Behov av barnjournalister och Barnens egen nyhetsbyrå – redan inför valet 2018! Vem bistår dem?

Jag bevistade en programpunkt på årets Almedalsvecka (2/7-17) med rubriken Varför är det viktigt att prata med barn och hur gör man? Medverkade gjorde Farzad Farzaneh, programledare för Barnradions Barnmorgon med Farzad i P4, Anna-Karin Hildingsson-Boqvist, programutvecklingschef på Barnombudsmannen och Helena Dahl från Statens medieråd. Inga barn således… Så värst mycket klokare blev jag kanske inte.

Jag har sett Farzad Farzaneh på ett utmärkt sätt leda Skavlan jr och Bolibompa på SVT, men kände faktiskt inte till radioprogrammet för 6-8-åringarna som han är programledare för. Han talade dock om programserien på ett engagerat sätt, som gjorde mig nyfiken.

Barnmorgon med Farzad i P4

Själv har jag alla mina fem radioapparater inställda på P1 och lyssnar i stort sett aldrig på P4, men har nu lyssnat igenom ett trettiotal höstavsnitt av Barnmorgon med Farzad: ”ett program för hela familjen – men framförallt är det 6-8- åringarnas egen plats i P4!”, enligt programmets egen webbsida:

”Varje program är sex minuter långt och har ett barn i fokus som pratar med Farzad om sånt som är roligt, viktigt och klurigt. Ämnena spänner brett med alltifrån pannkakstårtor, bus, bästa skrattet och roliga spel, till rädslor, döden eller hur det kan vara att fly från sitt hemland.”

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=4909&artikel=6332508 

Efter att ha lyssnat till merparten av höstens inslag är mitt intryck att serien väl bättre lever upp till ”roligt, mysigt och klurigt” än till ”viktigt”. Fast vad som är viktigt för barn, behöver förstås inte alltid överensstämma med vad en vuxen anser vara viktigt. Det är förmodligen inte lätt att ta upp tyngre problem med namngivna barn i denna ålder. Det jag mest vänder mig emot är hur liten andel av de sex (vecko)dagliga minuterna (kl. 06:50-06:56) som barnen själva får yttra sig. Minst två tredjedelar av tiden pratar programledaren själv. 

På tisdagarna görs inslagen av Utbildningsradion (UR) och i dem märks det jag även återfann i min studie av barntevenyheterna Lilla Aktuellt i svt (Rönnberg 2010): en motsvarighet till ”Kvinnor kan” i form av ”Barn kan”: en 13-årig tjej ”är grym på Taekwondo”, en 7-årig tjej likaledes ”grym på att blåsa/spela valthorn”; en 9-årig kille kan programmera och en 10-årig kille klarar att lösa Rubiks kub på 20 sekunder. Osv. Goda förebilder för lyssnande barn att sträva emot, gissar jag att tanken är. ”Bli exceptionell även du!”

Nyheter i Barnradion

SR-kanalen har även ett 11-15 minuter långt nyhetsprogram för barn i åldern 9-13 år, vilket lovar att ”förklara veckans nyheter från Sverige och världen på ett sätt så att du förstår”. Det sänds lördagsmorgnar (i P4, strax efter kl. 9.30) men finns även som podd. Eftersom jag denna gång inte studerat några barns uppfattningar, kan jag inte uttala mig om ifall lyssnare i avsedd ålder verkligen blev klarare över vad nazister står för eller vad ”högerextrema” är (i inslaget om nazistdemonstrationer i Göteborg), eller varför rohingyer tvingats fly till Bangladesh. Dock tror jag inte att något barn blev klokare av förklaringen av Nordkoreas skäl till att skjuta iväg farliga ”stridsrobotar” mot Japan. 

Att det varit översvämningar som drabbat tiotusentals människor i Texas, såväl som i Asien, ”beroende på så mycket regn”, lär barnen redan ha sett i föräldrarnas vuxennyheter. En antydan om möjliga orsaker tros väl strida mot opartiskheten eller inbjuda till kritik om barnindoktrinering. Att Anna Kinberg Batra slutar på grund av att flera i Moderaterna ”tyckte hon var dålig”, är kanske inte heller så värst upplysande. 

Att ett ”läskigt brott” såsom "utbåtsnyheten" med den döda svenska journalisten i Danmark ens tagits med, förvånar åtminstone mig. Men jag ska inte gå in på någon detaljkritik utan bara konstatera att väsentliga nyhetsprogram för barn fortfarande verkar upplevas som knivigt.  Överlag märks precis som i fallet med Lilla Aktuellt en försiktighet inför att ”förklara alltför mycket”. Det riskerar då att bli alldeles för ”politiskt”… 

Barn starkt underrepresenterade i SVT:s vuxennyheter

Inför förra valet gjorde jag en mindre undersökning av ”barnföre­­kom­s­ten” i svt:s huvudsändningar av nyhetsprogrammen för vuxna under januari månad 2014 (Rönnberg 2014). Barnrepre­sen­­­ta­tionen i de ledande ny­hets­programmen, Rapport och Aktuellt, studerades på jakt efter talande – eller åt­min­s­to­ne omnämn­­­da – barn (här definierat som människor under 15 år) i ämnen som direkt handlar om dem. 

I tidigare nyhetsstudier har det framkommit att barn huvudsakligen före­kom­mer i tv-nyheter i negativa sammanhang: såsom sårbara eller hjälplösa, alternativt problematis­ka och farliga. Barnen är problemet: de ställer till med problem eller så har de pro­blem. Barn kan också användas till att dra uppmärksamheten till andra teman, eller göra dessa än viktigare. Implicit eller explicit dominerar, för­utom barns osynlighet och sår-barhet, inställningar baserade enbart på vuxnas nor­mer. Var det 2014 – och är det fortfarande – så i Sverige? Jo:

Frånvaro av barn och inte minst ohörbarhet gällde i stort sett i de 392 inslagen under januari 2014. Av 237 långa och 155 korta inslag handlade 12 långa och 16 kor­ta åtminstone delvis om ett eller flera barn, om ett barn­ämne eller uppvisade i vart fall talande barn. Nio av dessa in­sla­­g introducerades redan i nyhetsrubrikerna och be­dömdes alltså ibland som särskilt vik­ti­ga. Fast rubriknyheten kunde även röra lättsamma slut­re­por­­­­tage om t.ex. vin­­tervädret. Med andra ord: av sammanlagt 392 inslag handlade 28 om barn eller om något som direkt anknyter till barn, d.v.s. cirka 7 procent. Allvarligare var den ensidigt vuxna blicken på barn. Barn ska möjligen ses, men inte höras. De kunde ju säga något som ”skadar” dem…

I endast nio av de 392 inslagen (2,3%) fick barn uttala sig med minst en mening och i sex av dessa dessutom med hela sitt namn angivet. En 14-åring hördes (i en bandin­spel­ning från tingsrät­­­ten) i egenskap av ”strykjärnsnollad”; andra 14-åringar om effekterna på dem av farliga energidrycker (som man egentligen ska vara 15 år för att få köpa), om asiatiska skolor och om hur omistligt kött till skollunchen tydligen var. En 7-år­­­­ing fick sia om hur det vore att börja sko­lan redan vid 6 års ålder, mellan­sta­die­ele­ver om hur man får bättre läsförståelse, om vinterväd­ret samt om vad de ansåg vara fina för­namn. 

