Den lilla sjöjungfrun är allmänt betraktad som Disneys i genushänseende värsta. Det vill säga: kritiska vuxna ansåg att den i Ariel har en dålig könsrollsförebild för flickor, särskilt med tanke på filmens sexualiserade framställning av 16-åringen. Dessutom ett ”budskap” som påstås vara att ”du måste ge upp din röst för att fånga mannen”. Snacka om anti-feminism! Eller..?
Tekniskt och musikaliskt prisades filmen (i regi av Ron Clements & John Musker) förvisso när den kom 1989, men det ”förutsägbara” innehållet (förment ”förbjuden kärlek” plus tonårsuppror) och framför allt sjöjungfrukaraktären med smal midja och snäckskals-bh kritiserades för det mesta. För många flickor blev berättelsen dock en favorit, vilket inte minst äldre ”flickor” förfasande sig över.
Ariel förändrar sin kropp, blir frivilligt stum och överger sin sjöfamilj för en man som hon inte känner – som dessutom måste rädda henne i slutet. Påstod man. Kan det bli värre? Jodå, vänta bara! Filmen innehåller därtill en manipulativ, vulgärfeministisk skurkinna, makthungriga faster Ursula som Kung Triton havsförvisat. Därutöver ansågs filmen i och med Ariels samlande av människoprylar göra reklam för konsumtion.
Nu har en nyinspelning i live action-tappning aviserats, varför det är hög tid att göra en återblick. Jag kommer att ifrågasätta detta omdöme, omvärdera filmen och tvärtom hävda, att Ariel inte alls är något tystat offer och att Ursula i realiteten blir brorsdotterns hjälpare. Bägge är feminister och Ariel den mest feministiska av alla Disneyprinsessor. Filmen propagerar inte alls för kroppsfixering, självuppoffring, kvinnors underordning eller självvald stumhet. Ariel sitter inte och väntar på kärleken, vilket ju andra Disneyprinsessor anklagats för, och hon underkastar sig inte någon man, varken pappa kungen eller prins Erik.
Ariel liknar helt enkelt många livs levande 16-åringar. Hon är naiv men aktiv, nyfiken, obstinat, står på sig och tar risker, och förvisso besatt av människotillvaron och av Erik. Fast hon är inget sexobjekt, utan hon objektifierar tvärtom honom, spelar sexspelet, flirtar och är en stalker – men straffas lika lite för detta som filmhistoriens alla män med likartat beteende. Att Ariels aktörskap delvis är av det förföriska, manipulativa slaget kan förstås tolkas på flera sätt. Karaktärens lockande agerande är onekligen i överensstämmelse med myten om sirener som leder sjöfarande män i fördärvet. Sjöjungfrur ”ska” ju vara farliga och förtrolla män med sin bedårande sång… Att Ariel vet vad hon vill och ”tar för sig”, som feminister brukar förespråka, är i vart fall otvetydigt. Inte heller det anses bra.
Synopsis
För den som mot förmodan aldrig sett filmen, eller glömt huvuddragen, återger jag baksidestexten till blurayversionen (2013):
”Den bubblande glada Lilla Sjöjungfrun Ariel lever i havet med sin far Kung Triton, sina systrar och sina vänner, fisken Blunder och reggae-sjungande krabban Sebastian. De bor i ett paradis, men Ariel kan inte sluta fantisera om hur ett liv på land skulle vara. Efter att en dag ha räddat en vacker prins från att drunkna, blir hennes önskan ännu starkare. I hemlighet kontaktar hon den enda som kan hjälpa henne – sjöhäxan Ursula. Med hennes hjälp kan Ariel få ben och uppleva det spännande livet på land. Men Ariels dröm förvandlas snabbt till en riktig mardröm. I en kapplöpning mot tiden måste Ariel vinna både prinsens kärlek och samtidigt rädda sin fars kungarike.”
Här ska endast punktvis och kortfattat ett antal av de kritiska synpunkter som riktats mot filmen tillbakavisas (för mer, se Rönnberg 1999:123-140):
Materialism och konsumtionshysteri?
