Varför är det så tyst om förskolebarns förälskelser? Är de alltför "heterosexuella"?

Kan små barn bli kära? Eller är det en löjlig tanke? Åtminstone jag har då aldrig lagt märke till att denna typ av anknytning på allvar tas upp i förskolepedagogiska sammanhang, varken i skrifter eller forum för förskolepersonal. Ändå har nog de flesta pedagoger och föräldrar stött på barn som i 4–5-årsåldern börjar prata om kärlek, rita hjärtan, fnissa och till och med reta kamrater för att dessa påstås vara kära. 

Vad personalen då gör förblir oklart, annat än troligen framhåller att detta att retas generellt inte är snällt. Man är möjligen rädd för att beskyllas för att vara hetero-normativ. Eller så lär man kanske ut att kärlek har med temperaturen i hjärtat att göra, vilket förstås inte stämmer.

I en artikel betitlad ”Idealet var ett barn som skulle växa i frihet” i Pedagogiska magasinets temanummer om ”Kärlek” (16/9-10) skriver dock Bengt Sandin, professor i Tema Barn vid Linköpings universitet:

”I mitten av 1950-talet tar en förskola i Lund kontakt med en ung barnpsykiater. En pojke och en flicka i sexårsåldern vägrar att göra någonting utan att den andre är med. Ofta smiter de ut i kapprummet och bara står nära varandra. Alla aktiviteter måste göras tillsammans. Försöker personalen skilja barnen åt blir konsekvensen att de rymmer ut på gatan och försvinner för en stund bland villakvarterets häckar och smågator. Får inte barnen sitta nära varandra vid måltider och målarstunder blir det högljudda protester. Personalens oro sprider sig till föräldrarna som blir medvetna om att förskolan vill vända sig till medicinsk expertis.” 

Den unge barnpsykiater som åsyftas är Karl Grünevald, långt senare medicinalråd vid Socialstyrelsen. Denne observerade det unga paret, talade med barnen ifråga och ställde slutligen sin diagnos:

”Hans anteckningar vittnar om en ung vetenskapsmans försök att beskriva barn och barns utveckling, att sätta ord på vad han såg på förskolan och försöka placera in dessa händelser i en medicinsk förklaringsmodell. I en odaterad anteckning om pojken har läkaren skrivet att han var ”originell” och ”åter fungerar i gruppen”. Och hans omdöme om barnens relationer var entydigt. Barnen led av en allvarlig ”s k barnförälskelse”. Det var ovanligt men ofarligt var psykiatrikerns omdöme. Läkaren uppmanar personalen att lämna barnen i fred” (Sandin a a). 

Bara ”gulligt”?

I föräldraforum har det dock någon enstaka gång talats om företeelsen:

”Tänk vad barn kan vara söta mot varandra. Min 4-åriga kille är upp över örona förälskad i sin dagiskompis. Han kallar henne för sin blivande fru, sött. Tråkigt på ett sätt för han sparar alla sina pussar och kramar till sin tjej.

+

Vår kille är också förälskad i sin dagiskompis. Han ska bara bjuda henne på sitt 5 årskalas, han pratar om hur de ska göra när de ska få barn och han ska bli pappa m.m. Detta hände när han precis fyllt fyra och dagispersonalen märkte det direkt och vi med.

+

Min "lilla" tjej (5 år) gifte sig på dagis för ca 1 år sedan och var så kär så, supergulligt. 

+

Jag känner mig väldigt osäker på om det finns något positivt i att förstärka ordet vänskap till förälskelse när det gäller barn. Jag tror inte att välmenande vuxna som trumpetar fram "Jaså Kalle, leker du med Lisa, är ni kära?" ger barnen något positivt. Därmed inte sagt att man ska garva åt sin 5-åring om h-n kommer hem och berättar att h-n är kär. Bara undvika att själv definiera och berätta för barnet vem det är kär i” (http://www.familjeliv.se/forum/thread/3957010-foralskad-4-aring).

Psykologerna är oeniga om huruvida kärlek verkligen är en känsla och den brukar inte medräknas i teorier om de sju grundemotionerna (se mitt blogginlägg 10/12-15). Romantisk kärlek är hur som helst en så kallad diskurs, som förekommer överallt runt omkring oss i olika språkliga varianter (”sann”; ”obesvarad”; ”vid första ögonkastet” etc), även om den egentligen oftast hellre borde benämnas förälskelse än kärlek, även i fallet med vuxna. 

Eftersom det mig veterligt i Sverige inte genomförts någon forskning i ämnet, är jag här hänvisad till amerikanska studier av förskoleromantik – ifall det nu verkligen är det som det handlar om. Dock vill jag tro att det förekommer rätt stora skillnader mellan länderna, med tanke på amerikaners vana att säga ”I love you” så väldigt ofta och i så många olika sammanhang. 

Orden girlfriend och boyfriend tycks likaså vara betydligt mer frekvent förekommande i förskoleung ålder ”over there”. Genom nedan forskningsberättelse hoppas jag emellertid öka intresset för frågan och kanske till och med ge uppslag till en svensk etnografisk studie om företeelsen.

4-åringars konstruktion av romantisk kärlek i lekberättelserna

Även som ett emotionellt tema i förskolebarns samtal och lek är ämnet frekvent. I denna form av barnkultur fungerar förälskelsetemat dock oftast främst som ett sätt att skapa sociala relationer, konstruera genus och förhandla om makt. Samara Madrid (2007:128 ff) beskriver i sin avhandling hur tre fyraåriga barn, två flickor och en pojke, genom att (åter)berätta – och vidareutveckla – den närmaste omgivningens handlingar och kommentarer, såväl som vissa massmediehistorier om exempelvis prinsessor och prinsar, ger sin bild av vad romantisk kärlek handlar om.

Romantisk kärlek som emotionellt tema definieras här således inte som något som barnen innerligt önskade sig för egen del, inte heller alltid som en fiktiv roll i själva leken, utan säger snarare något om relationerna mellan de lekande i exempelvis ett vardagligt ”triangeldrama”. Samtidigt prövas romantikens mönster, regler och olikartade roller för pojkar och flickor, samt vem man kan vara kär i – och inte. Ett återkommande tema var nämligen vem av fyraåringarna Laura och Sally som för dagen var girlfriend till jämnårige Erick såsom boyfriend. 

Erick brukade ofta fråga Laura och Sally ”Are you my girlfriend?”, ”Do you love me?”, ”Will you marry me?”. Barnen frågade förstås också ofta varandra över könsgränserna ”Är du min vän/är vi vänner, min bästa vän/är vi bästa vänner?”. Med girlfriend och boyfriend var det emellertid annorlunda. Heterosexualitet och den käras ”ensamrätt” till Erick verkar redan för 4-åringar vara utgångspunkten, vilket framgår av bland annat detta samtal mellan forskaren Samara Madrid och Laura:

Samara: Where is Sally?
Laura: I am not talking to her
Samara: Why?
Laura: She’s not my friend. She loves Erick that’s why. 

Samara: Who do you like?
Laura: Nobody. No one except John (Madrid 2007:129).

