Vi måste börja med småbarnspapporna enligt den nyutkomna antologin VI MÅSTE BÖRJA MED BARNEN

Ett av mina allra första inlägg (17/9-15) hade rubriken ”Vad säger barnen? är årets viktigaste bok om barn – synd bara att Ylva Mårtens inte också är barnist…”. 

Blogginlägget inleddes med orden ”Årets viktigaste bok om barn – ja, inte bara om barn, utan i hög grad om vuxnas och i förlängningen vuxensamhällets relation till barn – är radiojournalisten Ylva Mårtens Vad säger barnen? (2015).” Bokens huvudbudskap var då att ”vi journalister” måste låta barnen komma till tals, verkligen lyssna på dem, inte bara höra dem.

Det är väl rätt passande att jag också avslutar mitt bloggande med ett inlägg om en färsk antologi redigerad av Mårtens, Vi måste börja med barnen (2020). Inledningsvis är jag skeptisk och motsträvig, tänker att ”måste vi verkligen börja med pensionä-rerna?! Vad säger det om återväxten?”. Hälften av de inbladade bidragsgivarna är nämligen människor över 70 år. 

Måste vi verkligen börja med pensionärerna?

De gamla vanliga kända debattörerna i barnfrågor lyfts fram av förlaget: Hugo Lagercrantz (75 år), Lars H Gustafsson (78), Suzanne Osten (76), Per Kågeson (73). Kågeson har emellertid ett utmärkt förslag, som backar upp mitt rubrikpåstående, så honom ska jag återkomma till. De övriga i kvartetten har mycket riktigt föga nytt att tillföra debatten, mixar eller ältar bara om sådant de länge skrivit om och levererar antologins blekaste bidrag. Några utmärkta texter av pensionärer visar sig dock också ingå, av Ove Sernhede, Gunilla Niss, Carl Göran Svedin och Ulla Waldenström.

Jag blir emellertid aningen besviken när jag läser redaktören Ylva Mårtens introduktion, då jag föreställer mig att det hade varit lämpligt med en återblick till hennes förra bok, med frågor som ”Har någon förbättring skett sedan sist, vad gäller lyssnandet på barnen och lyhördheten gentemot dem?”. Hur är det nu fem år senare, exempelvis i radions P1, efter att de av Mårtens initierade programmen som tagit barns röster på allvar (Barnen, telefonväkteriet Fråga Barnen!) lagts ned? Vi får bara några meningar om att Greta Thunbergs sätt att använda sin yttrandefrihet provocerar ”så många äldre och medelålders män” (a a:13–14).

Antologiredaktören har ett citat från föregångsmannen Janusz Korczak (1919), som även lyfts ut till bokens försättsblad. Hon tolkar detta som att den enda vägen till en bättre värld är barnen – följaktligen antologins titel: Vi måste börja med barnen. Korczak menar, i min tolkning, med formuleringen ifråga, att det i själva verket är med de vuxna som vi måste börja: 

Vi har ordnat det så för oss, att barnen ska vara så lite i vägen som möjligt, så att de har minsta möjliga chans att lära känna vilka vi verkligen är och vad vi verkligen gör (Korczak 1992/1919).

Som jag uppfattar Korczaks inställning, avser han med detta dubbelt framhävda ”verkligen” att vuxenvärlden skuffar undan barnen så att de inte ska inse hur samhälle-ligt förödande och förtryckande vuxna, särskilt fäderna, varit och är. Tolkningen backas även upp av allt annat av Korczak som jag läst. Intuitivt tycks Mårtens ändå inse att barnen drabbas värst av allt det onda i tillvaron som särskilt vissa vuxna ställer till med, när hon likt flera av de 18 textförfattarna direkt eller indirekt lyfter fram fäderna eller snarare patriarkismen som huvudproblemet. 

Negativ faderspåverkan & familjen den farligaste barnmiljön

I Ylva Mårtens fall förstår hon 60 år senare plötsligt att hon gått miste om något väsentligt i sin barndom, då den egna pappan – snarare än barnet – varit familjens centrum (Mårtens 2020:10). Fäder är i antologin överlag frånvarande, som vardags-föräldrar, som förskolepersonal, som dödade IS-fäder till svenska barn i Syrien, diskriminerade vid skilsmässor, alternativt för barnet helt okända alltifrån dess födelse. 

Ännu värre är dock att de är destruktivt närvarande: som familjepatriarker, drivande i fallen med hedersförtryck och mord på döttrar, eller som usla barnförhörsledare, en pappa som inte tror på att brodern utnyttjat brorsdottern sexuellt etc. Alternativt som åtminstone procentuellt jämlikt existerande, i meningen exakt hälften av samtliga svenska barnläkare. Om än (just?) för den skull kanske inte alltid exemplariska som fäder hemmavid?

De fyra inledande texterna besegrar emellertid efterhand min skepsis. Jag slipper tack och lov läsa att ”barnen är framtiden”, då fokusen överlag riktas mot barnens barn-dom. ”I framtiden” är ju barnen vuxna, med en vuxendom som förvisso grundläggs NU i familjen… Barnen är alltid här och nu. Flera av företrädesvis de manliga skribenterna lyfter dock just fram familjen som lösningen, tydligen ovetande om att hemmet utgör barns farligaste miljö. Betydligt värre än skolan, med all dess ofta framhävda mobbing… 

Antologins grundidé är dock god: ”att lägga brännande samhällsfrågor där barnen är i fokus bredvid varandra […] se vilken samhällelig kraft dessa frågor har tillsammans” (a a:11, kursiv i original). Hemskheterna blir nästan alltför tunga att ta till sig, om man som jag läser boken på raken. Trots att jag ägnat decennier åt barns rättigheter, blir jag nära nog överväldigad av en mörk bild av Sverige där mycket de senaste decennierna ur ett barnrättighetsperspektiv varit bakåtsträvande. Eller åtminstone resulterat i en tillbakagång vad gäller situationen i förskola, skola, omhändertagande av barn med mera. 

Vad skulle dock ha hänt, och vad kan hända, om det i Sverige bedriv(it)s en inrikespolitik med barnperspektiv?, det är den genomgående välgrundade frågan. Förhoppningar väcks tack vare att FN:s konvention om barnets rättigheter nu blivit svensk lag, genom att tidigare brott mot ett antal av konventionens viktiga artiklar i nästan alla antologibidragen påtalas strida mot dess grundkrav – men nu tros förändringar till det bättre vara möjliga. 

Personligen befarar jag att inte så värst mycket kommer att förändras innan 30-åringen Barnrättighetskonventionen fyller 50 heller. En av de yngsta bidragsgivarna, barn- och ungdomsboksförfattaren Johanna Nilsson, blott 47 år gammal, påminner dock om att ”det allra största är att pappor börjar ta hand om sina barn på riktigt. Det är så stort. Det förändrar världen. Att vi delar vardag. Det är det som förändrar” (a a:17, kursiv i original). Jag tror att antologins främst ljuspunkt ligger just i detta påpekande. Man kan ju alltid fortsätta hoppas. 

Fortsatt yttre och inre ojämlikhet

Det är omöjligt att skriva ingående om alla bidrag, så det får mest bli en uppräkning. Flera av texterna är personliga eller rent av självbiografiska berättelser om egna och andras svåra uppväxter: iranska ”invandrarbarns” olikartade möjligheter i Sverige (av Babak Behdjou, jurist på Barnrättsbyrån), författaren Susanna Alakoskis kanske redan välkända berättelse om att växa upp som fattigungar under otrygghet, vräkningshot, ”kamrat”-mobbing på grund av ständigt samma kläder. Bägge starka och för många av oss klassresenärer lättigenkännliga historieskrivningar, med anknytning till konven-tionsartiklarna nummer 26 och 27: utlovad social trygghet och skälig levnadsstandard. Som inte heller idag alltid uppfylls av det Sverige som ratificerat konventionen.

Professorn i barn- och ungdomsvetenskap Ove Sernhede och lektorn i pedagogik Christer Mattsson tecknar var för sig bilden av en kanske ännu värre inre ojämlikhet: en klassbaserad internaliserad självbild som innebär att man tar till sig omgivningens syn på en och som förstås även återfinns inom dem av andra skäl mobbade. Det sistnämnda framgår särskilt tydligt i Johanna Nilssons starka bidrag om egenupplevd mobbing och resulterande självhat. Den i sammanhanget unga Nilsson har också bättre insikter om Internets nack- såväl som fördelar för mobbade. Hon radar upp minst dussinet former av analog mobbing på 80-talet. Den värste mobbaren blev för övrigt tydligen journalistkollega till Ylva Mårtens på P1 i Sveriges radio. Nilsson påminns decennier senare om hans speciella röst, när hon hör den strömma ur radion.

Sernhede skriver om sin forskning rörande hur segregation och inkomstklyftor skapar en känsla av underordning och degradering, om hur medvetna skolelever redan i tidig ålder är om var i den sociala hierarkin deras bostadsområde och skola är placerade. Om hur detta leder till tvivel på den egna förmågan och en inre osäkerhet – kort sagt: till en loseridentitet. I skolbyråkratisk prosa individualiseras detta dock som ”bristande studiemotivation”. 

Inte bara vad gäller likvärdiga levnadsvillkor för barn bryter Sverige mot Barnrättig-hetskonventionen – som jag insisterar på att översätta titeln – men dessa är grunden till en livslång upplevelse av mindervärde, hur framgångsrik man än kan te sig som. I dagens Sverige är skillnaderna mellan rik och fattig tillbaka till tiden före första världskriget, påtalar Sernhede.

I Mattssons fall rör det sig emellertid om en verkligen avskydd och oförstådd samhälls-grupp, med fokus på allas vår delaktighet i skapandet av den stigmatiserande identiteten ”nazist”. Essän bygger på hans studie med intervjuer med unga nynazister och deras närstående. Framför allt handlar dock texten om hur det faktiskt går att arbeta med dessa av omgivningen oönskade unga människor. Daniel Velascos text om behandlingen av barn på institution är också skrämmande och viktig. Ingenderas bidrag bör missas!

Johanna Nilssons text om de livslånga effekterna av mobbing i skolan är likaså obliga-torisk läsning. Hon tar upp negativ skolpåverkan, inte bara i form av ”kamraternas” grova kränkningar under mellanstadiet och högstadiet, utan inte minst lärarnas tystnad och låtsade blindhet. 

Skoldarwinismens överlevnad för mobbarna och de mest anpassningsbara medlöparna misstas ofta för en modern variant av ”de starkaste överlever”, när de i själva verket verkar vara de svagaste. Ändå tycks många av dem vara just de som i vuxen ålder ofta når långt i karriären även på områden som påverkar eller rent av beslutar om barns väl och ve. Tyvärr verkar yrkesverksamheten inte vara tänkt som något sätt att sona sina för länge sedan begångna brott.

Negativ myndighetspåverkan

Att efter friskolereformen skolan inte längre är en skola för alla, långt ifrån likvärdig utan sämst för de barn som behöver den mest, framgår med tydlighet också i texten av German Bender, utbildningsansvarig på tankesmedjan Arena. Han tar upp både geografisk och pedagogisk segregation, sorteringen efter samhällsklass. Värst av allt är att människorna på Skolverket är mycket medvetna om förhållandena.

