Vem skriver en barnlitteraturforskare egentligen för? Bara för kollegerna? För att verka mest "normkritisk"?

Denna sommar har jag läst några artiklar av forskare i litteraturvetenskap med inriktning mot barnlitteratur som fått mig att ställa rubrikens frågor. Jag förstår inte deras användning av, för deras text helt centrala, begrepp… Mitt eget fel, säger de möjligen? 

Kanske det, men är jag verkligen så utanför den grupp som forskarna förmodligen vänder sig till? Eller åtminstone borde informera, med tanke på ”den tredje uppgiften” – högskolors/universitets och forskares skyldighet att dela med sig av sin kunskap och sina resultat – när nu deras forskning är finansierad av skattemedel.

Mina egna formella litteraturvetenskapliga kunskaper är visserligen 45-50 år gamla (tre terminer Litteraturvetenskap på A-, B-, C-nivå, samt en termin American Literature på D-nivån i engelska) och humanistiska discipliner förnyar sig ju nästan varje decennium, med hjälp av allt snårigare teoretiska moden och begrepp. Men jag borde väl ändå kunna begripa vad dagens litteraturvetare menar, ifall de skriver för andra än införstådda kolleger med samma inriktning? Ska inte forskningens ”avnämare” och finansiärer, exempelvis pedagoger inom förskola och skola, kunna få ut något av forskningsresultaten? 

Går det att vitalisera det offentliga samtalet, om begreppen är obegripliga eller brukas på ett diffust sätt? Allra värst för ökade insikter är kanske när till synes vardagliga ord eller begrepp används på avvikande, men aldrig klargjorda, sätt. ”Norm” till exempel. Bättre torde då vara att det skapades helt nya latin- eller grekiskklingande termer, så att läsaren inte automatiskt tog sin egen innebörd för given även i den aktuella texten. 

Kritikkritik

Jag ska denna och kommande vecka ta upp exempel på begrepp som enligt min mening används på svårbegripliga eller högst varierande sätt, till och med inom en och samma text eller forskningsprojekt. Idag är det ”normer” och ”normkritik”, varav det sistnämnda är ett helsvenskt påfund. Ordet finns alltså ej på andra språk än skandinaviska, vilket annars skulle kunna bidra till klargöranden. 

Nästa vecka ska jag ta upp ”ekokritik/ecocriticism/ecocritique i litteraturen”, något som för åtminstone mina tankar till ekologi. Fast vem kan vara kritisk till ekologi, i meningen kunskaper om samspelet mellan levande organismer och deras livsmiljöer? Kan verkligen litteraturvetare ha tungt vägande åsikter om det?! Eller avses någonting helt annat med denna ”kritik”? Vi får väl se, men det mest förbryllande är att det börjar med ”eko-”. Slutledet ”kritik” betyder här förmodligen varken ”klander” eller ”kvalitets-bedömning” av typen ”recension”.

”Kritik” är numera onekligen inne, men under mina uppsalastudier 1969–1975 syftade slutledet i ”litteraturkritik” på något helt annat (nämligen ideologikritik) än det ofta tycks göra idag. Så vad är ”normkritik”? 

Nationella sekretariatet för genusforskning som låter auktoritativt och väl borde veta, då det inte bara inskränker sig till sociala normer avseende genus, utan även berör jämställdhetsfrågor rörande etnicitet, klass, ålder, sexualitet etc, har denna definition: 

”En norm brukar beteckna det ’normala’, ofta outtalat godtagbara beteendet i en social grupp. Det kan handla om utseende och klädsel såväl som handlingar […] Normkritik är ett samlingsbegrepp för metoder och teorier för att förskjuta perspektivet från att fokusera på avvikare från normen, till att belysa den norm som tas för given” (https://www.genus.se/ord/normnormkritik/) [6/8-18].

Varken utseende eller klädsel är visserligen något beteende, men jag kan förstås själv fylla i att den andra meningen i citatet ovan syftar på de handlingar som leder till hur gruppens medlemmar underförstått ”borde” se ut och rätta sig efter. Rimligen kan det inte vara någon minoritet eller maktlös grupp som tillåts ha avgörande åsikter om detta. Fast hur någon borde göra något visst är, som jag ser det, en förhållandevis svag "rekommendation", eftersom det bara är underförstått och således inte detsamma som att alla inom gruppen beordras göra detta.

Med andra ord avser norm ovan uppenbarligen 1) en majoritets eller dominerande grupps 2) åsikter om vad som utgör 3) förväntade eller acceptabla handlingar och praktiker inom gruppen. Således inget förbud, inget som gruppmedlemmarna inte får, inte något som de ”måste” eller ”ska” – vilket dock ofta hävdas. Däremot är normbeteendet det automatiskt för givet tagna, eftersom vanligast. Tillhör man inte gruppen, vill man inte tillhöra den, kan man rimligen inte vara en avvikare från dess norm.

Uppenbart blir då att normkritik i grunden handlar om motinlägg i en maktkamp inom en viss grupp, där vissa undergrupper strider om att bli större genom att minska dominerande gruppers inflytande. Alla tycks dock inte använda begreppen så.

Normkritik, normvidgning, normbrott, normativ position?

I en antologi som jag själv medverkar i skriver litteraturdocenten Maria Jönsson (2017) under rubriken ”Normer i normkritisk barnlitteratur”, men utan att förklara vad hon i sitt bidrag menar med normer. Innebörden tas bara för given. Jag kan alltså helt instämma i hennes påstående ”Normen är ofta ’tyst’ och osynlig men kan synliggöras och ifrågasättas bland annat genom normbrott” (a a:15)… 

Kanske innebär det ett normbrott av mig att ifrågasätta barnlitteraturforskning, men begriplighet är väl ändå en förutsättning inte bara för att unga läsare av barnböcker ska kunna ta till vara sina demokratiska rättigheter, så som framhävs i antologins baksidestext? Hur ska en vuxen läsare kunna förstå antologibidragets bruk av ord som normkritik, normbrott, normavvikelse, normativ position och normvidgning, använda i docentens analys av barnböcker från förlag som Sagolikt och Olika, ifall vederbörande inte vet vad förledet ”norm-” här syftar på?

