some of the types I’ve had to deal with over the years in business. No weak points here.”
  3. Gone with the Wind (Director, Victor Fleming; 1939): ”It’s a classic. It has stood the test of time. For me, it’s a love story combined with a time in our country’s history that was pivotal in our evolution. The scope of the storytelling is tremendous.”
  4. GoodFellas (Director, Martin Scorsese; 1990): ”Great entertainment, with a stellar cast and terrific direction.  The intensity propelled the story forward and the 'business’ and how it was handled was impressive.”
  5. The Godfather (Director, Francis Ford Coppola; 1972): ”Another classic, as was The Godfather: Part II. The story is riveting and the characters were perfectly cast and directed. The family aspect intrigued me as did their business and history.”

Trumps preferenser vad gäller vuxenfilmer är kanske inte så uppseendeväckande. Många filmexperter har exempelvis i 50 års tid röstat fram Citizen Kane/En sensation som tidernas främsta. Senast blev den dock 2:a vid Sight & Sounds röstning gjord av expertisen, omsprungen av Hitchcocks Studie i brott/Vertigo från 1958, med Gudfadern – många yngres favorit – på 21:a plats. Påfallande är att (minst) fyra av Trumps fem favoritfilmer handlar om och/eller kommenteras av honom i business-termer. 


Starka, oempatiska, neurotiska män


Ingen av affärsmännen kan emellertid sägas vara särskilt förebildlig. Alla fem uppvisar förstås starka, risktagande män som inte viker för hårt motstånd från kvinnor eller från lagens företrädare. I alla är världen en kamp på liv och död, i vilken hårda, maskulina och neurotiska män tar hem spelet.

Den gode, den onde, den fule ska väl Clint Eastwoods karaktär ”Blondie” på jakt efter en guldgömma visserligen föreställa den ”gode”, men är snarare den minst onde och minst fule. Precis som Trump säger sig känna igen affärsmän som han haft att göra med, anser han troligen att han själv mest påminner om revolvervirtuosen ”Blondie”. I en YouTube-video (från 23/1-16) hävdar han sig rent av ha så lojala väljare att han kunde ”stå mitt i gatan Fifth Avenue och skjuta någon – och jag skulle ändå inte förlora några röster!”. 


Trump begriper tydligen inte (?) att han med detta uttalande idiotförklarar sina anhängare. I valet 2016 kan ”Blondie” Trump däremot till skillnad från förebilden inte dela guldet med konkurrenten, men kanske tar han hem hela potten – även om Hillary Clinton intar presi-dentposten. Presidentkampanjen lär onekligen ha ”superba produktionsvärden” för affärs-mannen Trump, som vill skapa en egen nyhetskanal på tv. 

GoodFellas/Maffiabröder, om falskspel och våld, handlar trots titeln inte heller om några schyssta snubbar, utan om inskolningen av en gangster, med en fru som förförs av dennes glamourösa livsstil, som också visar sig inkludera en älskarinna. Känns det igen? Hand-lingen rör sig om gangsterns uppgång och fall, då denne till sist måste konstatera att han tvingas leva resten av livet som en lättlurad fårskalle: ”I'm an average nobody. I get to live the rest of my life like a schnook.” 

Även den manipulativa, självupptagna och materialistiska Scarlett O’Hara i den rasistis-ka Borta med vinden kan ju sägas främst ledas av ett slags affärstänkande. Denna målmed-vetna affärskvinna är precis som Trump gift tre gånger och har förstås en älskare. Gud-faderns handling torde vara välkänd…


Citizen Trump kalkerad på Citizen Kane?


Presidentkandidaten verkar som synes rent av ha använt flera av dessa filmer som sitt eget livsmanus, men utan att riktigt begripa att filmerna faktiskt kritiserar levnadssättet. Hans oförmåga att tolka framför allt Citizen Kane är dock varken komisk eller oviktig, utan lär till exempel påverka även amerikanska barn och kanske också barn i andra länder negativt, som ju inte lyckas undgå glimtar av mannen som kan hota deras framtid. Ett antal amerikanska skribenter (Audi 2016; Bailey 2016; Reynolds 2016) har kommenterat Trumps fem-i-topp-lista och påpekat många egenheter – såväl som likheterna mellan presidentkandidatens och tidningsmogulens liv och ideologi.

Redan tio år före Movielines 5-i-topp-lista intervjuades Donald Trump för en dokumentär-film av en filmare vid namn Errol Morris, för ett projekt kallat Movie Move men som aldrig fullföljdes. Tanken var att intervjua ”world leaders and cultural figures” just om den film som dessa personer mest beundrade. Trump ingick tydligen i endera av dessa kategorier… Materialet resulterade emellertid i en kortfilm visad på Oscarsgalan 2002, i vilken Trump visserligen inte nämner någon av de fem filmerna ovan utan talar om ”seeing King Kong try and conquer New York”.


