Åtminstone alltsedan 2002 har Svenska Barnläkarföreningen företrädd av Hugo Lagercrantz, senior professor i barnmedicin vid Karolinska Institutet, varnat för de allra yngstas tittande på tv/DVD/datorskärmar/Ipads – numera allmänt inkluderande mobiler och ihopklumpat till ”skärmanvändning” eller ”skärmtid”. Som om det (likt ”arbetstid”) vore fråga om en sammanhållen användning, i stället för som i realiteten: en stund då och då som adderas ihop.
DN Debatt har varit mer än villig att släppa fram professorn, trots att empirisk grund för åsikterna i själva verket saknats (DN 15/4-02, 13/12-05, 18/6-06). Våren 2015 var det dags för en ny kampanj, då om om ”paddorna”, men fortsatt i form av spekulationer utifrån (väl valda) forskningsresultat om barns tv- och dvd-/videotittande. Budskapet säljer ju uppenbarligen, inte minst till DN:s stamkunder. Sedan har professorn dykt upp då och då, bland annat 2019.
Lagercrantzs´ främsta argument har varit att den unga hjärnan inte är utvecklad nog för att klara av ”snabbt föränderliga bilder” – som om detta skulle ha kännetecknat Baby Mozart, Teletubbies eller merparten av dagens lek-appar för de yngsta. Hjärnan är förstås inte ”gjord för” att läsa bokstäver eller annan skrift heller, som ju bara existerat i sisådär 6 000 år. Det vill säga alldeles för kort tid för att kunna ge effekter på hjärnstrukturen.
Lagercrantz har, utan belägg, påstått att barn under 2 år tydligen ser tv-program och videor innehållande snabba klipp. Han kan aldrig ha sett t.ex. Teletubbies. Det är ofta inte ens ett klipp i minuten… Det är hastigare ”klipp” när man vänder en boksida. Medieinnehållet för de allra yngsta under 2 år de senaste 25 åren är alls inget ljud- och bildbombardemang.
Samma gamla visa…
År 2023 företräds föreningen istället av Ulrika Ådén, professor i barnmedicin och barnläkare vid Karolinska universitetssjukhuset, samt ordförande för Barnläkarföreningen. Ny ordförande kräver förstås ny kampanj. De senaste dagarna har först Dagens Nyheter (31/10-23) och sedan nästan alla andra medier utbasunerat att föreningen i DN gått ut med de första nationella ”helt nya” riktlinjerna. Det stämmer ju inte, ty de är vaken riktlinjer eller nya, utan snarare rekommendationer och åtminstone 4 år gamla råd, som går ut på att barn under två år inte ska använda ”skärmar” alls. Samma gamla visa, alltså…
Liksom tidigare bygger man helt och hållet på rekommendationer från den amerikanska motsvarigheten till Barnläkarföreningen. Den har dock inte visat sig vara så värst mycket att lita på, då dess återkommande rekommendationer blivit allt mer tillåtande för varje gång en ny rekommendation med några års mellanrum publicerats (den senaste från 2019). Den medieanvändning som ansågs var illavarslande i närmast föregående rapport har relativiserats i nästa, när det nyss ”farliga” rent av blivit ”OK”.
Svenska barnläkarföreningen hänvisar också till Världshälsoorganisationen/WHO:s råd (likaså från 2019), som man ger sken av är ”nyaste nytt”. De yngstas medieanvändning motsvarar dock i dess rapport närmast en bisats, eftersom den egentligen handlar om vikten för barn av att röra sig. Titeln innehåller inte ens någon referens till barns mediebruk eller ”skärmanvändning”: WHO guidelines on physical activity, sedentary behaviour and sleep for children under 5 years of age (Geneva: 2019).
”Kvalitets-stilla-sittande-tid” – mer fysiskt rörlig? Bara mentalt?
Det WHO egentligen varnar för är vissa typer av stillasittande, inklusive merparten av stillasittandet framför/över en skärm. Däremot inga farhågor inför andra typer av medierat stillasittande eller mera vuxen ”skärmtid”. Det sägs visserligen att barn i åldern 2-4 år inte bör tillbringa mer än en timme framför/över en skärm. All stillasittande skärmtid är dock tydligen inte jämlik… Utan ideologisk.
En av WHO-experterna, Dr Juana Willumsen, har i medieintervjuer talat om att göra stillasittande skärmtid till ”kvalitetsstillasittande tid”, ägnad åt interaktiva icke skärmbaserade aktiviteter tillsamman med vuxna.