Närmast en uttalad definition eller precisering av hur Jönsson själv använder normbegreppet är att en norm är detsamma som ”ett imperativ” (a a:22) – det vill säga en uppmaning eller befallning, något som människor ska göra? Men är det i så fall verkligen bra att ”vidga” en uppmaning, för dem som ”befalls”? Är en ”vidgad norm” fortfarande samma norm? Ens en norm – eller enbart en rekommendation? Hon skriver därutöver om ”marginaliserade grupper och identiteter” såsom ”det som avviker från normen” (2017:15). Kritiserar normen alltså andras identiteter? Själv har jag (precis som ”sekretariatet” ovan) fått för mig att normer syftar på den egna gruppens handlande och praktiker, inte på identiteter. Vem bestämmer vilka som ingår i gruppen och således "måste" rätta sig efter normen? Existerar tvångsmed-lemskap?

Vidare citerar Jönsson förlaget Olikas tal om ”förlegade normer” – förlegade enligt vem? Enligt den mäktiga sociala grupp som omfattar normen och bestämmer vad som är acceptabelt för dess gruppmedlemmar? Ifall otidsenlig, vore den väl i så fall inte längre gruppens norm? Den frågan ställer hon sig dock aldrig. Läsaren får däremot veta att det ”att vara kär” i dagens barnböcker är en ”normativ position”, ett obligatorium eller kanske rent av någonting ”tvångsmässigt” (a a:28). Detta "tvång" gäller enligt Jönsson tydligen för traditionell barnlitteratur såväl som för normkritisk sådan. Fast hur skiljer sig en ”normativ position” från en norm?

Normkritik avseende representationen av ”identiteter”

Det som normkritisk barnlitteratur här beskrivs handla om, är främst två mindre förlags böckers ”representation” av ”företrädare” för specifika grupper. ”Representation” är ännu ett för icke-invigda förbryllande direktimporterat svengelskt ord, som kan ha (minst) två olikartade innebörder. I just detta fall inte med den kvantitativa innebörden ”andel av” X, vilket annars också kan vara fallet: andelen svarta kontra vita huvudpersoner eller figurer i en bok har ju länge räknats. 

Snarare avses här med ”representation” litteraturteoriers kvalitativa variant: ”återgivningen” eller ”framställningen” av figurerna, berättelsers karaktärsteckning via markörer givna huvudfigurerna av typen könat egennamn (Oskar vs Alice t.ex.), deras genus, hudfärg eller sexuella läggning, så som dessa framgår i bild eller ord. Fast egentligen åsyftas vilka handlingar som huvudfigurer kategoriserade utifrån dessa indelningar utför. 

Fokus i alternativförlagens böcker läggs förvisso på det helt ”normala”, sådant som också de marginaliserade beskrivs göra, ”trots” att karaktärernas ”identiteter” nu avviker från normen. Jönsson kritiserar emellertid att kärlek används som smörjmedel för mångfaldsfrågor, exemplifierat med böcker om en ”marginaliserad” prinsessa som tillåts gifta sig med en flicka, en flicka som ”tillåts” älska en pojke med Downs syndrom, en rullstolsburen flicka som ”tillåts” älska den nya pojken i klassen. Deras handlande överensstämmer med normen ”bli kär!”, men handlingen utförs av enligt normen ”fel” identiteter.

Jönsson anser att berättelserna som huvudpersonerna ingår i trots deras "normala" handlande ändå är oförändrade, eftersom de inte bidrar till någon avmystifiering av kärleken (a a:21), vilket de tydligen borde göra… Att ”bli kär” framstår som något naturgivet, ”normalt” – en norm helt enkelt. Det jämlika men normativa budskapet till alla är tydligen uppmaningen: ”Bli kär!” Det är inte bra, enligt litteraturdocenten. Jönsson hävdar förvisso inte att det är fel att även marginaliserade grupper omfattas av ”bli-kär!”-”normen” och på så vis blir mindre marginaliserade, utan att det är normen i sig som är föga önskvärd. 

Enligt vem (förutom umeådocenten själv), framgår inte. Kanske enligt vissa 70-talsfeminister, men det kan jag inte dra mig till minnes, trots att jag var med på den tiden. Kan det förflutna för övrigt agera normkritiskt idag? Det normerande borde rimligtvis vara enligt någon nu rätt stor och mäktig, icke-marginaliserad grupp som synar sig själv? Eller kan även mäktiga minoriteter och till och med individer (typ forskare och litteraturkritiker) uppställa normer, befalla hur det istället bör vara? Och varför kritisera just alternativberättelser för deras "förälskelsenorm", ifall nu nästan all ungdomslitteratur uppvisar temat?

Normkritiska barnböcker bryter ej mot berättandets ”normer”

Av Jönssons text att döma, kan dock i barnböcker inte bara en känsla som förälskelse eller framställningen av specifika grupper av människor utgöra eller ”propagera” för en norm, utan även ett (enligt henne) föråldrat litterärt berättande! Inte bara de förstnämnda typerna borde enligt henne motarbetas. Nu måste ”norm” väl rimligen innebära någonting helt annat?! Njae, vi får aldrig riktigt veta vad ”litterära normbrott” är, fast normer är väl ändå sociala relationer? Inte litterära?