Här framgår alltså att Sally inte längre än Lauras vän, därför att kompisen ”älskar” Erick, vilket Laura uppfattar som negativt. Romantiktemat står denna dag i vägen för väninnetemat. Båda tjejerna kan uppenbarligen inte ”älska” Erick... Andra dagar var Laura nämligen ofta kär i Erick. Hon brukade även gå runt och fråga pojkar om de var kära i en flicka vid namn Amber och när flera sa ”ja”, påtalade Laura detta problem för Amber (a a:130). ”Reglerna” för antal och kön var alltså klara: en pojke + en flicka…

Andra barn på avdelningen brukade inte sällan arrangera om namnknapparna på en anslagstavla över vilka barn som var när- respektive frånvarande denna dag, så att vissa pojkar placerades bredvid vissa flickor. Romantisk kärlek krävde för barnen tydligt en av vartdera könet. Detta var inget som pedagogerna tog upp i sin doku-mentation eller diskuterade i veckobreven till föräldrarna. Möjligen därför att det av de vuxna skulle kunna tolkas som ett tabubelagt ämne. För barnen var det dock framför allt fråga om maktpositionerna i gruppen och inom könen, menar Madrid.

Varför OK leka babys föräldrar – men ej girlfriend & boyfriend?

Tydligt var att pedagogerna försökte balansera det tabubelagda i vuxnas syn på att leka boyfriend och girlfriend mot barnens lekuppfattning. Madrid reflekterade själv över varför det inte anses vara okey när barn säger att de ska gifta sig, trots att barnen inser att bara vuxna kan göra det. Varför tillåts barnen låtsas ha en baby, eller låtsas gifta sig, men inte att säga att de är pojk- respektive flickvän? Är det därför att giftermål är mer grundat i fantasi, medan att vara girlfriend/boyfriend verkar mer förankrat i nuet (a a:136)? Mer än äktenskap antyda sexuella aktiviteter?

Pedagogerna försökte hantera problemet med vem som var Erikcs girlfriend med ett kontrakt, för att mildra den relationella aggressionen (se förra blogginlägget, 8/4-19) och minska maktkampen mellan flickorna! Interventionen stipulerade vad vänner, pojkvänner och flickvänner egentligen gör – och framför allt: inte gör… Skolkulturen bestämde också att man kan ha flera vänner – och att girlfriends och boyfriends tydligen inte behöver vara vänner. Kamratkulturens syn på pojk- och flickvänner var tvärtom den, att man bara kunde ha en sådan åt gången. Kontraktet löd: 

”– Friends play with each other, they sit next to each other, they play with each other’s toys, make plans together, read books with each other, they make plans with each other’s moms and dads to go to each other’s houses. You can have more than one friend! 

– If we are doing these things we don’t need to ask if you are my boyfriend or girlfriend or friend. 

– If someone is asking ”Are you my girlfriend/boyfriend/friend? They can just move away from that person” (Madrid 2007:138). 

Längst ned var en rad för barnens namnteckningar. Detta kontrakt undertecknades bokstavligen av Sally, Erick och Laura! Barnens emotionella tema gick därefter under jord. Nästa dag hör forskaren Erick fråga Laura ”Are you in love with me?”. Det vill säga: så som man frågar en girlfriend, här en heterosexuellt könad social identitet. Således inte längre ”Do you love me?” eller ”Will you love me?/Can you love me?”, som vore möjliga frågor till en vän. 

Samara Madrid tolkar frågan som att den inte handlar om huruvida de båda barnen verkligen är kära i varandra, utan som uttryck för arten av deras sociala relation och Ericks position i makthierarkin under den dominerande Laura. Laura svarar ”Nej!”, men på ett skämtsamt sätt, varpå en fånglek tar vid. Så fortsatte veckorna därefter fram och tillbaka, med omväxlande ”ja” och ”nej” som svar på frågan.

Ligger makten hos den som ställer frågan eller svarar?

När det verbala utbytet innan och under själva leken eller pratleken studeras, är det viktigt att inte bara ta fasta på de könade rollerna och de därtill hörande ”lämpliga” emotionerna, utan också hur de lekande barnen använder sig av specifika roller för att utmana och förhandla sig fram till olika mäktiga positioner, framhåller Madrid (a a:167–168). Gör man inte det, kan det missvisande framstå som att barnen enbart repro-ducerar emotionella teman hämtade från vuxenvärlden.

Ett barnkulturellt perspektiv kan däremot upptäcka vad barnen gör med olika roller, exempelvis med dem som vuxna tolkar som passiva, feminina, föga aggressiva och ”maktlösa”. Flickorna förhandlade sig fram till sina maktpositioner och subjektsposi-tioner, fast maktförhandlade på olikartade sätt beroende på om motparten var pojke eller flicka. Hur barn blir könade varelser kan tolkas på flera sätt, men bara inte som fråga om lackmuspapper som tanklöst suger åt sig samhällets syn.

Känslouttryck är heller inga soloframträdanden, särskilt inte de för romantisk kärlek. Där krävs en emotionell pardans, i vilken bägge parters roller är ömsesidigt definierade och reglerade beträffande hur, när, var och med vem. I denna ålder är det ännu fråga om att lära sig relatera till andra inom det dominerande heterosexuella känsloscenariot och könade makt- och positioneringsspelet. Känslor är alltså diskursiva redskap med specifika sociala funktioner (a a:173–174). 

De tolkas och omtolkas förstås olika i olika åldrar. Elvis Presley och 6-åriga Claire Crosby torde inte läsa in riktigt samma betydelser i ”Can't Help Falling In Love”. Men sjunger och spelar ukulele bra gör flickan onekligen på 

https://www.youtube.com/watch?time_continue=118&v=VlPdfLr1FSo

Referenser

Madrid, Samara Dawn: Emotional Themes in Preschool Children’s Play Narratives, Dissertation for Doctor of Philosophy, Ohio State University 2007

Sandin, Bengt: Idealet var ett barn som skulle växa i frihet, Pedagogiska magasinet, Temanummer om ”Kärlek”, 16/9-10 

Tabubrytande TELETUBBIES fyller redan 20 år – och är numera mallen för alla kvalitetsserier för blöjbarn

De flesta internationella dagstidningar utbasunerade för 2 år sedan nyheten att ”Teletubbies kommer tillbaka!”. Serien har förstås aldrig varit helt borta utan setts minst 50 miljoner gånger på YouTube och därtill på video, men nu skulle 60 nya avsnitt produceras och börja visas 2016 på BBC:s barnkanal och Nick Jr. Trots denna pressrelease’ stora nyhetsvärde även i svenska medier, verkar de nya avsnitten inte ens ha dykt upp hos oss. Jag kan förstås ha missat det.

Serien väckte onekligen världsvida uppståndelse när den först kom 1997, men titeln blev efterhand ett uttryck så välkänt att alla halvvuxna kunde skapa ironiska skämt om företeel-sen. Det blev den omgången summa 365 avsnitt fram till 2001. Det är idag, på grund av de förändringar som ägt rum på den mediala och tekniska marknaden under de 20 år som gått, svårt att förstå hur radikal serien faktiskt var, när den dök upp i mars 1997. Serien var den första som direkt vände sig till så unga barn som 1-2-åringar. Då sades den utgöra det stora hotet mot barndomen, nu är den i det närmaste självklar modell för god blöjbarns-tv. 