Här särskiljs nämligen merparten ”stillasittande skärmtid” från viss rörlig ”skärmtid”, såväl som från lika ”stillasittande – men påstått bra – skärmtid”. Att titta på ett animerat tv-serieavsnitt eller på videosnuttar på YouTube anses vara dålig skärmtid, medan att lika stillasittande facetajma med far- eller morföräldrar på avlägset håll tydligen är bra skärmtid.
Att tillsammans med en förälder stillasittande – och således ”passivt”? – ta till sig en berättelse på iPaden eller som e-bok är tydligen också ”bra” stillasittande. Att lägga pussel eller teckna på paddan är däremot påstått dålig skärmtid, medan att pussla med små träbitar och att rita eller färglägga på papper är en förment bra form av stillasittande… Sitta stilla över en bilderbok, lyssna på musik eller bygga med klossar verkar visst också vara bra och tydligen mindre fettbildande.
Den enda i Sverige som jag upptäckt (förutom jag själv) varit kritisk till WHO:s riktlinjer är den alltid lika kloka och uppfriskande professorn Agnes Wold (på Twitter 25/4-19). Wold vänder sig mot WHO:s ”omvända bevisföring”. WHO-experterna medger öppet att det i mångt och mycket saknas forskningsbelägg för deras rekommendationer, men eftersom det heller inte finns belägg för att deras råd är skadliga, ges ändå rekommendationerna:
”Så här går det alltså till när myndighetsråd uppstår. Nu kommer WHO:s råd, som bygger på löst tyckande, att sila ned genom tusentals myndigheter i hundratals länder. De kommer att dyka upp i en BVC-broschyr i Sundsvall och läras ut till barnsköterskor världen över. Rådet, som tagits fram på en höft, kommer att cirkulera i 40 år, för så sega är strukturerna inom vård och myndigheter.
Att WHO kan hitta på råd utan ordentligt underlag beror på att ingen finns som företräder motsatt ståndpunkt. Ingen stridbar grupp kräver att barn ska få sitta stilla hela dagen eller att ettåringar måste få ha sin padda. Ni kan ju tänka er om WHO sagt att medelålders män måste röra sig minst en timme om dagen och inte får glo för mycket på en skärm. Nej, det kan ni inte, för det skulle aldrig hända.”
(Detta mitt inlägg i dag bygger på alla de inlägg som jag tidigare skrivit här på min blogg mot de, enligt min mening obefogade, varningarna om ”mediefaran”. Kolla till exempel sökordet ”Hugo Lagercrantz” i korridoren här till höger! Se även mitt kapitel ”Hur upplever barn i åldern 1,5–2,5 år tv?”, sid.147–186 i min bok Blöjbarnsteve. Om hur barn under 3 år upplever tv och leker med fjärrtroll, Uppsala 2008)
”Ny forskning visar: Att äta kan vara farligt för barn under 2 år!”
Så kallade masskommunikationsforskare mätte länge faror i termer av tid: antal minuter tv-tittande per dag. Detsamma gäller många av dagens pediatriker, men nu applicerat på de yngstas användning av nyare medier. Som om barn satt och tittade på en tom ruta/skärm! Man struntade, precis som dagens Svenska barnläkarförening tycks göra, i vilket innehåll som lockar barnen. I vad barnen såg/ser för program eller vad de väljer att göra med sin surfplatta eller föräldrarnas pekskärmsmobil… Man bryr sig inte om att ta reda på vad som kännetecknar de valda programmen eller apparna, VARFÖR barnen är tilltalade. Nu 2023 förordar man visserligen ”innehåll av hög kvalitet”, men inser tydligen inte att denna ”kvalitet” (som vanligt) är vuxendefinierad och dessutom ideologisk…
Förhoppningsvis skulle väl Dagens Nyheter inte publicera en debattartikel med ovan rubrik? En som handlar om att amerikanska forskare i ”ny forskning” funnit, att äter en liten människa mer än 0,4 kg mat per dag, riskerar hon att bli fet och dö före 30 års ålder. (OBS! Bara ett tankeexperiment! Än så länge…)
I det fallet skulle nog alla fatta att det faktiskt spelar roll vad slag mat barnet äter: om det rör sig om 0,4 kilo wienerbröd eller 0,4 kilo broccoli. Det senare kanske heller inte direkt är att rekommendera, men läsaren förstår nog jämförelsen.
Så vad slags aktivitet rör det sig om framför/på skärmen? Vad slags program, filmsnuttar eller spel? Gör barnet ballongdjur, är det en pekbok, en Teletubbies-app, ska man hitta clownens borttappade näsa, panga ballonger, duscha katter och hundar, färglägga blommor – eller är det fråga om en vuxenfilm? Brukar det vara särskilt lätt att annars få 2-åringar att göra sådant som de inte begriper, gillar och får ut något av? Och vilka reella, förment bättre, alternativ har barnet just då?