Ariel gör onekligen uppror mot pappa Triton genom att drömma sig bort och samla på människoting från förlista skepp. Lika väl som dessa saker (silvergaffel, pipa, bok) på vuxet vis kan tolkas som tecken på materialism, kan de betraktas som barns objektivt sett värdelösa skatter, som här bara utgör stöd för flickans uppbrott hemifrån. Ariel tror framför allt att människor har mer frihet än havsfolkets invånare. Hon vill bli kvinna (=vuxen) redan innan hon förälskat sig i Erik, men han blir sinnebilden för frihet från föräldraberoende och ett mer spännande liv.
I sin sång ”Hela min värld”, som felaktigt tolkats som att Ariel vill ha mer ägodelar, sjunger hon tvärtom om att prylar inte betyder något:
”Räknar man ting/tror man nog lätt
att det jag har/måste vara komplett
Ser du en flicka i mig/med allt man kan önska sig
Å hon kan få, pärlor och guld/
letar hon lite är skattgömman full
Se dig omkring en gång till
Visst, hon har allt hon vill
Jag har saker som får dig att undra
om jag nånsin kan drömma om fler
– vill du ha en manick, jag har hundra
Men vad då, jag vill ha något mer
Jag vill va med, mitt bland människor
Å jag vill se dom dansa [..]
Långt ovanför finns det ett land
där man kan gå i sol på en strand
Där man är fri
Det kunde bli
Hela min värld”
Hon fortsätter att sjungande drömma om stöttande systrar och att hon vill förstå det som andra vet, be dem där uppe i solen om svar på sina frågor. Hon vill lära sig mer, håller i en bok, och hos Disney symboliserar böcker alltid kunskapstörst. Ariel sjunger däremot här inte om någon man, om kärlek eller om rikedomar. Hon vill, som så många tonåringar, helt enkelt bort hemifrån. Hon möter visserligen sagans traditionelle ”prins”, men det görs ingen affär av att han är Prins eller rik. ”Han” med stort H utgör inte ”hela hennes värld”, men i en senare reprisvariant av denna sång vill hon onekligen bli ”Del av din värld” – inte för att han äger den, utan för att han är en människa. Det är emellertid ursprungligen inte mannen, utan ”hans” värld, som hon åstundar.
Alltså: Filmen ifrågasätter snarast materialism såsom förment liktydig med lycka. Ariel är lika ”konsumistisk” som museiintendenter som införskaffat artefakter från främmande kulturer. Hon har inte köpt dessa, de är tvärtom hennes hemliga skatt och hon förkastar i sången värdet av att ha en massa prylar och smycken. Pappa Triton krossar i ilskan över att dottern varit uppe vid vattenytan dessa skatter, vilket på ett grymt sätt visar att han struntar i hennes drömmar och åsikter.
Kvinnan måste ge upp sin röst för att få en man?
Filmen säger inte alls till tjejerna i publiken ”Var tyst och vacker, så fångar du din man!”. Ursula sjunger visserligen att ”de män som finns däruppe hatar pladder…på land är lyckan gjord, om kvinnor spar på sina ord”. Det är den som ska fungera som filmens skurk, som ironiskt hävdar detta och filmen motbevisar påståendet. Erik är otvetydigt intresserad av Ariels röst och åsikter och blir först besviken när den vackra tjejen inte kan tala. Han försöker verkligen förstå henne, när hon uttrycker sig med hjälp av gester och mimik. Det är dock i hennes röst som han förälskat sig, inte i hennes kroppsformer. Inte ens när Ursula förvandlar sig till Ariel och antar dennas röst låter Erik sig övertygas, utan Ursula måste hypnotisera prinsen för att hålla honom borta från sjöjungfrun. Det är snarare Ariel som är fixerad vid prinsens vackra yttre, inte hans röst eller ord.
Tjejer måste räddas av män?
Inledningsvis är det ju faktiskt Ariel som räddar Erik från att drunkna. Fadern offrar sig förvisso mot slutet för dottern genom att ta hennes plats som förtrollad fånge, men Ariel är den som till sist befriar honom ur Ursulas våld. Det är Ariel och hennes vänner som gör så att hennes röst släpps ut ur den krossade asken och att alla förhäxade därmed återgår till sin ursprungliga gestalt och Triton också blir fri från havshäxan Ursula.