Att kommunaliseringen av förskolan är ännu en felslagen reform, blir ytterst tydligt i Gunilla Niss’ bidrag om försämringen på ledningsnivå och de ökade arbetsuppgifterna för personalen, typ dokumentation som stjäl tid från barnen, när pedagogerna idag ska axla även föreståndarens forna uppgifter. Niss är psykolog och har arbetat i förskolan sedan 1968, efterhand med handledning på förskolor och sett många trender komma och gå. Hon påpekar att det finns djurskyddslagar, men inga barnskyddslagar. De yngsta har drabbats hårdast av alla besparingar som medfört större barngrupper och förändringar av ledningsansvaret. Frånsett okunskap om hur digitala verktyg faktiskt används i förskolorna, är framställningen mycket läsvärd.

Den text som skrämde mig allra mest var emellertid Sara Landströms, om barns rätts(o)säkerhet. Inte bara därför att jag suttit och dömt i Uppsala tingsrätt i över 20 år, utan även i egenskap av medieforskare. Hon forskar inom rättspsykologi med fokus på bland annat barns vittnesmål. Hennes granskande genomgång av det troligen allom bekanta ”Arvikafallet” 1998, om den 4-årige Kevin som påstods ha dödats av två 5- respektive 7-åriga bröder, visar på en verkligen hårresande inkompetens vad gäller förhör med barn. Försöksledaren begår alla de fel som går att tänka sig och fler därtill. 

I pressen skrevs det att bröderna hade erkänt mordet, men det gör de i själva verket aldrig i förhörsmaterialet. Jag börjar undra hur ofta barnjustitiemord egentligen förekommit, även om pojkarna i detta fall med tanke på deras låga ålder aldrig dömts i juridisk mening, och även om bröderna 20 år senare blivit avförda från utredningen. I mediernas och allmänhetens ögon har de ändå definierats som mördare och borde få miljonskadestånd från svenska staten. Texten ifråga bara MÅSTE läsas!

Förändringsförslag för att minska negativ vuxenpåverkan

De konkreta förslag till förändringar som framförs direkt, eller indirekt intolkas av mig, är exempelvis att huvudansvaret för förskolan bör flyttas från kommunerna till staten, för att få till stånd en likvärdig förskola. Och bort med rektorer med ledningsansvar för 2–4 förskolor! Återinför istället föreståndare på varje förskola! Lagstadgad maximal gruppstorlek med färre barn och fler utbildade anställda, reglerat av bindande regelverk är ett annat krav. Tillsätt en barnminister med barnrättsfrågor som sin enda uppgift (Gunilla Niss)!

Skolverket och Lärarförbundet bör inte hålla hedersrelaterat våld och förtryck utanför läroplanerna! Hjälp även invandrade föräldrar att hitta en balans mellan sin gamla kultur och den nya (sociologen Jamila Hussein)! Bränn plintarna i gymnastiksalarna, som gett och ger uppslag till så mycket mobbing (Johanna Nilsson)! Skippa antirasistisk konfrontationspedagogik med "värderingsövningar", ty dessa enbart förstärker rollen som värdegrundsrebell hos den avsedda måltavlan (Christer Mattsson)!

Per Kågeson, känd som ledande kärnkraftsmotståndare på 70-talet, är kanske den som lägger fram det mest genomtänkta och direkt genomförbara förslaget, med en lång förhistoria i återkommande debatter åtminstone alltsedan författaren Eva Mobergs bok Kvinnans villkorliga frihet (1961), om att kvinnor och män skulle vara jämlikar i arbetslivet, familjelivet och samhället. 

Trots sin höga ålder verkar Kågeson visserligen tro att Sveriges barn aldrig haft så mycket mammakontakt som på 50- och 60-talet – och att detta var/vore entydigt bra. Numera tvingas de små tillbringa så långa dagar i förskolan. En förbisedd anledning till psykisk ohälsa hos dagens ”för- och småskolebarn”, menar han, är försämrad kontakt mellan föräldrar och barn, på grund av att föräldrarna tillbringar så lite tid med barnen och barnen så lång tid i förskolan. Var detta (eventuellt) skulle vara belagt får läsaren dock inte veta.

Samhälleligt bidrag till ”pappa-anknytning”?

Begreppet ”anknytning” tas följaktligen i bruk: ”Barn med otrygg anknytning under spädbarnsperioden har vid 4–5 års ålder fortfarande sämre självförtroende och mer problem med vuxenkontakter” (Kågeson, i Mårtens 2020:161). Fast det beror ju inte på lång förskolevistelse, eftersom inga spädbarn (det vill säga: under 1 år gamla) går i förskola. Och snacka om ”anknytningsproblem”, när barnet på 50-talet tidigt skulle ”utveckla självständighet” genom att sova i egen säng och inte ammas så ofta, utan få gråta sig mätt.

Det viktigaste skälet till otrygga anknytningsmöster idag är dessutom föräldrarnas psykiska ohälsa, våld och beroendeproblem. Då är det kanske inte speciellt bra att, som Per Kågeson, förorda mer tid för barnen med föräldrarna ifråga och max 3 timmar förskolevistelse per dag för 2-3-åringar? I sådana hem betraktas ju förskolan ha en viktig roll för barnets behov av trygghet och utveckling, tack vare anknytningen till någon i personalen.

Kågesons engagemang sägs dock främst handla om… 

…vikten av att papporna och barnen ska få en god anknytning. Barnen utvecklar tidigt en anknytningshierarki där mamman är ohotad etta. För att pappan inte ska hamna utanför är det viktigt att han tillbringar mycket tid med barnen när de är små, oavsett om detta leder till att hans hustru arbetar mer eller mindre (Kågeson i Mårtens a a:165).

Där har han onekligen en poäng, om vi tänker bort föräldrarna med egna personliga problem. (Dessa måste givetvis få annat stöd, men dem berör Kågeson inte.) Han refererar till en bok han själv skrev 2017, Jämställd men inte på mannens villkor och barnens bekostnad. I den föreslog han partiell medborgarlön till de föräldrar som väljer att arbeta deltid under småbarnsåren (två år för varje barn, utan möjlighet till över-låtelse till partnern). Det skulle då handla om 6 arbetstimmar per dag, med ett bidrag på 80 procent av mellanskillnaden i lön jämfört med heltid om 8 timmar/dag. 

Det verkar vara det förslag som han även nu föredrar – och faktiskt alls inte dumt! En bättre benämning än barns pappaanknytning är förstås fäders barnanknytning.

Hushållsnamnen Hugo, Suzanne och Lars H

Hugo Lagercrantz har jag redan skrivit så mycket om (se kolumnen till höger!) att det får vara nog, men jag har fortfarande en fråga till honom. Hans expertis inskränker sig till småbarnshjärnans synapser, men är mest känd som debattör i ämnen han aldrig forskat om och inte behärskar: sitt motstånd mot ”skärmmedier”. Doktorn tycks inte ens ha brytt sig om att kontrollera huruvida den ursprungliga konventionstexten beträffande FN:s artikel nummer 17 verkligen löd exakt som den nu lyder:

Enligt artikel 17 har barn rätt att få tillgång till information via internet, radio och tv. Detta är kontroversiellt och kan inte ha funnits med i den ursprungliga skrivelsen från 1989 (Lagercrantz i Mårtens a a:58).

Jodå, det fanns visst med redan i november 1989, även om Lagercrantz tydligen bara läst barnversionen av texten. I vuxenversionen både nu och i den engelska ursprungs-texten från 1989 står det visserligen ”massmedier/mass media”, eftersom man var klok nog att inse att nya massmedieformer torde tillkomma efter tidningar, radio och tv. Internet är faktiskt fullt av massmedier. Så värst kontroversiell var skrivningen heller inte år 1989. Att den i vissa kretsar senare varit kontroversiell, beror främst på debattören Lagercrantz’ egna kampanjer under snart 20 års tid: mot tv, dvd-er och det han kallar ”skärmtittande”. 

https://treaties.un.org/Pages/ViewDetails.aspx?src=IND&mtdsg_no=IV-11&chapter=4&clang=_en  (UN, New York, 20 November 1989) [14/4-20]

Att innehåll i bild- och ljudmedier förvisso inte alltid gör småbarn ”intelligentare”, innebär för den skull inte att tittandet därmed är farligt. Barn använder förstås inte dessa medier till att undervisas eller för ”inlärning”, utan för att slippa undervisas och för att de tycker sig lära sig en massa uppenbarligen intressanta och användbara saker. Den amerikanska barnläkarakademin, som Lagercrantz helt stött/stödjer sig på, har aldrig haft rätt beträffande ”skärmtid”, vilken den själv medger genom att ständigt ändra sina rekommendationer i mer tillåtande riktning. 

Barns förmågor tack vare den enorma tillväxten av synapser i hjärnan fram till 3-års-åldern sägs enligt honom möjliggöra att de dessförinnan (men även senare) skulle kunna lära sig flera främmande språk. Nu till min fråga: VARFÖR skulle inte samma plasticitet hos hjärnan även gälla för de yngstas förmåga att lära sig att förstå ljud- och bildmediers sätt att berätta?

Suzanne Osten har jag redan också skrivit så mycket om, att jag bara hänvisar till etiketten med hennes namn i kolumen till höger. Lars H Gustafssons (LHG:s) antologibidrag ska jag inte heller orda så värst mycket om, eftersom det mest bara upprepar det han skrev i sin bok Relationsrevolutionen från 2016, som jag anmälde redan 29/1-16 (se länken nedan). Fast han tar nu återigen upp begreppet ”childism”/barnism, men på ett delvis nytt sätt.

https://barnisten.blogspot.com/2016/01/lars-h-gustafssons-nya-bok.html 

LGH ville 2016 inte riktigt importera religionsfilosofen John Walls begrepp ”childism” som doktorn fann problematiskt, därför att det ”kändes ovant” (Gustafsson 2016: 110f). Han kände även motstånd på grund av att en amerikansk psykoanalytiker (Young-Bruehl 2012) använt begreppet på ett märkligt sätt, nämligen för det som ibland brukar kallas för barnrasism: således analogt med sexism och rasism. Varför skulle hennes högst problematiska användning få styra Gustafssons logik? 

Barnism – än en (sista) gång… Gustafsson ”barnist – javisst”?

Mina allra första blogginlägg 2015 handlade om min egen precisering av begreppen ”barnkultur” och ”barnism”. Cirkeln sluts nu, när jag i inlägget nedan idag repriserar det om barnism. Även nu 2020 är Gustafsson tveksam till begreppet och refererar han till Elisabeth Young-Bruehls ”childism” avseende ”adultism” (!), förutom till John Walls ”childism” som en ”motsvarighet till feminism”. 

LGH tror fortfarande att feminism handlar om den kamp genom vilken kvinnorna tilltvingat sig inflytande och makt. Än en gång: feminism handlar om kampen för både mannens och kvinnans ”bästa” – och i förlängningen förhoppningsvis även ”barnets bästa”. Feminism är en mänsklighetskamp, en RELATIONSTEORI! Barnism är också en RELATIONSTEORI. För att vara övertydlig:

Förtryckets ”överlägsna” ideologi             Motideologi

sexism                                                                        feminism

rasism                                                                       postkolonial rasteori bl.a.    

klassism                                                                      socialism

heterosexism                                                               queerteori/-politik

adultism/ålderism/barnrasism/patriarkism                      childism/barnism                                                              

Young-Bruehls begrepp är alltså uttryck för en logisk kullerbytta, när hon hoppar mellan de bägge motsatta kolumnerna och placerar in ”childism” i förtryckskolumnen.