Eller kan ”normkritik” även inkludera litterärt berättande som en form av ”beteende” inom en social grupp och barnboksförfattare utgöra denna skärskådade grupp? Vem kommer då med "imperativ" till författare? Andra författare? Kritiker? Barnlitteratur-vetare? Om det sägs inget, men underförstått så verkar det så i detta antologibidrag… Vore i så fall intressant att ha fått motiverat!

Drygt två tredjedelar in i sin text tar Jönsson alltså upp ett tredje möjligt område för normkritik: narrationen. Nämligen det som hon exemplifierar med hjälp av en konstnärlig bilderboks förment föredömliga icke-normativa berättande, vilket anses göra även den berättelsen normkritisk, trots bokens vithets- och genusnormer. Dessa anses nu nämligen rätt ovidkommande, med tanke på det ”subversiva” berättandet… Detta icke-normativa berättande inte bara uppväger utan övertrumfar av allt att döma bokens ”okritiska” representation, eftersom hur barnböcker är berättade enligt docenten anses viktigare än vilka karaktärer och handlingar som är återgivna. 

Paret Thomas och Anna-Clara Tidholm är tydligen subversiva avvikare från berättandenormen och på så sätt ”normkritiska”? Ty i deras bilderbok En som du inte känner (2010) ifrågasätts enligt Jönsson föreställningar om hur ett möte mellan en uppskattningsvis 9–10-årig pojke och en jämnårig flicka, springande på en strand, såväl som (vems?) idéer om hur ”en lära-känna-process ska gå till” (a a:26) eller i vart fall hur en sådan ska berättas. ”Det som är viktigt i berättelsen verkar vara själva relationen mellan de två barnen, en relation som kommer före identitet och namngivande” (ibid). Därmed sägs makarna Tidholm enligt Jönsson tematisera…

… ”själva frågan om representation som är så viktig i de normkritiska böckerna. Deras [=paret Tidholms] böcker ifrågasätter betydelsen av ett namn, av att veta VAD någon är (i termer av hudfärg, genus, sexualitet och så vidare). Istället hamnar fokus på det ögonblick när någon går från att vara ett vad till att bli en vem för en annan människa” (a a:26, versaler i original).

Den litterära kvalitetsnormen smygs in bakvägen…

"Normbrott" avseende hur händelserna är organiserade tidsmässigt och i andra hänseenden görs nu till ett estetiskt kvalitetskriterium: hög kvalitet anses tydligen det vara, som på ett lagom sätt bryter mot gängse berättartekniska formler. Här är normbrott och avvikare från normen alltså något att hylla och efterfråga, förutsatt att man är radikal:

”Det potentiellt subversiva ligger på berättandets och inte representationens nivå. Det finns en annan radikalitet och mer progressiv barnsyn i mycket av den barnlitteratur som i debatten påstås vara (och ibland kanske också är) omedveten om sådant som genus och hudfärg” (Jönsson 2017:26)!

Representerar nu plötsligt de uttalat nomkritiska förlagens böcker som följer ”normen” för berättande alltså ”normen”, medan konstnärerna är normkritiska avvikare? Skapar traditionella narrationsnormer således fördomar, som gör att konstnärerna marginaliseras? Fast leder inte sådan "marginalisering" tvärtom till hög litterär status? Borde då inte också mänskliga "avvikare" vad gäller genus, etnicitet etc få hög status?

Om normkritik handlar om att en undergrupp ifrågasätter en dominerande grupps ”normalitet”, är då alltså bilderbokskonstnärerna ”onormala” – och deras verk bedömda som oacceptabla, resultatet av ett icke godtagbart beteende? Eller precis tvärtom? Blir kritiker och forskare nu den normsättande grupp som tar sig rätten att utfärda imperativ? Det vet vi inget om eftersom Jönsson aldrig preciserat sitt norm-begrepp.

Det finns förvisso andra sätt att förklara normer och att granska den egna positionen ingår i normkritik. På Jämställdhetsmyndighetens portal Jämställ.nu ges denna beskrivning:

”Vad som framställs som 'normalt' ger den som uppfattas som 'normal' utvidgade handlingsutrymmen och möjligheter. 'Det normala' eller 'vi' skapas genom att det sätts i kontrast till något annat, 'det avvikande' eller 'dom Andra' där de som tillhör normen kan tycka till om, värdera, benämna och avgöra i vilken utsträckning det avvikande ska tolereras eller ej.

Den som följer normen har makt och utrymme att antingen upprätthålla normen eller bidra till förändring av den. Det gäller såväl på person-­ som organisations­- och samhällsnivå” http://www.jamstall.nu/fakta/normkritik/  [8/8-18] 

Inomlitterär maktkamp? Forskaren som litteraturkritiker?

En som du inte känner tas alltså som exempel på denna inomlitterära maktkamp i skenet av normkritik. Jag vill dock invända att det även i denna bilderbok, för karaktärerna inbördes, är klart att de är av motsatta kön, har samma hudfärg, är jämnåriga och talar samma språk. Detsamma torde gälla för läsande eller åhörande barn, utgående från bilderna och den verbala berättaren som är pojken själv. Jag har emellertid ej prövat denna titel på några barn och kan således inte uttala mig om deras reaktioner. (Ett tipps till studenter, således.)

I boken gestaltas trots allt tydligt en ljushyad pojke som dess berättarjag. Denne återger sitt första möte med en likaledes vit, blond, snabbfotad tjej i klänning. Hon vill till en början inte säga vad hon heter, kanske på skämt, men de leker på barntypiskt vis ändå ett bra tag tillsammans. Slutligen presenterar de sig för varandra också med hjälp av sina ”egen”-namn. Det vill säga de namn som föräldrarna givit dem.

Definitionen av norm och normkritik på Nationella sekretariatet för genusforskning framhöll att normkritik är ett samlingsbegrepp för metoder och teorier för att förskjuta perspektivet från att fokusera på avvikare från normen, till att belysa den norm som tas för given” (https://www.genus.se/ord/normnormkritik/) [7/6-18].