Är Erik den som slutligen dödar Ursula genom att styra skeppets bog i hennes mage? Nej, han skadar henne förvisso, kanske dödligt, men med tanke på att hon kan trollkonster och kan förvandla sin kropp är det möjligt att hon kunnat överleva. Det är blixtar som, likt de i slutet av Snövit, dödar häxan. I Disneys barnkulturvärld får de goda nämligen aldrig döda, utan skurkar ska själva dra till sig dödliga krafter. Flickor som mottagare av berättelser reagerar dessutom starkare än pojkar mot att huvudrollsinnehavaren dödar. Sagokonventioner säger därtill att den förtrolla(n)de hjältinnan/hjälten måste förlösas av någon annan.
Man kunde dessutom hävda att det egentligen är Ursula som räddar Ariel (se nedan), nämligen om man menar att filmen handlar om att ”finna” sitt ”rätta” jag – med innebörden ett feministiskt sådant!
Sexighet som kvinnlig maskerad
Länge kritiserades Disneyfilmer för att vara asexuella och utelämna förment farlig, kvinnlig sexualitet, men denna films erotisering av tonåringen är tydligen också den fel. Allt enligt devisen, att hur Disney än vänder sig har man ändan bak… I själva verket avslöjar filmen spelet bakom förment sexighet, är en form av ideologikritik. Ursula fungerar som en medvetenhetshöjande aktivist, även om hon i egenskap av mäktig kvinna ”förstås” till sist måste undanröjas.
Ursula lär i filmens mest lyckade sångnummer Ariel att ”femininitet” bara är ett spel, en maskerad. Hon visar hur kvinnlighet kan konstrueras med hjälp av rekvisita som läppstift, frisyr och (för den som råkar äga en ål) boa, samt höftvickande. Agerandet går att öva sig i, precis som med vilket annat uppträdande på en scen. Detta att agera i rollen av kvinna är enbart fråga om ett framträdande, nu spelat på vissa av vardagens scener. ”Femininitet” är ingen naturlig kvinnlig egenskap, utan en mask att ta på för en viss akt. Genus, inklusive utagerande av ”kvinnlig” sexualitet, är enbart fråga om teater som drar till sig mäns blickar.
Ariel som sexsubjekt och prins Erik som sexobjekt
Ariel spelade visserligen Kvinna redan innan hon får lektionen av Ursula. Förmodligen var 16-åringens sex äldre systrar hennes ursprungliga lärarinnor. Efter att den ”lilla” sjöjungfrun räddat den skeppsbrutne Erik, påpekar en av storasyrrorna att Ariel varit i badrummet hela morgonen och lillasyster ses göra sig fin framför spegeln, bland annat genom att sätta en blomma i håret.
Men Ariel lär sig inte bara teorin bakom ”femininitet” som teater, utan hon praktiserar den även. Hon är den drivande och objektifierar Erik, efter att ha räddad honom. Hon subjektgör på samma gång därmed sig själv och brukar den kvinnliga blicken mot honom. Hon tar sig friheten att smeka den medvetslöse prinsens ansikte och säger ”Han är så vacker”. Åtminstone idag 2017 skulle detta kallas för ofredande och integritetskränkande av någon som inte givit sitt tillstånd. Prinsen är bara ett vackert ansikte, som hon, den aktiva gör något med.
Senare i filmen använder sig Ariel aktivt av sexspelets samtliga trick: intar ”sexiga” poser, låtsas vara blyg, låtsas snubbla och falla i Eriks armar, låtsas ”gömd” bakom en gardin iaktta honom och riktar ”listiga” sidoleenden till åskådaren. Detta inte bara gör henne mindre oskuldsfull, utan synliggör även det sexuella spelet, inklusive ”kvinnlig” låtsad oskuldsfullhet. Hon har varit en duktig elev i instuderingen av manipulativt sexuellt agerande. Ariel låter sig inte bli kuvad för ”kärleks” skull.
