Kan Pokémon GO väcka barns intresse för naturvård och bevarandet av djur och växter i närmiljön?

I tidigare blogginlägg (21/8-17 och 12/2-18) tillbakavisade jag, med forskningsstudiers hjälp, påståenden som att intresset för Pokémon och Pokémon GO skulle göra att barn får det svårare att observera omgivningen med alla sina sinnen, bara skulle sitta inomhus ”över en skärm” och avskärmas från naturen. Således samma tidiga farhågor som vid varje nytt medium, alltsedan radions introduktion i Sverige 1925. (För mina blogginlägg: se länkarna nederst.)

Som med allting annat nytt, åtföljdes barns Pokémon GO-intresse av farhågor om än det ena, än det andra. I dagens aktuella fall: spelets möjliga konsekvenser för ett reellt värnande av naturen. Lika regelmässigt kommer något år senare nämligen resultaten från ett antal studier underbyggda av fakta, som tonar ned oron för det nyss obekanta. 

Nu inte bara funna belägg avseende barns fysiska aktiviteter och bekymren ur ett folkhälsoperspektiv, utan från undersökningar som tagit sig an frågan om eventuella effekter av Pokémon Go-samlande promenader, på barns miljövårdsintresse och nyfikenhet inför olika faktiskt existerande djurarter.

Motgift mot – eller påspädning av – barns naturbristsyndrom? 

Människan blir en alltmer urban varelse. Föräldrar som flyttat in till städerna och själva nästan aldrig besöker naturen, oroar sig inte sällan över att barnen inte ”leker ute i naturen” så som de själva gjorde i sin barndom – på landet… ”Vilken natur då?”, kunde man med rätta fråga sig. Det talas dock i termer av ett ”naturbristsyndrom” (Nature Deficit Disorder, Louv 2005) i och med tilltagande urbanisering. Ett flertal undersökningar har visat, att ju oftare barn i tidig ålder vistas i naturen, desto större miljöengagemang och starkare band till naturvård uppvisar de (Soga m.fl. 2016). 

Troligen ligger detta också bakom Miljöpartiets genomslag i den nu reviderade läroplanen för förskolan, Lpfö-18, med starkare betoning av vistelser i naturen och en bredare hållbarhetsundervisning än tidigare. Det antas helt enkelt att naturupplevelser i barndomen ger långlivad emotionell anknytning till naturen, med åtföljande värnande om den. 

Striden mellan biofiler och biofober, det vill säga de som älskar naturen respektive räds den, om kulturprodukters eventuella inverkan är förvisso inte avgjord. Miljöbiologen Falko Buschke upprepade 2016 de varningsord som miljöforskaren Andrew Balmford och dennes kolleger höjde redan 2002. De fyra zoologerna från Cambridge menade att miljövårdare borde oroa sig för Pokémon, främst som en stark konkurrent till dem själva och deras informationsförsök till stöd för artbevarande. Spelfenomenet är kanske inte direkt farligt för miljöintresset, men heller inte säkert fördelaktigt, menar de.

Makroekologen Buschke refererar just till Cambridgeforskarnas lilla experiment, vars syfte var att se om brittiska 8-åringar kanske visste mer om fiktiva Pokémon-figurer än om inhemska plantor, fåglar och insekter (Balmford m.fl. 2002). Mycket riktigt kunde 8-åringarna identifiera hela 78 procent av Pokémon-figurerna, men bara 53 procent av livs levande reell flora och fauna i barnens närmaste omgivningar.

Är fiktiva figurer påminnande om flora & fauna betydelselösa?

Men det vore oklokt att ta rön om Pokémon, från den tid då Pokémon GO ännu ej uppfunnits, som belägg för ett framväxande främlingskap för naturen bland dagens Pokémon GO-letare – 14 år senare än i Balmfords och hans kollegers studie. Visserligen framhöll Buschke den biologiska mångfalden bland PGO-karaktärerna som någonting positivt, trots att de bara är påhittade fiktionsfigurer. Alla 151 karaktärer bygger dock på och liknar reella förlagor och dessas livsmiljöer, i vatten, luften, på land etc.

Zoologen Balmford och hans kolleger (2002) såväl som Buschke (2016) är dock tveksamma till att fickmonstren verkligen skulle kunna främja barnens intresse för reella djur, för naturen i stort eller ekologiska begrepp. De tycks mena att risken är större för att spelen snarare ersätter, än stärker, de spelandes kärlek till naturen.

Sydafrikanen Buschke verkar dock inte ha gjort någon egen studie av fenomenet, utan spekulerar enbart. En annan undersökning från samma år (Soga m.fl. 2016) genom-förd i Tokyo inhämtade däremot data från ett stort antal barn. En översättning av dess titel ger en antydan om slutsatsen att ”Både direkta och ställföreträdande/fiktiva upplevelser av naturen inverkar på barns villighet att idka miljövård”. 

Studiens slutsats efter en enkät till barnen om deras naturmöten "in natura" respektive i form av berättelser i böcker och tv-program, fiktiva såväl som dokumenterande, var att även kulturprodukter påverkade de studerade 9-12 barnens uppfattningar om behovet av att skydda den lokala biologiska mångfalden i ”verkligheten”. Dock inte i lika hög grad som att själv ofta vistas i naturen, vilket inte lär förvåna någon.

I dagens västerländska samhällen visats barn emellertid alltmera sälla "ofta i naturen". I en av världens största megastäder såsom Tokyo blir den ”natur” som barn lätt kan nå detsamma som parker och strandområden. Här kan medierad natur utgöra ett komplement. Personligen finner jag det logiskt att Pokémon-fenomenen är just japanska uppfinningar.