I Jönssons text fokuseras som ett slags avgörande vändpunkt ”avvikarnas" agerande. Det vill säga berättandet hos etablerade bilderbokskonstnärer såsom paret Tidholm, jämfört med den slentriannorm som andra – mindre estetiskt upphöjda – bilderboksförfattare sägs ta för ”normal”… En som du inte känner förlänas dock betydligt noggrannare närgranskning än böckerna från Sagolikt och Olika, med deras – mindre "progressiva" – ”normala” ”norm” för bilderboksberättande. Docenten själv är med andra ord inte ”normkritisk”? Fast vem, om någon, är normkritisk mot den litterära kvalitetsnormen som ju bygger på normbrott?!

Rimligen kan väl de ”normala” författarna och utgivarna på Sagolikt och Olika inte sägas ha utvidgade handlingsutrymmen och möjligheter att till exempel värdera ”avvikare”?

Normbytesprojekt?

Själv lyckas jag inte upptäcka någon större skillnad mellan hur berättelserna är uppbyggda. Berättandets struktur i Tidholms bok påstås dock resultera i en mer progressiv barnsyn, genom att spränga formen (= normen?) för ett linjärt berättande från a till ö, samt genom att inte redan på första sidan ange namnen på pojken respektive flickan. Detta anses betyda mer än karaktärsteckningen och figurernas traditionella grupptillhörigheter. Fast genom andra markörer än egennamn verkar det från allra första början vara uppenbart även för unga läsare, att det är fråga om en pojke som möter en flicka, snarare än två barn av okänt kön och andra okända ”identiteter” som möts.

Jönsson menar ändå att tidholmarnas bilderbok ”ställer frågor om vad det innebär att vara någon, ett subjekt, och vad namngivning är bra för” (a a:23). Hon kan möjligen ha rätt, även om just jag inte lyckas se någon avgörande skillnad i detta avseende. Denna pedagogiska fråga kan bara avgöras med hjälp av kunskaper om hur barnhörskådare förstår berättandet. För det krävs vad som verkar vara ett anatema för litteraturvetare: barnsrespons-/receptionsstudier. Barnen skulle förmodligen undra över ”du” i bokens titel och ha intressanta synpunkter på huruvida barnen känner varandra vid berättelsens slut, är min gissning.

“Normkritik handlar om att sätta fokus på makt, på det som uppfattas som önskvärt”, är ett ofta upprepat citat. Jönssons blindhet eller bjälke i det egna ögat är att inte se sin egen makt. Att ”den avvikande vill känna sig sedd” gäller uppenbarligen även kvalitetsförfattare och kvalitetskonstnärer, såväl som kvalitetsläsare av typen litteraturforskare?

Normkritik, normvidgning, normavvikelse, normbrott, normativ position… Med ett så elastiskt normbegrepp som normkritikens, bäddar användaren för att själv bli utsatt för ”normkritik”. Jönsson vill förmodligen framstå som normkritisk, men blir inte varse sin egen norm. Varpå jag ifrågasätter hennes normkritik – och jag i min tur förmodligen normkritiseras?

Är normkritik egentligen bara ett kontinuerligt normbytesprojekt, uttryck för en maktkamp där nuvarande dominerande ”dåliga” normer/majoritetsnormer utmanas och anses ska bytas ut mot nya, ”goda” och renare minoritetsnormer? Allt i ett ”påverkanstänk” influerat av (enligt en enig medieforskning) förlegade injektionsspruteteorier?

Konklusion: också viss normkritik är – dubbelt – normativ

Maria Jönsson utdelar med andra ord både ris och ros till normkritiken. Dels ifrågasätts en viss norm som enligt henne själv och framför allt enligt de normkritiska författarnas och förlagens berättelser bör ersättas av en annan, ”mindre förlegad”, norm (exempelvis avseende de ”identiteter” som skyddas mot diskriminering). Alltså är de normkritiska själva normativa. Eller så motarbetas en sorts dålig norm, medan en annan sorts (enligt forskaren själv) likaledes dålig (såsom ”bli kär!”-”normen”) tvärtom uppmuntras eller utnyttjas av förlagen ifråga, för att normbrotten eller normbytet ska gå att svälja bland allmänheten. 

Dels sägs sättet att berätta i den normkritiska barnlitteraturen enligt docenten vara föga ”normbrytande”: ”Berättelsen förblir alltså ’straight’ även om karaktärerna är skeva” (a a:21). Sättet att bygga upp historien, narrationen, är tydligen rent av mer avgörande för berättelsens normkritiska betyg än karaktärernas genus, ålder, sexualitet eller etnicitet, om man ska tro Jönsson. ”Skeva” berättelser med ”straighta” karaktärer är med andra ord att föredra? Även enligt barnen? Tillåt mig tvivla!

Jönsson hävdar att berättelserna från de alternativförlag som berömmer sig av att ha ett ”normkritiskt” perspektiv i själva verket inte alls gör det, utan bara uppvisar ett toleransperspektiv. Toleranspedagogik lyfter antingen uttalat (via ”alternativ” huvudkaraktär, dialog, tema, motiv) fram ”normala” aktiviteter såsom självklara även för dem som avviker från normen, uppvärderar marginaliserade grupper eller ”identiteter” vad genus, etnicitet, hudfärg, sexualitet, funktionsnedsättning anbelangar. Eller så förs mångfald närmast osynligt in, exempelvis med hjälp av ”alternativa” bifigurers ”normtypiska” – men enligt Jönsson för alla människor tveksamma – handlingar, eller så via banala bakgrundsdetaljer insmugna mer i förbifarten. Bäggedera anses enligt henne enbart föra vidare normernas ”naturlighet”… (a a:15 ff).