Dessutom handlar nyhetsrubrikerna alltid om ”amerikanska forskares” pressreleaser om ”nyaste nytt”, ofta innan forskningen ännu ens publicerats. När detta väl skett, och kan nagelfaras, är det inte längre någon nyhet värd att ta upp i DN – och hur som helst alltför komplicerat att begripa.…
Vem vågar ifrågasätta kognitionsforskare/f.d. barn!
Kognitionsforskaren Sissela Nutley redogör i boken Skärmhjärnan för olika utländska studier som sägs ha visat den mängd oönskade effekter som kan uppträda hos de uppenbarligen socialt underprivilegierade barn som är yngre än 1 år, men som tydligen regelbundet tittat på tv i 2 timmar (i en tv-apparat)! Dessa spädbarn får problem med känsloregleringen, försenad språkutveckling, fetma – kanske också synfel om de länge fäster blicken på en skärm nära ögonen, enligt Nutley (2019:31–32). Vilket givetvis handlar om att ytterst få barn yngre än 1 år lär ha gjort på mobilen eller paddan, eftersom studierna är genomförda före dessa dyra apparaters stora genomslag.
Personligen misstänker jag många andra bidragande orsaker till denna sorgliga barnfattigdom, konstaterad i de huvudsakligen amerikanska studier som åberopas. Studier av något äldre barn i åldern 2-4 år, i ett land t.ex. utan tillgång till kvalitativ offentlig barnomsorg för de många fattiga, går ju inte att rakt av överföra på svenska förhållanden, med i det närmaste obligatorisk förskola. Ändå sker det.
Skälet till tidsrestriktionerna brukar vara av den typ som inom medieforskningen i decennier benämnts ”undanträngningseffekten”. Det vill säga (det troligen omotiverade) antagandet om allt det förmodat nyttigare som skärmanvändningen tros stjäla tid från. Svenska barnläkarföreningen, de svenska kognitionsforskarna på modet, såväl som föregångaren Hugo Lagercrantz (i åtskilliga DN-debattartiklar) verkar ta för givet att exempelvis den sammanlagda timmen digital tidsstöld från barn under 1,5 år annars skulle ersättas av föräldrarnas pedagogiska skolförberedande språkundervisning eller andra tveklöst givande interaktion. Tillåt mig tvivla!
Betydligt troligare är att barnet bara skulle sitta i sin dörrgunga, barnstol, barnbilstol, barnsele, barnhage, gåstol, barnvagn och titta på den närmaste omgivningen, när vuxna utför sina sysslor eller bilar och landskap susar förbi barnvagnen. Behöver då inte dessa aktiviteter också regleras? Ingen förälder orkar aktivera sitt barn alla dess vakna timmar, troligen inte ens hjärnforskare. Det torde inte ens vara önskvärt, utan tvärtom överstimulera barnet. Varför är det så lätt att glömma eller negligera alla de övriga av barnets vakna timmar?
Var inte hjärnforskarnas egen barnhjärna också "utsatt"?
Visst är hjärnforskare insatta i hjärnans delar och funktioner, men dagens barns ”skärmhjärna” är väl i stort sett samma slags hjärna som författarna själva utvecklade under sin tidiga barndom? Detta med tanke på de flesta småbarns ”bakgrundstittande”, när mamma/föräldern alltsedan 60-talet själv tittade på tv? Det vill säga när småbarnen mest troligt lade ner lika lång tid på tv-tittande som dagens barn gör, fast idag fördelat på fler medier och på innehåll skapat just för åldersgruppen ifråga? Hjärnforskarnas babyhjärna var väl heller inte skapad för tv-program, eller för den delen redan förberedd för bokstäver?
Ty jag vågar påstå att i stort sett alla (blivande) läkare som idag uttalar sig i ämnet (förutom Hugo Lagercrantz, som var alltför gammal) själva som förskolebarn i lika hög grad ägnade sig åt ”skärmanvändning” som dagens förskolegenerationer gör, eftersom tv-tittandet bland barn – efterhand inklusive videotittande – i vårt land alltsedan 1969 fram till slutet av 80-talet konstant låg på 2–2,5 timmar dagligen. Delar av detta tv- och videotittande har senare avlösts av flera ”nyare” medier, som idag sammantaget upptar lika lång tid som tv gjorde för 50 år sedan. Det är dessutom ersatt av ett innehåll som idag är direkt anpassat för åldersgruppen ifråga.
Men som Agnes Wold uttryckte saken:
Rådet, som tagits fram på en höft, kommer att cirkulera i 40 år, för så sega är strukturerna inom vård och myndigheter.