Citizen Kane (1941) sammanfattad med några få ord (Audis 2016a) av lathetsskäl: Efter att ha ärvt en förmögenhet, inriktar sig 25-årige Charles Foster Kane på tidningsbranschen. Han inser instinktivt att han, genom att kontrollera pressen kan skapa opinion i masskala och tänja på sanningen bäst han vill. Han lyckas genom marknadsföring skapa ett mäktigt medie-imperium. Men det räcker inte, utan han vill lyckas inom politiken och ställer upp i valet till guvernör för delstaten New York, men mest som en språngbräda till Vita Huset. 


USA – en bananrepublik?


På sina valmöten skryter Kane förtjust om sina opinionssiffror och lovar, efter att ha vunnit, sätta sin motståndare Jim Gettys i fängelse, ty han betraktar denne som ett redskap för etablissemanget: “Here’s one promise I’ll make and ”Boss” Jim Gettys knows I’ll keep it. My first official act as governor of this state will be to appoint a special district attorney to arrange for the indictment, prosecution, and conviction of “Boss” Jim W. Gettys!”

Låter det bekant? Hade du glömt att du sett filmen, eller blandar du kanske ihop den med en viss valkampanj? Trump sa ju under den andra tv-sända debatten (9/10-16), om Hillary Clintons användning av en privat e-mailserver när hon var utrikesminister, så här:

"I didn’t think I’d say this and I’m going to say it, and I hate to say it. … If I win, I am going to instruct my attorney general to get a special prosecutor to look into your situation because there has never been so many lies, so much deception. There has never been anything like it and we're going to have a special prosecutor.” 

När Hillary Clinton replikerade att det var ”awfully good that someone with the tempera-ment of Donald Trump is not in charge of the law in our country,” tillade Trump “Because you’d be in jail.” Trump vet uppenbarligen inte att en amerikansk president inte kan ”instruera” eller ge Attorney General något i uppdrag.

Eric Holder, en f.d. Attorney General, svarade genast att Trumps yttrande i sig gjorde Trump olämplig för ämbetet. Juridikprofessorn vid Harvard Law School Laurence Tribe hävdade att det att ens hota med något sådant var “incompatible with the survival of a stable constitutio-nal republic”. Att verkligen göra det, skulle innebära en handling som kunde leda till riks-rätt. Laurence Tribe, professor i Constitutional Law vid Harvard Law School, framhöll att något sådant uppdrag inte faller inom en presidents makt. Andra menade att något sådant bara kan förekomma i bananrepubliker och diktaturer.


Ännu en parallell är att Gettys, innan han i kampanjens slutskede läcker nyheten om Kanes sexaffär, varnar Kane att denne hädanefter inte ens ska bli vald till hundfångare. Också detta är en uttryck som Donald Trump använt, både om Clinton, om New Yorks förre borgmästare Michael Bloomberg och om rivalen i primärvalet, senatorn Marco Rubio.



Filmuttolkaren Trump


Några år efter Oscarsgalan, offentliggjorde dokumentärfilmaren Morris dock en längre bit ur intervjun med Trump, där denne får fundera kring Citizen Kane. ”King Kong” Trump verkar denna gång ovanligt reflekterande, men för den skull inte särskilt djup. Fast han ser en kon-flikt eller skillnad mellan att ackumulera förmögenhet och att vara lycklig:

”Citizen Kane is really about accumulation. And at the end of the accumulation, you see what happens. And it’s not necessarily all positive. I think you learn in Kane that maybe wealth isn’t everything. He had the wealth; he just didn’t have the happiness. The table getting larger and larger and larger with he and his wife getting further and further apart as he got wealthier and wealthier, perhaps I can understand that…. Wealth isolates you from other people.”

Jason Bailey (2016) påpekar att Trump emellertid i nästa andetag tycks nedvärdera betydelsen av att vara lycklig, när den numera republikanske presidentkandidaten säger “There was a great rise in Citizen Kane. And there was a modest fall. The fall wasn’t a financial fall, the fall was a personal fall, but it was a fall nevertheless.” 

Charles Foster Kane dör alltså ensam och olycklig, omgiven enbart av sina ägodelar och längtande efter barndomens enkla glädjeämne som att åka kälke. Detta kan väl rimligen inte kallas ett ”mindre misslyckande” utan utgör ju Kanes tragedi, framhåller Bailey. Men Donald Trump tycks tolka filmen som en story om en man som skulle ha glatt sig mer åt sina pengar! OCH: som skulle ha skaffat sig en annan kvinna!

