Fem myror är fler än fyra elefanter som televiserad teaterföre-ställning

Under oktober 2015 visades på Barnkanalen Fem myror i form av en ”[s]krattfest från Oktoberteatern i Södertälje”, i vilken ”den populära tv-serien förvandlats till en charmig och kul teaterföreställning. För barn i publiken blir matematik och alfabetet lätt. Sjung med i de finurliga sångerna och tyck själv till om vilka djur som bäst hör ihop i Brasses Latjolajban-låda”. Allt enligt svtplays hemsida:

http://www.svtplay.se/video/2804169/fem-myror-ar-fler-an-fyra-elefanter/fem-myror-ar-fler-an-fyra-elefanter-avsnitt-1?start=auto 

Det rör sig om en bearbetning för scenen av tv-seriens producenter Lasse Haglund & Bengt Linné, här i regi av Ninne Olsson. Den angivna målgruppen är nu något äldre, från 5 år mot tv-versionens 3 år och uppåt. Spelmiljön är numera inte inomhus eller runt det gemensamma hemmet, utan utomhus i närheten av en välfylld container i förorten, tiden inte 50-talet utan 2015. Teateruppsättningen har ingen barn-förälder-relation, således ingen pedantisk viktig-petter till lärarpappa, ingen präktig mamma-cum-mediestjärna Eva, inget charmfullt busfrö påminnande om 70-talets Brassebarn. Eva verkar faktiskt för det mesta lika fåkunnig som Brasse.

Familjerelationen tycks nu utgöras av tre invandrade syskon, med storebror Magnus (Simon Mezher) som kan allt, förklarar, ger order, får respekt och varken ifrågasätts av mellanbarnet Eva (Yelda Hadodo) eller av (vad som troligen är) lillebror Brasse (Dennis Önder). Åtmin-stone drar jag denna slutsats om syskonskap utifrån Evas replik nära slutet, efter att hon mottagit ett mobilsamtal: ”Det är morsan som ringer! Vi måste hem och äta!”. 

Morsan skulle förstås också kunna syfta på hennes egen och de andra tvås dagmamma, eftersom Eva i föreställningens början, angående det att städa undan bokstaven A, säger ”Det kan din morsa göra!” Alla har således kanske inte samma mamma? Brasse skulle eventuellt även kunna vara de andras tvås analfabet till pappa.

Oktoberteaterns uppsättning (2013-2015) har även i övrigt få likheter med tv-serien från 1973-1977. Några av de välkända sångnumren såsom O-låten hörs, den pussrädde Magnus är här kramrädd och ”Lattjolajbanlådan” förekommer visserligen även nu, men Brasse blir inledningsvis (låtsas)rädd för de tydligen överraskande djurljuden i kofferten. Dagens krav på barnpublikens interaktion eller s.k. delaktighet motsvaras här tyvärr av att de unga i publiken får gissa på djuren, förutom givetvis Magnus och Eva som har lika ”fel, fel, fel!” som vanligt men nu kommer aningen i skymundan.

Här återfinns i vart fall inga av ursprungsseriens upproriska inslag och få om ens några spår av barntradition och barnlore. Brasse får i och för sig visa sin egen kalsong och hänga upp tre sådana på tvättstreck till barnens jubel, samt av någon anledning (?) undervisa om att det är viktigt att ha rena kalsonger. Hur kan det komma sig? 

Ja, inte påpekandet om rena underkläder, utan att det på denna scen ryms så lite uppstud-sighet? Det är förstås svårare att i en enaktsföreställning på dryga timmen göra annat än lära ut ett par bokstäver och spela clown, jämfört med tv-seriens gissningsvis 20 timmar… Och de medföljande föräldrarna har trots allt betalat en ansenlig summa för lektionen. Entré: Vuxna 150 kr, barn 95 kr. De flesta barnen verkar dock redan kunna bokstäverna och vara mindre förvirrade än okunnige och löjlige Brasse, som inte kan räkna längre än till 14, går omkring och söker efter sig själv, ropande ”Brasse!”.

Charmigt vet jag inte om det är, men barnpubliken ses absolut ha kul. Och just det är uppenbarligen också det enda syftet med uppsättningen. Det kan förstås räcka.

Fem myror…, del V: Minskade serien då några kunskapsklyftor?

Leka för livet snarare än lära för skolan!

Hela serien Fem myror genomsyras av insikten att man inte behöver befinna sig i en formell inlärningssituation för att vara mottaglig för lärdomar och framför allt inte för att ha nytta av kunskaper. Här skiljs inte skolkunskaper och vardagskunskaper åt. Ingen tvingas lära sig något genom en hemläxa eller till en lappskrivning, utan tv-tittaren inser snabbt att kunska-per om t.ex. höger-vänster eller siffror faktiskt är användbara, när man ska gå på bio eller upp på vinden efter skridskorna. Sanningen är ju den, att inte minst vardagssituationerna, även de nöjesbetonade, ställer kunskapskrav på en.

Här illustreras detta t.ex. med att Brasse ska gå på bio och se en skräckfilm om en blod-törstig fisk (Braxen) och tilldelas då plats nummer sex från vänster på första bänkraden. Ångesten kretsar här inte kring den hemska fisken, utan kring frågan ”Hur ska han hitta till sin biofåtölj?”. Inlärningssituationer isoleras således inte från resten av livet. Här behöver Brasse aldrig ställa sig eller läraren frågan ”Varför ska jag lära mig det här?”, utan kunska-pen blir direkt relevant, användbar och lärandet roligt.

Seriens ”anti-pedagogiska”, lätt anarkistiska skolförberedelse är dock inget som diskuterats eller ens omnämnts i de interna utvärderingar som gjorts av programföretaget. Trots att det inte sällan är just den s.k. dolda läroplanens krav och regler som går djupare och slår hårdare än skolans ”öppna” läroplan, speciellt för seriens speciella målgrupp: de ”eftersatta” barnen från ”understimulerade” miljöer. 

I de pedagogiska utvärderingarnas värld tycks det fattas ett språk för en analys av sådana framgångar. På samma sätt som det i de flesta ”barnkulturforskares” och debattörers värld verkar saknas teoretiska verktyg för att beskriva lekaktiviteter och leklika inslag i massme-diernas ”underhållande” funktioner. Det sistnämnda borde rätteligen hellre kallas för underhållsfunktioner. 

Jag hävdar alltså att Fem myror… utgjorde ett slags motståndsträning för barntittarna, lika robust som dåtidens galonisar. Myrorna vaccinerades mot elefanternas stundande nålstick. Något regelrätt uppror var det förstås inte tal om, då barn i denna ålder fortfarande är alltför beroende av sina maktmästare.

Ingen klassutjämning

Men hur väl lyckades serien med sin ”öppna” läroplan, d.v.s. sina mer strikt pedagogiska ambitioner att förmedla, eller åtminstone bereda marken för, specifika ”skolkunskaper”? Dessutom inte minst med det uttalade syftet att minska klyftor mellan olika samhälls-grupper? Utgångspunkten var samtidens ”kompensatoriska” tänkande bland amerikanska forskare, som funnit underklassens barn vara eftersatta i förhållande till medelklassbarn vad beträffar möjligheterna att hävda sig i skolan. Fem myror är fler än fyra elefanter utveck-lades ju efter amerikansk förebild (Sesame Street). 