Dessutom talade en hårdtränande CP-skadad 10-år­ing om sin kommande ope­ra­tion i USA och sina penninginsamlande klasskamrater. Där­till sågs och hördes en 12-årig ”dagens hjälte” säga sig va­ra ”lite stolt” över att ha släckt en brand i grann­lägen­heten. Således summa två inslag om initiativtagande och talande barn, pla­cerade mot slutet av sändningen, vilket också säger något om deras relativa vikt. 

Barn som främst offer…

       

Barn omnämndes i övrigt nästan ute­­slu­­tan­­­­­de som offer och då oftast som offer för brott: avrättad, skjuten, bomboffer, pedo­fil­­offer (i två olika inslag), 4-måna­­­dersbarn misshandlat av förälder, utvis­nings­hotad, i drunknings­­­­­tillbud, 1,5-åring som ramlat ned i ett slukhål. Eller så var deras häl­­sa hotad som offer för giftiga barn­­­kläder, för tuber­­­­kulos på förskola, eller som icke fastspänd i bilbarnstol. Barn sades även vara såväl offer som förövare av kamratkränkningar inom sport.

Konklusionen blev att barn var starkt underrepresenterade i dessa två nyhets­programs kvällssändningar, där svt:s 7 procent lägger sig mitt emellan andra länders 2-15 procent (se vidare mina två böcker). Det har länge kriti­­se­rats att kvinnor, arbetar­klass, etnis­­­­­ka mino­ri­­teter och äldre är underrepresente­­­­ra­de i media, däremot säl­lan att barn är det i än högre grad. Barnen representerar oftast inte sig själva, utan bilden av ”barn”. Vilka signaler till både barn och vuxen­samhället sän­der bilden av barn såsom främst offer eller dekor?

Snart är det val igen och barns syn på vuxenidiotier rörande skolan, all press och läxor lär inte bli mer framträdande ifall ingen uppmärksammar obalansen i åsiktsbildningen. Inför förra valet dominerade pensionärsfrågor. Nu är det hög tid för ”barnens bästa” såsom de unga själva ser det. Därför tror jag att barn med hjälp av ungdomar behöver ta tag i informationsbehovet själva. Barn i andra länder kan ju, inte bara gatubarn i Indien och Latinamerika.   

Behovet av barnjournalister och Barnens egen nyhetsbyrå  

Det är uppenbart att barns minimala synlighet, deras svaga röst och avsaknaden av barns perspektiv på nyhetshändelserna i Rapport och Aktuellt åter­speglar ge­ne­­ra-tionsmaktsordningen och sam­hällets makthierarki. Vad skulle då vara möj­­­ligt att göra för att minska denna orättvisa? Barn ska inte bara utnyttjas mer som nyhetskällor och intervjuade, utan måste uppenbarligen själva producera nyhets­berät­tel­serna. In­rät­­tandet av Barnens egen nyhetsbyrå, exempelvis med amerikanska Children’s Ex­press (CE) som förebild, vore kanske ett alternativ.

Det rör sig om en nyhetsbyrå grundad 1975 av Wall Street-advokaten Robert Clampitt och operasångerskan Dorriet Kavanaugh, med 8-13-åriga reportrar trä­na­de av 14-18-åriga redaktörer vilka, med viss assistans av vuxna journalis­ter, sedan stod för slut-finishen av artiklarna och kommentarerna. Efterhand blev det problem med finansie­-ring­en, men under sin drygt tjugoåriga exi­s­­tens expanderade nyhetsbyrån med kon­tor i tiota­let amerikanska städer och sedan 1994 med en brittisk gren. CE har även fått t.ex. japanska och australiensiska efterföljare. Fast ännu ingen svensk. 

Ny­hets­by­råns syndikerade artiklar om politik och samhällsfrågor publice­ra­des till en början främst i mindre lokala tid­ning­ar, men även av exempelvis New York Times. CE ut­myn­nade i slutet av 80-talet också i ett tv-nyhetsprogram vi­sat på primetime (på icke-vinstdrivande tv-bolaget PBS). Children’s Express arran­­gerade dessutom hearings och symposier där vuxna makthavare frågats ut. Efter 1996 blev namnet Children’s PressLine med fokus på New York och presstjänsten splitt­rades då upp i självständiga delar, exempelvis brittiska Headli­ners.

Unga människor på Headliners i London producerade inslag för Sky News och BBC Ra­dio 4, såväl som för The Guardian, med bistånd av vuxna journalister. Dessutom gjorde man dokumentärer tillsam­mans med exempelvis Rädda barnen och tränade även vuxna i att samarbeta med barn.

       

Children’s Express började som en nyhetskälla ”av barn, för barn”, men blev snabbt ”av barn, för alla åldrar” och vann utmär­kel­­ser såsom en Emmy, Peabo­dy-priset och nominera­des 1981 till Pulit­zerpriset för en artikel om barn i kambodjanska flyktingläger. De ämnen som barnnyhetsbyrån tagit upp har oftast varit av det tunga slaget. Allt­för tunga har en del vuxna tyckt, som förknippar barn med det sorglösa. Det har exempelvis handlat om barns hemlöshet, fattigdom, psykvården av unga, tonårs­gra­­vi­diteter, fosterhem, drogmissbruk, alkoholiserade föräldrar. Man har även tagit emot uppdrag, men tackat nej till förfrå­­­­­gan om artiklar om sådant som de flesta tidningars barnsidor än idag består av, till exempel om nya spel och animerade serier, vilket man upple­vt som nedlåtande. 

Även utan goda skrivfärdigheter kan barn göra sig hörda

Det sägs ofta av exempelvis svenska läsfrämjare att barn utan läsvana ”saknar språk” nog för att göra sin röst hörd. Att detta inte behöver stämma har Children’s Express visat. Huvudsakligen tre typer av texter har producerats: intervjuer, evenemangsrap­por­ter från t.ex. politiska presskonferenser, samt dialoger med barn och ungdomar om deras vardagsliv och erfarenheter. Den metod som man an­vän­der sig av kallas ”muntlig journa­li­stik”, då allt material inhämtat av de 8-13-åri­­ga report­rarna spelas in på band och därefter redigeras av de 14-18-åriga re­dak­törerna, med handledning av vux­en­­­journalister. 

Efter själva intervjuerna ut­­frå­gas barnre­­portrarna av tonårsredak­törerna, där de yngsta muntligen får sam­manfatta sin historia inklusive sina egna reaktioner och känslor kring det som de fått ta del av (Clampitt & Silha 1996:130). På detta sätt undviker man inte bara att de yngstas ibland mer be­­grän­sade skrivförmåga blir för övermäktig. Texten släpper på detta sätt även bättre fram de intervjuades egna ord, blir mer trogna källans egna formuleringar.

Med dagens audiovisuella publikationsmöjligheter, exempelvis YouTube, kan barn redan i åldern 8-10 år mycket väl bli juniorjournalister, med lite hjälp av aningen äldre. Kanske något för mediegymnasier att bistå med? Eller med ekonomiskt stöd från någon radikal svensk miljonär till författare/journalist? 

Jo, du har helt rätt: jag tänkte också på honom såväl som på henne!