Teletubbies betraktas emellertid i barntevekretsar som en milstolpe och som mönsterbil-dande för barn-tv för de allra yngsta de senaste 20 åren. Den banbrytande serien har av hundra barnteveproducenter och experter från 40 länder lyfts fram som en av de allra mest tongivande tv-serierna från de senaste 50 åren (Schneid 2015). 

Tillsammans med amerikanska Mister Rogers’ Neighborhood (1968-2001) och Sesame Street (1969- ), samt BBC:s nyhetsprogram Newsround från 1972 och ännu pågående, anses Teletubbies vara den mest nyskapande och inflytelserika i 50 år av barntevehistoria, som givetvis dominerats av engelskspråkiga program. I Sverige har serien t.ex. fått fram-gångsrika efterföljare som Babblarna. Barnkulturforskare världen över anser också serien vara föredömlig för de allra yngsta (Briggs 2006; Roberts & Howard 2004; Marsh 2000). 

Enorm uppståndelse 1997 p.g.a. ”torftigt språk” och ”gay figur”

Vad då, ”tabubrott”? Denna menlösa serie? Jo, redan det faktum att serien vände sig till barn under 3 år var mot slutet av 90-talet i sig ett tabubrott, som medförde att inköparna på de skandinaviska barnredaktionerna inte ville köpa in serien, trots att den var gjord av BBC och visades i USA på icke-kommersiella PBS. Man ville i Norden ”inte vänja småbarn vid tv”, trots att man var väl medveten om att småbarn såg program som inte var gjorda för dem… (se Rönnberg 2008:2-3). TV4 rodde istället hem guldklimpen. 

Teletubbies ska här tas som typexempel på mediers sätt att reagera (och vuxnas reaktioner generellt) på allt nytt i medieväg för barn. Som skolexempel på den perspektivtagande-inkompetens som vuxna uppvisar, när de visar sig totalt oförmögna att betrakta ting som rör barn ur barnens perspektiv. Hur samma rykten sprider sig från land till land om hur beroendeframkallande och ”opassande” programmet ifråga är, dessutom föga lärorikt, vilken uppståndelse det väckt i X-land innan det hunnit hit, hur man kan uttala sig om företeelsen utan att själv ha sett den, o.s.v., etc.

Detta hände nämligen på den tiden då det från den amerikanska barnläkarakademin (AAP) utgick ett påbud att alla barn under 3 år inte skulle få titta på tv överhuvudtaget. Detta kom märk väl från de läkare som själva som barn mest troligt tittade på tv i 2-årsåldern, men då under de decennier när det som sagt ännu inte fanns några specifika program avpassade för åldern ifråga (se mina blogginlägg från 23/9-15 och om AAP:s ändrade riktlinjer i inlägget 6/4-16). 

Om hur serien mottogs i Sverige har jag redan skrivit (Rönnberg 2008a) liksom om hur 1,5-2,5-åringar reagerade när de (utspritt över cirka ett halvår) fyra gånger fick se om samma avsnitt (Rönnberg 2008b:86-97). Här ska jag istället ta exemplet Australien, utifrån hur Sue Howard & Susan Roberts (1999) beskrivit mottagandet ”down under”. Kritikpunkterna var i stort sett i alla länder desamma:

-Den explicit uttalade målgruppens låga ålder: alla länder kunde framlocka åtminstone en ”hjärnforskare” som sade att så tidigt tv-tittande hindrade barnets mentala utveckling, trots avsaknad av forskningsbelägg. Inget land kunde tydligen däremot finna någon medie-forskare att intervjua, eller någon positivt inställd psykolog som kunnat förklara seriens framgångar med dess återkommande repetition, korta segment, långsamma tempo, färg-granna ting, användning av vanliga barnuttryck och ord, typiska barnhandlingar.

-En förment gay karaktär kunde (enligt t.ex. en polsk barnombudsman) "uppmuntra barn att bli homosexuella" (Aftonbladet 29/5-07): Det som väckte mest negativ upp-märksamhet i ett antal länder var förstås det mest ovidkommande: den lilafärgade Tinky-Winky med tydlig ”mansröst”, triangelformad gay-pride-antenn på huvudet, ibland iförd balettkjol och alltid bärande handväska har tagits för förskolebög. Vore det korrekt, visar väl serien bara att lekkamraterna Dipsy, Po och La-La lär de jämnåriga tv-tittarna att inte vara homofoba. Men varför tolka in sexuella spörsmål i program för 2-åringar? Och varför tala om serien i drogtermer, bara för att figurerna är färgglada fantasifoster som tv-tittarna vill följa varje dag? Inte är barnen för den skull redan gjorda tv-beroende…

-Språket: babyspråket från tubbisarnas munnar (i 25 minuter långa dagliga avsnitt) troddes sinka barntittarens språkutveckling, trots att 75-80 procent av talet i programmet kommer från vuxna och är grammatiskt korrekt. Allt det som tubbisarna yttrar upprepas dessutom korrekt av en vuxen speaker. Och trots att den lilla tv-tittarens föräldrar väl lär (?) tala oavbrutet med barnet under dess resterande vakna timmar?

-Realitetsförvirrande: Att fantasifulla blöj-ap-liknande ”utomjordingar” (maskerade vuxna utklädda till blöjbarn, inuti färgglada sparkdräkter) bor ensamma i en futuristisk dom under marken, i ett landskap med livs levande betande kaniner – och tittar på videodokumentärer med lekande barn för det mesta utan ledning av vuxna – ansågs förvirrande för så små barn som den primära publiken.

-Vuxna medtittare negligerades: Serien var uppenbarligen alltför barncentrerad, struntade i vuxenskämt och annat i barnserier som vanligtvis brukar vara riktat enbart till vuxna. Att vuxna var så perifera även i de inflikade barndokumentärerna och helt osynliga i tubbisarnas vuxenfredade värld (småttingarna gjorde själva frukost, bäddade sina sängar och dammsög) betraktades i sig som en nedvärdering av, eller utmaning mot, vuxnas auktoritet. 

Barncentreringen gjorde dock serien lika populär bland tultbarn, som den blev impopulär bland många vuxna. Den vuxna berättarrösten säger visserligen i slutet av varje avsnitt till tubbisarna att nu är leken slut för idag, dags att gå och sova. De fyra suckar då motvilligt men lyder inte direkt, utan busar först lite, i en för 2-åringar lagom upprorisk ton. 

Ny högupplöst widescreenversion av Teletubbies 2016 

Nyinspelningar av äldre framgångsrika animerade tv-serier har varit på modet på sistone och 2015-2016 kunde nya versioner av bland andra  Powerpuffpinglorna/Powerpuff Girls (1998-2005), Krambjörnarna/Care Bears (1985–1988), Kommissare Gadget/Inspector Gadget (1983-1986) och Dundermusen/Danger Mouse (1981-1992) glädja unga nostal-giska föräldrar. Fler återvunna animerade serier sägs snart dyka upp. Det är ibland, som i fallet med Teletubbies, visserligen ovisst om man ska kalla dem för ”nyinspelningar” eller hellre fortsättningar på följetongen, när nya stories skapas med karaktärerna. Det förutsätter förvisso att avsnitten har story, vilket det är magrare med ju yngre den tilltänkta publiken är.