Vid denna tidpunkt var det inte längre barnets hem utan språket (d.v.s. vissa hems påstått ”torftiga” språk, då det där talades ett annat ”språk” än skolans medelklassvariant…) som ansågs bära skulden för skolmisslyckanden. Därför skulle programmet alltså satsa på begrepp, mängder, bokstäver etc. Leni Filipson på Sveriges Radio & tv:s Publik- och programforskningsavdelning (PUB) gjorde som sagt en utvärdering av seriens första år, i ett slags pilotprojekt. Forskarna spelade upp programmen för förskolebarn, observerade och intervjuade dem. Resultatet sades visa att barnen onekligen lärde sig en del, men det fanns inga resurser till att studera eventuella långtidseffekter. 

Leni Filipson: Fem myror är fler än fyra elefanter. Undersökning av en serie barnprogram, Sveriges Radio/PUB 1974-06-28

De kunskaper och färdigheter som serien koncentrerade sig på (lägesbegrepp, bokstäver, mängder osv) är dock inte så centrala för skolframgång, som man tydligen föreställde sig. Lässvårigheter orsakas aldrig av en enda isolerad faktor, utan är resultatet av en kombination av sociala, emotionella, kognitiva och pedagogiska faktorer. Anledningen till vissa barns svårigheter i skolan står inte att finna i bristande upprabbling av alfabetet, eller i oförmåga att skilja mellan lägesbegrepp som bakom-framför eller höger-vänster.

Att barn, som annars inte skulle kunna alfabetet när de börjar skolan, tack vare Fem myror lärde sig det var säkert bra för barnens självkänsla. Ett antal barn lärde sig bevisligen också läsa tack vare serien. Men att som programmakarna föreställa sig att med televisionens hjälp kunna minska kunskapsklyftan mellan barn med skilda sociala och intellektuella förutsätt-ningar var, och är, en vanföreställning – åtminstone om det är allmän-tv, nåbar för alla som avses.

All forskning, redan 70-talets (Ball & Bogartz 1970) och än idag, tyder på att barn som redan kan mycket före sådana program också är de som har lättare att få ut något av dem. Det vill säga, att klyftan snarare ökar. Strävan att eliminera eller minska sociala och intellektuella orättvisor skulle nämligen kräva att man hjälpte de eftersatta på de bättre lottades bekostnad. En offentlig kommunikationskanal som tv är knappast användbar för detta syfte, utan skulle då få ersättas av exempelvis riktade direktleveranser enbart till de ”eftersattas” hem.

Ball, Samuel & Bogatz, Gerry Ann: The First Year of Sesame Street: An Evaluation, Princeton, New Jersey: Educational Testing Service 1970

En sådan rent hypotetisk distributionskanal borde då heller inte, så som Fem myror, inrikta sig på att lära ut begrepp av typen framåt-bakåt, under-mittemellan och färre än (som alla barn redan kan, eller lär sig hur lätt som helst redan före skolstarten). Istället skulle den söka få barnen i målgruppen att reflektera över gjorda erfarenheter och försöka förklara olika fenomen. Det gäller t.ex. att söka efter ledtrådar och föregripa en viss utveckling, planera, inse att alla andra inte delar ens egna underförstådda utgångspunkter och referensramar. Med andra ord: fundera över andras känslor och motiv, helt sonika ta deras perspektiv – precis som barnen gör beträffande Brasse i Kyssleken och nyttan av skrivkonsten.

Särskilt framgångsrik i sina avsikter att skapa en mer jämlik kunskapsmässig skolförbe-redelse kan Fem myror således inte sägas ha varit, eftersom inga kunskapsklyftor minskade. Barn som kunnat mycket före programmen hade också lättare att lära sig något från dem, enligt PUB:s egen utvärdering. Data antydde att positiva inlärningseffekter ”åstadkommits i något lite mindre utsträckning i de lågutbildade familjerna” (Filipson 1974:17). Det vill säga: i de familjer som man speciellt ville bistå.

Eftersom också medlet att nå målet (underhållningsformen att leka in kunskaper) står i skarp motsättning till skolans ”arbetsfostran” med dess strikta åtskiljande av inlärning och lek, kan tv-serien inte heller på detta område sägas ha haft någon ”skolförberedande” verkan…

Därmed inte sagt att Fem myror är fler än fyra elefanter inte varit didaktisk eller oviktig för barns kommande skolframgångar! De tv-tittande barnen lärde sig inte bara att leka för livet, utan även att leka för att lättare klara av skolan.

Fem myrors svar på de didaktiska frågorna

Skolverket exemplifierar, som framhölls i måndags i den fösta delen av vår följetong om Fem myror, problematiseringen av undervisning och lärande i följande förskole- och skol-didaktiska frågor:

▪ Vem ska lära sig?

▪ Vad ska individen lära sig?

▪ När ska individen lära sig?

▪ Med vem ska individen lära sig?

▪ Var ska individen lära sig?

▪ Hur ska individen lära sig?

▪ Genom vad ska individen lära sig?

▪ Varför ska individen lära sig?

▪ För vad ska individen lära sig?

http://www.skolverket.se/skolutveckling/forskning/didaktik  

Så hur besvarar Fem myror den didaktiska frågan Vem ska lära sig? Alla från 3 år och uppåt, inklusive föräldrar! Vad ska individen lära sig? Allt möjligt kul och nyttigt! Varför ska individen lära sig? För att kunskaper är användbara överallt utanför skolan! Med vem ska individen lära sig? Gärna med de tv-tittande syskonen och föräldrarna, svarade barnredak-tionen på tv2! Var ska individen lära sig? Varför inte i hemmet, framför tv:n?! När? Mellan klockan 16.30-18.30! Hur ska individen lära sig? Gärna på ett roligt och föga skrämmande sätt! För vad ska individen lära sig? För LIVET, snarare än för arbetsmarknaden eller för skolan enbart!

Dessa bägge studier ägnade jag mig visserligen åt redan i början av 80-talet, d.v.s. då de som hösten 2014 röstade på Dagens Nyheters topplista ”150 kulturhändelser som skapade Sverige” och tilldelade Fem myror andraplatsen ännu var barn, eller möjligen föräldrar (DN 31/12-14). Jag lämnar det nu upp till läsaren, och helst till studerandegrupper på högskolor, att diskutera kring hur förlegad denna beskrivning av skolans Dolda läroplan eventuellt är idag. Liksom fundera över i vad mån Fem myror är fler än fyra elefanter och likartade program fortfarande behövs. 

OM svaret blir ja: varför har serien i så fall så svårt att locka dagens förskolebarn lika mycket som den gjorde på 70-talet? Är det bara därför att nutida 4-5-åringar ”drunknar i digitala spel” och annat fascinerande medieutbud? Eller är det på grund av att de redan mött serien i förskolan och Fem myror därmed smittats av pedagogiska baciller? Således inte längre är barnkultur?

Källor

Margaret Rönnberg & Olle Sjögren: Lära för skolan eller leka för livet? En fallstudie i problemet skolförberedelse, barnkultur, lek och fars utifrån TV-serien Fem myror är fler än fyra elefanter, i antologin Rörande bilder, Red: Leif Furhammar et al, Norstedts, Stockholm 1981, sid 11-76 

Margareta Rönnberg: TV-tittande som dialog. På väg mot en symbolisk-interaktionistisk TV-teori, Uppsala: Filmförlaget 1996

Fem myror, del IV: Förskolebarns reaktioner fångade av videokameran

I februari-mars 1982 visade jag 16 avsnitt av Fem myror är fler än fyra elefanter (ur 1977 års upplaga) på en förskola i Uppsala och videofilmade samtidigt barnens reaktioner under själva tittandet. Avsnitten visades två per vecka i åtta veckor. Efter de åtta veckorna video-filmade jag även ett gruppsamtal med 5-6-åringarna om serien. Min metod skulle kanske kunna kallas deltagande observation eller fältexperiment, men det överlåter jag åt forskare att avgöra (utifrån Rönnberg 1996:391-454).