Referenser

Clampitt, Robert & Silha, Stephen: A voice and the courage to use it: 20 years of Children’s Express, Media Studies Journal 8 (1994):4. Återpublicerat 1996 i Dennis Everette & Edward Pease (red): Children and the Media, New Brunswick: Transaction Publishers, s.122-132

Rönnberg, Margareta: Barns rätt till sin röst. Om de yngstas politiska och kommunikativa rättigheter, Visby: Film-förlaget 2014

Rönnberg, Margareta: Från Barnjournalen via Lilla Aktuellt – till Häxan Surtants Rapport? Om barn, tv-nyheter, politik och medborgarskap, Visby: Filmförlaget 2010

Främjar verkligen podden BLADEN BRINNER barns läsförståelse och läslust?

I våras fick ungdomsboksförfattarna Lisa Bjärbo och Johanna Lindbäck på svt.se/opinion göra PR för sin kommande podd om barn- och ungdomslitteratur, Bladen Brinner. I sed-vanlig ordning är denna riktad inte till barn, utan till en vuxen målgrupp. Författarna gjorde detta med motiveringar som att undersökningar visat att svenska elevers läsförståelse sjunkit drastiskt och att det därför är viktigt att satsa på (en viss sorts?) läsning för barn och unga. De använde till och med vuxenvärldens nyaste skrämselord: PISA-rapporten!

http://www.svt.se/opinion/article8503204.svt   (13/5-16)

Ett botemedel troddes större mediebevakning av den litteratur som ges ut för unga vara, ty dagstidningarna recenserar begripligt nog numera endast en ynka liten del av de drygt 2 000 barn- och ungdomsböcker som årligen ges ut. Det saknas ett levande samtal i det offentliga rummet om barnens litteratur, menade de bägge författarna av debattinlägget. Och det har de båda givetvis helt rätt i. Frågan är emellertid om exakt vad, hur, för vem och mellan vilka detta samtal i så fall ska föras. 

Tal om innehåll och form är ju det vanligaste greppet, men det sker numera på ett inkompe-tent sätt: ”Vad händer med att prata om innehåll på ett kvalificerat sätt och därmed öka både intresse, kunskap och läslust?” Jag tror att denna klumpigt formulerade undran avsåg att uttrycka påståendet att det idag saknas ett kvalificerat litteratursamtal om barnböcker, som skulle öka vuxnas (?) intresse och kunskaper, samt i förlängningen automatiskt (?) barns (?) läslust. 

Duon tycks alltså, om min tolkning är korrekt, tro på en direktverkan från redan intresserade vuxnas lyssnande till kvalificerat prat, manifesterad i barns och ungdomars lässug. Fast viss vuxen kunskap kan ju tvärtom också motverka barns läslust… Exempelvis alltför djuplo-dande kunskaper om böcker som är obegripliga eller inte intresserar barnen. Barns belagda läsintressen är hittills (efter sex åhörda halvtimmesavsnitt) ett föga prioriterat område i podden Bladen brinner.

Problemformuleringen

Bjärbo och Lindbäck är i egenskap av författare förståeligt nog missbelåtna med   vad som idag uppfattas som en överutgivning av barn- och ungdomslitteratur och därmed automatiskt minskande mediebevakning. Varje författares verk riskerar ju att drunkna i bokfloden, särskilt om böckerna ifråga ej blir omskrivna i (de allt färre) dagstidningarna. Bokbrist är således inte problemet…

”Krisen” handlar idag istället om att utgivningen nästan fördubblats de senaste 14 åren och enligt Svenska barnboksinstitutets senaste statistik gått från 1 182 titlar/år för barn & unga till 2 089 böcker föregående år. Skälen anges vara att produktionskostnaderna per bok i och med den nya tekniken gått ned och priserna även sjunkit tack vare lägre moms. Förlagen har också blivit fler, men de ”fina” förlagen hinner i och med konkurrensen lägga ned allt mindre tid på varje manus, varför mer ”skräp” anses slinka igenom… 

http://www.sbi.kb.se/Bilder/bokprovning%202016/Bokprovning_Argang_2015.pdf

Samtidigt har det totala antalet sålda böcker inte ökat, utan köpen sprids nu istället på fler titlar. Det blir färre storsäljare, vilkas författare förr inhöstade högre royalties. Man måste därför snabbt skriva nya (sämre?) böcker eller så få intäkter via podcasting. De bägge författarnas lösning är alltså podden, som dock företrädesvis torde nå de vuxna som redan är specialintresserade och som via crowdfunding bidragit till att finansiera deras arvoden. Det finns sedan tidigare ett par tusen kvinnor framför allt, som är storslukare av barnböcker:

”Vi tror det behövs intervjuer där barnboksförfattare får prata om innehållet i sina böcker. Där de får breda ut sig i samtal om hur de tänker kring den sorg, kärlek eller politik de skildrat. Om äventyren de älskar så mycket, om hur de ser på klass och mångfald, om allt det där som gör att man som läsare och lyssnare blir nyfiken på boken, och får lust att läsa den.”

Tillåt mig en stilla undran: varför i fridens namn skulle intervjuer med författarna öka barns läslust? Ifall det som vederbörande tänker kring den text som de skapat inte framgår av själva berättelsen, har de väl producerat en dålig bok? En utomstående, kritiskt läsande röst om verket borde väl vara att föredra? Vet den hovsamt intervjuade författaren verkligen bäst vad boken ”handlar om”? Skulle hen äga tolkningsföreträde? 

Kanske är tanken att vuxna läsare gillar att ledas vid handen vid sin tolkning, för att sedan föra denna vidare till potentiella barnläsare? Men upptäcker barn samma berättelse? Ska de fås att göra det? Begriper de då i så fall den? Håller de även med om vuxentolkningen? Om detta får vi ingenting veta.

Lösningen?

Alla är förvisso överens om att barn behöver kunna läsa bra och därför borde läsa mer. Det är när frågan dyker upp om vad barnen då ska läsa, som meningsskiljaktigheter uppstår. Här finns två rätt jämbördiga läger som svarar ”god litteratur” respektive ”vilka böcker som helst som intresserar barnet”. Jag tillhör givetvis den sistnämnda kategorin. 

Bjärbo & Lindbäck hör uppenbarligen hemma i den förstnämnda gruppen, eftersom de tycks irriterade över journalisters ständiga fråga ”Hur får man dagens unga att läsa fler böcker?”. De hävdar att ”problemet är hur det stora urvalet av böcker ska hitta fram till barnet” (a a). Fast rimligen borde väl något ur ett stort utbud lättare hitta fram än ur ett mindre?! De önskar sig nog i själva verket att intervjuaren istället frågade om ”bra” böcker, om kvalitet snarare än kvantitet. Deras svar på journalisternas slentrianfråga lyder alltså: 

”Vi tror att en stor del av svaret ligger i att driva ett levande samtal om innehållet i barnens böcker. Att vuxna förebilder i svenska medier läser dem, pratar om dem, tipsar om dem, diskuterar dem, analyserar dem och tar dem på allvar. Precis som man gör med böcker för vuxna läsare. På samma engagerade, kvalificerade sätt” (a a).   

Min uppfattning är att jämförelsen haltar. För vuxna läsare kan möjligen vuxna författare vara förebilder. B & L:s formulering om att ”vuxna förebilder” som de själva och deras gäster skulle kunna stimulera barns läsning är emellertid förbryllande, när de propagerade för, och nu gör, en podcasting som inte är riktad till barn…  Vuxna, inklusive vuxna för-fattare, utgör ytterst sällan ”förebilderna” för barn, utan det gör snarare jämnåriga kamrater eller någon aningen äldre jämlike. Om jag har fel: varför vänder de sig istället inte direkt till barnen själva? Tros samtalet då behöva bli mindre ”kvalificerat”?