De nya episoderna med de fyra tubbisarna är onekligen rätt lika de ursprungliga Tinky-Winky, Dipsy, La-La och Po, men vissa förändringar och nyheter märks. Främst tycks dock skälet vara att uppdatera bildformatet (från ”kvadratiskt” till 16:9) och dagens 1-3-åringar tros tycka att tv-rutor på figurernas magar är obegripligt eller omodernt, varför dessa nu är ersatta av Touch Screen-magar på vilka dokumentärfilmerna av livs levande barn visas. (Jo, tultbarnen tros visst även 2016 förstå vad dokumentärfilm är.) 

Andra ”nyheter” är att 2016 års version har en tubbytelefon, lite nya möbler och ett tubbytåg och klarare färger. Dammsugaren har rent av bytt från blått till orange (utan att ha satts i fängelse). I överensstämmelse med dagens reella barn är tubbisarna heller inte utomhus utan befinner sig nu i ett digitalt landskap

Teletubbies uppfyllde reellt "barnkulturella" kvalitetskriterier

De 100 barnteveexperterna på jubileumsfestivalen PRIX JEUNESSE INTERNATIONAL 2014 som röstade fram de bästa historiska programmen hade ovanligt intressanta kvalitets-kriterier: program som 1) visar god förståelse av, och lyckat tilltal till, målgruppen; 2) som bidrar till att innebörden av ”åldersspecifik” verkligen begrips; 3) program som ger upphov till offentlig diskussion genom att vara kontroversiella (Schneid 2015). 

Serien gick bevisligen hem hos 1-3-åringarna, genom att för första gången så tydligt vara gjord specifikt för dem, vilket till sist även de flesta av de initialt kritiska efterhand insett och därmed tystnat. Avsnitten var filmade ur småbarns visuella perspektiv såväl som ur deras mentala, där vuxnas huvuden eller vuxna över huvud taget knappt syns till, och tubbisarna tilläts som sagt tala babyspråk av det slag som tv-tittarna själva gjorde. 

Ska då det faktum att Teletubbies idag inte bidrar till samma kontroverser tas som ett tecken på att seriens kvalitet därmed sänkts?! Nej, det ska förstås tolkas som att serien blivit normerande och självklar på ett för en gångs skull positivt sätt.

Referenser

Briggs, Matthew: Teletubbies, Play and Affect, Bristol: Dissertation at University of the West of England 2006

Howard, Sue & Roberts, Susan: "Teletubbies" down under: The Australian experience, TelevIZIon No.12 (1999):2

Marsh, Jackie: Teletubby Tales: popular culture in the early years language and literacy curriculum, Contemporary Issues in Early Childhood 1 (2000):2, s.119-136

Roberts, Susan & Howard, Sue: Watching Teletubbies: television and its very young audience, i: Marsh, J. (red): Popular Culture, Media and Digital Literacies in Early Childhood, London: Routledge Falmer 2004

Rönnberg, Margareta: ”Pedagogiska” babymedier, ”underhållande” blöjbarns-tv – eller helst ingetdera?, sid.1-34 i Margareta Rönnberg (red): Blöjbarnsteve. Om hur barn under 3 år upplever tv och leker med fjärrtroll, Uppsala: Filmförlaget 2008a

Rönnberg, Margareta: Fyra blöjbarn ser på tv – en deskriptiv analys, sid.73-146 i M. Rönnberg (Red): Blöjbarnsteve. Om hur barn under 3 år upplever tv och leker med fjärrtroll, Uppsala: Filmförlaget 2008b

Schneid, Kirsten: Qualitätskriterien der besten Kinderprogramme der letzten 50 Jahre, TelevIZIon 28 (2015):2, s.63-67

Vill Saltkråkan AB att vi ska tro på storken? Ska bli spännande att se UNGA ASTRID tydligt gravid…

Igår kablade TT ut nyheten (om det fortfarande kablas, ens verbalt?) att Alba August ska göra huvudrollen i den kommande filmen Unga Astrid, med inspelningsstart 4 april. ”Filmen beskrivs som en fri tolkning av händelser i Astrid Lindgrens tidiga liv med manus av Kim Fupz Aakeson och Pernille Fischer Christensen, som också regisserar.” 

Det ska tydligen bli regissörens ”personliga hyllning” till författaren. Den biografiska spelfilmen ska alltså handla om den unga Astrid Lindgren, som som 18-åring flyttade ”ensam, ogift och gravid, från Vimmerby till Stockholm”.

Alba August, 23, säger själv ”Jag undrar hur det var, att tacklas med alla dessa känslor och lustar i ett hem som var så styrt av kristna värderingar. […] Min uppgift är att göra henne mänsklig och trovärdig, genom att hitta sprickorna" (Helsingborgs Dagblad & Syd-svenskan 30/3-17). 

I höstas skrev Expressen (1/10-16) om sökandet efter en skådespelerska i åldern 18-25 från södra eller mellersta Sverige. ”Filmprojektet har dragit ut på tiden. Redan i maj 2013 rapporterade Expressen om filmen, som då var tänkt att spelas in hösten 2014. […] Astrid Lindgrens familj har vänligt men bestämt avböjt att medverka i filmen. Men familjen har samtidigt uttryckt förhoppningar om att det blir en bra film.” Redan 2013 sades sökandet efter aktris för huvudrollen ha inletts och en annan skådespelerska var då ”klar oddsfavorit” (Aftonbladet 27/5-13).

”Tvingades fly”

Att barnboksfattarinnans livsavgörande ungdomsår, då hon ”tvingades” fly landet för att föda sin son i Köpenhamn, blir dansk spelfilm kunde således Expressen (20/5-13) redan för 4 år sedan förtälja. Redan då hade ”Astrid Lindgrens familj vänligt avböjt att medverka i filmen”.

”’Hovedstolen i filmen er historien om hende og sønnen Lasse, om båndet imellem dem. Den kommer ikke til at handle om hendes karriere, men om en historie, vi måske ikke kender så godt’, siger Fischer Christensen, der har kontakt til Lindgrens familie, som er ’venligt stemte’ over for filmen. 

’Sønnen Lasse er gået bort, men hun har en datter Karin og et kæmpe familieforetagende, der tager sig af alt. Jeg håber, at vi kan gå ind i et eller andet form for samarbejde med familien. Vi har haft kontakt med dem, og jeg tror altid, at det er lidt et chok, når nogle vil grave i ens forældres liv, men jeg håber, det skal gå, og de er venligt stemte’, siger Pernille Fischer Christensen” (Berlingske 20/5-13).

Astrid Lindgrens dotter Karin Nyman tar inte längre hand om allt på det ”enorma familje-företaget”, vars uppdrag är att värna Astrid Lindgrens ”verk och gärning” ”utan ängslighet” (DN 8/2-17). Idag är det familjens yngre medlemmar som tar besluten rörande vad som får publiceras och inte med anknytning till Lindgrens verk. Om eller hur man kan besluta över gärningar begångna före man själv föddes, vet jag inte.