Debattören LGH hävdar i antologin, att även om feminism förknippad med kvinnornas egen frigörelsekamp fått stöd av många män, har kampen främst drivits av kvinnorna själva:

”Det finns därför något problematiskt i att vuxna använder parollen Vi är barnister! utan att fråga barnen först. Barn och ungdomar börjar tröttna på vuxna som säger sig företräda dem. Men som varken låter barnen komma till tals eller accepterar dem som ledare” (Gustafsson i Mårtens 2020:92–93).

Den ende som mig veterligt använt sig av ”barnism” som en slogan är Gustafsson själv, i ett blogginlägg (30/4-14) betitlat ”Barnist – javisst!”. Inga barnsolidaritetsrörelser, exempelvis Rädda barnen som LHG själv verkat inom, drivs heller av barnen själva. Hur många medverkande i Ylva Mårtens antologi tror sig för övrigt inte företräda barnen?! Ingen av dem kallar sig, vad jag vet, för barnist, fast några få verkar vara det. En barnist är dock varken någon barnledare eller barnledd, utan försöker vara en VUXENledare.

Gustafssons eget påstått ”nya tänkande” framhåller nu mötet ansikte mot ansikte med barnet i ögonhöjd och sägs bygga på insikten att barn redan från födseln är människor snarare än ”blivande människor”, har något nytt och unikt att tillföra i meningen bär budskap med sig som gåva till vuxna, samt för det tredje har rättigheter, inte bara behov. Inget av detta lär vara särskilt nytt vid det här laget. Ändå vill han främst betona barnets behov av "stöd och vägledning". 

Det instängda familjelivet och fostran som lösningen?

Föräldraskap påstås vara en konst, vars uppdrag är att i varje möte med barnet ”känna hur mycket ansvar barnet kan ta och hur mycket skydd, stöd eller vägledning det behöver”. För detta behöver de vuxna kunskap, som de redan sägs kunna erhålla i föräldrastödsprogram, som dock ”behöver uppdateras med ny kunskap om hur med-känsla utvecklas och bibehålls hos både vuxna och barn” (a a:96). Konstnärer brukar inte gilla pedagogisk konst och konstskapande är faktiskt i hög grad kognitivt... (se mitt blogginlägg 16/4-18). Gustafsson verkar vara en känslomänniska, när det som krävs faktiskt är tankar.

LHG fokuserar alltså inte alls barnrättigheter, utan fostran… Förhoppningsvis en annan fostran än den som framträder i många av de övriga antologibidragen? Som han kanske inte läst? Exakt var konstnärliga föräldrastödsprogram som lär ut medkänsla till både barn och vuxna går att ta del av framgår ej, men dessa är väl i dagsläget bara till för riktiga ”problemfamiljer”? 

På samhällsnivå upptäcker Gustafsson emellertid exempel på ”childism”. Han åsyftar dock snarare ”youthism”, i form av kampen bedriven av 16–26-åringar för rätten till utbildning och klimaträttvisa (Greta Thunberg, pakistanskan Malala Yousafzai, samt den brasilianska utbildningsaktivisten och politikern Tabata Amaral): ”Äntligen dags för childism i ordets mest positiva mening”, skriver han om ”barnens egen befrielsekamp” (Gustafsson i Mårtens 2020:96, kursiv i original).

LGH ser således tydligen själv fortfarande dessa unga människor främst som ”barn”, istället för som aktivister rätt och slätt. Enligt hans egen ”grundsats” nummer 1 är ju barn ”människor rätt och slätt”… Här upptäcker jag också spår av det gamla talesättet om att ”barnen är framtiden”, vilket avhänder sig allt vuxenansvar. Barnen ska lösa alla problem som föräldra- och far- och morföräldragenerationer har ställt till med och misslyckats åtgärda…

Beträffande Gustafsson såväl som Lagercrantz vill jag påminna om att de i samman-hanget enbart är debattörer, alltså inte uttalar sig i egenskap av läkare. Bara för att man vet mycket om synapserna hos barn under 3 år, eller om barns kroppsliga hälsa, behöver man inte vara klokare än genomsnittssvensken vad gäller mer yrkesfjärran områden.

Konklusion? Vi måste börja med småbarnspapporna!

Trots antologins titel är den enda konklusion jag kan dra av texterna att vi måste börja med småbarnspapporna. Synsättet tycks förutom av Kågeson även delas av Johanna Nilsson. Endast så är det möjligt att få till stånd den barnnära relation till barnen som uppenbarligen behövs för att verkligen förstå och bry sig om dem. Kågesons förslag ovan med partiell medborgarlön till barnföräldrar för 80 procent av mellanskillnaden mellan 6 respektive 8 timmars arbetsdag låter lovande – inte bara för den som i ett halvt sekel demonstrerat för 6 timmars arbetsdag. 

Text efter text lyfter fram fäders och andra mäns betydelse som mer på ont än gott. Hemmapappor lär påverka även de män som inte är hemma, aldrig var hemma med sina egna barn och (därför?) idag sitter i beslutsfattande positioner. Likaså alla de nostalgiska män som, som pensionärer, plötsligt börjar värna barns rättigheter. Här syftar jag inte specifikt på antologins bidragsgivare.

Jag tittar i min spåkula och ser att antologin Vi måste börja med barnen nog blir decenniets viktigaste bok om barns situation. Dock oroar jag mig för om den verkligen når den målgrupp som den borde. Med andra ord dem som sitter inne med besluts-makt. Då måste textförfattarna nog ut i debatt- och konferenscirkusen, likt Lagercrantz bomba DN:s och SvD:s debattsidor, för att skapa rubriker likt Osten grandiost påstå sig vara ”kolossalt underskattad” på sina respektive områden.

Jag har debatterat mot Hugo Lagercrantz i tidningar, i boken Blöjbarnsteve och på de nordiska läkarförbundens möte i Danmark (minns ej om det var i Köpenhamn eller Odense), mot Lars H Gustafsson likaså i skrift och på konferens (i Umeå tror jag att det var) och mot Suzanne Osten alltifrån vår brevväxling på 80-talet. Nu får det räcka för min del.

Det blir hädanefter upp till andra – kanske mina läsare? – att se till att debattera, bli aktivister och bilda aktions- och påtryckningsgrupper. Själv stiger jag härmed i egenskap av 72-åring först av bussen… Till förmån för de yngre röster som bland annat kommer till tals i denna bok. Fast nog borde det väl ha varit möjligt att låta ännu yngre aktivister få medverka? Inte bara Greta Thunberg, som automatiskt föreslås.

Jag erkänner vidare att jag nog var alltför optimistisk i min bok Barns rätt till sin röst (2014), när jag förutspådde att alla svenska barn år 2039, vid 50-årsjubiléet av FN:s konvention om barnets rättigheter, skulle ha rösträtt. Så värst mycket verkar just nu inte tyda på det… 

Vill du ha ett gratisex av den boken (eller någon annan av mina böcker), se under BÖCKER i bloggens meny! Boken om Barnjournalen kontra Lilla Aktuellt (2010) innehåller också massor om barns politiska status och rätt till politiskt erkännande och rösträtt – såväl som om intervjuade barns egna tankar kring politik och om deras informationsfrihet, som ju förutsätter tillgång till medier typ Internet. Mitt inlednings-kapitel i Bjöjbarnsteve. Om hur barn under 3 år upplever tv och leker med fjärtroll (2008) tar sig an Hugo Lagercrantz argument mot tv- och datorskärmar.

Och jo, det är synd att Ylva Mårtens fortfarande inte kallar sig barnist…

Referenser

Korczak, Janusz: Hur man älskar ett barn, Stockholm: HLS 1992 (urspr.1919)

Gustafsson, Lars H: Relationsrevolutionen. Om mötet mellan barn och vuxna, Stockholm: Norstedts 2016 (elektronisk version 2015)

Mårtens, Ylva: Vad säger barnen?, Stockholm: Atlas 2015

Mårtens, Ylva (red): Vi måste börja med barnen, Stockholm: Ordfront 2020 

Wall, John: Ethics in Light of Childhood, Washington D.C.: Georgetown University Press 2010

Young-Bruehl, Elisabeth: Childism. Confronting Prejudice Against Children, New Haven, Conn: Yale University Press 2012

Anders Hansen & Sissela Nutley förstår sig inte bättre på barns ”skärmtid”, bara för att de är doktorer! Kanske på grund av deras egen ”skärmhjärna”?

Det senaste dryga decenniet har oenigheten om de nyaste ”skärmmediernas” befarade inverkan på barn tagit sig uttryck som en strid mellan barnläkare och medie-forskare. Sverige är inget undantag, här främst genom Svenska barnläkarföreningen anförd av Hugo Lagercrantz, som dock helt byggt på Amerikanska barnläkarakade-mins varningar. 

Nu sällar sig även vuxenläkare som inte alls ägnat sig åt barn till denna skara. Läkare som aldrig studerat barn som använt datorspel eller digitala bildmedier, eller de som själva inte fördjupat sig i medieanvändningens neurokemi, neurobiologi eller neuro-psykologi, ställs gärna mot medieforskare – som inte tros fatta ett dyft av den senaste neurovetenskapliga hjärnforskningen. 

Visst är hjärnforskare mer insatta i hjärnans delar och funktioner, men ”skärmhjärnan” är väl i stort sett samma slags hjärna som författarna själva utvecklade under sin tidiga barndom? Det vill säga när de nog lade ner lika lång tid på tv-tittande som dagens barn gör, men nu fördelat på fler medier? Hjärnforskarnas babyhjärna var väl heller inte skapad för tv-program, eller för den delen redan förberedd för bokstäver? 

Att hjärnan är så formbar bör väl också kunna utnyttjas på ett positivt sätt, även fram-för eller över dagens skärmar? De förändringar som idag onekligen går att iaktta i bilder av hjärnans olika områden vet dessutom, vad jag förstår, ännu ingen hjärn-forskare någonstans huruvida dessa är fördelaktiga eller illavarslande. Bara att de äger rum. 

Också medieforskare har mångårig erfarenhet av att sätta sig in i forskningslitteratur och troligen hjärnkapacitet nog till att bedöma forskningsläget. Det tänker jag försöka göra här, genom en granskning av vad de senaste doktorerna på detta lukrativa fält anser sig ha för kunskaper att förmedla i ämnet. Jag har även tidigare i uppemot 20 blogginlägg tagit upp läkares inträde på mediepåverkansmarknaden (se ”etiketten” benämnd Läkare om medier i högerkorridoren!). 

Jag avser nu att ta mig an dels psykiatrikern Anders Hansens storsäljare Skärm-hjärnan. Hur en hjärna i osynk med sin tid kan göra oss stressade, deprimerade och ångestfyllda (2019). Nästa vecka (23/9) inleds för övrigt hans serie Din hjärna i SVT1, varför skaran av stressade riskerar att öka. Dels även ta upp Distraherad: hjärnan, skärmen och krafterna bakom av hjärnforskaren Sissela Nutley (2019), som presente-ras som doktor i kognitiv neurovetenskap. Trots att jag är ytterst selektiv i mitt val av kommenterade teman, riskerar texten att bli rätt lång, men kanske ändå nyttig hjärn-gympa?