Onekligen är samtalet kring de böcker som barnen förväntas läsa för att öva upp sin läsförståelse satt på undantag idag. Men då inte främst samtalet i medierna, utan samtalen i klassrummet kring de böcker som eleverna faktiskt läst. Detta är något som till och med eleverna själva efterlyser. Att höra jämnåriga fundera kring samma text som man själv läst är så enormt mycket mer smittande. Hur lärare och eventuellt även bibliotekarier (som väl redan borde kunna) på ett intresseväckande sätt – eller som motpol – kan bidra till sådana diskussioner vore givetvis enormt välkommet. Men inget tyder åtminstone ännu på att B & L har några sådana mediepedagogiska avsikter med sin blogg. Det är synd.

De sex första avsnitten av Bladen brinner

Så hur har poddpratarna själva gjort? Förmodligen riktar de bägge författarna sig till lärare, kanske även bibliotekarier och bokbloggare, som med tanke på dessas gensvar vid crowd-fundingen utgör en betydande del av lyssnarskaran. Är målgruppen däremot främst föräldrar som ännu läser för sin barn, borde man väl framför allt fokusera böcker för dem under 10 år. Har man gjort det i de sex avsnitt som jag lyssnat till? Har man fyllt hålen avseende fakta-böckerna, kapitelböckerna för 6-9 åringar samt de för mellanåldrarna 9-12 år, som ju är den typ som ökat mest? Eller vänder man sig främst till de vuxna som vill lyssna till sina idoler, författarna? 

http://www.bladenbrinner.se

Först ska dock sägas att samtalen mellan Bjärbo och Lindbäck onekligen känns levande och äkta, jämfört med de oftast ”döda”, uppenbarligen nedskrivna, låtsassamtal i radions kultur-program som numera blivit den gängse modellen. I Bladen brinner samspråkar onekligen två kunniga och engagerade författare med varandra på ett både smittande och underhållande sätt. Podden är helt klart överlägsen den pliktskyldiga barnbokskritik – som inte är någon kritik värd namnet, utan bara anmälningar av nya titlar – som annars förekommer i radio och dagspress. (Barnboksbloggar har ju inte ens recensioner, utan bara ”tips”.) 

Några direkt utmanande eller kritiska frågor ställer B & L emellertid ej till de författare som de besöker. Det anses kanske oartigt. Fast många författare som påstår sig ”ta barnen på allvar” hävdar ju att det – åtminstone för barn – är bra med motstånd och hårt läsarbete. Detsamma borde väl gälla deras eget skrivande? Barnboksförfattare är dessutom inga barn, som man måste vara extra snäll mot.

Utmärkt podd, men tveksam effekt på barns läslust…

Hittills har podden tagit upp teman eller ämnen såsom sorg och andra känslor, fantasy och mer realistiska ungdomsböcker, bildtolkning (med vuxenglasögon) och serie(boks)högläs-ning, ungdomsböcker om tjejer med killkompisar fast utan romantik, föräldrar i litteraturen, kriminalromaner för unga, historiska berättelser, lättlästa böcker, transböcker. I varje avsnitt om dryga halvtimmen hinner oftast uppemot 20 titlar omnämnas. 

Programmen som sänds varannan torsdag överglänser som sagt allt som sägs i ämnet i public service-radio, där de bägge författarna rätteligen borde höras. Det är en skam för ledande tidningar som Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet att de inte har en chans i konkurrensen med B & L. DN:s huvudrecensent upprepar mest samma gamla trötta tankar och recensent nummer 2 inbillar sig att uppdraget handlar om att uttrycka sig själv poetiskt. Hon tror att barnlitteratur främst är till för att skapa kommande vuxenläsare eller ännu hellre: konstnärer… SvD är visserligen aningen bättre på barnkultursidan, men tidningens ledning är hårfin. Så vad kan jag då ha att ”klaga på” i fallet med Bladen brinner?!

Till att börja med vill jag varna för risken för anklagelser om ”nepotism” avseende B & L:s egna medförfattare och förlag. Inte bara bloggare, utan även poddens bägge ungdomsboks-författare, kommer t.ex. med ”tips” om höstens (läs: enligt dem) bästa böcker. För att ej tas som enbart PR-verksamhet, bör man vara noga med att inte på ett oproportionerligt sätt lyfta fram det egna förlagets titlar, eller dem som sponsrat podden (förutom bloggarnas egna: Alfabeta, Berghs, Bonnier Carlsen, B Wahlströms och Opal). 

Att många av de böcker som omnämns givits ut på Lisa Bjärbos ”eget” förlag Rabén & Sjögren kan motiveras med att just det ger ut överlägset flest barnbokstitlar (158 stycken föregående år, enligt SBI:s bokprovning). Att Lilla piratförlaget/Gilla som ger ut Johanna Lindbäcks böcker är överrepresenterat på poddens lista över ”Russinen i kakan, nålarna i höstacken, guldkornen i sanden” med hela sex tydligen enastående titlar, trots att förlaget numerärt ligger först på 16:e plats med sina 25 titlar, kan däremot sticka i ögonen.

http://www.sbi.kb.se/Bilder/bokprovning%202016/Bokprovning_Argang_2015.pdf

http://www.bladenbrinner.se/hoestens-baesta-boecker

Efterlyses: fokus satt på 6-12-åringar

Det är snart jul och då tillåts man ju ha önskelista. På min står beträffande Bladen brinner, om B & L nu verkligen tror att det går att främja barns läslust via vuxna lyssnare, att podden inte skulle fokusera så mycket på ytterpolerna i barnåldersspannet: inte på bilderböcker och ungdomsböcker/böcker för unga vuxna, även om dessa råkar vara poddpratarnas egna favoriter. 

Läser för de yngsta gör ju faktiskt fortfarande en överväldigande majoritet föräldrar, inklu-sive den med en eufemism betecknade ”uteätande allmänheten”, som på McDonald’s fått böcker. Vad än Läsrörelsen av egoistiska skäl vill ge sken av, har högläsningen för de allra yngsta inte alls minskat de senaste tre decennierna, med tanke på att allt fler barn går i för-skolan där det nästan överallt dagligen högläses böcker. 

Inte heller lär läsförmågan och lässuget höjas med hjälp av böckerna för dem över 15 år, som i podden tas upp eller rekommenderas. I den åldern antingen har man eller så får man aldrig läsförmåga och kompetens att hitta de böcker man suktar efter. Nej, fokus bör ligga på mellanåldrarna 6-8 och 9-12 år. 

Det är förstås lätt för vuxna att automatiskt utgå ifrån sig själva och sitt eget perspektiv, men inte lär det direkt bidra till barns läslust att som B & L vara besatta av föräldrar i barnlittera-turen. Ty det kan jag i egenskap av barnkulturforskare bestämt hävda: det är inte barn. 

Samtalet om den tydligen orättvist skildrade mamman i bilderboken En sån dag (Sanna Borell, 2016) må av vuxna upplevas som smart och engagerade (Sydsvenskan 27/11-16), men är nog inte det som föräldrar bör fokusera i samtalet med sin 3-5-åring, som varken i böcker eller vardagen suktar efter deprimerade eller urspårade mödrar. Sådana analyser i avsaknad av barnläsarens synvinkel inbjuder bara till vuxnas fortsatta självcentrering i samband med bokval. Barn bryr sig heller inte ett dugg om bilderböckers ”balans”…

Åldersrekommendationerna! 