Inget foto

Jag vet inte heller om i ”gärning” även havandeskap och barnafödande kan ingå, men mig veterligt har aldrig något foto på en havande Astrid Lindgren publicerats. Jag kan förstås ha missat det... Om inte, kan jag inte förstå varför. Att det inte förekommer i Agnes-Margrethe Bjorvands genomillustrerade biografi Astrid Lindgren (2015) för barn och unga, är kanske av religösa hänsyn till norska barns ovetskap om hur barn kommer till, eller tro på den obefläckade avlelsen, men varför aldrig i vuxna sammanhang? Jag har ett minne av att jag såg ett sådant foto för 30 år sedan, när jag letade bilder till min bok om Astrid Lindgren-filmatiseringar (Rönnberg 1987). 

Sådana foton är givetvis i privat ägo, eftersom Lindgren vid denna tid inte jagades av paparazzi, men vad skulle skälet egentligen vara till att ej låta visa dem? 

Jag känner inte till anledningen till att projektet dragit ut så på tiden. Kanske är det av finansieringsskäl, kanske på grund av samarbetsproblem med Saltkråkan AB, eller något annat. Denna aviserade biopic sägs dock ska vara ”en fri tolkning” och samtidigt ge en ”trovärdig” bild.  

Frågan blir hur trovärdig… Själv ser jag med spänning fram emot att få se om den gravida Astrid Lindgrens runda mage får synas. Tål vuxna i Skandinavien det?

Referens

Rönnberg, Margareta: En lek för ögat: 28 filmberättelser av Astrid Lindgren, Uppsala: Filmförlaget 1987

Varför tror man att WALL-E är en ”han” och EVE en ”hon”? Har robotar kön? Binära genus?

Det har gjorts stor affär de senaste åren av det nya svenska könsneutrala personliga pronomenet ”hen”. Att det skulle vara ett uttryck för normkritik, håller jag förstås inte med om (se mina inlägg om detta 23/3-16 och 22/8-16), men nyskapelsen kan för den skull vara användbar i vissa sammanhang. Jag har dock ännu ej hört någon använda ordet om antro-pomorfiserade, d.v.s. ”förmänskligade”, filmrobotar såsom Wall-E. 

Maskiner och bogserbåtar brukar tillskrivas manligt kön, medan en segelbåt tydligen är en ”hon”. I berättelser, särskilt de som handlar om relationer, är robotar antingen givna namn som antyder han- eller honkön, eller så läser filmhörskådaren eller läsaren in en mans- eller kvinnoidentitet i genusambivalenta figurer. Publiken får dock av berättelsen hjälp att göra just det, i och med olika könsmärkta ledtrådar. Vilka kan dessa då vara? Det är ämnet för nedan text.

Filmhistorien innehåller en hel del robotar på vuxen- och ungdomssidan, men färre huvud-karaktärer av plåt och plast i filmer riktade till barn. Wall-E är en sådan, och en som nästan alla recensenter benämner ”han”. Detsamma gäller för exempelvis Järnjätten/The Iron Giant (1999, Brad Bird), Jimmy Neutron: Boy Genius (2001, John Davis), ”han” i Robotar/Robots (2005, Carlos Saldanha & Chris Wedge) och nu senast den uppblåsbara jätteroboten Baymax i Big Hero 6 (2014, Don Hall & Chris Williams). Finns det några robothonor också?

kritiker.se beskriver handlingen i Wall-E på detta könsbestämmande sätt: 

”Vi befinner oss långt in i framtiden och människan har sedan länge flytt jorden i väntan på besked att kunna återvända. Kvar finns bara en flitig liten robot vid namn Wall-E. Ensam har han fortsatt göra det han en gång i tiden byggdes för, nämligen att städa upp och packa ihop skrot. Och efter att ha gjort det varje dag i flera hundra år har han blivit en mästare på sitt jobb! Men det är ensamt, så när robotsonden EVA plötsligt dyker upp blir Wall-E helt trollbunden. Vem är hon? Var kommer hon ifrån? Vad gör hon på jorden? Svaren får Wall-E då han bestämmer sig för att följa efter EVA på ett oväntat och spännande äventyr genom världsrymden.”

http://kritiker.se/film/walle/ 

Minst 90 procent av alla recensenter skriver också ”han” om Wall-E och ”hon” om EVE. Detta trots att ingen karaktär i filmen använder det könsidentifierande pronomenet ”han” eller ”hon” om dem. Exempelvis Jeanette Gentele (SvD 4/9-08), som gav filmen 6 av 6 möjliga på sin tärning: 

”Men en dag får han oväntat besök (för Wall E är en han) av en supermodern robot nedstigen ur en rymdraket – och blir naturligtvis kär i Eva, som den vita uppen-barelsen heter. Tillsammans flyr de gråa dammstormar, flyter på svarta dyfloder och njuter av metallfärgade solnedgångar. En vackrare miljöförstöring har man sällan skådat.”

Uttalar sig filmen verkligen om de bägge huvudkaraktärernas kön? Är robotar överhuvud-taget könsbestämda ens i framtiden? Hur får de sina genus? Jag ska här hävda att Wall-E och EVE i Wall-E båda mycket väl kan vara av samma kön och växelvis tillskrivas samma genus.

Ambivalenta kön och genusageranden

Vad talar då för att titelkaraktären i PIXARs datoranimerade science fiction-film Wall-E (2008, Andrew Stanton) skulle vara av hankön? Det ”faktum” att EVE ”är” av ”komple-mentärt” honkön? Eller av ”kontrasterande”? Hur ”vet” man i så fall det? Vad talar för och emot? Låt oss titta på flera möjliga tolkningar, vad gäller de båda robotarnas kön, genus och sexualitet. 

Men först: vilka egenskaper har de båda huvudaktörerna givits, vad sysslar de med och vilka handlingar utför de? Jag inleder med denna förenklande jämförande tabell, för att senare gå in på detaljer:

                          

Wall-E                            EVE

av mycket äldre modell av senaste modell

fyrkantig                           oval, äggformad, kurvig

rostig och sliten skinande slät och elegant

djupare & lägre ”röst” ljuder i högre tonhöjd

”undermålig” modell senaste teknologiska under

kortare än EVE längre än Wall-E

brunfärgad och brun- bländande vit med blå

  ögd = rasmarkör?                    ögon = rasmarkör?

smutsig städare = skinande ren rekognoserare =

   arbetarklass                              medelklass eller högre      

från Jorden, d.v.s. för oss från yttre rymden, det okända,

   = hemma, välkänt                   = främmande

varm och vänlig                 kylig, misstänksam, fientlig

relationsorienterad fokuserar helt arbetet

sentimental (initialt) känslobefriad

komiskt klumpig gracilt svävande

mänskligare än EVE mer robotartad än Wall-E

kärlekstörstande okunnig i kärleksspelet

huslig ingen ”hemmafru”

romantisk rationell, oromantisk (initialt)

vårdar & räddar EVE (vårdar &) räddar oftare Wall-E

fredlig                              tuff, militärisk, skjutgalen

vårdar blomman/livet               blir livgivande, ”moderlig”

följaren av lägre status ledaren av högre status

i maktunderläge        har maktöverläge

emotionellt överlägsen emotionellt underlägsen

Som synes är ovan polariserade beskrivningar inte helt entydigt hemmahörande i något stereotypt motsatsställande av manligt kontra kvinnligt, utan stereotypgränser korsas av och till i bägge riktningarna av båda två. Om vi nu ska tro att robotar har kön och andra om människor påminnande identitetsskärvor: ska Wall-E i själva verket kanske föreställa en svart medelålders arbetarkvinna och EVE en vit ung medelklassman? Eller är bägge möjli-gen homosexuella kvinnor, alternativt båda två gay män, som till sist finner varandra? Eller kanhända prepubertala barn av samma eller skilda kön?