Pokémon GO-letande – jämförbart med fågelskådning?!

Fyra andra brittiska zoologer och miljöforskare från Oxford och Cambridge (Dorward m.fl. 2016) har en mer positiv syn på Pokémon GO:s potential. De frågar sig om det kanske rent av vore klokt för miljöaktivister att försöka utnyttja spelet för bevarandet av reella arter. Spelets 151 arter (som ökat sedan dess) liknar ju verkliga djur: ”ägg” ska kläckas genom att spelaren promenerar ett visst antal kilometer, varelserna ”utvecklas” likt reella motsvarigheter och är lika ”ojämnt” utbredda geografiskt, och ibland lika sällsynta, som ”förlagorna”. 

Aktiviteten att samla på dem är inte så väldigt olik att samla växter i herbarium, insekter i burkar, eller fågelskådning. När man samlar på Pokémon GO behöver man i vart fall inte ta död på dem, till skillnad från när man samlar på insekter i lådor.

Även om Pokémon Go inte uttalat försöker pusha spelarna till att intressera sig för icke-virtuella djur, förhotad natur eller miljöskyddsengagemang, finns det enligt Dorward m.fl. (2016) exempel på hur somliga fått upp ögonen för detta genom sitt spelande. Dessa spelare försöker aktivt identifiera olika arter som de upptäckt genom sin naturvistelse. Olika Internet-sajter har skapats som erbjuder spelarna hjälp till att identifiera de faktiska djur som Pokémon GO-figuren utgått från. Även ett par av de fyra forskarna har själva som spelare på detta sätt upptäckt arter som de aldrig sett förr i vild miljö på just det stället (kattuggla och Madagaskarrallhäger till exempel).

Amatörzoologer – risk eller resurs? 400 års jobb på 6 dagar!

Dorward m.fl. (a a) framhåller att Pokémon-Go visserligen bara uppmuntrar miljoner spelare att utforska sin lokala miljö för att samla på fantasivarelser. Om de istället gjorde observationer av verkliga djur, skulle 22 miljoner amerikanska spelare (med ett snitt på fem fångade Pokémon per dag) enligt Tom August (2016) dock på mindre än sex dagar sammantaget samla in lika mycket uppgifter om djurlivet, som natur-människor (enligt det internationella nätverket med databas över biologisk mångfald, GBIF) sammanlagt gjort de senaste 400 åren.

En del naturskyddsorganisationer har till och med uppmuntrat Pokémon Go-spelare att fotografera, identifiera och till dem inrapportera vad de iakttagit för fauna. Ser då forskarna inga nackdelar med att sammanföra virtuella djurletare och reella

”djur-skådare”? Jo, givetvis:

1. Ifall Pokémon GO-rariteter placeras på olämpliga ställen, så att många spelare klampar in i sårbara områden eller vid fel tidpunkt på året (känsliga för parningstid, ägg, ruvande och födslar etc) är det givetvis inte bra. 
2. Uppmuntras idén att fånga levande varelser, som sedan ska användas till de spelandes inbördes fighter, skulle spelet kunna skapa eller förstärka en utilita-ristisk, nyttobetonad, exploaterande relation mellan den mänskliga och den icke-mänskliga naturen – motsatt det budskap om respekt som miljövårdare och miljöaktivister vill förmedla. Smittar detta av sig, på så sätt att spelarna, inspirerade av spelet, försöker fånga reella djur och få dem att strida mot varandra vore det förstås hemskt – men enligt min mening rätt långsökt…
3. Försöker miljövårdare alltför tydligt ”återknyta människors band till  naturen” kan även det ha motsatt effekt än den avsedda, ifall detta förstärker missuppfatt-ningen att människan inte skulle vara någon del av naturen, utan en helt egen kategori. Enligt min mening är motsatsen lika möjlig: att vi människor upptäcker hur nära och lika vi är det icke-mänskliga.

Tips på länkar och video som jämför virtuella och reella djur

Den amerikanska myndigheten för miljöskydd och bevarande av landets artrikedom, United States Fish and Wildlife Service, har även skapat en blogg för barn som jämför Pokémon Go-figurer med reella djur i viltreservat, fiskyngelanläggningar och regionala vattendrag.

https://www.fws.gov/news/blog/index.cfm/2016/7/14/The-Pokemon-Around-Us (14/7-16) [27/9-18]

Se även:

Pokemon That Were Actually Inspired By Real World Animals

https://guff.com/pokemon-that-were-actually-inspired-by-real-world-animals [27/9-18]

Liksom denna:

22 Pokémon inspired by rare EDGE species

https://www.zsl.org/blogs/conservation/22-pokemon-inspired-by-rare-edge-species 

Och denna 12-minutersvideo som först visar en animerad Pokémon figur, sedan filmsnutt med verklig förlaga:

All Pokemon That Exist In Real Life | Learn Sea Animals - HandPlayTV for kids

https://www.youtube.com/watch?v=gMbt6yO0CPA [27/9-18]

Referenser

August, Tom: Pokémon-Go players could capture 400 years of wildlife sightings in 6 days, Centre for Ecology & Hydrology, 4/8 -16 

https://www.ceh.ac.uk/news-and-media/blogs/pokémon-go-players-could-capture-400-years-wildlife-sightings-6-days  [24/9-18] 

Balmford, Andrew, Clegg, Lizzie, Coulson Tim & Taylor, Jennie: Why conservationists should heed Pokémon, Science 295 (2002):5564, s.2367

Buschke, Falco: Why nature conservationists should be worried about ‘Pokémon Go’, The Conversation July 24, 2016