Bokens innehåll plus exakt rätt ålder på läsaren är ofta helt avgörande för läslusten. Därför är det viktigt att klargöra för vilken ålder boken ifråga passar. Då infinner sig förstås ett problem: hur vet man vilka böcker barn i dessa åldrar vill sluka? Eller ”behöver” och hellre ”bör” sluka? Förstår? Barns reception lyser med sin frånvaro.

Min upplevelse är att de åldersangivelser som ges för böckerna ofta är alltför låga, särskilt om man vill nå de mer läsovana eller ”lässvaga”. För det mesta går man tydligen okritiskt efter förlagens inte sällan märkliga rekommenderade ”läsålder”, som kan vara både för hög men för det mesta är alltför lågt satt och inte sällan enbart motiverade av försäljningsskäl. 

Så hur vet Lisa Bjärbo och Johanna Lindbäck att böckerna verkligen är för de åldrar som de anger? Har de hört efter med några barn? Bygger de kanske på egna barn? På forskning? Är det förlagets åldersangivelse? Har man dragit sig till minnes den egna barndomens likartade bokupplevelser? Hoppas inte, därför att man då oftast minns väldigt fel. Så som förmodligen Barbro Lindgren gör, när hon i det första avsnittet ska rekommendera en bok.

Hon tillfrågas om hon som tonåring läste någon bok som hon kände igen sig i, men svarar nekande. Hon läste tydligen tidigt enbart faderns vuxenböcker och säger att hon som tonåring (så pass tidigt som 13 år, kanske) läste Svält av Knut Hamsun. Barbro Lindgren tillägger: ”Astrid Lindgren berättade, när vi pratade om böcker som hade betytt nå’t för oss, och då var den också i den åldern för henne.”

En av dem minns uppenbarligen fel. Ska man tro webbsidan skapad av Saltkråkan AB och Astrid Lindgrens Näs AB, flyttade den gravida Astrid Lindgren 1926 till Stockholm och det var där hon läste Hamsuns Svält. Hon var då minst 19 år: 

”Astrid kände då ’en intensiv lycka över boken och samhörighet med den unge Hamsun och alla andra som gick och svalt i världens städer. Boken var både gripande och sanslöst rolig. Hur jag skrattade, där jag satt på parkbänken måste jag hålla upp boken för ansiktet för att inte någon som gick förbi skulle tro att jag var förryckt, ja, jag kved av skratt, när jag läste om J.A. Happolati, mannen som hade uppfunnit den elektriska psalmboken. Kanske hade Pippi Långstrump aldrig blivit en så enorm lögnerska om inte Hamsun hade suttit på en träbänk och stormljugit om den vidunderlige Happolati för en beskedlig halvblind gammal gubbe som kommer och slår sig ner bredvid honom.”

http://www.astridlindgren.se/sv/manniskan/privatlivet/lasandet

Så skräm inte bort några 13-åringar från Hamsuns Svält, tack!

Men varför inte fråga Barbro Lindgren vilken respons hon fått direkt från den åldersgrupp som hennes böcker påstås vara för? Eller be lyssnarna inkomma med vittnesbörd om vad barn i åldrarna 6-9 år har sagt exempelvis om Lorangas, Masarins och Dartanjangs värd, eller om böckerna om Sparvel? Eller berätta om Muminböckernas optimala ålder? Om andra av de böcker som podden tagit upp? Eller om böcker som blivit barnfavoriter, men som podden inte tagit upp? Helst ordagranna citat, snarare än enbart förälderns/pedagogens/lära-rens/bibliotekariens egen tolkning av barnens kommentarer.

Annars betraktar jag det som svepskäl eller falsk marknadsföring av podden att med barns sjunkande läsförståelse som murbräcka låtsas värna om barnen och skrämmas med ”PISA kommer!”, men främst ha andra skäl… 

En av poddens sponsorer sägs Mediegymnasiet i Nacka vara.  Kunde dess studenter inte bidra med smärre receptionsstudier av faktiska barns läsning, till dess de akademiska forskarna äntligen tar vid?

Uppmuntra kritik mot sig!

Dessutom borde man, om man nu verkligen vill få till stånd ett offentligt samtal om böcker för unga människor, uppmuntra invändningar mot sig själva, kritiska kommentarer, rättelser. Tystnad råder, både i poddens kommentarsfält och på dess Facebooksida, ifall vi bortser från hurrarop och allmänt slentrianberöm, som ju allting som har med barnböcker att göra inhös-tar i övermått. Den enda gång som man ifrågasatts var påståendena i avsnitt 3, om att berät-telsen är orealistisk i Sara Ohlssons Ingen normal står i regnet och sjunger (2016). Det harmonibehov som förekommer i av kvinnor dominerade sammanhang som detta (liksom i förskolan t.ex.) främjar inte någon positiv utveckling. 

Varför inte som slogan ha ”Jag ifrågasätter, alltså finns jag till” eller ”Vi sätter under debatt, alltså bidrar vi till en förändring till (vad vi anser är) det bättre”? Det vill säga: bli ett ställe för sann barn- och ungdomsbokskritik, diskussion och varför inte debatt. Inte heller i övriga medier har programmet stimulerat någon diskussion. Innan och i samband med starten förekom i sedvanlig ordning uppmuntrande ord i landets dagstidningar om att podden har premiär och behövs, men åtminstone jag har inte upptäckt några ”recensioner” av annat än pratarnas ”njutbara röster” i det allra första avsnittet. Det räcker tydligen också för de flera tusen lyssnarna att bara lyssna för att tro sig vara delaktiga och läsfrämjande. 

Men varken konkurrerande medier eller trogna lyssnare bidrar ju då till något vidgat sam-tal… Vad hemskt skulle kunna hända om Bladen brinner någon gång sade sig vara av annan åsikt än de i Kulturradion och vice versa?

Jag blir så arg! På P1 Kultur idag tisdag 29 mars…

Sitter och äter lunch. Risotto. Lyssnar som vanligt på P1 Kultur, för att kolla om redaktionen ännu upptäckt att barn utgör 20 procent av landets befolkning… Således även en femtedel av Kultursverige. 

Nej, då. Aldrig att man har några inslag om kulturprodukter för barn eller barns kultur. Ja, visserligen någon barnfilmsrecension i Kulturnytt då och då. Till och med ofta förvånansvärt bra för att komma från svenska journalister, åtminstone de av Nina Asarnoj. Cirka en gång var fjortonde dag, kanske?

Men vad hör jag?! Hörde jag rätt? Måste kolla på webben! Jo, Mona Masri jämställer faktiskt barn med kaniner. Förvisso fiktiva och en fiktiv kaninkokerska med en lika fiktiv barnamörderska. Fast kulturmänniskor brukar ju fokusera det symboliska och jämställa fiktion med vad den har att säga om verkligheten och dess offer. 

Så här uttrycker sig Masri, efter att ha radat upp några av litteraturens berömda förälskade som gör galna saker i kärlekens namn:

”Men en av de största kaninkokerskorna är nog ändå Medea, som dödar sin egna barn för att hämnas på sin ex-man Jason i Euripides 2500 år gamla tragedi.”

Det som åsyftas är förstås (underförstått) kaninen grytan i filmen Farlig förbindelse (1987) och den svartsjuka kvinnan Medea som dödar sina barn för att hämnas på sin man, påstått ”moderlig i sin grymhet”. 