Ett reellt normkritiskt perspektiv vänder istället ”blicken mot den norm som producerar det avvikande. Normen är ofta ’tyst’ och osynlig men kan synliggöras och ifrågasättas bland annat genom normbrott” (a a:15). Kort sagt: utan det ”normala” går det ej få syn på det ”onormala”. Vilka tveksamma normerande praktiker, erfarenheter, identiteter, dominerande grupper eller ”imperativ”-uppmaningar lyfter Jönsson då fram som peripeti? Jo: traditionella sagoberättares och barnboksförfattares och illustratörers sätt att berätta historien! Narrationen! 

Antologibidragets poäng tycks således vara att (med rätta) påtala att också uttalat normkritiska barnböcker är normativa, samt – ur normkritiskt hänseende mer diskutabelt – hävda att de böcker som inte ges denna honnörsstämpel i grunden är lika, eller rent av mer, ”normkritiska”. Vilket Maria Jönsson i så fall enligt min mening borde belägga, utifrån vad hon tydligen menar skulle utgöra en ”narrationsnorm” i barnlitteratur. Inte minst förklara hur en eventuell sådan ”norm” för berättandet – för så unga barn som böckerna vänder sig till – skulle kunna vara viktigare än karaktärernas yttre och handlingar. 

Genom att aldrig förklara vad hon själv menar med en norm, verkar det sociala begreppet nu utan problem kunna övergå i en litterär term… Norm blir form. Jag baxnar.

(I nästa blogginlägg ska jag som sagt fortsätta mitt skärskådande av modeordet "kritik". Då tar jag upp "eko-kritik".)

Referens

Jönsson, Maria: ”Normer i normkritisk barnlitteratur. Om frihet, emancipation och tvånget att bli kär, sid.13–28 i Hedemark, Å & Karlsson, M (red.): Unga läser. Läsning, normer och demokrati, Möklinta: Gidlunds 2017

Barnböcker om fotboll – och då speciellt Jesper Tillbergs serie LIVET I AKADEMIN

Jag har flera gånger tagit upp mitt stora fotbollsintresse, eller snarare min fanatism. Jag spelade själv fotboll som barn och i brist på andra tjejspelare tillsammans med killarna. Detta är också det enda som männen – imponerade och berömmande – kommer ihåg på klassträffar många decennier senare, inte mina skolprestationer. 

Än idag blir jag lite grinig om jag inte får se en match på tv varje kväll. Jag är dock inget lagfan, utan en fotbollsfan, även om jag är lite svag för Leicester City FC. Fotbollsspelet fascinerar helt enkelt både estetiskt och ”demokratiskt”. Demokratiskt då det mig veterligt är det enda fysiskt utmanande lagspel i vilket små spelare kan ta upp kampen mot, ja, överglänsa, stora, tunga, långa.

I somras följde jag därför också gärna mitt 7-åriga barnbarn till hans Sambafotbolls-skola med brasiliansk ledare. Pojken har därefter i ett halvår förväntansfullt väntat på del 2 i Jesper Tillbergs serie, efter att fått del 1 (Alla på bollen, 2017) läst för sig. Han har då och då frågat ”när kommer boken?”. Jag bad därför förlaget B Wahlströms om ett recensionsexemplar av del 2: Först på bollen, som kom för ett par veckor sedan. 

Jag har alltså för första gången bett om och/eller fått ett recensionsex av något och mina omdömen om boken ska således delvis ses i det ljuset.

Fotbollsfiktion för barn är en relativt ny underavdelning inom sportgenren. I slutet av 60-talet inledde förvisso Max Lundgren sin legendariska kvartett böcker om Åshöjdens BK (1967-1971), men de böckerna liksom Bengt-Åke Cras’ serier om Malmens IK och BK Pantern riktar sig ju till aningen äldre läsare (10-15-åringar) än flertalet i dagens utbud gör.

Enorm ökning av fotbollsfiktion efter millennieskiftet

Merparten fotbollsböcker har länge handlat om specifika proffsspelare och lag. Zlatan-böcker är ju det senaste vinnande konceptet. Sedan år 2000 har det dock även utkommit drygt 200 mer eller mindre skönlitterära fotbollsböcker för barn mellan sex och tolv år. Minst ett trettiotal av dessa handlar om tjejer, vilket inte är så förvånande med tanke på att fotboll är den största idrotten bland flickor och unga tjejer, sett till antal utövare (ridning kommer tvåa). Kvinnor/tjejer utgör nästan en tredjedel av Sveriges fotbollsspelare. Av alla 11-åriga flickor spelar 20 procent fotboll, enligt Svenska fotbollsförbundet (http://fogis.se/om-svff/ , 9/2-18). 

Med dagens fokus generellt på allt yngre, ”alltmer” fantastiska barn, har det även kommit en mängd bilderböcker riktade till, och om, de yngsta som cirklar just kring fotboll. (De yngsta har förstås alltid varit fantastiska, men detta har inte förrän det senaste dryga decenniet intresserat så värst många forskare eller sportboks-författare.) Flera av dem i och med den senaste identitetspolitiska utgivningsvågen främst med ett uttalat genus- och/eller etnicitetsperspektiv.

Inte minst förlag som Olika har nappat på den mångkulturella trenden och givit ut dussinet kapitelböcker för 6-12-åringar, varav ett antal som bygger på faktiska landslagsspelare såsom Kosovare Asllani, Therese Sjögran, Charlotte Rohlin (hela fem stycken om henne), Marta (Vieira da Silva) och Olivia Schough. Även med ”etniska” spelare i sjal, som i Rekord, Fatima! (2015, Marin Salto & Matilda Salmén). 