Skev och selektiv respektive ensidigt naturvetenskaplig bild 

För att göra mitt skärskådande inlägg läsbart snarare än till en roman, inskränker jag mig idag till att huvudsakligen ta upp det som de båda har att säga om ”barn & ’skärmar’”. Barn är ju den grupp vars medieaktivitet de flesta idag bekymrar sig allra mest över, men om själva medieanvändningen av människor under 10 år visar sig varken Hansen eller Nutley ha så värst mycket att säga. Mer om hjärnor generellt och mer om potentiella, snarare än belagda, faror för ungdomar. 

Böckernas tes tycks vara att barn och unga, trots fenomenal utvecklingstakt och fantastiska mediefärdigheter, ännu inte når upp till mänsklighetens förmodade topp: vuxenhet. Trots att betydelsen av de allra första barnaårens utveckling hela tiden betonas så starkt, ägnas i böckerna ändå mycket mer textutrymme åt effekterna av och på ungdomars hjärnor.

Risken blir därför att det som står om ungdomar direkt appliceras på läsarnas farhågor beträffande sina barn. Lite om de båda författarnas påståenden om ungdomars digitala aktiviteter och följderna därav ska jag därför ta upp nästa måndag. Barns medieanvändning vet jag emellertid mest om, då jag exempelvis lett ett forsknings-projekt i ämnet och gett ut en bok om 1,5–3-åringars videofilmade tv-tittande i hemmet under några månader (Rönnberg 2008). De fyra tultbarnen var fantastiska!

Det finns nämligen andra sätt att betrakta de yngstas tid framför/över ”skärmen”. Inte minst behöver barns val, tolkningar och värdering av innehållet i apparaterna och själva användningskontexten fokuseras. Vilket jag alltså gjort, även i flera andra böcker.

De bägge doktorernas böcker är förvisso inte fråga om någon redovisning av deras egen eller andras forskning, utan populärvetenskap. Författarnas huvudsakliga (?) yrkestitlar, psykiater och hjärnforskare, besitter emellertid automatiskt ett förtroende-kapital som de torde vilja förvalta väl, eller i vart fall profiterar på. Med åtminstone min tillit förhåller det sig ibland tyvärr lite si och så. Jag kan till de flesta medierelaterade referenser som dessa båda baserar sig på lätt hitta forskning med exakt motsatt resultat.

Särskilt tveksam är jag i fallet med Anders Hansen, vars bok märk väl är utgiven på Bonnier Fakta. Den ger dock en mycket selektiv bild av forskningen på området och få mediespecifika fakta. Den handlar mer om hjärnan i sig, än om en faktiskt använd ”skärmhjärna” – det vill säga om bearbetningen av det innehåll som användarna väljer (vilket förvisso även karakteriserar Nutleys bok). Det mesta som är nytt, ja, det mesta som är gammalt också, är ju både på gott och ont. Hansen fokuserar dock mindre existerande ont, än farhågor om kommande ont. 

På exakt vilken forskning bygger författarna?

Det är dessutom svårt att i hans bok urskilja fakta från spekulationer, likaså skilja de få referenserna till forskning om barn från studier av ungdomar. Ja, nästan omöjligt att utröna vilken forskning som han över huvud taget baserar sig på. Varje kapitel har visserligen 10–15 ”Källor”, varav en del återger tv-inslag och dagstidningars notiser om forskningsstudiers resultat. 

I den löpande texten ges emellertid ingen som helst hänvisning till vilken av dessa 15 källor som hans aktuella påstående eventuellt hämtar stöd från. De bara radas upp sist i boken, som ett slags belägg för att han har läst någonting. Istället talas det om att en ”norsk”, ”brittisk” eller en ”kanadensisk” studie, genomförd av någon någonstans, någon gång kommit fram till X. Det blir på detta sätt nästan omöjligt att värdera psykiatrikerns tolkningar av undersökningarna. 

Även Sissela Nutley undviker tyvärr att låta en mening efter sig ha en liten notsiffra till de, förvisso i jämförelse med Hansen minst dubbelt så många, referenserna längst bak. Kanske är detta ett krav från förlagen, som möjligen tror att läsare inte tål det, men det borde författarna ha tagit strid om. Eller så anses det kanske distraherande, enligt någon ny hjärnstudie? Mig distraherar det tvärtom att inte få noter, men jag är väl yrkesskadad. Hennes bok är emellertid mycket mera djuplodande och seriös, närmar sig kurslitteratur och är säkert snart med på olika datorspels- och medieutbild-ningars litteraturlistor. Fast då är ju behovet av noter eller forskarnamn inom parentes ännu större…

En annan nackdel är luckan avseende ”skärmhjärnan” hos barn i åldern 3-12 år. Nutley ägnar mest utrymme åt barn under 3 år, samt åt tonåringar, ungdomar och unga vuxna. Utvecklingen av och möjligheterna under perioden däremellan, är det som för mig hade varit mest intressant. Detta är exempelvis den ålder då de fiktiva medie-berättelserna, till skillnad från faktaberättelser, visat sig gynna förskolebarns empati, enligt studier av Raymond Mar (Mar m.fl. 2010; Mar 2011). 

Jag hittar dock ingenting positivt i de svenska författarnas böcker om de fördelar som barns hjärnor kan besitta. Barn har kognitiva förmågor som de flesta individer i stor utsträckning förlorar när de växer upp. Mycket tyder exempelvis på att de yngstas avsaknad av impulskontroll har positiva följder för barnens fantasi (Gopnik 2009, se även Gheaus 2015). Konkreta exempel på effekterna av barnhjärnans egenheter under exempelvis digitalt spelande hade också varit upplysande. Det är ju också i denna skolålder som medieanvändningen tar fart och når sin topp tidsmässigt, även om äldre ungdomar kan hävda att de använder mobilen 5–6-timmar om dagen. 

Forskarna såväl som allmänheten förfasar sig förstås över tidsbudgeten, ty tycks inte förstå att detta rör sig om samtidig användning av flera medier – och av och till, snarare än kontinuerligt. ”Skärmtid” är, som även den Amerikanska barnläkarakademin erkänner, numera helt enkelt ”tid” utspridd och insprängd under hela dagen. Även integrerad i annan medieaktivitet: man tittar till mobilen när man ser en film eller tv-serie eller spelar något spel. Man glor således inte oavbrutet på mobilen eller paddan, som många tycks tolka siffrorna. 

De som anger många timmar brukar dessutom överskatta tiden, de som anger minst minuter brukar underskatta. Flera studier av självrapporterade antal skärmtimmar jämförda med exempelvis automatiska spårdata (Araujo m.fl. 2017) visar på en överrapportering av den tillfrågade. Det gäller inte bara internetanvändning generellt, utan även för sociala medier och mobilanvändning. De med allra högst användning känner dock ett behov av att underrapportera (ibid.) Även föräldrarnas skattningar av förskolebarnens medieaktiviteter under en lång period är förstås ytterst osäkra.

Det är för övrigt ganska märkligt att allmänheten idag har så stort förtroende för läkare när dessa uttalar sig om medier, men betydligt mindre när man som patient kommer till läkaren med egna färdiga diagnoser funna på Internet och då inte riktigt litar på läkarens ord…

Vad ”gör” skärmarna med våra barn?

Men jag kastar mig nu äntligen över till Hansens bokkapitel nummer 7: Vad gör skärmarna med våra barn och ungdomar? Således den fråga som medieforskningen började överge på 70-talet och istället klokt nog steg för steg ersatte med Vad gör barn och ungdomar med… (aktuellt, nytt, ”farligt” medium/medieinnehåll)?. Dit har förstås nybörjarläkarna på området ännu långt ifrån hunnit. Kanske återkommer de runt 2050. Välkomna tillbaka då (då lever inte längre jag)! Redan den sena placeringen, som kapitel 7 av 10, antyder en hel del om den relativa vikt som dessa åldrar tilldelas.

Det börjar inte heller särskilt förtroendeingivande… Redan kapitlets allra första stycke innehåller flera felaktigheter och missvisande upplysningar. Om den (påstått stora) undersökningen om internetvanorna i landet, Internetstiftelsens Svenskarna och internet 2017, sägs nämligen:

”Undersökningen visade att var [Sic!] fjärde spädbarn, alltså 0-12 månader gamla barn, använder internet – och mer än hälften av alla tvååringar använder nätet varje dag” (Hansen 2019:128, kursiv i original).

Problemet är bara det, att barn under 2 år överhuvudtaget inte studerades det året och således inga siffror alls finns för dem. Kanske sammanblandar Hansen Internet-stiftelsens rapport från 2017 med den från året därpå? Eller är det kanske svårt att läsa stapeldiagram?

I den senare rapporten står nämligen att 26 procent av spädbarnen upp till 12 måna-der gamla någon gång under 2018 använde Internet. ”Använde någon gång under ett helt år” är ju betydligt mindre skrämmande än ”använder” i presens, som ger sken av att detta sker ganska regelbundet. Fast 8 procent av de undersökta spädbarnen använde då onekligen dagligen internet (främst mobilen), enligt deras tillfrågade föräldrar. Av de i studien ingående 2-åringarna togs ”internet” dagligen i bruk av 49 procent, det vill säga av nästan exakt, snarare än Hansens påstående om över, hälften. 

Sex sidor senare har dock andelen tydligen ökat, då han hävdar att ”80 procent av alla 2-åringarna faktiskt använder nätet regelbundet” (Hansen 2019:134). Det överens-stämmer helt enkelt inte med någondera rapports siffror, om man med ”regelbundet” menar ”i stort sett varje dag”. Såvida han nu inte syftar på någon amerikansk under-sökning, som dock vad jag kan utröna inte finns med bland ”Källor”. 

Vad den svenska sammanställningen för 2017 säger är, att 79 procent av 2-åringarna ”någon gång under 2017” använt Internet. Exakt samma andel ges för 2018 ”någon gång” under det året – således inte ”regelbundet” och inte heller någon ökning jämfört med året innan: 79 procent.

https://2017.svenskarnaochinternet.se/barn-och-internet/ 

https://2018.svenskarnaochinternet.se/barn-och-internet/ 

Ingen källkritik, föga kritisk reflektion…

Nästa fråga som en kritisk forskare skulle ställa till det statistiska materialet (förutom om reliabiliteten hos en förälders uppskattning av ett helt år) vore ”Hur många barn rör det sig då om?”. Är enkäten stor nog till att vara något så när tillförlitlig? Hur många är de ”spädbarn” respektive ”’alla’ tvååringar” som procentsiffrorna och Hansen uttalar sig om? 

Rapporten, som han på första raden presenterar som den största undersökningen på tjugo år, är år 2018 en sammanställning av enbart 597 barns ”internetanvändning”, enligt deras föräldrar. Är Hansens beskrivna 0- och 2-åringar verkligen att anse som representativa för Sveriges barn i samma ålder? Vi kollar förstås. 