Bara cirka 3 procent av de svenska hushållen har kanin som sällskapsdjur, långt fler har barn som… driftkuckun? 

Varför ska barn självklart få utgöra förmodat lustigt innehåll i vuxnas förment roliga formuleringar? Slå istället mot någon av din egen storlek, ditt eget kön, din egen klass, etc!

Detta är ett otyg, oavsett om det rör sig om en kringresande sociologiprofessor som inför jublande lärarutbildare gör sig lustig på barns bekostnad genom att härma deras yttranden, om s.k. lustifikationer i Skavlan eller Kjell Lönnås gamla underhållningsprogram Lekande lätt i Sveriges Television, där konkret tänkande barn gav beskrivningar av personer eller föremål och skrattande tävlande lag gissade vad det var som barnen beskrev.

Sociologen Talcott Parsons lär på 60-talet ha sagt att nyfödda barn var ”som småstenar inkastade i en samhällelig ankdamm” (like pebbles thrown into a social pond). Nu är tydligen barn som ”kokta kaniner”. Aldrig som kaniner runt ankdammen. Ytterst talande för den nya barnfientligheten.

För övrigt förenklar Masri idag grovt Ariels kluvna motivation i H C Andersens Den lilla sjöjungfrun, som inte alls offrar sin röst och sina fenor i utbyte mot ben enbart för att, som Masri säger, ”allt för att fånga drömprinsens uppmärksamhet”. Det religiösa motivet skippas som tur är i Disneys tecknade version. Se där vad kunskaper om barns kulturprodukter kan ge!

Barnens Kultur i P1: Behövs enkla ”lyssna själv-program” för vuxna nybörjarlyssnare?

Barnens kultur i radions P1 är en serie från 2014-2015 som säger sig ta sin utgångspunkt i barns egna val av kulturprodukter, eller rent av vara ett ”program om barns egna val av kultur”. Det sistnämnda stämmer ännu sämre än påståendet om utgångspunkten, men särskilt de fyra barnen i testpatrullen får förvisso i slutet av avsnitten säga vad de tycker om kulturprodukten eller kulturaktiviteten ifråga och sätta betyg på den. I det första avsnittet är det Tekniska museet som patrullen besöker, vilket väl svårligen kan sägas vara urtypen för ”barns egna val av kultur”. Inte heller det tredje uppdraget som barnen sänds ut på: Moderna museet…

Nu repriseras fem avsnitt och jag har lyssnat på dem alla, för att få grepp om programma-karnas syn på barnkultur. En fråga man inledningsvis kan ställa sig är varför programmen ursprungligen såväl som nu sänds just runt jul och nyår, eller i början av ett nytt år. Kanske är det något slags nyårslöfte när att man inser att man bör ägna barns val av kulturprodukter och aktiviteter större uppmärksamhet, som dock likt alla föresatser vid årets början av typen motionera mer eller sluta röka avtar i stryka framåt februari? Man får hoppas att Sveriges Radio är mer uthålligt än så, vad intresset för barns egna val, barns perspektiv såväl som barnperspektiv anbelangar. Det får 2016 utvisa. Kanske infinner sig på det nya året även insikten att ”barns egna val” ytterst sällan rör barnteater, av vuxna omhuldade nyskapande bilderböcker eller balett.

Jag får här av utrymmesskäl inskränka mig till en granskning av det första avsnittet (18/12-15, i repris från 26/11-14), som på programmets webbsida presenterades på detta vis:

”Barnens Kultur vänder och vrider på detta med barnperspektiv. Vi hör barnen berätta om den kultur de själva producerar – och vad som händer när den krockar med vuxnas uppfattning om barnkultur.” 

Frågor som programmakarna ska ta sig an i detta avsnitt sägs på samma webbsida bland annat vara ”Är vuxenvärlden verkligen beredd att låta barnen vara så som de är? Och varför är barnkulturen så besatt av skillnaden mellan barn och vuxna? Vi pratar ideologiska barn-böcker med poeten och kritikern Magnus William-Olsson.”

Är Hellsings produktion barnlitteratur?

I början hörs en Lennart Hellsing-visa, ”Sipa, lipa, lakritspipa”. Denne hade ju rykte om sig att ange tonen för god barnlitteratur, själv vara ”mot en likriktad och lagom barnkultur”, säger programledare TVÅ, och stå för ett recept som ofta överförts även på andra kulturprodukter för barn.

Kännetecknande för programserien, såväl som för så många andra program i radio idag, är att två programledare ”intervjuar” varandra eller låtsas föra ett samtal utifrån skrivet manus. Lika typisk är snuttifieringen. Istället för att låta inbjudna utomstående tala i längre än en minut i sträck, klipps det till någon ljudillustration. Dessutom sammanfattar och tolkar programmakarna den inbjudne experten, ofta redan efter att två meningar yttrats. Med reservation för att jag inte vet om poeten verkligen uttryckte sig exakt så som journalisten refererar honom, vill jag ändå ifrågasätta vissa påståenden. Och för säkerhets skull ymnigt citera allt han själv tilläts säga.

Kan vuxna ha ett barnperspektiv?

Programledare ETT: ”Spelar det roll? Måste vi veta vad ett barn är för nånting, för att kunna göra kultur för barn? Och måste barn själva lära sig vad barn är?”

Programledare TVÅ: ”Barnperspektiv, vad är det egentligen? Alla som skapar för barn säger sig vilja ha det. Men kan en vuxen ha det? Bör en vuxen ha det. Och så undrar vi varför barnkulturen är så upptagen med skillnaden mellan barn och vuxen.”

En mansröst, som långt senare ska identifieras som poeten Magnus William-Olssons, säger ”Distinktionen som absolut skillnad mellan vuxna och barn, den är politiskt destruktivt och också estetiskt destruktiv och den präglar alldeles för mycket av barnkulturen”. 

De bägge programledarna börjar sedan tala om hur (de nu tror att) det var för dem själva att vara barn. I trogen public service-anda får en vara ”för” och en ”emot” sina ”barndomsupp-levelser”: en tyckte om att vara barn, den andra att det var jobbigt. Svaret på frågan om barnperspektiv behövs eller inte, och huruvida det existerar någon skillnad mellan barn och vuxna, ska (eventuellt) ges först om cirka 20 minuter. 

Dessförinnan kommer inslag om en bokbuss i Nairobi där barn läser läxor tack vare elektriskt ljus, om en bokcirkel i Farsta där flickor läser böcker, samt testpatrullen. (Avslutningsvis får vi höra serietecknaren Nina Hemmingssons 15-årige son berätta hur skolan reagerade på de våldsamma serieteckningar, som han fem år tidigare producerade.)

Så till svaret som lär avgöra hela seriens fortsatta existens: behöver – och kan – vuxna inta ett barnperspektiv? Kan vuxna författare åtminstone inta ett visst barns perspektiv? Behövs därmed kulturprodukter skapade av vuxna specifikt för barn? Programserien har, precis som radions kulturredaktion generellt, en förkärlek för teaterrecensenter och poeter och just poeter tros ju vara känsliga och barnsliga. Här är det alltså poeten Magnus William-Olsson (M W-O), som även presenteras som barnbokskritiker, som får ge sin bild. Jag har via googling visserligen bara lyckats lokalisera en sådan barnboksrecension från poetens penna från de senaste sju åren, men denne har kanske ändå följt med i utgivningen. Låt alltså höra vad han har att säga:

”Barnet inom oss”?