Robotarnas benämningar har förvisso av många tagits som en vink om deras ”könstillhörig-het”, då Wally sägs vara ett pojknamn och Eve ett flicknamn. Men benämningarna är inga förnamn. En av dem betecknas ju Wall-E, en akronym av Waste Allocation Load Lifter: Earth Class. EVE är likaledes en initialförkortning av robotens arbetsuppgift i form av Extraterrestrial Vegetation Evaluator – utomjordisk växtlighetsutvärderare. Förvisso kan tankarna ändå gå till förnamn. Wallie är emellertid ett flicknamn som uttalas likadant som Wally (och även flickor har för övrigt döpts till Wally), men bägge uttalas utan ”andnings-paus” före e-et jämfört med vad fallet är för filmens uttal av Wall-E. 

Wall-Es upphovsmän vad gäller manus och regi har förvisso hävdat att detta är en boy-meets-girl-historia, men vad vet de?! De har i vart fall inget tolkningsföreträde och kan vara lika blinda som många andra. Eller diplomatiska och svävande, av publicitetsskäl.

Genusstereotyp eller genustänjande?

Vad talar då eventuellt för att Wall-E skulle vara av hankön? Då brukar bland annat (äldre) ålder, (fulare eller ovidkommande) utseende, (större) storlek/längd, (mörkare) röst, (akti-vare) handlingar och (karga eller ensidiga) egenskaper sägas vara karakteristiska. Wall-E har onekligen aningen djupare, mörkare ”datorröst”, likaså ett mindre tilltalande estetiskt yttre, är smutsig och väderbiten. Denna gamla robot är stark och utför kroppsarbete, men är inte lika avancerad som smarta, analytiska EVE som dessutom är aggressiv och våldsam. 

I relationer mellan man och kvinna brukar vidare på filmduken mannen precis som städaren här vara äldre än kvinnan. Att Wall-E är positionerad i rollen som filmens bärande subjekt kan också antyda manskön, då filmers protagonist i 85 procent av fallen brukar vara män. Filmen är ju uppkallad efter den skrotiga städaren i den bärande huvudrollen. Att städ-roboten i vissa situationer är komiskt klumpig, kan eventuellt också tala för tolkningen ”han-kön", då filmer mer sällan vågar skämta med individer av honkön.

Mot att Wall-E skulle vara en hanne, talar – sett utifrån traditionella stereotyper – dels robotens kortare längd jämfört med EVE , förutsatt att EVE nu tolkas som av honkön. Dels att städroboten är så huslig, vårdande, varmhjärtad, sentimental, kärlekstörstande och romantisk, inte minst framhävt genom besattheten av videosnutten från musikalen Hello Dolly! (1969, Gene Kelly). Inte heller är Wall-E den som utför berättelsens avslutande hjält(inn)eräddning, utan det gör EVE.

Erotisering av EVE?

Danskan Marie Storm Dalby (2014) tolkar EVE som en endast skenbart progressiv karak-tär: en kvinna som agerar enligt den maskulina normen. På detta sätt döljs enligt Storm Dalby i själva verket en bakomliggande struktur. EVE undgår förvisso karikerade köns-markörer, har en central position i berättelsen och agerar – betraktat med stereotypa glas-ögon – ”maskulint”. Den ”starka, handlingskraftiga kvinnan” sägs här såväl som i liknande filmer med en ”otraditionell” tuff kvinnoroll ändå skapa problem för filmens överordnade könsuttryck. 

Storm Dalby menar nämligen att EVE är den enda robot som identifieras som kvinna och en av filmens ynka två kvinnokaraktärer. Det vill säga: fortfarande ett undantag, vilket indike-rar att hennes kön här endast är en funktion som ska främja filmens explicit heterosexuella kärlekshistoria. EVE undkommer inte erotisering, vilket upprätthåller den ”naturliga skill-naden” mellan det manliga subjektet och det kvinnliga sekundära objektet. 

Den ”starka kvinnan” ska vara skön att beskåda och ”sexig”, för att väcka heterosexuellt begär hos en manskaraktär såväl som hos åskådande män i publiken. EVE och andra ”starka kvinnokaraktärer” kan uppträda maskulint, men bara så länge att det inte råder något tvivel om figurens biologiska kön eller sexuella läggning. Det skulle nämligen utgöra en fara för heterosexualiteten. Storm Dalbys resonemang förutsätter alltså dels att Wall-E ska föreställa en hanne, dels en heterosexuell sådan.

Andra skribenter anser emellertid att EVE:s biologiska kön inte alls är klarlagt. EVE har onekligen ett mer estetiskt skönt yttre och är förvisso glänsande vit. Det behöver dock inte betyda att denna rekognoseringsrobot ”likt kvinnor” månar om sitt utseende, utan helt enkelt att modellen är ny och hundra robotår yngre. Fokuseringen på det yttre, snarare än på EVE:s handlingar, säger dessutom mer om de företrädesvis kvinnliga bedömarnas egen utseende-fixering än om EVE. Ty är kanske också EVE av hankön? Rationell, helt fokuserad på job-bet, inte alls på kärleksrelationer… Våldsam och skjutgalen… Av högre rang och ”sam-hällsklass”.

Hur som helst ”måste” väl Wall-E och EVE vara av motsatta kön, ifall filmen till hälften ska kunna bli en kärlekshistoria för barn? Eller?

Wall-E: ”feminin” heteroman, ”feminin” bög eller lesbisk femme?

Fast varför vore det omöjligt med en romantisk film om två genusneutrala robotar, eller robotar av samma kön? Är berättelsen nödvändigtvis fråga om en (sexuell) hetero-romans? Helt säkert om en relation mellan vuxna – dessutom av motsatta kön? EVE har som sagt fler stereotypt ”manliga” markörer än ”kvinnliga”. Wall-E har också många ”feminina”. Bägge har precis som alla människor multigenus och cirka 25 procent anses vara bisexuella. 

En heterosexuell tolkning framhäver till exempel ”befruktningsscenen”, när EVE förvarar den av Wall-E givna plantan inom sig och går i ett slags havandeskapside, ur vilket Wall-E inte kan väcka skönheten. Påminner om att Adam här bokstavligen planterar säd i Eva och att nytt liv på detta vis skapas på jorden?

En heterosexuell tolkning fokuserar även den scen som betraktats som ett åtalbart sexuellt övergrepp av Wall-E gentemot EVE, när den sistnämnda är ”medvetslös”. Somliga kallar rent av detta för en ”våldtäktsscen”, men åtminstone skulle det i Sverige rubriceras som sexuellt ofredande. Wall-E försöker utan framgång väcka EVE och ”utnyttjar” då EVE:s okontaktbara tillstånd till att ta EVE på en ”date”: Wall-E placerar blondinen på en bänk och bänder upp EVE:s arm, så att städaren kan hålla den vackra robotens hand. EVE har tidigare inte velat hålla hand, när Wall-E gjort ett par misslyckade försök. 