Dorward, Leejiah, Mittermeier, John, Sandbrook, Chris & Spooner, Fiona: Pokémon Go: Benefits, costs, and lessons for the Conservation Movement, Conservation Letters October 28, 2016

Louv, Richard: Last child in the wood. Saving Our Children from Nature-Deficit Disorder, New York: Algonquin Books 2005 

Soga, Masashi, Gaston, Kevin J, Yamaura, Yuichi, Kurisu, Kiyo & Hanaki, Keisuke: Both direct and vicarious experiences of nature affect children’s willingness to conserve, International Journal of Environmental Research and Public Health 13 (2016):6, s.529

Wilson, Edward O: Biophilia, Cambridge, Mass.: Harvard University Press 1984

Länkar till två av mina tidigare Pokémon-inlägg:

måndag 12 februari 2018

Pokémon-gåendet bland barnfamiljer i Luleå äntligen undersökt: barn KAN tala – och inte minst samarbeta!

 https://barnisten.blogspot.com/2018/02/pokemon-gaendet-bland-barnfamiljer-i.html 

och

måndag 21 augusti 2017

Jakten på Pikachu visade sig inte alls hota några sinnen! Men vet DN:s läsare att faran med Pokémon Go är gone?

https://barnisten.blogspot.com/2017/08/jakten-pa-pikachu-visade-sig-inte-alls.html

Pokémon-gåendet bland barnfamiljer i Luleå äntligen undersökt: barn KAN tala – och inte minst samarbeta!

I vilken ålder börjar egentligen människans medfödda önskan om samarbete att alltmer övergå i konkurrens och tävlingsmentalitet? Detta är denna veckas tema. Idag ska jag berätta om ett forskningsprojekt genomfört vid det universitet där jag själv vid seklets början var adjungerad professor, men jag känner inte alls dessa tre forskare. Så ingen vänskapskorruption här, inte! På onsdag ska jag förklara varför redan små-barn under 2 år uppvisar samarbetsmoral. 

För två veckor sedan publicerades studien genomförd av två fysioterapiforskare (Anna-Karin Lindqvist och Stina Rutberg) och en datavetare (Josef Hallberg) i Luleå, som även samarbetat med en amerikansk idrottspedagog (Darla Castelli): The Praise and Price of Pokémon GO: A Qualitative Study of Children’s and Parents’ Experiences. De har alltså ett hälsovetenskapligt intresse för vad ett mer fysiskt spelande eventuellt kan göra för inte minst barns hälsa, i dessa tider av oroväckande övervikt. 

http://games.jmir.org/2018/1/e1/

Eftersom allt annat tydligen kan ges tekniska lösningar, behövs kanske teknik också tillföras, för att få barn att röra på sig? Eller så kan man möjligen efterlikna teknikens attraktionskraft, men även utan uppkoppling i den vardagliga lek- och lärmiljön utomhus? Detta är vad forskarna tycks vilja gå vidare till i nästa fas av sitt projekt. Kanske är vägen till skolan lika hälsorik och lärorik som själva klassrummet, under förutsättning att färden stimuleras av uppgifter som bygger på samarbete, letande, samlande och upptäckter? 

Forskarna har enligt en pressrelease redan designat en analog prototyp i form av ett pussel. Tanken sägs vara att senare även göra en digital version, med samlande av pusselbitar som förutsätter, att de som spelar tillsammans löser uppgifter och på så sätt får ledtrådar.

Världsnyhet att barn här själva får yttra sig!

Jag skrev ju redan 21 augusti förra året blogginlägget ”Jakten på Pikachu visade sig inte alls hota några sinnen! Men vet DN:s läsare att faran med Pokémon Go är gone?”, i vilket jag gjorde en genomgång av den dittills ännu magra forskning som hade hunnit komma fram till sina första resultat. Lulestudien bekräftar i stort sett de internationella resultaten, men en unik aspekt av den norrbottniska undersökningen är att barn här för första gången själva får yttra sig. Detta sätter jag personligen högt värde på, vilket alla trogna läsare av min blogg förstås redan vet. 

http://barnisten.blogspot.se/2017/08/jakten-pa-pikachu-visade-sig-inte-alls.html 

Receptionsstudier är en verklig bristvara inom barnkulturforskningen och inte heller denna rapport är kanske tillräckligt ingående för att erhålla den etiketten, men barn har i vart fall fått yttra sig och berätta vad de tycker och tänker om spelandet. Dessutom är detta en kvalitativ studie, vilket enligt min mening säger betydligt mer än tusentals siffror i kvantitativa studier, där man enbart räknar exempelvis antal ytterligare tagna motionerande steg varje dag/vecka, tack vare Pokémon GO. Den delvis kvalitativa studien av Götz m.fl. (2016) omfattade inga barn under 12 år och mammor fick i sedvanlig ordning företräda-återge-tolka sina yngre barns reaktioner. I stort sett alla andra studier har fokuserat på unga vuxna i collegeåldern eller 20-35-åringar (oftast kvinnor).

Jag är visserligen aningen osäker beträffande exakt hur många lulebarn som i denna studie fått säga sin mening. I en notis på Sveriges Radios Kulturnytt-sajt (30/1-18) står det att forskarna pratat med 37 barn, men i rapporten talas det om att studien handlar om åtta familjer med 13 barn i åldern 7-12 år. Samtliga deltagare, föräldrarna inklude-rade, har spelat Pokémon GO under minst några månaders tid. Som i alla kvalitativa undersökningar är antalet litet, men desto mer detaljerade fakta kan därmed fås, till exempel i form av direkta citat hämtade ur barnen munnar. Kanske syftade dessa 37 på intervjuer utöver själva fokusgruppdelen i den publicerade artikeln.