Margareta Rönnberg: TV-tittande som dialog. På väg mot en symbolisk-interaktionistisk TV-teori, Uppsala: Filmförlaget 1996

Publik- och programforskningsavdelningen på Sveriges Radio (PUB) publicerade i juni 1974 en intern utvärdering av seriens första år och fann då att de undersökta barnen var väldigt intresserade av Fem myrors pusscener, men även ambivalent inställda till just dessa. Fyra-femåringarna skrattade visserligen enligt Leni Filipsons rapport, men de tyckte inte sällan att det hela var larvigt. Barnen sades bli generade, förlägna, blyga och verkade rent av skämmas lite. Huruvida de i så fall – ”självidentifierande” – skämdes för egen del, eller å karaktärernas vägnar behandlar rapporten inte. 

Leni Filipson: Fem myror är fler än fyra elefanter. Undersökning av en serie barnprogram, Sveriges Radio/PUB 1974-06-28, bilagorna 6:56 t.o.m. 6:59

Barn sägs dock i 99 av 100 vuxna framställningar ”identifiera sig med” filmers, böckers och tv-programs huvudkaraktär(er). Vad detta vuxna slentrianuttryck egentligen avser klargörs då som vanligt aldrig, utan det ”vet väl alla”… Jag har å andra sidan sammantaget ägnat uppåt 700 sidor i olika böcker (men särskilt Rönnberg 1996) till att hävda att barn inte alls ”identifierar sig” i meningen låter sin identitet uppgå i figurens, tror sig vara ett med karak-tären, önskar sig vara figuren eller ens vara som figuren. 

Enligt min mening känner barn på sin höjd igen (sidor av) sig själv eller närstående i berättelsernas sympatibärare och tar av och till figurens (eller omväxlande olika figurers) perspektiv. Jag presenterar mig sedan åtminstone 20 år tillbaka som Margareta ”Perspektiv-tagandet” Rönnberg. Förmågan att ta andras perspektiv, inte minst perspektiven hos under-ordnade människor, är förstås också en av hörnstenarna i min ”barnism” (se bloggens menyrad!). 

En av de studier som lett mig fram till detta synsätt var alltså när jag (med stationär kamera) videofilmade tre förskoleavdelningars barns reaktioner på Fem myror är fler än fyra elefan-ter, medan de såg avsnitten. Inte minst var det för mig ytterst upplysande hur barnen reagerade under en Kysslek, då barnen helt klart tog Brasses perspektiv (Rönnberg 1996: 434-443). Det är nämligen förunderligt hur mycket av sitt tänkande, kännande och sina reflektioner som förskolebarn yppar med hela kroppen. Forskaren slipper alltså fråga dem, och barnen behöver inte verbalisera sin upplevelse, vilket är en enorm vinst. 

Barnen särskilde också helt klart mellan varje programepisods mer formellt kunskapstunga skollika delar respektive de mer underhållande leklika inslagen i sketcherna med Fem myrors familjetrio. Även dessa familjescener backade givetvis upp de mer tydligt kunskaps-förmedlande faktadelarna, fast på ett mer engagerande sätt. Vad visade då videoupptag-ningarna?

Lektioner blev rast och underhållning blev belärande!

I vad som kan kallas upplevelsens dynamiska dramaturgi, tar barnen under de mer strikt kunskapsförmedlande eller undervisande inslagen en paus, vänder sig bort, rör på sig, gungar med kroppen, pratar högt, utan att tystas ned av de övriga barnen. Mina observa-tioner ger vid handen att de mer uttalat pedagogiska avsnitten i Fem myror uppenbarligen fungerar som ett slags andhämtningspauser eller fristunder, då man kan låta alla tillbaka-hållna ord och energier under de intressantare numren bubbla ut. 

Detta utesluter för den skull givetvis inte att barnen ändå lärt sig bokstäver, siffror, alfabetet etc i de tristare inslagen. Barnen ogillade dock synbarligen det sävliga framstavandet av flick- och pojknamn (”Nej!”; ”Buu!”; ”Blä för namn!”, var vanliga utrop). Vissa barn var dock intresserade även av dessa inslag, men bara så länge som man inte hade några svårig-heter att själv läsa. De allra flesta var även ointresserade av sångnummer om en viss bokstav, ifall dessa hade en släpig, ”icke-rytmisk” melodi. En slutsats möjlig att dra blir alltså: det får inte gå långsamt!

Så fort de mer ”underhållande”, gestaltande ”fiktiva” leksketcherna kom, hyssjades pratande barn däremot ned av de övriga. Koncentrationen ökade, alla satt stilla och tysta, fångade av upplevelsen, men för den skull långt ifrån hypnotiserade. Kommunicera kunde barnen ändå göra, fast nu med blickar, miner eller små knuffar under själva upplevelsen, eller muntligt efteråt i ”pausen”. (Det vill säga: under de tydligare ”lektionsmomenten”, som sagt av barnen dock tolkade som vilsamma ”rastinslag”!) Barnen tittade inte sällan menande på varandra, himlade med ögonen och leenden av varierande storleksgrad var ytterst vanliga under familjelekarna. 

Under dessa fiktivare sketcher kunde något barn dock i enstaka fall till kamrat eller i ”privat tal” rakt ut i luften kommentera och kommunicera starkt känslomässiga sociala upplevelser, men oftast tyst för sig själv. Likaså i ett slags inre tal, där munnen ibland rörde på sig men inget ljud hördes, befästa övervägande kognitiva vinster vid stavandet av ord t.ex. Detta privata, ”icke-kommunikativa” språk tycktes vara ett sätt att tolka för sig själv eller träna för att lära sig och minnas. 

Efter att visningarna av de 16 avsnitten var över, förde jag som sagt även ett videoinspelat gruppsamtal med förskolans 5-6-åringar om karaktärerna. De beskrev med hela kroppen hur stel och ”halvstrypt” Magnus var, liksom Evas skorrande och för uppsalabarn konstiga röst och hennes ibland överdrivna ”kvinnlighet”. ”Magnus är mer svart så där, i kavaj”; ”Han är lite tråkig den där Magnus”; ”Man blir irriterad på honom, när han håller på och slår på Brasse [med sin hatt]. Han vill vara BÄTTRE än Brasse jämt”; ”Magnus ska alltid FÖR-KLARA grejer”; ”Han är som en pappa”. Brasse ansågs bäst ”för han är så tokig”; ”Han är så yr”; ”Han gör alltid tvärtom”; han är så kul ”för han har KORV i äppelpaj!”. En pojke menar att ”Brasse bara SKOJAR. Han KAN ju bokstäverna PÅ RIKTIGT!”

”Mamma” Eva kommer helt i skymundan, även för flickorna i gruppen – och så även till viss del i programserien. Kanske är det dock skönt att slippa påminnas hela tiden om verklighetens mäktiga chefsroll för många av dem. Jag frågar på skoj barnen vem i serien som de helst velat vara och svaret blir ett unisont ”BRASSE!”. Under tv-tittandet har de också ofta skrattat åt denne, inte bara i Kyssleken.