De aktuella barnen är i åldern 0-10 år, så uppdelat på dessa 11 ”åldrar” blir det väl i snitt drygt 50 barn per ”ålder” – förutsatt att det exempelvis ingick ungefär lika många 0-åringar och 2-åringar som till exempel 6-åringar. Åtta procent av cirka 50 stycken 0-åringar ger alltså (åtminstone för en latinare som jag) resultatet att ungefär 4 specifika svenska spädbarn sades dagligen ha tittat på video eller tv i mobilen eller på surf-plattan under 2018. Frågan hur länge ingick ej i Internetstiftelsens undersökningar.

Om man som Hansen (och Nutley) vill framhålla faran för barnhjärnans utveckling på grund av skärmaktiviteter under de allra första levnadsåren och exempelvis refererar till professorn i barnmedicin Hugo Lagercrantz’ föga belagda påstående att ”små barn utvecklas långsammare på grund av [plattor/iPads]” (Hansen 2019:132, kursiv i original), och om man som alla tre doktorer framhåller att barn under 2 år inte alls ska använda skärmar på egen hand, borde man ge läsaren ett hum om hur många svenska barn i denna ålder som egentligen ägnar sig åt ”skärmaktiviteter” och i så fall hur länge. Det sägs det inget om. 

Är det som Sissela Nutley kallar ”dötid” och enligt henne bland annat kan leda till för-senad språkutveckling och närsynthet vid regelbunden användning under längre stunder frekvent förekommande i vårt land? Det nämner hon inget om. Är alla varningar utifrån amerikanska förhållanden relevanta även för svenska barn? Eller oroas deras föräldrar helt i onödan? Måste det inte tas hänsyn till andra möjliga bidragande alternativt mildrande faktorer? Ekonomi, föräldrars utbildningsnivå och ålder? För tultbarn: även förekomsten av offentlig barnomsorg eller ej?

Nutley redogör för olika studier som sägs ha visat den mängd oönskade effekter som kan uppträda hos de uppenbarligen socialt underprivilegierade barn som är yngre än 1 år, men som tydligen regelbundet tittat på tv i 2 timmar (i en tv-apparat). Dessa spädbarn får problem med känsloregleringen, försenad språkutveckling, fetma – kanske också synfel om de länge fäster blicken på en skärm nära ögonen (Nutley 2019:31–32). Vilket förstås få barn yngre än 1 år lär ha gjort på mobilen eller paddan under så långt tid, eftersom studierna är genomförda före dessa dyra apparaters genomslag.

Personligen misstänker jag många andra bidragande orsaker till denna barnfattigdom, konstaterad i de huvudsakligen amerikanska studier som åberopas. 

Frontalloben och dess impulskontroll… 

Den första underrubriken i Hansens sjunde kapitel är ”Barns mobilberoende”. Beroende på vilken ålder man åsyftar med benämningen ”barn”, är även denna rubrik tvetydig. FN:s konvention om barnets rättigheter delar ju numera upp internetgenera-tionen i Barn = människa under 10 år, medan 10–17-åringar benämns Adolescenter (se mitt blogginlägg 6/11-17). I den meningen är nog inga, eller i vart fall ytterst få, Barn ”mobilberoende”, fast barn i åldern 0-9 år berör doktorn knappt – bortsett som sagt såsom (felaktiga) och skrämmande statistiksiffror, för att försätta läsaren i rätt stämning. 

Det är förstås ytterst tveksamt om ”beroende” verkligen är en psykiatriskt meningsfull term i samband med medieanvändning (vilket även Nutley använder, eftersom två tredjedelar av föräldrarna tror på existensen av ”datorspelsberoende”…). Jag anser det rent av vara oansvarigt att tala/skriva i termer av ”Mobilen – vår nya drog” (Hansen a a:46). 

Psykiatrikern hade till exempel kunnat höra med Dr Daniel Kardefelt-Winther, vid avdelningen för neurovetenskap på Karolinska Institutet, eller Dr Joar Guterstam, likaså psykiatriker vid Hansens alma mater KI. Eller kunnat läsa i Kardefelt-Winthers (2017) litteraturgenomgång för UNICEF om bland annat legenden om dopaminets påstådda direktbelöning vid datorspelsspelande. Läsarens tid räcker nog ej till att jag går in i debatt om även detta (den intresserade kan läsa mitt blogginlägg 15/1-18).

Under denna rubrik ”Barns mobilberoende” – och utspritt lite överallt – tar Hansen emellertid upp en av frontallobens olika funktioner: impulskontroll. Den myckna mobil-användningen sägs bero just på bristande impulskontroll och den dopaminbelöning som erhålls. Barns (?) bristande impulskontroll och oförmåga att skjuta upp belöningar exemplifieras bland annat med hjälp av vuxnas frestelse att på ett mingelparty genast äta upp allt i chipsskålen. De flesta vuxna klarar av att motstå detta och kan skjuta upp belöningar. Frontalloben sägs ”mogna” fullt ut först i 25-30-årsåldern.

Sex sidor senare är skålen fylld med godis. I tilltalet till sina vuxna läsare har Hansen genomgående ett inkluderande ”vi”: ”Vi brottas alla med frågor som ’om jag inte äter upp hela skålen med godis kommer jag att vara i bättre form till sommaren’” (Hansen 2019:135). Psykiatrikerns avsikt är uppenbarligen att skapa en överlägsen motgrupp till underlägsna barn, som (klokt nog, enligt min mening) ofta föredrar en liten omedel-bar belöning framför senare – högst ovissa – större belöningar.

Marshmallow-studien

Hansen tar som förment belägg självklart upp ”Marshmallow”-experimentet, givetvis utan referens till upphovsmannen 1972, Walter Mischel. Myten om att detta främst skulle handla om impulskontroll (snarare än cost-benefit-analys) motsägs delvis av Hansens egna exempel: om vuxna skjuter upp att stoppa i sig en godisskåls/chips-skåls hela innehåll eller stannar hemma och pluggar istället för går på partyt blir belöningen ett halvår, eller tjugo år, senare bättre badstrandsutseende respektive bättre betyg och bättre jobb. Fyraåringarnas val stod dock mellan en pytteliten marshmallow nu, eller två små sockerkuddar om en kvart. Kan barns maktunderläge illustreras tydligare än så?!

Hansen skrämmer emellertid upp alla föräldrar till godissugna 4-åringar (utan egen köpkraft och egna köpbeslut) på detta vis:

”Fyraåringarna som klarar av att vänta i en kvart för att få två marshmallows, istället för att få en direkt, har i genomsnitt bättre utbildning och jobb flera decennier senare. Detta har man tolkat som att vår förmåga till självkontroll både syns tidigt och är viktig för våra möjligheter i livet […] och kan övas upp” (Hansen 2019:135).

Det mesta går förvisso öva upp, om motivation finns. Just självkontroll verkar dock inte vara en sådan förmåga, att döma av Nutleys egen forskning (2019:34) på förskole-barn. I vart fall räckte inte fem veckors impulskontrollträning... Hon tror att förklaringen är att hjärnans nätverksgrund ännu ej utvecklats tillräckligt. Vilka större, senare belöningar som Hansens analogi avseende impulskontrollerade, mer mobilresistenta ungdomar skulle ge dem, berättar han tyvärr inte. 

Får verkligen dessa adolescenter som kan motstå frestelsen att ta upp mobilen i tid och otid, tydligen förenat med ”stora risker”, till exempel fler kamrater? Bättre betyg? Mer önskvärda kolleger på den digitaliserade arbetsplatsen senare i livet? Eller missar de tvärtom kreativa jobb, på grund av alltför stor impulskontroll och sämre föreställ-ningsförmåga?

Experimentledaren Walter Mischel själv säger (2015) att studien inte alls gick ut på att undersöka förmågan till uppskjuten belöning, utan exakt hur barnen gjorde för att distrahera sig under den 15 minuter långa väntan, ensamma i det kala försöksrummet. Forskarteamet ville således inte ta reda på om förskolebarnen hade impulskontroll. Han medger att de barn som lyckades allra bäst kanske bara var de mest auktoritets-bundna, de som inte vågade annat. 

Själv vill han och hans medarbetare hellre framhålla hur de längst uthålliga barnens fantasi hjälpte dem att tänka på någonting annat än godiset, eller genom att betrakta sockerkuberna på ett annat sätt. Den troligaste förklaringen verkar dock vara att intelligens, snarare än impulskontroll, var den avgörande faktorn. De intelligentaste barnen var de som hade bäst förmåga att distansera sig från det som de såg framför sig. Detta skulle också förklara att just de senare i livet hade bäst betyg och de mest kvalificerade jobben. 

Den självframkallade distraktionen i marshmallowstudien bestod alltså av fantasier av olika slag. De som lyckats bäst hade lekt med fingrarna eller "spelat piano" med tårna, gungat på stolen eller låtsats att sockerskummisen var ett moln, som de sa ”ju inte går att äta”. Dessa barns lyckade taktiker var inte självförnekelse, ren beslutsamhet eller idoghet, utan med Mischels egna ord (Mischel 1996:2004, i min översättning) att ”barnet kunde göra någonting någotsånär roligt under tiden, så att självkontroll inte behövdes”. 

Viktigast tycks ha varit att betrakta godiset såsom någonting annat, till exempel tänka sig det som ett foto av en marshmallow. Eller så hade barnet tänkt på någonting helt annat eller lyckats skapa olika små ritualer som det kunde upprepa. 

Medieframkallad distraktion gör det hela lättare… Fast som äldre förr sa: ”Vem har sagt att allting ska vara lätt?"

”Blir mitt barn sabbat av skärmen?”

Sissela Nutley refererar utförligt (2019:19–22) till Statens medieråds senaste siffror i rapporten Ungar och medier (2017) avseende medieanvändningen bland ungdomar. Samma Medieråds rapport från samma år rörande de yngsta, Småungar och medier, nämner hon av någon anledning däremot inte. Istället refererar hon på två rader, lika okritiskt som Hansen ovan sågs göra och lika missvisande, men i vart fall till rätt årgång av Internetstiftelsens Svenskarna och internet 2018, påståendet i presens att ”25 pro-cent av dagens spädbarn (under ett år) använder internet och hälften av tvååringarna gör det dagligen” (Nutley 2019:22). Är de yngstas medieanvändning inte tillräckligt skrämmande?

En mellanrubrik i hennes barnkapitel är ändå olycksbådande: ”Blir mitt barn sabbat av skärmen?”. Syftet är kanske att förebygga, genom att skrämmas? Funkar föräldra-hjärnan verkligen så? Nej, Nutley framhåller onekligen att surfplattan i sig inte utgör problemet, utan användningen och dess kontext (a a:30). Fast genom att enbart redo-göra för studier med negativa effekter såsom försenad språkutveckling och närsynt-het, är detta nog vad läsaren tar fasta på. Är dessa internationella rön egentligen relevanta för svenska förhållanden, direkt överförbara på landets 0–12-månaders spädbarns förmodade snittid om exempelvis cirka halvtimmen dagligen med mobilen – i de få fall då mobilen alls används? 