”I den kvalitativa studien pratade forskarna bland annat med 37 barn. Bara två av dem nämnde belöningen efter tävlingsmomentet som det mest positiva. Annars var det glädjen i att göra saker tillsammans med andra och att vara utomhus som lyftes upp som viktiga delar”

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=6873482 (30/1-18).

Frågeställningar och samtalssvar

I halvstrukturerade (30-60 minuter långa) intervjuer med varje fokusgruppfamilj fick deltagarna beskriva spelet, hur, när och hur länge man ägnade sig åt GO-letandet, vilka för- och nackdelar som barn och föräldrar upplevde att spelandet hade. Streds det med de upphittade figurerna, fuskade man. Osv.

Den fråga forskarna ville söka besvara rörde främst vilka inslag i spelandet som bidrog till att få igång, såväl som under en längre tid kunde upprätthålla, fysisk aktivitet, för att sedan förhoppningsvis kunna dra nytta av detta i andra hälsofrämjande sammanhang. Andra studier har, som även jag tog upp (21/8-17), konstaterat att det är svårt att få hälsofrämjande åtgärder att bli uthålliga och långvariga. 

Pokémon GO skiljer sig därvidlag föga. Spelandet var särskilt i början väldigt spännande och roligt. För att intresset verkligen ska tänjas ut länge, behövs dock nya inslag i spelet. Tillkommer en ny figur, eller annan spelmöjlighet, hålls intresset givetvis lättare uppe. Bonuspoäng för att spela varje dag under en viss tidsperiod, eller nya poäng eller nytt ”godis” under Halloween är förstås positivt förnyande.

Lek/spel utomhus framhölls inte minst av föräldrarna. För en gångs skull var det lätt att få med sig barnen på långpromenad, eller följa med och åka in till centrum. Vissa föräldrar började även för egen del ensamma ta extrapromenader under lunchen eller kvällstid, för att finna fler småmonster och glädja barnen. Själva tävlandet var dock av sekundär karaktär.

Samarbete – inte stridsfixering eller tävlingsmentalitet

Somliga belackare har ju menat att det är skadligt för barns moral att lära och träna upp pokémons till att inbördes strida, såväl som främja tävlingsmentalitet. Barn älskar förvisso i alla sammanhang att tävla och det gör ju i grunden (mindre uppriktiga) vuxna också. Forskarna framhåller emellertid att gruppaktiviteter inte alls behöver innebära konkurrens. Samarbete och gemenskap är spelets bägge stora motivationskällor, förutom upptäckarglädje. Eller som de bägge fysioterapeuterna säger, på universi-tetets egen webbsida (29/1-18): 

– Vår studie visar att det inte är tävlandet i spelet som är det mest triggande för barnen och föräldrarna, utan att de samarbetar och tillsammans bidrar till spelet. Det är väldigt tydligt att samarbetet är det viktigaste, säger Stina Rutberg, universitetslektor i fysioterapi.

– Det är lätt att tro att det behövs tävlingsmoment vid aktiviteter på gruppnivå för att främja fysisk aktivitet, men de här resultaten visar att det inte är så, tillägger Anna-Karin Lindqvist, även hon universitetslektor i fysioterapi.

https://www.forskning.se/2018/01/29/pokemon-go-mer-samarbete-an-tavling/ [30/1-18]

Spelandet handlade inte främst om att ta över ett gym, inte om att på skolgården kunna skryta typ "jag har högre level än du", utan man tipsade tvärtom varandra om vart man kunde gå för att hitta fler pokemons. För föräldrarnas del framhävdes det positiva i att kunna vara tillsammans med barnen på lika villkor, kunna prata om gemensamma intressen och mål – men även prata om vad som i övrigt hänt under skoldagen – gavs det möjlighet till. Till skillnad från barnens andra datoraktiviteter, uppmuntrar spelet till samtal under själva spelandet utan att för den skull störa. 

Pokémon GO – bästa fitness-appen och bra hundsubstitut!

På köpet rörde sig alla inblandade mer än vanligt – och det helt frivilligt och av egen lust. Spelet utgjorde ett undantag, jämfört med andra spel som föräldrar brukar böna om att barnen skulle använda mindre tid till. Man träffade också nya människor och pratade om spelet. Spelet fungerade ungefär som hundar gör för hundägare: ger samtalsämne med främlingar. En kille som inte spelade fotboll och hade svårt få kontakt med kompisar kunde nu diskutera spelet både i skolan och med andra på stan. 

Nackdelarna var de välkända: trafikfara ifall man bara tittade ned på mobilen, smärre olyckor när någon cyklade ned i diket eller på en postlåda. En familj oroade sig för att barnet om hen ensam var ute på kvällen med mobil i handen skulle bli rånad på den… Om andra barn fuskade, kändes det heller inte längre lika roligt att på ärligt sätt leta pokemons. En specifikt norrländsk nackdel var även att batteriet i kylan vintertid inte var så effektivt utan laddades ur. Hade man för värmens skull mobilen i fickan, gick det sämre spela… 

Andra förbättringar än bättre batteri föreslogs också av barnen och föräldrarna: att till exempel möjliggöra så att vänner kunde byta Pokémons; en chat-funktion så att man kunde kommunicera med folk på andra kontinenter som hade vissa andra Pokémons; en karta så att man kunde lokalisera vänner som spelade; en möjlighet för spelare att samarbeta med andra på andra mobiler eller spela tillsammans; kunna bygga en gemensam Pokédex; kunna göra mer saker med Pokémons än att bara strida på gym, med mera. 