Fyra-femåringarna i Leni Filipsons PUB-rapport (1974) skrattade som sagt också de förläget åt Fem myrors pusscener och verkade skämmas lite. Jag menar att de, precis som ”mina” förskolebarn, troligen gjorde det å Brasses vägnar genom sitt tagande av dennes perspektiv. Således inte ”identifierade sig med” Brassebarnet. (Exemplet är alltför utrymmeskrävande för att återges här, men finns som sagt att läsa i Rönnberg 1996: 434-443). Här rör det sig förvisso inte om inlevelse i någon spännande actionhjälteserie, men det mesta tyder på att åskådande barn inte heller då sammanblandar sin egen identitet med huvudkaraktären, eller ens önskar att de själva vore hjälten.

Men du kan gärna undersöka detta själv, med hjälp av en liknande metod och någon till synes mer uppslukande berättelse i ljud och bild!

Margareta Rönnberg: TV-tittande som dialog. På väg mot en symbolisk-interaktionistisk TV-teori, Uppsala: Filmförlaget 1996

Fem myror…, del III: Inte bara Lattjolajbanlådan peppar barn!

De inslag som genomgående allra mest tilltalade barnåskådarna i förskolan var föga förvå-nande Lattjolajbanlådan. Vid mina receptionsstudier i olika skolklasser har till och med killar ända upp i tredje klass likaså medgivit att de brukat ha på tv-ljudet och gått fram till tv:n först när det blivit dags för Lattjolajbanlådan. Egentligen ansåg de sig ju för stora för barnprogram som detta… Men det var enligt eleverna kul att tävla i att gissa rätt, eller se vem i programmet som anses ha rätt svar i varje avsnitt. 

Jag har genom åren visat Lattjolajbansketcher för minst 200 vuxna studenter, efter att ha talat om gångna tiders traditionella barnkultur av typen rim, ramsor, gåtor, vitsar, Bellman-historier, buslekar etc. I stort sett ingen har ändå sett likheten mellan gammaldags gåtor och Lattjolajbanleken. Det är dock rätt uppenbart att detta rör sig om en modernare massmedie-rad variant av gåtor. Inte gåtor av den enkla, ty logiska, varianten ”Vad är det som går och går men aldrig kommer till dörren?”, som vuxna ju lätt kan komma på svaret till. 

Nej, det påminner i tv-fallet mer om elefantgåtor och -vitsar eller nyare varianter därav, som går ut på att för en gångs skull göra vuxna svarslösa och att barnet för ovanlighetens skull får känna att det vet mer än föräldrarna. Brasse frågar även han i ett annat sammanhang ”Vad kallas elefanter som åker tåg?” (Svaret lyder: ”Passagerare!”) Tidigare generationer har helst förträngt sina hemskare varianter typ Hitler-, Biafra-, CP- och liknande -skämt och dito gåtor. 

Ansiktsräddning och återupprättelse

Precis som barns reella underläge och underlägsenhetskänslor i vardagssituationer bemästras genom att leken ger möjligheter till ett, om än tillfälligt, barnherravälde, fungerar även avsnitten med Lattjolajbanlådan som en form av upprättelse. Eftersom det här är Brasse-barnet själv som bestämmer spelreglerna för leken att kombinera djuren av trä i hans koffert, får vi i dessa sketcher ombytta roller. Det är arrangören och lekledaren Brasse som råder över rätt och fel, som bestämmer vad som är fiffigt respektive trist såväl som den som fördelar beröm och klander. Brasse är dock betydligt sparsammare med negativa omdömen om föräldrarnas undermåliga prestationer, än vad Magnus brukar vara om Brasses. 

I denna gissningslek är det framför allt Magnus, men även Eva, som befinner sig i underläge medan Brassebarnet själv övertar den vuxnes traditionella maktroll. Omvändningen av en underordnad verklighetsroll till en överordnad lekroll hjälper barn över tidigare (och kom-mande) underlägsenhetsupplevelser, genom att de för stunden får känna sig lite kompeten-tare. Det är framför allt svaren från Lärarpappan Magnus om vilka djur som hör ihop som Brasse vill kunna överglänsa – eller åtminstone överträffa i fiffighet. Vad än Magnus (och Eva) svarar, ropar Brasse ”Värdelöst! Fel, fel, fel! Näe, inte fel, men de va inte så kul!… Jag har ett fiffigare svar! [= Brasses eget val] Är inte det det fiffigaste?!”

Magnus’ och Evas svar är enligt Brasse med facit alltid lika trista, konventionella och ”sömniga”, medan Brassebarnet själv alltid har ett vaket och piggt förslag på lut. ”Giss-ningsgåtan” kommer här med andra ord att utgöra en effektiv strategi för att ställa det vanliga förhållandet barn-vuxen på huvudet. När föräldern svarar ”fel”, får barnet uppleva den eftertraktade njutningen i att korrigera den vuxne. 

Någon gång berömmer Brasse dessutom Magnus eller Eva och säger att de är ”fantastiska”, att de ”verkligen rott upp sig” etc. Brasse blir nu så imponerad att föräldrarna blir generade. Vi får här med andra ord en skämtsam drift med vuxnas överdrivna beröm av barn, som själva vet sin begränsning. Ibland hörs Brasse också uppmuntra Magnus och Eva och säga att ”det säkert går bättre nästa gång!”.

De stående inslagen med Lattjolajbangåtornas ”tre hör ihop, ett [djur] ska bort! Är inte det en buskul lek?!” bygger på att Brasse mot vuxenvärldens konventionella logik och klassifi-ceringsprinciper nu får ställa upp egna spelregler och därmed kan bestämma över vilka associationsbanor som är fiffigast. Föräldrarnas reaktion på Brasses påstående om ”buskul lek” blir ibland ”Tycker HAN ja!”. Fast de är ju måna om hans förkovran, så de ställer suckande upp… Svarar de vuxna att tre av djuren börjar på en viss bokstav, kontrar Brassebarnet med att urvalsprincipen ska vara vilka djur som man kan klappa. ”Sänker” de vuxna sig till hans nivå, blir Brasses svar tvärtom att det fiffiga ju ska vara utifrån djurens begynnelsebokstav. Osv.

Kiss-och-bajshumor – i ett skolförberedande program?!

Inte bara i de stående gåtsketcherna punkterar barnet den uppblåste Lärarpappan. Denne tas ned på jorden via en mängd olika metoder, som hämtade ur barntraditionen. Liten blir stor, den uppblåste viktigpettern Magnus visar sig inte alls vara så duktig som han tror, utan överglänses på de flesta områden av Brasse och besserwisserns överlägsenhet slår tillbaka mot denne själv. I stort sett alla ”undervisningsnummer” utfaller till Magnus nackdel eller får honom i vart fall att framstå som jobbig eller löjlig.

Programserien innehåller även en hel del traditionell barnfolklore. I 24 av de 129 animerade inslagen utgör olika tabubrott och anspelningar på prutt, kiss och bajs själva höjdpunkten. Vi får se en hund kissa mot två träd, som visar sig vara en älgs bakben. En åsna gör ifrån sig tre runda klumpar, så att barnen får lära sig 1,2,3. Barnramsorna handlar gärna om en ”häst som sket så att det small/bonden trodde det var luftanfall”. Dessa skämtsamheter kan tyckas vara oskyldiga, men är för en 3-åring rätt sprägladdade, när man börjar inse att vuxna inte gillar sådana ord. Kalsonger är också ett tacksamt ämne, vilket programmakarna varit väl med-vetna om.