Ursula – ingen skurkinna utan ironisk hjälpande ”gudmor”
Brigit McCone (2015) har en betydligt mer positiv tolkning av Ursula än alla dem som betraktat havshäxan som en grotesk, förkvävande modersgestalt. En bläckfisk med sex tentakler och två armar skulle förvisso kunna krama ett barn till döds. Och Ursula framställs här onekligen som mordisk, då hon till exempel låter Ariel få sitt mänskliga tredagarsjag redan långt nere på havsbottnen och skulle ha drunknat om djurhjälparna inte snabbt fört 16-åringen upp till ytan.
McCone tar avstamp i Clarissa Pinkola Estés’ bok Women Who Run With The Wolves (1992) och dennas åsikt att kvinnors belärande berättelser på grund av patriarkalt ogillande ofta förvanskas, på så sätt att kvinnliga mentorer förvrängs till att bli våra skurkar och så att kvinnors förebilder förfalskas till att agera i motsatsen: varningssagor.
Av hävd är tjocka, äldre kvinnor i Disneyfilmer magiska hjälpare, kloka och goda féer, eller disträ, gudmödrar med trolleriförmågor. Precis som den mäktigaste gestalten i Prinsessan och grodan (2009, med manus och regi av samma män som Den lilla sjöjungfrun), Mama Odie, som för de förtrollade grodorna sjunger ”Titta under ytan”, visar Ursula – om än indirekt – att det inte spelar någon roll hur du ser ut. Bägge tanterna antyder vad som är viktigt i livet och att det du önskar dig inte nödvändigtvis är vad du verkligen behöver. Medan Mama Odie verbaliserar rådet i sången (”You want to be human, but you’re blind to what you need!… Dig a little deeper!”) visar Ursula genom att motsägas att utseendet är oviktigt. Ingen manlig skurk har någonsin med hjälp av onda planer på ett så utmärkt sätt hjälpt ”offer” att konfrontera sina mentala hinder och uppnå personlig mognad, menar McCone.
Många lärdomar – inte bara för ”förkrympta små liv”
I sångnumret ”Ni förkrympta små liv” (med svensk text av Ingela "Pling" Forsman) förevisar Ursula sjöjungfrur av bägge könen som blivit olyckliga på grund av kulturella ideal. Sången säger att detta att internalisera gängse utseendebudskap är tecken på svaghet och förvandlar människan till en krypande orm. Att förkasta denna kulturella betingning blir däremot en källa till styrka. Ursulas offer fastnar i sin utveckling, skrumpnar och åldras snabbt i förtid. Också Ursula konfronterar sina ”offer” med valet att antingen ”titta under ytan” eller ge upp sin styrka och kontroll.
McCone menar att vi dagligen står inför detta val, men utan att inse det: vi väljer fel, därför att vi överhuvudtaget inte är medvetna om att vi väljer. Ursula utmanar denna inaktivitet och tröghet och kräver att vi preciserar våra önskningar och verkligen, bildligt talat, ser oss själva i spegeln. Vad är värt att kämpa för? Jo, Ursulas lektioner eller lärdomar är fem till antalet, visar McCone (a a).
1. Att ge upp sin röst är förfärligt
Det är just tack vare Ursulas köpslående som Ariel lär sig uppskatta sin röst. I filmens inledning utforskar sjöjungfrun människovärlden, men hon delar inte med sig av sina kunskaper och hon vågar inte sätta sig upp mot pappa Triton. Hon uppskattar heller inte sin sångröst, eftersom hon skippar receptionerna och
havsfolkets konsert och bara sjunger för sig själv. Kanske är hon blyg. Hon förälskar sig i en man, men berättar detta enbart för statyn av honom. Hon slösar bort sin röst på alla möjliga sätt. Först när Ariel vågar sätta emot kungen och säga ”Men pappa, jag älskar honom!” vänder hon sig till Ursula och dennas prövningar. Ursula vågar nämligen ge röst åt det kulturella budskap som får sin kraft av att förbli outsagd. Ariel har hittills berömts för sitt utseende och sin status, men aldrig uppmuntrats uttrycka sina åsikter. Hon har valt att göra tyst uppror istället för uttrycka sig. Hon har valt fel för att inte gjorts medveten om att hon gjort ett val. Ursula gör henne medveten. Först när Ariel ger upp sin röst inser hon dess värde. Hon måste alltså kämpa för att få rösten åter och därmed kunna säga vad hon känner och tänker.