Fast om bägge istället tolkas som av hankön: Är Wall-E då gay? Eller är det ”feminina” hos städroboten bara fråga om omkastade traditionella stereotyper, för att verka ”progressivt”? Wall-E som ”Den Nye Mannen”? Det förekommer ju i filmen ofta traditionellt genus-agerande annars påstått reserverat för ettdera könet, men dessa handlingar och symboler är nu utlagda på det motsatta könet? (Jo, jag menar att han- och honkön är motsatta, även om det därutöver kan finnas ”sidokön”.)

Manliga homosexuella är enligt stereotypen precis som Wall-E intresserade av Hollywood-musikaler. I filmen framgår härmed tydligt att genus enbart är en performance. Romantik är ”normalt” någonting inlärt av kvinnor, ett heteronormativt agerande som kvinnor vanligtvis tagit på sig. Detsamma gäller för mäns inlärda stridande och försvar medels vapen, nu överfört på EVE. Wall-E lär först sig själv agera ”romantiskt” och lär sedan EVE ”agera feminint” och ”romantiskt” genom att visa en scen ur Hallo Dolly! på video. Aldrig uttalat är dock om Wall-E ser sig själv i detta kärleksnummers manlige eller kvinnliga karaktär.

EVE – en ”maskulin” hetero-kvinna eller lesbisk butch?

Fast Wall-E städar ju och städdille är som alla ”vet” en ”kvinnlig egenskap”… Så vad händer om vi tolkar bägge som av honkön och dessutom lesbiska. Får vi då en kärleks-historia mellan en stilig butch, EVE, vars handlingar och yttre attribut annars associeras med män, respektive en mjuk femme, Wall-E, som uttrycker sin könsidentitet och sexualitet med hjälp av vissa ”feminina” symboler och intressen? 

Filmer har, som en av sina klichéer, att en man som offrar sig för kärleks skull är heroisk och romantisk, medan en kvinna som gör samma sak däremot är patetisk och osjälvständig. Scenen där Wall-E desperat ropar ”EVE!!!” och klänger sig fast utanpå raketen som ska till att fara iväg med EVE skulle ha ogillats, eller rent av föraktats, av en stor del av publiken, ifall en tydligt ”feminint” genusmärkt kvinnokaraktär gjort på detta vis. Det gör åskådaren mig veterligt inte här…

EVE framställs inte som feminin i sitt agerande, även om åskådaren som så önskar kan läsa in en ”kvinnlig”, bländande snygg yta och ögon som gnistrar vackert. Fast karaktären är ju skapad sådan och ses aldrig själv snygga till sig. EVE är förvisso äggformad och figurens uppgift på jorden är att finna tecken på liv, vilket kan föra tankarna till Moder Jord. EVE är samtidig aggressiv, stark och mäktig – således en butch (?) – medan Wall-E är en timid och känslosam femme? 

Eller är det tvärtom, så som Kate Bornstein (2008) menar, att den lojale och beskyddande Wall-E är butchen och EVE en femme? När man väl betraktat Wall-E och EVE som butch respektive femme – snarare än av han- respektive honkön – kan de tillskrivas valfria kön, menar Bornstein. Exempelvis se Wall-E som en butch-tjej med ett hjärta av guld.

Är ”butch” alltså inte bara en roll, utan ytterligare ett genus? Ett genus som även Wall-E, tolkad såsom varande av manskön, kan inta? Det menar den ofta citerade Kate Bornstein (a a), som även skriver att den delvis ”maskulint” agerande EVE kunde vara av kvinnokön och även ”femme”: ”I think the answer is that WALL•E is butch, and EVE is femme, two genders defined by the expression of strong, respectful, sexual desire.”

Femme/butch sägs nu även i människovärlden helt och hållet handla om att relatera till varandra såsom damer och herrar, oavsett genitalier. En butch kan enligt Bornstein vara både dominerande och undergiven, både stark och svag, rättskaffens och en förrädare – precis som en femme kan – och ingen är 100 procent det ena eller andra (a a).

Fortfarande binär uppdelning…

Min invändning blir då att detta sätt att tänka fortfarande påminner om samma gamla binära uppdelning, om än med en ny benämning för aktiviteter förr separerade för man/kvinna, maskulin/feminin. Om samma komplementaritet, som dessutom säger att endera är mer ”naturligt” eller att föredra. Min andra invändning är att även genusen maskulinitet och femininet ju är roller. Varför skulle ”genusen” butch och femme i så fall låna så många signaler, ja, merparten, från mer entydigt binära genus: från ”maskulint” respektive ”feminint” genus? Istället för att framhäva och döpa egna? 

Jag hamnar personligen i tolkningen av Bornsteins nytolkning av butch såväl som femme att dessa främst är tydligare markörer för sexualitet, d.v.s. för lesbiskas såväl som bögars sexuella rollspel. Och att denna tydlighet behövs just därför att antagandet annars alltid är heteronormativt. 

Någon lesbisk figur eller bög som väljer att inleda en sexuell relation med en annan ”kvinna” respektive ”man” finns dock inte i denna film, troligen eftersom det är en barnfilm eller ”familjefilm” (dessutom av Disneys/PIXARS ”hälsosamma” märke). Detta förutsatt att man med ”sexualitet” inte avser Världshälsoorganisationens (WHO:s) vida definition. Sexualitet, enligt WHO, ”finns i energin som driver oss att söka kärlek, kontakt, värme och närhet och uttrycks i vad vi känner, hur vi rör oss, hur vi rör vid andra och själva tar emot beröring (smekningar). Sexualiteten påverkar våra tankar, känslor, handlingar och gensvar, och genom detta vår fysiska, psykiska, sociala och existentiella hälsa” (Folkhälsomyndig-heten: Sex, hälsa och välbefinnande 2012:7). 

Myndigheten använder sig av RFSL:s uppspaltning i bi-, hetero- och homosexualitet när en person blir förälskad i eller attraherad av både kvinnor och män, eller antingen inriktar sig på kvinnor eller på män. Enligt RFSL består sexuell läggning dock ”av delarna praktik, identi-tet och preferens, som inte var för sig utgör den sexuella läggningen” (a a:19, min kursiv). Kvarstår gör då hur pass ”sexuell” denna praktik – eller hur ”starkt begäret” – behöver vara, men i Wall-E saknas i vart fall datorsäng och kyssar. Åtminstone barnpubliken lär främst inregistrera att de båda huvudkaraktärerna till slut håller varandras hand.

https://www.folkhalsomyndigheten.se/pagefiles/12779/R2012-01-Sex-halsa-och-valbefinnande.pdf 

Medieberättelsers roll för genusstereotypt eller genustänjande

Filmen handlar onekligen om en övervägande ”maskulin” figur som möter en huvudsakligen ”feminin” karaktär, men säger ingenting om huruvida de bägge protagonisterna är av hankön eller honkön. Det vill säga: Wall-E anger inga biologiska belägg för robotarnas kön, efter-som robotar rimligen inte har kön. Vad genus anbelangar är bägge förvisso en ”blandning”, precis som verklighetens individer. 