Även sketcherna med Magnus och Brasse har olika varianter av toalettskämt och sexuella anspelningar. När alla tre ska leka Sätta knorren på grisen, börjar de först med att leta efter knorren, som Magnus påstår att Brasse har. Denne tittar då ner i sina kortbyxor och säger förnärmad ”Skulle jag ha knorr?” Vi får likaså se Magnus med frossbrytningar hos doktor Eva, men han visar sig bara ha en reva i byxbaken så att hans ena skinka visar sig vara bar, tydligen utan kalsonger därunder. Alla sådana skämt är visserligen kanske inte begripliga för de allra yngsta.

Det laddade i kyssar begriper emellertid redan 4-åriga pojkar, vilket jag skrivit om på annan plats (Rönnberg 1996:434-440). Om barns reaktioner skriver jag dock imorgon.

Leken i Fem myror är fler än fyra elefanter, del II

Barnkulturens främsta funktion

Hur underminerande för skolnybörjarens självkänsla måste det inte vara att ofta uppleva sina erfarenheter som ovidkommande, sina kunskaper och färdigheter som bristfälliga? Hur svår är inte känslan av den egna underlägsenheten, när man hela tiden ställs inför vuxnas krav och kan jämföra sig med de större barnen på skolgården?

Det underläge, den maktlöshet och obetydlighet som man kan uppleva gentemot vuxna och äldre barn är den avgörande erfarenheten under barnets uppväxttid – och förklaringen till olika former av barnkultur. Barnskildringar om och med svaga, utsatta barn är då inte precis uppbyggliga. Barnkultur hjälper däremot barn, i vart fall tillfälligt och kortsiktigt, över mindervärdesupplevelser. Det är inte minst denna funktion som även Fem myror… fyller. 

Det vore förvånande om alla upplevelser av kompromissande och nederlag, allt bändande, brytande och den förstelning som barn måste utstå i klassrummet inte gav upphov till ett starkt behov av kompensatoriska önskedrömmar och motreaktioner. Barns motstånd kan förstås ta sig en rad olika uttryck: man opponerar sig, skriker, är spydig, svär och är trotsig, eller drar benen efter sig. Sådant öppet och högljutt försvar besvaras emellertid bara med ytterligare maktutövning från fostrarnas sida. Då tvingas barn peppa upp sig eller ta revansch i mer symbolisk form: i leken, fantasin eller genom inlevelse i mediefigurer.

Länge fungerade vitsar, skämt, gåtor, smädevisor, psalmversparodier eller parodier på snälla barnsånger och ”snuskiga berättelser” som ett sådant motstånd från barnens sida. Det senaste halvseklet har inte minst parodier på medieinnehåll fyllt samma funktion. Eller så komiska medietexter i sig, med deras uppkäftiga karaktärer och kompetenta barnfigurer. Ofta tar man via förmedling av roliga berättelser, eller inlevelse i sådana, ett slags ”hämnd” på mäktiga vuxna eller upplever något slags revansch. Också Fem myror tycks ha fungerat återupp-rättande, som en förstärkare av barns självkänsla och kollektiva identitet. Serien verkar dessutom ha berett marken för en mer uthärdlig inlärningssituation vid skolstarten. 

Fem myror… har avdramatiserat skolan och dess kunskapskrav, visat på vardagsnyttan av färdigheter, minskat ned lärare och andra vuxna auktoritetspersoner till mer rimliga och hanterliga proportioner. Serien har även lärt ut konsten att rädda ansiktet med hjälp av olika motstrategier och en lekfull och skämtsam attityd till förnedrande undervisningssituationer, främst ledda av lärarpappan Magnus. Genom att i så hög grad utgå ifrån barns egna erfaren-heter, har serien i det närmaste erbjudit en introduktionskurs i mer samtida barntradition och barnfolklore. Ja, blivit ett slags ”anarkistisk” skolförberedelse! Hur då?!

Lärarpappan Magnus, Brassebarnet, samt trygga mamma Eva

Det är för mig uppenbart, inte minst tack vare förskolebarns egna kommentarer, att trion av sin unga publik upplev(de)s som en familj (se vidare inlägget på torsdag, om barnens video-inspelade reaktioner på min visning av 16 stycken Fem myror-avsnitt på en förskola). Även en närläsning av sketcherna i sig talar tydligt för en sådan familjetolkning. Föräldrarna Magnus och Eva är vidare väldigt inriktade på att undervisa sonen Brasse om allt möjligt. Seriens familjescener och skoltablåer gestaltas dock så, att de inte bara framstår som uthärdliga, utan rent av som lustiga och barnstärkande.

En familjetolkning kan eventuellt förvåna läsaren, eftersom det ju inte råder någon tvekan om att Brasse Brännström som spelade Brasse är en vuxen. Kontexten och agerandet är dock avgörande. Hemmiljön har 50-talsinredning, på väggen hänger ett foto av Magnus och Brasse i posen ”Stolt far med son” och Eva har på sitt skrivbord samma foto i mindre format. Brasse kan väcka Magnus och Eva mitt i natten för att leka en kul lek som han just kommit på, eller i pyjamas gratta Eva på födelsedagsmorgonen. Ett par gånger omtalas Brasse av den formelle och ironiske Magnus visserligen som ”herrn”, och har ju oftast sin skinnhatt på sig, men denne marginalfigur på gränsen mellan barn och vuxen är lika ofta klädd i barnpyjamas eller Hammarbytröja. Viktigast är emellertid vad Brasse i övrigt har, gör och hur, vad han kan och inte kan.

Brasse har mängder med leksaker, älskar serietidningar, likaså ”precis som alla barn” korv, glass och godis, bjuder brevbäraren på saft. Men inte minst: han kan inte läsa, eller förstå sig på ”krafsklottret”, som är hans beteckning för bokstäverna. Dessutom är hans kroppsspråk typiskt ”barnaktigt”, då han hoppar och studsar och lattjar sig fram i tillvaron, med stora gester och införstådda blickar till barntittarna. Eller så kliar han sig överallt. 

I hans rum med skylten BRASSE på dörren härskar enorm oreda: kläder och serietidningar ligger slängda överallt och på hans bokhylla råder oordning. Han har leksaker som tåg, båtmodell i plast, sjörövarhatt med tillhörande ögonlapp, badboll och nalle. Brasse bara vräker ner leksaker från hyllan, när han ska leka Lattjolajbanlådan. Han skriver önskelista till tomten mitt i sommaren, kör cykel med speedwaystyre och limpa till sadel, när han inte blir blir dragen på släde av utpumpade föräldrar. På kvällen vägrar han gå och lägga sig på Magnus’ uppmaning, utan vill läsa färdigt Stålmannen och Fantomen. Han är dessutom den ende av de tre som är kissnödig, fast då av textskyltarna på olika dörrar inte kan avgöra vilken dörr som går till toaletten. Han klara sig fint ändå! ”Man får inte vara dum!” och ”Man måste vara smart!” är två av hans nyckelrepliker.