”Gamification” är egentligen en urgammal företeelse

För att något ska kallas för forskning, måste man ju numera bygga på nya engelska begrepp. Här är det begreppet ”gamification”, som helt enkelt handlar om att använda spelmoment i sådant som inte är spel. Till exempel göra skolvägen till en typ av spel, med utförande av olika uppdrag att lösa tillsammans. Mer aktiva skoltransporter kan ju också stimuleras genom att samla poäng på att inte skjutsas i bil till skolan av föräld-rarna…

Men det hela är ju i grunden egentligen bara en ”uppdatering” av något väldigt gammaldags: att vilja ha sällskap av varandra, på ett utmanande sätt… I Astrid Lind-grens Bullerby-berättelser avspeglas hur barns skolväg under 1900-talets första halva gjordes till ett ”game”, när barn tävlade i att inte vidröra vattenpölar, gå baklänges eller klättra bäst på staket – för att inte tala om att våga åka skridskor närmast isvaken… Vem som var informell vinnare var oväsentligt, det roliga låg i själva utmaningen och samvaron.

Dagens elektroniska spel lånar således i själva verket från urgamla spel och lekar. Det gäller inte bara Pokémon GO, utan de flesta datorspel, såväl som lekarna och berättelserna på paddor och mobiler. De re-ludierar helt enkelt urgamla spel och lekar! Det vill säga ger upphov till "nya" spel och lekar, bara aningen förändrade (se mitt blogginlägg "Medielek, del II: Re-ludiering", 6/11-15).

http://barnisten.blogspot.se/2015/11/medielek-del-ii-re-ludiering.html 

Men att ”gamifiera” själva skolarbetet är förmodligen otänkbart i dagens konkurrens-samhälle? Luleforskarna hoppas att erfarenheterna av vissa av fördelarna med Pokémon GO ska gå att överföra på andra hälsofrämjande prylar, spel och aktiviteter. 

Min egen (förmodligen utsiktslösa) förhoppning är att alla som larmar kunde invänta forskningsresultat, innan man uttalar sig om alla möjliga faror och hemskheter... Läs som sagt ändå gärna mitt förra inlägg i ämnet, om du inte redan gjort det:

”Jakten på Pikachu visade sig inte alls hota några sinnen! Men vet DN:s läsare att faran med Pokémon Go är gone?” (21/8-17)

http://barnisten.blogspot.se/2017/08/jakten-pa-pikachu-visade-sig-inte-alls.html  

Referenser

Götz, Maya, Bulla, Christine & Mendel, Caroline: Faszination Pokémon Go. Was macht die Faszination der Pokémon Go-App aus? Eine internationale Befragung, München: Internationales Zentralinstitut für das Jugend- und Bildungs-fernsehen (IZI) 2016

http://www.br-online.de/jugend/izi/deutsch/Forschungsbericht_Pokemon.pdf 

Howe, Katherine, Suharlim, Christain, Ueda, Peter, Howe, Daniel, Kawachi, Ichiiro & Rimm, Eric: Gotta catch 'em all! Pokémon GO and physical activity among young adults: Difference in differences study, British Medical Journal 2016;355:i6270 doi:10.1136/bmj.i6270

Lindqvist, Anna-Karin, Castelli, Darla, Hallberg, Josef & Rutberg, Stina: The Praise and Price of Pokémon GO: A Qualitative Study of Children’s and Parents’ Experiences, JMIR Serious Games 2018;6(1):e1

http://games.jmir.org/2018/1/e1/

Barns 15 vanligaste motståndsstrategier mot vuxnas härskartekniker

All maktutövning möts av motstånd. Det gäller givetvis också det vuxna väldet över barn. Som jag framhållit i olika blogginlägg, handlar barnkultur inte minst om ett motstånd mot generationsmaktsordningens underordning av barn. ”Motstånd” kan kanske låta överdrivet. Har vi i barnkulturfallet verkligen att göra med en motstånds-rörelse i barnformat? Handlar det om barnkamp, om skolning av mini-anarkister? Kan vi emotse en ”generationernas sammandrabbning”? 

Nej, det rör sig väl snarare om en osynligare variant av civil olydnad. Om en timid olydnad, där inte minst populära kommersiella kulturprodukter för barn drar sitt strå till stacken. Genomgående har just de tv-serier, filmer, leksaker och spel som kretsat kring busiga eller vuxenutmanande barnkaraktärer – eller på annat sätt ansetts som olämpliga av vuxenvärlden – blivit de mest framgångsrika. 

Motstånd kan ta sig uttryck i handlingar såväl som symbolisk, fantasifull eller fiktiv form. Det är huvudsakligen den senare uppstudsiga symboliska formen som åsyftas i barn(kultur)fallet. Rebelliska handlingar har emellertid alltid sin upprinnelse i revolte-rande tankar och fantasier. Barns begränsade utrymme för motstånd i direkt handling är en följd av deras strukturella underordning under vuxna, men det är också ur detta underläge som motståndsviljan föds. 

Motståndet härstammar alltså från barndomens strukturella villkor: från upplevelser av ojämlikhet, orättvisor, relativ maktlöshet och nedvärdering av barn. Det riktar sig där-med följdriktigt nog främst mot kontrollerande och bestämmande vuxna. 