Med andra ord uppvisar de båda ”egenskaper”, handlingar och symboler som ansetts som stereotypt ”feminina” såväl sådan som påståtts vara stereotypt ”maskulina”. Berättelsen säger heller ingenting explicit om protagonisternas eventuella sexuella läggning eller avsak-nad därav, men vuxna åskådare kan läsa in olika sexualiteter utifrån sig själva och från andra medieberättelser.

Även Carol Bernard (2011) ifrågasätter att Wall-E:s romans nödvändigtvis skulle vara heterosexuell, men just romantikdelen möjliggör enligt henne en demonstration av den performativa sidan hos genus. Filmen handlar således om hur både genus och romantik är ”performed” och om hur en queer romans mellan två robotar av samma kön kan göras om till att verka ”straight” (a a:54). Robotarna får visserligen sina stereotypa idéer om romantik bytta med varandra och i Wall-E:s fall med anspelning på bögars musikalintresse. Berättel-sen visar via den tydliga inlärningen från musikalen Hello Dolly! att romantik inte är någon-ting naturligt, inget medfött utan inlärt och att både Wall-E och EVE måste öva för att kunna utföra det hela ”rätt”.

Bernard ser ett queer begär mellan två inledningsvis okönade robotar och trots att filmen sedan, som hon ser det, framställer Wall-E som en ”hanne” och EVE som en ”hona”, förblir robotarna av samma ”blandgenus” (a a:54). Romantiken gör dock att karaktärerna ”måste” anta mer entydiga genus och handla om maskulint respektive feminint, eftersom detta är de enda romantikmanus som de flesta åskådare har att tolka dem utifrån. 

Filmen visar att genusmärkt agerande är en form av ”mediepåverkan” och att robotarna enbart agerar som de gör på grund av att de tittat på Hello Dolly!. Musikalsnutten som återkommer ett flertal gånger skapar för Wall-E både genus och romantik, genom att den – för att citera Judith Butler (1990:40) – bildar en ”stiliserad repetition av spelade handlingar”. Bägge är bara performance, en typ av handlingar som även kännetecknar könens inbördes vardagsskådespeleri. 

Men Wall-E är attraherad av EVE redan när han först upptäcker figuren. Det rör sig då om en attraktion mellan likar, mellan robot och robot, är således inte fråga om någon maskulin attraherad av en feminin, eftersom EVE då ännu inte lärt sig femininet via VHS-snutten och Wall-E:s lektion i handhållande, menar Bernard (2011:57). Två varelser, som initialt inte har något kön, blir till sist könsidentifierade som av olika kön och dessutom som av olika genus (a a:62-63). Trots att filmen vill ge en bild av en heterosexuell relation, behöver denna inte alls vara det utan fråga om queer romantik.

”Budskap”?

Så är Wall-E en romantisk science fiction-historia om två lesbiska kvinnor? Om två bögar? Eller en berättelse som förutom sitt miljöbudskap handlar om en heterosexuell pojkrobot som förälskar sig i en heterosexuell flickrobot? Bägge aningen okonventionella och otradi-tionella, förvisso? Svaret beror i hög grad på åskådarens egen tolkning och på vem veder-börande själv är, vad kön, genus, ”ras”, ålder och sexualitet anbelangar. 

Är det, som danskan Storm Dalby ovan tycks mena, fråga om en heterosexuell förälskelse? Och att mannen som vanligt intar den främsta rollen och anses universellt igenkännbar och ”generaliserbar”, ungefär som vita? Medan kvinnan EVE likt alla kvinnor och svarta är partikulära, d.v.s. enbart äger något som deras respektive grupp kan relatera till? Filmen heter trots allt inte EVE, utan denna sonderingsrobot legitimerar i själva verket kanske kvinnors andrarangens status? Vilket här ”bekräftas” exempelvis av att det är Wall-E som måste lära EVE både romantik och att revoltera mot systemet. ”Han” är fortfarande läromästaren, även om ”hon” får utföra mycket av jobbet? Stereotypt x 2?

Eller är filmens ärende snarare mer i linje med vad Bornstein och Bernard verkar hävda. Att Wall-E  är en illustration av Judith Butlers teori om performativitet? ”Budskapet” tycks i vart fall vara att både Wall-E och EVE uppvisar kännetecken som är genusstereotypa såväl som kännemärken som bryter mot sådana, genom att byta förmenta kännetecken med var-andra. Kanske inte ”progressivt” nog, men ibland är det enda sättet att förändra en stereotyp att använda den på eget vis, som här med den ”Krigiska Amazon-Kvinnan” EVE. 

Men för att visa kvinnors förmågor, måste man åtminstone ha med en kvinna. Hur kan man sedan förevisa denna kvinnas duglighet i en kritisk överlevnadssituation? På ett sätt som dessutom är begripligt också för barn? Jo, man anknyter till det välkända mönstret från mansberättelser, exempelvis dem om ”räddaren i nöden”. Här är det som sagt EVE som slutligen räddar Wall-E. 

Men om kvinnor kan vara stereotypt en sak och stereotypt det rakt motsatta, vad menar vi då när vi säger ”kvinna” och ”kvinnlig” eller ”femininitet”? Den fråga filmen ställer till åskådaren är alltså denna: Om nu motsatta påståenden om vad som utgör ”en kvinna” kan vara lika sanna och accepteras lika lätt, är ”kvinna” då verkligen en särskiljande kategori? Är denna blandvarelse också det som barnåskådare tar till sig? Det vet vi onekligen föga om.

Barns reception och tolkningar?

Jag har bara anekdotiska belägg för att en dryg handfull barn mellan 5 och 8 år tolkar figurerna i enlighet med sitt eget kön: flera flickor ser Wall-E som tjej, medan ett par pojkar uppfattar Wall-E som kille. De verkar åtminstone i denna ålder dessutom bara se (eller i vart fall: bara uttala sig om) huvudfigurernas vänskap, säger således inget direkt om kärlek. 

Robotarnas androgyna karaktär kan kanske få karaktärernas känslor att framstå som mer ”oskuldsfulla”. För aningen äldre barn kan det möjligen även vara fråga om att de i de bägge protagonisterna ser en prepubertal ”asexuell” kärlekshistoria mellan tonåringar. 

Du kan kanske ta reda på hur det egentligen förhåller sig med barns reception av filmen? Du får i så fall hemskt gärna återkomma till mig med dina fynd.

Referenser

Bernard, A Carol: “Performing Gender, Performing Romance: Pixar’s WALL-E”, sid. 53-63 i R C Neighbors & Sandy Rankin (red): The Galaxy is rated G. Essays on Children's Science Fiction Film and Television, Jefferson, NC: McFarland 2011 

Bornstein, Kate: Wall-E: A Butch/Femme Love Story… or Silly Rabbit! Robots Have No Gender, July 09, 2009

http://katebornstein.typepad.com/kate_bornsteins_blog/2008/07/walle-a-butchfe.html 

Butler, Judith: Gender Trouble: Feminism and the Subversion of Identity, New York: Routledge 1990

Dalby, Marie Storm: Sløjfer, lasers og manglende mangfoldighed, Friktion magasin for køn, krop & kultur, 1/6-14

http://friktionmagasin.dk/index.php/2014/06/01/slojfer-lasers-og-manglende-mangfoldighed/