Den smarte analfabeten

Det absolut viktigaste för ”analfabeten” Brasse är nämligen att inte blotta sin okunnighet, utan klara sig bra genom att vara smart och klura ut lösningen även utan bokstävers hjälp. Han kan då ibland visserligen råka hålla serietidningen upp och ned och missförstå… Oftast är han emellertid kul och fyndig och kan även dra nytta av att spela busgrabben som revol-terar mot vuxenvärldens tråkighet. Ungefär som klassens lustigkurre, med andra ord. Han vet också att ”dumhet” är en bra förklädnad, som ger immunitet mot bestraffningar eller andra positiva fördelar.

Den kostymklädde Magnus’ personlighet markeras även den med hjälp av klädseln: denne stele och konventionelle medelklassman ikläds trånga, obekväma och överdrivet formella kläder, med kavaj, för korta byxben, slips och ibland överrock. Dessutom ”vuxenpyjamas”. Han är också ständigt överdrivet korrekt i manér, språk och tanke, använder sig av en något forcerad stil, ursäktar sig jämt och ständigt och är insmickrande och artig – utom mot sonen Brasse. Egentligen är Magnus rätt osympatisk, om det inte som här vore inom farsens komiskt försonande belysning.

Magnus kännetecknas av hävdelsebegär, samtidigt som han i sin osäkerhet ofta söker stöd bakom auktoriteter. Han framställer sig dock utåt som expert på allt möjligt och alla upp-gifter som han föreläggs är ”egentligen alldeles för enkla” för honom. Han nedlåter sig ändå att utföra dem och låtsas behärska allt, vill förklara allt för alla och värdesätter bildning och kunskaper oerhört högt. Han faller då ofta på eget grepp. Misslyckas han med något, är bortförklaringarna inte långt borta. Han är pryd och blyg inför kvinnor och vågar nästan inte pussa Eva.

Magnus kan kort sagt sägas vara Brasses direkta motsats: stöddig och fisförnäm, högdragen och nedlåtande, hånfull och självgod, fläskig och fjantig, beskäftig och titelsjuk. Ja, en pedantisk frasmakare, mallig viktigpetter och uppblåst Besserwisser. Framför allt kommer pappa Magnus ofta med gliringar och spydigheter, ”typiskt vuxna” sarkasmer och ironier riktade mot Brasse. Den huvudsakliga framtoningen blir en lättirriterad och grinig Lärar-pappa. (Han har rollen av utpräglad ”lärare” i 44 av de 129 sketcherna, att jämföra med endast 13 undervisande inslag ledda av mamma Eva.) Magnus är som gjord för att tas ned på jorden, med andra ord. Brassebarnet punkterar mycket riktigt inte sällan den uppblåsta mallgrodan Magnus.

Något i skymundan kommer överlag mamma Eva, som i motsats till Magnus och Brasse är klädd i varierande klädsel, dock nästan alltid något i ”kvinnligt” rosa. Hon är också den som spelar flest olika roller, med ständiga byten av kläder, uppförande och manér. I mycket får hon representera de kvinnotyper som barn möter i massmedierna (sångerskan, tv-värdinnan, programledaren) och i dessa roller har hon en helt annan ”scenisk” utstrålning. Hon lever nu upp, är någon annan än vardagsmamman. Hon tycks här hitta önskeroller. Kanske ska detta tolkas som en kritik av hemmafruars/hemarbetandes instängda könsroller.

Under den lite trista, men lugna och trygga mammarollen finns tydligen utbrytningsdrömmar och behov av verklighetsflykt, som också direkt tematiseras. Eva ses ofta ligga på soffan och läsa veckotidningar, lösa korsord eller äta ur chokladask. Ibland stickar hon något i rosa, lär Brasse baka sockerkaka eller berömmer och uppmuntrar sonen. Inte sällan förebrår Eva dock både Magnus och Brasse för att inte ha gjort som hon sagt. Men hon har betydligt fler strängar på sin lyra.

Ur könsrollssynpunkt är Eva nämligen inte alls entydigt framställd. Hon kan även axla en rad yrkesroller av typen forskare, läkare, båtkapten, pilot och astronaut. Som tävlingssim-mare vinner hon över Brasse, som minigolfspelare överglänser hon Magnus. Eva får även vara diamanttjuv, häxa, prinsessa, Lucia, pianist, tamburmajor m.m. Hon ses flera gånger reparera cykeln (medan Magnus under tiden städar) och hon verkar ytterst kunnig i rörmoke-ri. Hennes rosa klädsel blir efterhand allt tydligare ett medvetet, lekfullt skämt med den romantiska schablonen om tjejer och rosa. De förblindade, ryggmärgstolkande vuxna kritikerna ser emellertid enbart den rosa färgen, eller skärt som det benämndes på denna tid…

Hela serien ett enda stort utdraget lekande

Merparten sketcher utspelas i hemmiljön, i fritidssysselsättningar eller som lek med under-hållningsbranschen. Programmen utgår alltså ifrån – och accepterar – barns erfarenhets-världar. Att arbetslivet inte tematiseras i högre utsträckning kan, förutom utifrån snäv barn-horisont, kanske förklaras av syftet med serien: att leka in kunskap, förena nytta med nöje, men inte förberedda direkt för ett jobb. I hemmet städar, målar eller möblerar man om, har vindsröjning eller lagar trasigt toalettrör. Andra dagar krattar man löv, reparerar cykeln eller handlas det mat. Man firar också högtider som jul och födelsedagar. 

Trion spelar likaså sällskapsspel, eller så verkar det som att de tillsammans leker olika mass-medielekar, när det inte leks affär, skola, gå till doktor Eva. Familjemedlemmarna leker också Tjuv & polis, gå på bio & se skräckfilm, men framför allt ageras det i roller av typen populära medie- och fantasifigurer, inklusive sagornas. Belägg för att det handlar om lek är inte bara agerandets överdrivna stil i lekrollerna, utan att en och samma person, exempelvis Magnus, annars ju rimligen inte kan inneha denna mångfald roller. 

Magnus ”är” flygvärdinna, balettdansör, biografvaktmästare, sportreporter på tv, tidnings-murvel, biljettkontrollant på tivoli, trollkarl, poet, servitör, cirkusdirektör, rörmokare, rock-sångare, museidirektör, rymdfarare, affärsinnehavare, mannekäng, folkbildare, flyttkarl, programvärd i tv, balettmästare, sjöman, konditor, sagoprins och Dracula. Till exempel. I de flesta av dessa roller ter han sig dessutom som rätt löjlig.

Förutom i parodierna på mediegenrer, kan man rent av hävda att alla sketcher utgörs av ett enda utdraget lekande, där trion iscensätter vardagliga lekar som Mamma, papp, barn, Skola, Affär, Kontor, Klä ut sig och spela teater. När man inte, som barn gjort i hundratals år, berättar spökhistorier och fräckisar, drar vitsar och ordlekar, söker en skatt, klottrar på plank, busar och spelar spratt, leker med husdjur, leker sällskapslekar av typen Sätta knorren på grisen. Eller så urgamla Kysslekar.

Kysslekar av barnvariant: puss

I vissa sketcher är Brasse antingen en pojke som är förälskad i en flicka som i högsta grad liknar mamma Eva, eller så leker hela familjen någon variant av traditionella Kysslekar. Sådana lekar tycks idag vara utdöda som sällskapslekar, eftersom inskolningen till ”frieriets” ritualer numera övertagits av filmens och televisionens romantiska uppvaktningsformer. (Ett visst inslag har dock övervintrat i Sanning eller konsekvens/Konka.) I en utsträckning som för svensk barnteves vidkommande dittills aldrig förekommit, pussas det och kramas det i hela 15 av de 129 sketcherna. (Även tecknade djur som mullvadar, grävlingar, sniglar, giraffer får illustrera mängder med pussar.)