En viss grupp dominerar alltid över en viss annan grupp

Postmoderna sätt att se på motstånd ifrågasätter visserligen denna modernistiska syn på makt som en fråga om dominans utövad av en klass, ett kön, en generation etc över en underordnad annan klass, annat kön, annan generation. De förespråkar istället i Michel Foucaults efterföljd ett synsätt som uppfattar makt som relationell och fluktuerande i ojämlika, men ständigt föränderliga, relationer inneboende i språkan-vändningen och inom sig bärande på sitt eget motstånd.

De poststrukturalistiska teoretikerna har därför mycket riktigt visat obefintligt intresse för barn, kanske på grund av barns ”medfödda” språkliga underläge och för att man inte torde kunna förneka att barn onekligen överallt och alltid upplevt/upplever tving-ande strukturell vuxenmakt. Barnen däremot har, till skillnad från postmodernister, inga som helst problem med att avgöra vem som är dominerande respektive dominerad i deras relation till vuxna.

Barnförtrycket – inte kvinnoförtrycket – är urtypen för alla andra former av förtryck. Förtrycket av barn har varit djupare förankrat i samhället och mera uppenbart än kvinnoförtrycket och klassförtrycket, men ändå negligerats. Barn är historiskt sett den första förtryckta gruppen, överallt i alla kända kulturer och i alla tider. Hegemonin är dock inte total ens i barnfallet. Barns oerfarenhet, experimentlusta och förväntade (språkliga såväl som kroppsliga) inkompetens och ”oansvarighet” kan samtidigt lämna utrymme för förnyelse och opposition. 

Hur gör då barngrupper motstånd, bland annat med hjälp av kulturprodukter riktade till barn? Man kan undgå dominansrelationer genom att söka hålla sig undan de över-ordnade eller deras synsätt. Barnen väljer inte sällan bort de (kvalitets)produkter som är mest präglade av vuxengenerationens hegemoniska värderingar, till exempel ”hög-kvalitativa barndomsskildringar”. 

Det ligger också en viss makt i att vara annorlunda. Barn försöker på alla möjliga sätt i sin barnkultur att vara tvärt emot vuxna eller vuxna preferenser. Eller så motläser man en text, det vill säga tolkar den på annat sätt än avsett. Alternativt finner man i det fåtal vuxenkritiska, oppositionella kulturprodukter som vissa barnsolidariska vuxna produ-cerar för barn en allierad, vad gäller att sätta sig upp emot de mer kontrollerande vuxenkrafterna.

”Härskartekniker”

Den norska professorn i socialpsykologi Berit Ås myntade i slutet av 70-talet ett begrepp som idag de flesta vuxna känner till: ”härskartekniker”. Hon var på den tiden även politiker för Arbeiderpartiet och upplevde personligen hur de manliga kollegerna osynliggjorde hennes synpunkter. Ja, struntade i hennes närvaro genom att vända sig bort en aning, eller till och med lämna salen för ett tag, just när hon talade. Efter att ha nonchalerat henne, övertog männen sedan hennes förslag som sina egna idéer. Ås suspenderades av Arbeiderpartiet, men satt i Stortinget för Demokratiske Socialister och senare som ledare för utbrytarpartiet Sosialistisk Venstreparti (1973-1977). Därefter ägnade hon sig helt åt forskning.

Ås identifierade alltså ett antal manliga härskartekniker som en nyckel till att förstå hur kvinnor som grupp inte tas på allvar. Det handlar ej om individen eller dennas argument, inte om den enskilda personen överhuvudtaget, utan om den grupp som andra placerar in en i. Senare har andra menat att teknikerna gäller även för kvinnors maktutövning, liksom brukade mot andra undertryckta grupper. Ås menade alltså att de användes i speciella kombinationer och situationer mot just kvinnor, på grund av manssamhällets syn på kvinnor som objekt eller egendom. 

Genom att benämna härskarteknikerna och på så sätt göra dem synligare, går det att neutralisera verkningarna av dem, menade hon. Se mönster, istället för att alltid fråga sig ”gjorde jag nåt fel nu?”, bli fråntagen självkänslan, känna sig mindre värd. Teknikerna var ursprungligen fem (Ås 1981):

• Usynliggjøring (när kvinnor blir förbigångna, överkörda, sedda som okunniga för att de gör på otraditionellt sätt)

• Latterliggjøring (när kvinnors insatser avleds eller hånas)

• Tilbakeholdelse av informasjon (t.ex. i den manliga bastun)

• Dobbeltstraffing/fordømmelse uansett hva du gjør (vara hemma med småbarn eller jobba trots att ha småbarn)

• Påføring av skyld og skam (sker ofta genom förlöjligande, förödmjukelser p.g.a. någon av punkterna 1-4 ovan)

De tre första hör tätt samman. Möjligen borde objektifiering läggas till som en sjätte teknik, menade Ås senare.

Femton motståndsstrategier ofta använda av barn

Kollektiva härskartekniker behöver förstås mötas med kollektiva motståndstekniker. Vilka uttryck tar sig då detta motstånd på barnkulturområdet? Delvis har barn uppfunnit sina egna motståndsstrategier genom att invertera somliga av de vuxna härskartekniker som Berit Ås (1981) vaskade fram, eller vända dem tillbaka mot de vuxna och inte minst mot ”det vuxna”. 