Av de svenska 0-åringarna gör 84 procent nämligen aldrig det, men 14 procent gör det dock ”en vanlig dag”, fast då ”mindre än en timme”, enligt en i jämförelse med Internetstiftelsens sju gånger så stora undersökning från året dessförinnan: Statens medieråds Småungar och medier (2017:11). Den redovisar resultatet av enkätfrågor ställda av Statistiska centralbyrån till hela 3 998 föräldrar till barn i åldern 0-8 år och är därmed mer tillförlitlig än Internetstiftelsens motsvarighet.

Medierådet hävdar vidare att 21 procent av 0-åringarna ”en vanlig dag” (uppenbarligen inte detsamma som ”dagligen”, utan en typdag då så sker) också ser tv-program/fil-mer i mer än en timme (ibid). Min erfarenhet säger mig dock att detta inte torde röra sig om uppmärksamt tittande, utan snarare att barnet tittar till tv-skärmen medan det samtidigt till exempel leker (a a:23). Precis som deras föräldrar och mor- och farför-äldrar gjorde framför tv:n decennier tidigare. Distraktion verkar dock vara det värsta hjärnforskare kan tänka sig.

Några statistiksiffror över de yngstas digitala medieanvändning

Jag tänker återkomma till den tid som barn i olika förskoleåldrar egentligen lägger på skärmmedier och andra medier, samt på vad slags innehåll. Jag vill nämligen under-stryka hur viktigt det är att som utgångspunkt förhålla sig till faktisk, istället för inbillad eller befarad framtida, medieanvändning. Se runt hörnet, kan inte ens hjärnforskare göra. Redan nu vill jag dock som komplement till Hansens (och Nutleys) beskrivning av läget framhäva ytterligare några siffror ur Statens medieråds statistik avseende de yngsta (2017). 

Använde internet dagligen gjorde 5 procent av 0-åringarna, (således rätt nära Hansens troliga källas 8 procent, emellertid i hans åberopade undersökning beräknat utifrån ett underlag med en sjundedel så många spädbarn som i Medierådets). Dagliga använ-dare var även 10 procent av 1-åringarna, samt 19 procent av 2-åringarna (att jämföra med Internetstiftelsens – och Hansens – påstående: ”drygt" – hälften av 2-åringarna). 

Av barnen under 2 år uppskattade visserligen föräldrar till 4 procent av barnen att telningen dagligen använde internet i hela ”1-2 timmar”, 15 procent i ”mindre än en timme”, medan 79 procent av föräldrarna svarade ”inte alls”. Förutom ”inte alls”, var det kortaste alternativet som gavs ”mindre än en timme”, som ju kan vara allt ifrån ett fåtal till 59 minuter (Småungar och medier (2017:9). 

Jag misstänker att de 4 procent barn under 2 år som sades regelbundet använda internet ”1-2 timmar per dag”, och enligt Nutley befinner sig i riskzonen, har mycket allvarligare problem i sitt unga liv än just ”skärmaktiviteten”. Jag dristar mig även till att gissa att deras föräldrar inte tillhör dem som läser någon av dessa böcker om "skärm-hjärnan".

Har de audivisuella ”rörliga” medierna enbart nackdelar?

Kognitionsforskaren Nutley fokuserar förstås ”nyttigt” lärande… Som mildrande eller föregripande insatser mot alla potentiella medienackdelar lyfter hon fram föräldrarnas viktiga aktiverande roll. Precis som Rousseau redan för drygt 250 år sedan förordade i sin Émile eller om uppfostran (1762), lär sig barn med ständigt stöd av en vuxen, ja, varför inte en guvernant, helt säkert mer om vissa ting (fast mindre om andra: sociala och demokratiska till exempel). Är det verkligen alternativet för svenska dubbelarbe-tande småbarnsföräldrar – någonting för andra än möjligen prinsar och prinsessor? 

Är det ens önskvärt? Hur ska det i så fall gå till? Genom arbete med matteappar för de yngsta på förmiddagen, språklektioner och musikundervisning på eftermiddagen, hög-läsning av bilderböcker på kvällen? Så fostrar möjligen kognitionsforskare sina barn… Ingen avkopplande ”underhållning” här inte, för de hjärnor som just dessa år lär arbeta som allra hårdast under sin livslängd! Att barn lär sig mer i interaktion med en vuxen betyder heller inte att de inte lär sig någonting alls även utan vuxenstöd, fast med stimulans från medier.

Nutley hävdar dock att barn under 2 år ”har svårigheter att översätta en tvådimensio-nell representation (som på en vanlig skärm, eller bok för den delen) till den tredimen-sionella verklighet som barnen lever i och vice versa” (a a:31–32). Trots att bilden liknar det som barnen upplever i verkliga livet, sägs de yngsta ha svårt att förstå motsvarig-heten. Här vill jag verkligen invända, med hänvisning till min blöjbarnsstudie (Rönnberg 2008). 

Den beskriver i detalj hur barnen, som var 18–22 månader när de började video-observeras i hemmet, reagerade vid tittandet på 11 utvalda snuttar ur tv-serier (se även bokens inledningskapitel om barns enorma förmågor runt 1,5–2 års ålder). Jag vill även lyfta fram Matthew Briggs’ autoetnografiska studie (2006) av sin son, som tittade på Teletubbies i samspel med Briggs själv och barnets mamma, från det att sonen var 7 till och med 20 månader gammal. Jag beskriver rätt ingående denna studie i mitt andra kapitel i Blöjbarnsteve. 

Jag vill likaså påminna om mitt blogginlägg (21/5-18) om Cary Bazalgettes neuro-vetenskapligt influerade avhandling från 2018 (framför allt partiet om spegelneuroner och förkroppsligad kognition) utifrån studiet av sina tvillingbarnbarns videofilmade filmtittande alltifrån att flickan och pojken var 22 månader gamla. Men förstå film- och tv-berättande respektive ”lära sig” från "skärmar", Nutleys ideal om digitala medier alls ska användas, är kanske två helt skilda företeelser?

Nära relationer är självfallet viktigare än skärmar

Stämmer verkligen 2D-stötestenen vad gäller 3D-förståelse av verkligheten (vilket visserligen Kavsek (2006) hävdar inträder redan mellan sjunde och nionde levnads-månaden), är det väl också meningslöst att läsa bilderböcker för barn under 2? Det har dock länge varit alternativet till ”skärmar”, enligt exempelvis Dr Hugo Lagercrantz’ recept. 

Nej, då, ty nu framhåller Nutley språkutvecklingen, när föräldern kommenterar vissa ord och pekar på detaljer i bild. Men detsamma sker ju vid användande av det audivisuella bildmediet tv, vilket jag också belägger i Blöjbarnsteve. Mammorna och syskonen kommer med kommentarer och frågor. De yngsta ser faktiskt mycket sällan ensamma på tv eller padda, som fortfarande är de mest frekvent använda bildmedier-na, med stor övervikt nyttjade till korta filmer/serieavsnitt. 

Just betydelsen av socio-emotionella relationer till andra människor framhåller, med rätta, bägge de svenska skärmhjärneförfattarna. Interaktion med andra tycks dock enligt Nutley inte kunna ske med människor på skärmen (förutom via Skype-samtal med släktingar?). För de yngsta sägs imitation av andra i närmiljön utveckla i stort sett alla viktiga förmågor – däremot inte imitation av människor i tv-rutan. Det håller jag heller inte riktigt med om. 

Till denna emotionella träning tillsammans med andra hör även empati, vilket ”mina” undersökta blöjbarn ibland tydligt visade innan de fyllt 2 år. Psykologerna Fernald & Mumme (2003) fann för sin del att redan 12-månadersbarn kan avläsa och lära sig av emotionella reaktioner som de observerat i tv-rutan. Barnen fick se korta segment med en kvinna som genom ansiktsuttryck och ljud antingen visade fruktan, glädje eller var neutral inför ett visst föremål. Därefter fick barnen leka med samma föremål – om de vågade… Barnen vidrörde föremålet mindre och visade mer negativa ansiktsuttryck, ifall kvinnan uppvisat negativa reaktioner. 

Medan Michael Tomasello hävdar att empati är medfödd (se mitt blogginlägg 8/1-18), spekulerar Nutley (2019:129-139) kring att ett skäl till påstått empatitapp efter millennieskiftet bland unga människor skulle kunna vara att så stor del av den sociala interaktionen idag sker via "skärmar". Dessa skärmmedier används emellertid ofta tillsamman med kamrat(er) på plats och visar dessutom kamrater på distans på bild-skärmarna. 

Fiktionsberättelsers empatiträning ”ansikte mot ansikte”

Som jag nämnde ovan, hävdar den kanadensiske psykologiprofessorn Raymond Mar, som ägnat hela sin forskargärning åt medieberättelsers positiva betydelse för empatin, att fiktionsberättelser i film- och bokform – till skillnad från faktaberättelser – gynnar förskolebarns utveckling av empati och mentalisering, även kallad ”theory of mind” (t.ex. Mar m.fl. 2010; Mar 2011). 

Forskartrion kom 2010 visserligen fram till att detsamma inte gällde för tv-berättelser, vilket de spekulerade kunde bero på att 4–6-åringarna sällan tittade på tv tillsammans med någon vuxen, till skillnad från gemensamt vid filmtittande och bokläsning. Finge svenska föräldrar information om detta, skulle de kanske sätta sig ned också i tv-soffan, med tanke på att empati idag betonas så starkt? Själv tror jag att skillnaden även kan ha berott på att kanadensisk barn-tv för snart 10 år sedan dominerades av mindre förskolebarninriktade amerikanska tecknade tv-serier än dagens – tack vare "Teletubbies-effekten" . 

Jag vill rent av påstå att barn bättre lär sig förstå andras tankar och känslor genom att tolka ansiktsuttryck i icke-animerad film jämfört med utifrån karaktärerna i en bok (se mitt blogginlägg ”Böcker är fantasiförlamande – visuella berättelser däremot fantasi-stimulerande” 20/1-16). Träning i att empatiskt avläsa människors känslor och tankar med hjälp av deras ansiktsuttryck i "levande bilder" (och stimulerat av berättelsernas klipp mellan två scener, som förklarar varandra) får barn och ungdomar i högre utsträckning från bildmedier, än från att läsa fiktion som verbalt förklarar karaktärernas tankar, eventuellt uppbackat av frysta bilder.

Ifall detta empiriskt kan beläggas, skulle även det myckna filmhörskådandet bland ungdomar kunna sägas kontra dagens påstådda minskning av ansikte-mot-ansikte-kontakt.

Är ”alltför mycket” skärmtid illa för barn? Slukas all boktid?

Jo, den första frågan i mellanrubriken är humoristiskt menad från min sida, men icke desto mindre en rubrik jag idag stötte på – givetvis på Nätet. Vad som är ”lagom” skärmtid har aldrig fastslagits, men det mesta som vid en viss tidpunkt passar in på flertalet blir tydligent automatiskt ”lagom”. Problemet löses alltså av sig självt, av genomsnittet?