Förutom att Brasse pussar sina trädjur, är det här framför allt Brassebarnet och Eva som är pussugna, medan blyge Magnus nog gärna vill, men inte vågar. Oftast pussas Magnus och Eva på Brasses initiativ och Eva pussar då nästan alltid pappa Magnus på munnen – sonen Brasse däremot (på ett undantag när, se Rönnberg 1996, sid.434-439) på kinden. Det är enbart i dessa höggradigt emotionella scener som tvivel uppstår om Eva verkligen ”bara” är Brasses mamma. Även detta kan få sin barncentrerade förklaring i det välkända faktum att små förskolepojkar inte sällan säger sig ska gifta sig med mamma när han blir stor. Jag ser ingen som helst anledning att för den skull blanda in farbror Freud i fallet.

Imorgon ska alla alla de självkänslostärkande och skoluthärdande inslagen i Fem myror-serien avhandlas.

Adultonormativitet #12: Missuppfattningen av Fem myror är fler än fyra elefanter – mer uppstudsig än pedagogisk!

Misstolkningen av didaktiska Fem myror… såsom pedagogisk

På 150-årsjubilerande Dagens Nyheters topplista över ”150 kulturhändelser som skapade Sverige” (DN 31/12-14) kom Fem myror är fler än fyra elefanter på andra plats efter Pippi Långstrump, men långt före mängder av andra barnberättelser, Nobelpriset, Strindberg, Hylands Hörna, Tranströmer och liknande vuxnare lättviktare. Ingen tog väl de 10 000 läsarnas rangordning på något större allvar, men kanske var rösterna på Fem myror… just ett sant uttryck för den lilla grupp 40-45-åriga läsare av kultursidan, som själva som barn på 70-talet såg tv-serien ifråga?

Med andra ord: en skämtsam respons på det korkade i företaget att rösta om en sådan sak, eller rent av en protest mot det listskapande som särskilt pojkar och unga män upptagna av statustänkande länge ägnat sig åt oavsett genre (”De bästa” actionfilmerna/fotbollsspelarna/ animatörerna etc, d.v.s. de som JAG menar är bäst, med underförstådd innebörd att JAG vet bäst, snarare än att mer självreflekterande kalla det hela för ”MINA favoritactionfilmer” etc). Eller så var röstandet verkligen allvarligt menat, av dem som tror att Sverige är liktydigt med jag.

Också i många andra sammanhang brukar Fem myror… dock lyftas fram som högklassigt. År 2006 utsågs serien till det bästa barnprogrammet någonsin i SVT:s Folktoppen. I andra sammanhang kallas den ”världen bästa pedagogiska tv-serie”. Man behöver inte ens tillägga ”för barn”, eftersom vuxna ju aldrig anses behöva eller i vart fall tåla pedagogiska program. Barn tros däremot älska sådana… Fast var (eventuellt: är fortfarande idag?) barns intresse för denna barnteveserie verkligen så pedagogiskt grundat, eller upptäckte de tv-tittande barnen kanske i själva verket fler likheter med Pippi Långstrump än med skollärande? 

Mitt eget studium av mottagandet av tv-serien tyder snarast på att tv-serien är det närmaste man kan komma ”lekpedagogik”, fast i meningen undervisning som ren underhållning (så som barnen såg/ser (?) det)! Här leker två vuxna i realiteten med en tredje vuxen, som av de barn som jag studerat upplevdes vara, eller vara som, ett barn. Ett alternativ etikett på produktionen vore även anomalin vuxenproducerad barntradition, vilket blev tydligt i den närläsning av seriens sketcher och nummer som jag också genomfört.

Jag har nämligen ägnat mig åt två större studier av programserien och i en förskolestudie funnit att den rör sig om sann barnkultur, trots att programmen är producerade av vuxna. Med barnkultur menar jag då att barnen inbördes på ett likartat sätt tolkade och värderade Fem myror såsom något om och ”för dem”. Dessutom att barngruppens kollektiva identitet via en spegling i Brasses barnliknande upproriska agerande stärktes, genom karaktärens sätt att reagera på den underordning som barn dagligen utsätts för. Här fick Brassebarnet till exempel sista ordet och veta bäst, vara kul och kompetent. Brasse visade sig smart och kunnig, trots att han likt de flesta av barnen framför tv-apparaterna inte kunde läsa.

Dessutom medierades inte bara i seriens många inslag med avfilmade barn traditionell barn-lore och barntradition, det vill säga den motkultur som barn fick hålla till godo med innan populärkultur direkt riktad till barn fick brett genomslag för 50-60 år sedan, i och med andra vida spridda medieberättelser än Bibeln och explicit fostrande barnlitteratur. Även i själva sketcherna med de tre huvudfigurerna Magnus, Brasse och Eva förekommer nämligen mängder av inslag påminnande om folklore och traditionellt berättande av barnsort: kiss- och bajsskämt, rim och ramsor, urgamla lekar, bus, gåtor m.m. 

Didaktiska grundfrågor 

Skolverket exemplifierar problematiseringen av undervisning och lärande i följande för-skole- och skoldidaktiska frågor:

 ▪ Vem ska lära sig?

▪ Vad ska individen lära sig?

▪ När ska individen lära sig?

▪ Med vem ska individen lära sig?

▪ Var ska individen lära sig?

▪ Hur ska individen lära sig?

▪ Genom vad ska individen lära sig?

▪ Varför ska individen lära sig?

▪ För vad ska individen lära sig?

http://www.skolverket.se/skolutveckling/forskning/didaktik  

Jag menar att Fem myror är fler än fyra elefanter (hädanefter kallat Fem myror) problema-tiserar just detta. Denna vecka ska därför innehålla ett speciellt Fem myror-tema, med extra långa inlägg varje dag. Det hela avslutas med en jämförelse av tv-serien med Oktobertea-terns televiserade scenversion av programmet, visad på Barnkanalen i oktober 2015.

Programserien från 1973-1977

Fem myror är fler än fyra elefanter utvecklades efter amerikansk förebild (Sesame Street) i ett samarbete mellan publik- och programforskningsavdelningen på Sveriges Radio (PUB) och Pedagogiska institutionen vid Göteborgs universitet. 

Seriens fem första avsnitt premiärvisades i TV2 under november 1973 och i februari 1974 inleddes visningen av tio nyproducerade episoder, efter att de fem första gått i repris. I en tredje programomgång 1977 återanvändes 20 gamla sketcher kompletterade av 130 nya samt av lucköppning, i vad som 27 november-24 december blev det årets julklander. Däremellan och många gånger därefter har programserien repriserats, så att nästan ingen i landet kunnat undgå den. Som mest sågs programmet av 80 procent av alla förskolebarn och dryga miljo-nen vuxna.

Serien utgav sig för att vara ”skolförberedande” och ville förebygga läs- och skrivsvårig-heter i skolan. Dess uttalade syfte var att leka in kunskap. Tittarna skulle ha roligt och samtidigt mer eller mindre omärkligt lära sig nyttiga saker. Speciell målgrupp sades ”intellektuellt och emotionellt understimulerade barn och deras föräldrar” vara. Genom att göra programmen tilltalande för 3-6-åringar såväl som för deras föräldrar och äldre syskon, var serien tänkt att sätta igång en intellektuell och emotionell process, som sedan förutsattes fortsätta inom familjen.