Sätten är många, men dessa kan särskilt framhållas: 

1. Osynliggörande (man försöker helt enkelt strunta i vuxna, låtsas som om dessa inte fanns eller var närvarande); 
2. Förlöjligande (den förlöjligade vet dock ofta inte ens om det eller begriper det inte); 
3. Undanhållande av information (utövaren stärker sin ställning, genom att betona att de ovetande inget fattar); 
4. Upp-och-nedvändning i form av rollomkastningar (små blir stora, stora görs små; barn tycker sig kunna allt om ett visst fenomen (actionfigurers namn t.ex), vuxna ”kan ingenting”); 
5. Påförande av skuld (den som systematiskt befinner sig i överläge får ständigt höra att ”Det är orättvist!”); 
6. Låtsad dövhet (barn hör bara det som de vill, annars utmärkt) 
7. Kroppsligt protesterande (man drar benen efter sig, gör sig lealös, sittstrejkar à la civil olydnad, är trumpen och blänger); 
8. Kollektivt samfällt agerande (ger mångdubblad styrka); 
9. Anstiftan av kaos (inte minst i form av vild lek, i sig en stojig motståndshandling); 
10. Ohörsamhet beträffande vuxnas förbud (man vägrar med hela kroppen lyda); 
11. Hemlighetsmakeri (barn tystnar när vuxna kommer in i rummet, ifall barnen talar om ”känsliga ämnen”, eller t.ex. låtit Ken ligga ovanpå Barbie); 
12. Val av enligt vuxna ”olämpliga”, ”alltför vuxna” produkter/texter (alltför våldsamma, alltför sexuellt provokativa: leksaksgevär/pistoler, Grand Theft Auto-spel, Barbiedockor, Småstjärnorna, vuxna dokusåpor)
13. ”Coolness” (direkta utmaningar/uppkäftighet mot vuxna, låtsad likgiltighet inför skolvärden såsom ”duktighet”); 
14. Låtsad dumhet (clowneri, ”nonsensagerande”, överdrivna ”barnsligheter”); 
15. Hemliga språk (rövarspråket kok-a-lol-a-sos-fof-i-non-tot; dövalfabetet; tala hemspråket vs anbefallen svenska). 

Vuxenförbjudet

Jag ska inte rada upp en mängd aktuella exempel, utan det överlåter jag åt läsaren att fylla i. I fallet med medietexter är det dock framför allt de fiktiva barnkaraktärernas osynliggörande eller förlöjligande av vuxna, vuxenparodier, utmaningar av vuxna, upp-och-ned-vändningar där barn övertrumfar vuxna, kaos skapat av barnkollektiv, barn som busar, clownar sig eller sysslar med ”rent nonsens”, eller så ”coola” barn som dominerar. Jag har tidigare tagit upp exempelvis ”rackarungegenren” som på film lockat alltsedan de allra första barnfilmerna från 1920-talet om Anderssonskans Kalle (se mitt blogginlägg  27/3-17).

Därtill har vi barns val av alltför ”vuxna”, ”olämpliga” program och spel – eller så alltför ”barnsliga” dito. Barn är tydligen aldrig ”lagom”... I de inbördes samtalen, lekarna, skämten, historierna kan många eller rent av samtliga av dessa tekniker nästan samtidigt komma till användning. Frånvaron av vuxna i en film eller ett spel eller en lek kan i sig vara tillräckligt befriande som en egen, åtminstone i föreställningsvärlden autonom, barnrepublik. 

Det som bland annat fascinerat barnen med Pokémon är grundmotivet med en 10-årig pojkes och hans bästa vänners äventyr i en nästan vuxenfri fantasivärld, som helt och hållet domineras av barn som själva tar hand om ”fickmonstren” och tränar dem. Dessa småbarn till ”djur” gör att barnen dels känner sig "stora" eftersom mer själv-ständiga, dels behövda. Att helt ignorera vuxna gör att barn slipper påminnas om sin annars underordnade barnstatus, men vuxna känner sig då förstås överflödiga.

Det kaotiska och snabbrörliga i exempelvis Pokémon-filmerna är ytterligare ett skäl till att vuxna tar avstånd från dem. De flesta föräldrar förstår inte vad handlingen går ut på, när ett otal småfigurer flyger hit och dit i något som mest påminner om ett fyrverkeri. Man hinner inte med i animerade filmer och påstår därför att barnen inte hinner med…

Astrid Lindgren – en unik barnallierad vuxen

Barn tilltalas i barnskildringar i underordnade roller, i barnfilmer däremot om än inte alltid i överordnade, så i vart fall mer jämbördiga, positioner i förhållande till de vuxna. Astrid Lindgrens karaktärer är nästan samtliga överdängare i var sin ”tävlingsgren”, oavsett om detta nu gäller att överträffa vuxna i styrka, ekonomi och självständigt ifrågasättande (Pippi), praktisk kunskap (Emil), moral (Madicken, Ronja), intellekt (minidetektiverna runt Kalle Blomkvist), snusförnuft (Tjorven) eller nyfikenhet (Skrållan och Emil). 

De karaktärer/personer som blir populära är nästan alltid de som utmanar vuxna auktoriteter: Pippi Långstrump kanske inte längre framstår som någon avancerad barnanarkist, men visar sig trots allt vara på jämlik fot med vuxna eller till och med överglänsa många av dem. Detta är förstås upplyftande för barnåskådarna. 

Barnkaraktärerna hos Astrid Lindgren (särskilt Emil) kontrar också sitt beroende av föräldrarna, som inte minst symboliseras av mat för dagen, genom att kasta tillbaka maten i ansiktet på de vuxna som ett slags upprorisk gest. Och Pippi förser ju tvärtom vuxna med mat, där matförsörjaransvaret också blir ett slags mognadstest. Ätandet av onyttiga kanelbullar till sockerdricka, eller gräddtårta till frukost, blir till en sorts oberoendesymboler eller upprorsmarkörer. Att äta onyttigt innebär i de yngstas fall att ”revoltera” och bestämma över sig själv. Emils matförråd i snickarboden är visserligen hämtat från föräldraköket, men det glöms ju lätt bort… 

Barnen hos Lindgren gör framför allt saker och ting på ett annorlunda, mer förutsätt-ningslöst prövande sätt, oavsett om detta gäller att ligga på bordet och äta spagetti med tallriken på stolen, skura golvet som en form av skridskoåkning, eller segla med galoscher. De leker inte heller imitationslekar med vuxna som några önskvärda före-bilder, utan snarare härmlekar där vuxna förlöjligas eller görs till driftkuckuar och fångas i olika fällor eller nät, likt djur. 