2. Makt ges inte utan måste erövras
Ariels önskningar uppfylls inte av pappa Triton förrän dottern vågat trotsa honom och ta makten över sig själv. Makt måste tas innan makt ges.
3. Valet är antingen patriarkens makt eller dotterns frihet
Ariels ofrihet ställs mot Kung Tritons makt och mot filmens slut tvingas Triton tacke vare/på grund av Ursula inse att han har ett val: förbli patriark eller ge upp sin makt och befria Ariel och stödja hennes önskan att bli människa. Föreställningen att patriarker måste offra kvinnors frihet för att upprätthålla gamla traditioner är ytterligare ett kulturbudskap som annars vanligtvis får sin makt från att vara outtalad. Genom att konfrontera sina val blir envåldshärskaren en mer demokratisk makthavare.
4. Skit i alla kroppsideal!
Underblåsandet av kroppsideal är helt enkelt bara ännu en mobbningsteknik för att upprätthålla samhällshierarkier. Bland Ursulas ”förkrympta små liv” finns en tjock sjöjungfru såväl som en spinkig sjövarelse av manskön som bägge är olyckliga p.g.a. att den förra önskar vara smal och den spinkige vill få kvinnan. När Ursula väl förvandlar dem till konventionellt vackra exemplar förälskar de sig i varandra. Fast det hade de kunnat göra redan i sina ursprungliga former, om inte kulturen lärt att förakta sig själva och missakta varandra. Vi får aldrig veta vad Ursula krävt i betalning, men parets kärlek är nu svagare p.g.a. att den betingas av yttre godkännande. De har gett upp kontrollen över sin självbild.
5. Dröm inte, önska inte – utan välj, agera och kämpa!
Erik missar länge möjligheten av få sin älskade därför att han inte är medveten om att han väljer, visserligen på grund av att Ursula hjärntvättat honom. Till slut inser han sitt misstag och kämpar för att få Ariel. När de båda kommit till insikt, gör de sig tillsammans av med Ursula. När Ursula till sist sjunker ned under vattenytan kan man enligt McCone tolka detta som havshäxans sista önskning för sina elever. Nu har de förhäxade lärt sig sina läxor: Kung Triton har lärt sig att använda sin makt för att befria, prinsen att sann kärlek innebär val och kapp och Ariel har lärt sig uppskatta sin röst och sina åsikter.
Det ”normkritiska” budskapet: bli medveten om dina val!
Den lilla sjöjungfrun handlar alltså inte om sökandet efter drömprinsen. Inte om kroppsfixering. Den är heller inte ”bara” en kärlekshistoria över ”ras”- eller klassgränser eller en saga om kulturkrockar. Ariel förändrar sig inte för mannens skull, utan är fascinerad av människorna ovan vattenytan långt innan hon sett och räddat Erik. Prinsen är bara grädden på moset eller belöningen för hennes vetgirighet. Romantiktemat är dock det enda som många (särskilt kvinnor) lägger märke till – därför att de förväntar sig finna detta… Filmen och Ariel har djup, medan merparten kritiska åskådare och recensenter är mer ytliga.
Pappa kungen ville att dottern skulle leva ett vanligt havsvarelseliv. ty ”Dom Andra” däruppe är farliga! Faran visar sig i själva verket inte vara på land som den fördomsfulle Triton sagt – utan i det egna havet: häxan Ursula? Njae, faran är snarare att inte vara medveten om sina kulturellt förhandsvalda idéer och fördomar, inte inse att man alltid väljer. Detta kan förvisso påminna om liberal smörja av typen att alla har ett ”fritt val”, men val är i vart fall friare än att inte välja alls. Precis som i barns egenpåhittade sagoberättelser är havshäxan ytterst motsägelsefull eller nyckfull (Wardetzky 1990). Häxor kan samtidigt ge råd, hjälpa och straffa.