Den Amerikanska barnläkarakademin menade först i några år att barn under 3 inte skulle titta på tv överhuvudtaget, vilket senare ändrades till barn under 2 år. Den senaste rekommendationen från 2016 uttalar sig om dem som är yngre än 18 månader. Nu har påbudet dessutom övergått i ett ”underhållnings(för)bud” för dem mellan 18 och 24 månader: skärmbaserad underhållning ”bör undvikas”, särskilt för dem: 

”For children younger than 18 months, avoid use of screen media other than video-chatting. Parents of children 18 to 24 months of age who want to introduce digital media should choose high-quality programming, and watch it with their children to help them understand what they're seeing” (AAP 21/10-16).

https://www.aap.org/en-us/about-the-aap/aap-press-room/Pages/American-Academy-of-Pediatrics-Announces-New-Recommendations-for-Childrens-Media-Use.aspx  [3/9-19]

År 1958 var tyska barnexperter helt ense om att barn under 8 år inte alls skulle titta på tv, vilket också public servicekanalen ARD då rättade sig efter i sina programtablåer. Svensk public service-tv tog 1998 avstånd från att ”vänja småbarn vid tv”, i samband med Teletubbies’ normbrott i form av en tv-serie riktad till 1,5–3-åringar, och avböjde inköp av serien. Rättigheterna tilldelades då TV4, som inte precis grät över chansen.

Men vad är det då för medieinnehåll som idag lockar de yngsta? I tidigare Småungar & medier (den första kom 2010) har SVT:s Bolibompa och Barnkanalen alltid varit de två populäraste tv-programmen i samtliga åldersgrupper. Så är det även i denna studie bland 2–8-åringarna, men bland de allra yngsta är de webbsända Babblarna år 2017 populärast.

Näst efter tv- och filmtittande är ”läsning” av böcker och tidningar den medieaktivitet som barn oftast ägnar sig åt när de är små. Andelen dagliga ”läsare”/högläsnings-deltagare är faktiskt som allra högst mellan 2 och 5 års ålder och ökar i denna grupp jämfört med studien 2014 (från 40 till 48%). Samtidigt minskar andelen föräldrar som aldrig läser böcker för denna ålderskategori (från 32% till 18%). Detta antyder – motsatt uppgifter som ofta förekommer i tidningarna – att allt fler föräldrar läser för sina barn i denna åldersgrupp (Småungar och medier 2017:10).

Internetspel på mobil eller surfplatta, då? Medierådet konstaterar att spelandet faktiskt minskat i de båda yngsta åldersgrupperna de senaste åren. I åldersintervallet 0–1 år spelade 7 procent 2012, vilket 2014 ökade till 26 procent (sannolikt p.g.a. surfplattans publika genombrott), men 2016 syns en minskning till 13 procent. Bland 2–4-åringarna framträder samma mönster: 2012 spelade 43 procent spel, 2014 var det 63 procent och 2016 aningen lägre: 58 procent. Varför denna minskning? ”Föräldrar tycks generellt ha fått en något mer restriktiv hållning till barns digitala medieanvändning”, är Medierådets förklaring (a a:12).

Fast om nu 2-åringar verkligen använder paddor i snitt 1 timme om dagen, om nu skolbarn verkligen ägnar sig åt digitala medier 3 timmar per dag och om ungdomar de facto använder mobilen 4-5 timmar dagligen, ofta samtidigt som under interaktionen med kompisarna, VARFÖR skulle just dessa timmar ha större inverkan än dygnets ÖVRIGA 8-10-12 vakna timmar? Det ger ingendera av de aktuella svenska böckerna något svar på.

Blir all ny medieanvändning bara värre och värre? 

Inte någon endaste studie internationellt, vare sig det är fråga om barn under 2 år i USA, Kanada, Australien, Nya Zeeland, Storbritannien eller Sverige, har mig veterligt funnit att föräldrarna i dessa länder lever upp till de rekommendationer som den Amerikanska barnläkarakademin (AAP) givit om ingen ”skärmtid” alls för barn under 1,5 år, eller den svenska och kanadensiska motsvarighetens avseende barn under 2 år. Så vad uppnår riktlinjer såsom dessa – annat än dåligt samvete hos föräldrarna?

Skälet till tidsrestriktionerna brukar vara av den typ som inom medieforskningen i decennier benämnts ”undanträngningseffekten”. Det vill säga (det troligen omotive-rade) antagandet om allt det förmodat nyttigare som skärmanvändningen tros stjäla tid från. Doktorerna Hansen och Nutley (och Hugo Lagercrantz i åtskilliga DN-debatt-artiklar, samt Katarina Gospic, 2018) verkar ta för givet att exempelvis den samman-lagda timmen digital tidsstöld från barn under 1,5 år annars skulle ersättas av föräld-rarnas pedagogiska skolförberedande språk- och matteundervisning. 

Betydligt troligare är att barnet bara skulle sitta i sin dörrgunga, barnstol, barnbilstol, barnsele, barnhage, gåstol och titta på den närmaste omgivningen, när vuxna utför sina sysslor eller bilar och landskap susar förbi (alternativt bakgrundstitta på förälderns tv-tittande). Ingen förälder orkar aktivera sitt barn alla dess vakna timmar, troligen inte ens hjärnforskare. Det torde inte ens vara önskvärt, utan tvärtom överstimulera barnet.

Argument av denna typ återkommer dock ständigt och har så gjort i minst 20 år. Hansen berör för sin del tid förment stulen från lek och från andra motoriska färdigheter (Hansen 2019:134), medan Nutley (2019:30) i likhet med Amerikanska barnläkarakademin betonar vikten av att särskilja ”utvecklande aktiviteter” (=skärmen såsom ett pedagogiskt verktyg) respektive ”underhållande aktiviteter”, som ”bara tar tid från andra mycket viktigare aktiviteter och som därför hämmar utvecklingen” (a a:30 + 36)… 

Det förstnämnda kallar Nutley i en kapitelrubrik för ”frötid”, förutsatt att vuxna stödjer och förklarar. Barnets eget skärmanvändande benämns däremot meningslös ”dötid”, förment i avsaknad av stimulans. Ungefär som tultbarnens stillasittande i barnstolen eller tv-soffan förr i tiden, med andra ord? Barnen tros nu dock utan impulskontroll enbart sitta och klicka eller peka planlöst på mobilen/paddan och på så sätt bli ”dopaminbelönade”, istället för att träna sig i att ”hämma sina impulser” (a a:34–36). Tvååringarna själva är uppenbarligen av annan åsikt. 

Min snart 40 år långa fokusering på barnkultur säger mig att det är nästan omöjligt att få förskolebarn att någon längre stund ägna sig åt något, utan att detta är utmanande. Så när barnen insisterar på att vilja göra något, måste hjärnan rimligen aktiveras. Att barn vill titta i mobilen på restauranger när vuxna pratar och pratar om obegripliga ting är väl därför att barnen har tråkigt, att det snarare än om avsaknad av impulskontroll eller för att få ”dopaminkickar” handlar om ett behov av stimulans och intryck? Om det sägs dock inget. 

Signalsubstansen dopamin utsöndras väl även i mildare doser än som kraftiga ”kickar”? Om jag förstått saken rätt, styrs nyfikenhet, uppmärksamhet, glädje och motivation också av ”lagom” dopaminkoncentration. När barnet upplever att det förstått något om omvärlden eller om sig själv, tack vare innehållet i till exempel ett tv-program, utsöndras väl också små ”dopaminpuffar”? Är detta inte motivation nog till att barnet vill använda bildmedierna? Om detta kan jag inte finna något i dessa böcker.

Så om nu småbarnshjärnan är så formbar som den tycks vara, måste den väl rimligen även utvecklas i riktning mot ökad förståelse genom upprepningarna i, enligt vuxnas förmenande ständigt enahanda och repetitiva, animerade tv-serier för de yngsta såsom exempelvis Teletubbies – såväl som av spel? 

Risk att förlora sinnet för proportioner?

Tvååringarna borde istället använda tiden till att åtminstone jobba med en app… Kanske är framhävandet av mer formellt skolaktigt lärande en yrkesskada, resultatet av ensidigt fokus på optimal inlärning? Men vi ska väl ändå inte förlora alla proportioner?! All sans?! Kan alltför mycket kunskaper om hjärnan kanske göra det svårt att se den vackra naturen för all intressant undervegetation? 

Hur mycket hjärngympa tål de yngsta? Behöver de ingen avkoppling alls, förutom sömn? Varför skulle det inte räcka med att föräldrarna talade med barnen under barnets övriga vakna tid? Gjorde för övrigt läkarnas egna föräldrar eller (eventuell) barnomsorgspersonal verkligen det? Eller är doktorernas böcker belägg för effekterna av bristfällig hjärngympa liknande dagens åtskilliga decennier tillbaka framför en "skärm" då kallad "ruta"?

Ty jag vågar påstå att i stort sett alla (blivande) läkare som idag uttalar sig i ämnet (för-utom Hugo Lagercrantz, som var alltför gammal) själva som förskolebarn i lika hög grad ägnade sig åt ”skärmanvändning” som dagens förskolegenerationer gör, efter-som tv-tittandet bland barn – efterhand inklusive videotittande – i vårt land alltsedan 1969 fram till slutet av 80-talet konstant legat på 2–2,5 timmar dagligen. 

Delar av detta tv- och videotittande har senare ersatts av flera ”nyare” medier, som idag sammantaget upptar lika lång tid som tv gjorde för 50 år sedan. De bägge läkarnas aktuella böcker är alltså resultatet av deras egen ”skärmhjärna”, huvudsak-ligen utvecklad i mitten av 70- respektive 80-talet.

Är impulskontroll i fallet med barn bara bra?

Både Hansen och Nutley tycks betrakta förmågan till impulskontroll som en milstolpe i barnets utveckling och skärmanvändning sägs motverka detta genom sina enkla kickar och belöningar. Andra menar att även impulskontroll har en avigsida – och det på ett område som vuxna annars brukar avundas barn allra mest. Hansen tar över huvud taget inte upp barns fantasi, som om den inte alls skulle ha med ”skärmhjärnan” att göra. 

Det gör inte heller Nutley, som emellertid skriver om den spontanaktivitet som kallas för hjärnans standardnätverk, av betydelse för vuxnas dagdrömmande och föreställ-ningsförmåga och detta att "kunna" ha tråkigt, som hon kanske uppfattar som mer värdefullt. ”Detta nätverk, precis som resten av våra hjärnbarksfunktioner, finns inte på plats hos barn utan är något som utvecklas med åldern” (Nutley 2019:91). Därför tros denna spontanaktivitet förstås vara överlägsen den motsvarighet som barn faktiskt har.

Barnets ännu inte ”färdigutvecklade” hjärna kan dock rent av ha sina fördelar, som försvinner med åldern. Barn är i allmänhet bättre än vuxna på att tänka sig alternativa världar. Prefrontal kontroll är nödvändig för hålla tillbaka eller undertrycka information som inte är nödvändig för att utföra en specifik uppgift, vilket förstås är bra när man försöker utföra en sådan uppgift. Samtidigt utgör prefrontal kontroll dock ett slags hinder genom att hjälpa till att begränsa fokus, avstå från att följa vissa stimuli eller tillåta föreställningsförmågan att fladdra iväg, påpekar filosofen Anca Gheaus (2015). 