Angående scenen vid det stora middagsbordet som en symbol för det tilltagande avståndet mellan Kane och hans första fru, begriper Trump nästan detta, men säger sedan: “The relationship that he had was not a good one for him. Probably not a great one for her, although there were benefits for her” (Baileys egna kursiver). Med andra ord: Trumps världsbild i ett nötskal, menar Bailey. Visst, Kane var en emotionellt otillgänglig och otrogen make, men vad spelar det för roll då frugan ju fick leva i lyx. Då han hon väl inget att klaga över?!

I slutet av intervjun frågar Errol Morris Trump vilket råd denne skulle ha gett Kane, om han hade kunnat. Här avslöjas, enligt Bailey, Trumps tolkning av filmens budskap allra tydligast. Trump svarar nämligen omedelbart: ”Get yourself a different woman!” Filmen vill alltså inte säga att rikedom korrumperar, inget om materialismens fälla, inget om motsättningen i Den amerikanska Drömmen. Heller inget om medierna inflytande, inte att makt korrumperar. Nej, läxan, enligt mannen som nu är inne på sin tredje fru, och vars enda oföränderliga filosofi är uttalat kvinnoförakt, är tydligen att Kane höll fast vid brudarna alltför länge! 

Här finns förstås flera paralleller: Kane och Trump ärvde bägge förmögenheter (ja, Trump fick vid 20 års ålder ”bara ett ’litet lån’ på 14 miljoner dollar” – motsvarade dagens $ 31 – av pappa), de byggde bägge imperier (i tidningar respektive fastigheter), hade respektive har stora mediedrömmar, blev enormt rika, lät uppföra enorma ”slott” eller minnesmärken över sig själva (Xanadu respektive Trump Tower & Trump Plaza m m), saknar empati. Och deras första äktenskap slutade efter makens otrohetsaffär med en ung artist som mannen föga framgångsrikt försökte göra till stjärna. Och bägge försökte sig på en karriär inom politiken. Kane misslyckades efter att hans otrohetsaffär utnyttjades av konkurrenten. Hur Trumps kvinnoaffärer inverkar, vet vi förstås ännu ej.


”Brudtärnan Trump” bakom Clintons brud?


Nyhetsuppläsaren/berättaren i Citizen Kane säger i inledningen ”In politics – always a bridesmaid, never a bride. Kane, molder of mass opinions as he was, in all his life was never granted elective office by the voters of his country.”

Den fiktive och reelle (?) kandidatens kampanjstilar är så lika att det ligger nära till hands att se det som att Trump medvetet eller omedvetet utagerar sin inre Charles Foster Kane. Kane talar ständigt om konkurrenten ”Boss” Jim Gettys ungefär som Trump gjorde om sina republikanska medtävlare “Lyin’ Ted” [Cruz] och “Little Marco” [Rubio] och skryter om hur alla oberoende opinionsmätningar visar att han kommer att vinna. Något politiskt manifest, någon policy har Kane dock inte: “I’d make my promises now, if I weren’t too busy arranging to keep them.” Det är onekligen aningen mer avancerat än Trumps löjligt vaga löfte om att “We’ll have so much winning if I get elected, that you may get bored with winning.” 

Charles Foster Kane ordade ständigt om hur han talade för alla de svaga som själva inte kunde, samtidigt som han föraktfullt betraktade dem som en pöbel som han kunde få att ”tänka precis som han ville”. Han framställde sig som en sanningssägare som försvarade de kuvade, vars plikt det var att hjälpa “the working man, the underprivileged, the underpaid, and the underfed”. Till och med hans egen gamle och ende vän Jed Leland säger dock att Kane aldrig trodde på något annat än sig själv. Leland säger till Kane:

“You talk about the people as though you owned them … As long as I can remember, you’ve talked about giving the people their rights, as if you could make them a present of liberty… When your precious underprivileged really get together… oh, boy. That’s going to add up to something bigger than your privilege, then I don’t know what you’ll do. Sail away to a desert island, probably, and lord it over the monkeys.”

Kane avskedade givetvis Leland.

Donald Trump talar likaså ständigt om hur de ärliga, enkla, hårt arbetande amerikanerna utgör hans väljarbas. Han gör smart nog valet till en strid mellan landsbygd och storstad. Vid förlust är det då möjligt att ”there will be blood”. Frågan är, om Donald Trump har någon egen Leland och ifall han i så fall redan avskedat vederbörande…


”Fraud at polls!” –  ”The election is rigged”


Kane blev p.g.a. sexskandalen i kampanjens slutskede aldrig guvernör. Följande dag löd hans tidningars huvudrubriker ”FRAUD AT POLLS!” Oegentligheter i vallokalerna har också Trump talat om. Dessutom om att ”valet är riggat” genom en oheligt allians mellan medierna och etablissemanget.