Visst skulle man kalla Kung Tritons rädsla för rovdjuret människa ”antropofobi”, men han har ju bara erfarenhet av fiskare med sina trålar. Okunskap skänker här dock ingen salighet. I filmens början skäller Tritons utsände övervakare, krabban Sebastian, på nyfikna Ariel och säger åt henne att hon borde simma hem och vara ”normal” som alla andra fiskar… Efter en konstpaus suckar Sebastian dock och tillägger ”och bara vara olycklig hela ditt liv”. Detta, säger filmen, är nämligen priset för att låtsas vara ”normal”.
Filmen ifrågasätter onekligen konform ”normalitet” och ställer sig och åskådaren frågan varför man egentligen ska försöka vara som ”alla andra”. Att vara ”normal” såväl som i enlighet med ett ideal leder bara till olycka! Var dig själv!
8-10-åriga flickors syn på Ariel
Det är förvisso ovisst vad barnpubliker får ut av filmens budskap. När Alan Menkens och Howard Ashmans ballad ”Hela min värld” första gången testades på en publik bestående av barn tycktes barnen bli uttråkade på grund av det långsamma tempot och låten vara nära att bli struken från filmen. De lugna musikalnumren i Disneyfilmer har sällan tilltalat barn som föredragit ”mer rytmiska” sånger.
Receptionsstudier av barns mottagande av filmberättelser, ja, berättelser överhuvudtaget, är som jag ständigt beklagande upprepar en bristvara. I en jämförande fyraländersstudie med 193 stycken 8-10-åringar från Tyskland, USA, Israel och Sydkorea som studerade eventuella spår från medieberättelser i barnens dagdrömmar och teckningar framkom emellertid viss kunskap om mottagandet ur barns perspektiv (Götz & Lemish 2006). Forskarna letade efter mediespår, kulturspår och genusspår i barns önskefantasier eller dagdrömmar och de ombeds även teckna utifrån sin ”bästa dagdröm”.
I flickornas dagdrömmar fanns mediespår, även om dessa var färre och svårare att direkt få syn på än i pojkarnas fall. Särskilt miljöerna är medieinfluerade. Vad figurer anbelangar väljer flickorna bara ut de handlingskraftiga kvinnliga eller androgyna karaktärerna, eller så gör de dem mäktiga och starka genom att enbart välja ut sådant som är kraftfullt hos karaktären och skippa eller omforma resten. Flickorna väljer bort alla små och stora män, men kan fantisera om att ”vara” Pokémons, ty de är ”det”-figurer och framför allt söta. Man måste dessutom vårda dem, samtidigt som man får kämpa med dem.
Av Ariel i Den lilla sjöjungfrun valde flickorna bara ut de scener där sjöjungfrun är en självständig, trotsig ung tjej, men skippar resten (a a: 193). Flickorna tecknar henne med fiskstjärt och långt orange hår precis som i filmen, men inte med andra detaljer påminnande om sexualiserade återgivningar (inte smal midja, inte bikini gjord av snäckskal). Ariel är flickornas i fantasiberättelser modig, vitsig och kroppsligen mycket aktiv, men även en god vän, som visserligen retas med andra havsväsen fast även räddar dem. Detta är egenskaper som förvisso finns i filmen, men som där intar en betydligt mindre plats än i flickornas berättelser. Den av förälskelse förblindade Ariel som ger upp sin röst, tar flickorna inte heller med i sin berättelse (a a:194). Hjälparna är heller ej som i filmoriginalet manliga djur, utan av kvinnokön. Kvar är bara den äventyrliga, självständiga, pratsamma Ariel (a a:195).
Varför görs aldrig några liknande studier i Sverige?
Referenser
Götz, Maya & Lemish, Dafna: ”Ich bin eine Elfe” – Die Fantasien von Mädchen und ihre Medienspuren, sid.181-206 i May Götz (red): Mit Pokémon in Harry Potters Welt. Medien in den Fantasien von Kindern, München: kopaed 2006
McCone, Brigit: Reclaiming Conch: In Defense of Ursula, Fairy Octomother, Bitch Flics, February 23, 2015
Rönnberg, Margareta: Varför är Disney så populär? De tecknade långfilmerna ur ett barnperspektiv, Uppsala: Filmförlaget 1999
Wardetzky, Kristin: The structure and interpretation of fairy tales composed by children, Journal of American Folklore 103 (1990), no. 408, s.157-176