För att vara fantasifull, ska man däremot ta in så många möjligheter som man bara kan, även vilda och aldrig tidigare skådade. När barnet lär sig, är det öppet för allt som kan visa sig vara riktigt. Barns avsaknad av ”mogen” prefrontal cortex förklarar uppen-barligen varför barn har ett mer öppet sinne. Fantasiförmågan utvecklas under en lång barndom och via reflekterande föreställningsförmåga lär vi oss senare att formulera mer ”verklighetsnära” hypoteser. Allt i ett slags arbetsdelning mellan barndom och vuxenhet.

Alison Gopnik (2009:5) menar att psykologer och neuroforskare funnit att barn inte bara lär sig mer, fantiserar mer, bryr sig om mer och upplever mer än vad forskare länge trott. På många sätt är barn enligt henne faktiskt smartare, mer medvetna och mer empatiska än vuxna. Själv är Gopnik föga orolig över den digitala utvecklingen:

”New tools have always led to panicky speculation. […] Part of the reason may be that adult brains require a lot of focus and effort to learn something new, while children’s brains are designed to master new environments spontaneously. 

Innovative technologies always seem distracting and disturbing to the adults attempting to master them, and transparent and obvious – not really technology at all – to those […] who encounter them as children” (Gopnik 2016).

Jag kan bara hålla med Gopnik och intyga att jag i snart 50 års tid hört samma argument som idag används om digitala medier, fast tidigare riktade mot andra medienymodigheters befarade negativa effekter. Det förklarar förmodligen också varför det idag inte går att uppamma riktigt lika stark mediepanik som förr. 

Men nästa måndag ska jag som sagt ta mig an en del av Hansens och Nutleys punkter om ungdomar och ”skärmar”. "Små barn små bekymmer, stora barn stora", som det heter...

Avslutningsvis vill jag bara anknyta till Statens medieråds allt nyktrare inställning (se dess direktör nedan), som kanske influerats av brittiska tongånger. Det hänvisas ju ofta i traditionella medier till den Amerikanska barnläkarakademins rekommendationer, men aldrig till den brittiska, kungliga motsvarigheten. Royal College of Paediatrics and Child Health (RCPCH) anser (4/1-19) att det är omöjligt att rekommendera några tidsgränser för olika åldrar, eftersom "there is not enough evidence to confirm that screen time is in itself harmful to child health at any age.”

https://www.rcpch.ac.uk/news-events/news/build-screen-time-around-family-activities-not-other-way-round-parents-told  

Efterord

Medieanvändningen = själva livet?!

Dagen efter att jag var klar med denna text, kom förstås Statens medieråds nya rapport Småungar och medier 2019 med siffrorna för medieanvändningen 2018… Jag hade då redan börjat med nästa måndags inlägg om ”Skärmhjärnan” Del II: Tonårshjärnan i en digital tidsålder och orkade inte gå tillbaka och införliva de nya siffrorna. Inte speciellt mycket är dock annorlunda, så istället citerar jag nedan enbart några relevanta delar ur den nya undersökningen.

Något som emellertid är nytt, och av mig efterlängtat, är att Statens medieråd blivit aningen filosofiskt! Tack vare dess nya direktör? I förordet till undersökningen, genomförd i augusti och september 2018 – och med samma metod och lika många tillfrågade som 2017 (3 999 föräldrar) – skriver rådets direktör Anette Novak bland annat så här:

”Tidsanvändningen av internet fortsätter öka, troligen som ett resultat av att allt fler flyttar över sin användning av spel och rörlig bild från offline­ medier eller analoga format till nätet.

Om utvecklingen fortsätter och om vi inte längre upplever att medieanvändning är en aktivitet, utan att den utgör själva livet, väcks frågor av närmast filosofisk eller etisk karaktär:

– Finns det en gräns mellan digital och verklig vardag?

– Hur stort ansvar har de unga själva, deras föräldrar och deras lärare – och för vad?

– Ska vi sträva efter att sätta gränser för hela grupper när alla inte upplever sina medieliv på samma sätt?

Då det senaste decenniets allt intensivare digitala medieanvändning är ett nytt  fenomen, är det enda som är säkert att vi ännu inte känner till alla långsiktiga konsekvenser, oavsett om de är positiva eller negativa.

Ett orosmoln är att den tidigare stillastående trenden kring hur många som drabbats av mobbning och hot på nätet nu förefaller vara bruten. Fler barn och unga uppger i årets undersökning att de utsatts än tidigare.

Om det handlar om en faktisk ökning eller om svarsfrekvenserna är en konsekvens av den stora mediala uppmärksamhet som frågan har fått de senaste åren är utifrån detta underlag omöjligt att svara på.

Oavsett hur det förhåller sig är det Statens medieråds förhoppning att alla vuxna som idag känner oro via ökad kunskap om de ungas verklighet ska få en mer balanserad bild av möjligheter och utmaningar – och därigenom en mer korrekt utgångspunkt för att kunna erbjuda det stöd som barnen har rätt till.

Anette Novak

Direktör för Statens medieråd”

Jag, som trots vuxenvärldens motstånd offentligt ställt denna fråga i snart 40 års tid – och som jag åtminstone inbillat mig å barns vägnar – jublar förstås och hoppas att fler nu ställer sig frågan, när den är statligt sanktionerad:

– Ska vi sträva efter att sätta gränser för hela grupper när alla inte upplever sina medieliv på samma sätt?

Slutligen några citat UR rapporten Småungar och medier 2019:

Film, tv och läsning är de vanligaste medieaktiviteterna bland de yngsta

”De vanligaste dagliga medieaktiviteterna är att titta på filmer och tv­-program tätt följt av att läsa böcker och tidningar. Bland de allra yngsta är det till och med något vanligare att läsa böcker eller tidningar. Här rör det sig förstås om t det är föräldrar som läser för sina barn, inte att barnen läser själva. Liksom i tidigare undersökningar är daglig läsning vanligast när barnen är 2–4 år, sedan avtar den med stigande ålder ända fram till 18-årsåldern. Jämfört med 2016 ökar andelarna som aldrig läser på sin fritid i samtliga åldersintervall med 4–8 procentenheter. Andra vanliga medieaktiviteter är att titta på klipp på t.ex. YouTube och lyssna på musik” (Småungar och medier 2019:8).

Till saken hör att föräldrar som aldrig läser för sin 2-4-åring mycket riktigt 2018 åter minskat, nu till 22 procent, från att 2016 gått från 2014 års höga nivå (32%) till 18 procent. Till saken hör emellertid att detta i någon mån nu uppvägs av ett tillägg kallat ”lyssna på ljudböcker”, som 4 procent av 2–4-åringar dagligen sägs få göra. Samman-taget är det alltså exakt lika många som får sig en bokberättelse till livs varje dag, om än delvis kanske utan föräldraröst och värmande kropp. Detta är inte teknikens fel.

Viss medieanvändning minskar bland de yngsta

”Generellt har medieanvändningen ökat i varje ny Ungar & medier-­undersökning som gjorts sedan starten. Det finns emellertid två undantag: både läsning av böcker och tidningar och tittandet på filmer och tv­-program har minskat under en längre tid. När det gäller de yngsta, 0–1­-åringarna, har det aldrig tidigare* varit så små andelar av de yngsta som dagligen läser böcker och tidningar, spelar spel på surfplatta eller dator/konsol, tittar på filmer eller tv-­program eller filmklipp på t.ex. YouTube” (a a:9).

*Beträffande ”aldrig tidigare” vill jag påminna om att 0–1-åringar började undersökas först år 2012…

”Att titta på filmer och tv­-program har generellt minskat under en längre tid. Det dagliga tittandet når i mätningen 2018 de lägsta nivåerna sedan den första Ungar & medier-­undersökningen 2005. Det gäller samtliga åldersgrupper. Även att titta på filmklipp har nått sin lägsta nivå någonsin bland de yngsta [0-1 år], en kraftig minskning med 21 procentenheter sedan 2016. I de båda äldre åldersintervallen [2–4 och 5–8 år] tittar fler barn än någonsin dagligen på klipp” (a a:9).

”Den enda medieaktivitet där den dagliga användningen bland de yngsta entydigt ökat, är spelande på mobilen. Tyvärr saknas mått på detta före 2016. Ökningen av mobilspelande är dock kraftig både bland de yngsta och de äldsta, men marginell bland 2–4-­åringarna” (a a:10).

Referenser

Araujo, Theo, Wonneberger, Anke, Neijens, Peter, & de Vreese, Claes: How much time do you spend online? Understanding and improving the accuracy of self-reported measures of Internet use, Communication Methods and Measures 11 (2017):3, s.173–190 

Bazalgette, Cary: Some Secret Language. How Toddlers Learn to Understand Movies, London: Dissertation at Institute of Education, University College 2018 

Briggs, Matthew: Teletubbies, Play and Affect: An Auto-Ethnographic Study of a Toddler’s Mediated Television Play, Bristol: Dissertation at University of the West of England 2006

Fernald, Anne & Mumme, Donna: The infant as onlooker. Learning from emotional reactions observed in a television scenario, Child Development 74 (2003):1, s.221–237 

Gheaus, Anca: Unfinished adults and defective children. On the nature and value of childhood, Journal of Ethics & Social Philosophy 9 (2015):1, s.1–21

Gopnik, Alison: The Philosophical Baby: What Children’s Minds Tell Us About Truth, Love, and the Meaning of Life, New York: Farrar, Straus & Giroux 2009

Gopnik, Alison: Is “Screen Time” Dangerous for Children?, The New Yorker 20/11-16

Gospic, Katarina: Hjärnbalans. Digital detox i en uppkopplad vardag, Stockholm: Brombergs 2018

Internetstiftelsen: Svenskarna och internet 2018

https://2018.svenskarnaochinternet.se/barn-och-internet/

Internetstiftelsen: Svenskarna och internet 2017

https://2017.svenskarnaochinternet.se/barn-och-internet/  

Kardefelt-Winther, Daniel: How does the time children spend using digital technology impact their mental well-being, social relationships and physical activity? An evidence-focused literature review, Innocenti Discussion Paper 2017-02, Florence: UNICEF Office of Research, December 2017

https://www.unicef-irc.org/publications/pdf/Children-digital-technology-wellbeing.pdf [4/9-19] 

Kavsek, Michael: Wahrnehmungsentwicklung in der frühen Kindheit, Medien + Erziehung 50 (2006):1, s.19–25

Mar, Raymond: The neural bases of social cognition and story comprehension, Annual Review of Psychology 62 (2011), s.103–134

Mar, Raymond, Tackett, Jennifer & Moore, C.: Exposure to media and theory-of-mind development in preschoolers, Cognitive Development 25 (2010):1, s.69–78

Mischel, Walter: Marshmallowtestet. Att bemästra självkontroll, Stockholm: Månpocket 2015

Mischel, Walter: From good intentions to willpower, i: Peter M. Gollwitzer & John A. Bargh (red): The Psychology of Action: Linking Cognition and Motivation to Behavior, New York: Guilford Publications 1996

Rönnberg, Margareta: ”Pedagogiska” babymedier, ”underhållande” blöjbarns-tv – eller helst inget­dera?, sid.1-34 i antologin M. Rönnberg (red): Blöjbarnsteve. Om hur barn under 3 år uppfattar tv och leker med fjärrkontroll, Uppsala: Filmförlaget 2008

Statens medieråd: Småungar och medier 2019, Stockholm 2019

Statens medieråd: Småungar och medier 2017, Stockholm 2017