Snarast som en biprodukt tänkte sig programproducenterna alltså även kunna uppnå sociala mål, som annars svårligen låter sig byggas in i själva programmen. Målsättningen att före-bygga läs- och skrivsvårigheter i skolan försökte upphovsmänniskorna infria genom att lära ut klassificering (förmågan att gruppera efter dominerande egenskaper), relationsbegrepp (som uttrycker storlek, läge, avstånd, tid), mängd, antal, siffror, bokstäver, alfabetet, hur bokstäver bildar ord, bild- och ljuddiskriminering (geometriska former, rim, etc (Filipson 1974:3).

Leni Filipson: Fem myror är fler än fyra elefanter. Undersökning av en serie barnprogram, Sveriges Radio/PUB 1974-06-28

Fyra olika typer av inslag förekommer genomgående i seriens olika avsnitt: 1) Magnus, Brasse och Eva spelar upp sketcher; 2) Animerade filmsnuttar; 3) Filmade inslag med barn; 4) Stillbilder av barn, vilkas namn pö om pö stavas och ljudas fram. De kraftigt dominerande sketchinslagen är i sin tur av olika slag. I varje avsnitt har en bokstav huvudrollen och vanligtvis presenteras denna i ett ”musikalnummer”. I några fall rör sig bokstavsnumret emellertid om en parodi på någon välbekant kulturföreteelse såsom skräckfilm, rymdfärd, sportreferat, frågesport, ljusbildsföreläsning. 

Ett stående inslag i alla avsnitt är också Lattjolajbanlådan, där Brasse (Brännström) med sina djur av trä som rekvisita leker vad han kallar en ”buskul lek” med Magnus (Härenstam) och Eva (Remaeus). Mycket talar för att just denna familjelek varit det populäraste inslaget i serien, intressant för dem ända upp i 10-årsåldern. Vidare spelar de tre upp kunskapssketcher kring exempelvis begrepp som framåt-bakåt, höger-vänster, först-sist, eller så åskådliggör de hur bokstäver blir till ord. Med mera.

Tyngdpunkten i den kommande analysen ska här läggas på 129 inslag av den första typen, d.v.s. sketcherna med trion (motsvarande 85 procent av samtliga visade nummer eller sketcher med familjetrion) ur 1977 års upplaga av serien.

Den dolda läroplanen

För att avgöra om ett skolförberedande program lyckas med sina avsikter, måste man bland annat diskutera hur den skolan är beskaffad, som programmet är avsett att förbereda för. Vad är skolan och lärandet exempelvis till för? Med andra ord, den sista frågan i Skolverkets uppräkning ovan (visserligen från 2015): För vad ska individen lära sig? De flesta svarar nog vanemässigt att skolan är till för förmedling/inhämtande/tillägnande av kunskaper och färdigheter.

På 70-talet debatterades emellertid livligt det som kallades för Den dolda läroplanen, ett slags informellt regelverk bakom ryggen på de bägge (om denna inofficiella ”läroplan” omedvetna) parterna i skolan: lärare och elever. Med inspiration från Danmark (där Mette Bauer & Karin Borg i sin tur inspirerats av Michel Foucault), menade allt fler klassrums-forskare att det viktigaste kanske var de underliggande budskap som förmedlas genom skolans arbetssätt. 

Denna djupstruktur benämndes alltså Den dolda läroplanen, något som det idag mig veterligt talas ännu tystare om, inte bara i skolvärlden utan i samhället i stort. (Folk har förmodligen inte tid, när man måste ansiktsboka och kvittra en gång i timmen?) Det dolda rör sig dock alls inte om någon konspiration, utan om skolans ”välmenande”, men de fakto discipline-rande, passiviserande, övervakande och rangordnande struktur. Idag, när inte bara skolan utan hela samhället mer än någonsin kännetecknas av likriktning, ständig utvärdering, kunskapskontroll, ”kvalitetssäkring”, plus skolans världsrekord i nationella prov, finns dock mer än någonsin goda skäl att påminnas om denna utvidgade läroplan. Ja, om levnadsplanen i ”arbetssamhället” generellt.

Den grundläggande inskolningen till arbetslinjen äger numera rum redan i förskoleklass och intensifieras sedan i år 1. Till och med förskolan ska samverka med förskoleklassen, skolan och fritidshemmet. Ingen ropar för den skull ”Ge barnen dagis tillbaka!”… Den dolda läro-planen syftar till att inpränta hur skolan och arbetssamhället delar upp sitt innehåll i arbete respektive lek och hur man som elev förväntas inordna sig under den allt striktare boskill-naden mellan å ena sidan skolvärldens kunskaper och färdigheter och barns egna kunskaper och färdigheter å den andra. Det vill säga: de före skolstarten och utanför skolan vunna, och tydligen endast där relevanta, erfarenheterna respektive det verkligt viktiga…

Skolan som arbetsträning

I skolan lär man sig främst vad Arbete vill säga. Arbete blir detsamma som att göra det man blir tillsagd att göra, oavsett vad man gör. Att teckna på lärarens uppmaning blir arbete, att välja att teckna på ”tid över” bli lek. Att arbeta innebär att alla arbetar samtidigt på en och samma aktivitet, med samma material och målsättning (fastställd av läraren) samt att alla slutar samtidigt, oavsett om man är klar eller inte. Belöning ges (ännu) inte i form av lön, utan som guldstjärnor eller betyg. Eftersom det finns allt färre arbetsplatser i samhället, måste tiden som man oavlönad arbetar i skolan dessutom successivt förlängas med allt fler år.

Vidare lär man sig att inordna sig under ovillkorliga maktförhållanden, sitta stilla och vara tyst, vänta och visa tålamod. Dessutom att ignorera kamraternas kontaktförsök, bara tala med läraren, handla endast efter instruktioner, arbeta och prestera individuellt. Men framför allt gäller det att kunna hålla tillbaka sina egna känslor och behov, sina spontana önskningar och personliga erfarenheter. 

Fast denna arbetsfostran är väl av stor vikt för att, om 15-20 år, klara av ett arbete, invänder du då? Tja, det beror ju på en mängd faktorer, värderingar och rådande definitioner av ”arbete” och ”arbetare”. Och på huruvida det finns så värst mycket kvar av den varan om 20 år. Samma grundläggande uppdelning går sedan igen i arbete-fritid, fakta-fiktion, ”pedago-giska program” respektive ”underhållning”. (Fem myror opponerar sig åtminstone mot den sistnämnda separeringen.)

Lärarnas sätt att organisera det dagliga livet får naturligtvis följder för barnets identitet och självkänsla. Mot skolans lekfientliga, abstrakta kunskapstillägnande och arbetsdisciplin behöver barn därför motkrafter typ lek och spel. Ty leken har, förutom att vara barns spon-tana sätt att tillägna sig verkligheten, kunskaper, färdigheter och värderingar, haft ytterligare en central funktion: att ge önskeuppfyllelse. Med lekens och föreställningsförmågans hjälp görs vardagen lättare att uthärda. Ofta är meningen med lek och muntlig barntradition just att i fantasin få vara vuxna överlägsen eller åtminstone jämbördig.

Men när barns rörelsemöjligheter beskärs av trafiken och av utformningen och placeringen av bostadsområden, får inskränkta lekmöjligheter ersättas av mediernas lekar och ”under-hållning”. Och det är här som barnkulturen och Fem myror… kommer in. 

Mer om detta i morgon – och resten av temaveckan!