Marin Salto är pseudonym för Olika förlags grundare Marie Tomičić + Karin Salmson, som verkar vara bättre på försäljning än fiktion. De har insett att marknader och köpmönster alltmer definieras av barnföräldrarnas värderingar. Det märks att de varken är skönlitterära författare eller fotbollskunniga. Böckerna om ”Kosse” Asllani och Therese Sjögran är dock berättarmässigt bättre och uppenbarligen skrivna av någon som bevistat en fotbollsplan (Anja Gatu). Likaså de fem om Rohlin (med text av Jennifer Wegerup). 

Många sportjournalister känner sig kallade att skriva barnböcker, men journalistik, halvbiografiska berättelser och fiktion är ju inte riktigt samma sak. Detta märks dock mindre i böcker riktade till yngre barn, som inte kan ha så invecklad eller utvecklad story. Så värst mycket ifrågasättande av idrotten eller samhällskritik, som i Max Lundgrens böcker för äldre läsare, bör man väl heller inte vänta sig av böcker för dem som ännu inte nått tonåren.

Kan fotbollsböcker göra spelare av flickor & överviktiga pojkar?

Olikas förlag har helt klart skördat framgångar, byggande på den enligt min mening felaktiga föreställningen att exempelvis ett fotbollsintresse bland flickor kan ”inspireras fram”. Att intressera unga tjejer – som är ointresserade av fotboll – för sporten enbart genom böcker om fotbollsspelande tjejer, vågar jag hävda är omöjligt. Inga böcker kan bryta barriärer, däremot stödja murbräckor. Inte illa så… Jag har aldrig hört talas om några försök att göra pojkar ridsportintresserade med hjälp av hästböcker. Men precis som de som gillar ridning eller skolan tycker om att läsa böcker som utspelar sig stall- eller skolmiljö, tycker de som älskar fotboll om att läsa böcker i fotbollsmiljö. 

Personligen tror jag alltså inte på idén om behovet av förebilder. Jag menar att de som benämns så snarare är ”efterbilder”, det vill säga uppbackning av den som redan lutar åt ett visst håll, har ett specifikt intresse, vissa värderingar, erfarenheter, utseende, vikt eller vad det nu kan röra sig om. Skillnaden rör alltså vad och vem som kommer först: ”förebilden”/idolen eller den unga sökaren. 

Det är alltså enligt min uppfattning riktigare med påståenden såsom ”fotbollsboksförfattaren” Anja Gatus – ”Det är viktigt för barn att kunna spegla sig i litteraturen” (Gatu enligt Kulturnyheterna, Sveriges Television 8/6-15) – än det vanligare talet om ”inspiration”. ”Spegla sig” i meningen känna igen sig för de hundratusentals flickor som redan spelar fotboll.

https://www.svt.se/kultur/bok/viktigt-for-barn-att-kunna-spegla-sig-i-litteraturen [9/2-18]

Inte sällan ingår böckerna i serier om en och samma spelare, vilket inte enbart gäller för flera av Olikas halvbiografiska fotbollsböcker. Leder den ligan gör väl danskarna Jörn Jensen & Charlie Christensen med 16 delar om Kasper i BK Toppen. Viveca Lärn har skrivit minst sex böcker om Ludde, den fotbollsälskande 6-åringen som hinner bli tonåring i Ludde gör en Zlatan (2009). Här ska jag dock bara närmare beröra de bägge böckerna av Jesper Tillberg.

Kan fotbollsböcker göra läsare och feminister av pojkar?

Vuxnas vanligaste skäl till att förorda sportböcker generellt, och fotbollsböcker speci-fikt, brukar vara att överhuvudtaget ”få pojkar att läsa böcker”. Kan man dessutom förmå flickor såväl som pojkar att förstå att ”flickor kan”, det vill säga ”visst kan”/”bör” spela exempelvis fotboll, anses också fotbollsböcker ha ett existensberättigande… Att motverka stereotyper är snart det vanligaste skälet till att alls ge ut barnböcker.

Otaliga är också de genuskodade uppsatser som undersöker huruvida barnböckernas ord och bilder är könsmarkerade. De flesta av dessa analyser är tyvärr oerhört enögda. Böckerna sägs påstå uttala sig om vad en flicka respektive pojke ”får/ska göra”!!! Ett så kallat normkritiskt perspektiv sägs ifrågasätta föreställningar om vad som anses vara "normalt". 

Allt som skildrar det vanligast förekommande anses sända signalen att det ovanliga är onormalt eller åtminstone märkligt… Till exempel flickor som spelar fotboll. Men det annorlunda är ju bara inte det vanliga, inte det typiska. Jag ska dock här inte ännu en gång gå in på min kritiska hållning till normkritik, utan hänvisar till mina tidigare blogg-inlägg i ämnet: 

”Normkritik – inte toleranspedagogik, utan vad?” (8/10-16)

http://barnisten.blogspot.se/2016/10/normkritik-inte-toleranspedagogik-utan.html 

och 

”Powerpuffpinglornas normkritiska pedagogik: om förskolefeminister som gång på gång hinner rädda världen före läggdags” (21/3-16)

http://barnisten.blogspot.se/2016/03/powerpuffpinglornas-normkritiska.html

Ingen kan dock förneka att fotboll som en förment ”maskulin sport” idag ifrågasätts, både i mediebevakningen av damfotbollsmatcher och stora turneringar, såväl som i ett flertal av dagens bilderböcker och ”börja-läsa-själv-böcker” för åldrarna 6-9 år. Inte bara i de böcker som har flickor som huvudperson, utan även i dem med pojkar, smygs åtminstone en skicklig flickspelare in. 

Mönstret är oftast att flickans/flickors fotbollsfärdigheter initialt ifrågasätts eller rent av hånas, för att till sist bevisas: ”flickor kan”. Ibland sker detta genom att ett tjejlag besegrar eller spelar oavgjort mot ett killag. Ibland betonas aningen mer övertydligt i böckerna med flickor som protagonister att de behöver vara modiga, träna hårt, bevisa sig – och mer så, än vad pojkar behöver göra. 