Även här är förstås superlekaren Pippi det tydligaste exemplet, när hon ifrågasätter fina damers manér på kalas, eller polisers försök att hämta henne till barnhemmet. Pippi blir till en upprorsmodell med sin respektlösa attityd till vuxna auktoriteter och barn-kontrollanter. Också Emil härmar och läxar gärna upp vuxna, när han inte fångar dem i fällor. Att likt honom i ärlig tävlan vinna över vuxna är ytterligare en upp-och-ned-vändning av det sedvanliga förhållandet mellan barn och vuxna. Det gör barn också lätt i tävlingar i Pokémonkunskap. Hur många kan fickmonster kan vuxna namnge, till exempel? Två?

Även ”pedagogiska” Fem myror är fler än… parodierar vuxna 

Också i förmodat främst ”pedagogiska” serier som Fem myror är fler än fyra elefanter består den huvudsakliga behållningen för barn inte i siffror och bokstäver, utan i det ökade självförtroende som vuxenkarikatyrerna och parodierna på vuxna viktigpettrar som låtsas veta allt, men inte sällan avslöjas som okunniga, bidrar till. Efter detta vågar man gå till skolan och möta den förmodat allvetande läraren, ty ”läraren/pappan” Magnus tas oftast ned på jorden av ”eleven/barnet” Brasse, som klarar sig bra genom att vara smart snarare än "duktig" (se blogginlägget 25/11-16). 

Magnus gör anspråk på att kunna allt, vill ständigt undervisa Brasse, men eleven avslöjar lärarens brister och konventionella tänkande. Brassebarnet återupprättar inte minst i det stående inslaget ”Lattjolajbanlådan” sin självkänsla genom att bestämma spelreglerna, råda över rätt respektive fel svar och alltid vara fiffigast i en härlig omvändning av vardagens underlägsenhetsupplevelser på bokstavsområdet. Då är Brasse betydligt bättre på matematik och köper därför bara sex påsar chips när han går på bio, för att som han säger "inte förstöra aptiten inför middagen"... 

De pedagogiska barnprogrammens hemliga budskap eller dolda läroplan är inte minst den bild av barn som de tv-tittande barnen här får av sig själva via sina representanter. I Fem myror... är barnet lika kompetent som de vuxna och dessutom roligare och mer nytänkande. Serien är därtill en introduktionskurs i gammal god barntradition, med alla sina gåtor, kiss- & bajsskämt, ramsor och lekar. 

Populära barnfilmers huvudfigurer är ett slags handlingsledstjärnor, ger tips på hur barn kan agera på ett kompetent och barnsolidariskt vis, utan att alltid behöva luta sig mot vuxna. Barnfilm ifrågasätter den rådande maktordningen mellan barn och vuxna på ett mera effektivt sätt än barnskildringar, som tvärtom kan fungera förlamande och förminskande för barn. Barnskildringarna visar upp paralyserade barn och passiva vittnen, som motståndslöst finner sig i ett vuxet förtryck. 

Barnskildringar är oftast raka motsatsen

I dessa filmer om barn ser dock barnåskådaren inga barn som uppmanar till upproriskhet precis, utan tvärtom barn som tvingats till foglighet trots omänskliga förhållanden. Här utsätts barnen dessutom för ”alltför vuxna” erfarenheter, utan att dessa tydligen anses behöva censureras "tack vare" det seriösa sammanhanget. 

Många är visserligen de barnskildringar där barnen är betydligt mognare än de vuxna, vilket självfallet kan upplevas som positivt: att behövas stärker självkänslan. Problemet är bara att barnet dras in i vuxnas konflikter men ofta inte kan kontrollera sin egen situation, utan då är hjälplöst. Filmerna förmedlar lätt känslan att barn inte klarar av att lösa sina egna problem, men bör anstränga sig att lösa föräldrarnas. I dessa fall har vi alltså en upp-och-nedvändning av rollerna som inte främst gynnar barnet. 

Barn säger sig ofta föredra att vara utomhus, utom synhåll för vuxna. Tillbakablickande hävdar också i stort sett alla unga vuxna att de som barn inte lekte med leksaker inomhus, utan mest var utomhus med kamraterna. Och flickorna säger att de föredrog att leka tillsammans med pojkarna och också oftast faktiskt gjorde det. Deras föräldrar bekräftar dock inte detta... 

Vem vi ska tro på? Viktigare är kanske varför 20-30-åringarna som jag tillfrågat (mina studenter) – och deras föräldrar – tillbakablickande vill minnas det så? Därför att de före detta barnen vill komma ihåg det som att de då undkom vuxnas övervakning? På grund av att de unga kvinnorna vet att självständigt, fritt, upproriskt, ”farligt” pojkage-rande har sina fördelar och idag högvärderas? 

Föräldrarna å sin sida för att de därmed tror sig ha behållit överblicken och kontrollen?

Referens

Ås, Berit: Kvinner i alle land... Håndbok i frigjøring, Oslo: Aschehough 1981 (utgiven på nytt 2008)