Den ene manusförfattaren till Citizen Kane, likaledes i huvudrollen som protagonisten, Orson Welles, har beskrivit Kane som korrupt och motbjudande. Och som en man som missbrukar sin makt över populärpressen, publicerar osanningar, kan tillhandahålla ett krig på Kuba för att sälja mer lösnummer, ifrågasätter lagens integritet och förkroppsligar det som Welles allra mest avskyr. Trump däremot tycks identifiera sig med eller åtminstone beundra Kane. 

Anthony Audi (2016a) ser själv Trump som en modern Faust: en man som i sin jakt efter pengar, berömmelse och makt förlorar sin själ. Han menar att manusförfattarna till En sensation, Welles och Herman Mankiewicz, skrev en parabel om amerikansk fascism. Fascism kan i USA bara ha en underhållande demagog, påminna om Hollywood och inte direkt likna Hitler eller Mussolini. 

”Den briljante entreprenören” Trump, som talar med Tony Schwartz i Trump: The Art of the Deal (2015) beskrivs där som ”America's foremost deal-maker”, men säger själv: ”You can’t con people, at least not for long”… “You can create excitement, you can do wonderful promotion and get all kinds of press, and you can throw in a little hyperbole. But if you don’t deliver the goods, people will eventually catch on.”

Frågan är, hur länge “for long idag är. Charles Foster Kane kunde inte ”leverera” och det verkar heller inte som att Donald Trump kan, inte bara vad exempelvis byggandet av en mur mot Mexico anbelangar, och det helt helt utan kostnad. Fast han har ju sina slott att dra sig tillbaka till. Kanske också någon kälke. I hans fall hjälper det dock förmodligen inte med att ”skaffa sig en annan kvinna”.


If You Don't Like These Films, Trump, You’re Fired!


Anthony Audi (2016b) har även intervjuat dokumentärfilmaren Errol Morris om dennes möte med Donald Trump 2002. Bland annat om hur Trump uppfattade ”Rosebud”, namnet på barndomens älskade kälke, som i slutscenerna kastas på den brinnande brasan som skräp. Enligt Morris svarade Trump på frågan varför metaforen fungerar: 

”I don’t know why it works, but it works. After all, Steven Spielberg paid a lot of money for it, so it must work. Paid a lot of money, maybe seven figures, six figures.”

Donald Trump borde få några helt gratis förslag till bättre filmkaraktärer att identifiera sig med eller tolka på ett mer insiktsfullt sätt.

Michael Reynolds (2016) föreslår en handfull filmer som Donald Trump kunde ha nytta av att se och kanske också kunde lära något av. Det är visserligen filmer som också de uttrycker värderingar som ifrågasätter Trumps världsbild, så han lär väl tolka också dessa rätt fritt. Ändå är det kanske värt ett försök runt jul, med exempelvis There Will be Blood (2007, Paul Thomas Anderson) om en sociopat till affärsman som förstör alla familjeband och slutar ensam i sin version av Trump Tower. Den hänsynslöse Plainwiev besitter också han ”folk-lig” retorik och kan redan i början av 1900-talet en hel del om PR-tekniker.

Andra av Reynolds förslag till (anti-)Trump-filmer är bl.a. den rumänska filmen 4 Months, 3 Weeks & 2 Days (2007, Cristian Mungiu) om följden av en illegal abort. Likaså The Age of Stupid (2009, Franny Armstrong) om effekterna av klimatförändringar. Detta är ju två av de ämnen som Trump också uttalat sig om. 

Du kan säkert själv göra filmlistan längre!



Referenser


Audi, Anthony: Donald Trump modeled his life on cinematic loser Charles Foster Kane, October 26, 2016a

Audi, Anthony: Errol Morris on the time he filmed Donald Trump missing the point, 
October 27, 2016b

Bailey, Jason: What Donald Trump Didn’t Learn From His Favorite Movie, ‘Citizen Kane’, April 28, 2016 

Digiacomo, Frank: If You Don't Like These Films, You're Fired! Donald Trump Picks Five Favorite Flicks For Movieline, Movieline September 19, 2012

Reynolds, Michael: Five films that Donald Trump should watch, The Conversation August 4, 2016

Trump, Donald & Schwartz, Tony: Trump: the Art of the Deal, New York: Ballantine Books 2015


PS
Jag ompublicerar inlägget från i lördags (29/10-16) med annan titel för jämförelse... DS