Jesper Tillbergs serie om Livet i akademin

Redan titlarna i sig visar att Tillberg både kan fotboll och barn: följer en spelares utveckling från när laget leker fotboll och alla springer efter bollen (Alla på bollen, 2017), till en begynnande förståelse av lagspelet där men faktiskt spelar fotboll, med insikter om de olika lagdelarnas specifika anfallas- och försvarsuppgifter. Men även stjärnans betydelse (Först på bollen, 2018). Målgruppen för bägge sägs vara 6-9-åringar och en börja-läsa-själv-bok, men jag menar att man nog bör vara minst 10 år om man själv ska kunna läsa berättelserna med behållning.

Alla på bollen skildrar den 10-årige fotbollsälskande Alex, likt så många andra barn med proffsdrömmar upptagen av hur man från tidig ålder kan börja avancera i karriären, genom att bli upptagen i allt bättre pojklag. Hammarbys plantskola är det första målet, i vilken han får provspela. Här kallas fotbollsskolan akademilaget, efter engelskans soccer academy, vilket även får ge namn åt hela bokserien, Livet i akademin. Serien består ännu bara av två delar, men fler lär komma. 

Alla de sedvanliga ingredienserna finns med: konkurrensen med den ”dryge” stjärnan Victor; avundsjuka på grund av den ”orättvise” tränarens favorisering av konkurrenten; att tvingas sitta på avbytarbänken på grund av spelfilosofin om att ”alla ska få spela”; inte nödvändighetsvis vinna genom att toppa laget, utan vuxnas påbud om att spel-glädjen är det viktigaste, osv. ”Alla ska utvecklas” och det är tydligen bättre jämnåriga spelare som ska möjliggöra det. Fast Alex vill ju utvecklas själv, också…

Inga enkla konflikter, således. En viktig bihandling är den om oron för att vänskapen med den rätt fotbollslikgiltige bokslukaren Limpan ska ta slut, om Alex väljer att spela i en mer avlägsen klubb. Kan de som är så olika ändå vara bästa kompisar? Den kloke och stödjande kompisen har emellertid sin egen besatthet: att skriva, till exempel novell till Kamratpostens tävling. Alex är mer lik Tomas Brolin: ”Jag, läsa? Glöm det.” Kanske blir Limpan till sist sportjournalist, så att de båda på så sätt fortfarande kan ha en hel del gemensamt? 

Boken avslutas med ett slags efterord, där Limpan får intervjua Alex, som får ge läsaren en mängd tips om olika träningsövningar och taktiska tips exempelvis om vikten av att bredda spelet. Tanken att en dag själv bli intervjuad lär onekligen tilltala de unga läsarnas fantasi. Jag tror dock att mycket av själva tipsen går de yngsta läsarna/åhörarna förbi. Likaså referenserna till berömda fotbollsspelare. Hänvisningen redan på första sidan till Ronaldo må vara okej, men inte ens fotbollsälskande 6-9-åringar lär veta vem Bale är. Maradona? Antoine Griezmann? Pogba? Viktigare är förstås att fotbollstermer och vardagsord är begripliga, vilket de inte alla gånger lär vara. 

Slang och fotbollsjargong är tidskänsliga…

Slanguttryck från en (om än nyss) förgången tid lär inte träffa helt rätt hos dagens barn. Säger man ens längre ”lira” (för ”att spela”) idag? ”Balja” (=mål)? Och vad betyder ”sätta en frispark”? ”Hålla rent på mitten”? De många fotbollstermerna torde vara svårförståeliga för barn under 10 år. Jag prövar denna passage (s.59-60) på ”min” Alex: 

”Alex väljer att gå ner defensivt istället. Han sopar framför eget mål. Alex ger allt han kan i duellerna. Det ger effekt. Älvsjö lyckas inte bryta igenom. Alex rensar. Vilt. Han får tag på bollen och tjoar upp den till en av tvillingarna som står ögat upp vid motståndarnas mål och fiskar. Målvakten överrumplas, 12-2.”

Nej, barnbarnet, 8 år till sommaren, verkar inte riktigt begripa vad som menas, men kanske spelar det inte så stor roll… Möjligen är huvudbehållningen att han och huvudkaraktären har samma namn och delar ett starkt intresse för fotboll.

En vuxen som läser för 6-9-åringar kan förstås förklara vissa ord, men sådana avbrott brukar barn inte direkt gilla. Fast är det av tränarens konkreta förklaringar eller av böcker, som unga fotbollsintresserade bäst kan lära sig innebörden av ord som ”markera”?; ”Säkra ytan framför målet”?; ”Ge järnet”? Vet läsarna/åhörarna ens vad ”tajming” är? Vardagsord som ”flina?” ”Lacka (ur)”? ”Sega”? Vad betyder ”Du är lika vass som din syster?”; ”Alex får ta [=den verbala] smällen”; ”Vill ni bli överkörda?”

Mina frågor till trots, verkar Alla på bollen, som jag redan inledningsvis nämnde, verkligen tilltala åtminstone min informant. Ska Alex platsa i akademilaget?, är alltså den spännande fråga som boken ska besvara. Gemenskapen i laget, laganda och oron för att inte duga överlåts förmodligen åt senare delar i serien eller åt ungdoms-böcker, vilket väl är rimligt med tanke på huvudkaraktärens och läsarens ålder.

Livet i akademin 2: Först på bollen 

Del 1 av serien slutar med att bästisen Limpan antyder att Alex nog skulle bli bättre på fotboll om denne läste böcker. Få mer fantasi i sitt spel, till exempel. Här i del 2 får Alex mycket riktigt närma sig Limpans stora bokintresse – åtminstone en aning.