M W-O: ”Skillnaden mellan, distinktionen, mellan barn och vuxen är den kanske starkaste av alla samhällskonstituerade distinktioner, alltså… den kan motsvaras av den mellan man och kvinna, men jag tror faktiskt att den mellan barn och vuxen är ännu mera grundläg-gande för… så att säga…vårt samhälle.”

Programledare TVÅ: ”Inget vi och inget dom står så starkt som ”vi vuxna” och ”dom, barnen”. Det menar i alla fall Magnus William-Olsson, poet, skribent och barnbokskritiker. Han tycker att hela idén med ett barnperspektiv är helt feltänkt, eftersom det förutsätter att en vuxen och ett barn är två så särskilda sorter, nästan olika arter, att den vuxne helt måste byta perspektiv för att förstå barnet. Som om vi inte alla har barnet inom oss, som en plats i vårt psyke. Ändå bygger nästan hela den svenska barnkulturen på skillnaden, eftersom prefixet ’barn-’ framför substantivet ’kultur’ är nödvändigt för att göra den till barnkultur. Jag tar med M W-O ned i radiohusets biblioteks barnboksavdelning.”

Våldsamma läsa-själv-böcker?

M W-O: ”I synnerhet dom här första läsa själv-böckerna [avser åldersgruppen 6-9 år] dom är, tycker jag, dom handlar nästan alltid, dom försöker alltid lära barn vara barn, så att säga. Och det är ofta en väldigt våldsam… aktivitet. Helt enkelt det där med att barnen får själva, i den här oerhört intima relationen med texten som man har …ska liksom ta emot eller smälta detta ofta starkt ideologiska perspektiv på hur ett barn är, vad ett barn är. Vad är en ungdom, hur ska man vara och så. [M WO sägs kunna välja ut en bok på måfå som illustrerar detta genom en uppläsning.]

Sjunde kapitlet: Det här är en bok av Måns Gahrton och Jonas Unenge som ju är mycket seriösa författare på många sätt.. dom har gjort väldigt mycket. [Han läser] ’Sjunde kapitlet i vilket Isadora drabbas av städdille och svartsjuka: Isadora suckade, inget hände, då suckade hon ännu högre, men ingen hörde henne varken pappa eller mamma, det vara bara att stampa uppför trappan och sätta igång.’ [Slut på läsningen ur boken]

Det här är en instruktion hur man ska vara som barn, helt enkelt, hennes lite… det här stämningsläget, vad hon gillar och vad hon inte gillar, det är typiskt. I väldigt mycket läsa själv-litteratur för barn så består barndomen framför allt i en längtan att trancendera…  att bli vuxen… och hur uttrycket sig denna längtan? Barnet är att längta att bli vuxen.”

Den inbjudne experten som tagits med till radiohusets bibliotek får knappt uttala sig, men bevisar i vart fall att han kan läsa innantill, även om han får den ene författarens förnamn fel (Unenge heter Johan). Kulturjournalist TVÅ ska själv ”tolka” och sammanfatta. Hade radiojournalisten själv haft kunskaper innan, eller haft tid att läsa in sig på ämnet, kunde vederbörande ha ställt intressanta frågor och följdfrågor. Som beträffande det upplästa ur serien Hotell Gyllene Knorren (troligen Dammråttornas tappra riddare) till exempel: Är 12-åriga Isadoras städdille och svartsjuka typiska vuxenegenskaper? 

Inte minst hade programledaren då kunnat ställa mer generella frågor: Är det bara barnkulturen som är upptagen med skillnaden mellan barn och vuxen. Hur menar du att särskiljandet av barn och vuxna är estetiskt destruktivt? Är alltså Lennart Hellsings Sipa, lipa, lakritspipa inte barnlitteratur? Ty disciplinerar alternativt emanciperar den verkligen barn? Gällde inte detta med det ideologiska i ännu högre grad för poetens egen barndoms litteratur? Var det inte betydligt mer maktutövning förr, som alltså gjorde honom till den han idag är? Har han kvar sitt vildvuxna? Är detta med maktperspektivet karakteristiskt enbart för kulturprodukter, eller gäller det även exempelvis för skolan? Och vilket är poetens eget alternativ? Om nu barn och vuxna inte är av två olika ”sorter” och det är destruktivt att särskilja barn och vuxna, gäller detta kanske inte bara i kultursammanhang utan även i ekonomiska, politiska, sexuella sammanhang? Bör barn även ha rösträtt? Osv.

Det får vi tyvärr aldrig veta. Ty det får ju inte bli långrandigt, då lyssnare som är vana vid korta blogginlägg och tweets inte tros orka koncentrera sig längre än någon minut i taget, så genast klipps det till programledaren. Är inte också sådana lyssna-själv-program för vuxna nybörjarlyssnare maktutövning?

Vill barn sluta vara barn? P.g.a. böcker?!

Programledare TVÅ: ”Ett barn är någon som vill sluta vara barn. Lära sig vara det korrekta barnet och sedan lotsas mot den korrekta vuxenheten. Det får mig att tänka på Barnkanalens nya talangjakt som vi därhemma suttit klistrade framför denna höst. […] Supershowen, den har ett barnperspektiv, säger upphovspersonerna och ja, den är snäll, rörande till och med, ingen mobbas till tårar, alla boostas till stolthet [..] Men visst finns just det våldsamma som M W-O talar om där: disciplinering av det vildvuxna, hur dom barn som mest lever upp till vårt tids idé om barnet hela tiden vinner. Vem av dem som är bäst är faktiskt svårt att avgöra, en samling begåvade musikaliska ungar hela bunten. Vilken som är lättast att drilla mot framtida mål, det är lättare att se.”

Att vara vuxen är således att vara drillad? Efter några upplästa meningar av Annika om Pippi, återkommer Programledare TVÅ i en ton som jag uppfattar som ironisk, men jag kan ha fel: ”Men så har vi ju det stolta arvet här i Sverige, den där sortens barnkultur som hållet barnets rätt högst.”

M W-O: ”Klassiskt i barnlitteraturen, om vi pratar om den modernistiska… Astrid Lindgren eller såna, då handlar det ju väldigt mycket om ett slags emancipatoriskt projekt: att barnet är … får inte vara barn, det naturliga barnet får inte komma fram och det ska befrias. Jag ryser varje gång jag hör det: ’vi måste låta barn vara barn’. Vad är det man egentligen säger då? Det är oerhört intressant. Både vi måste låta barn vara barn, det är ett maktperspektiv, och vad är skillnaden mellan barnet så som det är och som det borde vara. Det första barnet i frasen och det andra barnet i frasen? Det första barnet, där finns hela risken med det perspektivet: det kan bli maktutövning, det blir en maktutövning, förstås. Och det rymmer en idé om hur barnet bör vara för att vara barn.”

Programledare TVÅ: ”Låt inte barn vara barn, låt barn vara människor. Så förstår jag M W-O. Låt människor vara barn, för det är dom!” Vad som stympar oss alla oavsett ålder är den skarpa skiljelinjen, staketen som sätts upp mellan oss. Där är du, som är liten, och är en annan än jag som är stor. Du som kallas barn får vara så här, titta in i min önskelåda: där är barnet …kompetent, frimodigt med solsken i blick och skrapsår på knäna.” 

Slutsats?!?