Alex platsade alltså i akademilaget – vilket även seriens titel i förväg avslöjade – och är i inledningen av del 2 redan på väg till Italien för matcher mot bland andra Italiens främsta akademilag, Milan, i en fotbollscup! ”De är ju lite äldre nu, hela nio år, inga småglin liksom, men ändå” (s.7). Fast i förra boken gick Alex dock redan i fjärde klass… Kanske har författaren glömt det? Eller så utspelas handlingen i uppföljaren precis veckorna efter den förra delens.

Laget har nu en ny tränare, 17-årige halvitalienaren Toma (om vilken Jesper Tillberg redan skrivit tre böcker). Första matchen i cupen är dock mot Liverpools motsvarighet. Nu är det plötsligt blodigt allvar.

Nu är det verkligen fråga om fotbollsSKOLA, men med ovanligt tysta och lydiga elever. Nu handlar det om att vara först, ”först på bollen”. Huvudpersonen Alex vet inte riktigt vad som menas med det, men håller med. Därtill ska spelarna ”fokusera på sitt eget spel”. Nu visas det med pilar hit och dit, hur de ska röra sig. Den viktigaste kropps-delen i fotboll är inte längre foten, utan huvudet. Använt till att tänka, inte bara nicka med. Ska Alex verkligen klara detta – och tempot? Han är bevisligen snabb.

Här introduceras en ny lagkamrat, Enes, som har alltför stort tryck på sig av det faktum att hans mamma en gång var framstående allsvensk spelare och gett sig sjutton på att sonen också ska bli storspelare. I denna del kommer alltså föräldratryck in i bilden, fast bara mycket vagt, medan Alex’ egna föräldrar inte alls bryr sig utan resten av familjen ägnar sig åt ridning. Det tycker Alex är skönt.

Dags för match. Avbytaren Alex uppmanas av tränaren att studera hur Patrik, som får starta, rör sig. ”Läs hans spel – som man läser en bok”, uppmanar Toma. Att studera och läsa är ju inget som Alex är förtjust i, precis… Han lyckas väl sisådär, får i alla fall ge två målgivande pass och laget besegrar de engelska pojkarna.

Nästa match visar sig vara mot Brommapojkarna, dit rivalen Victor gick i förra boken. ”Divan” Victor stöter mycket riktigt ihop med Alex, tror inte sina ögon och säger ”lycka… inte till!”… Hur det går i matchen i matchen ska inte avslöjas. Inte heller utgången av matchen mot de stora Milan-spelarna. 

I Rom gnuggar sjumannalaget detaljer och 2-3-1-positioner. Nu är det laganda som gäller: "De vinner tillsammans och förlorar tillsammans." En förlust är aldrig en enskild spelares fel, är ett av budskapen. Och spelarna ska lära sig kommunicera och berömma varandra med gester under spelet.

Allvaret tilltar – och glädjen avtar? – med åldern...

Här är tränaren schysst och duktig och någon som verkligen utvecklar spelarna. Terminologin är fortfarande avancerad för så unga läsaren som boken sägs vara avsedd för: chippa, crosspass, tvåfotare, passningsskugga och att krympa ytor är gissningsvis något som hade behövt några enkla illustrationer. Dessa kunde exempelvis ha fått ersätta teckningen av den boll som ses svischa utanför stolpen… (Bilderna är gjorda av Sandra Wagner.) Vad ”mental träning” innebär, kunde med fördel också förtydligas.

Ju äldre en pojkspelare blir, desto mer ökar pressen och det egna tvivlet på sig själv. Att ha kul och vilja vinna är dock fortfarande viktigare än att de facto vinna. Stukat självförtroende är ingen bra utgångspunkt, men inte heller en syn på spelet som ”bara på lek”. Svåra frågor som dessa tas nu upp, liksom att ett norsk motståndarlag har en tjej som tränare. Det ordas det förvisso inte om, utan nämns bara i förbifarten, såsom helt "normalt", i meningen förment vanligt. Så ska det ju numera mycket riktigt vara, men frågan är om de läsande/åhörande då ens lägger märke till att det står ”hon”.

Att inte svika sin bästis är ett vanligt tema (nästan bara) i böcker för barn (eftersom "normalt"?). Så även här. Likaså normen att spela schysst och ärligt och inte filma. Dessutom förstås att inte försumma skolan för fotbollen. I böcker med aningen äldre spelare införs även ett begynnande intresse för det motsatta könet. Här är det en spelare i Hammarbys tjejlag, anfallsstjärnan Olga. Hon är till på köpet med i Limpans bokklubb på biblioteket... Aktuella anspelningar på Östersund FK:s bokklubb finns också med. Alla givna ingredienser är alltså avprickade, till vuxna grindvakters gillande.

Mot slutet av boken visar sig den bokälskande kompisen Limpan (nästan) vara författarens alter ego, då denne säger sig ska skriva en bok om Alex. Även denna del 2 avslutas med lite träningstips, till exempel om att gå på volley och finslipa kvadraten.

Bokens höjdpunkt och bästa avsnitt, slutkapitlet, ska jag förstås inte avslöja. Tillbergs bägge böcker är enligt min mening de bästa av de barnfotbollstitlar som jag ovan nämnt, det vill säga ”bäst” i meningen mest ”skönlitterära”. 

Ursprungligen var min tanke att läsa och diskutera boken med mitt barnbarn, men han är just nu mitt inne i Charlotte-serien (med Charlotte Rohlin som förlaga) och det vill jag inte avbryta. Vad barnläsare kan tänkas tycka om den nya Alex-boken, överlåter jag denna gång därför åt akademiska uppsatsförfattare att undersöka. 

Dock tror jag att det vore lämpligt att vänta något år med läsningen av del 2 för de yngsta i målgruppen, då språket i denna bok – såväl som referenserna till historiska platser och vuxenfunderingar – tycks mig betydligt mer avancerade än i den första boken.