Mig tycks resonemanget motsägelsefullt eller åtminstone dunkelt. Jag vet inte om jag fattar rätt, men den slutsats jag drar blir denna: Barn lärs både i böcker för 4-6-åringar av Astrid Lindgren att bli vildvuxna barn och i läsa själv-böcker för barn i åldern 6-9 år att bli städande vuxna? Men är det då inte fråga om samma barn, som går vidare från det vildvuxna? Går deras förkärlek för det frimodiga verkligen så lätt udda ut? Jo, bägge är tydligen uttryck för maktutövning, det ena kanske aningen mer så än den andra? Eller så råder överhuvudtaget ingen skillnad…?

Barn ska alltså varken längta efter att bli vuxen eller ”aldrig vilja bliva stur”? Personligen skulle jag då ha frågat poeten exempelvis: Vilket är då alternativet till dessa motsatser? Är vuxenhet inte också det en social konstruktion, precis som barndom är? Hur väl stämmer M W-O:s analys överens med David Eberhards Hur barnen tog makten? Hur blev vuxna vuxna, innan de läste barnböcker? Och hur blir vuxna barn? Psyket innehåller inga platser för orörda minnen. Sker det kanske på ett mindre vuxet maktfullkomligt sätt? Blir inte ”människor” ovan identiskt med vuxna? Och hur blir man idag egentligen en ”naturlig vuxen”, tydligen måttstocken för en människa? Genom att skriva eller läsa allålderspoesi, som förutsätter kunskaper om antikens historia och Bibeln? 

Bara den vuxne kan ha ett barnperspektiv

Nej, den vuxne kan aldrig förstå barnet, så som barnet en gång för länge sedan förstod sig själv. Den vuxne omtolkar ständigt förståelsen av sitt förflutna jag, utifrån nya erfarenheter och insikter. Barnperspektiv handlar dessutom om att särskilt försöka förstå annorlunda barns tillvaro idag. Men om nu inte barn och vuxna alls skiljer sig åt, så gissar jag att Magnus William-Olssons nya diktsamling, bibelparafrasen Eremitkräftans sånger, kommer att stå på barnavdelningen? All litteratur blir väl barnlitteratur, eftersom både barnet och den vuxne ”har barnet inom sig”? Ty barnet kan väl inte ha ”den vuxne inom sig”? Annat än möjligen i sin karikerande lek? Myten om ”barnet inom oss” ska jag ta upp i ett separat blogginlägg.

Så är vuxenvärlden verkligen beredd att låta barnen vara så som de är? Lyssnaren har ingen aning, då vi ej får veta om barn är eller kan vara på något särskiljande sätt. Behövs enligt programmet kulturprodukter skapade av vuxna specifikt för barn? Tydligen inte, varvid programserien helt underminerar sitt eget existensberättigande. Får vi av detta avsnitt insikter i vad ett barnperspektiv innebär? Nej. 

Vi vuxna måste givetvis veta vad ett barn är för nånting, för att kunna göra kulturprodukter för barn. Och för att kunna göra radioprogram om barnens kultur. Måste barn själva lära sig vad barn är? Absolut, men det gör de inte minst tidigt med hjälp av andra barn, förutom genom hur de behandlas av sina egna föräldrar och andra vuxna.

I denna typ av uppstyckade magasinprogram, dessutom estetiskt illustrerade med inklippta visor, filmcitat etc, torde lyssnaren ha svårt att i tankarna själv behålla dagens frågeställning och den röda tråden. Därför borde programledarna själva uppsummerande först inse och sedan påtala att det avslutande inslaget med 15-årige Eliot Hemmingssons blodiga teckningar i trean och det med Magnus William-Olsson intar diametralt motsatt ståndpunkt. 

Programledare ETT talar avslutningsvis, som svar på programmets fråga ”Är vuxenvärlden verkligen beredd att låta barnen vara så som de är?”, om krocken mellan skolans bild av hur en barnteckning ska vara och den konstsyn som den professionella serietecknarens son fått med sig hemifrån. Hon kunde lämpligen ha tillagt något om krocken mellan Hemmingsson och William-Olsson. I nästa program i serien intervjuas också en vuxen som aldrig sysslat med barnkultur, en teknikkritikers vars utopi är ”en vuxenvärld där barn tillåts vara barn”. Utan att heller hon av programledaren får någon motfråga om vad detta skulle tänkas innebära.

Enbart vuxna kan ha ett barnperspektiv, men aldrig hävda att detta är det specifika barnets eget perspektiv eller en viss barngrupps egna synsätt eller åsikter.

Med barnperspektiv respektive barns perspektiv menar jag här:

Ett barnperspektiv (hopskrivet) strävar efter att konsekvent betrakta världen ur barns perspektiv, se barns faktiska (posi­tiva såväl som negativa) villkor här och nu, men handlar alltid om att en vuxen tolkar inne­börder, be­dömer någonting såsom varande i generaliserade barns intresse eller ej, och försöker företräda barnen ideologiskt. Frå­gan ställs indirekt ”Hur hänger detta (exempel­vis int­res­set för en viss sorts film eller bok) möjli­gen ihop med det att vara barn just här och just nu?”. Det rör sig om ett abstrakt tänkande eller en generalise­rande reflektion, där den vuxne har tolkningsföre­trädet.

Visst kan fors­karen, författaren, filmskaparen, recensenten i sitt barnperspektiv även inrymma uppfattningar som hon fått direkt från barn via t.ex. samtal med dem, för att efterhöra barnens perspektiv. Den fiktions- eller forskningsberättelse som blir resultatet är dock alltid den vuxnes tolkningar från sitt perspektiv, men utifrån vad veder­bör­ande ”i all välme­ning” och barnsolidariskt anser är ett barnper­spektiv. Här upp­lever sig filmaren, författaren eller forskaren, om än inte som mer kompetent än barnen, så i vart fall som mer erfaren, med mer att jämföra med, och därmed med större möj­­ligheter till överblick och mångperspektivitet. 

      

Ett barns perspektiv såväl som barnets perspektiv (skrivet som två ord) handlar däremot om vad ett visst barn (eller i fallet med flera specifika barn: barnens perspektiv) ser, tyck­er, säger om något särskilt ämne, utifrån sin konkreta synvinkel och sina erfaren­heter. Här ställs ofta frågor direkt till barnet/bar­nen, som en del av t.ex. forsk­nings­metoden. Här kan konkreta barn bidra, men de missförstår ock­så och äger inte alltid förmågan till perspektivism: det att samtidigt vara medveten om fler än en syn­vinkel och kun­na sluta sig till sambandet mellan dessa, eller inse att perspektiven befinner sig i konflikt med varandra. Detta får den vuxne fors­ka­ren eller filmaren bidra med.

       

Ett barnperspektiv innebär att reflekterande försöka ”stiga i barns skor”, ”tänka deras tankar” eller ”känna deras käns­lor” (vilket förstås aldrig till 100 procent går!), medan man samtidigt bibehåller sin egen position och sina egna känslor. ”Utan­förskapet” eller distansen är viktig, ty en identifikation med barnet skulle bara reproducera dess perspektiv. Det rör sig inte nödvändigtvis om medlidande, utan lika gärna om medglädje, medfruk­tan eller med-ilska. Det handlar om att sam-vara, inte ”vara istället för”, utan jämsi­des med barnet. ”Ett barns perspektiv” befin­­ner sig där­emot bara i barnets egna skor och känner en­bart dess egna känslor.